World Toilet Day – ”Where does our poo go?”

Vi har varit i Coimbatore, som ligger 2,5 timmar från Kotagiri, och dokumenterat Keystones aktiviteter kring World Toilet Day. World Toilet Day initierades av FN eftersom det fanns ett behov att uppmärksamma och hantera sanitationskriser globalt. För miljarder människor runt om i världen är sanitationssystem ineffektiva eller rent ut sagt icke-befintliga, och avföringen hamnar rätt ut i naturen som i sin tur sprider sjukdomar och påverkar människors hälsa. Det är även något som Keystone jobbar med i projektet TNUSSP – Tamil Nadu Urban Sanitation Programme, tillsammans med organisationerna Gramalaya och CDD Society. TNUSSP, som  leds av det indiska institutet för mänskliga bosättningar (IIHS), har fått i uppdrag att genomföra programmet via Technical Support Units (TSU) på stat- och stadsnivå.

Enligt statistik från FN har 60 % av världens befolkning – 4,5 miljoner människor – ingen toalett hemma eller har en som inte hanterar avfallsprodukter på ett säkert sätt. Globalt strömmar 80% av avloppsvattnet från samhället tillbaka till ekosystemet utan att ha behandlas eller återanvänts.

REDDSC_0470

Några i publiken tog initiativet och hämtade trummor. På bilden ser ni även Miller Ashok från Keystone utklädd till Kakka-man

Årets tema var Wastewater med huvudfrågan ”Where does our poo go?”. Keystone anordnade, tillsammans med andra organisationer, bland annat filmvisningar på en storbildsskärm som satt på en bil och åkte runt till olika platser i staden för att informera samt upplysa lokalbefolkningen om problemet. Samtidigt som filmen visades dansade två från Keystones personal runt i utklädnader och var ”Kakka-men”. Kakka betyder bajs på Tamil, som är det lokala språket här i staten Tamil Nadu. Det var andra året som Keystone tog detta initiativ att sprida budskap om sanitationsfrågor under World Toilet Day.

REDDSC_0583

Det dansades med World Toilet Day-kepsar på huvudet

Dagen slutade med dans, trummor och skitiga fötter. När vi satte oss i bilen hem efter ett lyckat evenemang fylldes baksätet av skratt och småprat. I takt med att vi långsamt började leta oss upp mot bergen på slingriga vägar somnade vi av utmattning och med utökad kunskap om bajshantering.

Text: Jenny Svensson

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett nytt indiskt jag

07.00, klockan ringer. Det är dags att gå upp. Snoozar lite som varje dag tills jag förstår att jag borde gå upp, för annars får ju de andra vänta på mig. Dags att börja dagen med en av de nya rutinerna vi fått; morgon-yoga. Eftersom vi inte vågat oss ut att springa än, som jag vanligtvis hade tränat i Sverige, så har vi i alla fall införskaffat oss yoga-mattor och gör nu varje morgon yoga tillsammans med vår alldeles egna instruktör på Youtube.

yoga-mattor_Louis

Våra nya yoga-mattor. Foto: Louis Eberstål

Efter yoga och gröt-frukost så delar vi upp arbetet, denna dag var det min tur att elda soporna, Lisa tog disken och Anna passade på att handtvätta lite kläder i en hink.

– Vänta, vänta, vänta, vadå elda sopor?

Oj, ja just det. Jo, för oss har detta nu blivit en ny morgonrutin, något som vi och alla grannar gör här. Det finns liksom inte någon officiell avfallshantering här, utan varje hushåll tar varje morgon ut sina sopor, lägger de i en hög – gärna på en avskild plats i trädgården – tillsammans med lite löv så att det brinner bra, och tänder på. Det var i början väldigt vemodigt, men nu har man vant sig. I ett desperat försök att få återvinna vissa material av våra sopor och inte bara bidra till mer luftföroreningar, så har vi byggt en kompost i trädgården. Denna har vi byggt med hjälp av lite stenar, gamla tegelstenar och grenar för att skydda mot nyfikna djur. Plus att vi har samlat glas, hårdplast och metall i en behållare i hopp om att någon gång träffa en person som vet var vi ska göra av detta.

kompost_Louis

Vår fina kompost. Foto: Louis Eberstål

Efter våra morgonsysslor är avklarade, allt som man vanligtvis gör efter jobbet i Sverige, så turas vi även om att duscha. Eller duscha och duscha. Här har vi en hink och en kanna till hjälp för att tvätta av och fräscha upp kroppen. Och inte är det en skön och härlig morgondusch. Nej nej, det är en uppfriskande avsköljning med kall vatten. Vattnet kommer nämligen direkt från vår vattenbehållare på taket av toaletten, som varje morgon och kväll fylls på direkt från brunnen i vårt område. Har man tur så kan man få en ljummen dusch på kvällen, då vattnet värmts upp av solen under dagen… Men det är nya vanor som denna, som får en att uppskatta de bekvämligheter man har hemma.  Redan efter 45 dagar i Indien, blir vi överlyckliga om vi en dag får varmvatten på ett hotell när vi mellanlandar på väg till ett fältbesök. Att man nu har så nära till ultimat lycka, det är fasen härligt!

När vi sköljt av oss och tagit på oss en mer indisk-anpassad-outfit, så traskar vi mot kontoret. För att komma till DDS kontor så går vi först 500 meter ner för vår gata av röd jord ner till huvudvägen. Därefter följer vi vägen genom byn Pastapur fram till the Millet Complex. Att gå denna sträcka, till och från jobbet, är verkligen en härlig upplevelse. Man möter bönder som för deras kor och getter till bete; bilar och motorcyklar med alldeles för många passagerare; autos med skolbarn som hängt alla väskor utanpå fordonet för att göra plats för fler barn; te-caféer med endast manliga gäster (dit man vill gå för att trotsa könsfördelningen); grisar, hönor, hundar och katter som springer runt fritt; små kiosker längst med vägen där man kan köpa allt från godis till bensin på pet-flaska (vi har tyvärr egen erfarenhet av detta då vi behövde hjälp med att få fyr på soporna vissa dagar). Ja, det är ju inte direkt som en vanlig promenad till jobbet i Sverige. Vart man än går så är det fullt av liv, eller spår av liv och rörelse. Människor är nyfikna, de samtalar, umgås, hjälps åt med sysslor och sitter ute och hänger bara för att. De stressar inte till jobbet, alla här har flex-tid men det är ingenting som de har tänkt på själva eller uttalat, man kommer till jobbet i sinom tid och tar inte så himla seriöst på deadlines, för det är bättre att låta saker ta den tid det tar för då blir resultatet så mycket bättre.

 

Vad vi gör på jobbet, var vi sitter och arbetar och vilka uppgifter vi har, det varierar från dag till dag. Ibland så vet vi inte att dagen kommer bli något annat än en vanlig kontorsdag, förrän vi helt plötsligt får ett samtal på morgonen:

– Var är ni? Det är ett event nu klockan 09.00? Nehepp, har ingen sagt det till er? Oj, de borde ju någon ha gjort.

Ibland blir man lite trött på att inte kunna ha någon slags framförhållning och aldrig kunna följa en plan, man är ju så van vid att ha utstakade scheman, riktlinjer, lathundar och tidsrapportering. Men det är nog inte så det borde vara. Vem blir lycklig av att hela tiden veta vad som ska hända eller känna att storebror övervakar dig? Jag som i Sverige har haft ett enormt kontrollbehov var ju helt malplacerad här i början. Jag gillar ju scheman, struktur, och ordning. Eller? Gör jag verkligen det? Här kan man vara lite som man är, planer och riktlinjer finns såklart men man tar inte så himla seriöst på det, kommer man försent så behöver man inte ha en utförlig bortförklaring för varför, är det helgdag enligt din religion så kan du vara ledig utan att formellt ansöka om ledighet. Indien är verkligen avslappnat, vi är inte robotar så varför ska vi bete oss som det? Här arbetar man sex eller ofta sju dagar i veckan, för man ser inte arbetet som ett jobb på samma vis. Man lever inte för helgen, utan man är sitt yrke och det får ta den tid som det tar.

Innan vi åkte till Indien så fick vi under våran förberedande utbildning träffa flera psykologer, terapeuter och andra officiella biståndsarbetare som har erfarenhet av att arbeta och bo i ett annat land. De alla underströk vikten av flexibilitet. Det var nästan så man tröttnade på att höra det. Vi brukade skämta om det och använda de som svar på alla frågor bara för att det blev så löjligt. Klart man måste vara flexibel tyckte vi. MEN… det är först nu när kulturchocken har lagt sig som man har insett att – fasen vad jobbigt det här hade varit om jag inte var flexibel, vi har löst det här ganska bra ändå.

Vi har anpassat oss och utvecklat en indisk version av oss själva, ett nytt jag som funkar här. Jag har gått från en tjej med kontrollbehov till en go-with-the-flow-tjej, från att vara pedant till en good-enough-tjej, från en gym och löpar tjej till en harmonisk yoga-tjej. Nu är det bara hoppas att dessa nya sidor av en själv följer med hem till Sverige, så att man där kan leva ett mer hälsosamt liv, utan press och stress.

”And while it is of tremendous use for us, to be able to look ahead and to plan. There is no use planning for a future, which when you get to it and it becomes the present you won’t be there. You’ll be living in some other future which hasn’t yet arrived. And so in this way, one is never able actually to inherit and enjoy the fruits of one actions. You can’t live it all. Unless you can live fully NOW.” – Alan Watts, 1959

Eastern-ghats_fotoAnna

Den nya indiska versionen av Louis. Foto: Anna Vikström

Text: Louis Eberstål
Foto: Louis Eberstål och Anna Vikström

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

MeToo – med periferin i fokus

De senaste veckornas medierapportering har dominerats av de otaliga anklagelserna om våldtäkt och sexuella utnyttjanden mot mäktiga, erkända och uppskattade män som exempelvis Hollywoodproducenten Harvey Weinstein, Fredrik Virtanen och allas vår mysfarbror Martin Timell. Tillsammans med den efterföljande nätkampanjen #MeToo där kvinnor världen över fortsätter att dela med sig av sina egna berättelser om sexuellt våld och trakasserier, har denna dystra läsning lämnat en sträv eftersmak. Samtidigt som det sexuella (över)våldet verkar vara otroligt utbrett och normaliserat, är det häftiga motstånd som nu satts i rörelse förhoppningsvis ett tecken på att tabun kring dessa frågor äntligen är på väg att luckras upp. Förövarna skyddas inte längre av samhällets frånvända blick eller lösryckta bortförklaringar, oavsett maktposition.

Sexuellt våld och förtryck är nästan uteslutande något som drabbar kvinnor – oavsett ålder, religion, klass, eller härkomst. Den främsta anledningen är att de är just kvinnor. Vissa grupper av kvinnor däremot kan i större utsträckning vara mer utsatta för våld än andra grupper av kvinnor. Anledningen till denna extra utsatthet kan bero på klass, etnicitet, kast, etc. Det sexuella våldet är också något som återfinns, både historiskt och i nutid, i alla sorters kontexter. I krigs- och konfliktsammanhang används till exempel våldtäkt som en strategi för att bland annat förnedra och bryta ned fienden där män tvingas se sina fruar våldtas av soldater, eller för att skapa samhörighet inom beväpnade grupper där tvångsrekryterade pojkar och män uppmanas att i grupp våldta. Sexuella ofredanden, våldtäkt och trakasserier är även återkommande i samhällen som inte är drabbade av krig eller konflikter, och är högst pågående i både offentliga liksom mer privata rum – i hemmet, i skolan, på arbetet, på gatan, etc. Gemensamt är dock, oavsett situation och kontext, att kvinnors kroppar och sexualitet ses och i allra högsta grad används som passiva objekt öppna för manlig exploatering och annektering. Enligt Unizon, Sveriges kvinnojourers riksförbund, har var femte vuxen kvinna i Sverige utsatts för ett allvarligt sexuellt övergrepp någon gång under sin livstid. Förövarna utgörs till 98 procent av män och killar.

Observera att detta inte på något vis är ett inlägg som avser att lägga skuld på den enskilda individen, inte heller är tanken att utmåla ALLA män som förövare och ALLA kvinnor som offer. Avsikten är att belysa de ojämlika strukturer och de tillhörande destruktiva könsrollerna som ligger bakom denna problematik. En problematik som i sin tur motarbetar det globala utvecklingsarbetet, som utgör stora samhällsekonomiska kostnader och som förhindrar hälften av jordens befolkning att åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter. En problematik som tåls att belysas upprepade gånger för att successivt konfrontera och förändra de negativa strukturer som ligger till grund för det sexuella och könsbaserade våldets fortsatta existens. Dessutom är detta inlägg avsett att belysa vikten av att tillåta alla kvinnor ta del av kampen och göra sina röster hörda, inte bara de vita västerländska.

För samtidigt som #MeToo-kampanjen har rivit upp en storm av känslor, väckt debatt och lett till manifestationer i över 85 länder, finns stora områden som täcks av radioskugga. I svenska dagstidningar och bloggar förespås patriarkatet falla, och även om det inte skulle vara en dag för tidigt är det endast en begränsad och ytterst liten del av det stora globala könsmaktsordningen som i så fall skulle brisera. Här i den kontext där jag befinner mig nu, hos kvinnor på den sydindiska landsbygden, hörs inte de förargade ropen från #MeToo lika högt. Här är tillgången till sociala medier lägre liksom kunskapen om kvinnors rättigheter, men förekomsten av sexuellt och könsbaserat våld lika vanligt (om inte vanligare) som på andra ställen. Här stigmatiseras och trakasseras våldsutsatta kvinnor av förövarna, som i allra flesta fall är deras egna makar, och ibland också av grannar och övriga familjemedlemmar. Internetbaserade kampanjer likt #MeToo riskerar att tappa sin styrka när enbart vissa kvinnors röster, de med tillgång till och möjlighet att nyttja internet, kan ta plats. För att alla världens kvinnor ska kunna dra nytta av denna snöboll som satts i rullning behöver kampanjens räckvidd breddas och utkräva ansvar och handlingskraft genom att försäkra att beslutsfattare på alla nivåer inom alla sektorer sätter jämställdhetsarbetet i fokus och erkänner kvinnors rätt att existera på lika villkor som män.

Förhoppningsvis står vi inför ett paradigmskifte där sexualbrott inte längre tystas ner utan där kvinnor istället högt och tydligt gör sig hörda och river upp patriarkatet bit för bit. De hundratusentals berättelser som rullats upp på sociala medier under hashtagen #MeToo har kraften att leda till förändring för långt fler kvinnor än enbart de med twitter- eller facebookkonton. Förhoppningsvis kan #MeToo och dess efterskalv medföra att debatten kring sexuellt våld och strukturell ojämställdhet skakas om i grundvalarna för att komma alla kvinnor till gagn – oavsett bakgrund och nätverkstäckning.

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Did you have breakfast?

De senaste veckorna har innehållit många timmars resor med tillhörande power naps, konversationer som jag inte förstått fullt ut, storstad, stark men mestadels god mat, naturupplevelser, festivaler, nya relationer, nattåg, supercoola projekt, galen trafik, fina färger, djur av massa slag, fält och …en ganska stor dos av förvirring… Dock är det kanske så det blir när man försätter sig i en situation man aldrig tidigare upplevt i ett land som en bara sett på film. När jag nu efter en veckas field trip till östra Indien är tillbaka till vårt lilla hus i Pastapur, fullt med diverse djur och roliga inomhustegeltak, känns den senaste månaden något överväldigande. Typ som jag har pressat in ett helt års intryck på få några veckor.

Något som jag återkommer till i mitt funderande är svårigheten att kommunicera. Både på jobbet och privat. Att det även de gånger jag faktiskt har någon som kan översätta hyfsat åt mig kan ta tjugo minuter att förklara -Nej tack, jag behöver inte en extra hink med kokhett vatten att duscha med, den jag har är full. Eller hur en inledande intervjufråga som -Vad heter du och var kommer du ifrån? tar extra lång tid eftersom jag aldrig har hört något liknande namn förr och än mindre vet hur det stavas. Jag fattar så klart att detta med interkulturell kommunikation inte är någon revolutionerande ny upptäckt, men kan samtidigt inte låta bli att blogga om det eftersom det hittills har varit en så stor del av min tid i Indien.

För att dela med mig om mina erfarenheter ytterligare och eventuellt hjälpa folk i liknande situation ger jag nedan mina bästa tips om hur man som praktikant i Indien gör sig förstådd. Eller kanske rättare sagt, hur en kan jobba runt kommunikationsbiten för att hålla psyket på en hyfsat stabil plats.

  1. Glöm bort att få det du faktiskt vill om någon annan ska göra det åt dig. Se det istället som att du kan lära dig att tycka om nya saker eller utöka dina kunskapsområden. Till exempel så upplever jag det näst intill omöjligt att få kaffet som jag vill ha det, utan mjölk och socker. Har kanske lyckats en eller två gånger. Antar att indierna tänker att jag måste ha sagt fel – att ingen ska behöva dricka sådant rävgift. Eller så kan det vara att de tänker att de ska göra mig hälsosam, en nunna jag träffade rådde mig nämligen att ta mer socker för hälsans skull…
  2. När du befinner dig på ett bondemöte uppe i en bergsby i Eastern Ghats bland stamfolk och inte riktigt fått sammanhanget förklarat för dig, ha ändå något slags tal och frågor förberett. Finns stor sannolikhet att de ber dig om båda. Min strategi är att om jag inte fattar någonting ändå verka glad och tacksam att vara där samt försöka känna av tolkens reaktion på om frågorna är för konstiga och då kanske styra om lite. Om du och tolken förstår varandra alls vill säga. Sen får man försöka klura ut om man har gjort bort sig eller ej efter mötet om det går att hitta någon som talar båda språken. Men antagligen kommer du aldrig veta. Oftast är det bästa att acceptera situationen och njuta av utsikten istället.
IMG_1842

Utsikt på väg till Koduvalasa Village 

  1. Visa kort. Alltid uppskattat – då det inte behövs att man talar samma språk. Tänk dock på att det finns en stor risk om du visar bilder från telefonen att din telefon skickas runt bland samtliga närvarande så att alla kan bläddra igenom alla dina fotoalbum.
  2. Fråga folk om de har ätit, särskilt frukost. Tror det ses som någon slags hälsningsfras eller trevlighetsgrej. Tex, igår klockan åtta på kvällen, sittandes i mörkret på en skolbuss tillsammans med massa bönder på väg ut till en by där en demonstration för millets skulle äga rum fick jag frågan av damen bredvid (som endast kan några få ord engelska) -Did you have breakfast? Första gången jag fick denna frågan på kvällen skrattade jag lite för mig själv och funderade på hur borta de trodde jag var. Men denna gången hade jag lärt mig. Jag svarade tydligt -Yes, log stort och gav motfrågan -Did you?. Kändes som vi fick en fin relation efter detta.
  3. Ibland pallar man inte socker i kaffet. Investera i en pressokanna + gott kaffe och koka själv (finns att köpa dyrt på känd cafékedja i Hyderabad).
IMG_8417

Morgonkaffe i Pastapur

Lämna en kommentar

Filed under DDS, Lisa Rådbo, Uncategorized

The time I tried to post stuff from India

So.

Once upon a time I had three packages to send and I thought I would be a splendid adult and get all my post-office errands done at once. And that would probably have been fine. If the post office wouldn’t have been in a small town in India, that is.

I trotted downtown with my assortment of postal parcels (not yet packaged) and found my way to the post office, only asking for directions four times (win!). I go in and don’t have a clue where to go. There are no lines, no information signs and no one is even making the slightest eye contact with me. So I stand in the middle of the empty room in front of a row of glass-covered cubicles where people are working in a frenzy with packages and letters. A sign that I have to be in the right place. So I wait. And try and not look awkward. And hope for someone to notice me. They do. Because they stare, point, whisper and giggle. I try and look cool. Like Audrey Hepburn. But Audrey probably never needed to post packages in India, so I drop my cool and resort to desperate instead.

And then a man approaches me. A man who unfortunately seems to not speak English. He asks me something and I point at my stuff and go “post, packages?” while raising my shoulders and eyebrows in a way I hope conveys only slight polite desperation and the man points me towards one of the cubicles. There, another man is sitting and does not for a second acknowledge my existence. Suddenly the no-english-speaking man appears by my side again and looks at me confused. I look back at him confused and retort to my “Post, packages?” with shoulders twitching. The man still looks confused. Then a second man, with a slightly less confused look, comes over and tells me I am on the wrong side of the building. I apparently need to go around to the other side. Relieved that this isn’t the end of my postal experience I walk out. To find that the house is attached to another house, which is attached to another house, which is… You get the drill.

I stand there with my post/package and think “did he just pull a prank on me?”, when a third postal employee (I swear, they are having a field day inside right now) comes out and shakes his head (which I still haven’t figured out if it is yes or no) and says “I will show you mam” and we start walking down the street. We turn the block and on our way back up to the real post office (or the backside of the fake one I guess) he says “by the way, we closed at 2, so you won’t be able to leave your post”. I turn to look at him and think “you have got to be kidding me?!”, but instead I just go “oh” and drop my shoulders helplessly. He looks at my stuff and says suddenly “You need an envelope”.

So he takes me to a shop on the street where he instructs the female shopkeeper to find me the right kind of packaging for my parcels. Which apparently doesn’t limit itself to an envelope. Since I have dared to attach a small bag of candy to one of the cards they are in a frenzy to find me a box, because apparently I need one. I need a box that can then be put in an envelope.

The problem is that she doesn’t sell postal boxes.

So they start emptying out boxes of all different shapes and sizes in the store to find one that fits all my cards and tiny gifts (even though I keep trying to convey to them that they are going to three different place, hell, three different countries and therefore should preferable not be crammed in to one box). Finally they find one. A pink Barbie box.

bild 1 (19)

The man and the woman help each other out stuffing the box with all my stuff (at this point I have given up any attempts to convey the purpose of the delivery) and watch them seal the box closed, put it into a GIANT ENVELOPE (which apparently could not serve as a postal-packaging in itself) and fold the envelope around the box. Then the woman stops and says “You need to shut it with a 2 inch tape”.

I look at her puzzled. “A 2 inch tape?” I ask. “Yes, a 2 inch tape”, she says and looks at the man who goes “Yes, a 2 inch tape”. “Well, I don’t think I have one” I retort.

They both look at me as if I had told them I don’t own any underwear.

I try and regain my inner Audrey and ask her if she sells any (which doesn’t feel like an unreasonable request considering she sells postal packaging that apparently needs to be sealed with a 2-inch tape). “No”, she says and looks at me begrudgingly. “But you need a 2 inch tape”, she says again and looks at the postal guy.

I tell them I can probably check at the office and they both look very pleased. The postal guy looks reassuringly at me, hands me the package with the envelope-wrapped Barbie box and says “Come back to the post office at 9.30 am, mam”. And then he walks away.

Next day at work I ask the office assistant if he can help me with the postal-matter. Two hours later I leave the office with this.

WITH THIS.

parcel

This is how post is supposed to be packaged – said no sane person ever.

 

// Heidi

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Teater som berör bland dimmiga berg!

FullSizeRender

En bild från promenaden.

Min första vecka på Keystone i Kotagiri var väldigt händelserik. Under den första promenaden ner till bykärnan, fick jag en känsla av eufori när jag traskade runt i den sköna och ofantligt vackra gröna naturen runt bergsbyn. I skymundan av det vackra bergslandskapet framträdde även bybornas spartanska liv men också den påtagliga fattigdomen som smälte in bland de vackra men än dock mycket enkla husen – tätt längs med bergskroppen.

En annan upplevelse som var väldigt fascinerande under vår vistelse här i Kotagiri var besöken vi fick av de vilda djuren. På Keystones campusområde har vi fått många besök av ståtliga och stora gaurer, knasiga makakapor som försöker att stjäla mat, ett stort vildsvin, söta salamandrar som smyger runt här och var samt andra små besökare.

FullSizeRender

Ytterligare bild från promenaden

Något som även fångade mitt intresse var när vi hade tepaus en dag på organisationen där några ungdomar, som deltar i organisationens Community Wellness program, spelade upp en sketch för alla anställda.

Sketchen utspelade sig utanför kantinen och var en berättelse om en familj som en dag hade upptäckt att deras dotter försvunnit och började leta efter henne i området, tillsammans med byborna. Efter ett långt sökande återfann familjen dottern som hade gått vilse ute i skogen. Den unga flickan hade blivit traumatiserad när hon inte kunde hitta vägen tillbaka hem från skogen och hade därför mist förståndet efter ett tag på grund av rädslan.

Eftersom flickan inte kunde prata som vanligt och betedde sig lite annorlunda efter sina traumatiska upplevelser ute i skogen, behandlade byborna henne illa genom att kasta sten på henne när de såg flickan för att de tyckte att hon verkade galen och konstig, men också för att de var rädda att hon skulle smitta de andra byborna med sin sjukdom – något som de trodde att hon hade.

En dag får byn besök av en kvinna som jobbar med social- och hälsofrågor och som får nys om den lilla flickans historia och besöker familjen. Efter besöket råder kvinnan familjen att söka professionell hjälp hos det statliga sjukhuset. När flickan sedan får hjälp och behandling hos en psykolog börjar hon så småningom bli bättre och kan prata och leka som vanligt igen. Sketchen avslutas med ett litet tal om budskapet som ungdomarna ville framföra genom sketchen.

FullSizeRender

Bild på ungdomarna som spelade sketchen (lite oskarp bild dock).

Andemeningen i denna korta sketch var att belysa åskådaren om stigmatiseringen av mental ohälsa i samhället och vikten av att upplysa befolkningen om att det är okej att söka hjälp för mental ohälsa, samt att det inte är en smittosam sjukdom – vilket många bybor tror att det är. Dessa ungdomar – som är lokalbor från trakterna omkring Nilgiriområdet – reser runt i byarna och spelar upp liknande sketcher för att upplysa byborna om social- och hälsofrågor genom teater och sketcher för att lättare kunna få byborna att ta till sig budskapet som framförs.

Förhoppningsvis kommer vi även kunna få gå på fältbesök i andra byar, då ser jag verkligen fram emot att få ta del av dem andra bybornas berättelser och låta mig ytterligare hänföras av den vackra omgivningen och naturen.

Text: Dilan Cetinkaya

Lämna en kommentar

Filed under Dilan Cetinkaya, Keystone, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Från stad till landsbygd

Nu har jag, Lisa och Louis äntligen anlänt till Pastapur, byn som de närmaste månaderna kommer vara vårt hem. Efter nästan två och en halv vecka i Hyderabad lämnade vi stadens buller tidigt på onsdag morgon och åkte ca 3 timmar västerut inåt landet. Jag lutade huvudet mot bilrutan och fäste blicken mot vägkanten. Ju längre vi kom bort från Hyderabad desto mer minskade trafiken. De sista dagarna i Hyderabad hade varit intensiva med två fältbesök och byråkratikrångel (Louis hade problem med registreringen hos FRRO) så vi var alla ganska trötta där vi satt i bilen men samtidigt väldigt spända för vad som nu väntade oss.

 

När vi svängde av den stora vägen började jag nyfiket titta mig omkring. Strax efter att vi svängt av gjorde bilen ytterligare en sväng, bort från den asfalterade vägen och fortsatte in på en smal och guppig väg av sten, röd jord och sand. Medan vi packade ur bilen och började göra oss bekanta med vårt nya hem kikade nyfikna grannbarn fram mellan springorna i grinden. Utanför vårt hus går även grannarnas kossor, grisar och höns fritt omkring medan aporna hoppar runt mellan träden och hustaken. Det är minst sagt en stark kontrast till storstaden med kaosartad trafik och ljud- och luftföroreningar.

 

IMG_3946

Vårt nya hem i Pastapur. Foto: Anna Vikström

Välkomnandet hos DDS och byn har minst sagt varit varmt. Varje morgon blir vi tillfrågade, först av våra grannar och sedan av våra kollegor, om vi har ätit frukost och om vi är hungriga. Under vår korta tid här har vi redan hunnit bli bjudna hem på middag två gånger och har vi några som helst problem så går vi bara två hus ner på gatan till ”madame” (vad alla våra grannar kallar henne) och på något magiskt sätt så har hon inom tio minuter fått dit en man som fixar vattentanken på taket, en annan man som fixar gasen i köket och en tredje som försöker få vår fläkt på verandan att fungera. Och när vi första dagen åkte in till den närmaste staden, Zaheerabad, ca 10 minuter bilfärd bort, för att handla mat tog det mindre än 5 minuter innan tre kvinnor kom fram till oss och frågade om vi behövde hjälp – och de jobbade inte ens i affären.

 

De första dagarna i Pastapur har vi spenderat mycket tid med Krishi Vigyan Kendra (KVK) – DDS center för jordbruksforskning. Inom DDS finns en stark tro på den lokala kunskap som finns bland bönder och det pratas ofta om konceptet ”farmers science”, dvs att böndernas kunskap och erfarenhet vad gäller jordbruk och odling bör väga lika tungt som officiell forskning inom sammaområde. Forskarna på KVK arbetar därför i nära samarbete med bönderna och tillsammans strävar de mot ekologiskt och hållbart jordbruk. Som en del i detta arbete hjälper KVK bönderna genom utbildning i odlingsteknik och arbetar fram hållbara lösningar till problem som bönderna står inför. Under en dag fick vi följa med Shailaja, en av forskarna på KVK, när hon åkte ut på fältbesök och träffade några av de bönder som DDS arbetar med.

 

Fältbesöket började med att åka till byn Kashimpur där bönderna själva hade efterfrågat utbildning i fröhantering för att på så sätt öka chansen för bättre avkastning. Bönderna i byn har uppmuntrats av DDS att odla ekologiskt och efter att några bönder testat och fått erfara de positiva effekterna har fler bönder följt efter. Shailaja demonstrerade för bönderna hur de, innan de sår, kan behandla fröerna med fördelaktiga svamp och bakterier för att på så sätt väcka fröerna och ge dem näring så att flera av dem för chansen att gro. Medan jag sitter och lyssnar under utbildningen är det svårt att missa det faktum att endast män dykt upp till dagens utbildning fastän organisationen uttalat har kvinnor som huvudmålgrupp. När vi frågade Shailaja om detta berättade hon att även om de bjuder in samtliga bönder i byn att delta i utbildningar har kvinnorna ofta svårare att komma bort från hemmet då de ansvarar både för hushållssysslor och jordbruk. Samtidigt som kvinnor utför majoriteten av jordbruksarbetet i Indien pratar många av de vi träffat om hur deras kunskap och arbete ofta inte får samma plats och erkännande. Jag funderar över om och hur kunskapen förs vidare till alla dessa kvinnor. Kanske därför var det extra häftigt att få följa med en ung kvinna i min egen ålder som stod och höll i en utbildning för en grupp män. Dagen har fått mig att, ännu mer än innan, vilja gräva ner mig i DDS arbete med just frågor kopplat till kvinnors rättigheter, kvinnors erkännande som bönder och kvinnors roll i biologisk mångfald och kamp för matsuveränitet.

 

 

Väl tillbaka i bilen försöker jag organisera mina tankar och intryck. Det var intressant att få följa med ut och träffa några av de bönder som DDS arbetar med och se hur forskarna praktiskt arbetar tillsammans med bönderna i närområdet. Det var även intressant att få höra böndernas egna berättelser om varför de själva valt att återgå till ekologisk odling. Många av bönderna ansåg att grönsakerna smakade mycket mer och påminde dem om hur grönsaker hade smakat förr när de själva var barn. Förutom att smaken var annorlunda hade även de ekologiskt odlade grönsakerna längre hållbarhet. En bonde berättade att tomater som besprutats med kemikalier endast höll i två dagar medan ekologist odlade tomater kunde hålla upp till 4-5 dagar. En annan fördel var att de numera inte behövde lägga massa pengar på att köpa kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel eftersom de använder produkter som de själva har tillgång till i hemmet så som gödsel från deras kor. Samtidigt säljer många av bönderna sitt överskott till DDS och på så sätt får de tillgång till en mer stabil marknad och en mer säker inkomstkälla. Samtidigt som vår chaufför Bala höjer volymen på radion lutar jag mig tillbaka och tittar ut över åkrar, sockerrörsplantage och småbyar som susar förbi. Den ljumma vinden som kommer in genom de nervevade rutorna svalkar skönt mot pannan och jag kan inget annat än bara njuta av att vara här.

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Filed under Anna Vikström, DDS, KVK, Uncategorized