Vårt Indien

Från DDS i Pastapur, Telangana

Hej!

… och hejdå!

Så var det dags för oss här på DDS att skriva vårt sista och avslutande blogginlägg. Om drygt en vecka lämnar vi Indien och redan på tisdag lämnar vi Pastapur för att avsluta praktikperioden på huvudkontoret i Hyderabad där allt började för 4,5 månad sen. Då var allt med Indien främmande och helt ärligt upplevdes allt som kaotiskt. Men nu när det närmar sig hemresa så är Indien inte riktigt lika främmande längre, eller i alla fall inte det som har kommit att bli vårt Indien.

IMG_8111

I vårt lilla hus har vi kämpat i både med och motgång (läs strul med allt från vatten, till el, och insekter etc.)

Om det är något vi förstått under vår tid här så är det att det finns flera olika Indien. Med allt från kultur och språk, till mat och boende. När vi pratat med de andra praktikanterna har det blivit tydligt att vi upplevt olika varianter av Indien och att vårt Indien på många sätt skiljer sig åt från deras. Det kanske är just det som är det häftiga med det här landet. Att det finns så sjukt mycket av allt och inget är det andra likt.

IMG_6847

Ute på besök hos en bonde nära Pastapur och åkrar med bland annat linser

Vårt Indien har framförallt bestått av livet på landet, med en touch av storstad och resande. Livet på landet har varit påfrestande emellanåt men det har även gjort att vi sett andra delar av Indien med ett annat perspektiv. Turistlivet under julen och vår weekend i Mumbai var härlig för att den delen av Indien var så otroligt annorlunda från vårt lilla lantliv.

52948632_256865345214876_7577816576510918656_n

Under vår weekend i Mumbai tyckte vi att vi levde riktigt lyxig stadsliv med trottoarer och afternoon tea.

Men lantlivet har också varit ganska skönt. Som när vi efter en dag på kontoret och i värmen uppemot 34 grader, får sätta oss på verandan med en kopp kaffe och titta på de fortfarande lika fascinerande aporna. Eller de möten vi haft under träd i någon avlägsen by där vi inte fattat något på grund av språkbarriären men blir bjudna på oändliga mängder te och en otrolig generositet.

IMG_7624

En bild från vårt besök i Khirai (som ni kan läsa mer om i ett tidigare inlägg här på bloggen)

De små vardagsrutiner vi skapat här har gett en avkoppling i det annars väldigt intensiva Indien. Exempelvis som att alltid se ett avsnitt av Historieätarna på kvällen. Efter att nu ha sett oändliga repriser så har vi nu även expertkunskap om Sveriges mathistoria från 1500 talet till nutid. Det trodde vi minsann inte när vi kom hit i oktober!

IMG_8375

Kommer nästan sakna alla dessa apor som slänger runt i träden och på hustaken.

Trots att vi längtat och nu ser fram emot att åka hem så är det med visst vemod vi nu börjar packa. Det finns ju alltid en speciell känsla närvarande när något når sitt slut. Att vi kommer tillbaka i framtiden är vi båda säkra på men då kommer det vara till ett annat Indien. Minnet av vår tid här och av vårt egna Indien är något vi tar med oss för resten av livet.

IMG_8075.JPG

Tack å hej!

Ellen & Matilda

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, Uncategorized

Praktikperioden i sju punkter

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Hej!

Nu börjar det dra ihop sig här på Evidence och det är snart dags att bege sig hem till Sverige igen. Det här blir nog det sista inlägget från mig! De här fyra månaderna i Indien har varit otroligt händelserika och det känns nästintill omöjligt att kunna sammanfatta dem, men jag ska göra så gott jag kan.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_301aUNADJUSTEDNONRAW_thumb_3011UNADJUSTEDNONRAW_thumb_2e68Madurai, som har varit hemma i 4 månader nu

Det som förvånade mig mest med Indien

Innan vi kom till Indien tänkte jag mycket på vilka förväntningar jag hade. Av livet här, av landet och av praktiken. Jag försökte förbereda mig så mycket som möjligt på att det skulle vara varmt, smutsigt, högljutt och intensivt, samtidigt som jag visste att det var viktigt att vara öppen för att saker kanske inte är riktigt som man tror att de kommer vara. Att inte låsa sig vid en förutbestämd bild. ”Det är viktigt att vara flexibel och beredd på oväntade saker” var någonting som vi praktikanter fick höra otaliga gånger innan vi reste iväg. Det som förvånade mig mest med Indien var därför att det inte är så annorlunda från hemma ändå. I grunden är det samma. Det har varit lätt att skapa en vardag här, och jag har vant mig vid det mesta – värmen, lukterna, ljuden, djuren och kulturen. Visst är det väldigt mycket som är väldigt annorlunda från hemma i Sverige och det har krävts en omställning, men jag hade nog förväntat mig att det skulle vara svårare att anpassa mig till mitt nya liv.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_2cdcAtt kossor skulle finnas i lite överallt var jag beredd på

Den bästa maten

Eftersom jag ofta äter indisk mat hemma i Sverige hade jag en ganska tydlig bild av hur maten skulle vara under praktiken. Men det var inte riktigt som jag hade trott! Den indiska maten som serveras i Sverige är nästan uteslutande nordindisk eller bangladeshisk och helt annorlunda från maten som serveras i södra Indien, där Madurai är beläget. Jag har fått prova på nya, spännande rätter och smakkombinationer. Dosa, som är ganska likt en tunn pannkaka, har blivit en favorit och något kommer jag sakna när jag kommer hem. Något annat som alltid gick hem, en av de få rätter jag inte tröttnade på, var Gobi Manchurian. Den består av blomkål i en stark, kryddig sås. Rätten är indisk-kinesisk och smaksatt med soja och chilisås, men väldigt populär i södra Indien. Supergott! 

Den sämsta maten

  • Idlis – kladdiga, kompakta men samtidigt fluffiga risbullar. Serveras gärna med samma tre såser som alltid serveras i Sydindien och äts ofta till frukost. Smakar knappt något alls men växer i munnen när man tuggar!
  • Paan – tuggas efter måltider och sägs vara bra för matsmältningen. Består av betelblad, arekanötter och kryddor. Smaken är skarp och pepprig. Jag och Miriam fick smaka på detta en gång och jag tror det tog ungefär två sekunder innan jag spottade ut allt igen. 

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_2e5bEn av de godaste frukostarna (med stjärnfrukts-juice!) åt vi i Kodaikanal 

Den bästa nya vanan jag har fått

Att läsa (nästan) varje kväll! I vardagsstressen i Sverige har jag så lätt att glömma bort, välja bort eller inte orka ta upp en bok för att läsa, men det har varit mitt främsta kvällsnöje här i Indien (ibland finns det inte så mycket annat att göra). Jag hoppas att vanan sitter i när jag kommer hem, och att jag kan välja bort mobilen för en bok på kvällarna. Ett tiotal böcker har jag tagit mig igenom under dessa månader. Här kommer också ett boktips! ”De små tingens gud” av Arundhati Roy är oerhört välskriven och målar upp en realistisk, om än sorglig, bild av det indiska samhället och människorna som lever i det. Jag är inte den första som rekommenderar denna bok, men den förtjänar att lyftas upp och borde läsas om man vill få en inblick i det indiska samhället och kastsystemets konsekvenser. 

Den mest oväntade händelsen

Jag och Miriam fick under flera tillfällen följa med våra kollegor på olika event – prisutdelningar, seminarium och bröllop. Ofta visste vi inte riktigt vad som skulle hända härnäst och vi hamnade ibland mitt i fotograferingar eller uppe på diverse scener. En gång, när vi satt uppe på en scen och lyssnade på Evidences grundare Kathir som skulle ta emot ett pris, var det någon i publiken som kom fram med en inte många veckor gammal bebis som Kathir fick ta i famnen och sedan namngav. Vi förstod ingenting och inte ens Kathir, som är van vid att främlingar som ser upp till honom kommer fram för att prata, visste att det skulle hända utan fick improvisera fram ett namn på plats.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_2d55Vi har fått vara med på många event – bilden är från ett bröllop

Det sämsta med Indien

All ojämlikhet som finns i landet. Mellan fattiga och rika, mellan stad och landsbygd, mellan män och kvinnor, mellan människor av olika religion och kast. Även om hela Indien har potential att förbättras på många sätt (Indiens ekonomi växer rekordsnabbt!) så är det bara ett fåtal som får ta del av utvecklingen. Korruption och diskriminering leder till att levnadsvillkoren och möjligheterna ser väldigt olika ut beroende på vem man är, samtidigt som många upplever våld och trakasserier på grund av sin bakgrund.

Det som har gjort störst intryck

Alla fantastiska människor jag har träffat här. Jag har svårt att uttrycka hur mycket kollegor och aktivister har betytt. Och att få dela upplevelsen med Miriam har varit guld värt! Ända från början kände vi oss välkomna, och alla har varit så öppna och måna om att vi ska få vara delaktiga. De har delat med sig av sin kunskap om indisk politik, kastsystemet och mänskliga rättigheter. Vi har haft många intressanta diskussioner med de på kontoret, och inspirerats av deras engagemang och arbete. Upplevelsen hade inte varit densamma utan dem!

IMG_7775Här är vi med några av våra kollegor på Evidence!

Sammanfattningsvis kan jag säga att tiden i Indien har varit oerhört lärorik och gett mig nya perspektiv på utvecklingsarbete. Jag har fått uppleva så många nya saker och träffat människor med inspirerande livserfarenheter och spännande berättelser. Samtidigt har det stundtals varit tungt att höra hur de daliter som Evidence arbetar med behandlas. Kastsystemet skapar ett strukturellt förtryck av människor, och det är sorgligt hur ingrott det är i det indiska samhället. Därför är det tur att det finns så många som kämpar, helt outtröttligt, för dess avskaffande. Jag tar med mig så mycket inspiration och erfarenheter hem till Sverige, men är säker på att jag kommer tillbaka till Indien någon gång i framtiden. Men för nu – tack för den här tiden!

Lovisa

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_3078

Lämna en kommentar

Under Evidence, Lovisa Arnmarker

Romantiskt världsarv uppe i Nilgirisbergen

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej och glad alla hjärtans dag!

Igår tog vi ledigt från jobbet för att äntligen göra något som vi sett fram emot ända sedan vi kom till Kotagiri uppe i Nilgirisbergen. Vi åkte nämligen med det så kallade Nilgiris Toy Train mellan de närliggande städerna Ooty och Mettupalayam. Järnvägssträckan stod klar år 1899 och det populära tåget går fortfarande med ånglok, vilket är varför det år 2005 blev erkänt som ett världsarv av UNESCO. Hur populärt det är att åka med det gamla tåget förstod vi inte riktigt trots varningar från kollegor. När vi väl lyckades matcha biljettkiosken i Ootys öppettider (vi kunde inte köpa biljetter online) med våra egna helgplaner så var det januari och det visade det sig att tåget redan var fullbokat varje helg i flera månader framöver! Vi fick nöja oss med en onsdag istället. Tur att vi kunde jobba extra en helg och därmed byta ut vår ledighet.

IMG_7243.JPG

Resan började i Ooty på ca 2203 m över havsnivå

Vi hade hört att utsikten från tåget skulle vara vacker, men trots att vi numer borde vara vana vid Nilgirisbergens imponerande landskap så kunde nog ingen ha förberett oss vad vi skulle få se igår. Att åka i det gamla tåget var mysigt trots att man satt inklämd i en liten hytt med 11 andra personer. Vid vissa mindre stationer tog tåget dessutom en liten paus så att man kunde sträcka på benen, något som verkligen uppskattades av alla resenärer efter flera timmars åkande.

IMG_7464.JPG

IMG_7422.JPG

IMG_7440.JPG

Det kan låta konstigt men jag tyckte nästan att det fanns en romantisk känsla över tågets långsamma tuffande framåt i kombination med den rykande ångan och bergsutsikten. Den känslan tycks inte vara onormal heller. Tydligen hyrde ett nygift engelskt par hela tåget för sig själva en gång för att fira sina indiska rötter i samband med deras bröllopsresa. Låter inte helt dumt kan jag känna såhär efteråt när jag upplevt tågresan själv!  Jag är verkligen glad över att jag hann uppleva detta innan jag snart beger mig hemåt till det gråa vardagslivet i Sverige.

Har du planer på att besöka Nilgirisbergen så se till att också planera in denna underbara tågresa, med glöm inte att planera i tid!

/Aviva

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Keystone, Praktikanter 2018-2019

Fyra månader, fyra personer, ett hus

Från Keystone Foundation, Kotagiri, Tamil Nadu

Hej Indienbloggen,

Nedräkningen har börjat. Snart lämnar vi utlandspraktikanter Indien och åker tillbaka till Sverige. Typ i alla fall. Några av oss ska iväg på andra äventyr innan vi beger oss hem till Sverige igen.

Efter fyra månader i Indien finns det mycket att glädjas över att ha fått uppleva. Det är alla våra tidigare blogginlägg bra exempel på. Vi har besökt otroliga platser, sett våra organisationers viktiga arbete och lärt känna alla drivna personer som arbetar på de tre organisationerna. En sak som är lätt att glömma är dock att vi även lärt känna varandra under de här fyra månaderna. Hur hade de här fyra månaderna varit utan mina tre rumskamrater? Det vill jag inte ens tänka på.

Julia, Aviva och Stina har bidragit till att hela Indienvistelsen gått som smort, trots en hel del motgångar och oklarheter. Kvällar med Rupaul’s Drag Race, På spåret och nu senast Mello har varit guld värda när en velat gråta över brunt kranvatten och mögliga kläder. Att alltid ha någon att vädra med när problem och kulturkrockar uppstår har varit ännu mer värt. Det är helt galet att detta är tre personer som jag knappt kände för fyra månader sedan.

Självklart har vi inte dansat ringdans och gett varandra massage varenda dag, men överlag är jag väldigt glad över att inte ha varit ensam praktikant i Kotagiri. Gapskratt över pinsamma situationer vi försatt oss i, rädsla för vilda djur och ledsna på grund av hemlängtan. Illaluktande när vattenproblemen varit som störst samt superfräscha och lyckliga när vi varit iväg på mindre weekendresor tillsammans. Vi har hunnit se varandras bästa och sämsta sidor och det är verkligen få förunnat. Jag visar inte upp mina bästa sidor för vem som helst!

Detta kommer troligen vara mitt sista egna blogginlägg här, vilket känns lite sorgligt. Tiden i Indien har gett mig så otroligt mycket. WordPress skulle krascha om jag skulle försöka få med allt i detta inlägg. Därför slutar jag helt enkelt här med ett stort tack till Julia, Aviva och Stina som stått ut med mig hela den här tiden. Det är ett under. Ni är grymma.

På återseende,

Felix Berger

Lämna en kommentar

Under Felix Berger, Keystone

Alla dessa djur

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under vår tid här är det en sak som konstant är närvarande, och det är alla djur. Allt från råttor, till kor, till exotiska fåglar. I vissa fall är deras närvaro mer påtagligt än i andra, både positivt och negativt.

IMG_7578

På vår veranda har vi sen inflytten, med spänning följt den lilla jordekorren som flyttat in i vårt tak. Den kryper in under dörren täkt av myggnät, hoppar upp på gardinstången över dörren, och med något slags parkour trick lyckas studsa på väggen och in i ett litet hål i taket. Nu, 14 veckor senare, tittar två små unga ut och håller på att skrämma livet ur oss när de rangligt klättrar omkring på insidan av taket två, tre meter över golvet.

IMG_8395

Otroligt fascinerande är också alla apor. När en av handledarna förvånat tittar på oss och frågar: ”Har ni inga apor i Sverige?”. Ofta sitter vi och tittar på aporna från vår veranda, och så kan man plötsligt få ögonkontakt, och för någon sekund ser de riktig mänskliga ut. Men så hukar de sig, visar tänderna och fräser, och man inser att, näe.

Och korna. Så omdiskuterade som de är här i Indien. De vandrar omkring lite överallt och ibland ser vissa lite mer välmående ut än andra. Oftast står de i en av sophögarna runt om Indien, vare sig det är på en gata i stan eller längs med vägen genom Pastapur här ute på landet. Just skräpet verkar vara en av de viktigaste födokällorna för många av djuren som rör sig runt oss. Hönor, hundar, grisar och kor, alla står de bland människornas plast, metall och annat skräp. I många fall får jag lust att ingripa. Att hjälpa en av de skadade hundarna som ligger i vägkanten. Och det är jobbigt att inse att hjälpen inte kommer göra så mycket, för alla andra miljontals gatuhundar i Indien

Här ute på landet delar vi verkligen plats med alla djuren. Det kan springa förbi en grisfamilj utanför grinden. Eller så tar en av gatuhundarna en lite kyckling. Aporna som stirrar på en från trädet i trädgården. Eller så är det ännu en exotisk fågel som vi måste googla. Vi har nog fått en släng av ornitologi under våra månader här i Indien för det är många fåglar och fågelkvitter att förundras över.

IMG_7443

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, Uncategorized

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej igen,

Nu är det inte många dagar kvar här i Indien. Tiden har verkligen gått snabbt och vi har varit med om många roliga saker. Vi blev bland annat inbjudna av en kollega att delta på en festival som hölls i en by som han själv bor i. Festivalen har funnits i många år och anordnades tidigare endast lokalt men nu deltar folk från omkringliggande byar. Många från kontoret deltog och det bjöds på mat och dans.

Festivalen har fokus på vattenkällan som går genom byn och innan maten serverades genomfördes en ceremoni vid vattnet. Efter ceremonin serverades mat på bananblad. Det har blivit en vana att äta mat på bananblad nu, något som var väldigt främmande för 4 månader sedan. Det gäller dock att hålla koll på vad de serverar. Det går undan när maten delas ut och om man vill äta vegetariskt får man skynda sig att säga till.

festival

Vi fick lära oss nya danssteg under festivalen

Efter att vi ätit började vi röra sig mot det lokala templet i byn. I väntan på att alla samlats utanför templet började klockan närma sig sex tiden. Det var vackert att se människor glada dansandes i solnedgången. Vi formade en cirkel med några kvinnor och barn som alla hjälpte oss att förstå stegen i takt till musiken. En person bestämde dansstegen och vi andra kopierade stegen, på så sätt gör alla samma steg ungefär samtidigt.

När vi tackade och sa hej då blev vi inbjudna till flera festivaler i slutet av månaden och även ett bröllop i mars. Synd att vi åkt hem till Sverige då, hittills har jag bara varit på en förlovnings lunch för en kollega, det hade varit kul att hinna gå på ett bröllop.

Julia

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Weekend i Bombay, eller Mumbai

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under helgen passade jag och Matilda på att ta en weekend i mångmiljonstaden Bombay, eller Mumbai som den heter i folkmun och officiellt sedan 1996. Fördelaktigt för oss här på DDS är att i vår närliggande lilla stad Zaheerabad passerar nattbussarna mellan Hyderabad och Mumbai. En natts bussresa och vi är framme i den enorma staden Mumbai.

1

Elphinstone College i stadsdelen Fort, grundat 1856 och är idag en del av Mumbaiuniversitetet.

Redan när vi rullade inåt stan med bussen såg staden så otroligt annorlunda ut. Det märks att staden är stor och det tar långt tid för bussen att ta sig från ytterkanten av staden in mot centrum, förståeligt med de 20 miljoner invånare som ska samsas om platsen. Jag och Matilda har hunnit vara runt på många platser och städer i Indien men Mumbai sticker verkligen ut och är definitivt en av de häftigaste städerna jag sett.

2

Gateway of India en fredagkväll.

I Mumbai går kolonialismens spår inte att undvika. Även om många ikoniska byggnader har fått nya indiska namn är det tydligt hur otroligt europeiska och brittiska de är i arkitekturen. Gateway of India (på bilden ovan), är den inofficiella ikonen för staden Mumbai, ett monument skapat för att fira britternas kung George V och drottning Marys besök i Indien år 1911. Skapelsen är en 26 meter hög triumfbåge som tog fyra år att bygga, och ändå fler att planera. Ironiskt nog, kom denna ikoniska triumfbåge att den 28e februari 1948 vara porten ut från Indien för de sista brittiska trupperna som lämnade landet efter självständigheten 1947.

3

Gateway of India med alla färjor, lyxbåtar och små träbåtar, taget från andra våningen av det ikoniska hotellet Taj Mahal Palace Hotel.

Precis bredvid triumfbågen ligger den pir där de oändliga antalet färjor skeppar lika oändligt många turister till Elefantön strax utanför staden. Speciellt med denna ö är dess UNESCO världsarv med djupa grottor och hinduistiska gudar uthuggna ur berget daterat till någonstans mellan 400 och 600 e.v.t. Vi hoppade på en av de första färjorna som lämnade staden mot ön, och tur var det. För inte bara är detta ett av de populäraste turistmålen i Mumbai, men ju längre tiden gick och ju fler människor det kom, desto mer påträngande blev alla apor. Vi klarade oss bra tills vi var på väg ner från en utsiktspunkt när en apa hoppar ner framför Matilda och tar tag i kanten på hennes tröja. Matilda kastar vettskrämt iväg sin vattenflaska som den snabbt rycker till sig och hoppar iväg. Men utöver aporna var grottorna riktigt imponerande!

4

Matilda framför en av de sju grottorna på Elefantön.

Samtidigt som kolonialisternas spår fortfarande är tydliga, är Mumbai fortfarande en klassisk indisk stad. Lätt kaos i trafiken, företag och entreprenörer överallt, och dofterna från alla små gatukök. På en gata passar ett gäng killar på att spela lite cricket när det är tomt på bilar. Men när vi lämnade hotellet tidigt på lördagsmorgonen var det som att kliva ut i ett annat land. Innan butikerna öppnat och människorna vaknat hade vissa gator kunnat vara en bakgata någonstans i Berlin eller London. Med små caféer och street art, europeisk arkitektur och allmänt mindre brus runtomkring. Men så vaknar staden upp och förvandlas till den myllrande indiska stad Mumbai är.

5

Murzban road i södra Mumbai hade kunnat vara en gata någon helt annanstans.

6.jpg

En av indiens alla gatuhundar sover utanför Regal Cinema, en biosalong från 1933

Mumbai var en stad jag verkligen ville se innan jag lämnar Indien. Både för att få se mötet mellan det indiska och kolonialismen, men också för att det är en stad jag hört mycket om sedan tidigare. Med allt från trängseln på lokaltågen till Bollywood och bara det faktum att det är indiens största stad. Och jag blev minst sagt imponerad. Men utöver de tydliga egenskaperna av stan, fanns det en annan stämning. Att få gå in i en liten butik som dedikerat sig till att sprida indiekonstnärers bilder och illustrationer, och den mångkultur av restauranger inte bara från indiens alla regioner men också från Burma, Korea, Frankrike och så vidare. Det var skönt att komma iväg från det väldigt verkliga indiska bylivet, till att få vara en riktig turist och njuta av lata dagar och alldeles för mycket mat i Indiens största stad.

7

En gata i stadsdelen Fort med hela muren täckt av konst

// Ellen

 

 

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Uncategorized