Det dagliga arbetet för minskad ojämlikhet

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har vi bott här i södra Indien i snart två månader och det finns så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja och samtidigt kan jag inte komma på en enda sak att skriva om. Veckorna flyger förbi och liksom flyter ihop. Precis som det ju brukar vara när man kommer in i rutiner. Jag tänkte i alla fall försöka ge er en inblick i det dagliga arbete som Evidence gör och som vi är här för att lära oss mer av.

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på marginaliserade gruppers rättigheter. De arbetar främst för daliter (den självvalda benämningen på de grupper som tidigare kallats oberörbara eller kastlösa). Daliter står på botten av det hinduiska kastsystemet och den hierarkiska samhällsordning som systemet skapat. Extremt förenklat kan man beskriva det som att du föds in i ditt kast och därmed ”ärver” dina föräldrars och förfäders samhällsstatus. Möjligheterna att ta en annan väg i livet är kraftigt begränsade – särskilt om du är dalit.

Idag finns det lagstadgade rättigheter och kvoteringssystem för de mest marginaliserade, men samhället genomsyras fortfarande av en strukturell diskriminering och exkludering av daliter, som yttrar sig i olika former av förtryck och i att lagarna inte följs. Det är det här organisationer som Evidence försöker bekämpa.

IMG_7197
En bråkdel av alla ”case files” som ligger i högar på kontoret. Mapparna innehåller fall som Evidence har ingripit i – det rör sig om alltifrån sexuellt våld och mord, till barnarbete.

Evidences kontor ligger i norra Madurai, ungefär en halvtimmes promenad från vårt hus. Det är här vi spenderar varje vardag mellan tio och halv sex. Även om arbetet för mig och Lovisa är ganska koncentrerat till kontoret där vi sitter vid våra skrivbord och arbetar med kommunikationsuppgifter och annat så är det sällan en lugn stund här. Ständigt planeras och hålls olika aktiviter – alltifrån kampanjer för att lyfta olika frågor till utbildningar med de kvinnliga aktivister som Evidence mobiliserar över hela delstaten (läs Lovisas inlägg om ledarskapsutbildningen som vi var med på!). Till kontoret kommer det även dagligen besökare som söker rådgivning och stöd.

IMG_6305
Bilden är från ett möte i oktober med medlemmar ur ”Women Justice Forum”. Deltagarna kommer från olika byar i Madurai-distriktet och för på olika sätt kampen för dalitkvinnors rättigheter framåt. Den här dagen diskuterades det hur man kan mobilisera fler dalitkvinnor för att bilda en rörelse.

Ungefär en timme varje morgon ägnar teamet åt nyhetsbevakning. Många av de fall som organisationen tagit sig an har de först fått reda på genom sin dagliga granskning av tidningarna. Det har visat sig vara en effektiv metod trots att rapporteringen av brott mot marginaliserade är dålig och ibland vinklad. Även när en händelse inte nämns mer än genom en kortare notis kan teamet ganska snabbt urskilja om det finns mer till händelsen än vad som framgår. Då åker de till platsen för att ta reda på vad som hänt och för att erbjuda sina tjänster. Informationen som samlas in från deras ”fact-finding missions” används sedan i arbetet för att säkerställa att rättvisa skipas.

Ibland kräver en händelse att journalister sammankallas och då förvandlas plötsligt kontoret till en presskonferens. Det var fallet för lite mer än en månad sedan när en trettonårig flicka blev brutalt mördad av en man från ett ”övre” kast och såväl mediabevakningen som civilsamhällets protester lyste med sin frånvaro. Evidence kallade då till pressmöte för att sprida information om fallet och ett tjugotal journalister dök upp.

IMG_7217IMG_7192IMG_7206IMG_7203

Det är ett väldigt imponerande arbete som Evidence gör. Jag slås av det hela tiden. Det är inte bara deras handlingskraftiga sätt att motarbeta orättvisor genom att direkt ta sig an de grymmaste fall av våld och förtryck som inspirerar, utan även hur de öppet fördömer handlingar av inflytelserika samhällsmedlemmar och sätter press på och kritiskt ifrågasätter myndigheternas agerande. Allt detta samtidigt som de har siktet inställt på en långsiktig förändring. Även om visionen om ett jämlikt samhälle utan kastdiskriminering fortfarande är långt borta känns det som om arbetet som görs här tar oss lite, lite närmre. Om inte annat så är det tydligt att Evidence med sin blotta närvaro ger stöd och hopp till många.

Miriam

 

 

Lämna en kommentar

Under Daliter, Evidence, Miriam Siemsen Rundberg

Tankeställare och perspektiv på klimatet

DDS, Pastapur

Hej!

Sedan vi kom tillbaka hem efter partnermötet i Chennai har dagarna varit fyllda av möten, vattenbrist, strömavbrott och luncher på Café Ethnic. Café Ethnic är DDS egna café i Zaheerabad vilket är den närliggande staden till byn vi bor i.

Det här inlägget tänkte vi passa på att dela med oss av lite funderingar vi slagits av senaste tiden. Under tre dagar deltog vi i ett möte med det nationella nätverket Vikalp Sangham. Ett nätverk med deltagare från många olika grupper och bakgrund, men som alla arbetar med liknande frågor inom stärkandet av befolkningen på landsbygden. Det var deltagare från bland annat Greenpeace, universitetslärare, journalister och NGO:s.
Vi försökte hänga med i alla diskussioner och olika sessioner där vi skulle dela våra tankar och känslor om ämnen som diskuterades. Eftersom mötet till viss del hölls på hindi så försökte vi snirkla oss ur de delar när alla skulle dela tankar och känslor om något som precis diskuteras, men de insisterade på att vi alla skulle delta. Det kändes ändå fint på nått sätt och visade på att det var viktigt att alla inkluderades och fick komma till tals vare sig det var vi eller de i filmteamet (även fast dessa sessioner kunde dra ut på tiden nån timme eller två). Under lunchen eller i någon av pauserna passade vi på att prata med olika personer som var där, och frågade om allt från jordbruk till det kommande valet.

IMG_7403.jpg

En speciell tankeställare fick vi när vi pratade med en universitetslärare från Bangalore om klimatfrågan i det stundande valet. Eventuellt kan effekterna av klimatförändringarna diskuteras, men ingenting om utsläppen. Universitetsläraren menade att en stor del av de indiska valdeltagarna finns på landsbygden, till skillnad från Sverige där en större andel av befolkningen finns i storstäderna. Och befolkningen på den indiska landsbygden släpper i princip inte ut någonting. Varför skulle klimatet diskuteras när befolkningen släpper ut så lite som en eller två ton koldioxid per person. Ska politikerna säga till dem att minska sina utsläpp för att dämpa klimatförändringarna? När vi Sverige släpper ut 11 ton per person och år.

IMG_7469.jpg

Samtidigt följer vi den aktuella diskussionen om klimatet hemma i Sverige, och det aktuella COP24 i Polen. Att ledarskribenter i SvD får uttala sig om att Parisavtalet är för dyrt och att det bästa är att fortsätta business as usual. För bara några dagar sedan släppte FN:s klimatpanel en ny rapport om klimatpåverkan och dess stora påverkan redan nu. Den nya rapporten visar att det är fullt möjligt att hålla den globala uppvärmningen under två grader, men att hålla 1,5 försvåras i takt med avsaknaden av världens regeringars brist på betydande insatser.

Vi lyssnar på Svalornas partnerorganisationer från Bangladesh som berättar om deras insatser för familjer som förlorat sina hem till erroderande flodar. Att den ökade regnmängden på grund av klimatförändringar drar med sig strandkanterna och hem ner i floden.

Hemma påstår nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus: ”Att hålla uppvärmningen nere på 1,5 grader skulle innebära en mycket allvarlig nedgång i världsekonomin”. Ett uttalande baserat på sin egna ekonomiska modell, och som fått mycket kritik. Bland annat av Jonathan Metzger, ekonomihistoriker vid KTH som menar att vad som händer efter 1,5 graders uppvärmning fortfarande är svårt att bedöma och mäta. Han menar att ett uttalande som Nordhaus ”ger en precision som enligt kritikerna är farligt”. (Läs mer här)

IMG_7449.jpg

När vi sitter här ute på den indiska landsbygdens torrare inland, där den totala avsaknaden av regn första delen av sommaren skrämde livet ur bönderna. Innan den andra monsunen kom var det oklart om det skulle bli någon skörd över huvud taget. Att en högt uppsatt, och nu relativt rik man, i den trygga delen av världen där de stora effekterna av klimatförändringar ännu inte setts till, utan självkritik kan uttala sig om att det inte är värt att förebygga klimatförändringarna.

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, Uncategorized

Att färdas i Indien

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Äventyret här i Indien började på en så kallad semi-sleeper från Bangalore till Kotagiri för ca sju veckor sedan. En semi-sleeper är en buss där man kan fälla ner sätet nästa helt för att kunna sova bättre. Eftersom att vi då endast varit i Indien i några dagar var vi rädda för att bli magsjuka på en 8 timmars bussresa och valde därför att leva på naan (indiskt bröd), kakor och lite vatten. Servitören tyckte vi var väldigt roliga när vi endast beställde fyra naan på restaurangen.

Att ta sig runt i Indien är förvånansvärt bekvämt även om det är lite svårt att hitta rätt buss ibland. Det är inte ofta det finns säkerhetsbälten heller vilket kan kännas läskigt. Eftersom att vi bor i bergen är vägarna sällan raka och i nästan varje sväng tutar chauffören för att göra sig hörd för en eventuellt mötande bil. Med ett konstant tutande i trafiken har ljudet förlorat sin effekt och jag reagerar knappt längre.

IMG_2618

Nattbuss i Indien

I samband med Svalornas möte i Chennai förra veckan fick vi för andra gången åka buss genom Indien. Denna gång blev det inte en semi-sleeper utan en ‘riktig’ sleeper, alltså en nattbus. Bussen har fem våningsängar på vardera sida. Under resan delades det ut vatten, chips och kakor. Man kunde även titta på tv i sin ‘hytt’ om man ville. Resan dit var bekväm och vi sov nästan hela sträckan. Däremot på hemresan var bussen rejält försenad. Anledningen? Bussen gick sönder mitt på motorvägen och vi stod stilla mellan kl 12-03 på natten. Under tiden de reparerade bussen var AC:n avstängd och bussen förvandlades till en bastu. Vi var i alla fall inte ensamma på motorvägen utan flera myggor gjorde oss sällskap, de flög in genom takfönstret som var öppet för att vi skulle få luft in i bussen. Inte blev det bättre heller av att det var något fel med högtalarsystemet i flera timmar och det dånande ut indisk musik på högsta volym. I efterhand kan man inte annat än att skratta åt de timmarna man låg där och svettades mitt i natten till hög indisk musik.

Ett annat färdmedel man vant sig vid nu är auto rickshaw. Auto brukar vi ta när vi handlar mat inför veckan eller om vi är för trötta för att gå i backarna här uppe i bergen. Vi har nu fått tag på en auto rickshaw chaufför som pratar någorlunda bra engelska. Han förklarade att vi kan ringa honom och säga ”Sweden” när vi behöver skjuts så kommer han och hämtar oss vid vårt hus.

IMG_2517

Fyra personer i en auto rickshaw gjord för tre.

 

Nu återstår det att prova på tåg och de allmänna bussarna. Vi tänkte också boka en resa med Toy train som går mellan Mettupalayam och Ooty. UNESCO har bland annat lagt till tåget som en World Heritage Site – det ser jag fram emot att åka.

På återseende!

Lämna en kommentar

Under Julia Lindahl, Keystone, Uncategorized

Vardagsliv och social rättvisa för kvinnliga daliter

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har det gått sex veckor sedan vi anlände till Evidence i Madurai, och det känns som att vi har kommit in i vardagen och rutinerna på kontoret! Vi åker auto med grannskapets chaufför till jobbet varje morgon, ser fram emot förmiddagsteet vid 11 och promenerar till lunchrestaurangen Temple City vid 13.30 varje dag. Ändå är ingen dag på kontoret den andra lik!

IMG_5746

En kvällspromenad hem från kontoret

Förra helgen fick vi till exempel vara med på en ledarskapsträning som Evidence höll i för en kvinnorättsgrupp. Evidence arbetar ju främst med daliter och deras rättigheter, och ett sätt som de gör detta på är genom att erbjuda en samlingsplats för människor med erfarenhet av att på olika sätt leva under kastförtryck. Där kan de lära sig mer och tackla problem som de upplever tillsammans. I hela Tamil Nadu har Evidence därför etablerat kvinnogrupper som möts, lär, inspireras och tar stöd av varandra och Evidence. Sakerna de lär sig tar de sedan med sig hem till sina respektive byar och samhällen, så att kunskapen sprids. Målet är att göra kvinnorna till aktörer i sina egna liv, så att de känner till och kan kräva sina rättigheter och därmed skapa förändring.

Screenshot 2018-11-27 at 12.44.53

Några av deltagarna i en av Evidence kvinnorättsgrupper

På just den här utbildningen låg fokus på social rättvisa och ledarskap. En av kollegorna på kontoret höll en session om SC/ST Act, den speciella lag som är utformad för marginaliserade grupper som daliter och ursprungsbefolkningen. En annan man höll ett inspirerande tal om varför det är viktigt att själv ta initiativ och drömma stort, att till exempel söka de statliga subventioner som finns tillgängliga för kvinnliga daliter. Kvinnorna fick dela med sig av sina egna erfarenheter och upplevelser. Föreläsningar varvades med diskussioner och grupparbeten, och även om vi egentligen bara hängde med när våra kollegor tog sig tid från programmet för att sitta och översätta för oss, så lyste kvinnornas engagemang igenom.

IMG_6908

En av uppgifterna var att skriva ner olika sätt som kvinnliga daliter upplever diskriminering på

Något som jag verkligen har märkt här på Evidence är hur engagerade alla är – både medarbetare och deltagare i olika projekt, såsom kvinnorättsgrupperna. De brinner verkligen för det de gör, och även om situationen för kvinnliga daliter ofta kan vara svår och frustrerande så ger de inte upp. Att vår vardag består av att få träffa dessa människor känns helt otroligt. Det är så inspirerande att se hur de trotsar samhällets normer och hur de kämpar för sina rättigheter tillsammans. Kastsystemet liksom det patriarkala systemet har existerat i Indien i flera tusen år och det är verkligen inte lätt att bryta ner de strukturer som finns – men skam den som ger sig!

2 kommentarer

Under Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker

En vecka av partnerskap och solidaritet

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Just nu sitter jag i ett molnigt Kotagiri och känner mig trött men hoppfull. Denna vecka har varit intensiv då jag har varit i Chennai. Detta på grund av att Svalornas partnerorganisationer från både Indien och Bangladesh samlats i Mamallapuram vid Chennais kust för att ha partnermöte tillsammans.

På mötet fick vi från Keystone efter en månads tid träffa praktikanterna som är utplacerade på de andra organisationerna igen. Tid har blivit ett konstigt koncept här eftersom det känns som om vi träffades igår – samtidigt som det hänt så mycket att vi skulle kunna ha varit i Indien i flera månader. Det var spännande att höra hur olika upplevelser vi faktiskt har. Våra organisationer fungerar ju på vitt skilda sätt och arbetar med så helt olika typer av frågor.

IMG_4766 3.jpg

Dessa vitt skilda organisationer och kontexter innebar fullproppade dagar med intensivt utbyte av erfarenheter. För även om organisationerna står inför olika utmaningar i sitt arbete så finns det många likheter. Detta gäller även Bangladesh och Indien. Båda länderna har exempelvis val inom en snar framtid och mycket står på spel. Att saker står på spel har vi även märkt nu i Chennai, eftersom cyklonen Gaja som kom strax före oss, har lett till stor förstörelse i närområdet. Och det är fler på ingång. Extremare väder och klimat påverkar skördarna som i sin tur påverkar både matsäkerhet och landrättigheter för befolkningen i både Indien och Bangladesh.

46520225_682980765421677_4191598681704628224_n 3.jpg

Även våld (i synnerhet mot kvinnor) är ett problem som förekommer i båda länderna och som många organisationer upplever har eskalerat. Den första dagen när dessa problem diskuterades hörde jag en av deltagarna med sorgsenhet i rösten säga: ”Gud vad många problem vi har”. Jag kunde bara nicka och hålla med.

Det jag däremot har upplevt ju mer veckan har gått är att solidariteten i rummet bara har växt sig starkare. För även om vi tillsammans lever i tider då det känns som om saker går åt fel håll, så finns det organisationer som exempelvis Evidence. När jag hörde praktikanten Miriam och hennes handledare Andal prata om Evicence en middag blev jag inspirerad av att höra om den ständiga aktivismen och glöden för daliters och ursprungsbefolkningars rättigheter och likabehandling. Eller när praktikanten Ellen berättade om hur hon får åka från fältbesök till fältbesök och ser vilket viktigt arbete DDS gör för milletsbönder.

När Women’s Collective i torsdags alla bar svart, och jag fick veta att de gjort detta sedan 1995 för att uppmärksamma och protestera våld mot kvinnor, fick jag gåshud. Att med så enkla men kraftfulla medel manifestera sitt systerskap visar vad de här organisationerna kan göra. Det är lätt att vara rädd i tider som dessa, men efter min späckade vecka i Chennai väljer jag hopp och känner ny kraft och aktivism. Detta tack vare alla partnerorganisationer.

46513167_185295059087123_7658805237213298688_n 3.jpg

 

Lämna en kommentar

Under Stina Wennö

En kopp te eller en kopp problem?

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej!

Det har nu gått en månad sedan vi anlände till Kotagiri och partnerorganisationen Keystone Foundation i det vackra Nilgiris-området. Vi har fått flytta in i ett hus i närheten av organisationens campus där vi nu börjat göra oss hemma och laga vår egen mat, vilket känns skönt. Innan vi börjar arbetet för dagen tar vi morgonpromenader runt den lilla staden och om helgerna försöker vi göra dagsutflykter till närliggande städer och turistmål. Överallt är det de stora teplantagerna som står i centrum. De utgör den vackra utsikten under våra promenader, många av de turistmål som finns i området och te-blandningar är dessutom en populär souvenir. Att te har en stor betydelse i det indiska samhället är det ingen tvekan om.

IMG_9974.red

Det var en fördom jag hade om Indien redan innan jag kom hit. De i min ålder kanske kommer ihåg diskussionen kring den för några år sedan populära cafédrycken Chai-latte. En del tyckte att det skulle kallas Chai-te-latte men de möttes snabbt av motargumentet att Chai betyder te på hindi (och vi kan ju inte kalla det te-te-latte!). Te har dock inte alltid varit ett självklart inslag i den indiska vardagen utan introducerades först storskaligt i landet under 1800-talet av brittiska imperialister med egna kommersiella intressen.

När de brittiska erövrarna anlände till Nilgiris-området häpnade de över hur annorlunda landskapet och vegetationen var från andra delar av södra Indien. De tyckte att Nilgiris landskap mer liknade de europeiska landskap som de var vana vid. Människorna de fann här, som till stor del var nomader som utövade skiftande odling, ansåg de dock utgöra botten av mänsklig hierarki. Det beslutades därför att britterna skulle experimentera med och lära dessa ursprungsbefolkningar ’modernt’ jordbruk i Nilgiris. Detta ledde i det långa loppet till de stora odlingsintensiva teplantagerna som turisterna njuter av.

IMG_9981.red

Till en början var te en dyr dryck som endast överklassen hade råd med, men då både efterfrågan från medelklassen och utbudet ökade sjönk priserna. Priserna regleras på en global marknad och odlarna har litet att säga till om. Eftersom markerna odlats intensivt, så som ’modernt’ jordbruk innebär, har de förlorat näring och genererar nu sämre skördar. Detta har skapat ett beroende till kemiska medel och sätter press på både markägarnas och arbetarnas ekonomi. Markägarna kan exempelvis inte betala skäliga löner till sina anställda och har med tiden därför fått det allt svårare att hitta arbetskraft som kan hålla te-produktionen vid liv.

IMG_9993.red.jpg

Dessutom har teplantagen satt hård press på Nilgiris bin då de har inneburit en drastisk förändring av markanvändning. Vilda honungsbin i Nilgiris bygger bland annat bon i höga träd, trädkavitet samt traditionella buskar och upprättandet av teplantagerna har förstört stora delar av binas naturliga livsmiljö. Bin har en viktig roll i upprättandet av Nilgiris biodiversitet och ekosystem genom att de sprider pollen från och till olika individer av blommor av samma art. Denna process sker i samband med bins födosökande efter nektar som de senare omvandlar till honung. Tebuskarna innehar dock inte de nektar som Nilgiris bin söker, vilket gör att plantagerna både berövat dem föda från de växter som traditionellt vuxit där, samt gjort att de behöver söka efter föda över mycket större områden, något som kräver mer energi av dem. Sammantaget har detta resulterat i en sjunkande bi-population och minskad biodiversitet.

IMG_9973.red.jpg

Mycket talar för att teplantagen är ohållbara, både ekonomiskt och ekologiskt. Förhoppningsvis kan man åter igen förändra Nilgiris markanvändning, den här gången med teknik och grödor som är långsiktigt lämpliga i den lokala kontexten. Många markägare låter redan sina teplantager förfalla då de inte längre är lönsamma, samtidigt som det civila samhället blir mer uppmärksammat på vikten av återplantering av skogar med traditionella grödor och träd. I den bästa av framtida världar kan man därför hoppas på ett helt annat landskap i Nilgiris än det kulturlandskap som det idag är känt för. Förhoppningsvis kommer Nilgiris och Indien snarare att främst förknippas med unikt gröna skogar, vackra blommor och stadiga populationer av vilda djur och insekter, än en kopp te blandat med problem.

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Keystone

Juli i november

DDS-gänget Ellen och Matilda

Hej!

Vi har nu bott två veckor i vårt lilla hus i Pastapur och börjar så smått vänja oss vid livet på Indiens landsbygd. Folk i byn börjar vänja sig vid oss och hälsar vänligt när vi möts, istället för det tidigare stadiet av konstant stirrande. Och mötts ute har vi gjort en hel del, speciellt vid de platser där rinnande vatten varit tillgängligt.

IMG_6928

Vattnet har nämligen varit avstängt i området och vi kan nu lugnt säga att vi uppskattar rinnande vatten ur kran på en helt ny nivå än tidigare! Helt oförväntat, för oss i alla fall, stängdes vattnet av en dag och kom inte tillbaka förens fem dagar senare. Under de följande dagarna gick vi fram och tillbaka till en granne 200 meter bort, släpandes på hinkar med så mycket vatten vi kunde bära. Det blev en konstant fråga om prioritering. Ska vi diska upp grytorna, eller ska man kosta på sig en (välbehövlig) dusch. Snacka om snålspolande toalett under dessa dagar. Dag 4 utan vatten så blev de dagliga strömavbrotten fler, och längre. Lagom tills det blev mörkt hade vi ingen el alls. Strax efter kl 19 och i ljusskenet från en ficklampa gav vi upp på att strömmen skulle komma tillbaka och kröp ner i sängarna under myggnäten. Vi skrattade åt vilka kontraster livet här ger mot det där hemma. Tack och lov kom både vatten och el tillbaka dagen efter och som sagt, rinnande vatten ur kran har aldrig känts så lyxigt som då!

IMG_6994.JPG

Precis som under vilken utlandsresa som helst påverkas man av det nya landets utbud av levnadsstandard och förnödenheter. Men att bo på Indiens landsbygd har i många fall toppat allt vi båda har varit med om. I alla aspekter är det något nytt att förstå och vänja sig vid om det så har att göra med att duscha och laga mat, till arbetet på kontoret och den absurda frånvaron av att passa tider. Men vi tar in lite i taget och sätter oss ofta med kaffe och kakor ute på vår veranda för att skratta åt allt nytt som omger oss. Innan vi åkte hade vi hört om verandan från tidigare praktikanter, och drömde nog lite om att äntligen få se den. Den har verkligen minst sagt blivit vår lilla tillflyktsplats i vårt nya Indien-liv. Man får verkligen perspektiv på indien-livet härifrån. Delvis är det lite insynsskyddat, så det är inte alltid människorna utanför lägger märke till oss när vi sitter här, och då känns det verkligen som om vi sitter och kollar på en film inspelad på Indiens vardagliga landsbygd. Härifrån följer vi grannfruns handtvättande av hela hushållets kläder, rivandet av en annan grannes badrum och aporna som hoppar mellan träden, hustaken och murarna som skiljer tomterna åt.

IMG_6939.JPG

När vi satt här en ledig söndag, utan den vanliga tryckande hettan som för en gångs skull dämpades lite av en lätt bris, kändes det nästan som om vi var hemma i Sverige. Som om vi satt på en veranda i ett helt vanligt bostadsområde. Trädet utanför huset vajade och löven prasslade i vinden. Längre bort kunde vi höra något som lät som en trimmer, som om det var en husägare som stod och trimrade i trädgården. Vi satt och läste böcker och löste sudokus om vartannat, med varsin kopp kaffe i händerna. En helt vanlig sommareftermiddag i Juli. Fast i Indien. Och i november.

IMG_6964

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, Uncategorized