En kopp te eller en kopp problem?

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej!

Det har nu gått en månad sedan vi anlände till Kotagiri och partnerorganisationen Keystone Foundation i det vackra Nilgiris-området. Vi har fått flytta in i ett hus i närheten av organisationens campus där vi nu börjat göra oss hemma och laga vår egen mat, vilket känns skönt. Innan vi börjar arbetet för dagen tar vi morgonpromenader runt den lilla staden och om helgerna försöker vi göra dagsutflykter till närliggande städer och turistmål. Överallt är det de stora teplantagerna som står i centrum. De utgör den vackra utsikten under våra promenader, många av de turistmål som finns i området och te-blandningar är dessutom en populär souvenir. Att te har en stor betydelse i det indiska samhället är det ingen tvekan om.

IMG_9974.red

Det var en fördom jag hade om Indien redan innan jag kom hit. De i min ålder kanske kommer ihåg diskussionen kring den för några år sedan populära cafédrycken Chai-latte. En del tyckte att det skulle kallas Chai-te-latte men de möttes snabbt av motargumentet att Chai betyder te på hindi (och vi kan ju inte kalla det te-te-latte!). Te har dock inte alltid varit ett självklart inslag i den indiska vardagen utan introducerades först storskaligt i landet under 1800-talet av brittiska imperialister med egna kommersiella intressen.

När de brittiska erövrarna anlände till Nilgiris-området häpnade de över hur annorlunda landskapet och vegetationen var från andra delar av södra Indien. De tyckte att Nilgiris landskap mer liknade de europeiska landskap som de var vana vid. Människorna de fann här, som till stor del var nomader som utövade skiftande odling, ansåg de dock utgöra botten av mänsklig hierarki. Det beslutades därför att britterna skulle experimentera med och lära dessa ursprungsbefolkningar ’modernt’ jordbruk i Nilgiris. Detta ledde i det långa loppet till de stora odlingsintensiva teplantagerna som turisterna njuter av.

IMG_9981.red

Till en början var te en dyr dryck som endast överklassen hade råd med, men då både efterfrågan från medelklassen och utbudet ökade sjönk priserna. Priserna regleras på en global marknad och odlarna har litet att säga till om. Eftersom markerna odlats intensivt, så som ’modernt’ jordbruk innebär, har de förlorat näring och genererar nu sämre skördar. Detta har skapat ett beroende till kemiska medel och sätter press på både markägarnas och arbetarnas ekonomi. Markägarna kan exempelvis inte betala skäliga löner till sina anställda och har med tiden därför fått det allt svårare att hitta arbetskraft som kan hålla te-produktionen vid liv.

IMG_9993.red.jpg

Dessutom har teplantagen satt hård press på Nilgiris bin då de har inneburit en drastisk förändring av markanvändning. Vilda honungsbin i Nilgiris bygger bland annat bon i höga träd, trädkavitet samt traditionella buskar och upprättandet av teplantagerna har förstört stora delar av binas naturliga livsmiljö. Bin har en viktig roll i upprättandet av Nilgiris biodiversitet och ekosystem genom att de sprider pollen från och till olika individer av blommor av samma art. Denna process sker i samband med bins födosökande efter nektar som de senare omvandlar till honung. Tebuskarna innehar dock inte de nektar som Nilgiris bin söker, vilket gör att plantagerna både berövat dem föda från de växter som traditionellt vuxit där, samt gjort att de behöver söka efter föda över mycket större områden, något som kräver mer energi av dem. Sammantaget har detta resulterat i en sjunkande bi-population och minskad biodiversitet.

IMG_9973.red.jpg

Mycket talar för att teplantagen är ohållbara, både ekonomiskt och ekologiskt. Förhoppningsvis kan man åter igen förändra Nilgiris markanvändning, den här gången med teknik och grödor som är långsiktigt lämpliga i den lokala kontexten. Många markägare låter redan sina teplantager förfalla då de inte längre är lönsamma, samtidigt som det civila samhället blir mer uppmärksammat på vikten av återplantering av skogar med traditionella grödor och träd. I den bästa av framtida världar kan man därför hoppas på ett helt annat landskap i Nilgiris än det kulturlandskap som det idag är känt för. Förhoppningsvis kommer Nilgiris och Indien snarare att främst förknippas med unikt gröna skogar, vackra blommor och stadiga populationer av vilda djur och insekter, än en kopp te blandat med problem.

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Keystone

Juli i november

DDS-gänget Ellen och Matilda

Hej!

Vi har nu bott två veckor i vårt lilla hus i Pastapur och börjar så smått vänja oss vid livet på Indiens landsbygd. Folk i byn börjar vänja sig vid oss och hälsar vänligt när vi möts, istället för det tidigare stadiet av konstant stirrande. Och mötts ute har vi gjort en hel del, speciellt vid de platser där rinnande vatten varit tillgängligt.

IMG_6928

Vattnet har nämligen varit avstängt i området och vi kan nu lugnt säga att vi uppskattar rinnande vatten ur kran på en helt ny nivå än tidigare! Helt oförväntat, för oss i alla fall, stängdes vattnet av en dag och kom inte tillbaka förens fem dagar senare. Under de följande dagarna gick vi fram och tillbaka till en granne 200 meter bort, släpandes på hinkar med så mycket vatten vi kunde bära. Det blev en konstant fråga om prioritering. Ska vi diska upp grytorna, eller ska man kosta på sig en (välbehövlig) dusch. Snacka om snålspolande toalett under dessa dagar. Dag 4 utan vatten så blev de dagliga strömavbrotten fler, och längre. Lagom tills det blev mörkt hade vi ingen el alls. Strax efter kl 19 och i ljusskenet från en ficklampa gav vi upp på att strömmen skulle komma tillbaka och kröp ner i sängarna under myggnäten. Vi skrattade åt vilka kontraster livet här ger mot det där hemma. Tack och lov kom både vatten och el tillbaka dagen efter och som sagt, rinnande vatten ur kran har aldrig känts så lyxigt som då!

IMG_6994.JPG

Precis som under vilken utlandsresa som helst påverkas man av det nya landets utbud av levnadsstandard och förnödenheter. Men att bo på Indiens landsbygd har i många fall toppat allt vi båda har varit med om. I alla aspekter är det något nytt att förstå och vänja sig vid om det så har att göra med att duscha och laga mat, till arbetet på kontoret och den absurda frånvaron av att passa tider. Men vi tar in lite i taget och sätter oss ofta med kaffe och kakor ute på vår veranda för att skratta åt allt nytt som omger oss. Innan vi åkte hade vi hört om verandan från tidigare praktikanter, och drömde nog lite om att äntligen få se den. Den har verkligen minst sagt blivit vår lilla tillflyktsplats i vårt nya Indien-liv. Man får verkligen perspektiv på indien-livet härifrån. Delvis är det lite insynsskyddat, så det är inte alltid människorna utanför lägger märke till oss när vi sitter här, och då känns det verkligen som om vi sitter och kollar på en film inspelad på Indiens vardagliga landsbygd. Härifrån följer vi grannfruns handtvättande av hela hushållets kläder, rivandet av en annan grannes badrum och aporna som hoppar mellan träden, hustaken och murarna som skiljer tomterna åt.

IMG_6939.JPG

När vi satt här en ledig söndag, utan den vanliga tryckande hettan som för en gångs skull dämpades lite av en lätt bris, kändes det nästan som om vi var hemma i Sverige. Som om vi satt på en veranda i ett helt vanligt bostadsområde. Trädet utanför huset vajade och löven prasslade i vinden. Längre bort kunde vi höra något som lät som en trimmer, som om det var en husägare som stod och trimrade i trädgården. Vi satt och läste böcker och löste sudokus om vartannat, med varsin kopp kaffe i händerna. En helt vanlig sommareftermiddag i Juli. Fast i Indien. Och i november.

IMG_6964

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, Uncategorized

Diwali, bergen och ett förlorat paraply

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

”Ni borde resa iväg under Deepavali”, sa vår handledare Andal en dag. Den hinduiska högtiden Deepavali, eller Diwali, är ljusets fest och en av årets festligaste händelser. Redan vår första vecka här i Madurai var stan full av Diwali-shoppande människor och den stora ”Happy Diwali”-skylten lyste upp ingången till det populära köpcentret Pochi. På senare år har även smällarna och fyrverkerierna kommit att bli en stor del av firandet och det var därför Andal menade att vi borde resa iväg. Hon visste att det skulle bli både stökigt och högljutt, och vi var inte särskilt svårövertalade. Diwali innebar långhelg och det lät inte helt fel med ett miljöombyte.

IMG_6538

Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att utforska en annan sida av Tamil Nadu och tog därför den statliga bussen till Kodaikanal, en närliggande ”hill station”. Tidigare hade vi bara färdats genom landskapet i Tamil Nadu ett fåtal gången. Ena gången i totalt mörker när vi tog nattåget från Bangalore till Madurai. Andra gången när vi åkte motorvägen raka vägen till ett bröllop norrut. Nu fick vi äntligen möjlighet att se mer av omgivningarna utanför Madurai.

På väg upp i bergen passerade vi moln efter moln och när vi kom fram såg det ut som på bilden ovan. Hela området låg i en regnig dimma. Eftersom vi inte kunde se mycket av utsikten bestämde vi oss för att promenera runt Kodai Lake. Det började såklart ösregna när vi var ungefär halvvägs runt och vi blev dyblöta. Så vi var rätt nöjda när vi morgonen efter vaknade till det här:

IMG_6642IMG_6618

Kanske var det den starka kontrasten från klimatet och miljön nedanför bergen som gjorde det, men jag tyckte verkligen om Kodaikanal. Vill tipsa den som har vägarna förbi Tamil Nadu eller Kerala att åka dit, för det är en väldigt mysig och stundtals häpnadsväckande vacker plats. Jag var nästan mest glad över att få se alla välmående och starka djur. För första gången sen jag kom till Indien såg jag gatuhundar som sprang omkring och lekte, tillsynes helt friska och skabbfria. Missförstå mig rätt. Det finns många djur i Madurai, inte minst kor, som fritt går och beter längs vägkanterna (eller rotar i soporna) och ser väldigt välmående ut. Men med hundarna är det annorlunda. Vissa är så illa däran att de knappt orkar gå. De lever sida vid sida med människorna men vet bättre än att inte hålla sig undan.

Vi hade därför en ganska dramatisk eftermiddag vår andra dag i Kodaikanal när vi fick följe av två lekfulla hundar på vår väg tillbaka från landmärket Dolphins Nose (tips!), en klippsats en timmes promenad bort. Oroliga för att bli rabiessmittade och ovana med gatuhundar som springer runt benen på en måste jag erkänna att vi blev livrädda av hur närgångna de var. När hundarna började bråka med mig om mitt nya, gulprickiga paraply för barn som jag höll i handen som en vandringskäpp, gav jag därför upp väldigt lätt.

Hundarna vände tillbaka in i skogen till slut, men strax efter mötte vi vad vi helt naivt tog för ett gäng kor. En man som stod och iakttog djuren berättade dock att de kunde vara farliga. Han beordrade oss att fortsätta och fortfarande uppskakade från mötet med (de egentligen väldigt ofarliga) hundarna skyndade vi på stegen igen, adrenalinstinna och googlandes på ”Indian bison” och ”Gaur”.

IMG_6815
IMG_6813

Vi blev av med både vattenflaskan och mitt gulprickiga paraply på den där dramatiska vandringsturen och jag hade träningsvärk i benen i två dagar efteråt. Men utöver det var det en ganska avslappnande semester. Vi vandrade en hel del. Runt sjön, i skogen, uppför bergen och i den botaniska trädgården som fanns där. Det blev många ostdrypande rätter på restaurangen Ten Degrees och en väldigt efterlängtad pizza till ljudet av livemusik på cafét Cloud Street (kan tipsa om båda!). Vår sista dag hyrde vi en trampbåt och trampade runt på sjön så mycket vi orkade med våra värkande fötter och ben.

IMG_6780

När vi kom hem från bergen på måndagskvällen, var det ungefär samtidigt som Diwali drog igång på riktigt. Så vi fick trots allt uppleva högtiden på plats i festivalstaden Madurai. Med undantag för några timmar under natten ljöd smällarna och fyrverkerierna konstant fram till ungefär niosnåret kvällen efter. Vi gick upp på taket en stund under tisdagskvällen och beundrade ljusshowerna. Fortfarande trött i kroppen och lite yr av rök och svaveldoft somnade jag därför gott när Diwali var tillända.

Miriam Siemsen Rundberg

Lämna en kommentar

Under Miriam Siemsen Rundberg

Att bli bekväm – på gott & ont

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Nu har vi utlandspraktikanter spenderat tre och en halv vecka i Indien. För mig innebär det att Indien numera är det land jag tillbringat längst sammanhängande tid i. Ja, förutom Sverige såklart. Detta trots att jag ska vara här i ytterligare fyra månader.

Det faktum att jag tidigare inte varit ifrån Sverige mer än tre veckor i sträck har bidragit med viss nervositet. På förhand var en av mina största farhågor med vistelsen i Indien, föga förvånande, hur jag skulle hantera min nya vardag. En vardag i ett land där jag inte visste hur något fungerade. Många frågor flimrade förbi i tankarna: Hur länge kommer jag stå ut med ris till varje måltid? Kommer kulturkrockarna bli för mycket för mig? Hur ska jag hantera alla vilda djur? Är det verkligen bekvämt att gå på en toalett utan toalettstol? Och är det möjligt att leva utan toalettpapper?

IMG_9924

En av Keystones många byggnader

Kanske är det pga de tidigare farhågorna som jag nu sitter här och häpnas av hur snabbt det gått för mig att bli bekväm i min tillvaro. Eftersom jag hade förberett mig på att inte ha tillgång till något av det jag var van vid kändes allt väldigt lätt när det fanns både toalettstolar, toalettpapper, annan mat än ris och ett enormt härligt socialt klimat hos Keystone. För en som inte varit utomlands en längre tid förut har det varit skönt. Eftersom vi inte haft några fältbesök än inser jag dock att det finns andra sidor av Indien som kan falla längre utanför min bekvämlighetszon. Jag ser framemot att lära mig mer om dem och tror verkligen det kommer vara nyttigt för mig att bli lite obekväm ibland också.

Nu kanske ni undrar vad i min bekvämlighet som innebär något ont? Det är framför allt en oro att bli FÖR bekväm. Närmare bestämt att glömma bort att jag befinner mig långt hemifrån i en helt annan kulturell och social kontext än jag tidigare varit van vid. Mycket känns som hemma, vilket lett till att jag ibland funnit mig själv oförstående till varför saker fungerar på annat sätt än i Sverige. Helt säkert kommer det dyka upp fler situationer som ställer en inför olika dilemman. Bekvämligheten skulle förmodligen kunna leda till att jag helt plötsligt dricker av kranvattnet eller finner mig själv öga mot öga med en gaur i mörkret.

Något jag fortfarande lär mig hantera är de vilda djuren. De är just nu det enda som står mellan mig och total bekvämlighet i vardagen. Därför skulle jag vilja dela med mig av tre lärdomar som jag tagit med mig från de första veckorna:

45504998_167404044209623_4164897252277485568_n

  1. Förvänta dig inte ensamtid på toaletten. Både grodor, spindlar och malar kommer vilja samsas med dig om platsen där.
  2. Myror i sängen är inga konstigheter. De får t.o.m. nätterna i en hård 90-säng att kännas mindre ensamma.
  3. Lämna ALDRIG (igen) din lunchtallrik obevakad utomhus – om du inte vill dela lunchen med en apa eller två dvs.

 

3 kommentarer

Under Felix Berger, Keystone, Praktikanter 2018-2019

Två veckor av milletsfält, turistande och festivaler

Hej från Ellen och Matilda på DDS kontoret!

IMG_6471

Här är vi framför Hyderabads ikoniska byggnad Charminar!

Det har nu gått lite mer än två veckor sedan vi lämnade Sverige för Indien och det har minst sagt varit händelserika veckor. Vi är ännu kvar i storstaden Hyderabad eftersom vi haft lite problem med att registrera oss hos myndigheterna så vi passar på att upptäcka och utforska staden lite extra! Nu hoppas vi dock att allt med registreringen löser sig och att vi snart kan flytta ut till den lilla byn Pastapur där vi ska bo och jobba under de kommande månaderna.

Här på DDS arbetas det bl.a. med frågor rörande jordbruk, matsuveränitet och att stödja kvinnliga jordbrukare. DDS arbetar aktivt genom nätverket MINI (Millet Network of India) med att återinföra och stärka grödan millets roll i jordbruket. Millets är ett samlingsnamn för en grupp traditionella grödor som exempelvis hirs och sorgum. Gemensamt för millets är att de är mer näringsrika än moderna grödor som vete, och kan odlas i mer ofördelaktiga förhållanden. Genom att odla millets kan jordbrukarna återta kontroll och makt över maten.

Som sagt har det varit två händelserika veckor. Efter nattågsresan från Bangalore till Hyderabad, som bara den var ett äventyr i sig, fick vi direkt åka ut till Pastapur för 10års firandet av radiostationen Sangham. Detta är en slags närradio för den lokala befolkningen, och som framförallt drivs av den kvinnliga befolkningen i området. Under dagen blev vi presenterade för kollegor och bybor, och fick även se huset vi ska bo i innan vi satte oss i bilen igen och åkte tillbaka till Hyderabad. Några dagar senare var vi tillbaka i Pastapur igen för att se en milletsodling och skördeceremoni där bönderna tackade jorden för den goda skörden. Det är speciellt att ena stunden vara i en kaotisk stad med alla lukter, människor och ljud, för att åka ut två timmar och stå på ett milletsfält, höra fågelkvitter och något svagt tutande från en ensam auto längre bort.

IMG_6361(1)

En av våra handledare, Krishnaveni, blir visad runt på ett milletsfält.

Under veckan som gått har även högtiden Dusshera varit. Bilar, motorcyklar och autos dekorerades med blomstergirlanger och målningar. För firandet blev vi bjudna hem till en av våra handledare, Jayasari, och blev bokstavligt talat proppade med mat, men mycket god sådan! Vi har även hunnit följa med till en av DDS partnerorganisationer, PILUPU. Där fick vi delta i deras biodiversity festival där bönderna tågade genom byn för att öka uppmärksamheten kring odling av millets och dess fördelar för mark och människa. Det var en exalterad stämning när tåget av människor och djur började röra sig genom byn!

IMG_6112(1)

Nalini (t.v.), verksamhetsledare för PILUPU,  manar på tåget att ropa ut slagord för millets.

IMG_6099

Det var fantastiskt roligt att se allt detta engagemang, färger och människor!

Onekligen har vi hunnit vara med om mycket under dessa dagar och vi ser fram emot att få flytta ut till Pastapur, packa upp våra saker och landa lite. Vi hörs snart igen när vi är på plats i Pastapur och då ska vi passa på att berätta mer om DDS och våra arbetsuppgifter!

 

Lämna en kommentar

Under Biodiversity Festival, DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, MINI

Festivalyra i byn med en miljon invånare

Vanakkam!

Nu har det gått över en vecka sedan vi, Lovisa och Miriam, kom med nattåget från Bangalore till delstaten Tamil Nadu och staden Madurai. Här ska vi praktisera på Svalornas partnerorganisation Evidence i 4 1/2 månad.

Den här första tiden har mest gått ut på att lära känna vår nya värdfamilj och stad. Här bor vi på ovanvåningen hemma hos vår handledare Andal och hennes man i norra Madurai, en kortare färd med autorickshaw (eller ”auto” som alla säger) från kontoret.

IMG_6183.pngHär är vi! 

Redan de första dagarna drog de med oss på flera olika aktiviter eftersom det just då pågick en hinduisk högtid som skulle firas med en festival. Det blev med andra ord några väldigt intensiva men roliga första dagar för oss!

Vi blev till exempel medbjudna hem till våra grannar som för högtiden hade ställt upp formationer med figurer av hinduismens gudar och helgon. Där fick vi blommor i håret och varsin tallrik med ätbara gåvor att ta med oss. Eftersom vårt kök ännu inte gick att använda tog vi tacksamt emot gåvorna.

IMG_6252.png
Framför huset tillsammans med vår handledare Andal och hennes man Yatheendaran

Mitt i all festivalyra tog värdfamiljen dessutom med oss till stadens centrum så vi kunde köpa på oss lite välbehövliga kläder. Området som vi bor i är ganska lugnt, så det var först när vi kom in till stadskärnan som vi förstod hur stor den här staden är. Den består i alla fall av ganska mycket mer än vad vi dittills hade sett, även om den i indiska mått mätt är relativt liten. Vår handledare skrattade en gång och sa att Madurai är som en stor by i jämförelse med de stora städerna.

Vi besökte även Meenakshi Temple – det enorma och närmare 2500 år gamla tempel som hela staden har byggts upp kring. Därinne köade besökare i timtal för att få komma in i templets mitt dit bara hinduer är välkomna. Vi fick nöja oss med att undersöka resten av templet, vilket i och för sig tog ett ganska bra tag det också, så mycket fanns det att se.

Madurai stad.png
Här kan man skymta två av de fem höga torn som utgör Meenakshi Temple 

Vi har fått lite tid att bekanta oss med våra nya kollegor på Evidence och deras arbete för daliters och ursprungsbefolkningars rättigheter och likabehandling. Daliter, som på svenska ibland har kallats kastlösa, är dem som befinner sig längst ned i det hinduiska kastsystemet. Förtrycket mot daliter har en flertusenårig historia och även om Indien är en sekulariserad stat som har lagstadgat emot den kastbaserade diskrimineringen så fortsätter den att existera.

Evidence intervenerar i många av dem fall där daliters rättigheter kränks. De samlar bevis och vittnesmål, bistår med juridisk hjälp, erbjuder stöd till överlevare, m.m. Sedan starten 2005 har de tagit sig an över 2 000 fall och kontoret är fyllt med pärmar i olika färger som innehåller avslutade och oavslutade fall.

Evidence skylt
Ingången ut till vår nya arbetsplats!

Vi har börjat att så smått sätta igång med egna uppgifter men vad det kan vara får vi berätta mer om en annan gång!

Läs mer om situationen för daliter i Indien

Lämna en kommentar

Under Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker, Miriam Siemsen Rundberg

Första veckan på Keystone

Vanakkã från Kotagiri!

Vi (Julia, Felix, Aviva och Stina) är nu på plats i den vackra naturen hos partnerorganisationen Keystone Foundation. Det blev en lång bussresa från Bangalore uppför branta serpentinvägar där vi såg både elefanter och vildsvin. Vi hade nog underskattat hur högt upp i bergen Kotagiri faktiskt ligger. När vi började få lock för öronen och var i jämnhöjd med molnen blev vi minst sagt förvånade.

IMG_3803.red

Utsikt över delar av Kotagiri

Vi är glada över att äntligen vara här, på en organisation som arbetar med ekoutveckling. Keystone arbetar inom flera områden vilka kräver en variation av metoder och arbetssätt. De arbetar bland annat med biodling, jordbruk samt vatten och sanitet, där ursprungsbefolkningars rättigheter står i centrum. Det vi har märkt hittills är att det holistiska eko-perspektivet genomsyrar hela verksamheten. Trots att organisationen är stor, med ett hundratal anställda, upplever vi att de har en väldigt platt organisationsstruktur. Vid tepauserna känns alla som en stor familj!

IMG_9897.red.jpg

Delar av Keystones campusområde

I onsdags blev vi tilldelade våra första arbetsuppgifter. Några av oss kommer att arbeta med kommunikations- och informationsarbete för både Keystone som helhet och för Last Forest. Last Forest är en underorganisation som fokuserar på att skapa en marknad för de varor som ursprungsbefolkningen traditionellt producerar, så som honung och kryddor. De har även upprättat ett flertal så kallade Green Shops samt en Slow Food-restaurang. Vad dessa två har gemensamt är att de använder och säljer ekologiska, närproducerade och hållbara varor.

En av oss kommer även att assistera i utvecklandet av en bok om asiatiska honungsbin och hur dess honung kan utvinnas på ett hållbart sätt med hjälp av traditionell kunskap. Det finns i nuläget inte så mycket information om just de asiatiska honungsbiraserna, vars honung och vax har andra egenskaper jämfört med de mycket mer utforskade europeiska raserna. De har även ett annorlunda beteende, vilket har betydelse för hur deras honung kan jagas. Boken kommer att utvecklas tillsammans med en riktig Keystoneveteran med stor kunskap i ämnet.

IMG_9900.red.jpg

Här är vi!

Just nu bor vi på campusområdet i väntan på att det hus vi ska bo i ska bli färdigrenoverat. Vi kommer bli grannar med många av våra kollegor från Keystone, vilket ska bli mysigt! Vi har redan planerat både gemensam matlagning och filmkvällar.

IMG_3787.red.jpg

Från vänster: Stina, Selvi (vår granne) och Felix på promenad

I torsdags var kontoret stängt på grund av en helgdag som kallas Maha Navami. Därför passade vi på att gå en långpromenad med en av våra grannar. Under promenaden häpnades vi över Kotagiris fina landskap med dess vilda flora och fauna. Efter en vecka av mycket sittande och resande var det härligt att äntligen få röra på sig. Förhoppningsvis kan vi göra denna promenad till en morgonrutin.

Vi hörs snart igen!

 

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Felix Berger, Julia Lindahl, Keystone, Praktikanter 2018-2019, Stina Wennö