Sexuellt våld

Sexuellt våld. Få ämnen är så känslomässigt laddade och väcker så stor avsky bland allmänheten som just sexuellt våld. Ändå förekommer det så fruktansvärt ofta. Ändå anklagas feminismen som någonting extremt, någonting onödigt. Självklart drabbas även män av sexuellt våld, men tyvärr visar statistik att majoriteten av alla sexualbrott som begås, begås av män mot kvinnor. Enligt FN har en tredjedel av alla kvinnor i världen utsatts för våld. Det kan kännas som en främmande siffra för en person som växt upp i ett av världens mest jämställda länder. Men i ett land som Indien, som rankas som ett av världens farligaste länder för en kvinna att leva i, känns inte siffran speciellt chockerande.

I början av vår vistelse i Indien träffade vi aktivisten Prabhakar som poängterade skapelsehistoriens roll inom mänsklig diskriminering. Inom Hinduismen har vi den Brahmanska ordningen, kastsystemet. Där daliterna, eller de kastlösa, uppfattats som smutsiga och oberörbara. Inom Judendomen och Kristendomen berättar skapelsehistorien om kvinnan, som skapades från mannens revben. Därför är det kanske inte konstigt att kvinnan i de flesta länder länge ansetts som mannens ägodel.

Sexuellt våld rör sig inte bara om våldtäkter och sexuellt utnyttjande utan även om en uppfattning om att en kvinnans kropp och sexualitet bör kontrolleras av mannen. Barngifte, könsstympning, påtvingade äktenskap, våld mot utomkastliga äktenskap, att förbjuda rätten till sexuell och reproduktiv hälsovård och till säker abort, är sexuellt våld. Flickor och kvinnor lider, och dör, för att de inte har information och makt till att förändra sin situation. Jag har bott i flera utvecklingsländer där religionens inflytande och avsaknaden av utbildning gjort att jag diskriminerats som kvinna. Jag har blivit fråntagen rätten att bestämma över min kropp och därför svider det, extra mycket, att slå upp tidningen och läsa om barngifte, tvångsäktenskap, våldtäkter eller massvåldtäkter. Visste ni att det i Indien är lagligt för en man att våldta sin fru? Som att ett äktenskap på något vis skulle ge ett passkort för sexuellt våld att förekomma? Undersökningar visar att 10 till 14 % av gifta kvinnor i Indien våldtas av sina män (Current Affairs Today, November 2016).

I en värld där ny-nationalism är modernt och offentliga personer tillåts uttala sig sexistiskt och nedlåtande om kvinnor, utan allvarliga påföljder, krävs det att vi pratar om detta öppet och ofta.

entry_29975072131209467ae5f3bc46f170c8

Empowering women, något vi ska prata om i vår kommande tema-tidning, bemöter kvinnlig egenmakt och dess betydelse för Indiens och resten av världens positiva utveckling. Kvinnlig egenmakt kräver förändring i tänkandet och strukturella förändringar, samt ger kvinnan kontroll över resurser så som naturtillgångar, utbildning samt finansiella resurser. Resurser som ger kvinnan en roll där hon kan fatta egna beslut.

Detta är en av nutidens viktigaste frågor som alla borde vara delaktiga i, jag hoppas att ni vill vara det.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Din restaurangguide i Narainbagar

Bananpannkakor i Kewar

I tidig gryningstimme (men ändå ungefär två timmar efter resten av byn börjat sin dag…) ligger stekoset tjockt kring vårt hus på höjden i Kewar. Precis som varje morgon vankas det bananpannkakor. Till pannkakorna som steks i ett chapatijärn serveras nötter och den frukt som går att hitta på marknaden. Hittills har det blivit granatäpple, apelsin och äpple. Av äpplena händer det att vi gör mos – som även grannarna uppskattar. I det te eller kaffe som vi dricker till frukosten är kokosolja en viktig ingrediens. För att lyxa till det på helgmorgnarna händer det att vi även lagar risgrynsgröt på basmatiris och kondenserad mjölk.

Hotel Rawat

Det här var den första restaurangen vi fick testa i Narainbagar. Placerad bara en trappa upp från vårt kontor är det den restaurangen som de flesta av våra kollegor från organisationen också äter lunch på. Det är två män som arbetar, en servitör och en kock som vanligtvis inte brukar säga särskilt mycket. Vi kommunicerar genom kroppsspråk och enstaka ord såsom “chapati?” – “chapati!”. Ibland händer det att vi inte har haft tillräckligt med pengar på oss för att kunna betala för vår lunch, och då går det utmärkt att betala nästa gång vi kommer. För några veckor sedan upptäckte vi att de serverade parantha, chapatis’ fyllda med grönsaker, som vi ibland äter när vi känner oss trötta på att steka våra bananpannkakor hemma. De lagar sin mat över öppen eld, vilket ger paranthan en touch av friluftsliv men kan ibland fylla hela lokalen av rök.

Hotel Prince

Här hittar du den dyraste men samtidigt lyxigaste maten i Narainbagar. Restaurangen är belägen med iögonfallande utsikt över den kraftfulla glaciärfloden Pinder River. Kockens expertis grundar sig på erfarenhet från både Mumbai och Delhi. På Hotel Prince dukas det först fram en aptitretare bestående av säsongens salladsgrönsaker på tandpetare, vilka avsmakas med örtsalt. Förrätten efterföljs av kockens specialité: en supersmörig butter paneer, vilken serveras tillsammans med de tunnaste chapatibröden med ghee (en typ av smör), en fyllig daal och en curd (yoghurt) med dekorativa kryddor. Maten här är mild, men smakrik. Ibland slås det även på stort med efterrätt, i form av kir – vilket kan sägas vara en sötad risgrynsgröt av pärlris och mjölk toppad med russin. När måltiden börjar närma sig sitt slut insisterar ofta ägaren på att ta fotografier tillsammans med oss. Han har nog en del graciösa tugg-bilder där vi bär läppstift bestående av vad vi just tuggat i oss.

Sangham Hotel

Starkt och snorigt är det här! Medan vi försöker äta upp maten vi har framför oss rinner näsorna och vi saknar ofta näsduk. Det serveras stora portioner, inledningsvis med chapatibröd till och sedan avslutningsvis ett lass med ris. Restaurangen är mycket populär och det kan hända att vi får vänta lite innan vi kan få ett bord i den lilla lokalen. Personalen, som består av sex personer varav två kockar, är mycket omtänksam och insisterar ofta på att vi ska äta mer än vad vi egentligen mäktar med. Det händer att vi får lite sura blickar när vi ödmjukt avböjer ytterligare en omgång med ris, och att de även försöker smyga dit en slev med daal när vi inte ser. Restaurangen är även utrustad med en äkta tandoori-ugn vilket ger oss varma och tjocka chapatibröd, tjockast i stan faktiskt.

Anko Fastfood Center

Om ni trodde att det inte kunde bli hetare mat än på Sangham Hotel så trodde ni fel. Här blir vi serverade den populära kinesiska snabbmaten, Chowminh – tjocka nudlar stekta med lök, chili, kål och paprika. Att gå hit ger oss ett avbrott från den traditionella indiska maten. Utöver nudlar serveras även samosas – en typ av pirog fylld med kryddig potatis och momos – dumplings fyllda med grönsaker och sojafärs. Medan vi sitter och kämpar i oss våra nudlar med både rinnande ögon och näsa så sitter mammor med sina småbarn i knät och matar dem nudlar med chilisås – utan att barnen rör en min.

Mohan Tea Stall

Håll i hatten för här har vi det bästa teet i Narainbagar! Från ett testånd på gatan kommer teet som vi vanligen blir serverade två gånger per dag medan vi jobbar på kontoret. Länge funderade vi på vad det är som gör just det här teet så smaskigt. Mycket socker och mortlad ingefära är vad vi tror är tefarbrorns hemlighet. Ibland sitter vi på bänkarna vid hans stånd och spanar när han står vid den stora tekitteln för att försöka snappa upp knepen.

Karan Sweet Shop

Hit styr vi kosan när sötsuget gör sig extra påmint. I en glasdisk kan en välja bland massor av olika kakor och bakverk som alla har olika färg och form. Genom noggrann provsmakning av sortimentet har vi lyckats hitta våra favoriter och även kommit fram till att huvudingrediensen i de flesta av dem är ris och socker. Till godbitarna tar vi oss vanligtvis även en kopp te.

Butula Dairy and Bakery

För någon vecka sedan upptäckte vi med förtjusning att vi kan variera vårt dagliga chai med en kopp skållhett gräddigt kaffe toppat med chokladpulver och ångad mjölk, på ett kafé som vi alltid trott enbart varit en godisbutik. Gömt bakom butikslokalen finns ett mysigt rum med bänkar och bord där en kan sitta och nästan få känslan av en svensk fika.

Även fast vi försöker variera oss mellan alla trevliga ställen här i Narainbagar drömmer vi ofta om smaker hemifrån och maträtter som vi önskar vi kunde laga här. Med de tre kryddorna vi har i Kewar gör vi ett försök till att komponera ihop nya rätter varje vecka. Det blir allt från grytor och soppor till bönbiffar. Vi har också försökt få våra lokala återförsäljare (vår kompis Rinku) till att köpa hem kaffe och annat efterlängtat, utan större resultat.

img_0487

En bra dag kan vi säga.

Som ett avslut på den här restaurangguiden kommer våra önskelistor på de maträtter och varor som vi saknar (feel free att skicka oss ett paket):

Linnéa drömmer om…

  • Jordnötssmör
  • Grönkål
  • Sötpotatis
  • SMÖR
  • Äkta grädde som inte smakar kossa eller kemiskt OCH som en kan vispa
  • Äkta kaffe för fan, inget jävffla pulver
  • Riskakor med Bregott (japp, ett rejält lager ska det va’!)

Fanny önskar sig mest av allt…

  • Delicatobollar
  • Smörgåsar med diverse tillbehör
  • Smööööör
  • Lösgodis (specifikation: choklad, surisar och djungelvrål)
  • Eucalyptus-tuggummi att simma i
  • Oatly Ikaffe
  • Jalla jallas (i Malmö) veganska chörizo i ett franskt hotdogbröd fyllt med vitlökssås
  • En möglig ost att tugga på
  • STARKT & REDIGT kaffe
  • Inget ätbart, men en ugn

Karin hade gärna lagt vantarna på…

  • Ett storpack samarin
  • Havregrynsgröt
  • Vegansk glass
  • Bär av alla dess slag
  • Lingonsylt och brunsås

Caroline saknar…

  • Mammas söndagsmiddag
  • Ost och vin
  • Allt som har med lösgodis att göra
  • Selleri att doppa i hemmagjord hummus eller tzatziki
  • Ett glas iskall mjölk som inte innehåller klumpar och som inte smakar ko
  • Surdegsbröd med prästost toppat med röd paprika och groddar
  • Rårörd lingonsylt

/ UYRDC gänget

1 kommentar

Filed under Karin Thalberg, Fanny Pelin, UYRDC, Caroline Wiklund, Linnéa Dietrichson

The Madurai Experience

Del II – Kommentarer som lämnar avtryck

Igår deltog vi vid invigningen av ett flerdagars event som Evidence anordnat i samarbete med flera andra aktörer i området. Eventet startar och avslutas i Madurai och kommer däremellan hållas i olika byar och småstäder i delstaten och innefatta diverse aktiviteter. Temat är våld mot kvinnor och syftet är att sprida information och skapa medvetenhet kring de brott som dagligen begås mot kvinnor i landet.

Invigningsceremonin hölls på ett av stadens College och innehöll talare och uppträdanden från en musik- och teatergrupp som sedan ska resa runt och uppträda i byarna. När turen kommer till kvinnorättsaktivisten Ms. Burnad Fathima (SRED) ställer hon sig längst fram på scenen och blickar ut över den fullsatta aulan.

Who made you sit like this?” utbrister hon.

Jag som sitter längst fram med min tolk har inte sett när aulan fyllts och vänder mig nu för att blicka ut över publikhavet. Bakom mig sitter flera hundra studenter uppdelade, pojkarna på ena sidan av salen och flickorna på den andra. Ms. Burnad upprepar frågan och studenterna börjar skratta.

Your parents are not here… go, sit with your friends, sit with your lovers!” fortsätter hon.

image

Ms. Burnad Fathima under sitt tal till studenterna. (Bilden är lånad från dtnext.in)

Ett jubel uppstår bland studenterna som applåderar men samtidigt sitter kvar. Endast ett fåtal vågar byta plats och sätta sig bland sina klasskamrater av det motsatta könet. Ms. Burnad viger sedan sitt tal åt vikten av social förändring och att studenterna själva måste börjar ifrågasätta och förändra sina egna beteenden.

Sitting with friends and communicating with one another, without restrictions, can change mindsets. The discrimination starts with a mindset which leads to violence later.” säger hon.

Efter talet pratar jag med min tolk, Anne som läser social work på det College där vi befinner oss. Hon frågar mig hur jag ser på kvinnofrågor och jag berättar att det är något som är viktigt för mig och att jag som så många andra i mitt land är uttalad feminist. Hon frågar då om mina föräldrar stödjer det. Ja visst, svarar jag och berättar att mina föräldrar tycker som jag – att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att det är en generell hållning i Sverige. Jag frågar henne vad hon har för intresseområden och vad hon vill fokusera på efter sin examen. Hon säger att hon vill arbeta med barn. Sen berättar hon att hon egentligen också tycker att kvinnofrågor är viktiga men att hennes föräldrar inte tillåter att hon engagerar sig inom det området.

Samtalet får ett abrupt slut då jag måste vidare till nästa punkt på dagordningen men jag bär med mig dessa två kvinnors kommentarer. Den ena – efterlängtad och hoppingivande, den andra – en återspegling av den verkligheten och de hinder som fortfarande finns för det som borde vara självklart.

Lämna en kommentar

Filed under Denise Berg

Vem äger skogen?

Att sitta i bil och åka ut till nya byar har blivit en del av vår vardag här på UYRDC. Vi möter ständigt slående vacker natur och nya höjder, där jag ibland känner att måste nypa mig själv i armen för att påminna mig själv om att jag faktiskt befinner mig just här. Ofta när vi kommer ut till en by som är ny för oss får vi många gånger frågan om hur vi trivs och då brukar vi alltid påpeka hur vackert det är här. Responsen på våra svar blir nästan varje gång ett milt leende och nickande i samförstånd, och jag får känslan av att de är stolta över att bo och leva i den omgivningen de har. Och inte någon gång tror jag att de tar sin natur för given. Det kan verkligen kännas overkligt när vi sitter och lyssnar på kvinnor och män som berättar om sin vardag medan bakom dem breder sig de gröna, mjuka och spetsiga bergen ut sig, en utsikt och tavla som de har som deras. I alla fall delar av den.

img_0126

Bara en av de många vackra utsikterna vi får uppleva när vi åker på fältbesök.

img_0284

Vi promenerar längs med fälten

Jag blir ofta påmind om hur starkt beroende samhällena är av sin skog och mark. Jag möter det när jag vaknar på morgonen och märker att våra grannfruar redan har varit igång flera timmar och tar hand om sina kor, låter dem gå ut på bete eller tar ut sina tjurar på fälten för att ploga. Jag möter det när vi är på väg från och till kontoret och ser hur de är igång med att antingen skära gräs som ska mata korna eller bära på jord för att göra marken brukbar igen. Jag möter det även när vi sitter med på fältbesöken och ser hur några yngre kvinnor går i bakgrunden och bär på gräs, möjligtvis är det så att de inte kan vara med på mötena för att arbetet inte kan vänta. Mycket av det de äter och lever av kommer från fälten som de själva har producerat och odlat. Det går inte att undvika hur otroligt viktig skogen och naturen är för deras dagliga försörjning.

På de fältbesöken UYRDC anordnar just nu är det stort fokus på Forest Rights Act, en lagstiftning som möjliggör att byborna kan återfå rätten till den skog som de lever av. The Forest Rights Act etablerades år 2006 efter en stor pågående diskussion i landet om hur mark skulle ges tillbaka till de som levt av den långt innan Storbritannien gjorde Indien till en brittisk koloni. Numera äger staten större delen av skogen i Uttarakhand, något som försvårar by-samhällenas möjligheter att försäkra sin levnadssituation.

Våra kollegor på UYRDC arbetar därmed att informera och medvetengöra samhällena om vad Forest Rights är, vad de har för rättigheter och vad det i sin tur kan ge för fördelar för dem i deras liv. Därför strävar UYRDC nu efter att få så många byar till att lämna in en sammanställning av dokument till Skogsdepartementet, något som krävs i processen för att ansöka om skogsrättigheter. I ansökan kräver staten bevis som styrker att de har brukat och ägt skogen som de lever av i mer än tre generationer, eller 75 år vilket i så fall skulle ge dem rätten att bruka skogen utan statlig kontroll.

Under ett fältbesök i byn Jaberkot ställer vi en öppen fråga till de kvinnor som sitter framför oss vad fulla rättigheter till deras skog hade möjliggjort för dem. Många kvinnor svarar i mun på varandra att det hade tillåtit dem att få odla och därmed hantera sina grödor på det sättet de önskar. Engagemanget för sitt eget jordbruk går inte att ta miste på, och det gör det ännu en gång tydligt för oss att fulla skogsrättigheter är en möjlighet att förbättra deras levnadsstandard.

/

Linnéa på UYRDC

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

…och så kommer alla känslorna…

Att vara iväg på en utlandspraktik under flera månader kan innebära en känslostorm på många sätt. Kanske inte direkt att det är mycket och starka känslor hela tiden, men mer att det är så olika typ av känslor som också kan vara rätt så motsägelsefulla. Både på det personliga planet vad gäller att vara borta från den kontext som man kanske är van att kalla hemma, samt mer generella samhälleliga situationer.

Hatkärleken.

Jag tror de flesta av oss som är iväg på praktik i Indien med Svalorna just nu känner att det är en otrolig upplevelse som man inte skulle vilja vara utan. Även om det rent ut sagt är skitjobbigt ibland. Om man är van vid att resa så vet man att det är fantastiskt spännande att se nya saker, möta nya människor och få dela nya upplevelser. Det är flera gånger som jag har fått nypa mig i armen, ta ett djupt andetag och bara andas in the faktum att jag får sitta bak på en motorcykel och svisha fram på den indiska landsbygden på väg till en kooperativ ekologisk odling. Den otroliga ynnesten att vi får sitta ner under ett träd och prata med kvinnliga lantbrukare från små byar om hur deras liv förändras i och med klimatförändringen och hur de skojar om att vi gärna får ta med deras svärmödrar till Sverige när vi åker hem. De fina ögonblicken när vi möter en gammal man som just lämnat in sin skörd i utbyte mot betalning och endast talar telugu ändå fortsätter samtala med oss och beordrar oss att dricka vatten, men inte för mycket, för att få hickan att sluta. Och alla grannbarn som så entusiastiskt vinkar och kommer fram och ska ta i hand med ett brett leende på läpparna. Den nyfikenhet som vi möter hos nästan alla människor vi träffar och som öppenhjärtligt ler och har överseende med våra knalliga fraser på telugu är fantastisk.

Samtidigt kan det kännas så jobbigt när man inte förstår, alla språkförbistringar, eller varför saker inte blir gjorda eller funkar som vi är vana vid. Saker som inte funkar som vi är vana vid att de ska funka. Alla sopor som bara slängs i högar i vägkanten eller bara just där någon råkar stå för stunden. Det måste ju finnas något system som tar hand om glas och metall ändå resonerar vi mellan oss, inte kan de väl bara elda upp det med? Det går ju inte att elda? Mattheten inför alla de nyfikna blickar som fortfarande stirrar på oss när vi går på promenad på morgonen, även då vi har varit här i drygt en månad. Frustrationen över att alltid känna sig tittad på och upplevelsen av andras oförmåga att förstå att vi bara är annorlunda och gör saker annorlunda, och inte nödvändigtvis konstiga. Det blir utmattande att ständigt vara den avvikande och den som inte passar in. Ändå vet vi också att vi är de privilegierade.

Att fatta sin position

Även då vissa stunder kan kännas tuffa eller tröttsamma så får man också påminna sig själv om varför man är här. Jag är främst här för att jag kan vara här. Jag har haft möjligheten och ynnesten att vara född i ett rikt land där man kan få stipendier för att åka halvvägs till andra sidan jorden för att lära sig om hur organisationer på plats arbetar med matsuveränitet och kvinnors rättigheter. För att lära oss att det vatten vi har hemma rinnande i kranen är en otrolig lyx få förunnat då många människor måste gå långa sträckor för att hämta vatten varje dag, eller inte vet om det faktiskt kommer finnas vatten att fylla på med. Vi har valt att åka hit och tampas med vardagliga utmaningar och nyfikna blickar på grund av vårt avvikande utseende, men sen kan vi åka hem igen. Vi befinner oss också i ett land där vitheten automatiskt sätter dig i längst upp i hierarkin, vilket göra att vi ändå möts av en positiv uppmärksamhet. Många människor som inte passar in i normen eller på något sätt avviker får många gånger möta hårdare blickar och tillrop än vad vi får. Och de har inget annat hem att åka till.

Om något skulle hända oss så vet vi att vi kan få bra vård och ta oss till de mer exklusiva sjukhusen. Och det känns tryggt. För om jag blir sjuk så vill jag inte hamna på ett sjukhus med skitig utrustning och bristande hygien. Även om jag vet att merparten av befolkningen här förmodligen inte skulle ha råd med något annat. I ett land där många av välfärdssystemen som vi är vana vid hemma inte finns, så får alla klara sig bäst det går. Vem är jag då att komma och döma folk som själviska när de har som främsta mål att bara göra det bättre för sig själva? Jag som vanligtvis bor i ett land där de sociala skyddsnäten finns har såklart råd att vara kritisk och predika jämlikhet och minskade klyftor i alla situationer. Men likväl så är jag en av dem som känner mig lättad över att ha resurserna och pengarna i ryggen i fall något skulle hända. Detta visar på komplexiteten och utmaningen i att minska klyftorna i länder där skillnaden mellan rik och fattig är väldigt stor.

Skuld och skam

Ofta kan också en ledsamhet och en skuld dra över mig, främst inför vad vi har gjort med naturen. I ett kontrasternas land, som Indien till mångt och mycket kan ses som, så samsas naturens skönhet med det hetsiga och förorenade. När solen på väg upp över de gröna fälten sakta färgar himlen rosa och ackompanjeras av tuppar som gal i bakgrunden så är det svårt att inte förundras. Att se alla färger en hönas fjädrar kan skifta i och hur apor kan vara så lika människor i sitt rörelsemönster gör att jag är beredd att säga att om jag måste tro på något så är det naturen. Vilket också är anledningen till skammen och skulden i hur naturen tas om hand om. För i allt detta fantastiska, så har vi människor lyckats skapa så mycket förstörelse och förödelse av vår natur. Gröna fält med rik växtlighet som vid första anblick ses som naturligt visar sig sedan vara monokulturer, så som sockerrör, bomull och ris, vilka odlas med bekämpningsmedel och kemikalier, och som istället för att arbeta med naturen sakta bryter ner och utarmar den. Och detta sker över hela världen, hela tiden.

img_8874

Som västerlänning kan man komma med sitt miljöengagemang och tycka att andra måste skärpa sig. När även organisationer som aktivt arbetar med miljöfrågor har plastpåsar och petflaskor slängda i trädgården är det lätt att komma med pekpinnar. Vad man lätt förbiser är att den utveckling som gjort att vi har kunnat effektivisera och förbättra våra samhällen är på bekostnad av andra. Väst har kunnat ha den utveckling vi har haft på grund av användning av billiga naturresurser och arbetskraft från andra länder, som därmed inte heller har fått tillgång till samma bekvämligheter. Även om rikare länder nu försöker vara miljömedvetna så är det ändå människors sätt att leva som bidrar till klimatförändring och miljöförstöring. Och då är det inte de indiska bönderna på landsbygden som är de stora klimatbovarna, men det är dem som det kommer att drabba värst. Flyget som har tagit oss hit och vår elanvändning när vi ständigt använder våra laptops är det som måste förändras. Och ändå sitter vi här och knappar på våra datorer och laddar våra mobiler med smutsig energi då vi ringt långväga samtal hem. Känslan av att vara här för att lära sig och försöka bidra till att göra något bra, brottas ständigt med skulden över att man själv också är en del av problemet.

på en och samma gång

Men hur kan vi då hitta någon balans i allt detta att förhålla oss till? Alla dessa känslor och analyser som ständigt dyker upp i vår vardag och sätter vårt agerande på prov. ”Vad gör vi ens här, vad bidrar vi till?” frågar jag mig när vi går morgonpromenad längs dammiga vägar med tutande motorcyklar och rikshaws svischandes förbi. Tar vi inte bara resurser och tid som skulle kunna användas på bättre sätt? Vi försöker backa några steg och ta ett större perspektiv och se hur detta faktiskt kan vara en del i något större, hur vår förståelse och upplevelse av denna tid kan komma att bidra till vad vi gör och vilka perspektiv vi använder i våra framtida liv och eventuella arbeten. Hur våra upplevelser kanske kan ge ringar på vattnet och nå ut till i alla fall några fler än tidigare.

Innan vi viker av på den röda grusvägen som leder till byn där vi bor kommer vi fram till att i litet eller stort vara någon typ av positiv kraft för förändring, det är vad vi kan göra.

2 kommentarer

Filed under Kristina Johansson, Praktikanter 2016-2017, Uncategorized

”Everything on paper, nothing in action”

Det är Andals, programchef på Evidence, ord när hon beskriver de lagar som stiftats för att skydda Indiens mest utsatta grupper. Att förstå det indiska rättssystemet har för mig varit den största utmaningen under min tid som praktikant hos Evidence. Skåpen och arbetsutrymmen på kontoret svämmar över av foldrar. Det är hundratals fall som övervakats av Evidence sedan 2006. Fallen kan röra sig om sexuellt våld, hedersmord, trakasserier eller misshandel. Det som alla fall har gemensamt är att offret föddes in i underprivilegierade socioekonomiska villkor som försvårar individens tillgång till juridisk rättvisa.

Artikel 17 i den indiska grundlagen avskaffar tillämpningen av den “oberörbarhet” som beskrivits som Indiens apartheid. Grundlagen verkställdes som Untouchability (Offences) Act 1955 och skärptes sedan ytterligare när den bytte namn till Protection of Civil Rights Act 1955. 34 år senare antogs Preventions of Atrocities Act 1989, som även den uppdaterades och skärptes så sent som förra året (2015).

dsc03763

dsc03773

Kathir, grundare av Evidence, informerar om skärpningen av Prevention of Atrocities Act (2015) på en konferens i Tamil Nadu, november 2016.

14976815_981276108668781_7778679885447394390_o

Kvinnor saknas bland medverkande på konferenser, vilket uppmärksammas av Kathir.

Meenakshi berättar att våldet mot kvinnor i Tamil Nadu upplevs öka. Detta trots de lagar och program som nyligen stiftats i förhindrande syfte. The Sexual Harassment of Women at Workplace (Prevention, Prohibition and Redressal) Act 2013, Protection of Women under Domestic Violence Act, 2005, Protection of Children from Sexual Offences Act, 2012, är några av dem.

Problemet är att regeringen har misslyckats med att implementera lagarna och lagarna existerar ofta därför bara på papper, men inte i människors verklighet. Den juridiska processen innebär nämligen alltför många maskhål och är en utdragen process.

Tamil Nadu har även historiska sår från rättssystemets svek. År 1992 anklagas 269 män för gruppvåldtäkt och tortyr i stamfolksbyn Vachati. Det tog fram till år 2011 innan fallet behandlades i domstol och under den tiden hade redan 54 av de 269 åtalade avlidit. Det är ett tydligt exempel på den utdragna rättsprocess som stamfolk och daliter tvingats utstå i det förflutna.

Därför finns Evidence.

I sitt arbete stöttar Evidences rättighetsförsvarare människor som drabbats av våld och diskriminering. Genom att skapa tillit, utbilda och sprida kunskap om människors rättigheter kan Evidence hjälpa människor att få ekonomisk kompensation för sina skador samt att pusha på att fallen som rapporteras ska behandlas i domstol. Andal förklarar att trots att mycket få fall leder till en fällande dom, är varje litet framsteg en seger för Evidence och de drabbade.

14917216_10154104336496818_1968058016091931166_o

Kollegorna Meenakshi, Haruna, Denise, Rani, Andal och jag på bröllop!

dsc03627

Kollegorna Karthik och Muthu.

15094905_10154144834061818_4460203056794617703_n

En morgon på kontoret. Bilden är tagen av Julia när hon var på besök i måndags.

Jag hoppas att under min livstid få se en positiv utveckling av det indiska rättssystemet där fler individers rättigheter försvaras och erkänns tack vare det civila samhällets påverkan. Med människor som Kathir, Andal och Meenakshi tror jag faktiskt att det är möjligt.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Två gruppintervjuer: I skuggan av ett träd, och lutad mot ett hus

Förra veckan spenderade vi på DDS:s Hyderabadkontor för att jobba med MINI-nätverket och förbereda oss inför det nationella konvent som de håller varje år. Vi passade även på att åka på vårt första partnerbesök. Vi tog bussen till Bongir, beläget ungefär 50 km från Hyderabad i grannstaten Telangana. Där hämtades vi upp av Mr. Nimmaiah som är grundare av organisationen PEACE vilken jobbar med kreativ utbildning, hållbart nyttjande av naturresurser och hälsa. Vi skulle även besöka organisationen PILUPU som jobbar med hållbart jordbruk. Vårt syfte med besöket var framförallt att göra intervjuer med några av de bönder som PEACE och PILUPU stödjer, och som är en del av det nyligen uppstartade initiativet Millet Sisters, ett nationellt nätverk för kvinnliga milletsbönder. Intervjuerna ska vi använda för vår egen fältstudie, men även för lanserandet av en bok om Millet Sisters som DDS jobbar med.

Vi åkte sen på små grusvägar genom ett hett landskap, den här regionen har lidit av torka under flera år men har under årets sommar och haft riktigt bra regn och nu syns en hel del grönt bland all sand.  Nu är grundvattenbrunnarna återigen uppfyllda. Vi kommer fram till stam-byn KK Thanda och vi ser kvinnor klädda i glittrande traditionella klädnader och rader av armringar. Vi slår oss ned under ett träd och väntar på vad som ska hända. Mr. Nimmaiah ringer några samtal, en kvinna kommer och rullar ut vävda mattor med vackra mönster under trädet. En grupp bönder samlas för att delta i intervjun, bland dem den näst högste sanghamledaren Mouri. De andra kvinnorna heter Soni, Sathamma och Devuli. Fler kvinnor, barn och män samlas också för att lyssna.

Med Mr. Nimmaiahs hjälp börjar vi samtala. Dessa kvinnor är alla jordbrukare, Mouri äger två hektar land och de andra mellan en halv och en hektar vilket är genomsnittet för området. Småskaligt alltså, i Sverige är genomsnittet 40 hektar (Jordbruksverket, 2016). De odlar olika typer av millets, baljväxter och ifall det finns vatten även ris. Vatten är som sagt en stor utmaning, jordarna här är karga och därför odlar många flera olika sorters grödor samtidigt, för att alltid ha någonting att äta. Ohyra är ett annat stort problem, kvinnorna använder ekologiska metoder med kodynga som gödningsmedel och bekämpningsmedel. Dessa metoder är så klart fantastiska ur ett miljöperspektiv men de är i dagsläget väldigt tidskrävande. Dock behövs dessa metoder för framtiden jordbruk eftersom dagens storskalighet och besprutning inte är hållbar. Valet att odla millets har fler anledningar. Millets har ett högt näringsvärde, vilket kvinnorna pekar ut som viktigt för deras hårt arbetande kroppar, de håller sig mätta och starka längre än på den annars vanliga risdieten. Vi frågar vidare och upptäcker att det kulturella värdet av millets återkommer. Bönderna pratar om hur kunskapen förs vidare från generation till generation, hur agrikultur är indisk kultur, ett sätt att leva. Rätten att få odla och äta vad man vill blir så tydlig.

Senare på eftermiddagen, i den andra byn (som jag inte uppfattade namnet på), sitter vi lutade mot en husvägg tillsammans med bönderna och PILUPU:s ordförande. Kvinnorna som deltar i intervjun heter Navanita, Aruna, Aruna, Masru och Tulchi. Här äger de flesta ungefär två hektar, marken är röd och sandig och det finns mycket kullar och berg. Samtliga är bönder men många försörjer sig även genom att sälja annonaäpplen, de står längst vägkanterna eller åker in till Hyderabad, några cyklar runt. De odlar sina grödor för att ha mat till familjen eller foder till djuren, ifall de får en bra skörd kan de sälja överskottet och få pengar till andra omkostnader som skola och investeringar i djur eller annat. Dessa bönder har tidigare inte odlat millets, men ser stora fördelar med att göra så. Även de nämner näringsvärdet och utmaningar med klimatförändringar. Bönderna pratar även om svårigheterna kring en marknad för millets. De menar att marknadspriset för millets är för lågt. Det verkar finnas ett glapp mellan milletsbönderna, som är några av de mest marginaliserade, och den rika medelklassen som börjat konsumera millets av hälsoskäl men framförallt köper från storföretagen och kedjorna.

Även bönderna i KK Thanda talar om utmaningar. De berättar att de alla brukade jobba som arbetskraft åt andra tidigare. PEACE började sedan arbeta med dem, initierade besparingsmobiliseringar och stöttad dem med finansiell kredit. PEACE höll även utbildningar i ekologiskt jordbruk och metoder för att odla millets. Eftersom blev livssituationen för bönderna och deras familjer bättre då deras ekonomi blev bättre. Detta vittnar om hur viktigt det kan vara med både kunskapsökning och tillförsel av ekonomiska medel. Tillgången till frön är en annan sak som kommer upp. Regeringen stöttar bönder med ris och vetefrön, men ännu finns inget stöd för milletsfrön. Detta är något som MINI-nätverket jobbar med att förändra.

Bönderna berättar att andra stora fördelar med MINI, och Millet Sisters, är att de ger dem möjlighet att nätverka med andra. Genom att samarbeta med andra bönder kan de utbyta frön och kunskap kring odlingsmetoder och annat vilket förbättrar deras livssituation mycket. De hoppas att Millet Sisters kan bli en möjlighet för dem att nätverka med andra stater och distrikt. Millet Sisters handlar just om att låta bönderna mötas och utbyta kunskap. Det handlar om ägandeskap; vem hörs och syns och vilken kunskap värderas i utveckling. Det handlar också om att sätta press på regeringen så att de uppfyller sina åtaganden att införa stöd för milletsbönder, samma stöd som de som odlar ris och vete redan får. Aruna, saanghamledare för den andra byn, säger till oss att hennes roll kan vara att mobilisera och organisera hela byn och att dela med sig av hennes erfarenheter på det kommande nationella MINI-konventet. Hon kan även organisera byns krav på ett minimumpris och på så sätt föra deras talan. På så sätt kan deras rätt till mat säkerhetsställas.

img_0553

Kvinnor som säljer sina frukter och grönsaker längst vägkanten i Bongir.

 

Källor:

Jordbruksverket. 2016. Basfakta om svenskt jordbruk. Hämtad 2016-11-16, från http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/konsument/faktaochrapporter/basfaktaomsvensktjordbruk.4.5125de613acf69a0f680001878.html

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized