Feminism, kulturkrockar och masala dosa

Så har fyra månader på den sydindiska landsbygden nått sitt slut. Vi lämnar kaotiska gator, palmer och apor, den fantastiska masala dosan, och självklart underbara människor som vi lärt känna under vår tid i Indien. Praktiken hos Okkuta har verkligen varit en fantastisk upplevelse och gett oss många nya kunskaper, både om deras arbete för kvinnors rättigheter, men också om hur det är att leva i Indien. Det är svårt att beskriva allt vi upplevt, men det är något vi kommer ta med oss hela livet. Vi har sagt många farväl, men indierna säger inte farväl som ett definitivt avslut, utan ett tillfälligt avsked där parterna någon gång kommer ses igen.

Vår kära familj vi bodde hos i Sonnavadi

Vårt arbete har varit mycket socialt och vi har tillbringat majoriteten av veckans dagar i fält där vi har pratat med och intervjuat människor om allt möjligt och lärt oss mycket om deras kontext och livssituation. Att sitta hemma hos någon med en kopp te och höra deras livshistoria och skapa sociala band har varit en viktig del av vårt arbete. Mycket av det vi får höra är frustrerande, men ibland också hoppfullt och inspirerande. Indien är väldigt kollektivistiskt och det finns ofta en omsorg för andra i ens omgivning som vi i Sverige verkligen skulle kunna ta efter.

På väg till ännu ett fältbesök

Att vara två praktikanter innebär att utveckla en otroligt tillit för en enda person som är den som befinner sig i samma sits och kan vara en stöttepelare när det känns svårt, men också den en delar all glädje med. Vi har mött utmaningar med att bo på landsbygden med begränsat utbud av mat, att laga all mat på en kokplatta på ett rangligt bord, dagliga strömavbrott, att vänta på bussen i gassande sol för att nämna några. Vi har också blivit hembjudna till folk i vår by för en kopp te och ett samtal (även om vi inte kan samma språk), vi har mötts med en otrolig värme och gästvänlighet, och vi har haft otroligt många skratt. Att bo tillsammans och spendera varje vaken sekund med en ny människa har varit otroligt roligt, och vi har lärt oss mycket om varandra, men också kunnat lära oss mycket om oss själva genom den andra personen.

Okkutagänget!

För att återkoppla till vårt första blogginlägg i början av praktiken, vi har åkt i en auto med 17 personer, kakmängden på en dag slutade säkerligen i dubbla siffror, och varför hönan bodde på toaletten i Mannenahalli vet vi fortfarande inte. India time är fortfarande ett fenomen vi inte är fullärda i, och kommer nog aldrig riktigt vänja oss vid. När fem minuter blir två timmar gäller det helt enkelt bara att gilla läget och hitta på något under tiden. Ända ganska nyttigt för oss svenskar som verkligen låter vårt samhälle styras av att hålla tider.

Vill du få erfarenhet av utvecklingssamarbete i Indien och få uppleva den indiska vardagen? Ansökan till Svalornas utlandspraktik är öppen till 12 april, sök!
Läs mer här: https://svalorna.org/engagera-dig/praktikantprogrammet/sok-utlandspraktik/

På återseende!
/Emy och Linda

121 dagar senare, en herrans massa erfarenheter rikare!

Idag är det sista dagen av vår praktik på Keystone Foundation och Last Forest i Nilgiribergen. Tiden har verkligen flugit iväg! Att beskriva våra fyra månader här uppe i bergen kräver många adjektiv. Det har varit utmanande, främmande och bitvis frustrerande. Samtidigt lärorikt, fantastiskt roligt och utvecklande på flera plan. Rollen som praktikant på en organisation i en helt ny kontext har genererat många reflektioner. Därtill har vår skandinaviska punktlighetsfixering har fått utstå en rad prövningar. Att saker inte inträffat som avtalat eller i den takt som planerats har minst sagt vässat vår flexibilitet och stresstålighet. Som när man efter en månad utan sim-kort känner sig lätt desorienterad, eller när man ställt in sina planer tre kvällar i rad i hopp om att leveransen av gas äntligen ska komma. Då har det varit tacksamt att tackla de mindre bekymren tillsammans alla fyra! Tacksamt, är också, att dessa stunder är lätta att skratta bort med en handviftning i efterhand. 

Något som verkligen har varit givande för oss har varit att arbeta i en mångkulturell kontext. Våra kollegor på Keystone och Last Forest Enterprise är en mycket blandad grupp människor med olika bakgrund och religioner – dessutom från spridda platser runtom i Indien. På organisationen talas olika språk såsom tamil, malayalam, engelska, kannada, franska och hindi. Blandningen har lett till många spännande diskussioner och gjort att vi fått lära känna delar av Indien som vi inte själva kunnat besöka. Något som helt klart utvidgat vår tidigare ganska homogena bild av landet!

Andra givande delar med praktiken har varit att vi fått arbeta nära målgruppen och fått se resultaten av Keystones arbete. Vi har fått träffa människor som projekten syftar till och fått ta del av utvecklingsarbetet underifrån. Därtill har vi fått träffa massa inspirerande, starka, coola personer som inte viker sig trots alla motgångar de har mötts av. Vi skulle kunna hålla på i evigheter, men för att bespara er en roman, kommer här nio bilder som får summera vår tid i Kotagiri!

Oanade tillställningar! Här blev vi, tillsammans med vår tyska volontärkollega Alrik, bjudna till vår kollega Pravins systers bröllop. Till bröllopet hade hela tusen gäster bjudits in som kom och gick under dagen för att äta god mat och gratulera bröllopsparet. De själva spenderade festligheterna med att motta lyckönskningar och presenter på scen till tonerna av bland annat “Dancing Queen” med ABBA. En salig mix!

Vår nyfunna kärlek: Ghee Dosa! Dosa är en slags fermenterad, krispig pannkaka som är mycket populär i södra Indien och kan avnjutas både till frukost, lunch och middag. Både på fest och till vardags! Dosa serveras med kokoschutney och sambar – en typ av gryta gjord på röda linser och grönsaker.  

Det sociala. Efter jobbet och på rasterna har vi roat oss med att spela fotboll och pingis med våra kollegor. Vi har även blivit bjudna på trevliga middagar och annat häng efter kontorstid.

Utflykter! På helgerna har vi passat på att upptäcka utbudet av närliggande attraktioner och naturliv. På järnvägsspåret Nilgiri Mountain Railway går sedan år 1899 ett tåg mellan Mettupalayam och Ooty som år 2005 blev klassat som ett av UNESCO:s världsarv. Vi fick möjlighet att åka detta tåg med kollegor (Nandan våran handledare på bild), med en helt fantastisk utsikt över bergen!

Fina möten med personer från de urfolksgrupper som Keystone arbetar med. För ett par helger sedan besökte vi byn Bikkapathy Toda mund som ligger cirka en timme från Kotagiri högt uppe i bergen. Under dagen fick vi en rundtur i området med helt magiska utsikter och härliga skogsvandringar. Här fick vi också testa på cricket, något som visade sig vara svårare än vad vi trott!

Höjder. Toppar. Dalar. Som här,  när vi besökte den populära utsiktsplatsen Kodanad! 

Mitt i naturen! I Nilgiribergen finns en mycket unik variation av fåglar, något som många på Keystone är intresserade av och det anordnas fågelskådnings promenader runt kontorsområdet titt som tätt. En eftermiddag i februari tog Olivia tillfället i akt och följde med!

Förutom att vi under praktiken fått ta del av och bidra till det spännande arbete som Keystone och Last Forest gör har vi även njutit av en härlig julledighet som vi spenderade tillsammans med andra Svalepraktikanter i Kerala, Goa och Mumbai. Här fick vi möjlighet att upptäcka andra delar av Indien, som på många sätt skiljde sig mycket åt från vår lilla stad uppe i bergen.


I vått och torrt! I kallt och grått. I soligt och flott. I alla situationer, kort sagt. Vi har på sin höjd spenderat några timmar ifrån varandra (t.om. delat säng under praktiken!) och därför gemensamt delat alla vardagens moment. Det kommer minst sagt att bli tomt att komma hem! 

Idag, fettisdagen till ära bakade vi semlor till våra kollegor, det blev minst sagt en succé då dem snabbt försvann. Ett fint avslut på en fantastisk praktik!  

/ Anna, Hanna, Linnéa och Olivia

Avslutande inlägg från Kudumbam

Avslutande blogginlägg

Klara 

Det är svårt att förstå att vi om en vecka kommer lämna fina Trichy och gården Kolunji. Elin kommer sitta på planet till Tanzania och jag och Matilda  kommer frysa i vårvinterSverige. Våra 4 månader här har varit spännande men inte riktigt som jag förväntade mig innan praktiken påbörjades. .Jag trodde vi skulle få jobba mer med projekten och möta målgrupperna. Istället har vi haft ganska mycket office-work. Det har ibland varit utmanande. Ett av mina bästa minnen är när vi fick vara med under en träning på Kolunji med horticulturestudenter och följa med dem på fältbesök. Det var så häftigt att diskutera med dem och se hur de förklarade arbetet för en kvinnogrupp. Det var också så vackert att se omgivningarna på landsbygden där vi satt bak på flaket. Ett annat bra minne är att vi har blivit så välkomnade hem till kollegorna speciellt under pongal-skördefestivalen men vi har också blivit hembjudna på luncher och middagar. En mindre bra upplevelse har varit att människorna jämnt följer efter en och kollar vad man gör när man är inne i en matbutik eller annan butik. En annan mindre bra upplevelse var när vi såg några män bråka på gatan och en kvinna bli slagen när hon försökte stoppa männen. Som tur var var Matilda så modig att hon vågade reagera och skrika vad håller ni på med, vilket fick männen att sluta bråka.

En minnesvärd upplevelse från Trichy och Kolunji är också all mat man ätit. Det är så intressant i Indien att det finns så många regler för mat och när man äter vilken mat på dagen. Dosai och idly till frukost, meals till lunch, ottapham, idlys till kvällsmat. Under festivalen pongal fick vi testa på ris kokat med ghee, rörsocker och linser. En mindre minnesvärd matupplevelse var när det en kväll kröp mängder av kryp på mitt bananblad och jag märkte det först när jag ätit två tredjedelar av rava dosain. Överlag har maten varit väldigt god i Indien och så lyxigt att vegetariskt är standard. 

Elin 

Fyra månader har flugit förbi, tiden går snabbt när man har roligt. Mina starkaste minnen är den starka maten och alla människor jag har fått turen att träffa och vänner jag har skaffat. Den nästan överväldigande gästfriheten, omsorgen och familjekänslan som indier visar kommer jag föralltid att bära med mig. Under min praktik har jag fått utveckla mina kompetenser inom utvecklingssamarbete i form av användandet av metoder för projektplanering, resultatmätning och utvärdering. Jag har också fått värdefull kunskap om ekologisk odling, klimatpolitik och opinionsbildning. Med egna ögon har jag fått se hur svenskt bistånd, via Svalorna fram tills 2009 och därefter Framtidsjorden, tillsammans med lokala krafter har placerat ekologisk odling som en metod för fattigdomsbekämpning högt upp på agendan. Mindre positiva minnen får bli ojämlikheten och ojämställdheten människorna lever i, inte bara i Trichy och byarna vi arbetat i, utan i hela Indien. Det blev tydligt när jag och Matilda reste runt i norra Indien i vintras. Inkomstklyftorna är högst närvarande och är inte bara ett problem i Indien, utan en global trend. Att kvinnors rättigheter kränks har också varit ständigt närvarande och en tuff insikt att bli påmind om dagligen. Därför är det så viktigt att vi stöttar Svalornas partnerorganisationer för att de ska kunna fortsätta arbeta med fattigdomsbekämpning och visa resultat såsom Kudumbam gör, en numera vänorganisation till Svalorna. 

Matilda

Att försöka sammanfatta fyra månader i Indien är inte lätt. Ibland är det svårt att sammanfatta en dag här. Det händer ofta så mycket så att jag bara svarar ”bra” när någon från Sverige ringer och vill ha en utförlig rapport. Det finns dock ändå intryck som sticker ut. Det är lätt att skaffa vänner här – och lika svårt att säga hejdå nu när vi åker. Vi umgås med kollegor men har också skapat vårt eget lilla Trichy-gang, bestående av praktikanter och locals. Det är inte alltid man skaffar sig ett andra hem på fyra månader, men här gjorde jag det, vilket känns fint men overkligt att lämna. Jag kommer att ta med mig människors förmåga att göra allt till trevliga stunder oavsett om man har tid eller inte. Det kan vara genom medhavd frukost på tåget eller kaffepaus på väg ut till Kolunji. Lite spännande är hur vi implementerat denna kultur i oss själva, hann jag tänka då vi firade en kompis 30årsdag med Klaras goda bananpannkakor. Det blev heldag i fjärilspark enligt födelsedagsbarnets önskan med avslappnat häng en hel dag. Det är min bästa beskrivning av Indien-häng. Det är oförglömligt att ha fått ta del av tamil-livet som man nog endast annars gör om man är uppväxt här eller har bra kontakter.

Från mitt perspektiv får jag det bästa av två världar som praktikant. Det välkomnande, varma omfamnar mig, samtidigt som jag inte behöver tumma på mina rättigheter kring att bygga mitt liv så som jag själv önskar. Livet här är planerat och förutsägbart för många. För mig som lätt känner mig låst och har större behov av frihet än medelsvensken, känns ett liv där fokus ligger på äktenskap, svårt. Begränsad frihet och klyftorna i landet Indien, som mer är en kontinent än ett land, är ett slående bevis på vad utebliven välfärd resulterar i. Inte kul att se, ännu svårare att leva i. Jag är född i Bombay och blev adopterad som bebis till Sverige. Många av oss praktikanter funderar över hur livet hade varit om man råkat födas här, och för mig har den tanken en extra dimension då jag möjligtvis har biologisk familj här. ”You look south Indian”, har jag hört från så många håll att det nästan blivit en sanning sen jag kom hit.

Jag har tidigare gjort praktik på en biståndsorganisation i Sverige, vilken väckte min nyfikenhet kring hur bistånd i praktiken fungerar. Det har jag fått svar på här. Bonde-eleven som rör ihop ekologiskt gödsel av ko-kiss med frukt och ägg, och skolelever som får prova odlingsmetoden seedballs ger minnesbilder som sitter för all framtid.

Avslutning 

Idag är det vår sista dag här och igår hade vi avskedsfest på kontoret tillsammans med kollegor, styrelsemedlemmar, vänner, familj och Framtidsjordens praktikanter som precis anlänt. Vi inledde dagen med lekar, kasta boll, sätta svansen på kon och ett quiz om oss praktikanter – det var väldigt lyckat och hejarropen ekade i hela kvarteret! Därefter åt vi lunch och vi bjöd på glassbuffé och alla delade med sig om hur vi har bidragit till arbetet Kudumbam gör och vi fick berätta om vår upplevelse. Det blev en känslosam stund för oss alla. 

Tack Svalorna för att vi fick komma hit, och tack Kudumbam för att ni tagit emot oss med öppna armar. “Kudumbam” betyder familj, och det är precis vad ni är. 

Kärlek, 

Matilda, Elin & Klara 

Urfolk och Elefanter i Nilgiribergen

Nu har nästan fyra månader passerat sedan vi praktikanter landade i Indien. Jag har spenderat min tid på Keystone Foundation, beläget i fina Nilgiribergen. Innan jag kom hit visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Självklart hade jag googlat för att försöka få en bild av stället jag skulle spendera fyra månader på, men jag måste säga att verkligheter överträffar alla bilder.

Utsikt över Nilgiribergen.

Först tiden på praktiken tillbringade vi nästan uteslutande på kontoret, men efter julledigheten har fältbesöken avlöst varandra. De senaste veckorna har jag och Hanna besökt urfolksgrupper i områden där Keystone arbetar. Bilfärderna till byarna är inget för den som lider av åksjuka kan jag meddela. Eftersom hela Nilgiriområdet består av berg och dalar så är det många serpentinvägar som ska avverkas innan målet är nått. Dock väger den vackra utsikten upp för den mindre bekväma åkturen dit. [bild] utsikt Under våra fältbesök har vi träffat representanter för olika urfolksgrupper och lärt oss mer om deras kamp för skogsrättigheter. I Indien, och speciellt här i Nilgiriområdet, har stora skogsområden skövlats för att ge plats för kommersiella plantager och industrier. För att behålla den skog som finns kvar har naturskyddsområden upprättats vilket fört med sig med restriktioner på byggande av bostäder och nyttjande av skogens resurser. Det har i sin tur påverkat urfolken som bott och verkat i skogen i generationer. Skogsrättighetslagen upprättades därför för att återge urfolken rätt till traditionella skogsmarker. Lagen ger inte urfolken automatisk eller absolut rätt över skogen, utan de måste ansöka om den. Det krävs dokumentation så som kartor för att visa på vilka områden som är viktiga för urfolken, både historiskt, ekonomiskt och kulturellt. Keystone arbetar med att informera om lagen och ge stöd i ansökningsprocessen. Vi har bland annat varit med på utbildningar och workshops som Keystone har hållit i. Dock är det många myndigheter som motsätter sig lagen och menar att urfolken inte alls borde ha rätt eller ansvar över skogen, utan att djuren och naturen borde lämnas i fred. Här i delstaten Tamil Nadu tog det till exempel tio år innan de första urfolksgrupperna kunde få sina rättigheter på grund av ett beslut i högsta domstolen som motsatte sig lagen. En del områden har även blivit upprättade som tigerreservat vilket ytterligare försvårar ansökningsprocessen eftersom urfolken då anses ha ännu mindre rätt till dessa marker då de är till för tigrarna. Intressant blir det då urfolken har bott i symbios med djur och natur i generationer. Keystone arbetar därför aktivt som förespråkare för skogsrättighetslagen och för att urfolken ska få tillgång till traditionella skogsmarker.

Kartor används som dokumentation av urfolken i ansöningsprocessen.

Jag och Hanna har besökt ett flertal byar där urfolken bor för att intervjua dem om deras kännedom om lagen. Tyvärr har ingen tiger beskådats men en och annan elefant har vi lyckats se under våra resor.

Elefant vi såg påväg hem från fältbesök.

Insikten av vad skogen betyder för urfolken blir väldigt tydlig när vi träffar och pratar med dem. Kannan som vi mötte i Nilambur, som ligger i Kerala, berättade att på grund av översvämningarna som drabbade delstaten så blev deras by förstörd och de tvingades fly mitt i natten. Han beskrev det med att tårarna rann ner för deras kinder. De kunde inte återvända på två månader och när de väl kunde återvända fanns inte deras hem kvar och de fylldes då av en stor sorg. Nu kämpar Kannan och hans by för att få nya skogsrättigheter över sina nya områden men processen är lång. Hans genomgripande budskap var att de tillhör skogen och skogen därför borde tillhöra dem.

Kannan från Nilambur.

Även om min praktikperiod lider mot sitt slut så fortsätter urfolkens kamp för skogsrättigheter här i Indien. Det har varit väldigt lärorikt att få ta del av hur Keystone arbetar med den här frågan. Det är därför med nya lärdomar och insikter som jag snart återvänder till Sverige och en ny vardag.

/Anna

Place To Bee och Slow Food-rörelsen i Nilgiribergen

I Ooty, en av de tre lite större städer i Nilgiribergen ca. 29 km från Kotagiri, hittar du den omtalade restaurangen och bimuséet Place To Bee. Place To Bee är ett initiativ som vuxit fram ur Last Forest Enterprises, som inkuberats av Keystone Foundation. Tidigare användes lokalen till ett bimuseum, med syfte att upplysa om bins viktiga roll som pollinatörer och upprätthållare av biologisk mångfald. År 2015 gjordes lokalen om till en mycket populär restaurang, och bimuséet står kvar! Här kan du alltså njuta av en härlig pizza samtidigt som du får lära dig massor om bin. Syftet med restaurangen är, förutom att servera fantastiskt god mat, att uppmuntra gästerna att konsumera närodlat och omsorgsfullt hemlagad mat av kvalitetsrika råvaror. Principerna som restaurangen bygger på är grundade i den så kallade Slow Food-rörelsen.

Slow food-rörelsen är ett globalt initiativ som fokuserar på att uppmuntra folk att sluta äta snabbmat, och istället ta sig tid att förbereda och äta mat gjord på lokala råvaror. Fokus ligger inte bara på att främja en mer näringsrik kost utan också på att bevara kultur och arv relaterat till mat som kan riskeras att gå förlorad till följd av globala snabbmatskedjor. ”Slow Food” står i motsats till ”snabbmat” på fler än ett sätt. Enligt Aritra Bose, en av grundarna till Place To Bee, startades Slow Food-rörelsen som en motreakation på den första McDonald’s-restaurangen som öppnades i Italien på 80-talet, något som då betraktades som ett hot mot inhemska mattraditioner. Rörelsen inleddes 1989, till stor del i syfte att motverka snabba matkonsumtionsvanor och istället äta mer traditionell mat. Sedan dess har rörelsen expanderat i hög takt.

Place To Bee serverar därför italiensk mat för att hedra rörelsen, med en fusion av indiska maträtter. Till exempel kan du hitta pizza med paneer på, eller de fantastiska kati rollsen från Kolkata. Precis intill restaurangen finns en trädgård där grönsaker som används i maträtterna odlas i sann Slow Food-anda, bland annat broccoli, kryddor, aubergine och bönor. De produkter som inte går att finna i trädgården inhandlas på den lokala marknaden – där alla råvaror är producerade i regionen och på ett schysst sätt.

Broccoli som odlas precis intill Place To Bee

Under vår praktikantperiod har vi praktikanter på Keystone Foundation besökt Place To Be många gånger, inte bara för att njuta av en god pizza, men också för att dokumentera arbetet på restaurangen till webbsidan och sociala medier. Vi har även fått laga vår egen pizza!

Jag med min nybakade pizza

/ Olivia, praktikant på Last Forest Enterprises (Keystone Foundation)

Livmoderns globala gemenskap

Denna text fokuserar främst på flickor och kvinnors upplevelser av mens. Det är dock viktigt att beakta att alla kvinnor inte har mens, och inte alla som har mens är kvinnor.

Mensfattigdomen är utbredd i världen, vilken innebär att många menstruerande människor inte har möjlighet att hålla god hygien när de menstruerar. Bilder kring mens runt om i världen som sprids i Sverige fokuserar ofta primärt på just detta, samt om djupt rotade traditioner, myter och stigman kring mens. Det är självklart viktigt att uppmärksamma dessa problem, och att de också är viktiga problem som kräver resurser för att lösas. De tonårstjejer vi träffat här på sydindiska landsbygden berättar om strikta restriktioner vid mens som förbjuder dem att bland annat laga mat, besöka tempel och sova inomhus. De känner stark skam, ledsamhet och ilska över detta och vill att det ska förändras.

Jag och Linda höll workshops och intervjuer om mens med tonårstjejer i skolor under hösten

De skadliga normerna som finns kring mens och hur de påverkar menstruerande människor är viktiga att belysa. Det är samtidigt minst lika viktigt att uppmärksamma initiativen som tas i Indien för att bryta stigman och tabun kring mens, och de som arbetar för att öka menskunskapen hos Indiens befolkning. Särskilt viktigt tycker jag det är att det sprids till västvärlden, som ofta ser Indien som ett frånvänt land där problemen dominerar och där kvinnor är förtryckta. Ett praktexempel på arbetet för MENSkliga rättigheter i Indien är Sukhibhava Foundation. De har arbetat sedan 2014 med att utbilda människor om menshälsa. Arbetet började genom distribuering av mensprodukter till låginkomstgrupper, men de insåg snabbt att detta inte räcker för att förbättra menshälsan, och att förändring inte sker direkt. De utvecklade då ett program med fyra fokuspunkter, där utbildade personer åker till byar och pratar menshälsa. Fokuspunkterna, som var och en utgör ett utbildningstillfälle är:

  1. Fysiologi. Fokus på kroppen, hur en livmoder ser ut, vad mens är osv.
  2. Tabun. Här tas vanliga tabun kring mens upp, och deltagarna får också möjlighet till självreflektion där de tillsammans med andra kan diskutera egna föreställningar.
  3. Mensprodukter. Vilka typer av produkter som finns på marknaden, hur de används, vad de är gjorda av, eventuella biverkningar osv., för att främja välinformerade beslut.
  4. Att prata om mens. Mens är något som det inte talas om i familjer, mellan vänner eller bekanta. För att bryta tabun och sprida informationen vidare lär sig deltagarna hur de kan ta upp dessa frågor med andra.
Intervju med Sukhibhavas Community Resource Persons, som genomför utbildningar i menshälsa

Sanjana Kaushik, Partnership Manager på Sukhibhava Foundation, förklarar att 71% av unga tjejer i Indien inte kan något om mens när de får sin mens för första gången. Det är viktigt att det skapas en öppenhet i familjen att prata om mens för att öka medvetenheten om vad som händer i kroppen under mens, och att det är något helt naturligt. Att mens ofta ses som något orent och ibland även som en förbannelse från en gud grundar sig till viss del i okunskap.

Att öka sin menskunskap är ju faktiskt inget som endast berör tjejer och kvinnor, och Sukhibhava Foundation har sedan 2019 utökat sin utbildningsverksamhet till att inkludera pojkar och män. I ett såpass starkt patriarkalt samhälle som Indien är det kanske extra viktigt att utbilda män om mens för att försöka bryta traditionerna kring mens, vilka ofta drivs på av just män. Genom sitt program ”Period Fellowship”, som drivs sedan 2018, utbildar Sukhibhava Foundation unga kvinnor och män och ger dem ett finansierat heltidsuppdrag under 15 månader att sprida menskunskap. Det tycker jag är helt fantastiskt, att de gör det möjligt för unga människor att på heltid (med heltidslön(!)) arbeta med mens. Det har vi inte ens i Sverige.

Sanjana fick ett exemplar av Mensmegafonens Bok om mens, som tagits fram av organisationen MENSEN – forum för menstruation

Sukhibhava Foundation vill sprida sin verksamhet till hela Indien för att skapa en rörelse som tillsammans arbetar för att bryta stigman kring mens. Personligen hoppas jag att de kan inspirera engagemang över gränser för att stärka den globala mensrörelsen. Det var en fantastisk upplevelse för mig, som är styrelseledamot för den svenska organisationen MENSEN – forum för menstruation, och sedan länge engagerad i mensfrågor, att utbyta erfarenheter med Sukhibhava Foundation och lära mig om deras arbete för MENSkliga rättigheter.

/Emy

PS. Har ni några frågor om menshälsa, vill veta mer om hur det ser ut kring mensfrågor i Indien, har någon fråga om MENSEN, eller bara vill prata om något helt annat, kontakta gärna mig på lynch.emy@svalorna.org.

Att betrakta symptom och orsak

På landsbygden i Kolardistriktet, där jag (Linda) och Emy befinner oss, är alkoholproblemen utbredda och drabbar framförallt män, men även kvinnor. Alkohol säljs illegalt i byarna vilket innebär att det finns stor tillgänglighet. Ett av Grameena Mahila Okkutas fokusområden är att stoppa alkoholproblemen genom att införa ett alkoholförbud då de ser en tydlig koppling mellan mäns alkoholkonsumtion och våldet mot kvinnor. Efter att ha spenderat närmare fyra månader på plats är det lätt att se varför ett alkoholförbud skulle vara bra. I den alkoholkultur som råder här på landsbygden konsumeras starksprit med ett tydligt syfte, att bli riktigt berusad, och det verkar inte finnas någon ”måttlig” konsumtion av alkohol.

Att det finns ett samband mellan alkohol och våld råder det inga tvivel om. Vid högre promillehalter är det svårare att kontrollera känslor och det är inte ovanligt att bli aggressiv.  Alkohol beskrivs dock ofta som den främsta orsaken till våld mot kvinnor och det är just i diskussionen om vad som är symptom och orsak i sammanhanget som mitt synsätt kolliderar med synsättet här på plats. Orsaken till våld grundar sig enligt mitt synsätt främst i rådande samhällsnormer. När alkohol beskrivs som orsak till våld riskerar det att ta bort ansvaret hos våldsförövaren. Detta kan i sin tur påverka arbetet med att förändra samhällsnormer som leder till våld negativt, framförallt rörande synen på kvinnans värde och rättighet att inte utsättas för våld. Om förövaren inte hålls ansvarig för sina handlingar, vem ska då bära ansvaret att förändra beteendet?  

Ett alkoholförbud kommer med största sannolikhet inte eliminera mäns våld mot kvinnor. Men om alkoholkonsumtionen minskar kommer det finnas större möjligheter att arbeta långsiktigt med att förändra samhällsnormer. Att förbjuda alkohol i distriktet är dessutom en snabb väg till att minska våldet, vilket är ett viktigt steg framåt. En intressant frågeställning är dock hur våld mot kvinnor i relation till alkohol bör betraktas på samhällsnivå och vilka konsekvenser olika synsätt får.

/Linda

10 upplevelser som skiljer Indien från Sverige

Hej!

Matilda här från Kudumbam. Det är 34 grader varmt här, fläktarna är på full speed, aporna utanför kontoret använder grannens plåttak som studsmatta och kollegiet är roligare än någonsin.

Nu har vi hunnit spendera tre månader i detta land, vilket ger en hel del perspektiv och ungefär lika många frågetecken. I den här kontexten är jag själv en indisk svenne banan på äventyr i ett land där jag ser ut som befolkningen (adopterad härifrån som liten) men ändå svensk. Det har sina för- och nackdelar.

Oavsett vilket land jag reser till, brukar jag i regel upptäcka saker/vanor/fenomen/kunskaper som jag uppskattar i det nya landet och saker som jag uppskattar mindre. Dessa upptäckter gäller även synen på det Sverige. En del av det som är ”svenskt” för mig, uppskattar/saknar jag samtidigt som jag har semester från allt som jag inte gillar. Det finns även en grupp av företeelser i mitt huvud som jag inte riktigt förstår fullt och inte riktigt kan bestämma åsikt kring. Detta har jag sammanfattat i tre listor: 1. Saker som är himla bra i Indien 2. Saker som skaver 3. Saker som går under temat ”I can´t get my head around this”. Här nedan har jag generaliserat de skillnader som jag stöter på. Läs gärna vidare!

Lista nummer 1, bra saker

1.Sömn
Folks relation till sömn. I Sverige uppfattar jag att sömn har en något privat touch. Man sover i sin egen säng eller möjlighet hemma hos en nära vän. Här är det socialt accepterat att säga att man är trött efter lunchen hos en kollega – och vips rullas en halmmatta ut och 12 min senare sover alla mätta gäster. Värden har eventuellt däckat i sitt sovrum. Sedan umgås man utvilad resten av dagen. En annan sov-aspekt är indiers förmåga att somna på de mest obekväma platser. Tågstationer på stengolv – inga problem. Uppfart gjord av asfalt – funkar fint. Det är befriande att det är socialt accepterat att både sova lite överallt och att man får sova när man hälsar på hos någon.

2.Hur man använder kroppen
För de flesta är det ingen nyhet att kroppen behöver användas för att funka. Vi behöver rörelse i leder och muskler osv, helst i vardagen, inte bara på gymmet, om vi nu ens går dit. Indier använder sina kroppar regelbundet. Många tvättar för hand, sitter på huk för att skura etc. Allt är inte så himla bekvämt hela tiden, vilket ger kroppen utmaningar i olika rörelsevinklar. Jag som har stel rygg mår bra av såväl landets värme som rörelse och har blivit smidigare sen vi kom hit. Det här sättet att leva kan ju också förklara varför folk kan sova i alla lägen, kroppen är helt enkelt använd på rätt sätt och behåller sin smidighet.

Vi skördar manuellt på Kolunji. Såhär har jag inte kunnat sitta sen jag var 20. Praktikantkollega Elin och en av Kolunjis anställda, Chelladurai, i bakgrunden.

3. Hjälpsamheten, inställningen, flexibiliteten, minskad ensamhet
Folk har tid. Trodde aldrig jag skulle säga den meningen i vuxen ålder. Det betyder inte att indiskt liv är stressfritt på jobbet eller privat. Men. Det är högt prioriterat att umgås, dela med sig, äta ihop, skratta och allmänt värna om sina relationer. Det är nog det som jag kommer sakna mest härifrån. Jobbmöten sker mer spontant än i Sverige där man (lite överdrivet) inte snackar om man inte bokat in exakt 45 min gemensamt möte med tydligt mål i outlook. Privat lever man flera generationer i samma hus och man har alltid en anhörig med sig till doktorn. När en kollega följde med mig på läkarbesök innan jul var väntrummet helt fullt à la svensk vårdcentral under jour. Jag påtalade detta för min kollega varpå hon svarade att alla hade någon med sig och att kön inte var så lång som jag trodde. Fördel med allt detta – solklar minskad ensamhet. Nackdel skulle väl vara att den egna självständigheten inte utvecklas i rasande tempo.

Från vänster: Zoe, fransk praktikantkollega som värmer våran lunch. Våra kollegor Lilly och Parvathi som ser till att vi donar i köket på rätt sätt, vi har stöd men inte riktigt förtroende kring det här med matlagning!

Lista nummer 2, saker som skaver

1.Sakers konstruktion
Föremål så som handtag, lås, höljen, kanter osv är inte gjorda i utförlig smidiga design som i Sverige. Under mina resor brukar det ligga ett plåsterkitt orört i ytterfacket på min väska. Det tog inte ens ett dygn innan jag behövde använda mitt här, och då var det dessutom Elins kit som fick langas fram eftersom mitt eget av någon anledning var nedgrävt på botten i min enorma resväska. Vår resväg hit, om ni minns, gick från Sverige till Bangalore, och sedan tog vi nattåg till Trichy. På tågstationen i Bangalore sprang jag på toaletten innan avgång. Var lite rädd att missa tåget så flög ut från det lilla rummet med hål i marken. Flyttade den lilla haspen med hand/handflata för att öppna dörren och lyckades dessvärre utforma ett redigt hål i handen. Det tog 2 veckor att läka och var bara starten för övrig klantighet en tid framöver. Skönt är jag vande mig vid detta och hade färre missöden ju längre in i resan vi kom.

2. Kontant betalning
Att Indien precis som många europeiska länder, ett kontantsamhälle är inte förvånande i sig. Men för mig som helst betalar med kort, finns det två saker som make sense. Det ena är just kortbetalning – eller att man har ett fungerande kontaktsamhälle där man betalar med det man har i plånboken. Men nope, här förväntas man ha jämna rupies. Det är helt begripligt att bananmannen (skön snubbe nära där vi bor) inte kan växla en sedel för att vi ska handla för 10 rupies – MEN – även i större butikskedjor får man ibland evil eye om man har en sedel med för stort belopp. Detta är såklart ett lyxproblem deluxe, men grejen är att automaterna ger sedlar med höga belopp och de är svåra att handla för. Strategin är att alltid handla med sedlar i större butiker för att ha växel i andra lägen.

3. Det finns inga menyer.
De flesta Trichy-bor kan menyer i huvudet, för det serveras likartad mat på restauranger, som kallas hotels här. Komiskt nog börjar vi nå målet ”kan beställa utan meny”, men –  the struggle fösta veckorna. En snubbe kom fram till bordet och frågade på tamil vad vi ville ha. Han möttes av tre frågetecken och kallade på kollegor. Fortfarande inget svar. Till slut fick vi gemensamt dela på EN meny och kunde utifrån det göra en beställning – på rätter som inte visste riktigt vad de innehöll, men vi kunde i alla fall beställa!

4. Bilden av vad en familj är
Överlag är bilden av vad en familj är, enligt mig, begränsad. Det handlar i grund och botten om hur en familj är konstruerade – eller snarare inte är konstruerad. Kortfattat har man inga relationer innan giftermål, och i samband med detta lämnar kvinnan sin familjs hem och flyttar hem till mannens. De flesta äktenskap är arrangerade. Det innebär att föräldrar letar upp potentiella partners till sitt vuxna barn. Glädjande är att man gifter sig i vuxen ålder och att det överlag är accepterat att tacka nej till partnerförslag, men det sista kan variera beroende på familj. För mig som är van vid frihet i relationer, känns det hela som att lägga ett pussel där exakta bitar ska passa i varandra, och skaver två lite kantade bitar mot varandra så ryker eventuellt tryggheten från familj och släkt. Tanken är i grund och botten god, man värnar om familjen och tar stort ansvar för att ens egen familj ska ha det bra på äldre dar etc, men det blir stora konsekvenser om man går emot dessa normer.  Som utomstående besökare får man allt det glada omfamnade i relationer med människor, men slipper pressen att leva exakt som någon annan har förutbestämt. Det råder dock stora skillnader mellan stad och landsbygd och mellan stad och större stad.

Lista nummer 3, ”Things I can´t get my head around”

1. Förhållandet till plast
På den här punkterna är Indien förvirrande och fantastisk på samma gång. Sedan i juli 2019 är plastpåsar ”banned” i detta land. Man får nätpåsar eller tunna tygpåsar i mataffärer. Dessutom används bananblad att äta på och chapati-bröd är fint inslagna i tidningspapper vid ”parcel” som är tamil för ”take away”. Återanvändning är perfekt på så vis. Samtidigt slänger människor plast hejvilt längs med vägarna. Likt stora valmofält breder plasten ut sig ser ut som en naturlig del av landskapet numera när vi åker längre sträckor i hög hastighet. Jag var tills för en vecka sedan helt säkert på att det berodde på obefintlig sophämtning, men tydligen kastar människor plast även i områden som sophämtning fungerar fint. Det är förvirrande.

plast, plast och mer plast

2. Min sociala position
Mina praktikantkollegor har vad man här kallar ”foreigner-utseende” och är därför spännande för många. Det är ett evigt fotande där jag oftast slipper vara med. Vi behandlas överlag jämlikt, men jag uppfattar (ibland) att jag får ”confirma” beställningar på restauranger trots att jag inte har bättre koll än någon annan på beställningar och jag pratar inte tamil.  Tack för visat privilegie, eller vad man säger. Det var kul att få uppleva det, men också konstigt. Värt att nämna är att Kudumbam är en relativt platt organisation och att jag aldrig upplevt varken höjning eller sänkning utifrån ursprung här. Tycker dock att kommentaren ”you look soo indian” från kollegor var rolig när jag för första gången bar indiska kläder.

3. säkerhet
Trafiken. Crazy. Samtidigt, lugnt och sansad. I regel har ingen bälte och hela barnfamiljer åker på en scooter. spontant låter det osäkert, men jag uppfattar nuförtiden att det ändå funkar rätt bra. Varför? Jo, för att oddsen för trafikolycka inte känns högre än Sverige, kanske tvärtom. Det går sällan snabbt och gör det det, blir chauffören sällan förvånad om någon plötsligt dyker upp i vänster backspegel. I Sverige får man ju en chock bara det flyger förbi en fluga ungefär, eftersom allt är så strukturerat. Däremot kan man inte komma undan att konsekvenserna av en bilolycka här antagligen blir otroligt mycket värre.

Jag hade också kunnat diskutera att folk inte har ugn, synen på vad som är naket och vad som är hygieniskt, men det får utebli denna gång. Ingen tar sig igenom landet Indien utan mycket tankearbete, åk hit om du har chansen! Exempelvis kan du söka årets praktikantprogram som precis har öppnat för ansökningar för dig 20-30 år!

/Matilda

Skördefestivalen Pongal på Kolunji

Hej från Kudumbam!

Jag tänkte ta med er ett par veckor tillbaka i tiden för att berätta om skördefestivalen Pongal som vi hade turen att få fira med kollegor, kollegors familj och vänner! 

Pongal är en hinduisk tradition som firas i framförallt delstaten Tamil Nadu. Det är också starten för den hinduiska skördemånaden Thai. Under Pongal firar man första skörden och är namnet på den maträtt man traditionellt tillagar under festligheterna; ris och linser kokt i mjölk, ingefära, kardemumma, cashewnötter och ghee. Det smakar som en väldigt söt risgrynsgröt. Pongal firas i fyra dagar och i år firar man solen den 15e januari, djuren den 16e och bönderna den 17e. 

Festmåltiden bestod av två olika sorters pongal, stekta grönsaker & kikärtor samt banan.

Hela kontoret med respektive familjer, åkte på morgonen under Pongals första dag, tillsammans från staden Trichy till landsbygden och Kolunji Ecological Farm som är Kudumbams utbildningsgård i ekologisk odling. I två fullastade bussar tutade vi oss fram på de trafikerade stadsvägarna och vidare på de skumpiga landsvägarna, förbi ett flertal traktorer. När vi rullade in på Kolunji var feststämningen i full gång. De sista förberedelserna var igång och alla hjälptes åt att pynta gården, ställa i ordning stolar och testa mikrofonerna. Det strömmade ut tamilsk musik ur högtalarna och vi gick in i ett av rummen för att byta om till traditionella saree. 

Feststämning på Kolunji Ecological Farm.
Två glada praktikanter, jag och Klara, klädda i traditionella sarees.

I närheten av kök och matsal hade en station gjorts i ordning för tillagandet av tre sorters pongal i dekorerade lerkärl. I ett av kärlen tillagades pongal med socker utvunnet från sockerrör på traditionellt vis, i ett annat pongal med vitt socker och i ett tredje med med kokos. Det placerades meterlånga sockerrör som en hydda runt om kärlen och alla som ville fick rituellt röra runt i grytan. Tillagat och klart bjöds först korna på de tre olika pongal och resten sparades till alla firande gäster som var i full gång att tävla i olika grenar på en annan del av gården. 

Pongal tillagas i dekorerade kärl.

Det tävlades det i allt från dragkamp till dansstopp. I en gren fick de yngsta barnen tävla i att så snabbt som möjligt fylla händerna med vatten och springa bort till en tom glasflaska som skulle fyllas helt. En variant av fenomenet piñata engagerande små som stora när de ögonförbunda deltagarna skulle försöka slå ner en svävande lerkruka med en lång pinne. Det bjöds även på uppträdanden när några män fäktades och utförde diverse akrobatiska rörelser med brinnande pinnar och när både flickor och pojkar hade på dansuppvisning. När förmiddagens sista dansuppvisning, med ett tillskott av en förvirrad praktikant *räcker upp en hand*, avlutats åt vi en festmåltid till lunch. Olika sorters pongal, grönsaksgrytor och frukt avnjöts i den svala matsalen. 

Vem kan blåsa hål på ballongen först?
Fäktningsuppvisning!
Vår kollega Lalitha i full färd mot piñatan, ett dekorerat kärl.

Efter lunch var det dags för barn och ungdomar att få presenter av Kudumbam. Skolmaterial, nya finkläder och skor hade inhandlats och resultatet blev en hel drös med glada barn. Efter presentutdelning var det dags för utdelning av priser till de som vunnit under förmiddagens tävlingar. Bland publiken tuggades det på sockerrör mellan applåderna. 

Det var ett trött, mätt och glatt gäng som återvände till Trichy senare på eftermiddagen. Tack så mycket Kudumbam för att vi fick fira Pongal med er! 

/Elin

Honung och svartpeppar

Min relation till honung har minst sagt varit sval innan jag började som praktikant på Last Forest Enterprises i Nilgiribergen. Jag har vid några få tillfällen stapplande uppsökt honungshyllan på ICA endast vid de värsta av förkylningar, motvilligt tagit en burk honung i ena handen samtidigt bärandes på en stor bit ingefära i den andra. Där har jag rynkat på näsan när jag kollat in priset på Fair Trade honung, och valt en billigare variant. Trots mitt bristande intresse för livsmedlet har jag snappat upp i media en kraftig ökning av efterfrågan på honung men också att olika sjukdomar har drabbat bina på senare tid. Vid närmare efterforskning (läs googling) får jag reda på att det är värre än vad jag trodde. Colony Colapse Disorder (CCD), på svenska lite dramatiskt kallat ”bidöden”, har orsakat massdöd bland honungsbin i Europa och USA. 

Vad är CCD? Bidöden är ett fenomen där arbetsbin försvinner från en bikoloni vilket medför att bikupan till slut kollapsar. Naturskyddsföreningen nämner biavel som en av orsakerna, då de numera inte är lika sjukdomsresistenta, samt användning av olika kemikalier och bekämpningsmedel. I USA, där fenomenet uppkom, förlorar biodlare ca 40% av sina bisamhällen varje år. Där behandlar biodlarna sina bin med antibiotika (!), samt är biodling en industri där bina fraktas över delstaterna för att hyras ut till bönder. Detta stressar bina och bidrar till att ännu fler dör. Jordbruksverket rapporterar att vilda honungsbin har minskat kraftigt (pga. ökat jordbruk och förändrat landskap).

Vid min praktikplats i Kotagiri, Last Forest Enterprises, är honung vilt insamlad av urfolk i skogen deras mest sålda produkt. Vilt insamlat?!, kanske ni tänker (precis som jag gjorde när jag först gjorde research om min praktik hemma i soffan). Under ett fältbesök i Hasanur, Tamil Nadu i förra veckan intervjuade jag och min praktikkollega Olivia två honungsinsamlare, Chandran och Paramesh. Trots att jag hade sett bilder och läst om denna process tidigare, blev jag ändå djupt imponerad när de berättade om den riskfyllda processen av att samla in honung från träd och klippor. Insamlingen är en gammal tradition som utförs från april till juli månad varje år. Insamlingen utförs endast av ett fåtal tränade män i elva olika urfolksgrupper som bor i skogsområden i delstaten. De berättade att mellan fem till sex män går ihop i ett arbetslag och insamlingen tar två dagar. Alla har olika arbetsuppgifter och det är livsviktigt och helt avgörande att samarbetet fungerar, då ledaren hänger högt upp i skyn endast med stöd utav en hemmagjord repstege med tiotusentals bin surrande kring sig. 

– Blir ni inte rädda? Avbröt jag männen när de berättade om denna process. De svarade att de litar på varandra, speciellt eftersom de själva har tillverkat repstegen tillsammans. 

Honungsinsamling, som på engelska kallas för honey hunting, tycker jag har vissa likheter med älgjakt (säger jag med endast en halv jägarexamen i bagaget). Den sker under en viss säsong, endast tränade jägare får vara med, den sker i team och samlar byn. De honungsinsamlare som inte bor kvar i byn försöker ta sig hemåt när den årliga honungssäsongen börjar. Här slutar dock likheterna, då honungsinsamling är mycket mer imponerande, kulturellt och rituellt samt viktig för de urfolk som utövar denna tradition. Legender och myter surrar kring honungsinsamling, då det ses som en djupt förankrad tradition ”favored by the gods”. Man tror även att om man inte följer ritualerna ordentligt kommer onaturliga saker att hända…

Keystone Foundation har arbetat för att minska fattigdomen hos honungsinsamlare sedan början av 90-talet b.la. genom en mer hållbar och hygienisk insamlingsprocess. Detta har medfört att honungsinsamlarna även fått ett bättre pris för sina produkter. (Tips! Läs mer om detta, Chandran och Paramesh i årets upplaga av medlemstidningen Perspektiv, samt på Keystone Foundations hemsida). Last Forest Enterprise är medlem i World Fair Trade Organization (WFTO), som består av hundratals sociala entreprenörer som följer tio Fair Trade principer över hela världen. Tillverkningen för Last Forest produkter, som inte bara består av honung utan även tvålar, läppbalsam och liknande gjort utav bivax (som tidigare endast var en restprodukt av honungsinsamling!), sker i produktionscenter där endast kvinnliga medlemmar från olika urfolksgrupper arbetar. Jag hade förmånen att få följa med till ett produktionscenter för att säkerställa att dessa Fair Trade principer (arbetsvillkor, arbetsmiljö och liknande) följs. Även om produktmärkningar och certifikationer långt ifrån täcker alla aspekter, är det ändå tryggt att veta att produktionen och allt vad denna innebär är övervakad av en tredje part. Detta tror jag alla är medvetna om. Det är lite skrämmande hur något som kan tyckas så självklart för mig idag, när man får se det med egna ögon, för bara några månader sedan var något som jag kanske blundade för.

Nu är det knappt en månad kvar av min praktik och en svår förkylning har drabbat mig. På det lokala apoteket tackade jag vänligt men bestämt nej till antibiotika och köpte en flaska hostmedicin istället för att kunna sova. Den hade dock motsatt effekt då hjärtklappning visade sig vara en utav bi(!)effekterna. Väl åter på kontoret dagen efter blev jag av fyra kollegor oberoende av varandra (som var trötta att höra på min hosta) ordinerad att ta en stor sked honung med svartpeppar både morgon och kväll. Sagt och gjort, jag tog en stor sked av Last Forest egna honung och en rejäl sats av Last Forest egna svartpeppar innan läggdags samma kväll. Hur det gick? Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig kommer att köpa hostmedicin igen! 

Vilt insamlad honung från Last Forest Enterprises. Foto: Olivia Sterner

Nästa gång jag letar upp honungshyllan på ICA lovar jag dyrt och heligt att ta en burk ekologisk Fair Trade honung istället (med en burk svartpeppar hållandes i andra handen). Dels för miljön, dels för de människor som har framställt honungen samt inte minst för bina. Lovar ni att göra detsamma?

/ Linnéa 

Tips nr. 2! För de som vill fördjupa sig i fenomenet bidöden ytterligare, förklaras det bra i dokumentären Bieffekten.