“So what are we doing here and how will we, two interns not knowing much about Uttarakhand and even less about the daily lives of the local village communities, contribute to the work of SOPHIA and UYRDC[1]?” I have kept asking myself, both before the departure to India and also while here. The answer that keeps resounding in my head is getting more and more developed and more specific for each day. The intended main purpose of our stay at SOPHIA in Dehradun and at UYRDC will be to, together with the two organizations and their target groups, develop a format for how these organisations will review their projects in 2015.
But as I, and my colleague Isabell, think that we have sort out the answer to the question mentioned above, more questions arises. After more than two weeks at SOPHIA in Derhadun we are quite clear about how they work to strengthen the capabilities of the Van Gujjars to claim their domicile[2] and forest rights, at least in theory. When we joined the Van Gujjars in their forests this Saturday, some ideas of how this might be carried out in practice also arose but there is still a lot of thinking and tinkering to do before we actually know what will be included in the forthcoming review in 2015.
Lal Sen of Timli village has long been well aware of the high stakes involved in the forest conservation projects by the state forest department. As cited already in 1991, he expressed the difficulties of claiming political and forest rights being a pastoralist people among a society where settled farming is the norm.
Lal Sen’s grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank.
Initially SOPHIA worked with SSNC (Swedish Society for Nature Conservation/Svenska naturskyddsföreningen) in the forests rights programme and with the Swallows (Svalorna Indien Bangladesh) in a sustainable farming project. In 2010, however, SNNC withdraw their operations from India and the Swallows continued the funding of the Agency and Forest Rights programme, which aims to strengthen the Van Gujjars in their ability to claim domicile rights and rights to their forests. But UYRDC then, how do they feed into this programme? UYRDC joined the Swallows’ Agency and Forest Rights programme in 2011 in order to build a common platform with SOPHIA for capacity building, information sharing and most important, to perform advocacy towards the state government. And while SOPHIA is working towards the Van Gujjars, UYRDC aims to build the capacity of village hill communities in order to improve forest management.
Then again, how will we be able to contribute to their work the coming month while staying at their office in the small village of Narayanbagar in the Himalayas? How can we integrate the people to whom this programme is aiming into the review exercise? These are questions I hope we will sort out in next couple of weeks!
And after a few delays, it just got confirmed that we will do the 10 hour journey via serpentine roads to the small village of Narayanbagar and the office of UYRDC this Saturday. Traffic jams, city life and paneer masalas will then turn into, at least as we have pictured it, steep mountain hills, leopards hunting us in the evenings, weak internet connection and more daal, millets and vegetables than masala curries and Cadburys.
/Johan
[1] Society for the Promotion of Himalayan Indigenous Activities and Uttaranchal Youth Rural Developement Centre
[2] Domicile rights include voting rights, ration cards, photo IDs etc.
”Om du bor i vattnet ska du inte göra dig ovän med krokodilen”, säger Noor Jamal medan han långsamt vaggar fram och tillbaka på mattan och hans en gång vita, enastående knutna turban pendlar mellan skuldrorna. Han spärrar upp ögonen och ser rakt in i mina. Jag ser tillbaka. Hans liknelse är svår att missförstå. Om du bor i skogen ska du inte göra dig ovän med Skogsdepartementet.
Vi sitter tillsammans under ett grästak med skogen som vägg på ett tjockt lager färgstarka täcken och trasmattor. Noor Jamal blossar på en bidi, en tunn cigarett som är rullad av ett brungrönt tendublad. Han tilltalas lambardar, familjeöverhuvud, och det är kring honom vårt besök kretsar. Men hans fru Zakeena är sällan långsam att bryta in i samtalet.
Noor Jamal framför Hussein Bibi och Zakeena
Vi har åkt från frustrationen i Dehraduns morgonrusning via marknaden i Herbertpur där vi köpt färska tomater, squash, äggplanta, potatis, linser och några påsar chips. Destinationen är Timli khol—en av skogarna där Van Gujjarerna bor.
Hussein Bibi och Mirhamza som är familjens älsta dotter och yngsta son (och som jag tror båda är några år äldre än jag själv) öppnar utan att dröja de blå matkassarna av tyg och börjar skala potatis.
Vi har bara hunnit sätta oss och bjudas på en första kopp buffelte innan en gyllengul potatismasala kokar över öppen eld. Luften fylls av doften från söta chilifrukter som kokar med spiskummin och virvlande rök från de sprakande vedträna.
”En skogvaktare säger att det finns en plan hos Skogsdepartementet att ge oss land utanför skogen”, säger Noor Jamal. ”Lämna in en Right to Informationansökan så vi får se om det stämmer.”
I ord och inga visor dikterar han för Manto och Moneesh, mina kollegor, vad SOPHIA ska göra för honom. För genom SOPHIA kan han få del av sin medborgerliga rätt till offentlig information.
Lunch, aloo chapati.
Noor Jamal och Zakeena har fem barn och bor tillsammans med tre av dem i sin dera i utkanten av Timli khol. Sedan år tillbaka bor de där årets alla tolv månader.
I april går familjens tre bröder tillsammans med deras bufflar till betesmarken i Shimlabergen i Himachal Pradesh dit de återvänder år efter år. Efter ett par dagar vid bergsängarna går sedan de två älsta bröderna tillbaka ned till skogen medan Mirhamza, den yngste, stannar med bufflarna som slöar i en fjällbäck och äter ängsgräs.
I utbyte förser de två äldre bröderna Mirhamzas bufflar med foder under vintern. Det verkar vara en överenskommelse de är nöjda med alla tre.
Noor Jamal flyttar sig närmre och säger ”Se på dig”, till Manto. ”Se hur du lever, vad du äter, vilken utbildning dina barn får. Vad får mina barn? Här i skogen har vi inga möjligheter, vi måste flytta ut ur skogen så vi kan leva som du.”
Och Jahoorhazan, mellanbrodern, som efter ett tag bjudit in oss i sin familjs hydda där hans fru med leende händer häller upp ytterligare en kopp te, fyller i att han och syskonen precis som sina föräldrar hoppas att ryktet är sant—att de ska få land utanför skogen. Där har de och deras barn större möjligheter tror de.
Men om familjen flyttar ut ur skogen kommer de sluta gå till bergen överhuvudtaget. ”Då finns det ingen anledning att gå dit. Även om jag kommer att sakna ängarna”, säger Mirhamza.
”De senaste åren har det blivit nästan outhärdligt att bo kvar i skogen”, berättar Jahoorhazan. ”Skogen har blivit så mycket sämre. Förut räckte det att plocka löv från ett träd för att ge mat åt två bufflar men nu måste vi klättra upp i nästan tio.”
En av deras kusiner dog för ett år sedan när han föll ned från ett träd och knäckte nacken. ”Och löven växer tillbaka långsammare nu och det är dåligt med gräs och vatten.”
Jag frågar varför skogen blivit sämre, men ”det är Skogens hemlighet”, svarar de.
Familjens dera, deras bosättning
Från mitt perspektiv är det tydligt att skogen förändrats i takt med klimatet. I delstaten Uttarakhand pratar människorna om jhari. Varje vintermånad brukade jhari komma: ett par dagars regn som fyllde vattenreservoarerna och gav näring åt skogen. Men sedan femton år har jhari upphört och skogens ekosystem försämrats.
Mellan två klunkar te tänker jag därför tvärt att för varje sak jag köper—om det nu är en iPad 4 eller en flygresa till Indien—och för varje koldioxidmolekyl jag på så sätt indirekt sänder ut i atmosfären, tvingar jag faktiskt Noor Jamal, Zakeena och deras familj ut ur skogen. Den globala marknadens ojämlikhet och min egen plats däri blir plötsligt vidrigt påtagliga.
Vid det här laget har Noor Jamal hunnit röka säkert sin fjärde cigarett ute under grästaket och ytterligare en omgång te får en extra tillsats socker medan det kokar löddrande över elden. Familjens katt smakar på matresterna från lunchen och Noor Jamal lutar sig mot en säck kraftfoder och kliar sig i sitt hennaröda och gråa skägg.
”När inte skogen räcker till åt bufflarna måste vi köpa kraftfoder från markanden”, säger han. —”Är teet tillräckligt sött förresten?” ”Ja.” ”Acha, bra.”
”Priset på en säck oljekaka har stigit från femtonhundra till tvåtusen rupee det senaste året”, förtydligar Jahoorhazan.
Oljekaka är det som blir kvar när man pressat en växt för att framställa olja och varje buffel äter ungefär ett kilo per dag och en säck innehåller sjuttiofem.
Tvåtusen rupee är en enorm summa för familjen. De är listade av staten under fattigdomsgränsen vilket betyder att de lever på mindre än tjugotvå rupee per dag. Det är knappt tre kronor.
Zakeena kokar te under grästaket
Varje rupee måste synas på båda sidor och därför är Zakeena bekymrad eftersom hon är osäker på om hon är listad i statens familjeregister. Om hon är det får hon ut den pension på fyrahundra rupee i månaden hon har rätt till. Dessutom kan hon handla på marknaden för kraftigt subventionerade priser.
För ett kilo vete, linser eller ris får hon utan ransoneringskort ge omkring tjugo rupee. Med bevis på att hon lever under fattigdomsgränsen betalar hon två och femtio.
”Ni ska göra en Right to Informationansökan om det också så vi får klarhet i om hon är listad”, deklarerar Noor Jamal.
Han är rädd för konfrontation med Skogsdepartementet men Noor Jamal vet att han har rättigheter. Sedan Zakeena och han och andra Van Gujjarer mobiliserade politiskt i början av 90-talet har deras kunskap och självförtroende ökat. För Noor Jamal och Zakeena vet att Indiens demokrati ger dem möjligheter.
Eftersom de får rösta i valen kan de också ställa politiker till svars. Och om de får rätt till sin skog genom Forest Rights Act får de ännu större stöd för att höja sina röster—även om de nog till sist vill flytta till en bit land utanför skogen.
En liten tjej som mot sin mammas vilja bestämt tagit av sig sina byxor kommer fram med en stor rödvitrutig yllefilt som Noor Jamal sveper om sig för att hålla eftermiddagskylan på behörigt avstånd. Samtidigt ger sig Hussein Bibi och Jahoorhazan i väg för att plocka löv uppe i träden. Brevid oss har en buffelkalv rest sig på fyra nyvakna ben och gett sig i kast med att förgöra en hög med gräs och löv.
Noor Jamal sträcker fram sina båda händer så vi möts i ett fyrhändigt handslag. Sedan återvänder Manto, Moneesh, Oscar och jag mot vår bil medan Van Gujjarernas torsdag fortsätter i Timli khol.
På mitt säte i bilen känner jag fortfarande av kraften i Noor Jamals handslag. Demokrati kan verkligen kan vara mer än att gå och rösta vart fjärde år, tänker jag. Kanske är det Noor Jamals vilja att utnyttja sin demokratiska möjlighet, hans vilja att ställa krav på demokratin och att försiktigt hoppas på den som jag känner efter att våra händer skilts åt. För visst ska man passa sig för krokodilen, tänker jag. Men en vred vattenbuffel är inte heller att leka med.
Det börjar bli kallt tycker hon. Jag som har en termometer vet att det är fjorton grader om natten och att det om någon månad kommer gå ned mot fyra. När solen går ned smyger älvorna fram mellan träden och mattan som ligger under och täcket som ligger över blir råa och fuktiga. Men elden i lergolvet värmer utifrån och teet kokt på buffelmjölk värmer inifrån. Och så släpper jordväggen ifrån sig solens strålar som den sugit åt sig under dagen.
Men att korruptionen är livsviktig är egentligen inte så konstigt för så har det alltid varit, åtminstone så länge någon i släkten kan minnas. Konstigare däremot är hur livet för kvinnorna håller på att förändras.
Nu och då kommer män från Saudiarabien till deras khol och berättar att de missförstått det här med att vara muslimer. Att kvinnor ska hålla sig mer hemma och måste täcka ansiktet. – Något så fruktansvärt opraktiskt när man ska plocka löv uppe i ett träd. Det har de aldrig gjort.
Dessutom har familjen mer pengar nu. Nu får de nästan 36 rupee för en liter mjölk genom att sälja till SOPHIA:s mjölkprogram. För tjugo år sedan fick de bara sex. Men eftersom det är männen som sköter mjölkaffärerna får kvinnorna mindre att säga till om när det gäller inkomsterna. Så var det inte förr.
Hennes liv är i förändring. Men fastän det är svårt och blir svårare att vara kvinna i Van Gujjarernas och Indiens skogar kämpar hon. För där det finns makt finns det motstånd.
۱
Längs Indiens östkust löper ett bälte av skog, liksom längs Himalayas brant där Van Gujjarerna bor. Skogen delas av statsmaktens geografiska gränser i delstaterna Chhattisgarh, Jharkhand, Orissa och Västbengalen och i skogen bor flera av Indiens så kallade ursprungsfolk. Och de rör på sig.
De säger att det är de fattigas och förtrycktas kamp mot makten och kapitalet. De är utblottade kvinnor med kalasjnikov och målet är en maoistisk revolution. Mot dem har den indiska staten vänt sina vapen genom sin paramilitära Central Reserve Police.
Båda sidor blöder. De halshugger och skändar kroppar, de tränar barnsoldater, och skenavrättar. Kanske därför att politisk makt växer ur en gevärsmynning, om vi ska tro Mao Tse-Tung. Kanske därför att våldsam politisk kamp växer ur desperation.
Maoisternas anhängare, som författaren Arundhati Roy som vandrat med gerillan under tre veckor, menar att ”om du är en adivasi”, alltså en ursprungsfolksinvånare, ”som bor i en skogsby och 800 Central Reserve Police kommer och omringar din by och börjar bränna den, vad ska du göra? Ska du hungerstrejka? Kan de hungriga hungerstrejka?”
Samtidigt säger maoisternas kritiker, utan att för den delen nödvändigtvis stödja statens våld, att väldigt få av maoisternas ledare faktiskt är ursprungsfolksinvånare. De fattiga ursprungsfolken har i stället tragiskt hamnat mellan staten och elitskiktet bland maoistrebellerna i deras blodiga uppgörelse. Därför måste en annan väg vara möjlig.
۱
Van Gujjarerna har valt en väg som öppnades 2006. Medan Saddam Hussein avrättas i Baghdad och Nintendo Wii släpps i Europa stiftas lagen Forest Rights Act i New Delhi och den blir fort Van Gujjarernas vapen i kampen om skogen.
Forest Rights Act kommer till under himlastormande debatt efter kraftiga påtryckningar från Indiens ursprungsfolk och skogsinvånare. På många sätt visar den att det finns hopp för Indiens demokrati.
Lagen säger att den som tillhör ett ursprungsfolk—det är en lista som staten upprättat—eller den som med dokument kan bevisa att hen bott i skogen i sjuttiofem år kan få rätt till upp till fyra hektar mark. Lagen ger rätt att hugga bambu och plocka löv, honung och vax, eller låta djur beta. Men bara om det är ens enda inkomstkälla och den är direkt nödvändig för ens överlevnad.
En rättighetsansökan görs dessutom i båda makars namn. Alla beslut som tas om marken måste därför godkännas av både herr och fru skogsinvånare. Forest Rights Act, en lag som skogen, har därför potential att stärka kvinnors möjligheter i en tid när Van Gujjarkvinnor, och andra, socialt trycks allt mer tillbaka av marknadskrafter och islamisering som spelar i polyfoni med normer om det manliga och det kvinnliga som förminskar halva mänsklighetens förmåga och möjlighet.
Och det handlar så klart också om den hinduisering eller den sekulärkristenisering som nationalkonservativa förespråkar i både Indien och Sverige.
Forest Rights Act ger till och med skogsinvånare rätt till mark som ligger inom nationalparker och naturskyddsområden. Inte så konstigt därför att Skogsdepartementet och lokala skogvaktare gör allt de kan för att stoppa och förhindra implementeringen av lagen. Den som har rätt till sin mark kan aldrig tvångsförflyttas, inte ens för att bygga en nationalpark, och den som har rätt till sin skog behöver inte betala mutor till skogvaktarna för att låta sina bufflar beta mellan träden.
Det är visserligen naivt att tro att lagen kan slå undan benen för all korruption, men den kan minska Van Gujjarernas dagliga beroende på den.
Maoisterna säger att Forest Rights Act bara är hyckleri, senast i uttalanden i augusti. Det är en lag som återger viss makt över skogen till skogsinvånarna, säger de. Makt som togs ifrån dem av britterna, slutligen manifesterat i 1927 års väldiga Indian Forest Act som lägger all skog under Skogsdepartementets kontroll, och som den ”demokratiska” indiska staten fortfarande förvägrar skogsinvånarna. I stället ska alla lagar som reglerar skogen tas bort och makten fullkomligt återges till de som bor där.
Från sitt håll ropar samtidigt miljöaktivister och oroliga biologer och ekologer. Att låta skogsinvånare få bo i naturskyddsområden raserar allt arbete som lagts ned på att skydda tigrar och noshörningar och att återskapa den förlorade biologiska mångfalden. Detta trots att Forest Rights Act i en av sina starkaste paragrafer kräver att den som har rätt till skogen måste bidra till att skydda den och den biologiska mångfalden. Van Gujjarerna säger att skogen är deras hem, att de måste ta hand om den, för utan den skulle de inte finnas.
Intressena som kolliderar i skogen är både enorma och enormt viktiga. De handlar om liv och död: både människors, tigrars, ideologiers, korrupta maktintressens, skogsindustriers, cyanobakteriers och mangoträds liv och död.
Olika intressegrupper gör allt för att skogen ska bli den plats som de kämpar för. Själva definitionsrätten av skogen står på spel; vad skogen är och vems den är. Som genom en explosion av motsägelser blir det tydligt att skogen och vår relation till naturen är djupt politisk.
Därför är det stora och livsviktiga frågor som ryms på den plats där en eld sprakar i ett lergolv och där en buffel blir mjölkad av en kvinna som känner hur värmen från buffelns mjuka svartluddiga mage fyller henne när det börjar bli kallt om kvällen. Där älvor dansar mellan träden och där människor somnar, vaknar och kämpar.
Det är frågor vi är likgiltiga inför på egen risk. Och på andras.
Dagens ämne är korruption. Därmed ber jag om ursäkt till eventuella biståndsministrar som är i stånd att spilla morgonkaffet över pressvecken. Van Gujjarerna skulle nämligen inte överleva utan korruption.
Saken i sig är absurd. Men samtidigt ställer den intressanta frågor till vår idé om korruption som Det Goda Styrets profana motsvarighet till syndafallet.
Berättelsen börjar med det indiska Skogsdepartementet som har makt över nästan en fjärdedel av Indiens yta. Samtidigt uppskattar den indiska plankommissionen att det bor runt 100 miljoner människor i skogarna som täcker fjärdedelen av Indien, där i bland Van Gujjarerna.
Den som vill uppleva Skogsdepartementets makt behöver inte åka längre än till deras forskningsinstitut i Dehradun och känna hur måttligt stor man känner sig i jämförelse med deras väldiga byggnad.
Forest Research Institute i Dehradun, byggt av britterna 1906. Och tillråga på allt fyra prunkande buskar bougainvillea.
En fråga som lätt infinner sig är hur Skogsdepartementet kan kontrollera så mycket mark. Då ska man komma ihåg att de första hundrafemtio åren som Indien vad Storbritanniens koloni styrdes landet av det brittiska ostindiska handelskompaniet. För ett handelskompani som så billigt som möjligt vill skeppa hem naturtillgångar till sitt lands industrialisering och ekonomiska tillväxt är förstås Indiens stora skogar en våt dröm av timmer.
Dessutom ska man komma ihåg att kolonialismen var ett europeiskt upplysningsprojekt. Som civiliserade européer som nått högst upp på mänsklighetens utvecklingstrappa var det vår självpåtagna plikt att hjälpa de outvecklade orientaliska raserna från sitt primitiva liv upp till utsikten på trappans översta trappsteg.
”Det torde knappt behöva anmärkas”, skriver en av handelskompaniets tjänstemän vid namn John Stuart Mill—mer känd som liberalismens fader—i sin bok Om friheten,
att denna sats endast kan tillämpas på mänskliga individer, som äro vid mogen ålder och vid sina sinnens fulla bruk. […] På samma grund måste vi utelämna ur räkningen sådana outvecklade samhällen, där hela folket måste betraktas såsom omyndigt. […] Frihet är ett begrepp, som icke har någon tillämpning på den ståndpunkt, där människorna ännu icke äro mäktiga utveckling genom fritt och opartiskt meningsutbyte. Till dess finnes intet bättre för dem än blind lydnad för en Stora Mogul eller en Karl den Store, om de äro nog lyckliga att finna en sådan.
På denna grund, i härlig svensk översättning från 1917, lagstiftade man att den liberala idén om privat äganderätt skulle gälla även i Indien. Ett steg för att hjälpa de förvirrade indierna, som ändå haft tur att ha en så god despot som den Store Mogulen, lite närmre friheten. Därmed kunde skogen tillfalla Skogsdepartementet som privat egendom. Det betydde på samma gång att de människor som fram tills dess levt i skogen kriminaliserades och plötsligt blev inkräktare på Skogsdepartementets mark.
De flesta Van Gujjarer lever ändå någorlunda lagligt i departementets skog. 1937 beslutade Skogsdepartementet att dela ut tillstånd till Gujjarerna för att bo på en viss plats i skogen och att ha ett visst antal bufflar.
De här tillstånden har sedan gått i arv. De Van Gujjarer som jag träffar 75 år senare bor på samma plats som deras föräldrar och farföräldrar bott. Problemet är bara det att alla barn till den som ursprungligen fick tillståndet måste dela på det. De låt säga fyra syskonen måste bo på samma plats där bara deras föräldrar tidigare bodde. Tillsammans får de inte ha fler bufflar än deras föräldrar hade ensamma.
Keep out!
Om föräldrarna då hade tillstånd för tolv bufflar och det nu är tredje generationens barnbarn som delar på tillståndet blir det varken mycket plats att bo på eller många bufflar att mjölka per familj.
Därför behöver Van Gujjarerna hålla fler bufflar än vad de får. Dessutom reglerar Skogsdepartementet vilka träd Gujjarerna får plocka löv från och säger också att minst en tredjedel av trädkronan måste lämnas orörd.
För att ge mat till sina bufflar måste Gujjarerna plocka löv även från de förbjudna träden och många gånger kalplocka träden. Det är med andra ord ett ekologiskt ohållbart bruk av skogen som kommer sig av att Van Gujjarerna tvingats in i ett hörn som inte är tillräckligt stort för att de ska kunna överleva.
Fram tills nu är lösningen korruption. Departementets skogvaktare vänder gärna bort blicken om Van Gujjarerna förser dem och deras familjer med gratis buffelmjölk och ghee, dvs. det klarnade smör som används både för att steka paranthas och för att smörja in heliga statyer av Shiva.
Paul Robbins, som är professor i politisk ekologi och geografi i USA, har försökt förklara den här typen av korruption i sin artikel The Rotten Institution: Corruption in Natural Resource Management. Han menar att problemet med det ohållbara bruket av skogen som uppstår genom korruptionen egentligen är en klasskonflikt.
För att klara livhanken måste Van Gujjarerna, som är fattiga muslimer, skapa en god relation till skogvaktaren. Skogvaktaren är en välbetald man från en hög kast; oftast en brahmin eller rajput. En god relation skapar man genom mutor. Kanske måste man bjuda skogvaktaren på fest. I Gujjarernas fall finns det få saker som skapar så mycket tillit som en liter mjölk.
Att skapa en god relation till Skogsdepartementets tjänstemän, skriver Robbins, är på så sätt lättare för rika än för fattiga eftersom de kan ge större gåvor. Rika personer från en hög kast får därför ofta större fördelar som att låta sina djur beta inne i nationalparker och naturskyddsområden. Fattiga kan däremot lätt köras i väg.
Dessutom är det lättare för män än för kvinnor visar Robbins i sin studie i Rajasthan. Enligt de sociala normerna ska kvinnor inte dricka alkohol offentligt och därför har de svårt att bjuda skogvaktarna på kalas. För Van Gujjarerna som inte dricker alls är det en möjlighet till muta som inte fungerar för någon. På det här sättet är det främst rika högkastmän som tjänar på korruptionen medan fattiga kvinnor av låg kast förlorar mest.
Men Van Gujjarerna kan inte överleva utan tillträde till skogen som korruptionen ger dem. Därför kan de inte kämpa emot korruptionen utan dras in i den. Korruptionen blir en struktur som organiserar vem som har tillträde till vad genom att fläta samman lokala maktförhållanden med statsapparaten och lagen som reglerar skogen. Den korrupta maktstrukturen bidrar i sin tur till att naturen används på ett ekologiskt ohållbart sätt.
– Så vad vi kan göra åt den hemska men livsviktiga korruptionen?, tänker du förstås när du lyckats läsa ända hit. För att dina ögon inte ska blöda och för att behålla den intensiva spänningen får det bli ämnet för nästa inlägg signerat Cederlöf här på indienbloggen.
Långsamt klarnar jag till medvetande. Men det är mörkt och alla verkar sova. Golvet luktar jord och ryggen är stel. Sedan förstår jag varför jag vaknat. Det svaga ljuset som kommer in genom dörröppningen med dimman från skogen för med sig en ensam mansröst. Det är en ljus och rak men spröd röst som sjunger att Gud är större, Gud är större, Allahu akbar. Allahu akbar. Jag ser på klockan, den är strax före tre. De tre männen jag delar matta med snarkar. Gud är större, tänker jag och lyssnar. Sedan somnar jag igen.
Nästa gång jag vaknar sprakar en eld från en grop i lergolvet. En kvinna i djupt blå salwar kameez och blodröd sjal eldar. Utifrån hörs röster och tidig rörelse och jag ser siluetterna av en man och en buffel gå förbi. Så börjar ett barn gråta och männen på min matta vaknar och börjar prata. En liten flicka med sjal över huvudet, en sjal som är lika lång som hon själv, kommer fram med en kopp te. Våra ögon möts och hon vickar kort på huvudet, varsågod. Teet är sött och fylligt av kraftig buffelmjölk. Jag ser på klockan som är fem över sex och det är morgon i Kirkiliskogen.
Gujjarmän på flodbädd (”rao”)
Mitt första besök i Gujjarernas skog är inne på sin andra dag. När den dagen är slut kommer vi totalt att ha vandrat fyra mil och korsat Shivalikbergens kam. Men resan börjar dagen före, precis som resan till Kalsi, i en tutande buss som centrifugalkraften slungar halvt utanför vägräcket i de branta kurvorna och där mitt svenska behov av personlig sfär på åttio centimeter fort nedgraderas från behov till önskan. I en kurva strax efter gränsen mellan Uttarakhand och Uttar Pradesh, de två delstaterna, stannar bussen och vi ska av. Nedanför vägbranten börjar stigen.
Jag går i ordentliga vandringsskor och SOPHIA:s fältarbetare Nazim går i flipflop av läder. Moneesh klappar om sin mage och skrattar och Oscar går lika bekymmersfritt som en helig man som korsat Tibet utrustad med bara ett riskorn och ett mantra.
Ömsom är stigen snårig genom skogen, ömsom flodbädd av rullsten och sand som fylls till fors under monsunmånaderna. För mig är det en stig på väg mot ett äventyr. För Moneesh och Nazim deras arbetsplats. Stigarna är de helt nödvändiga länkar som binder samman khols med khols, skogarna kring flodbäddarna där Gujjarerna bor, och deras med deras, Gujjarernas bosättningar. För Van Gujjarerna är stigarna vägar till släkt och vänner, till möten, till marknaden, till sommarlägren i bergen. Nätverket i en livsvärd.
Vägen leder oss till olika platser och den enkla betydelsen av en väg är svår att bestämma.
Så gör vi paus och stannar vid en dera som plötsligt dyker upp mellan träden. Moneesh och Nazim, och Oscar och jag som deras märkliga följeslagare, tas överallt emot som goda vänner. – Nazim-bhai! Nazim, bror, välkommen! Först nu förstår jag på allvar hur viktiga SOPHIA är för Van Gujjarerna.
Flicka vid gheeburk
Filtar läggs ut och vi bjuds på buffelte. Efter femte deran tappar jag räkningen på hur många familjer vi besökt och efter sjätte koppen te hur många koppar vi druckit och hur många laktastabletter jag svalt för att artigt klara mjölken.
Alla möten sker på hindi. Men trots att vi får öva vårt tålamod i att inte förstå fylls vi av intryck som språket inte kan förmedla. Kaneldoftande träd, buffelmjölkens rökiga smak, känslan av att gå in i en svärm av gula fjärilar, svalkan under taket på en dera och solens heta strålar under vandringen; bufflar, kor, getter och en häst som fria betar i skogen, Van Gujjarernas leende ögon. Vetskapen om att en tiger kan se mig.
Så kommer vi fram till deran där vi ska tillbringa natten. Klockan är fem. Vi dricker te och ett par filtar breds ut för mig och Oscar på den rymliga avsatsen framför det största huset. Uppe i ett träd plockar någon löv till bufflarna med en skära. Husväggarna är av lera mellan störar från skogen. I huvudhöjd är väggarna öppna innan ett högt grästak tar vid. Fåglar kan flyga in och ut och under taket samlas röken från elden när kvinnorna kokar daal och steker chapati. Männen är klädda i rutiga lungis, ljusa kurtas och broderade mössor och pratar med Moneesh och Nazim och leker med sina mobiler. Kvinnor för sig. Män för sig. Oscar och Gustav mittemellan.
Klockan åtta serveras maten tillsammans med en hel chilifrukt att knapra på och vi får vatten som smakar buffelmjölk efter att ha kokats i grytor på det brinnande köket i lergolvet. Då är det nio timmar sedan vi senast ätit. Gujjarerna äter bara två gånger om dagen.
I det största huset
De gula linserna smakar förvillande gott. Dimman smyger fram ur skogen och solen går ned. Tillsist slocknar elden och vi ser bara glöden från Gujjarernas bidis, deras cigaretter. Oscar och jag ligger på filten på avsatsen och röker varsin cigarill och tänker att det här är ju ganska häftigt. Tillsist slocknar alla bidis och bara eldflugorna gnistrar omkring oss.
Så går vi in i det största huset och lägger oss. Några män sjunger sin aftonbön till Allah, Allahu akbar. Glovet under mattan är hårt och sovsäcken är alldeles för varm. Syrsorna sjunger sjustämmigt. Vi är säkert tio personer, barn och äldre, som sover i huset. Jag tittar upp i taket medan de tre männen brevid mig på mattan somnar och börjar snarka. Jag hör det bekanta ljudet av en buffel som lägger sig tungt och högljutt pustar ut.
– Hur ska jag kunna berätta om det här?, tänker jag innesluten i min sovpåse. Tur att jag får dela upplevelsen med Oscar, tänker jag. Sedan tänker jag på hur tydligt det är att vi bortom alla etiketter och olikheter är samma enkla människor. Sedan tänker jag på att Gud är större. Allahu akbar. Sedan somnar jag när klockan är strax före midnatt.
När vi försiktigt släntrar ned till flodbanken från bron över den väldiga floden Jamuna kommer ett stort svart och vackert skägg emot oss. ”Salaam aleikum”, säger han med ett stort leende och en utsträkt hand. Mannen, den första livs levande Van Gujjar jag träffar, skakar entusiastiskt Moneeshs hand samtidigt som en rödgrön filt breds ut för oss på marken. Under skuggan av ett träd har familjen slagit läger vid Kalsi. Här, längs flodbanken vid bron, sammanstrålar Van Gujjarerna varje år på väg från sommarbetena till vinterlägren. Här inhandlar de förnödenheter och delar sedan på sig igen under de sista tre dagarnas vandring in i Shivalikskogen.
På lite halm i skuggan vilar en buffelkalv som inte kan vara många dagar gammal. Två barn far runt. De gamla talar med en försäljare som säljer tallrikar i aluminium från en cykel. Det är tjugo dagar sedan familjen börjat vandra från ängarna uppe i bergen. Mannen med det svarta skägget talar intensivt, upphetsat. Det känns som en speciell dag.
Vår resa börjar tidigt på morgonen vid Ballupur Chowk—en rondell i Dehraduns utkant som får alla rondeller i det svenska rondellmeckat Borlänge sammantagna att se ut som ett tvåmannatält brevid Taj Mahal. SOPHIA:s fältarbetare Moneesh, som bara pratar hindi, Oscar och jag kliver ombord på bussen mot Kalsi.
Kalsibussen är en buss som bara bussar är i Indien. Förmiddagssolen stålar in genom fönsterrutorna bland vackra saris och män som harklar sig högljutt och växthuseffekten visar sig fungera även denna dag och förvandlar den käppfulla bussen till en ångande bastu på fyra hjul.
Takhöjden är uppskattningsvis 185 centimeter och jag är 190 och har ståplats. Efter en dubbelvikt timme och ett antal dunsar upp i taket erbjuds jag medlidelsefullt en sittplats på bussens stora växellåda. Restimme två blir en darrig massage för frukostmagen.
Tillsist är vi framme i Kalsi och här tar färden nödvändigtvis slut. I marknadsgatans ände ligger en bom: STOP – Warning. Ett par militärer som dricker te håller vakt. Längre än till bommen får inga utlänningar komma. Här börjar militariserat område på gränsen till Kina. I stället får vi gå åt motsatt håll där Jamuna, fortfarande klar och iskall, drar ned från bergen på väg mot Delhi och österut mot Bengaliska viken.
Nere på flodbanken på den rödgröna filten talar mannen i skägg fortfarande engagerat med Moneesh. Oscar och jag bjuds på sockersött te kokt över en öppen eld. Språkförbistringen gör det svårt att förstå så min uppmärksamhet riktas i stället mot den nyfiknaste i sällskapet: en plirande liten tjej, kanske fyra år, som fnittrar hejdlöst när hon tittar på oss. Hon har en vacker lila sjal lindad runt sig och sin mörkt grönlilablommiga klänning. Efter ett tag tar jag mod till mig och mobiliserar femtio procent av mitt hindi-ordförråd: ”Mera naam Gustav hai, aap kaa naam kya hai?” Jag heter Gustav, vad heter du?
Svaret blir två stora ögon. Sedan ett svagt: ”Diah”. Sedan ett fullkomligt anfall av fnitter medan den lilla människan försvinner in under sin mammas sjal där hon fortsätter att fnittrande plira på oss genom det röda löst vävda tyget.
Så tar Moneesh fram sin väska, öppnar, letar runt, hittar det han söker och ber familjen samlas runt mannen i skägg. Moneesh tar fram en liten vit bunt med kort. Ett efter ett delar han ut dem och Gujjarerna pekar och tittar och pratar högt och jämför bilderna på korten med varandra. Det är ID-kort Moneesh haft med sig som för första gången någonsin ger de sju vuxna i familjen rätt att rösta i delstatsvalet i Uttar Pradesh.
Van Gujjarerna har levt i Indien i många hundra år före självständigheten 1947 men det är först den här dagen familjen får plats i den indiska demokratin. I flera år har Gujjarerna kämpat tillsammans med SOPHIA, också med stöd från Svalorna, för att få ID-kort. Men eftersom de vandrar mellan olika platser och delstater under året har staten vägrat folkbokföra dem. Alltså kan de inte få rösträtt.
Gujjarernas värld, två fasta punkter i Himalayas landskap som binds samman av välkända vandringsleder, konfronteras av statens byråkratiskt bevakade gränser. Det är en politisk geografi där Van Gujjarerna förlorat och förblivit rättighetslösa. Och eftersom Gujjarerna dessutom är muslimer finns ingen välvilja från delstatsregeringarna. Idag däremot kan ingen ta ifrån dem deras röst.
Diah har sprungit i väg och lekt med sin lillebror. Buffelkalven sover tungt och under bron på Jamunas flodbädd vilar familjens flock med bufflar. Det blir dags för Moneesh, Oscar och mig att vända hem till Dehradun. Vi följs en bit av mannen med det stora svarta och vackra skägget. Vi tar farväl, ”Salaam aleikum”. Men en gång till måste han få skaka Moneeshs hand. För det är en speciell dag.
Om du säger Himalaya säger jag Gotland. Gotland?, säger du. Ja, Gotland, säger jag. För kanske är gotländska Ojnareskogen och Timliskogen i sydvästra Himalaya inte så värst olika. I båda skogarna finns en brinnande konflikt. En kamp på liv och död som jag rätt vad det är har funnit mig själv mitt i.
När svenskamiljöaktivistersätter sig framför Nordkalks skogsmaskiner i Ojnareskogen är deras protest lika fysisk som den är en kamp om vad skogen egentligen är. Är skogen och kalken resurser redo att knuffa tillväxten mot fortsatt svindlande höjder? Eller, är skogen en viktig del av jordens hotade biologiska mångfald? Bevisligen lurar starka intressen i skogsbrynet.
I Indien har konflikten om skogen pågått åtminstone sedan det brittiska ostindiska handelskompaniet skeppade teak och mahogny till London så eftermiddagsteet kunde intas vid salongsmöbel av rimlig kvalitet. Med skogar som blivit plantager, träd som blivit timmer och lokal kunskap som blivit ekvationer för hållbart uttag av trä, hotades också mångfalden.
Sedan 1969 har därför nationalparker och naturreservat brett ut sig över fem procent av Indiens yta. Parkerna överses av Skogsdepartementets otaliga skogvaktare och tjänstemän utbildade i ”forest conservation”.
Kampen om att definiera skogen som plats för biologisk mångfald, där bengaliska tigrar, Girlejon och indiska pansarnoshörningar kan överleva, verkar alltså ha vunnit över synen på skogen som en källa för timmer.
Men i Timliskogen har konflikten en ytterligare dimension, det är tydligt: I Indien lever omkring hundra miljoner människor i de biologiskt hotade skogarna. I Timliskogen lever Van Gujjarerna. Biologen M. D. Madhusudan skriver i den indiska tidskriften Economic and Political Weekly att “på det hela taget konkurrerar djur- och växtliv med några av de fattigaste och mest exploaterade människorna om en och samma sak—hoppet om att överleva.” Inget exempel verkar så tydligt som Van Gujjarernas.
I september 1992 vandrade en grupp Van Gujjarer med sina bufflar ned från sommarbetena, bugyals, på 3000 meters höjd till sin vinterboplats i Timliskogen söder om Dehradun. Det här var ett speciellt år av flera orsaker (förutom att Sverige vann OS-guld i pingis alltså). Just det här året vandrade Manto, idag ledare för SOPHIA, och Pernille, en Lundadoktorand i antropologi, den långa vägen tillsammans med Gujjarerna. Manto berättar att det gick rykten under vandringen om att de inte skulle få komma in i skogen när de kom fram: en ny nationalpark, Rajaji National Park, hade öppnats. En park för vilda djur och ”orörd natur”—inte för människor.
Mycket riktigt, fortsätter Manto, möttes det trötta sällskapet som vandrat i ett par veckor, av skogvaktare och betongblock i rad där ingen buffel kunde passera. Van Gujjarerna skulle tvångsförflyttas till en by och bli bönder. Gujjarerna protesterade att ”det enda vi kan och vill är att mjölka bufflar och plocka löv från träden.”
Sällskapet gjorde läger i dikesrenen, lagade mat, sov och var förtvivlade. Efter mer än en vecka framför vägspärrarna började bufflarna dö av svält. Den lokala NGO:n RLEK, vars ledare Avdash Kaushal, tillika Mantos pappa, mobiliserade i press och tv. Gujjarerna hotade med vägblockader i Dehradun om de inte fick komma in i skogen. ”Bara ett år till, så vi har tid att lära oss leva utanför skogen.”
Efter femton dagar gav regeringen med sig. Men bara för ett år. Ur denna kamp om skogen, vad skogen är och vem som har rätt att vara där uppstod SOPHIA som en självständig del ur RLEK:s verksamhet.
Men frågorna kvarstår. Kan tigrar och människor överleva samtidigt i samma skog? Är hotade människogrupper mindre viktiga att bevara än hotade djurarter? Är hotade människor viktigare att bevara än hotade djur? Och varför måste de socialt svagaste människorna flytta på sig medan parkerna öppnar för ekoturister? Och är de människor som lever av att plocka löv ett större hot mot ekosystemen än kalkbrott, motorvägsbyggen, dammar, industriellt jordbruk, plantager, gruvor och urbanisering? Och vad händer när de utsatta människorna faktiskt använder skogen på ett ekologiskt ohållbart sätt?
Jag frågar mig också om man kan skapa ”orörd natur” och rum för ”vilda” djur genom att sätta stängsel runt skogen? Är inte ”wildlife management” en motsägelse i sig själv? Och kan man använda den kunskap människor har som levt i skogen i många generationer för att bevara ekosystemen? Varför är den kunskapen ofta mindre värd än Skogsdepartementets ”forest conservation”?
En kamp i en gotländsk skog och en kamp i en skog på Himalayas branta kant flätas samman och ställer svåra frågor: för vad är skogen, vems är skogen och på vems villkor? Och, inte minst, vad är min plats i dessa frågor, i kampen om skogen, som jag utan tvekan måste förhålla mig till i Dehradun—och i Sverige?
indienbloggen.org 