Feminism, kulturkrockar och masala dosa

Så har fyra månader på den sydindiska landsbygden nått sitt slut. Vi lämnar kaotiska gator, palmer och apor, den fantastiska masala dosan, och självklart underbara människor som vi lärt känna under vår tid i Indien. Praktiken hos Okkuta har verkligen varit en fantastisk upplevelse och gett oss många nya kunskaper, både om deras arbete för kvinnors rättigheter, men också om hur det är att leva i Indien. Det är svårt att beskriva allt vi upplevt, men det är något vi kommer ta med oss hela livet. Vi har sagt många farväl, men indierna säger inte farväl som ett definitivt avslut, utan ett tillfälligt avsked där parterna någon gång kommer ses igen.

Vår kära familj vi bodde hos i Sonnavadi

Vårt arbete har varit mycket socialt och vi har tillbringat majoriteten av veckans dagar i fält där vi har pratat med och intervjuat människor om allt möjligt och lärt oss mycket om deras kontext och livssituation. Att sitta hemma hos någon med en kopp te och höra deras livshistoria och skapa sociala band har varit en viktig del av vårt arbete. Mycket av det vi får höra är frustrerande, men ibland också hoppfullt och inspirerande. Indien är väldigt kollektivistiskt och det finns ofta en omsorg för andra i ens omgivning som vi i Sverige verkligen skulle kunna ta efter.

På väg till ännu ett fältbesök

Att vara två praktikanter innebär att utveckla en otroligt tillit för en enda person som är den som befinner sig i samma sits och kan vara en stöttepelare när det känns svårt, men också den en delar all glädje med. Vi har mött utmaningar med att bo på landsbygden med begränsat utbud av mat, att laga all mat på en kokplatta på ett rangligt bord, dagliga strömavbrott, att vänta på bussen i gassande sol för att nämna några. Vi har också blivit hembjudna till folk i vår by för en kopp te och ett samtal (även om vi inte kan samma språk), vi har mötts med en otrolig värme och gästvänlighet, och vi har haft otroligt många skratt. Att bo tillsammans och spendera varje vaken sekund med en ny människa har varit otroligt roligt, och vi har lärt oss mycket om varandra, men också kunnat lära oss mycket om oss själva genom den andra personen.

Okkutagänget!

För att återkoppla till vårt första blogginlägg i början av praktiken, vi har åkt i en auto med 17 personer, kakmängden på en dag slutade säkerligen i dubbla siffror, och varför hönan bodde på toaletten i Mannenahalli vet vi fortfarande inte. India time är fortfarande ett fenomen vi inte är fullärda i, och kommer nog aldrig riktigt vänja oss vid. När fem minuter blir två timmar gäller det helt enkelt bara att gilla läget och hitta på något under tiden. Ända ganska nyttigt för oss svenskar som verkligen låter vårt samhälle styras av att hålla tider.

Vill du få erfarenhet av utvecklingssamarbete i Indien och få uppleva den indiska vardagen? Ansökan till Svalornas utlandspraktik är öppen till 12 april, sök!
Läs mer här: https://svalorna.org/engagera-dig/praktikantprogrammet/sok-utlandspraktik/

På återseende!
/Emy och Linda

121 dagar senare, en herrans massa erfarenheter rikare!

Idag är det sista dagen av vår praktik på Keystone Foundation och Last Forest i Nilgiribergen. Tiden har verkligen flugit iväg! Att beskriva våra fyra månader här uppe i bergen kräver många adjektiv. Det har varit utmanande, främmande och bitvis frustrerande. Samtidigt lärorikt, fantastiskt roligt och utvecklande på flera plan. Rollen som praktikant på en organisation i en helt ny kontext har genererat många reflektioner. Därtill har vår skandinaviska punktlighetsfixering har fått utstå en rad prövningar. Att saker inte inträffat som avtalat eller i den takt som planerats har minst sagt vässat vår flexibilitet och stresstålighet. Som när man efter en månad utan sim-kort känner sig lätt desorienterad, eller när man ställt in sina planer tre kvällar i rad i hopp om att leveransen av gas äntligen ska komma. Då har det varit tacksamt att tackla de mindre bekymren tillsammans alla fyra! Tacksamt, är också, att dessa stunder är lätta att skratta bort med en handviftning i efterhand. 

Något som verkligen har varit givande för oss har varit att arbeta i en mångkulturell kontext. Våra kollegor på Keystone och Last Forest Enterprise är en mycket blandad grupp människor med olika bakgrund och religioner – dessutom från spridda platser runtom i Indien. På organisationen talas olika språk såsom tamil, malayalam, engelska, kannada, franska och hindi. Blandningen har lett till många spännande diskussioner och gjort att vi fått lära känna delar av Indien som vi inte själva kunnat besöka. Något som helt klart utvidgat vår tidigare ganska homogena bild av landet!

Andra givande delar med praktiken har varit att vi fått arbeta nära målgruppen och fått se resultaten av Keystones arbete. Vi har fått träffa människor som projekten syftar till och fått ta del av utvecklingsarbetet underifrån. Därtill har vi fått träffa massa inspirerande, starka, coola personer som inte viker sig trots alla motgångar de har mötts av. Vi skulle kunna hålla på i evigheter, men för att bespara er en roman, kommer här nio bilder som får summera vår tid i Kotagiri!

Oanade tillställningar! Här blev vi, tillsammans med vår tyska volontärkollega Alrik, bjudna till vår kollega Pravins systers bröllop. Till bröllopet hade hela tusen gäster bjudits in som kom och gick under dagen för att äta god mat och gratulera bröllopsparet. De själva spenderade festligheterna med att motta lyckönskningar och presenter på scen till tonerna av bland annat “Dancing Queen” med ABBA. En salig mix!

Vår nyfunna kärlek: Ghee Dosa! Dosa är en slags fermenterad, krispig pannkaka som är mycket populär i södra Indien och kan avnjutas både till frukost, lunch och middag. Både på fest och till vardags! Dosa serveras med kokoschutney och sambar – en typ av gryta gjord på röda linser och grönsaker.  

Det sociala. Efter jobbet och på rasterna har vi roat oss med att spela fotboll och pingis med våra kollegor. Vi har även blivit bjudna på trevliga middagar och annat häng efter kontorstid.

Utflykter! På helgerna har vi passat på att upptäcka utbudet av närliggande attraktioner och naturliv. På järnvägsspåret Nilgiri Mountain Railway går sedan år 1899 ett tåg mellan Mettupalayam och Ooty som år 2005 blev klassat som ett av UNESCO:s världsarv. Vi fick möjlighet att åka detta tåg med kollegor (Nandan våran handledare på bild), med en helt fantastisk utsikt över bergen!

Fina möten med personer från de urfolksgrupper som Keystone arbetar med. För ett par helger sedan besökte vi byn Bikkapathy Toda mund som ligger cirka en timme från Kotagiri högt uppe i bergen. Under dagen fick vi en rundtur i området med helt magiska utsikter och härliga skogsvandringar. Här fick vi också testa på cricket, något som visade sig vara svårare än vad vi trott!

Höjder. Toppar. Dalar. Som här,  när vi besökte den populära utsiktsplatsen Kodanad! 

Mitt i naturen! I Nilgiribergen finns en mycket unik variation av fåglar, något som många på Keystone är intresserade av och det anordnas fågelskådnings promenader runt kontorsområdet titt som tätt. En eftermiddag i februari tog Olivia tillfället i akt och följde med!

Förutom att vi under praktiken fått ta del av och bidra till det spännande arbete som Keystone och Last Forest gör har vi även njutit av en härlig julledighet som vi spenderade tillsammans med andra Svalepraktikanter i Kerala, Goa och Mumbai. Här fick vi möjlighet att upptäcka andra delar av Indien, som på många sätt skiljde sig mycket åt från vår lilla stad uppe i bergen.


I vått och torrt! I kallt och grått. I soligt och flott. I alla situationer, kort sagt. Vi har på sin höjd spenderat några timmar ifrån varandra (t.om. delat säng under praktiken!) och därför gemensamt delat alla vardagens moment. Det kommer minst sagt att bli tomt att komma hem! 

Idag, fettisdagen till ära bakade vi semlor till våra kollegor, det blev minst sagt en succé då dem snabbt försvann. Ett fint avslut på en fantastisk praktik!  

/ Anna, Hanna, Linnéa och Olivia

Avslutande inlägg från Kudumbam

Avslutande blogginlägg

Klara 

Det är svårt att förstå att vi om en vecka kommer lämna fina Trichy och gården Kolunji. Elin kommer sitta på planet till Tanzania och jag och Matilda  kommer frysa i vårvinterSverige. Våra 4 månader här har varit spännande men inte riktigt som jag förväntade mig innan praktiken påbörjades. .Jag trodde vi skulle få jobba mer med projekten och möta målgrupperna. Istället har vi haft ganska mycket office-work. Det har ibland varit utmanande. Ett av mina bästa minnen är när vi fick vara med under en träning på Kolunji med horticulturestudenter och följa med dem på fältbesök. Det var så häftigt att diskutera med dem och se hur de förklarade arbetet för en kvinnogrupp. Det var också så vackert att se omgivningarna på landsbygden där vi satt bak på flaket. Ett annat bra minne är att vi har blivit så välkomnade hem till kollegorna speciellt under pongal-skördefestivalen men vi har också blivit hembjudna på luncher och middagar. En mindre bra upplevelse har varit att människorna jämnt följer efter en och kollar vad man gör när man är inne i en matbutik eller annan butik. En annan mindre bra upplevelse var när vi såg några män bråka på gatan och en kvinna bli slagen när hon försökte stoppa männen. Som tur var var Matilda så modig att hon vågade reagera och skrika vad håller ni på med, vilket fick männen att sluta bråka.

En minnesvärd upplevelse från Trichy och Kolunji är också all mat man ätit. Det är så intressant i Indien att det finns så många regler för mat och när man äter vilken mat på dagen. Dosai och idly till frukost, meals till lunch, ottapham, idlys till kvällsmat. Under festivalen pongal fick vi testa på ris kokat med ghee, rörsocker och linser. En mindre minnesvärd matupplevelse var när det en kväll kröp mängder av kryp på mitt bananblad och jag märkte det först när jag ätit två tredjedelar av rava dosain. Överlag har maten varit väldigt god i Indien och så lyxigt att vegetariskt är standard. 

Elin 

Fyra månader har flugit förbi, tiden går snabbt när man har roligt. Mina starkaste minnen är den starka maten och alla människor jag har fått turen att träffa och vänner jag har skaffat. Den nästan överväldigande gästfriheten, omsorgen och familjekänslan som indier visar kommer jag föralltid att bära med mig. Under min praktik har jag fått utveckla mina kompetenser inom utvecklingssamarbete i form av användandet av metoder för projektplanering, resultatmätning och utvärdering. Jag har också fått värdefull kunskap om ekologisk odling, klimatpolitik och opinionsbildning. Med egna ögon har jag fått se hur svenskt bistånd, via Svalorna fram tills 2009 och därefter Framtidsjorden, tillsammans med lokala krafter har placerat ekologisk odling som en metod för fattigdomsbekämpning högt upp på agendan. Mindre positiva minnen får bli ojämlikheten och ojämställdheten människorna lever i, inte bara i Trichy och byarna vi arbetat i, utan i hela Indien. Det blev tydligt när jag och Matilda reste runt i norra Indien i vintras. Inkomstklyftorna är högst närvarande och är inte bara ett problem i Indien, utan en global trend. Att kvinnors rättigheter kränks har också varit ständigt närvarande och en tuff insikt att bli påmind om dagligen. Därför är det så viktigt att vi stöttar Svalornas partnerorganisationer för att de ska kunna fortsätta arbeta med fattigdomsbekämpning och visa resultat såsom Kudumbam gör, en numera vänorganisation till Svalorna. 

Matilda

Att försöka sammanfatta fyra månader i Indien är inte lätt. Ibland är det svårt att sammanfatta en dag här. Det händer ofta så mycket så att jag bara svarar ”bra” när någon från Sverige ringer och vill ha en utförlig rapport. Det finns dock ändå intryck som sticker ut. Det är lätt att skaffa vänner här – och lika svårt att säga hejdå nu när vi åker. Vi umgås med kollegor men har också skapat vårt eget lilla Trichy-gang, bestående av praktikanter och locals. Det är inte alltid man skaffar sig ett andra hem på fyra månader, men här gjorde jag det, vilket känns fint men overkligt att lämna. Jag kommer att ta med mig människors förmåga att göra allt till trevliga stunder oavsett om man har tid eller inte. Det kan vara genom medhavd frukost på tåget eller kaffepaus på väg ut till Kolunji. Lite spännande är hur vi implementerat denna kultur i oss själva, hann jag tänka då vi firade en kompis 30årsdag med Klaras goda bananpannkakor. Det blev heldag i fjärilspark enligt födelsedagsbarnets önskan med avslappnat häng en hel dag. Det är min bästa beskrivning av Indien-häng. Det är oförglömligt att ha fått ta del av tamil-livet som man nog endast annars gör om man är uppväxt här eller har bra kontakter.

Från mitt perspektiv får jag det bästa av två världar som praktikant. Det välkomnande, varma omfamnar mig, samtidigt som jag inte behöver tumma på mina rättigheter kring att bygga mitt liv så som jag själv önskar. Livet här är planerat och förutsägbart för många. För mig som lätt känner mig låst och har större behov av frihet än medelsvensken, känns ett liv där fokus ligger på äktenskap, svårt. Begränsad frihet och klyftorna i landet Indien, som mer är en kontinent än ett land, är ett slående bevis på vad utebliven välfärd resulterar i. Inte kul att se, ännu svårare att leva i. Jag är född i Bombay och blev adopterad som bebis till Sverige. Många av oss praktikanter funderar över hur livet hade varit om man råkat födas här, och för mig har den tanken en extra dimension då jag möjligtvis har biologisk familj här. ”You look south Indian”, har jag hört från så många håll att det nästan blivit en sanning sen jag kom hit.

Jag har tidigare gjort praktik på en biståndsorganisation i Sverige, vilken väckte min nyfikenhet kring hur bistånd i praktiken fungerar. Det har jag fått svar på här. Bonde-eleven som rör ihop ekologiskt gödsel av ko-kiss med frukt och ägg, och skolelever som får prova odlingsmetoden seedballs ger minnesbilder som sitter för all framtid.

Avslutning 

Idag är det vår sista dag här och igår hade vi avskedsfest på kontoret tillsammans med kollegor, styrelsemedlemmar, vänner, familj och Framtidsjordens praktikanter som precis anlänt. Vi inledde dagen med lekar, kasta boll, sätta svansen på kon och ett quiz om oss praktikanter – det var väldigt lyckat och hejarropen ekade i hela kvarteret! Därefter åt vi lunch och vi bjöd på glassbuffé och alla delade med sig om hur vi har bidragit till arbetet Kudumbam gör och vi fick berätta om vår upplevelse. Det blev en känslosam stund för oss alla. 

Tack Svalorna för att vi fick komma hit, och tack Kudumbam för att ni tagit emot oss med öppna armar. “Kudumbam” betyder familj, och det är precis vad ni är. 

Kärlek, 

Matilda, Elin & Klara 

Urfolk och Elefanter i Nilgiribergen

Nu har nästan fyra månader passerat sedan vi praktikanter landade i Indien. Jag har spenderat min tid på Keystone Foundation, beläget i fina Nilgiribergen. Innan jag kom hit visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Självklart hade jag googlat för att försöka få en bild av stället jag skulle spendera fyra månader på, men jag måste säga att verkligheter överträffar alla bilder.

Utsikt över Nilgiribergen.

Först tiden på praktiken tillbringade vi nästan uteslutande på kontoret, men efter julledigheten har fältbesöken avlöst varandra. De senaste veckorna har jag och Hanna besökt urfolksgrupper i områden där Keystone arbetar. Bilfärderna till byarna är inget för den som lider av åksjuka kan jag meddela. Eftersom hela Nilgiriområdet består av berg och dalar så är det många serpentinvägar som ska avverkas innan målet är nått. Dock väger den vackra utsikten upp för den mindre bekväma åkturen dit. [bild] utsikt Under våra fältbesök har vi träffat representanter för olika urfolksgrupper och lärt oss mer om deras kamp för skogsrättigheter. I Indien, och speciellt här i Nilgiriområdet, har stora skogsområden skövlats för att ge plats för kommersiella plantager och industrier. För att behålla den skog som finns kvar har naturskyddsområden upprättats vilket fört med sig med restriktioner på byggande av bostäder och nyttjande av skogens resurser. Det har i sin tur påverkat urfolken som bott och verkat i skogen i generationer. Skogsrättighetslagen upprättades därför för att återge urfolken rätt till traditionella skogsmarker. Lagen ger inte urfolken automatisk eller absolut rätt över skogen, utan de måste ansöka om den. Det krävs dokumentation så som kartor för att visa på vilka områden som är viktiga för urfolken, både historiskt, ekonomiskt och kulturellt. Keystone arbetar med att informera om lagen och ge stöd i ansökningsprocessen. Vi har bland annat varit med på utbildningar och workshops som Keystone har hållit i. Dock är det många myndigheter som motsätter sig lagen och menar att urfolken inte alls borde ha rätt eller ansvar över skogen, utan att djuren och naturen borde lämnas i fred. Här i delstaten Tamil Nadu tog det till exempel tio år innan de första urfolksgrupperna kunde få sina rättigheter på grund av ett beslut i högsta domstolen som motsatte sig lagen. En del områden har även blivit upprättade som tigerreservat vilket ytterligare försvårar ansökningsprocessen eftersom urfolken då anses ha ännu mindre rätt till dessa marker då de är till för tigrarna. Intressant blir det då urfolken har bott i symbios med djur och natur i generationer. Keystone arbetar därför aktivt som förespråkare för skogsrättighetslagen och för att urfolken ska få tillgång till traditionella skogsmarker.

Kartor används som dokumentation av urfolken i ansöningsprocessen.

Jag och Hanna har besökt ett flertal byar där urfolken bor för att intervjua dem om deras kännedom om lagen. Tyvärr har ingen tiger beskådats men en och annan elefant har vi lyckats se under våra resor.

Elefant vi såg påväg hem från fältbesök.

Insikten av vad skogen betyder för urfolken blir väldigt tydlig när vi träffar och pratar med dem. Kannan som vi mötte i Nilambur, som ligger i Kerala, berättade att på grund av översvämningarna som drabbade delstaten så blev deras by förstörd och de tvingades fly mitt i natten. Han beskrev det med att tårarna rann ner för deras kinder. De kunde inte återvända på två månader och när de väl kunde återvända fanns inte deras hem kvar och de fylldes då av en stor sorg. Nu kämpar Kannan och hans by för att få nya skogsrättigheter över sina nya områden men processen är lång. Hans genomgripande budskap var att de tillhör skogen och skogen därför borde tillhöra dem.

Kannan från Nilambur.

Även om min praktikperiod lider mot sitt slut så fortsätter urfolkens kamp för skogsrättigheter här i Indien. Det har varit väldigt lärorikt att få ta del av hur Keystone arbetar med den här frågan. Det är därför med nya lärdomar och insikter som jag snart återvänder till Sverige och en ny vardag.

/Anna

Place To Bee och Slow Food-rörelsen i Nilgiribergen

I Ooty, en av de tre lite större städer i Nilgiribergen ca. 29 km från Kotagiri, hittar du den omtalade restaurangen och bimuséet Place To Bee. Place To Bee är ett initiativ som vuxit fram ur Last Forest Enterprises, som inkuberats av Keystone Foundation. Tidigare användes lokalen till ett bimuseum, med syfte att upplysa om bins viktiga roll som pollinatörer och upprätthållare av biologisk mångfald. År 2015 gjordes lokalen om till en mycket populär restaurang, och bimuséet står kvar! Här kan du alltså njuta av en härlig pizza samtidigt som du får lära dig massor om bin. Syftet med restaurangen är, förutom att servera fantastiskt god mat, att uppmuntra gästerna att konsumera närodlat och omsorgsfullt hemlagad mat av kvalitetsrika råvaror. Principerna som restaurangen bygger på är grundade i den så kallade Slow Food-rörelsen.

Slow food-rörelsen är ett globalt initiativ som fokuserar på att uppmuntra folk att sluta äta snabbmat, och istället ta sig tid att förbereda och äta mat gjord på lokala råvaror. Fokus ligger inte bara på att främja en mer näringsrik kost utan också på att bevara kultur och arv relaterat till mat som kan riskeras att gå förlorad till följd av globala snabbmatskedjor. ”Slow Food” står i motsats till ”snabbmat” på fler än ett sätt. Enligt Aritra Bose, en av grundarna till Place To Bee, startades Slow Food-rörelsen som en motreakation på den första McDonald’s-restaurangen som öppnades i Italien på 80-talet, något som då betraktades som ett hot mot inhemska mattraditioner. Rörelsen inleddes 1989, till stor del i syfte att motverka snabba matkonsumtionsvanor och istället äta mer traditionell mat. Sedan dess har rörelsen expanderat i hög takt.

Place To Bee serverar därför italiensk mat för att hedra rörelsen, med en fusion av indiska maträtter. Till exempel kan du hitta pizza med paneer på, eller de fantastiska kati rollsen från Kolkata. Precis intill restaurangen finns en trädgård där grönsaker som används i maträtterna odlas i sann Slow Food-anda, bland annat broccoli, kryddor, aubergine och bönor. De produkter som inte går att finna i trädgården inhandlas på den lokala marknaden – där alla råvaror är producerade i regionen och på ett schysst sätt.

Broccoli som odlas precis intill Place To Bee

Under vår praktikantperiod har vi praktikanter på Keystone Foundation besökt Place To Be många gånger, inte bara för att njuta av en god pizza, men också för att dokumentera arbetet på restaurangen till webbsidan och sociala medier. Vi har även fått laga vår egen pizza!

Jag med min nybakade pizza

/ Olivia, praktikant på Last Forest Enterprises (Keystone Foundation)

Livmoderns globala gemenskap

Denna text fokuserar främst på flickor och kvinnors upplevelser av mens. Det är dock viktigt att beakta att alla kvinnor inte har mens, och inte alla som har mens är kvinnor.

Mensfattigdomen är utbredd i världen, vilken innebär att många menstruerande människor inte har möjlighet att hålla god hygien när de menstruerar. Bilder kring mens runt om i världen som sprids i Sverige fokuserar ofta primärt på just detta, samt om djupt rotade traditioner, myter och stigman kring mens. Det är självklart viktigt att uppmärksamma dessa problem, och att de också är viktiga problem som kräver resurser för att lösas. De tonårstjejer vi träffat här på sydindiska landsbygden berättar om strikta restriktioner vid mens som förbjuder dem att bland annat laga mat, besöka tempel och sova inomhus. De känner stark skam, ledsamhet och ilska över detta och vill att det ska förändras.

Jag och Linda höll workshops och intervjuer om mens med tonårstjejer i skolor under hösten

De skadliga normerna som finns kring mens och hur de påverkar menstruerande människor är viktiga att belysa. Det är samtidigt minst lika viktigt att uppmärksamma initiativen som tas i Indien för att bryta stigman och tabun kring mens, och de som arbetar för att öka menskunskapen hos Indiens befolkning. Särskilt viktigt tycker jag det är att det sprids till västvärlden, som ofta ser Indien som ett frånvänt land där problemen dominerar och där kvinnor är förtryckta. Ett praktexempel på arbetet för MENSkliga rättigheter i Indien är Sukhibhava Foundation. De har arbetat sedan 2014 med att utbilda människor om menshälsa. Arbetet började genom distribuering av mensprodukter till låginkomstgrupper, men de insåg snabbt att detta inte räcker för att förbättra menshälsan, och att förändring inte sker direkt. De utvecklade då ett program med fyra fokuspunkter, där utbildade personer åker till byar och pratar menshälsa. Fokuspunkterna, som var och en utgör ett utbildningstillfälle är:

  1. Fysiologi. Fokus på kroppen, hur en livmoder ser ut, vad mens är osv.
  2. Tabun. Här tas vanliga tabun kring mens upp, och deltagarna får också möjlighet till självreflektion där de tillsammans med andra kan diskutera egna föreställningar.
  3. Mensprodukter. Vilka typer av produkter som finns på marknaden, hur de används, vad de är gjorda av, eventuella biverkningar osv., för att främja välinformerade beslut.
  4. Att prata om mens. Mens är något som det inte talas om i familjer, mellan vänner eller bekanta. För att bryta tabun och sprida informationen vidare lär sig deltagarna hur de kan ta upp dessa frågor med andra.
Intervju med Sukhibhavas Community Resource Persons, som genomför utbildningar i menshälsa

Sanjana Kaushik, Partnership Manager på Sukhibhava Foundation, förklarar att 71% av unga tjejer i Indien inte kan något om mens när de får sin mens för första gången. Det är viktigt att det skapas en öppenhet i familjen att prata om mens för att öka medvetenheten om vad som händer i kroppen under mens, och att det är något helt naturligt. Att mens ofta ses som något orent och ibland även som en förbannelse från en gud grundar sig till viss del i okunskap.

Att öka sin menskunskap är ju faktiskt inget som endast berör tjejer och kvinnor, och Sukhibhava Foundation har sedan 2019 utökat sin utbildningsverksamhet till att inkludera pojkar och män. I ett såpass starkt patriarkalt samhälle som Indien är det kanske extra viktigt att utbilda män om mens för att försöka bryta traditionerna kring mens, vilka ofta drivs på av just män. Genom sitt program ”Period Fellowship”, som drivs sedan 2018, utbildar Sukhibhava Foundation unga kvinnor och män och ger dem ett finansierat heltidsuppdrag under 15 månader att sprida menskunskap. Det tycker jag är helt fantastiskt, att de gör det möjligt för unga människor att på heltid (med heltidslön(!)) arbeta med mens. Det har vi inte ens i Sverige.

Sanjana fick ett exemplar av Mensmegafonens Bok om mens, som tagits fram av organisationen MENSEN – forum för menstruation

Sukhibhava Foundation vill sprida sin verksamhet till hela Indien för att skapa en rörelse som tillsammans arbetar för att bryta stigman kring mens. Personligen hoppas jag att de kan inspirera engagemang över gränser för att stärka den globala mensrörelsen. Det var en fantastisk upplevelse för mig, som är styrelseledamot för den svenska organisationen MENSEN – forum för menstruation, och sedan länge engagerad i mensfrågor, att utbyta erfarenheter med Sukhibhava Foundation och lära mig om deras arbete för MENSkliga rättigheter.

/Emy

PS. Har ni några frågor om menshälsa, vill veta mer om hur det ser ut kring mensfrågor i Indien, har någon fråga om MENSEN, eller bara vill prata om något helt annat, kontakta gärna mig på lynch.emy@svalorna.org.

Att betrakta symptom och orsak

På landsbygden i Kolardistriktet, där jag (Linda) och Emy befinner oss, är alkoholproblemen utbredda och drabbar framförallt män, men även kvinnor. Alkohol säljs illegalt i byarna vilket innebär att det finns stor tillgänglighet. Ett av Grameena Mahila Okkutas fokusområden är att stoppa alkoholproblemen genom att införa ett alkoholförbud då de ser en tydlig koppling mellan mäns alkoholkonsumtion och våldet mot kvinnor. Efter att ha spenderat närmare fyra månader på plats är det lätt att se varför ett alkoholförbud skulle vara bra. I den alkoholkultur som råder här på landsbygden konsumeras starksprit med ett tydligt syfte, att bli riktigt berusad, och det verkar inte finnas någon ”måttlig” konsumtion av alkohol.

Att det finns ett samband mellan alkohol och våld råder det inga tvivel om. Vid högre promillehalter är det svårare att kontrollera känslor och det är inte ovanligt att bli aggressiv.  Alkohol beskrivs dock ofta som den främsta orsaken till våld mot kvinnor och det är just i diskussionen om vad som är symptom och orsak i sammanhanget som mitt synsätt kolliderar med synsättet här på plats. Orsaken till våld grundar sig enligt mitt synsätt främst i rådande samhällsnormer. När alkohol beskrivs som orsak till våld riskerar det att ta bort ansvaret hos våldsförövaren. Detta kan i sin tur påverka arbetet med att förändra samhällsnormer som leder till våld negativt, framförallt rörande synen på kvinnans värde och rättighet att inte utsättas för våld. Om förövaren inte hålls ansvarig för sina handlingar, vem ska då bära ansvaret att förändra beteendet?  

Ett alkoholförbud kommer med största sannolikhet inte eliminera mäns våld mot kvinnor. Men om alkoholkonsumtionen minskar kommer det finnas större möjligheter att arbeta långsiktigt med att förändra samhällsnormer. Att förbjuda alkohol i distriktet är dessutom en snabb väg till att minska våldet, vilket är ett viktigt steg framåt. En intressant frågeställning är dock hur våld mot kvinnor i relation till alkohol bör betraktas på samhällsnivå och vilka konsekvenser olika synsätt får.

/Linda