Sista blogginlägget från oss praktikanter

Hej alla!

Nu är praktiken slut för denna gång så det här blir vårt sista inlägg på bloggen. Vi från Grameena Mahila Okkuta, Women’s Collective och DDS vill gemensamt dela några avslutande erfarenheter och reflektioner från våra fyra månader som praktikanter i Indien.

Under hösten har ni fått tagit del av våra toppar och dalar där vi har fått anpassa oss till alltifrån “Indian Time”, höga ljudnivåer samt avsaknaden av egentid och personligt utrymme. Men vi har alla erfarit den otroliga gästvänligheten som stått sig stark under hela vår vistelse. Vi delar många liknande erfarenheter eftersom våra tre organisationer arbetar inom likande områden och vi tar med oss praktiska erfarenheter om hur man i en indisk kontext kan arbeta med kvinnors rättigheter, hållbart jordbruk och matsuveränitet. 

Något vi uppskattar mest med praktiken är alla fantastiska och inspirerande kvinnor vi träffat. I detta inlägget skulle vi därför vilja lyfta en kvinna var som gjort ett stort avtryck på oss och förgyllt vår tid här i Indien.  

Okutta – Amanda och Josefine 

Vi har mött otroliga personer i vårt arbete, allt från kollegor till kvinnor ute i projektbyarna. Den kvinnan som gjort störst intryck på oss är vår hyresvärd Sarasawsthamma. Hon har länge varit engagerad i Okkuta och arbetar även som sjuksköterska. Efter långa dagar ute i fält kom vi många gånger hem trötta och fulla av nya intryck, då möttes vi ofta av Sarasawsthamma omtanke och omhändertagande energi. Fastän hon inte hade några skyligheter att ta hand om oss lagade hon (väldigt stark) mat, tvättade våra kläder och gav oss grönsaker och kokosvatten som vi var tvungna att lova att dricka varje dag. Trots att vår kommunikation mest betod av handgester, då hon endast pratar Kannada, lyckade vi göra oss förstådda och skapa ett emotionellt band till varandra. Sarasawsthamma fick oss att känna oss hemma i byn och introducerade oss till flera andra invånare – både vuxna, barn och hundar. Hon förgyllde verkligen vår tid i Indien och var en stark bidragande faktor till att vi trivdes så bra som vi gjorde under praktiken. 

DDS – Josephine och Evelina 

Den kvinna som har varit mest närvarande under vår praktik och som vi har kommit närmast, är vår handledare Laya. Direkt efter sina studier flyttade hon från en storstad till Pastapur för att arbeta hos DDS. Hon har endast varit här i ett år, men med sin karismatiska personlighet känns hon redan som en självklar del i allas liv här. Trots att ursprungsplanen inte var att hon skulle vara vår handledare och att hon redan har alldeles för många arbetsuppgifter tog hon sig an rollen. Hon har inte endast inspirerat oss med sin otroliga kunskapsbank (välj valfritt ämne och hon kommer kunna referera det till något sagt av en författare eller en professor), utan också med sin värme och nyfikenhet gentemot andra människor. Vi är glada över att fått ha henne som både handledare och som vän, och ser fram emot att ses igen!

WC – Johanna och Fanny

Vi på Women’s Collective har fått chansen att träffa otroligt många kvinnor som alla spelar en viktig roll i att stärka kvinnliga jordbrukare på Tamil Nadus landsbygd. En kvinna som varit extra betydelsefull för att förstå WCs arbete träffade vi när vi spenderade över två veckor i fält i Vasudevanallur, där vi både bodde och jobbade med vår kollega Ponnuthai. Trots språkbarriärer fick vi en fin relation och vi förstod efter en stund att hon hade en stark historia att dela med sig av. Ponnuthai har nämligen gått från att vara medlem i Women’s Collective till att idag vara en regionkoordinator för Tenkasi distriktet och även en självklar röst i kampen för kvinnors rättigheter.  Vill ni ta del av hennes resa kommer ni under våren kunna läsa om Ponnuthais historia i tidningen Perspektiv som vi praktikanter har ansvar för att ge ut. Tidningen är en del av vårt efterarbete och där kommer ni bl.a. få läsa om hållbart jordbruk, ursprungsbefolkningen i Nilgirisbergen, kvinnors rättigheter och mycket mer. 

Tack för att ni följ oss under vår resa både här på bloggen och på instagram – glöm inte att hålla ögonen öppna under våren för när vi släpper Perspektiv. 

/ Amanda, Josefine, Josephine, Evelina, Johanna och Fanny

Naandri Kudumbam och Trichy!

Avslutande inlägg från:

Jad

Så började denna resa lida mot sitt slut.. Om några dagar sitter jag på planet med slutdestination Sverige. Det är faktiskt med en del sorg men främst tacksamhet som jag försöker summera en otroligt givande praktik här på Kudumbam i Trichy. När jag kom hit hade jag få förväntningar på vad som skulle hända. Hur kommer praktiken egentligen vara? Tänk om jag inte trivs? Har jag hamnat på rätt plats för min egna utveckling? Hur är det att leva i Indien? Så många frågor och lika många förhoppningar. Alla dessa förhoppningar visade sig bli sanna om inte mer än det. Inte en stund har jag ångrat den här resan, främst för att jag aldrig trodde att dessa månader kunde erbjuda den mängden kunskap och erfarenhet jag fått. Om något har temat varit ett genomgående hållbart jordbrukande som därtill visat att det inte krävs mycket för att leva hälsosamt och klimatsmart.

Utsikten från övervåningens balkong på Kudumbam där en hel del uppgifter gjorts.
Kvinnan vi köpte mest grönsaker av.
Tiruchirappalli Rock Fort, ett måste vad gäller sevärdheter här i Trichy.

Jag kan med glädje säga att praktiken varit otroligt lärorik och mångsidig. Tillsammans med Kudumbams anställda har vi fått upptäcka stora delar av landsbygden och dess utmaningar. Det jag främst har fått lära mig är hur bybornas syn på ”ett simpelt liv” i vardagen kan stärka en hel familjs levnadsstandard. Från hur olika grödor odlas till hur dessa odlingsmetoder ger människor förutsättningarna att kunna nyttja jordens gåvor. Och det är här gården Kolunji länge förblir avgörande i arbetet för det hållbara jordbruket, en mötesplats organisationen ofta nyttjar för att bland annat bjuda in bönder, studenter och utsatta kvinnor för att ta del av utvecklingen om hållbara jordbruks- samt arbetsmetoder. Utöver det har vi även fått besöka olika kontor för att lära oss om hur mikrokredit verksamheten stärker bybornas egenmakt. Otroligt insiktsfullt om hur små medel kan föra med sig enormt positiva konsekvenser. Byborna för mig är främst de starka kvinnorna ute i byarna som jobbar hårt för att bistå familjens nödvändigheter. För när en får tillfälle att sätta sig ner och arbeta på gräsrotsnivå med dessa inspirerande kvinnor, ställs många perspektiv på prov. Främst om hur icke-statliga organisationer såsom Kudumbam och Svalornas partnerorganisationer har en avgörande roll för stärkandet av lokalsamhällets marginaliserade grupper. Och det är uppenbart att fler liknande organisationer behövs.

Grannens hund Jackie som visade sig bli en av mina bästa vänner här i Indien.
Oförglömliga stunder med barnen på ett av mina favorit fältbesök vid en statlig skola i byn.
En av mina favoritbilder, Sathya som glatt visar upp torkad Hibiscus på gården Kolunji.

Avslutningsvis har staden Tiruchirappalli (Trichy) och dess autenticitet berört mig på ett personligt och ödmjukande plan. Främst om hur ”simpelt” man kan leva trots avsaknaden av all den lyx vi tar för givet i andra utvecklade länder. Samtidigt längtar jag efter att få träffa mitt egna folk hemma i Sverige och dela med mig av min värdefulla story, som jag knappt hunnit inse börjar närma sig sitt slut. Riktar ett enormt stort tack till Svalorna för möjligheten samt Kudumbam och dess anställda, främst till vår handledare Poppy som fått en att känna sig hörd, uppskattad och en del av organisationen. Tips och råd till framtida praktikanter är att aktivt sträva efter att leva i nuet här i Indien, och låt aldrig er rädsla stoppa er från att ta del av en otroligt givande praktik. Och när ni väl befinner er i Indien, låt helt enkelt det simpla livet omfamna er!

Underbara Poppy på vår väldigt emotionella avslutningsceremoni.
De underbara kvinnorna anställda på Kudumbam.
Glada miner när alla fick varsin Marabou.

Markus

Min praktikperiod hos Kudumbam i Tiruchirappalli har varit lärorik. Jag har fått värdefulla insikter under praktiken på hur en indisk icke-statlig organisation som Kudumbam, i samarbete med internationella partners som Svalorna, kan arbeta med hållbar utveckling och jordbruk. Mitt favoritögonblick under praktiken var när jag fick möjligheten att spendera nästan en vecka på Kolunji Ecological Farm and Training Center under Oktober. Där fick jag värdefulla insikter om hur Kudumbam rent konkret på fältet arbetar med att utveckla landsbygden i delstaten Tamil Nadu och att utbilda bönder i hållbart jordbruk. Kudumbam har med hjälp av Svalornas stöd under åren byggt upp en arbetsplats, som av alla benämns som endast ”Kolunji”, som många stunder även känns som en form av botanisk trädgård med alla plantor och träd. En annan minnesvärd händelse var Diwalifirandet i Tiruchirappalli som kort sammanfattat var som att befinna sig i en krigszon under några timmar efter solnedgången. På Kudumbams kontor i Subramaniyapuram i Tiruchirappalli kände jag mig välkomnad direkt från början av de anställda fram tills jag reste därifrån. Poppy och Lalitha på Kudumbam har varit väldigt hjälpsamma när vi arbetat med olika uppgifter och särskilt att avsätta tid när det behövts.

Oswald uppe på Kudumbams takodling.

Vid sidan av praktiken har jag trivts bra i Indien och i den lägenheten som anordnades till sist för mig och Framtidsjorden praktikant. På grund av tidigare vistelser i Indien och volontärt arbete i just Tamil Nadu kom jag in i samhället nästan direkt från först dagen. Den begränsade Tamil jag kunde sedan innan var också till stor hjälp i vissa situationer där engelskan inte fungerade. Med det sagt är engelska språket en anledning till att Indien enligt mig är ett perfekt land att genomföra en praktik på. Jag har otaliga gånger hamnat ( i mestadels) intressanta samtal med främlingar som är nyfikna på varför jag befinner mig där som inte hade kunnat ske utan engelska. Min största förvåning var att jag, Jad och de franska volontärerna spelade tennis regelbundet i Indien på en sportanläggning (Ana Stadium) i närheten vilket jag innan avresan inte trodde hade varit möjligt. Överflödet av tillgång till billig exotisk frukt och det indiska köket har varit ett välkommet tillägg i vardagen! När jag ser tillbaka på den tiden jag fick möjlighet att spendera i Tiruchirappalli och Tamil Nadu är jag även glad att jag tog beslutet att ta tillvara på mina lediga helger för att upptäcka intressanta och vackra platser i närheten. Min vistelse i Indien avslutades i förtid på grund av personliga skäl men jag är tacksam för dem cirka tre månaderna jag fick praktisera hos Kudumbam och Svalorna IB.

Ramdass föreläser för bönder på Kolunji.
Solnedgång över Kolunji gården.

Jag vill också tacka Kudumbams direktör Oswald som från början välkomnat oss. Han har alltid tagit sig tid till att förklara olika aspekter av deras arbete vilket har fördjupat min kunskap om utvecklingsarbete och stärkandet av bönders mänskliga rättigheter i Indien. Under min praktik har jag även genom samtal eller intervjuer med Kudumbams anställda fått lära mig om de svårigheter som icke-statliga organisationer ställs inför på lokal, delstatlig och nationell nivå i Indien. Jag väljer att avsluta mitt inlägg med några värdefulla och upplyftande ord från praktiken som kommer från Ramdash angående konventionellt (kemiskt) jordbruk. Han sa det under en föreläsning inför cirka 30 bönder som var intresserade att övergå till en hållbar ekologiskt odling. ”När vi bröt detta system skapade vi många av de problem vi ser idag, problemet är här – lösningen är nära”.

Utsikt från taket vid lägenheten i Tiruchirappalli.
Utsikt från Dindigul Rock Fort med Western Ghats bergen i bakgrunden.

Tack för denna tid och ta hand om er! //

Jad & Markus

Ett nytt år och nya möjligheter, men minnen och vänner för livet. 

God Jul och Gott Nytt År! 

Nu är det redan januari, ett nytt år och vi har bara drygt två veckor kvar av praktiken. Vi, Keystone-gänget, startade vår praktik i Kotagiri med en känsla av wooow och den lever fortfarande kvar. Vi hade hört att det skulle vara en unik och vacker plats, men känslan som finns här uppe i bergen går nog inte helt att beskriva genom text eller bild. Allt från att se bergstopparna från vår terass, till de vilda djuren som vandrar runt i staden och grönskan från både skog samt teplantager. Det är verkligen en unik plats och vi kommer nog aldrig att smälta den känslan. Under denna praktik har vi fått besöka urfolksbyar i olika områden som Keystone arbetar med, fått se verksamheten med honungsproduktion och på så sätt lära oss hur en organisation i Indien arbetar med social hållbarhet.  

Men först och främst vill jag, Annika, berätta för er hur vi praktikanter har firat jul och nyår här i Indien. Att fira dessa högtider så långt bort från familj och vänner kan kännas tufft, men i dessa stunder har jag varit tacksam för att vi också är ett sådant härligt gäng av praktikanter. 

Vi började med att den 23:e december checka in på en husbåt i Alleppeys backwaters, ett litet paradis med med vackra kanaler, sjöar och växtlighet. Alleppey som ligger i delstaten Kerala brukar ofta kallas för “Venice of the East”. Det var blev en lugn och härlig start som spenderades genom att åka runt i kanalerna, och avslutades sedan med en liten kvällstur på en mindre båt. På husbåten serverades alla våra måltider och det fanns även möjlighet att vid stoppen beställa mer fisk och skaldjur som vår kock tillagade åt oss. Självaste julafton inleddes med en härlig frukost på båten, en tur genom kanalerna och möjlighet att paddla kajak. På kvällen var det dags för själva julfirandet med middag och julklappslek. Amanda och Josefine hade dock fixat extra julpynt, godis och tomteluvor åt oss alla, till och med kocken fick sig en liten mössa.

Våran husbåt i Alleppey
Det blev inte ingen sill eller julgröt för oss här i Indien, utan istället en buffe med indisk mat.
Alleppeys kanaler – Den vackra utsikten från båten

Efter julfirandet åkte vi Keystone-gänget tillsammans med Jad upp till Kochi för att besöka Kochis konstbiennal. Själv hade jag inte riktigt några förväntningar och hade bara tänkt att stanna två nätter. Efter första dagen vid biennalen var vi nog alla helt tagna, så mycket häftiga saker att se, vilket gjorde att jag förlängde min vistelse med en natt. Det var nog inte bara konsten i sig, utan även miljön där gamla koloniala byggnader, nästan bara ruiner kvar,  användes som gallerier och blev även en del av själva konstverken. Så om ni som läser detta inlägg någon gång ska till Indien, specifikt södra, rekommenderar jag att spendera några dagar i Kochi för att uppleva staden, den goda maten och självklart konsten. Tips är att testa Keralas Fish eller Prawn curry! 

Kochi Biennale 2022
Många olika konstnärer från världen över
En av våra favorit utställingar – bilder och filmer som projekterades på små dukar

Trots att vi hade det toppen Kochi så var vi nog alla helt slut efter intensiva dagar med mycket intryck och aktiviteter. Det blev därmed perfekt att komma till Varkala och att få spendera några dagar med sol och bad. För många av oss som tillbringat den mesta av praktiken i byar på landsbygden eller i städer var Varkala något helt annat. Det är absolut ett ställe för att koppla av, njuta av stranden, ett dopp i havet och kanske få möjlighet att äta annat än traditionell indisk mat. För visst är vi i ett land med god mat, men ibland saknar man även att äta annat än den sydindiska maten så som dosa, sambar och ris. Vi blev ett härligt gäng på nyår med personer som vi lärt känna här i Indien och självklart en del av Svalegänget. Varkala var ett perfekt avslut på semestern och en bra plats att umgås och fira in det nya året tillsammans. 

Varkala Beach
Den härliga frukosten som åts varje dag
På väg ner till stranden för att se den fantastiska solnedgången

Men bortsett från vår semester som blev väldigt lyckad med roliga aktiviteter, god mat och mycket skratt och glädje, så är det med blandade känslor som man kommer tillbaka till Kotagiri för att avsluta denna praktik. Min förhoppning kring praktiken var självklart att få lära känna nya personer, men jag tror ingen av oss i Keystone-gänget hade förstått av vi även skulle få vänner för livet. Keystone är verkligen en unik plats, där personer från hela landet samlas genom sin passion för arbetet med människor, djur och natur. Här har vi både lärt känna ett gäng amerikanska praktikanter och anställda som vi spenderat middagar, julfirande samt indiska festligheter med. Även fast jag personligen känner mig ganska redo att snart åka hem, så känns det också tufft att lämna alla här. Men vi har haft många härliga stunder tillsammans som jag kommer att minnas för livet. Så nu ska jag passa på att njuta av dom sista veckorna och vem vet kanske har vi möjlighet att ses igen. 

Diwali – en indisk högtid som firades med våra vänner från Keystone
En av våra mysiga hemmamiddagar
Och självklart ville vi att våra vänner i Kotagiri skulle få fira Lucia tillsammans med oss

Med detta sagt vill jag ändå avlsuta det här inlägget med en fråga som vi ofta får “Vad tycker vi om Indien och kommer vi att komma tillbaka?” Mitt svar är att Indien verkligen är en unik plats med mycket karaktär. Det finns stunder som det känns tufft och kanske till och med frustrerande. Trots det jag är glad att jag hamnade här, för jag vet inte annars om jag hade tagit mig möjligheten att komma hit. Så jag är på så sätt tacksam att få uppleva landet under en längre tid, att få bo här och att få se alla dessa unika platser.  

Ett fältbesök hos Keystones kontor i Wayanad. Här fick vi träffa en man som odlade 240 olika sorters bananer
Vackra färger från marknaden i Mysore. En av platserna som vi hann besöka under praktiken
En sak som både jag och Theo kommer sakna är att varje morgon gå ner till restaurangen vid vårat hus och äta idlis med sambar och chutney.

Så kommer jag åka tillbaka? Ja det kommer jag att göra. Trots att jag kommer att resa lite nu efter praktiken så finns det så mycket mer att se. Men just nu behöver jag nog smälta min vistelse och det kanske dröjer ett litet tag innan jag kommer hit igen. Mycket är annorlunda här som att det alltid ska tutas på vägarna, att det stressas med maten och att aldrig riktigt veta vad 20 minuter innebär eftersom att det lika gärna kan vara en timme eller två. Det finns på så sätt mycket här i Indien som vi nog aldrig helt kommer förstå eller kunna anpassa oss till. Men med det sagt vill jag ändå avsluta med att jag verkligen är tacksam över allt som jag fått uppleva och alla som jag lärt känna genom att komma hit. 

Hejdå Indien, vi ses kanske i framtiden igen!

Kram från Keystone-gänget /Annika

Slutreflektioner från Madurai

Reflektioner från Felicia: 

120 dagar har snart passerat sedan vi flög från Kastrup och landade i Bangalore — men vem håller räkningen. Vad har hunnit hända? Jag har besökt otaliga byar runtomkring Tamil Nadu, mestadels i Madurai regionen för att med kollegorna genomföra research mapping med lokalbefolkningen. Jag har haft privilegiet att närvara på flertalet utbildningstillfällen för Panchayat Presidents, Dalit-ledare, Women’s Justice Forum etc. Vi har haft minst ett elavbrott som pågår en hel dag varje gång i början av månaden — då får man hoppas att det är fint väder, att det finns snacks samt att du inte läst ut alla bra böcker. På helgerna har vi hunnit besöka Kanyakumari, Pondicherry, Kotagiri, Dhanushkodi, Alleppey, Kollam och Varkala. Mängden stark mat som förtärts har för min del ökat med 100%. Man brukar säga att ju längre söderut du reser i Indien desto starkare mat, det är något jag kan gå i god för:) Den starka maten har bidragit till att jag upptäckt nya funktioner med min kropp, t.ex. toppen av mina öron blir röda och varma, näsan rinner och munnen brinner. Även om du säger att du kommer från ett land som enbart använder salt och peppar i maten så gör det ingen skillnad, fem chilis är smaklöst för dem. 

Något som jag ser leende tillbaka på är hotellreceptionisten i Dhanushkodi som entusiastiskt tog emot våra pass och högt börjar bokstavera E U R O P E I S K A  U N I O N E N, med frågan: ”You are from Australia :D”, varpå jag svarar ”No, Europe:).” Han börjar bläddra i passen för att se vilket land vi kommer ifrån och säger ”Ahhh, from Sudan”, och jag svarar ”No, Sudan is in Africa” och hans respons är  ”I know:)”. Sen fortsatte vi så tills jag gav upp och var en turist från Sudan. 

Tack för alla fina minnen, tack till alla människor som visat vad den indiska gästvänligheten innebär och framförallt tack till Evidence och Svalorna IB som gjorde detta möjligt. 

Bild från vår takterass

Reflektioner från Andrea: 

Praktiken är snart slut och jag kommer att lämna Madurai många erfarenheter rikare! Jag är tacksam för att ha fått möjlighet att leva och arbeta i Indien, ett fantastiskt land på många sätt som jag gärna återkommer till i framtiden. När det gäller vardagslivet har jag många gånger fått påminna mig själv om att uppskatta de små sakerna och inte ta dem för givet, vilket annars är lätt hänt. Som att äta färsk papaya till frukost varje dag, njuta av vackra solnedgångar vid kusten eller gå en promenad i rofyllda naturmiljöer långt borta från den indiska trafiken. 

Sen har vi ju också hunnit fira både jul och nyår här och för en julfanatiker som mig kan det stundvis kännas utmanande att fira jul utomlands, långt borta från familj och vänner. Jag stillade mitt julbegär genom att gå på en fantastisk julkonsert och trots att den ägde rum redan fjärde december och julkänslorna var som bortblåsta när det väl var dags för julafton, så fick jag en energiboost som jag levde länge på. Och när jag kommer hem ser jag fram emot att njuta av all julmust och alla lussebullar jag missat under december månad!

Det har varit värdefullt att följa Evidence viktiga arbete för daliter runtom i landet på nära håll, även om det också har inneburit möten med tuffa och traumatiska livsöden. Jag tar särskilt med mig möten med familjemedlemmar till offer för hedersmord som jag fått möta och intervjuat för mina fallstudier. De är människor som öppet berättade om sina tuffa erfarenheter – för att hjälpa mig som svensk praktikant att vidga min egen verklighet. Genom dem har min värld blivit större. Vistelsen i Madurai har också kantats av inspiration och kämpaglöd. Evidence arbete för att sprida kunskap om mänskliga rättigheter inger hopp för att fler ska kunna leva ett värdigt liv. Det är framför allt två personer som gjort stort avtryck hos mig och det är människorättsaktivisterna Rajathi och Sornavalli – två riktiga Powerkvinnor! De båda kommer från en tuff bakgrund men idag sprudlar de av glädje och engagemang för sina medmänniskor. De arbetar ivrigt för att utbilda andra kvinnor i mänskliga rättigheter och är en stor inspiration för många, även för mig!

Aktivisterna Rajathi och Sornavalli

Bild från vår vistelse i Alleppey där vi firade jul med de andre Svale-praktikanterna

Låt vatten stå i centrum

Vatten har en central roll och är grundorsaken för vissa av samhällsproblemen som Indien står inför. Jag har under min praktik i Tiruchirappalli lärt mig att mycket av Kudumbams arbete har någon form av koppling till att förbättra vattentillgången inom främst jordbruket och på landsbygden. Nu närmar sig slutet av monsunsäsongen och ett torrare klimat är annalkande i Tamil Nadu. 

Jag vill börja inlägget med att dela med mig av en historia från praktikperioden som relaterar till vattnets betydelse i Indien. Jag besökte i Oktober byn Chinnupatti som ligger på landsbygden i Tamil Nadu nära Batlagundu. Där träffade jag värdfamiljen jag bodde hos under ett volontärarbete på en ekologisk kokosodling 2014. Mycket var sig likt i Chinnupatti åtta år senare men en stor förändring hade skett för alla invånare. Tidigare under 2022 brukade byns invånare, huvudsakligen kvinnor, hämta vatten i stora hinkar för att tillgodose hushållets dagliga vattenbehov. Dem dagarna är nu förbi. Pappan Anthony och sonen i familjen Dileepan berättade stolt att det för fem månader sen hade installerats rinnande vatten av Tamil Nadus regering i alla bostäder på gatan dem bodde på. Det satte mycket i perspektiv från tillvaron i Sverige, och är enligt mig viktigt att berätta när vatten omnämns i en indisk kontext. Många lever fortfarande i Indien utan tillgång till vatten, både för att dricka, använda till bevattning, matlagning och till andra vardagliga aktiviteter. 

Ett monument i en rondell på vägen mot Tiruchirappallis flygplats.

För närvarande pågår den viktigaste perioden på året för miljontals bönder runtom i Tamil Nadu. Nederbörden från nordöstra monsunen faller just nu över delstaten som är den huvudsakliga källan till regnvatten för året. Trots att det är mitt i regnsäsongen har jag under majoriteten av höstmånaderna kunnat njuta av ett soligt väder med cirka 30 grader dem flesta dagarna. Tecken på en pågående monsunsäsong under praktiken har mestadels varit frånvarande, förutom dem gångerna jag och Jad har fått ställa in att spela tennis på grund av regn. Under min tid i Tiruchirappalli hos Kudumbam har min föreställning om intensivt regn varje dag under en monsun förändrats. En utebliven eller försvagad monsun påverkar tillgången till vatten när torkan börjar tillta dem kommande månaderna. Ekonomiskt är jordbruk en av Tamil Nadus viktigaste sektor. Därmed får en utebliven eller försvagad monsun inte bara konsekvenser för enskilda bönder utan även delstatens ekonomi och tillgången till mat för befolkningen. Årets klimat i vår del av Tamil Nadu har varit behagligt, särskilt för någon som hör att vintern nu slår till med full styrka i Sverige. För flertalet av bönderna i delstaten gissar jag att dem har andra åsikter och känslor om årets monsunregn och klimat. 

Jad och Poppy på ett regnförsörjt jordbruk med röda linser.

Kudumbams anställda har i olika sammanhang under praktiken nämnt betydelsen av att bevara det vattnet som faktiskt faller från himlen som regn. Exempelvis berättade Kudumbams direktör och grundare Oswald under en föreläsning på Department of Environmental Science and Management på Bharahidasan University, om att cirka 70% av Tamil Nadus jordbruk förlitar sig helt på regn för bevattning. Det årliga monsunregnet som nu börjar avta är därmed viktigt för alla bönder som förlitar sig på ett regnförsörjt jordbruk. Regnförsörjt jordbruk innebär att en bonde endast kan förlita sig på regn för att bevattna hens jordbruksfält, utan tillgång till varken konstbevattning eller en lokal brunn. Bevattning med hjälp av en lastbil med vattenbehållare finns som ett statligt alternativ, men av det jag lärt mig från Kudumbams erfarenhet på fältet är implementeringen bristfällig ibland.

Oswald tillsammans med Markus och de franska volontärerna.

Oswald har också delat med sig om sin insikt efter alla år på organisationen att bevarandet av fuktigheten i jorden är avgörande för många indiers årliga skörd, samt inkomst från jordbruket. Kudumbam har under flera år arbetat med att informera och träna lokala bönder om ekologiska metoden ”blandad odling” för att bättre behålla jorden fuktig mellan regndagar på böndernas odlingsfält. Kort sammanfattat går det ut på att bonden bör odla flera grödor på samma odlingsyta för att behålla fuktigheten i jorden, som i sin tur leder till mer näringsrik och bördig jord. Det resulterar slutligen i en större skörd och inkomst från hens jordbruk. Insatsen riktar in sig främst mot de resurssvaga eller småskaliga bönder som inte har möjlighet att vattna sina fält vid uteblivet regn. Några av dessa bönder har vi under praktiken fått möjlighet att besöka vilket personligen varit givande.

Kolunji gårdens grundvattenbrunn.

Det är dock svårt att skriva det här blogginlägget och helt utelämna att bristen på tillgång till vatten är relaterad till fattigdom. Därför har jag under praktiken förstått betydelsen av Kudumbams projekt och aktiviteter som riktar sig till småskaliga bönder med begränsade resurser. Jag har under praktiken kommit till insikten att vi som praktikanter och dem organisationen arbetar för i många fall lever i två olika världar när det kommer till vatten, fast vi geografiskt befinner oss på samma plats. Vi kan skicka ett sms till vår handledare (Poppy) och få 25 liter dricksvatten hemlevererat vilket gör att avsaknaden av rinnande dricksvatten i lägenheten inte känns jobbig. I dagsläget är den möjligheten för många indier på landsbygden inte tillgänglig. Därför är Kudumbams alternativa lösningar eller metoder för att lagra och bevara vatten viktiga för att förbättra levnadsstandarden på landsbygden.

Ramdash på Kolunji som föreläser om ekologisk odling och bevarandet av vatten.

Ramdash, en av Kudumbams anställda som arbetar med föreläsningar för lokala bönder samt studenter, berättar under praktiken att ett ekologiskt och hållbart jordbruk är det enda alternativet för att bättre ta tillvara på vattnet som är tillgängligt. En aspekt av ekologiska odlingsmetoder är att det långsiktigt kan fylla på, istället för att uttömma, det tillgängliga grundvattnet. Förvaltning av vatten är begreppet Kudumbam använder för att beskriva alla aktiviteter som relaterar till just vatten. Ett bevis på att höja grundvattnet är möjligt att åstadkomma med långsiktiga metoder, finansiering och hårt arbete är Kolunji Ecological Farm and Training Center. Gården har tillkommit som en direkt effekt av Svalornas finansiella stöd för att etablera den på Tamil Nadus landsbygd där nederbörden årligen är låg och torka ofta förekommer. Oswald, som varit med sedan Kolunji invigdes 1990, har tillsammans med gårdens anställda under de senaste åren kunnat konstatera att nivåerna av grundvatten i deras brunn har börjat stiga. Hur detta har åstadkommits på endast 30 år är främst planteringen av dem cirka 1200 träden som nu växer på området. Det är för tidigt att fastställa om trenden kommer att fortsätta. Kolunji blir dock ett bevis på att även i ett mer torrare odlingsklimat, både i Indien och andra delar av världen, kan tillgången till vatten öka om rätt insatser sätts in. 

Svenska versionen av FNs deklaration om bönders och andra som arbetar på landsbygdens mänskliga rättigheter.

Länk: 

FN:s Deklaration om Rättigheter för Bönder och andra som arbetar på landsbygden, https://www.latinamerikagrupperna.se/wp-content/uploads/2022/10/UNDROP-Illustrerad-utgava-pa-svenska.pdf

Min praktik på Kudumbam har lärt mig att deras arbete har en direkt inverkan för bönders mänskliga rättigheter och att vatten bör stå i centrum för att stärka individer på landsbygden. Jag har lärt mig att en ökad tillgång till vatten i slutändan även kan stärka jordbruksarbetare och bönders mänskliga rättigheter, exempelvis rätten till information, rätten till mat och matsäkerhet, samt rätten till bördig jord. Dessa rättigheter är inskrivna i FNs nyblivna deklaration UNDROP från 2018 för bönder och andra som arbetar på landsbygden. 

Markus tillsammans med kvinnliga bönder som utbildas inom hållbart jordbruk.

Min ide med inlägget var att ge en kort inblick i praktiken och vad vi har lärt oss om när vi arbetat på Kudumbam. Många andra frågor har också stått i centrum under våra tre månader i Tamil Nadu. Betydelsen av vatten i områdena och för personerna Kudumbam arbetar för är dock en av dem viktigaste lärdomarna jag tar med mig till Sverige. När jag återvänder hem kommer jag förmodligen uppskatta det ”dåliga vädret” som råder under vintern på en punkt. På grund av snön eller regnet slipper vi förhoppningsvis uppleva konsekvenserna av allvarliga översvämningar, långvarig torka och bristande tillgång till vatten.

/Markus Lewin

Nationella partnersmötet bland Nilgiris frodiga kullar

Det är med iskalla händer samtidigt som vi skådar en otrolig vy, som vi från Women’s Collective skriver här på bloggen. Just nu befinner vi oss hos Svalornas partner Keystone och hos våra praktikantkompisar som har spenderat sin senaste tid här uppe i Nilgiribergen. Under senaste veckan har alla Svalepraktikanter, partnerorganisationer och representanter från Svalorna samlats under samma tak för att genomföra det årliga, nationella partnersmötet (NPM) som pågått under 4 dagar. Det är första gången sedan pandemin som alla partners möts igen, vilket är något som sannerligen märktes av under luncherna i matsalen. I vanliga fall “tystar maten munnen”, men den höga ljudnivån vittnar om många kära återseenden. Keystones matsal är även något som varmt överraskade oss övriga praktikanter. Inte endast serverades det god mat, känslan av att stå så många i kö påminde nog de flesta av oss om skolmatsalen hemma i Sverige.

Utsikten från Keystone Foundation där NPM hölls och vi praktikanter och partners sov

Vad innebär NPM kanske ni undrar? Ja, om ni blandar gruppövningar, kulturkrockar, sång och dans, kulturnatt, pepparkakor och värdefulla insikter så har ni fått en ganska bra summering. Att få ta del av alla partners olika arbete har gett oss alla större inblick i de problemen som finns i Indien. Men det har också varit inspirerande att få möta alla de människor som brinner för Svalornas gemensamma mål gällande klimat, kvinnors rättigheter och matsuveränitet. Under en av gruppuppgifterna ombads vi att gå in i rollen som Indiens premiärminister och redogöra för ett initiativ vi skulle implementera om vi satt på makten. En rolig uppgift som endast tillät fantasin sätta sina gränser. Diverse intressanta förslag, med varierande ambitionsnivå, presenterades vilket sporrade livliga debatter. Debatter som reflekterar ett av syftena med NPM, nämligen att få nya insikter och få dra lärdomar av varandra. Om passionen för dessa ämnen inte fört oss samman tillräckligt under denna vecka, spelade Keystones kulturnatt en nyckelroll i att skapa gemenskap bland alla deltagare på NPM. Under kulturnatten fick vi ta del av sång och musik runt en lägereld. Musikanterna spelade på traditionella trummor och flöjter som reflekterar Keystones gedigna arbete med urfolk. Det bjöds såklart upp till dans, och det är lätt att konstatera att svenskar inte har samma fotarbete som indier efter den kvällen…

Gruppövning där partners gick igenom sin ”theory of change”

När vi nu mött alla praktikanter igen efter ca 2 1/2 månad inser vi hur olika liv vi alla har levt under vår tid i Indien. Vi som haft vår bas i 35 gradiga Chennai har fått köpa på oss raggsockar och hört skräckhistorier från Keystonegänget om mögel och stora spindlar. Samtidigt tror vi att Keystone inte vet hur lyckligt lottade de är som slipper allt tutande och de eviga fläktljuden som Chennai har erbjudit oss. Förutom att dela Indiska erfarenheter med varandra har det varit ett kärt återseende som givit oss både skratt och ny energi.
Nu skiljs vi återigen men denna gången bara för en kort stund, då vi praktikanter snart samlas igen för lite julledighet. Det ska bli spännande att få uppleva en indisk jul och vi gissar att nästa träff kommer fylla på vår anekdotlista ytterligare
Hälsningar, Fanny och Johanna

Frågetecken blir till utropstecken

Hallå hallå från sydligaste partnerorganisationen Evidence! 

Hela 71 dagar har gått sen vi landade i Bangalore. Det har redan berörts av andra kollegor, men tiden flyter verkligen ihop? Jag har läst igenom de andras givande blogginlägg och funderat över vilken vinkel jag ska ta, tills jag kom på det; alla frågetecken som blivit utropstecken! Jag har såklart tagit på mig att göra en sorts överlevnadsguide eller en lista med missförstånd som nu är utredda plus lite gott och blandat för de som kommer bo i Madurai. En salig blandning helt enkelt, håll i er!

MAT I ALLA DESS FORMER OCH SITUATIONER

  • Vi köper matvaror i Reliance Store och frukt och grönt på Sri Bharathi Stores som ligger på vägen hem från Evidence kontor. Åker ni på praktik på hösten likt oss så är det inte mangosäsong:( men ni har obegränsad tillgång till frukt och bär. Vi har ätit så fantastiska fruk(t)ostar här. Vi snackar orimlig mängd papaya, kiwi, olika melonsorter, blåbär, banan, apelsin, äpple och saftiga päron — MUMS. 
  • JC Residency. Jag rekommenderar verkligen Pasta Napolitana om man vill lyxa till det. 
  • Forever fresh. Ligger också nära kontoret, prova deras vegetable rice och bli frälst! 
  • North Gate. Manchurian cauliflower med fried rice är så satans god att jag vet redan nu att jag saknar den. 
  • Det egna köket. I och med att vi har tillgång till eget kök i lägenheten så ta tillfället i akt och laga indisk mat hemma, på så sätt får du bestämma kryddstyrkan! 
  • Med den kända indiska gästvänligheten och den världsberömda matkulturen som går hand i hand kommer du garanterat att bli matad. Det är en form av kärleksakt. Vidare kommer du få smaka en bred variation av mat, oftast med samma sked som alla andra. Mitt tips till dig är att släppa bakteriefobin och alltid ha med handsprit. 
  • Vid beställning av fruktsallad måste det tilläggas att du enbart vill ha frukten, annars är risken stor att den är marinerad i masalakrydda.
  • Om du har matallergier så be någon som kan tamil att skriva ner det på en lapp som du kan ha med dig och visa. Det ska tilläggas att vissa är analfabeter, då är det google och charader som gäller!

Bildtext: lokala mataffären

EVIDENCE

  • Ta egna initiativ direkt. Om du väntar på att någon ska ge dig arbetsuppgifter får du vänta länge, möjligtvis sitta av 4 månader. 
  • Ungefär i slutet av varje månad har kontoret strömavbrott en hel dag. Se därför till att alltid ha laddat mobil, data eller AirPods innan avfärd till kontoret. Om det nu krisar så finns det en generator, men de sätter helst inte på den. 

Bildtext: Jag och praktikantkollegan Andrea utanför Evidence kontor

TRANSPORT

  • Tuktuk, auto eller rickshaw — kärt barn har många namn, men oavsett så kostar det Rs 100 att ta sig till jobbet och om ni stannar på vägen för att handla ge honom Rs 20 extra. Det tog tid innan vi fattade hur mycket han skulle ha för besväret:)
  • Ladda ner Ola appen direkt för att bli mer självständig när det gäller transport. Om du tar en tuktuk på gatan och ser ut som en turist får du betala ockerpris för att ta dig från A till B. 

ALLMÄNT

  • Ha alltid en toarulle i väskan! Ha som regel att indiska toaletter saknar papper, så även på kontoret. 
  • Ta AV skorna och var uppmärksam på när andra gör det. Jag råkade tyvärr förolämpa vår handledare Andal och hennes man första dagen jag satte foten (skon) på vår terass när jag inte tog av skorna. Vid tempel är det no shoe policy. 

Bildtext: utsikt från vår takterass i solnedgång

ORDBOK INDISK-ENGELSKAN

  • När de säger ”genderly” på indisk-engelska så menar de inte att blanda orden kön och generellt (vilket för övrigt är ett bra ord?), de menar enbart det sistnämnda. 
  • ”Advocate” betyder advokat och inte aktivist som jag trott i två månader:)
  • I och med den över så måste det också tilläggas att ”lawyer” uttalas ”lier”, vilket bidragit till ännu mer missförstånd från min sida
  • ”Driving city” betyder diversity
  • ”Low” betyder love och inte law

Hoppas detta hjälpte att reda ut frågetecken till utropstecken och funderingar till aha-upplevelser. 

Varma 33-gradiga hälsningar, 

Felicia

”Atithi Devo Bhava” – Gästen är guds spegelbild

Hallå från Kolardistriktet!

Tiden flyger verkligen fram här i Indien. Jag kan inte mer än att instämma med mina praktikantkollegor att tiden måste gå fortare här än vad den gör hemma i Sverige. Att det är mindre än två månader kvar av praktiken hos Grameena Mahila Okkuta är svårt att förstå. Paradoxalt nog känns det som om vi att har varit i Indien väldigt länge, vilket antagligen är mycket på grund av allt vi gjort och varit med om under praktiken. Vi har hunnit lära oss om Okkutas utvecklingsarbete, kvinnors rättigheter samt hur viktigt kunskap och egenmakt är för att skapa hållbar förändring.

Våra arbetsdagar spenderas för det mesta ute i fält tillsammans med våra kollegor från Okkuta. Vi besöker oftast någon av de 20 projektbyarna som är en del av LEAP-projektet (Livelihood, Empowerment and Awarness Programme) som Svalorna stödjer. Projektet avser att öka medvetenheten hos landsbygdens invånare om deras rättigheter samt öka kunskapen om de statliga program som är tillgängliga – med målet att stärka kvinnors egenmakt och försörjningsmöjligheter samt skapa en kollektiv styrka bland kvinnorna i byarna så att de tillsammans kan tillgodose sig sina rättigheter. Under våra fältbesök besöker vi också lokala myndighetskontor, utvecklingsavdelningar och polisstationer för att lära oss mer om kontexten vi arbetar i och för att följa upp och assistera kvinnor från projektbyarna i olika ärenden. Vi har också haft möjligheten att få ta del av fler föreläsningar anordnade av Okkuta för att öka kunskapen kring frågor som jämställhet, kvinnors rättigheter, könsbaserat våld och förebyggande av barnäktenskap, vilka är problem som till viss utsträckning fortfarande förekommer på Indiens landsbygd.

Från ett fältbesök i en av projektbyarna.

Ett av de kulturella uttrycken som fascinerat mig sedan vi anlände till Indien är den gästvänligheten som vi oavbrutet möts av varje dag. Som gäster i Indien blir jag och Josefine ständigt välkomnande till Indien. Vi blir bland annat alltid erbjudna chai eller kaffe och vi får gåvor i form av blommor och mat – en gång under en auto resa till kontoret fyllde mina helt främmande medpassagerare min väska med tomater efter att jag prövat mina kannada (lokala språket) kunskaper med dem. Vi får också alltid hjälp med vägbeskrivningen innan vi ens hunnit be om hjälp eller ens själva insett att vi gått fel. Denna hjälpsamma vänlighet grundar sig i en indisk kulturell tradition där gästfrihet värdesätts högt och respekten för gäster är stor – många indier lever efter det populära talesättet ”Atithi Devo bhava”, som ungefär betyder att gästen är Guds spegelbild. Det härstammar från en hindu-buddistisk tradition som menar att en gästa bör högaktas med samma respekt som en gud.

I Indien är det alltså vanligt att människor göra allt och lite till för att du som gäst ska känna dig lika hedrad och välkomnad som en gud. Ett exempel på hur det uttrycker sig i praktiken är genom det fantastiska traditionella indiska välkomnandet vi brukar få under våra fältbesök – vi blir målande med gurkmeja på våra kinder och rött kumkum pulver i våra pannor, vi få gåvor i form av armband och sari-tyg samt blommor att dekorera håret med. Vi blir därefter erbjudna någon form av mat och dryck. 

Det jag gillar mest med att vara praktikant hos Okkuta är möten med alla starka och inspirerande kvinnor som kämpar för sina och andras rättigheter i ett samhällsklimat där stark tro på tradition, kultur och religion ofta motarbetar dem. De bjuder inte bara in oss i deras hem utan också in i deras liv och i deras kamp för rättvisa. När en läser om våra gemensamma praktikanterfarenheter här på bloggen så blir det tydligt att även om vi befinner oss på olika platser i Indien så delar vi upplevelsen av att bemötas som Atithi Devo bhava.

Allt gott,

Amanda

Kontor på resande fot

Hej från DDS!

När vi senast hördes vid hade vi varit i Pastapur i knappa två veckor, nu har vi varit här i två månader och mycket har hunnit hända sedan sist. Bland annat har vi flängt en del mellan Pastapur och Hyderabad, då organisationen har ett kontor på bägge ställena. Hyderabad är huvudstaden i delstaten Telangana, med en lika stor befolkningsmängd som hela Sverige. Man skulle nästan kunna säga att vi har skapat oss två olika liv här – ett på landsbygden och ett i storstaden. Dagarna varierar mycket beroende på vart vi befinner oss, vilket bidrar till härliga kontraster.

I Pastapur är livet i stora drag väldigt lugnt, förutom om nätterna. Då väcks vi av hundar som ylar, apor som hoppar på taket och musik som spelas från flera olika tempel samtidigt. När vi somnat om, väcks vi igen tidig morgon av att grannarna borstar tänderna eller diskar. Det händer också att vi väcks av Komlamma, den underbara kvinnan genom DDS som lagar all vår mat, som ropar att vi ska öppna dörren. När vi har vaknat tar vi en lugn promenad till kontoret, där vår arbetsplats består av en bänk utomhus. Hela dagarna vandrar kollegor, kvinnor från närliggande byar och besökare till organisationen förbi. Titt som tätt hålls stora möten i lokalerna och det är konstant rörelse. I Hyderabad ligger kontoret intill en stor trafikerad väg som vi korsar under morgonrushen, för att sedan träda in i deras lugna och stillsamma kontor med endast 3 stycken medarbetare. På kontoret i Hyderabad är arbetsdagen uppstyrd med morgonchai, lunch och eftermiddagskaffe som serveras samma tider varje dag. Medan kontoret i Pastapur ständigt bjuder på överraskningar, då vi aldrig vet vad, när eller hur något ska hända. En kombination av dessa arbetssätt passar oss bra, då vi kan välja kontor utefter hur mycket fokus våra arbetsuppgifter för dagen kräver.

Evelina och kollegan Chukkama utanför vårt kontor i Pastapur, med vår kontorsbänk till vänster

När vi inte jobbar från något av kontoren, gör vi det från vårt hus, ett café, en nattbuss eller ett hotell. Vi har med andra ord inte enbart en arbetsplats, utan är alltsom oftast på resande fot. Vi har nämligen, förutom att spendera tid i Hyderabad, åkt på flera besök hos partnerorganisationer till DDS. Alla organisationer är en del av det så kallade MINI nätverket, som är ett initiativ startat av DDS för att samla organisationer som alla arbetar med hållbart jordbruk och hirs. Vi besöker organisationerna med syfte att samla information om deras pågående projekt samt arbetsmetoder, för att sedan rapportera tillbaka detta till DDS. Det är ett sätt för DDS att få en större inblick i vad för typ av stöd organisationerna behöver från nätverket.

Ett av besöken spenderades bland bergen i byn Paderu, där vi fick ta del av en festival, demonstration samt flera fältbesök. Under en ledig dag fick vi frågan om vi ville gå på en hike för att se soluppgången dagen därpå, vilket vi givetvis tackade ja till. De meddelade att de skulle hämta upp oss klockan 04.00 kommande morgon. Då det inte har krävt många veckor i Indien för att förstå hur indier ser på tid, antog vi givetvis att de inte skulle hämta oss förrän flera timmar senare. Men, kors i taket, 04.00 ringde de och sa att det var dags. Påklädda med flipflops och de få varma plaggen vi hade packat ner (en linneskjorta och en sjal), gav vi oss ut i 10 grader och totalt beckmörker. En smal, slingrig och brant stig bemästrade vi tack vare mobilens ficklampa, och väl uppe belönades vi med detta:

Var vi än befinner oss blir vi alltid mottagna med en otrolig gästvänlighet och värme, vilket är en känsla som organisationerna även utstrålar sinsemellan. Ett genomgående tema hos DDS samt alla de partners vi har besökt, är fokuset på kvinnor och systerskapet. De arbetar mycket för att öka samarbetet mellan kvinnliga bönder, då de vill ta vara på styrkan som bildas när kvinnor kollektivt går samman.

Gemenskapen mellan kvinnorna på partnerorganisationen Sabala i en by utanför Visakhapatnam

Nu är väskorna packade inför nästa partnerbesök och det är dags att röra oss mot nattåget som ska ta oss till delstaten Odisha. Hej för denna gång!

/Josephine & Evelina

Inte heller i Indien finns det något dåligt väder

I Kotagiri händer det att vi vaknar till tungt regn, kompakt dis och 95% luftfuktighet. Andra mornar till strålande sol och klar himmel. Det regnar i genomsnitt nästan två meter per år i Nilgiribergen (i Sverige omkring en meter för jämförelse) och den blötaste och kallaste perioden är nu i november. Samtidigt är vädret i bergsområden ofrånkomligen oberäkneligt; molnen hopas och skingras, ibland är det dimma så kompakt att en bara ser några meter framför sig, andra stunder kan en vila blicken mot vidsträckta horisonter av skogsbeklädda berg och teplantager. När solen är framme bränner den och UV-strålningen är hög. I Kotagiri, som på 1847 möh är en av områdets högst belägna städer, blir det om våren som varmast omkring 30°C, medan den under vintern kan sjunka ner en bit under 10°C. Nu i november är medeltemperaturen dagtid runt behagliga 22°C, men då den kan sjunka snabbt och husen varken är isolerade eller uppvärmda, virar vi ofta in oss i sjalar, fleecetröjor och tjocka sockor. Personligen sover jag iklädd underställ och yllestrumpor, i sovsäck och under tre tjocka filtar.

Lägenheten vi bor i ligger på nedre botten där alla väggar står i skugga 24 timmar om dygnet, vilket gör det till en strålande hemvist för mögel och spindlar. Vi sprayar allting med vinäger och vår luftavfuktare går varm för att hålla genomsnittet under 75% och på så sätt undvika att upptäcka gröna fläckar och vitt ludd på fler av våra kläder, väskor, och diverse prylar. Vi tänder rökelse för att locka fram spindlarna, vissa av dem stora som våra handflator, och sedan släppa ut dem på gatan. Då känns det rätt långt till guld och gröna skogar. Med det sagt är det sällan mer än ett par timmar till nästa solstund. Då passar vi bland annat på att ta en kopp på vårt bästa te-hak eller kanske gå på en hajk till exempelvis ett vattenfall.

Och det är ju precis detta väder och klimat som gett upphov till den otroliga biologiska mångfalden här: tusentals växter och insekter och hundratals djur lever och frodas, varav många inhemska till just denna biosfär. Vi har fått se en hel del på våra olika fältbesök i olika delar och på olika höjder i bergen, och på våra många och långa promenader. Mest tid spenderar vi när allt kommer omkring på campus, men djurlivet hittar också hit: mängder av apor gör oss sällskap mer eller mindre dagligen, men vi får även hyfsat frekventa visiter av gaurer och påfåglar, och har hört att andra medarbetare sett en och annan leopard.

En ung gaur med sin gaurfamilj

Men som biologisk mångfald ofta är, är även denna oerhört känslig för klimatförändringar. Förr visste invånarna nästan precis hur och när regnet skulle falla, men nu är det både mer oförutsägbart, mindre volymer, och mer intensivt. Detta har pågått sedan 1950-talet, men stadigt intensifierats. Sedan 2012 har regnmängden varierat dramatiskt, ständigt lägre än det tidigare genomsnittet, men utan något uppenbart mönster.

Många arter får svårare att leva, invasiva arter tar över; mönstret är bekant. Exempelvis krymper beståndet av vissa inhemska grässorter, vilket banar väg för olika invasiva grässlag som hotar de tidigare vidsträckta gräsmarkerna och, längre ner i bergen, ökar risken för gräs- och skogsbränder. Hot mot djur- och växtlivet kommer även från urbanisering och utbredning av monokulturer för jordbruk, inte minst teplantagerna. Och även om gaurerna betar även bland teplantorna, så drabbas den redan sårbara arten av gräsmarkernas förfall.

På väg hem från fältbesök ser vi med stora ögon ut över de blå bergen

Försörjningsmöjligheterna för lokalbefolkningen påverkas såklart av klimatförändringarna när förutsättningarna för jordbruk förändras. Det märks även på den för urfolken så viktiga honungsskörden, när blommorna inte blommar som de brukar. Keystone arbetar sedan snart tre decennier på en mängd olika sätt med att verka för eko-utveckling och hållbara försörjningssätt för lokalbefolkningen, så klimatförändringarna har länge varit del av arbetet. Det handlar bland annat om att främja övergång till mer motståndskraftiga grödor som hirs, men även att se till att urfolken får bruka sin egen mark, eftersom det värnar miljön. Vidare har arbetet av och med urfolken varit viktigt för att samla in data och information om vad som faktiskt händer när klimatet blir varmare och torrare. Nu har behovet av klimatanpassning blivit så stort att Keystone startar ett nytt program för just detta, där genusperspektivet kommer vara centralt. Detta och mycket mer får vi lära oss om här – spännande och oumbärligt för hur regionen ska kunna försörja och funka för kommande generationer!

Under ett fältbesök i Sigur lär vi oss mer om sambandet mellan den biologiska mångfalden och urfolkens rättigheter

I jämförelse framstår våra problem med spindlar och mögel som väldigt världsliga. Knappast mer än en del av invänjningen till livet i Nilgiribergen. Snart halvvägs genom praktiken vet vi att ta med regnjackan överallt och att klä oss lager-på-lager. Inte den gemene bilden av den indiska vardagen eller riktigt vad vi väntat oss, trots att vi läst och tagit del av många rapporter från tidigare Keystonepraktikanter. Indiska kollegor bär gärna tjocka jackor och stickade mössor och frågar oss vad vi egentligen tycker om vädret, om vi inte fryser? Vi svarar att det är ganska behagligt för ett gäng födda och uppvuxna i mellan-Sverige, att det är ungefär som höst eller vår hemma. Fast vädret är väl också det enda som påminner oss om Sverige. Och det vet vi ju – att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder..!

🌦 Hälsningar från oss 🌦

/Elin