Frågetecken blir till utropstecken

Hallå hallå från sydligaste partnerorganisationen Evidence! 

Hela 71 dagar har gått sen vi landade i Bangalore. Det har redan berörts av andra kollegor, men tiden flyter verkligen ihop? Jag har läst igenom de andras givande blogginlägg och funderat över vilken vinkel jag ska ta, tills jag kom på det; alla frågetecken som blivit utropstecken! Jag har såklart tagit på mig att göra en sorts överlevnadsguide eller en lista med missförstånd som nu är utredda plus lite gott och blandat för de som kommer bo i Madurai. En salig blandning helt enkelt, håll i er!

MAT I ALLA DESS FORMER OCH SITUATIONER

  • Vi köper matvaror i Reliance Store och frukt och grönt på Sri Bharathi Stores som ligger på vägen hem från Evidence kontor. Åker ni på praktik på hösten likt oss så är det inte mangosäsong:( men ni har obegränsad tillgång till frukt och bär. Vi har ätit så fantastiska fruk(t)ostar här. Vi snackar orimlig mängd papaya, kiwi, olika melonsorter, blåbär, banan, apelsin, äpple och saftiga päron — MUMS. 
  • JC Residency. Jag rekommenderar verkligen Pasta Napolitana om man vill lyxa till det. 
  • Forever fresh. Ligger också nära kontoret, prova deras vegetable rice och bli frälst! 
  • North Gate. Manchurian cauliflower med fried rice är så satans god att jag vet redan nu att jag saknar den. 
  • Det egna köket. I och med att vi har tillgång till eget kök i lägenheten så ta tillfället i akt och laga indisk mat hemma, på så sätt får du bestämma kryddstyrkan! 
  • Med den kända indiska gästvänligheten och den världsberömda matkulturen som går hand i hand kommer du garanterat att bli matad. Det är en form av kärleksakt. Vidare kommer du få smaka en bred variation av mat, oftast med samma sked som alla andra. Mitt tips till dig är att släppa bakteriefobin och alltid ha med handsprit. 
  • Vid beställning av fruktsallad måste det tilläggas att du enbart vill ha frukten, annars är risken stor att den är marinerad i masalakrydda.
  • Om du har matallergier så be någon som kan tamil att skriva ner det på en lapp som du kan ha med dig och visa. Det ska tilläggas att vissa är analfabeter, då är det google och charader som gäller!

Bildtext: lokala mataffären

EVIDENCE

  • Ta egna initiativ direkt. Om du väntar på att någon ska ge dig arbetsuppgifter får du vänta länge, möjligtvis sitta av 4 månader. 
  • Ungefär i slutet av varje månad har kontoret strömavbrott en hel dag. Se därför till att alltid ha laddat mobil, data eller AirPods innan avfärd till kontoret. Om det nu krisar så finns det en generator, men de sätter helst inte på den. 

Bildtext: Jag och praktikantkollegan Andrea utanför Evidence kontor

TRANSPORT

  • Tuktuk, auto eller rickshaw — kärt barn har många namn, men oavsett så kostar det Rs 100 att ta sig till jobbet och om ni stannar på vägen för att handla ge honom Rs 20 extra. Det tog tid innan vi fattade hur mycket han skulle ha för besväret:)
  • Ladda ner Ola appen direkt för att bli mer självständig när det gäller transport. Om du tar en tuktuk på gatan och ser ut som en turist får du betala ockerpris för att ta dig från A till B. 

ALLMÄNT

  • Ha alltid en toarulle i väskan! Ha som regel att indiska toaletter saknar papper, så även på kontoret. 
  • Ta AV skorna och var uppmärksam på när andra gör det. Jag råkade tyvärr förolämpa vår handledare Andal och hennes man första dagen jag satte foten (skon) på vår terass när jag inte tog av skorna. Vid tempel är det no shoe policy. 

Bildtext: utsikt från vår takterass i solnedgång

ORDBOK INDISK-ENGELSKAN

  • När de säger ”genderly” på indisk-engelska så menar de inte att blanda orden kön och generellt (vilket för övrigt är ett bra ord?), de menar enbart det sistnämnda. 
  • ”Advocate” betyder advokat och inte aktivist som jag trott i två månader:)
  • I och med den över så måste det också tilläggas att ”lawyer” uttalas ”lier”, vilket bidragit till ännu mer missförstånd från min sida
  • ”Driving city” betyder diversity
  • ”Low” betyder love och inte law

Hoppas detta hjälpte att reda ut frågetecken till utropstecken och funderingar till aha-upplevelser. 

Varma 33-gradiga hälsningar, 

Felicia

”Atithi Devo Bhava” – Gästen är guds spegelbild

Hallå från Kolardistriktet!

Tiden flyger verkligen fram här i Indien. Jag kan inte mer än att instämma med mina praktikantkollegor att tiden måste gå fortare här än vad den gör hemma i Sverige. Att det är mindre än två månader kvar av praktiken hos Grameena Mahila Okkuta är svårt att förstå. Paradoxalt nog känns det som om vi att har varit i Indien väldigt länge, vilket antagligen är mycket på grund av allt vi gjort och varit med om under praktiken. Vi har hunnit lära oss om Okkutas utvecklingsarbete, kvinnors rättigheter samt hur viktigt kunskap och egenmakt är för att skapa hållbar förändring.

Våra arbetsdagar spenderas för det mesta ute i fält tillsammans med våra kollegor från Okkuta. Vi besöker oftast någon av de 20 projektbyarna som är en del av LEAP-projektet (Livelihood, Empowerment and Awarness Programme) som Svalorna stödjer. Projektet avser att öka medvetenheten hos landsbygdens invånare om deras rättigheter samt öka kunskapen om de statliga program som är tillgängliga – med målet att stärka kvinnors egenmakt och försörjningsmöjligheter samt skapa en kollektiv styrka bland kvinnorna i byarna så att de tillsammans kan tillgodose sig sina rättigheter. Under våra fältbesök besöker vi också lokala myndighetskontor, utvecklingsavdelningar och polisstationer för att lära oss mer om kontexten vi arbetar i och för att följa upp och assistera kvinnor från projektbyarna i olika ärenden. Vi har också haft möjligheten att få ta del av fler föreläsningar anordnade av Okkuta för att öka kunskapen kring frågor som jämställhet, kvinnors rättigheter, könsbaserat våld och förebyggande av barnäktenskap, vilka är problem som till viss utsträckning fortfarande förekommer på Indiens landsbygd.

Från ett fältbesök i en av projektbyarna.

Ett av de kulturella uttrycken som fascinerat mig sedan vi anlände till Indien är den gästvänligheten som vi oavbrutet möts av varje dag. Som gäster i Indien blir jag och Josefine ständigt välkomnande till Indien. Vi blir bland annat alltid erbjudna chai eller kaffe och vi får gåvor i form av blommor och mat – en gång under en auto resa till kontoret fyllde mina helt främmande medpassagerare min väska med tomater efter att jag prövat mina kannada (lokala språket) kunskaper med dem. Vi får också alltid hjälp med vägbeskrivningen innan vi ens hunnit be om hjälp eller ens själva insett att vi gått fel. Denna hjälpsamma vänlighet grundar sig i en indisk kulturell tradition där gästfrihet värdesätts högt och respekten för gäster är stor – många indier lever efter det populära talesättet ”Atithi Devo bhava”, som ungefär betyder att gästen är Guds spegelbild. Det härstammar från en hindu-buddistisk tradition som menar att en gästa bör högaktas med samma respekt som en gud.

I Indien är det alltså vanligt att människor göra allt och lite till för att du som gäst ska känna dig lika hedrad och välkomnad som en gud. Ett exempel på hur det uttrycker sig i praktiken är genom det fantastiska traditionella indiska välkomnandet vi brukar få under våra fältbesök – vi blir målande med gurkmeja på våra kinder och rött kumkum pulver i våra pannor, vi få gåvor i form av armband och sari-tyg samt blommor att dekorera håret med. Vi blir därefter erbjudna någon form av mat och dryck. 

Det jag gillar mest med att vara praktikant hos Okkuta är möten med alla starka och inspirerande kvinnor som kämpar för sina och andras rättigheter i ett samhällsklimat där stark tro på tradition, kultur och religion ofta motarbetar dem. De bjuder inte bara in oss i deras hem utan också in i deras liv och i deras kamp för rättvisa. När en läser om våra gemensamma praktikanterfarenheter här på bloggen så blir det tydligt att även om vi befinner oss på olika platser i Indien så delar vi upplevelsen av att bemötas som Atithi Devo bhava.

Allt gott,

Amanda

Kontor på resande fot

Hej från DDS!

När vi senast hördes vid hade vi varit i Pastapur i knappa två veckor, nu har vi varit här i två månader och mycket har hunnit hända sedan sist. Bland annat har vi flängt en del mellan Pastapur och Hyderabad, då organisationen har ett kontor på bägge ställena. Hyderabad är huvudstaden i delstaten Telangana, med en lika stor befolkningsmängd som hela Sverige. Man skulle nästan kunna säga att vi har skapat oss två olika liv här – ett på landsbygden och ett i storstaden. Dagarna varierar mycket beroende på vart vi befinner oss, vilket bidrar till härliga kontraster.

I Pastapur är livet i stora drag väldigt lugnt, förutom om nätterna. Då väcks vi av hundar som ylar, apor som hoppar på taket och musik som spelas från flera olika tempel samtidigt. När vi somnat om, väcks vi igen tidig morgon av att grannarna borstar tänderna eller diskar. Det händer också att vi väcks av Komlamma, den underbara kvinnan genom DDS som lagar all vår mat, som ropar att vi ska öppna dörren. När vi har vaknat tar vi en lugn promenad till kontoret, där vår arbetsplats består av en bänk utomhus. Hela dagarna vandrar kollegor, kvinnor från närliggande byar och besökare till organisationen förbi. Titt som tätt hålls stora möten i lokalerna och det är konstant rörelse. I Hyderabad ligger kontoret intill en stor trafikerad väg som vi korsar under morgonrushen, för att sedan träda in i deras lugna och stillsamma kontor med endast 3 stycken medarbetare. På kontoret i Hyderabad är arbetsdagen uppstyrd med morgonchai, lunch och eftermiddagskaffe som serveras samma tider varje dag. Medan kontoret i Pastapur ständigt bjuder på överraskningar, då vi aldrig vet vad, när eller hur något ska hända. En kombination av dessa arbetssätt passar oss bra, då vi kan välja kontor utefter hur mycket fokus våra arbetsuppgifter för dagen kräver.

Evelina och kollegan Chukkama utanför vårt kontor i Pastapur, med vår kontorsbänk till vänster

När vi inte jobbar från något av kontoren, gör vi det från vårt hus, ett café, en nattbuss eller ett hotell. Vi har med andra ord inte enbart en arbetsplats, utan är alltsom oftast på resande fot. Vi har nämligen, förutom att spendera tid i Hyderabad, åkt på flera besök hos partnerorganisationer till DDS. Alla organisationer är en del av det så kallade MINI nätverket, som är ett initiativ startat av DDS för att samla organisationer som alla arbetar med hållbart jordbruk och hirs. Vi besöker organisationerna med syfte att samla information om deras pågående projekt samt arbetsmetoder, för att sedan rapportera tillbaka detta till DDS. Det är ett sätt för DDS att få en större inblick i vad för typ av stöd organisationerna behöver från nätverket.

Ett av besöken spenderades bland bergen i byn Paderu, där vi fick ta del av en festival, demonstration samt flera fältbesök. Under en ledig dag fick vi frågan om vi ville gå på en hike för att se soluppgången dagen därpå, vilket vi givetvis tackade ja till. De meddelade att de skulle hämta upp oss klockan 04.00 kommande morgon. Då det inte har krävt många veckor i Indien för att förstå hur indier ser på tid, antog vi givetvis att de inte skulle hämta oss förrän flera timmar senare. Men, kors i taket, 04.00 ringde de och sa att det var dags. Påklädda med flipflops och de få varma plaggen vi hade packat ner (en linneskjorta och en sjal), gav vi oss ut i 10 grader och totalt beckmörker. En smal, slingrig och brant stig bemästrade vi tack vare mobilens ficklampa, och väl uppe belönades vi med detta:

Var vi än befinner oss blir vi alltid mottagna med en otrolig gästvänlighet och värme, vilket är en känsla som organisationerna även utstrålar sinsemellan. Ett genomgående tema hos DDS samt alla de partners vi har besökt, är fokuset på kvinnor och systerskapet. De arbetar mycket för att öka samarbetet mellan kvinnliga bönder, då de vill ta vara på styrkan som bildas när kvinnor kollektivt går samman.

Gemenskapen mellan kvinnorna på partnerorganisationen Sabala i en by utanför Visakhapatnam

Nu är väskorna packade inför nästa partnerbesök och det är dags att röra oss mot nattåget som ska ta oss till delstaten Odisha. Hej för denna gång!

/Josephine & Evelina

Inte heller i Indien finns det något dåligt väder

I Kotagiri händer det att vi vaknar till tungt regn, kompakt dis och 95% luftfuktighet. Andra mornar till strålande sol och klar himmel. Det regnar i genomsnitt nästan två meter per år i Nilgiribergen (i Sverige omkring en meter för jämförelse) och den blötaste och kallaste perioden är nu i november. Samtidigt är vädret i bergsområden ofrånkomligen oberäkneligt; molnen hopas och skingras, ibland är det dimma så kompakt att en bara ser några meter framför sig, andra stunder kan en vila blicken mot vidsträckta horisonter av skogsbeklädda berg och teplantager. När solen är framme bränner den och UV-strålningen är hög. I Kotagiri, som på 1847 möh är en av områdets högst belägna städer, blir det om våren som varmast omkring 30°C, medan den under vintern kan sjunka ner en bit under 10°C. Nu i november är medeltemperaturen dagtid runt behagliga 22°C, men då den kan sjunka snabbt och husen varken är isolerade eller uppvärmda, virar vi ofta in oss i sjalar, fleecetröjor och tjocka sockor. Personligen sover jag iklädd underställ och yllestrumpor, i sovsäck och under tre tjocka filtar.

Lägenheten vi bor i ligger på nedre botten där alla väggar står i skugga 24 timmar om dygnet, vilket gör det till en strålande hemvist för mögel och spindlar. Vi sprayar allting med vinäger och vår luftavfuktare går varm för att hålla genomsnittet under 75% och på så sätt undvika att upptäcka gröna fläckar och vitt ludd på fler av våra kläder, väskor, och diverse prylar. Vi tänder rökelse för att locka fram spindlarna, vissa av dem stora som våra handflator, och sedan släppa ut dem på gatan. Då känns det rätt långt till guld och gröna skogar. Med det sagt är det sällan mer än ett par timmar till nästa solstund. Då passar vi bland annat på att ta en kopp på vårt bästa te-hak eller kanske gå på en hajk till exempelvis ett vattenfall.

Och det är ju precis detta väder och klimat som gett upphov till den otroliga biologiska mångfalden här: tusentals växter och insekter och hundratals djur lever och frodas, varav många inhemska till just denna biosfär. Vi har fått se en hel del på våra olika fältbesök i olika delar och på olika höjder i bergen, och på våra många och långa promenader. Mest tid spenderar vi när allt kommer omkring på campus, men djurlivet hittar också hit: mängder av apor gör oss sällskap mer eller mindre dagligen, men vi får även hyfsat frekventa visiter av gaurer och påfåglar, och har hört att andra medarbetare sett en och annan leopard.

En ung gaur med sin gaurfamilj

Men som biologisk mångfald ofta är, är även denna oerhört känslig för klimatförändringar. Förr visste invånarna nästan precis hur och när regnet skulle falla, men nu är det både mer oförutsägbart, mindre volymer, och mer intensivt. Detta har pågått sedan 1950-talet, men stadigt intensifierats. Sedan 2012 har regnmängden varierat dramatiskt, ständigt lägre än det tidigare genomsnittet, men utan något uppenbart mönster.

Många arter får svårare att leva, invasiva arter tar över; mönstret är bekant. Exempelvis krymper beståndet av vissa inhemska grässorter, vilket banar väg för olika invasiva grässlag som hotar de tidigare vidsträckta gräsmarkerna och, längre ner i bergen, ökar risken för gräs- och skogsbränder. Hot mot djur- och växtlivet kommer även från urbanisering och utbredning av monokulturer för jordbruk, inte minst teplantagerna. Och även om gaurerna betar även bland teplantorna, så drabbas den redan sårbara arten av gräsmarkernas förfall.

På väg hem från fältbesök ser vi med stora ögon ut över de blå bergen

Försörjningsmöjligheterna för lokalbefolkningen påverkas såklart av klimatförändringarna när förutsättningarna för jordbruk förändras. Det märks även på den för urfolken så viktiga honungsskörden, när blommorna inte blommar som de brukar. Keystone arbetar sedan snart tre decennier på en mängd olika sätt med att verka för eko-utveckling och hållbara försörjningssätt för lokalbefolkningen, så klimatförändringarna har länge varit del av arbetet. Det handlar bland annat om att främja övergång till mer motståndskraftiga grödor som hirs, men även att se till att urfolken får bruka sin egen mark, eftersom det värnar miljön. Vidare har arbetet av och med urfolken varit viktigt för att samla in data och information om vad som faktiskt händer när klimatet blir varmare och torrare. Nu har behovet av klimatanpassning blivit så stort att Keystone startar ett nytt program för just detta, där genusperspektivet kommer vara centralt. Detta och mycket mer får vi lära oss om här – spännande och oumbärligt för hur regionen ska kunna försörja och funka för kommande generationer!

Under ett fältbesök i Sigur lär vi oss mer om sambandet mellan den biologiska mångfalden och urfolkens rättigheter

I jämförelse framstår våra problem med spindlar och mögel som väldigt världsliga. Knappast mer än en del av invänjningen till livet i Nilgiribergen. Snart halvvägs genom praktiken vet vi att ta med regnjackan överallt och att klä oss lager-på-lager. Inte den gemene bilden av den indiska vardagen eller riktigt vad vi väntat oss, trots att vi läst och tagit del av många rapporter från tidigare Keystonepraktikanter. Indiska kollegor bär gärna tjocka jackor och stickade mössor och frågar oss vad vi egentligen tycker om vädret, om vi inte fryser? Vi svarar att det är ganska behagligt för ett gäng födda och uppvuxna i mellan-Sverige, att det är ungefär som höst eller vår hemma. Fast vädret är väl också det enda som påminner oss om Sverige. Och det vet vi ju – att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder..!

🌦 Hälsningar från oss 🌦

/Elin

Ett ödmjukande äventyr av nyfikenhet

Efter snart en och en halv månads tid i Trichy kan känslan klart summeras som att vi varit här i många fler månader och att tiden aldrig flugit så snabbt. Ända sen dagen jag och Markus landade i Bangalore har vi mötts av gästvänlighet, en vardag av simpelhet men främst organiserat kaos som vi båda snabbt anpassat oss till. Kombinationen av att Markus redan varit här hela fyra gånger och jag aldrig förr, har visat sig vara en intressant sådan då Markus redan kan en del om Indien, och jag i princip väldigt lite. Det har hittills fungerat väl, tillräckligt för att uppleva Indien som ett av dem mest gästvänliga och spännande länder, både på ett kulturellt plan men även på ett personligt utvecklande plan.

Upptäcker Indien på ett av våra första fältbesök.

Vi har sakta stadgat oss i Trichy och det som indier anser vara en storstad, men mer känts som en stor by. Lyckligtvis har bykänslan bidragit till att tryggheten infunnit sig tillräckligt snabbt för att faktiskt stortrivas här. Från diverse frukt- och grönsaksstånd till säljare av kokosnötter möts vi dagligen av en stark nyfikenhet om vad vi ”foreigners” som indier kallar oss, gör i en stad som Trichy. Därtill med ett subtilt leende, mitt i ett organiserat trafikkaos och konstant tutande, hörs kommentaren ”Where do you come from?”. Varpå vi sakta börjat svara ”Europe” istället för ”Sweden” då ingen tycks veta vart det ligger. Att anpassa sig till att enklast kommunicera med en Indier från Trichy, har inte varit särskilt utmanande då människorna här är väldigt trevliga och ödmjuka. Det bästa av allt är att inget här är ”konstigt” hur mycket det än skulle kännas som det i lilla Sverige. Något som bidragit till en ödmjukhet som länge kommer bestå.

Här ser ni lokalbon Vijay (till vänster om mig) och vännerna han spelar lagsporten Kabaddi med.

Vi har fått lära oss att familjen är kärnan i det indiska samhället och det påminns vi om dagligen när organisationen Kudumbam, som står för familj i språket Tamil, tagit emot oss som om vi vore deras söner. Kudumbam har under kort tid introducerat oss till sitt värdefulla och inkluderande arbete och gett oss friheten till att besöka deras kontor ute på fält hur ofta vi vill, något som varit väldigt uppskattat. En återkommande utmaning har dock varit avsaknaden av tolk då byborna oftast inte pratar engelska. På fält har vi fått besöka flera hundra bönder som organisationen värnar om, och Kudumbams jobb är mer än vackert och givande särskilt för deras ”future generation”, nämligen barnen som vi omges av ute i byarna.

En samling av barn som uppmärksamt lyssnar på läraren.

Utöver de centrala teman om matsuveränitet, kvinnors empowerment och hållbart jordbruk som Kudumbams arbete präglas av, förenas en stor del av organisationen med Micro credit activities, verksamheten om smålån som drivs i åtta olika kontor runtom Tamil Nadu. Tanken med lånen är att de kvinnliga bönderna bland annat ska införskaffa sig boskap i form av kor för att på lång sikt uppnå självförsörjning genom mjölken kon producerar. För Kudumbam är kon en symbol för hållbart jordbruk då kons avföring nyttjas till att hålla jorden bördig och därmed upprätthålla den ekologiska odlingen.

Kvinnliga bönder registrerar sig inför det årliga mötet på gården Kolunji.

Det jag dock främst vill dela med mig av är min hittills största fascination som utöver kärnfamiljen präglar det indiska samhället, nämligen dyrkandet av de hundratals kor vi stöter på i den indiska vardagen. Att vid varje tillfälle vi tittar ut genom balkongen, fönster, kliver ut på gatan ser hur indier hedrar och visar sin respekt för kon är positivt påtagligt, det ödmjukar mig något så enormt. Kon strosar obehindrat fram på trafiktäta gator och har ett företräde som bilisterna knappt beaktar när en människa korsar. Kon vandrar till och med fritt in genom grinden till husen omkring oss och erbjuds genast föda i form av grenar klädda i diverse nyttiga blad. Det har fått mig att älska landet än mer. Av ren nyfikenhet har frågan självklart ställts om varför hinduer dyrkar kon, därtill lokalborna gett skilda svar. Dock är den gemensamma nämnaren att kon betraktas som en av jordens sju mödrar, en symbol för moder jord, samt modern till alla djur.

Mitt på gatan delar indierna med sig av nyköpt persilja till den heliga kon.

Som ett av hinduismens grundläggande element hamnar en i ett tillstånd av otrolig tacksamhet, sån kollektiv beundran av ett djur som i många delar av världen dessvärre inte delar samma värde. Att helt enkelt avguda ett djur som för mig, från den kultur jag har mitt ursprung i, kontrasteras något så enormt. Detta förblir det hittills mest fascinerande och bidrar till en stark känsla av att mina resterande månader kommer kantas av beundran, nyfikenhet och främst ödmjukhet.

Hälsningar från underbara Trichy, på återseende!

//Jad

”Your problems are our problems. We might be from different countries, but we are all humans.” – kloka ord och lärdomar efter en månad i Indien

Hallå från oss på Women’s Collective! 

Bildtext: Några av Women’s Collectives medlemmar under ett möte i Kovilpatti

Precis som tidigare skribenter har vi också varit på plats i Indien i lite över en månad och redan har vi hunnit se mycket av södra delarna av landet. Svalornas partnerorganisation, Women’s Collective (WC), där vi är placerade har lokalkontor utspritt över hela Tamil Nadu, vilket gör att vi befunnit oss på resande fot större delen av vår tid här. WC är verksamma i 19 distrikt i delstaten och vi ska besöka fem av dem. Vi har insett ganska snabbt hur många som organisationen når ut till, då vi redan under sammanlagda bybesök hunnit träffa uppemot 500 medlemmar som direkt tar del av Women’s Collectives projekt. Totalt uppskattas WC ha runt 100 000 medlemmar, där majoriteten är kvinnliga bönder men de har även fokus på barn, äldre och män då alla grupper måste inkluderas för att det ska bli en samhällsförändring. Den samhällsförändring som diskuteras i den kontext vi tar del av består av att stärka kvinnliga bönders roll och beslutsfattanderätt, fokus på matsuveränitet och hur man ska tackla framtidens klimatförändringar.

Som ni förstår av denna korta introduktion blir det många fältbesök runtom i Tamil Nadu, därför har vårt resande möjliggjort många roliga och intressanta interaktioner med lokalbefolkningen, kollegor och miljöer. Därför tänkte vi ägna vårt blogginlägg till att dela med oss av en sammanställd lista på ”do´s and don´ts” i Indien enligt våra erfarenhet hittills! 

Do’s:

  • Initiera samtal – Indier är ett väldigt trevligt folk som gärna samtalar med en, oavsett om man talar samma språk eller ej. Vi har lärt oss under avsaknad av tolk att med handrörelser, charader och stora leenden kan man göra sig någorlunda förstådd. 
  • Gå över vägen som om det inte finns en morgondag – bestämda steg är det enda sättet att komma över vägen som är fylld av autos, mopeder och läskigt stora bussar. Johanna är en naturbegåvning på att korsa hektiska vägar medan Fanny i tvekande stunder fått hjälp över av självutnämnda trafikpoliser. 
  • Ta med kackerlackssprej ÖVERALLT – räddaren i nöden när inkräktande insekter inte vet skillnaden på mitt och ditt. 
  • Ta tacksamt emot den indiska gästfriheten och hjälpsamheten – varma välkomnanden, erbjudanden om mat och Chai, och tydliga markeringar att vi ska stå i skuggan eller under en fläkt är bara några exempel på den gästfrihet indier bjuder på. För att tydligt exemplifiera indiers hjälpsamhet tar vi med oss ett qoute från vår senaste resa med nattåg: ”your problems are our problems. We might be from different countries, but we are all humans.” Detta uttrycktes efter att Fanny skurit upp fingret och sex män som vi delade vagn med, två konduktörer och tre sjukvårdare omhändertog henne i bästa möjliga mån som gick när tåget susade fram i nattens mörker. 

  • Lita på de kvinnliga böndernas expertis när det kommer till hälsa och nutrition – bönderna som vi besöker fokuserar på att kultivera hirs, eller engelskans millets, som har både positiva ekologiska-och hälsoeffekter. Exempelvis utlovades det en trevlig ”cleanse” när vi bjöds på grå milletsoppa (inte att förväxlas med ragi), löftet hölls om man säger så! 

Don’ts:

  • Lämna inte mat kvar på tallriken om du inte vill mötas av oroande blickar – vi har förstått att mat är ett av deras kärleksspråk vilket lämnar en med allt annat än kurrande magar. Att lämna mat ger dock upphov till oroande blickar, men ibland har vi inget annat val när riset nästan sprutar ut genom öronen. 
  • På tal om mat, att äta med bestick är inte det vanliga – vi fick förklarat för oss att ”finger food is the best food” som är indiernas motto när ett mål serveras. Fanny är nästan inbiten i ätandet med handen (endast höger hand används vid mat) medan en bakterierädd Johanna är tacksam att en sked nu självmant läggs fram vid hennes tallrik.
  • Var försenad till allt, men Gud nåde dig om du är försenad till tåget – Som välbekant går möten, bussar och planerade måltider i linje med vad som många beskriver som ”indian time”. Detta är något som den gemene svensken måste anpassa sig till och finna charmen i. Vad som slagit oss efter att ha åkt mycket tåg är att på tågperrongen ska man vara MINST en timma innan avfärd. Vi har ännu inte förstått varför allt förutom tåg följer den klassiska ”indian time”, det återstår för oss att gräva i resterande tre månader!

Då vårt resande inom Tamil Nadu fortsätter kommer fler upplevelser säkerligen se till att vår lista utökas framöver. Vi har ju faktiskt 100 000 medlemmar i nätverket att influeras av och kanske sitter även någon på expertkunskapen om varför man ska vara i god tid till tågen!

Bildtext: Bergslandskap som dimman drar in över i Vasudevanallur

Allt gott,

Fanny och Johanna 

LIVET I EN BY MED ÖVER EN MILJON INVÅNARE

Tiden flyger iväg och en månad har redan passerat sedan jag och min praktikantkollega Felicia kom till Madurai, en plats som vi närmast skulle kalla en storstad med sina en och en halv miljon invånare, men som i indiska mått endast klassas som en stor by. Som väntat kännetecknas livet i vår ”by” av många intryck i form av ljud och rörelse, och tacksamheten till vårt boende bortom de livliga gatorna växter sig allt starkare för varje dag. Mycket tid spenderas på vår terrass där varken den indiska trafiken, gatuförsäljare eller solens varma strålar kan komma åt oss. Där samlar vi krafter inför den stundande dagen på kontoret eller njuter av ledighet i lugn och ro, eller ja, i alla fall tills dess att sopbilen, glassbilen eller någon annan försäljare åker förbi på gatan med högtalarna på högsta volym, för då är stillheten plötsligt som bortblåst. 

Färgglada scener och växtlighet skymtar bakom gallret på vår mysiga terass.

Med hjälp av Svalornas partnerorganisation Evidence har vi fått en allt större inblick i problematiken som stavas KASTDISKRIMINERING och som ständigt kretsar i samhället. Det är något som vi ”turister” inte kan se med blotta ögat, men som finns där, djupt rotade i både historiska och samtida strukturer. Berättelser om Daliter som diskrimineras för sin kasttillhörighet, utestängs från viktiga samhällsfunktioner och nekas uppfyllandet av sina mänskliga rättigheter, har plötsligt blivit en del av vår vardag. Människor i alla åldrar berövas den fundamentala rätten att leva som ett resultat av de hedersmord och andra grymheter som återkommande präglar Daliternas vardag. Nu blir allt så påtagligt och det är värdefull erfarenhet som inhämtas från den svåra men sanna verkligheten.

Evidence arbetar med juridiskt stöd till daliter som fallit offer för våld och diskriminering och bedriver påverkansarbete gentemot media och andra samhällsaktörer för att uppmärksamma kastdiskriminering och hedervåld. Med tanke på de frågor som Evidence hanterar har våra möjligheter till lokala fältbesök varit begränsad men den här veckan fick vi möjlighet att besöka en Dalit-koloni strax utanför Madurai. Där genomförde Evidence medarbetare tillsammans med en grupp lokalbor en pilotstudie för ett nytt arbetssätt för att identifiera ojämlikheter, där de kartlade olika gruppers tillgänglighet till olika samhällsfunktioner och eventuell diskriminering som förekommer i området. En intressant dag som gav oss en inblick i bybornas vardag och de utmaningar de möter.

En färgstark kvinna som deltog i pilotstudien och i bakgrunden syns övriga deltagare.
Dagen avslutades med en rundtur i Dalit-kolonin.

En helg fick vi också chansen att omge oss av färgglada och livskraftiga kvinnor med en vilja att förändra livet för utsatta medmänniskor. De deltog alla i Evidence Capacity Building Program, där de tillsammans fick lära sig mer om, och diskutera, mänskliga rättigheter utifrån deras egna sammanhang och förutsättningar- som både kvinna och Dalit. Evidence arbete i kombination med dessa kvinnors vilja att förändra ingav hopp inför framtiden. De företräder de goda krafterna som kämpar för rättvisa i dagens Tamil Nadu och som strävar efter mänskliga rättigheter- för alla. Vi hoppas på fler sådana möten under vår vistelse här, och vem vet, kanske får ni höra mer om det en annan gång.

Under Evidence Capacity Building Program fick kvinnorna bland annat delta i en övning där de diskuterade mänskliga rättigheter utifrån olika påståenden.

Soliga hälsningar!

/Andrea

Äntligen tillbaka i Indien!

Har nu varit på landsbygden i Kolardistriktet i södra Indien med Svalornas partner Okkuta i drygt en månad. Trodde aldrig att jag skulle lära mig att uttala namnet på byn som jag och min praktikantkollega Amanda bor i (Kappalamadagu) men tog bara någon dag tills det satt som sten. Att spendera de flesta dagarna i fält betyder mycket resande med opålitlig lokaltrafik, många möten med kvinnor i Svalornas projektbyar som Okkuta arbetar i och en hel del skratt när en försöker använda handgester eller knaggliga försök att göra sig förstådd på ett av de lokala språken Kannada. 

Skylten som visar infarten till Okkutas huvudkontor

Något som jag lämnat bakom mig sedan tidigare gånger i Indien är rädslan att ‘göra bort mig’, vara till besvär eller ta plats. I Indien gäller det att prova sig fram vad som funkar bäst i olika situationer. När en beställer mat på lokala restauranger eller apotek går den som viftar mest med pengarna före. Här kommer ingen tacka en för att snällt vänta på sin tur. Det är viktigt att vinka till sig auton/bussen när vi försöker få tag i lokaltransport till staden Mulbagal där våra resor ut till fältbesök i byar börjar – annars riskerar den att åka förbi. Och äta görs utan bestick med höger hand (vilket jag lärt mig sedan tidigare som vänsterhänt). 

Fältbesök för att ta del av hur en av Svalornas projektbyar fått arbetstillfällen genom MGNREGA med hjälp av Okkuta

Okkutas arbete för kvinnors rättigheter och möjligheter på indiska landsbygden och livet i byarna vi besöker skiljer sig markant från storstaden. Det är som natt och dag. I vissa byar går bussen bara någon gång per dag, och såklart inte enligt någon tidtabell. De flesta vi träffar är bönder med eget land eller dagsarbetare hos andra och lever i större familjer över generationer där kvinnan oftast flyttar in hos mannen. På kvällarna när det är mörkt stannar vi praktikanter gladeligen inne efter en lång dag i fält. Det finns inga restauranger eller butiker i närheten och de som bor i vår by är fantastiska men pratar inte engelska.

Community Development Committee (CDC) möte

Bangalore, där jag bott och studerat tidigare, har fler invånare än hela Sverige. Staden är alltid vaken, pulserande av liv med sina lyxiga restauranger, mikrobryggerier, stora shoppingcenter, nöjesutbud och allt en kan tänka sig tillgängligt precis utanför dörren. Många med högre utbildning från hela Indien flyttar till Bangalore för IT-jobb i Indiens ‘Silicon Valley’. Livet och livsstilen ser VÄLDIGT annorlunda ut om en jämför Bangalore med där jag bor nu. 

Lunch under ett fältbesök

Kampen för jämställdhet kan skilja sig mellan stad och land på grund av dess olika realiteter. De kvinnor vi pratar med på landsbygden berättar ofta om vikten av att få sin röst hörd i familjen, egenmakt och betydelsen av kunskap om sina rättigheter. Ser väldigt mycket fram emot att fortsätta ta del av hur Svalornas viktiga arbete gör skillnad på riktigt via eldsjälar och gräsrotsorganisationer med stor lokal närvaro såsom Okkuta.

/ Josefine

Ett indiskt dygn, längre än 24 timmar?

Lite över en vecka har nu förflutit sedan vi kom fram till Pastapur och startade vår praktik hos Deccan Development Society. Vi har här flyttat in i organisationens guest house, ett litet hus med tillhörande trädgård, en terrass, apor på taket och glada grannfamiljer i husen bredvid. Tyvärr delar vi bostad med en råtta som verkar ha gjort sig rejält hemmastad i köket… Vi har gjort några försök att bli av med denna huskamrat, men tyvärr utan större framsteg.

Dagarna som gått har innhållit ett så varierat utbud av händelser, människor, känslor och platser, att tiden börjat kännas en aningen diffus. Något man tror skedde förra veckan kan i själva verket ha ägt rum samma morgon, men sedan dess har så mycket nya intryck kommit farande att det inte känns rimligt att allt fått plats på ett dygns timmar. Alla variationer under dagarna målar verkligen upp Indien som ett kontrasternas land, där vi ena stunden äter frukost ute i strålande sol för att några timmar senare ta skydd undan hällregn och blixtar som lyser upp hela himlen.

En frukost i solen framför vårt hus

Några timmar senare, hällregn under ett fältbesök.

Att försöka ge en samlad beskrivning av vad den första tiden som praktikant egentligen inneburit känns därav något ogripbart då dagarna ter sig så olika, och i sig fylls med så många olika aktiviteter! Ena stunden kan vi vara ute i fält på besök hos någon av DDS bönder, och i nästa stund sitter vi intryckta i en möteslokal på DDS kontor med byns alla kvinnor för att vara med på ett möte där det enbart talas Telugu, ett språk vi inte har en chans att hänga med i.  Fältbesköken och personerna vi träffar under mötena är i sig själva också en källa till en mängd intryck och kontraster. I fälten odlas exempelvis ca 23 olika grödor, alla med olika utsende, höjder och användingsområden, detta för att bevara biodiversiteten och kvalitén på jorden. I möteslokalerna träffar vi också en stor variation av människor, allt från äldre bönder till barn som följt med sina föräldrar, forskare, psykologer och poliser som alla bidrar på olika vis till organisationens arbete.

Fältbesök under en förmiddag på en av DDS odlingar

Ett eftermiddagsmöte på DDS kontor

 Innan vi åkte på praktiken förstod vi att DDS arbetade med olika medel för att stärka kvinnor och marginaliserade personers rätt till matsuveränitet och att bevara ett hållbart jordbruk, men väl här har det verkligen gått upp för oss att detta arbete drivs på otroligt många och på kreativa sätt. Bara att deras arbetsmetoder och möten inte är formade efter texter och anteckningar utan drivs främst genom visuella metoder och tillvägagångsätt. Detta för att ge möjlighet till de som inte själva kan skriva eller läsa att göra sin röst hörd och kunna delta, är bara en av många saker som redan hunnit göra intryck och inspirerat oss!

Att inte mer tid har gått sedan vi anlände till Pastapur känns stundtals orimligt, då så mycket redan har hunnit hända. Samtidigt känns det som att vi bara hunnit få kortare inblickar i allt DDS arbetar med, och vad tiden här kan komma att innebära. Vi ser därav förväntansfullt fram emot vad kommande månader kan tänkas föra med sig!

Hejdå från oss på DDS för denna gången 😊

// Evelina och Josephine

Kakofoni i Kotagiri

Nu har snart två veckor gått sen vi steg av vårt plan i Bangalore, och alla praktikanter är äntligen på plats! Medan det finns otroligt mycket att skriva om så måste vi ändå begränsa oss lite, så vi har valt att fokusera på en aspekt som ofta glöms bort, ljudet. Indien är ett otroligt mångfacetterat land, men medan färgerna, smakerna och kulturen alla är väldigt annorlunda från hemma så är det ändå just ljuden som har varit den största förändringen.

Det första som vi slogs av när vi steg av vårt flygplan var självklart oljudet av intensiv trafik. Även om Indiens trafik är något ökänd var nog ingen av oss helt förberedda på HUR kaotiskt det skulle bli. En ridå av tutande fick alla andra intryck att blekna. Medan det först var en frustration som orsakade huvudvärk mer än något annats så lärde vi oss snart att uppskatta det. Bussresan upp i Nilgiribergen innebar många snäva svängar utan mycket utrymme för andra fordon. Där visade tutan upp sitt sanna värde och räddade oss undan mer än en nära-på kollision.

Resan upp i bergen visade inte bara värdet av tutan, utan medförde även nya ljud. Mer än en natt har vi rusat upp ur sängen för att se vad det är för nytt djur som befinner sig utanför huset, även om det på grund av mörkret alltid slutar i gissningar. Men det kanske mest slående av de nya ljuden är cikadorna. Mellan klockan sex och halv sju varje kväll serenerar de dem av oss som fortfarande är kvar på kontoret. Även om det är vackert så är det ingen avslappnad serenad, utan det sker med sådan intensitet att alla konversationer kollegor emellan blir helt omöjliga.

Men det mest påträffande ljudet är inte ett skapat av maskiner eller djur, utan av människorna här. Det finns ett otroligt utbrett intresse för musik, och Keystone Foundation jobbar aktivt med att bistå samhällen i att bevara traditionell musik som håller på att glömmas bort. Vår andra dag (Covid-karantän borträknat) i Kotagiri bestod bland annat av en musikalisk pjäs framförd vid busshållplatsen av Keystone för att berätta historien om skogens relation till människan (tror vi, pjäsen var dock på Tamil). Vi har även fått se Keystones arbete up close vid projektet People and Nature Collective, där de bl.a. återskapar traditionella instrument, och vi fick själva testa på deras ganska stora samling av hemmagjorda traditionella instrument, med blandad framgång. 

Det absolut mest minnesvärda var dock en onsdagskväll med Sound Healing. Klockan 17.30 avslutades dagen på Keystone och just denna onsdag hade en medarbetare (Abhisek) bjudit in hela kontoret efteråt till samlingssalen. Där hade han lagt fram en samling instrument, och gjort iordning kuddar och blommor till alla deltagare. Därefter fick vi stänga ögonen medan Abhisek använde instrumenten för att skapa ett ljudbad i terapeftiskt syfte. Det faktum att många av instrument är inspirerade av och efterliknar det djurliv som finns här fick stunden att kännas mer som en meditation i djungeln än att sitta i en mötessal. Det talas ofta om hur beroende vi är av skogen, men sällan lyckas konsten åsamka den känslan så starkt som just där just då. Efter sessionens slut möttes alla på kontoret utanför och diskuterade upplevelsen och de känslor som dykt upp.

Det har varit många intryck dessa första två veckor undrar hur många fler det hinner bli de återstående fyra månaderna. Det är en ganska stor omställning, allt ifrån att duscha med hink, att varannan måltid är stekt bröd eller den totala bristen på personligt utrymme. Men det känns skönt att veta att vi nu redan har börjat acklimatiseras. Nu återstår att se vad nästa stora kulturkrock blir!

Hälsningar från Theodor, Elin och Annika