Annas Bangalore-lista

Innan mina minnen av Indien bleknar tänker jag skriva en lista över alla mina favoritställen i Bangalore. Mest för att själv komma ihåg, men även för att förse bloggens läsare med tips för framtida vistelser i Bangalore.

Jag och Katarina bodde och arbetade i norra Bangalore (Horamavu Agra och Babusapalya), så jag har mest utforskat stans norra delar. Alla mina rekommendationer är personliga åsikter och behöver inte nödvändigtvis ha koppling till verkligheten så som nån annan upplever den.

 

Bokhandlar

Blossom på Church Street har både begagnade och nya böcker. Charmigt, överfullt ställe där man kan utforska länge och komma ut med alla möjliga fynd. Man kan även sälja sina begagnade böcker till den här bokhandeln.

Sapna är en stor kedja som har både böcker, filmer och musik. Och en massa andra prylar, men böcker är ju det viktigaste.

Kläder

Max är ett bra ställe att köpa indiska vardagskläder till ett rimligt pris och bygga en basgarderob.

På Commercial Street i centrala stan kan man hitta allt möjligt i klädväg, från silver och handvävda sjalar till billiga vardagskläder. Rekommenderas för köp av souvenirer, presenter och klädshopping för skojs skull.

Fab India säljer lite lyxigare indiska kläder i bra kvalitet.

Köpcenter finns lite överallt. Garuda Mall i centrala Bangalore rekommenderas för den som vill ha lite dyrare kläder eller prylar. Här finns bl. a. Mango, Forever 21 och Shopper’s Stop, där jag köpte finklänning att ha på ett bröllop. På bottenvåningen finns sjukt god chokladglass. För den som bor i närheten av Hennur rekommenderas Elements Mall vid Nagavara flyover. Här finns bl. a. Sapna, Max, ett stort SPAR och en bio.

Gym

Vi tränade på Bounce i området nära Svalornas kontor. Nybyggt och väldigt fräscht.

Nattliv

För den som vill ut och dansa rekommenderar jag Indiranagar-området, speciellt 100 Feet Road. Jag har varit på klubben Black Rabbit ett par gånger och haft väldigt trevligt. Helt okej musik, gott om trevligt folk, bra dansgolv. Andra hippa områden längre söderut såsom MG Road, Brigade Road och Koramangla lär också ha bra klubbar. Ha i åtanke att trafiken tar lång tid och att alla klubbar stänger runt 1.

Bäst kyckling

7 Plates har grillad kyckling marinerad i olika såser och serverad på tallrik eller i wraps. Deras malai tikka är ärligt talat den bästa kyckling jag ätit. 7 Plates ligger i Kammanahalli, på en gata som korsar CMR Road och innehåller flera bra restauranger och caféer. Sväng av CMR Road ungefär vid Baskin Robbins.

Bäst falafel

Al Amanah Cafe, 5th Main Road i Kammanahalli. Falafelrulle med majonnäs, sås, stekt ägg, sallad och tomat, plus stekt svamp. Jag upprepar, stekt svamp! Supergott och mättande. Falafelkännarna i praktikantgruppen konstaterade att det var god falafel, men förstås inte lika fantastisk som i Malmö eller Lund.

Bäst glass

Natural är en kedja som säljer urgod glass utan kemikalier. De har en mängd olika sorters fruktglass, men även smaker som choklad och jordgubb. Mina favoriter är vattenmelon, sitaphal och papaya-ananas. Natural i Kammanahalli finns på 11 ställen i stan, bl a vid CMR Road, på samma gata som 7 Plates.

Bäst banankaka

Bästa banankakan finns på Golden Loaf Bakery på Horamavu Agara Main Road, halvvägs mellan Agara och Babusapalya.

Bäst cupcakes och tårta

Cupcake Noggins på CMR Road. Jag rekommenderar chokladtryffeln, som är stor som ett plommon och smakar kladdkaka. Katarina älskar deras red velvet cake och red velvet brownies.

Andra bra restauranger

Rasta är en bar/restaurang som ligger på 7th Main Road i Kammanahalli. Hit har praktikanterna åkt många gånger för en middag ute.

Arbor Brewery är en restaurang/bar/mikrobryggeri som ligger i centrala stan, nära Garuda mall. Här finns god mat i västerländsk stil, vackra lokaler och ett stort utbud av öl.

När Svalornas kontor beställer in lunch kommer den vanligen från Tamarind, en mysig restaurang som ligger vid Ring Road ca 10 min från Svalornas kontor bilvägen.

Sri Krishna Bhavan är en liten vegetarisk restaurang i Babusapalya, vid Ring Road och inom gångavstånd från Svalekontoret. När jag inte haft matlåda med mig har jag köpt med mig mat härifrån. Färskt, fort och billigt.

Hämtmat

Många restauranger levererar mat till ens dörr utan extra kostnad om man bor i närområdet. Vårt favoritställe att beställa hem mat från heter Darbar. Jättegoda masalas och Kerala paratas. Jag kan även rekommendera den kinesiska restaurangen Delicacy. Deras chicken momos är min hämtfavorit.

För den som ibland får ett desperat sug efter pizza kan jag berätta att Domino’s levererar till många ställen i Bangalore. Deras onlineformulär funkar inget vidare, kolla in menyn på nätet och ring dem istället.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Anna Henriksson, Uncategorized

Tack och hej

Det här känns smått overkligt men vi har nu avslutat vår sista vecka på DDS. Det blev ett avslut som varade i tre dagar, och som inleddes med premiärvisningen av vår dokumentär i torsdags. Yeeeeey, fantastiskt att vi lyckades skriva manus och klippa ihop allt på tre veckor – och att vi dessutom har haft ett otroligt smidigt samarbete! Lite nervigt att visa den, inte bara för hela DDS-staben, utan även för ett västafrikanskt filmteam som var på besök. Men det hela gick superbra och vi fick fina omdömen om filmen. Vi blev även serverade en delikat millets-middag upplagd på bananblad och blev ordentligt avtackade.

IMG_6569

Dagen efter var det dags för den sista, för oss, dagen av biodiversityfestivalen! Den bjöd på mycket musik, sång och dans och ett stormöte där även högt uppsatta politiker på delstatsnivå medverkade och visade sitt stöd för DDS arbete. På bilden ser ni oss festklädda tillsammans med vår fina handledare Suresh som tillsammans med resten av staben hade på sig en specialdesignad t-shirt med trycket ”Grow, Eat, Think Millets”. Vi fick självklart med oss varsin tisha så att vi kan sprida vidare millets-budskapet i Sverige🙂 En sista detalj som vi är mycket nöjda över är att vi inte bara knöt våra saris helt själva, utan även fick beröm för det! (Istället för att kvinnorna river av oss hela tygstycket och knyter om det, vilket har varit den vanliga proceduren de tidigare gångerna).

IMG_6615

Lördagen bestod av utvärderingsmöte och avsked av våra medarbetare och vänner här i Pastapur. Särskilt känslosamt blev det att säga adjö till vår hemhjälp Chekuntalama, som vi trots språkbarriären har kommit nära. Vi tackade av henne med fika och några presenter. Det känns extra tungt att åka ifrån henne eftersom att hon är starkt beroende av arbetstillfället som praktikanter och besökare på DDS erbjuder. Hennes inkomst är därmed starkt oregelbunden. Det sociala skyddsnätet är en av många skillnader mellan Indien och Sverige, och något vi tänkt mycket på.

De här månaderna har varit en tid för reflektion, lärdomar och nya insikter. Det har stundtals varit tufft – ärligt talat ganska ordentligt tufft – men det har även varit SKITKUL! Vi vill uppmuntra alla nyfikna studenter att ta chansen att söka en praktikplats utanför Sverige. Håll utkik på Svalornas hemsida inför annonseringen för hösten 2016!

Med detta tackar vi för oss. Vill ni se fler tjusiga bilder från festivalen och från vår tid i Indien, kolla in Svalornas instagramkonto @svalornaib som vi har ansvarade för under förra veckan!

Stooooooor varm kram på er!
Kajsa & Caroline

 

2 kommentarer

Filed under Caroline Nordvall, Kajsa Sennemark Aldman

Jag kommer sakna nästan allt

Idag sitter jag på Starbucks på 100 Feet Road i Indira Nagar i Bangalore. Jag skäms lite för att säga det men här kommer jag undan dammet, har gratis wi-fi och kan skriva i lugn och ro. Så ibland blir det så. Ändå gör det lite ont i mig för snart kommer jag inte kunna sitta på ett Starbucks för att sekunder senare kunna kliva ut på gatan och mötas av en del av Indien. En flat white kan jag få (nästan) överallt i världen, men inte ljuden, maten och allt det som jag blir bortskämd med här. Varje dag. Det skaver lite i mig av en annan anledning också, som jag kommer utveckla längre ner.

Om en vecka sitter vi på flyget hem. Det känns så otroligt långt borta och i mitt huvud föreställer jag mig vara tillbaka här snart igen. Som att jag bara ska hem på besök för att träffa alla för att sedan återvända hit. Men egentligen vet jag ju att det inte stämmer. Det kommer dröja i alla fall ett eller två år innan jag landar i detta land igen.

Jag tänker på den podcast jag lyssnade på innan jag kom till Indien. Det var en vagabond-podcast med journalisterna Malin Mendel Westberg och Per J Andersson. Dem pratade om sina många resor i Indien och speciellt en sak fastnade i mitt huvud. De sa att dem båda går in i en svagt depressiv fas när de kommer hem till Sverige igen. För i Sverige frågar inte din granne om du ätit frukost och vad den bestod av. I Sverige kan du (nästan) gå en hel dag utan att du pratar med någon.

Det händer inte här. Till en början kan det kännas påfrestande, att vara så social nästan hela tiden. Men sen när du vant dig är det så väldigt skönt att bli sedd och tilltalad och att det nästan alltid finns någon att småprata med. Jag har också vågat ta mer och mer initiativ att prata med människor jag inte känner, på tåget, i en ”shared” auto-rickshaw eller som du stöter på på något annat vis. Det känns rentav lite oartigt att inte visa intresse eller påbörja ett samtal med någon du delar kupé på tåget med. Eller för den delen, inte dela med dig av den mat du plockar upp ur väskan.

Så jag måste erkänna att hur redo jag än känner mig att komma hem till Sverige, träffa alla jag saknat och sluta tappa mitt hår (jag tror hälften ramlat av), så är jag lite rädd. Hur kommer jag må när den första lyriska veckan hemma har passerat? Och när kommer jag vara tillbaka i södra Indien? När får jag träffa de vänner jag fått här igen och äta dosas (en matig ris och vete-pannkaka som serveras med kokoschutney) och South Indian thali (ett fat med ris, olika goda röror och pappadam m.m)?

Men nog om saknad. Det finns egentligen hur mycket tankar som helst som jag skulle vilja dela med mig av efter mina fyra och en halv månader i Chennai, runt om i Tamil Nadu och till sist i Bangalore. Om allt det jag fått lära genom att vara här, genom samtal med alla jag lärt känna och det jag fått lära om mig själv genom nya erfarenheter och påfrestningar. Det känns för det mesta rätt överväldigande att ha fått den här möjligheten att vara här så lång tid och ta del av en så stor (men proportionellt liten) del av detta land. Jag ska dela med mig av en.

Något ständigt återkommande i mina funderingar är den bredd av perspektiv jag fått ta del av. Den privilegierade position som vi praktikanter har när vi är här är på många sätt ogripbar och förvirrande. Ena dagen får vi möjligheten att samtala med människor som kämpar mot förtryck, kastdiskriminering och för rätten till arbete, säker mat och självbestämmande, för att andra dagen sitta på en fin restaurang och äta en förhållandevis dyr måltid, gå runt i en nybyggd stor galleria eller umgås med människor från den högsta kasten. Det kan tyckas konstigt att prata om människor i relation till kast då kastssystemet avskaffades i Indiens konstitution vid Indiens självständighet 1947. Dessutom ska ju inte denna förtryckande sociala konstruktion betyda något. Ändå fortsätter kast spela en otroligt stor roll i Indien och avgör på många vis människors tillgång till eller avsaknad av rättigheter och möjligheter. Läs bland annat Carolines inlägg Mörk skugga över Republic Day om studenten Rohith Vemulas död.

Jag tänker ofta på något som Alex, en Sida-anställd som höll i en halvdag under vår kursvecka i Härnösand, sa. Han beskrev vår position när vi åker iväg på praktik som att lämna vår klass hemma och bli en del av den högsta kasten. Vi blir en del av den internationella eliten, en position som aldrig kan rubbas. Kast är oföränderligt då det är kopplat till den familj du föds i, ditt efternamn och så vidare medan klass är en mer rörlig position. På samma vis kommer vi praktikanter alltid vara en del av eliten och överklassen när vi befinner oss i våra värdländer, oberoende vår sociala bakgrund och utan att riskera att förlora den positionen. Dessutom får vi genom praktiken möjligheten att röra oss i alla samhällsskikt och träffa människor med alla olika levnadsvillkor och erfarenheter i Indien.

Utöver detta har vi även privilegiet att kunna ställa oss utanför kastsystemet, kritisera och ifrågasätta utan att ta på oss något direkt ansvar för det förtryck som fortgår. Detta har jag insett när jag samtalar med vänner som visat sig vara födda i familjer från den högsta kasten brahminer. Jag vill kritisera dem för att inte ta aktivt avstånd från det förtryckande system som de är en del av. Samtidigt är det så lätt för mig att ifrågasätta när jag står utanför och inte är född in i samma system eller familj som dem. Trots att jag inte är född in i kastsystemet får jag ta del av precis samma privilegier som dessa vänner och mer därtill (på en global nivå) som vit och ”västerlänning”. Det är precis det här som på många vis blir svårt att greppa, att jag får ta del av alla delar och röra mig i nästan alla sociala och geografiska rum utan att det uppstår någon större friktion eller ifrågasättande. Denna otroliga möjlighet är något jag är så tacksam för men det gör mig ofta obekväm. Hur kan jag ha rätt att ta del av en bys kamp mot kastförtryck och för rätten till vatten, för att sedan åka därifrån och gå på bio med Indiens överklass under helgen? Hur kan jag ena dagen prata med människor som tjänar 200 rupees om dagen för att andra dagen betala lika mycket för en kaffe på en internationell kedja som Starbucks?

Men det är en del av praktiken. Både en oundviklig och värdefull erfarenhet som jag försöker värna om och lära av så mycket det bara går. Det har lärt mig mycket och jag kan inte känna mig mer tacksam för dem här månaderna. Tänk att vi får lära känna människor med alla typer av bakgrund och erfarenheter, tankar och perspektiv. Och jag kommer sakna nästan allt jag fått vara med om och uppleva sedan oktober. Kanske inte den första månaden eller dagarna som kändes förjävliga på grund av en dålig mage, denguefeber eller översvämningar, men allt det andra.

Och det gör inget. För som mormor sa en gång till mig när jag sprack av otålighet innan en utflykt till Ystad djurpark: Längtan efter något är bättre än att vara där och uppleva det. Så kanske får jag bara passa på att njuta av längtan. Längtan efter att snart vara tillbaka här igen. Men också njuta av att vara hemma så klart. Trots att ingen kommer fråga vad jag åt till frukost.

 

IMG_1880

Vår tolk Lourdhu Mary vinkar av oss när vi besökt hennes hem under sista helgen i Chennai.

12607236_10153884556656617_1941044155_n

Tårtan från mig och Sara C till Women’s Collective under sista dagen på kontoret.

IMG_1894

Under min sista helg i Chennai fick jag se mångmiljon-staden så här, vackert upplyst och högt uppifrån.

IMG_1942

Jag och Katta äter middag på balkongen i Bangalore.

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Den fantastiska ”skitgöran”

Något som jag verkligen hoppades få lära mig mer om när jag kom till Indien var om ekologiskt jordbruk och naturliga sätt att hantera sjukdomar och svamp hos grödor. Igår åkte vi spontant med och besökte en by i närheten av Pastapur tillsammans med filmteamet från DDS. På schemat stod att göra ett ekologiskt flytande gödsel och inte nog med att vi fick vara med och bevittna detta, vi fick även tag på receptet på detta mirakelmedel!

För att förstå hur en ska tänka när det kommer till gödsel måste en först kunna några grundläggande saker kring växtlära. En växt behöver en mängd olika näringsämnen för att kunna må bra och för att kunna utföra fotosyntesen och på så sätt växa. Alla dessa näringsämnen förutom syre, kol och väte tas upp genom rötterna på grödorna och behöver därför vara tillgängliga i jorden. Ofta finns de flesta av näringsämnena i jorden, men för att växten ska kunna utnyttja dem får de inte vara bundna till något annat än vatten, vilket ofta inte är fallet. Idag finns det mängder med syntetiskt framställda gödsel med näringsämnen men dessa är inte alltid bra för varken jorden eller miljön. Sedan urminnes tider har naturligt gödsel används i form av avföring från djur men även dessa har utvecklats i generationer och idag finns det många recept för att göra det bästa gödslingsmedlet.

IMG_6335

Några kvinnor som rensar ogräs på fältet. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Så vad består det ekologiska gödslet av och hur gör en det? I det receptet vi fick lära oss idag är kodynga basen. Anledningen till detta är för att kodynga är rik på näringsämnen så som fosfor, kalcium och kväve. För att göra gödslet börjar du därför med att ta kodynga och blanda ihop det med ghee. Ghee är ett fett som kommer från komjölk. Gheet knådas in i dyngan med händerna och ska sedan stå i 4 dagar. Varje dag ska det röras om för att det verkligen ska blandas in i varandra ordentligt. Sedan är det dags att tillsätta övriga ingredienser. Först tre andra saker från kon som också är rika på fosfor, kalcium och kväve – urin, mjölk, curd. Alla ingredienser från kon innehåller desssutom mycket viktiga bakterier som grödorna kan dra nytta av. För att dessa bakterier ska växa till sig och bli fler behövs ytterligare några ingredienser. Väldigt mogna bananer och jaggery (en förprodukt till socker) ger mat i form av socker till bakterierna så att de växer till sig. Alkohol i form av toddy tillsätts för att sätta igång en jäsningsprocess och även vatten och kokosvatten tillsätts. Denna blandning skall sedan stå i 15 dagar och röras om varje dag innan den kan användas. Beroende på i vilket utvecklingsstadium som grödan befinner sig i kan en sedan antingen bevattna till rötterna eller spraya det på grödan.

Bloggbild

Ingredienserna till gödslet (förutom vatten och kokosvatten). Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

IMG_6358

Radjibai knådar ihop kodynga med ghee. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6376

Uday hjälper Radjibai att hälla i mjölken. I bakgrunden står och Janibai, Irkibai och Nirmanibai och tittar på. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Förutom att få lära oss fantastiskt mycket om gödsel och insektsbekämpning fick vi träffa några fantastiska damer, ta fina bilder och filma till vår dokumentär. I vanlig ordning var det en hel del oklarheter och väntan på det ena och det andra men jag känner mig mer och mer bekväm med ovissheten som följer med att spontant åka iväg på ett fältbesök. En toppendag med andra ord!

 

IMG_6317

Att knaga på sockerrör är populärt! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6268

Jandibai plockar ogräs. De organgea blommorna är Marigold. Dessa används som naturlig insektsbekämpning då insekterna attackerar dessa istället för grödorna. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

För den som känner sig extra pysslig denna lördag så kommer här receptet på detta fantastiska flytande gödsel:

receptgblogg

Det är svårt att förstå att det bara är drygt 2 veckor kvar tills vi åker hem till Sverige. Det kommer kännas tråkigt att lämna men samtidigt ska det bli skönt att komma hem och få krama om mina vänner och min pojkvän igen. Men än är det inte slut på det roliga, nästa vecka har jag och Caroline hand om instagram, biodiversity festivalens sista mandal ceremoni äger rum och vi ska ha filmvisning med kontoret på vår film! Vi lovar att hålla er uppdaterade.

Ha det bäst,

Kram
Kajsa

Kommentarer inaktiverade för Den fantastiska ”skitgöran”

Filed under Kajsa Sennemark Aldman, Uncategorized

Mörk skugga över Republic Day

Idag, den 26 januari, firas Republic Day i Indien. Idag är det 66 år sedan konstitutionen började gälla, efter en lång frihetskamp från det brittiska kolonialstyret. Indiens konstitution är världens längsta och tillskriver Indien som en socialistisk, demokratisk republik som ska trygga medborgarna rättvisa, jämställdhet, frihet och främja ”broderskap” mellan dem. Senare skrevs även sekularism in i texten.

Under författandet av konstitutionen hade Dr. Ambedkar en nyckelroll. Ambedkar var född dalit och blev den förste daliten att få en universitetsutbildning, han studerade i USA, England och Tyskland. Senare revolterade han mot kastsystemet och konverterade till buddhismen, tillsammans med en halv miljon daliter som följde hans exempel. Sedan dess har kampen mot kastsystemet varit stark i landet, samtidigt som motkrafterna blivit allt mäktigare. Idag är debatten djupt polariserad där högernationalistiska ”hindutva”-anhängare fördömer icke-hinduiska seder och traditioner.

ambedkar

Ambedkar. Foto tillgängligt på Creative Commons via http://bit.ly/1KCEpCN

Instead of egalitarianism, the Hindu Right believes in an archaic arithmenic of ”adhikaar and bahishkaar”, entitlement and exclusion, based on cast, religion and gender, skriver Ananya Vajpeyi, ledarskribent på The Hindu. Den hindunationalistiska rörelsen är stark i det indiska samhället, även på politisk nivå och inom akademin. Det är svårt att förstå hur samhällsdebatten har kunnat ändras så radikalt från Ambedkars sekulära och demokratiska åsikter. Indiens kastsystem är idag, trots den progressiva grundlagen och ett flertal anti-diskriminerande tillägg, (det senaste från förra året,) fortfarande djupt förankrat och legitimerat inom stora delar av samhället.

I år skuggas Republic Day av den senaste tidens nyhetsrapportering, som är en mörk historia som tydliggör fragmenteringen inom det indiska samhället. I korta drag handlar det om detta:

En ung forskarstudent blev för en tid sedan avstängd från Hyderabads universitet och fick sitt stipendium indraget, tillsammans med fyra andra studenter. Mannen, Rohith Vemula, var dalit och social aktivist och kämpade mot diskriminering av daliter och andra marginaliserade grupper. Han var även medlem i The Ambedkar Students Association, (ASA), som länge haft en konflikt med en annan studentorganisation (ABVP) med rötter i det hindunationalistiska partiet Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS). I historien finns en del frågetecken. Några killar från hindutva-rörelsen sade sig ha blivit attackerade av en mobb från ASA, vilket utlyste en politisk reaktion där två högt uppsatta politiker skrev ett brev som nu läckt ut. Bland annat beklagade de att ”University of Hyderabad has become a den of casteist, extremist and anti-national activities”.

Det här började så tidigt som hösten 2014, varefter händelseutvecklingen trappades upp avsevärt. Den 18 december 2015 gick det så långt att studenterna från ASA blev avstängda från alla allmänna områden på campus utanför föreläsningssalar och dylikt. De tilläts heller inte bo kvar på området. Sedan en tid tillbaka hade de även fått sina stipendier indragna. Den 1 januari i år gick skolledningen ett steg längre och blockerade de fem studenternas studentrum. Massiva protester utbröt då, där stora delar av universitetets studenter fördömde skolledningens agerande. Efter en utdragen process valde en av studenterna, Rohith Vemula, slutligen två veckor senare att ta sitt liv.

Händelsen har väckt kraftiga protester mot skolledningens agerande och bör ses i skenet av en rad andra liknande händelser de senaste åren. Mellan 2007 och 2013 valde 11 studenter att ta sitt liv, enbart på Hyderabads universitet. De flesta av dessa var daliter. Nu talas det om ”institutionellt mord” där ett flertal politiska nyckelpersoner pekas ut som ansvariga för den tragiska händelsen. Åtal har väckts mot de anklagade och offrets familj har fått en ekonomisk kompensation. Nu är många unga oroliga inför framtiden, där de befarar att detta kan vara början på en än värre ”hindutva”-våg.

 

The Hindu, 23 januari

The Hindu, 23 januari

Min kollega Tija har under veckan befunnit sig mitt i händelsernas centrum i Hyderabad. Hon har nära band till de drabbade och jag har under veckan följt hur hon har deltagit i en debattstorm på sociala medier. Igår var hon tillbaka på jobbet med blandade känslor. Vi pratade mycket om det som hänt, om hur media har rapporterat om händelsen och om den ökade individualismen i samhället. Vi jämförde Sverige och Indien, pratade om sekularism, mångkultur och statens roll i de båda länderna.

Indien har länge ridit på vågen som ”Världens största demokrati” där hinduer, muslimer, kristna, sikher, buddhister jainister och andra troende och icke troende lever sida vid sida. Merparten av landets invånare, runt 80 procent, identifierar sig ändå som hinduer, och med en sådan majoritet blir det relevant att ställa frågan hur länge världens största demokrati faktiskt kan hålla ihop? Är det bara en tidsfråga innan den hindunationalistiska rörelsen övermannar Ambedkars arv?

Teoretiskt sett har Indien goda förutsättningar för att fortsätta vara ett tolerant samhälle. Hinduismen är den enda stora religionsåskådningen som inte anser sig predika den enda sanna läran. Hinduism, I assert, is a civilization, not a dogma. Truth is one, the Hindu believes; but there are many ways of attaining it, skriver Amartya Sen. Tyvärr är den teoretiska definitionen av hinduism inte tillräcklig och situationen idag ser uppenbarligen mycket annorlunda ut i praktiken. Kanske förutsåg Ambedkar den kommande utvecklingen när han bekände sig till ”den religion som lär ut frihet, jämlikhet och broderskap”.

Det är omöjligt att som utomstående novis västerlänning försöka förstå den oerhört komplexa samhällsbilden i Indien. Extra klurigt blir det för en sekulär agnostiker från Sverige. Mina många samtal med kollegor och andra människor jag träffat under dessa månader har fått mig att tänka vidare över paralleller mellan den nationalistiska utvecklingen i Indien, i Sverige och globalt. Visst, vi människor har mycket som skiljer oss åt. Men även mycket som enar oss.

Ambedkars försök att hålla ihop nationen vilade på övertygelsen om att ”We are Indians, firstly and lastly”.

Exakt så. Vi är alla människor.

_______________________________________________________

Intresserad av att veta mer om kastsystemet i Indien?
Läs bland annat Sara C:s  och Sarahs inlägg på samma tema.

Källor och länkar till mer information om fallet:

http://www.thehindu.com/todays-paper/dalit-research-scholar-kills-self-after-15day-protest/article8118471.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/four-booked-in-dalit-student-suicide-case/article8120068.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/rohith-vemula-suicide-dalit-and-higher-education-discrimination-on-the-campus/article8152216.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/dalit-student-rohith-vemula-suicide-ancient-prejudice-modern-inequality/article8124315.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/some-optimistic-some-feel-this-is-just-the-beginning/article8142759.ece

http://www.thehindu.com/opinion/op-ed/dalits-and-the-remaking-of-hindutva/article8148222.eckast

http://beta.bodhicommons.org/article/rohit%E2%80%99s-murder-an-indication-of-a-broader-conspiracy

 

1 kommentar

Filed under Caroline Nordvall

Vårt sista fältbesök

Mellan 10-16 Januari genomförde vi vårt sista fältbesök i Indien (Madurai).

Detta var ett av fältbesöken jag såg framemot då min vän Veronica Ahlenbäck (läs om hennes erfarenheter för två år sedan här) praktiserat genom Svalornas partnerorganisation Evidence och bodde där i några månader. Veronica sitter numera i Svalornas styrelse och har efter praktiken fortsatt sitt engagemang i Lund.

För denna sista resa så följde vår tolk Lourdhu Mary och Anna från India Office med. Till skillnad från tidigare fältbesök som jag och Sarah har gjort så var områdena vi besökte mycket fattiga.  De flesta hem vi besökte tillhörde personer från SCs eller STc  (schedule caste/tribe). Det är Indiens officiella benämning på historiskt förtryckta grupper som staten har tagit särskilda åtgärder för att inkludera i samhället. Bland de som räknas som SCs är daliter.

IMG_6066

Anna och Sarah på bussen

Delstaten Tamil Nadu är en av de rikare delstater i Indien och det medför att Tamil Nadu ger större mängder basvaror gratis eller till reducerat pris som exempelvis ris för de hushåll som innehar ration card. Ration card är viktigt för personer som lever i fattigdom och är ett sätt att hjälpa dem i deras situation.  Jayalalithaa Jayaram som är chef minister i Tamil Nadu har startat flera matprogram för personer i fattigdom. Därav brukar hon också kallas för Amma Unavagam, som betyder ”Mamma restaurang” på tamil. Delstaten sponsrar också hushållsartiklar för de hushåll som innehar ration card där Ammas ansikte pryder artiklarna.

Under vårt besök så hade flera hem hushållsartiklar där Ammas ansikte syntes, ett tecken på att de innehar ration card och är en av de socioekonomiska grupperna i Indien som behöver stöd.  För Pongal firandet (skördefest) som firades förra veckan (14-16 januari) ger Tamil Nadu extra saker för hushåll med ration card som exempelvis sarees samt 100 rupees (14 skr) som present.

Vi firade Pongal den 15 januari i Virudhunagar hos Women´s collective (WC) Madurais koordinator Uma. Hon och hennes by tillhör SCs (daliter). Där genomförde vi intervjuer hos bönder och barngruppen som WC arbetar med. I byn så finns det ingen tillgång till vatten och toalett/badmöjligheter saknas. Närområdena runt Madurai är drabbade av torka och trots att Januarimånaden är den kallaste månaden under året så är det runt 30 grader. På grund av bristen på vatten tvingas personerna i byn att köpa vatten en gång i månaden som ska räcka månaden ut. Vattnet ska räcka till att dricka, laga mat, tvätta och hygien. Något som är svårt att få det att räcka till och samtidigt dyrt.

IMG_6239

Byn välkomnar Lourdhu Mary

IMG_6236

Barngruppen i Virudhunagar

IMG_6250

Jag i Virudhunagar

Under Pongal så fick vi bland annat agera som domare för att döma en kolam tävling och titta på dansakter och vara med när barnen fick leka lekar. Vi fick till och med dansa lite själva och jag hade lätt lagt upp filmen/bilden om någon av våra kameror hade förevigat stunden.

IMG_6259

Kolam tävling

IMG_6258

Denna Kolam valdes som vinnare

IMG_6270

Lekar i byn

uma.sarah.1

WC koordinator Uma och Sarah

Fattigdomen i Indien reagerar jag fortfarande på, även om jag inte reflekterar över det lika mycket som jag gjorde i början. Det var svårt för mig att komma till Chennai i oktober och bland det första se en undernärd man som var för svag för att kunna förflytta sig utanför tågstationen. Jag har under mina resor runtom i världen sett relativ fattigdom men den absoluta urbana fattigdomen var ny och den är mer synlig här-speciellt i sammanhang där också personer från andra socioekonomiska klasser vistas.

När jag har diskuterat fattigdom med indiska stadsbor så har många påpekat att en majoritet av personerna som tillhör den absoluta fattigdomen i städer är personer från ursprungligen rurala områden som åker till storstäder för att finna jobb, men utan socialt skyddsnät, eller andra möjligheter till självförsörjning (jordbruk) så kan det bli väldigt svårt- speciellt då det är dyrt att bo i storstäder. De indiska storstäderna likt många andra storstäder i låg/mellaninkomstländer förväntas expandera då urbaniseringen blir allt vanligare. Betalda jobbmöjligheter till skillnad från självförsörjande jordbruk lockar många att urbanisera och hoppas på en bättre framtid för sina familjer.

Romantisering av fattigdom är ett vanligt fenomen i väst och hos oss som är privilegierade nog att sällan behöva tänka på mat och trygghet. Det finns kännedom om att personer som lever i fattigdom ofta samarbetar och delar med sig av sitt tillfälliga överflöd till andra, detta betraktas som generöst/ vackert – att de finns där för varandra och att i något avseende så har dem det ok. Trots att jag vet att många som romantiserar fattigdom inte menar något illa, så är det ett sätt att förminska eller underlätta de komplexa känslorna som uppstår när vi själva lever i ett tryggt överflöd och andra saknar den tryggheten helt. Den synliga fattigdomen ifrågasätter vår egen identitet och rätt till vår egen socioekonomiska trygghet.  I Indien är fattigdomen påtaglig och den ifrågasätter rätten till min socioekonomiska trygghet ofta.

Jag tänker på vilken roll organisationer har för att underlätta möjligheterna för andra och på hur viktigt det är att få in intäkter och visa den verklighet som personer i fattigdom lever i, samtidigt som man inte ska beröva dem från deras agens eller porträttera dem som offer. Jag beskyller ofta status quo på strukturer och passivitet, men även prestationssamhället/kapitalismen som globalt dominerar systemet vi är en del av. Systemet ger lite utrymme och tid att reflektera över privilegier och många av oss är på vår egen självförverkligande resa där vi strävar efter att få mer och där ansvar samt plikter sakta tar över vår tid och engagemang för andra.

Personer i fattigdom har agens men är en del av ett politiskt/ socialt system där ojämlikheterna och passivitet upprätthålls i många sfärer, både nationellt och internationellt, vilket försvårar kampen mot fattigdom och personers rätt till trygghet. Likt Virudhunagars fall där faciliteter samt rättigheter som personer i fattigdom och personer som tillhör SCs/STc saknar. Trots att biståndsarbetare/organisationer arbetar emot och även ibland med maktstrukturerna för att skapa förändring så sker parallellt den största och viktigaste kampen hos personerna som själva lever i utsatthet.  När vi intervjuade barngruppen (4-15 år) i Virudhunagar så berättade dem om gångerna de har pratat med de högre uppsatta politikerna i området om deras situation och på vilka sätt de har försökt påverka. När vi frågade dem vad som driver dem att fortsätta trots att förändringarna har varit små så sa en flicka:

Vi gör det för vår och andra generationers skull. Vi kommer en dag ha alla faciliteter vi inte har nu. Vi tror på framtiden.

Detta har varit återkommande i mötet med alla personer som vi har träffat under våra sammanlagt fyra veckor i fält. Hoppet om framtiden. Att kampen som drivs av personer som lever i fattigdom eller andra former av utsatthet kommer ge förändringar till det bättre. Women’s collectives roll är att stötta dem i deras kamp.

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius

Inte riktigt än

Hur är det möjligt? Om tre och en halv vecka sitter jag på flyget hem till ett vitt Sverige. Det märks i mina drömmar som likt de första veckorna här i Indien är lite förvirrade. I drömmarna befinner jag mig på båda platser samtidigt, eller i ena stunden här och i andra hemma hos familj och vänner. Platserna möts och blir ett. Tänk om det ändå vore så bra att jag kunde behålla båda även när jag fysiskt lämnar södra Indien. Jag ska i alla fall försöka. Kanske är det ett sent nyårslöfte till mig själv.

Jag vill fortsätta hålla kontakten med de personer jag fått lite extra nära relation till här. Detta gäller speciellt ett par av de koordinatorer vi spenderat mycket tid med under våra fältbesök. De har alltid välkomnat oss med sådan värme, engagemang och intresse och inspirerat mig så otroligt mycket med deras kunskap och (till synes) outtröttliga kamp. Det har inneburit väldigt fina möten och utbyten ibland på samma språk och andra gånger genom kroppsspråk, skratt och med hjälp av tolk.

Som tur har jag ännu lite tid kvar på praktiken. Dessa sista veckor och dagar kommer bli intensiva. Förutom att jag vill hinna njuta fullt ut av allt det jag sen kommer sakna så är även en stor del av arbetet kvar att slutföra. Rapporten som ska bli resultatet av de fyra veckolånga fältbesök vi gjort under vår tid på Women’s Collective ska skrivas. Allt det vi samlat och lärt oss under tiden i Vellore, Kanyakumari, Kotagiri och Madurai ska ner i skrift och bild. Det är fyra olika platser inom samma indiska delstat med unika miljöer, utmaningar och tillgångar men med liknande projekt och vision. Det känns lite stressigt, men också kul. Tänk när det faktiskt finns samlat och det vi fått lära oss och uppleva finns där för fler att ta del av!

På lördag blir min sista dag på kontoret i Chennai då vi av olika anledningar ska vara sista tiden i Bangalore. Det blir förhoppningsvis ett fint avslut där jag och Sara C berättar lite om de fältbesök vi varit på och den rapport Women’s Collective senare kommer få ta del av. Så blir det nog en tårta också för att tacka för de månader vi fått vara här!

Nu ska jag gå till jobbet i min svarta kurta då det är Black Thursday idag!

Här är lite bilder på fina stunder från den senaste månaden.

DSC_0523

Jag, Anna (India Office, Bangalore) och vår tolk Lourdh Mary efter ett samtal med några barn engagerade i ett Children’s Panchayat.

DSC_0441

Tedags under vår första dag i Madurai. Koordinatorn Uma, vår tolk Lourdh Mary, India Office-praktikanten Anna och min praktikantkollega Sara C sitter i skuggan och njuter.

IMG_3536

Jag tillsammans med min och Saras indiska extrafamilj – koordinatorn Lidwin och hennes fina barnbarn.

DSC_0481

Vi besöker ett ekologiskt risfält i Madurai. Men i de flesta byar vi besökte i Madurai gick det inte att odla mycket (särskilt inte ris) då det är en oerhörd brist på vatten.

IMG_1690

Det är på denna lilla kontorsplats jag och Sara C suttit och jobbat i Chennai.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized