Tag Archives: Van Gujjar

Wedding in the Forest

Sorry for the absence from here on my part, Johan and I have been busy working and also as you might have read from the other interns, we went to Kotagiri  for Swallows Regional meeting. It was great to meet all the partners from India and Bangladesh. But best of all was to meet the other interns, it is such a nice group of people!

On monday we went with SOPHIA staff Munesh, Nazim and Manto into the Sesshera forest to go to a Van Gujjar wedding! I was very excited beforehand as Manto told us that there would be 800 Van Gujjars gathering together in the forest. And he was right. The night before the ceremony, the family of the groom served food for 700 hungry Van Gujjars and us. It was a great opportunity to learn more about Van Gujjar’s culture and their traditional wedding. The day after we also attended the ceremony of the groom as the bride is still in the state of Himachal Pradesh. After the ceremony the groom left with his close family to Himachal Pradesh to meet his bride for the first time…

IMG_3742

700 Van Gujjars waiting for food

IMG_3771

The ceremony of the groom

 

Contrary to a traditional presentation where males are the heads of households, it is to a large extent actually the women who are active in creating marriage alliance for their children. The intentions behind a woman’s matrimonial considerations for her children are consistently to strengthen the ties to her own close kin.  The result of this is that a girl is often given through matrilineal links back to the patri-line of her mother or preferably to the very dera from which her mother stems.  Among Van Gujjars such practices of cross-cousin marriage alliances based on direct exchange, creates structural relationships by a repetitive pattern of intermarriage between paired groups.

The marriage of Van Gujjars are interesting but very complex, if you wish to learn more I suggest you read Pernille Gooch thesis ”At the Tail of the Buffalo”.

IMG_3718

Cooking in the forest for 700 Van Gujjars

 

Now we only have a little bit over a month left of our internship, time flies and I have so much more to do and see. On the 24th of december I am going to Goa for a little holiday, can’t wait!

/Isabell

 

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

A little update

So a little update from us here in the north of India.

Since we got back to Dehradun two weeks ago, time has passed very fast. The first thing Johan and I did when we got back to the ”BIG” city” was to a) take a hot shower b) eat something else than Daal (lentils) c) join the gym. This might seem weird to you but after spending a month in a little village, these were the things we were longing for.

My experience in the little village of Narayanbagar was great, I learned a lot of being in the field close to the people that UYRDC are working with. But it is really different from my life in Dehradun. I realized after being back in Dehradun that Johan and I get the best of two world by working for both SOPHIA and UYRDC.

Since we got back to Dehradun our Midterm review with the focus of empowerment is slowly starting to come together. We have also spent 3 days in the forest in Uttar Pradesh with the Van Gujjars. It was so interesting to see their everyday life and and their struggle for forest rights. Not only are the forests degrading over the last couple of years, but also are they vulnerable to poor health condition due to poor access to basic facilities such as clean water and health care. But to see the efforts of SOPHIA field staff Munesh and Nazim in helping claiming their rights and so much more are really impressive and creates hope for the future. Looking forward to our next field visit already.

IMG_3605

One of the 15 ”Dera” temporary settlement we visited

IMG_3483

IMG_3530

Nazim, Munesh and Mumhad Ali eating dinner in the forest the first night

 

Next week we are off to Kotagiri and keystone for a Swallows partner meeting, we are really looking forward to this!

/Isabell

1 kommentar

Filed under Uncategorized

En dag och en natt

Klockan 08.00 en onsdag i mitten av november sitter jag i en bil på väg rakt ut i ingenstans. Dagen och natten ska spenderas i skogen tillsammans med Van Gujjarerna, en resa jag har sett fram emot länge. Trots det är humöret inte riktigt på topp. Inte bara lider jag av en svår förkylning, det har också gått mindre än fyra timmar sedan jag somnade, efter att Sverige precis förlorat kvalmatchen till VM mot Portugal.

Under mer än 24 timmar ska vi vara gäster hos Mama, hans fru Safura och deras barn. De bor i en hydda i skogarna utanför Mohand, en stad dit de tar sig varje dag för att sälja mjölk. Dagen går fort, många Van Gujjarer har kommit till Mamas hydda för att delta i ett möte. Starka män med stora hennafärgade skägg som högljutt diskuterar på ett språk jag inte förstår. Det är ett enastående skådespel.

Image

På kvällen sitter vi uppe sent i mörkret och bollar frågor med varandra, vi frågar om livet i skogen och de frågar om hur saker fungerar i det där konstiga landet vi kommer ifrån. När jag tillslut somnar gör jag det till ljudet av en sprakande eld, blandat med sång från Van Gujjarerna, en sång om skogen och deras ursprung.

Image

Dagen efter vaknar jag i gryningen, då har Mama och hans familj redan gått upp för länge sedan. När jag sticker ut huvudet ur hyddan ser jag vita hästar som går och betar i det tidiga gryningsljuset, och på väg ner till en porlande bäck för att borsta tänderna passerar jag en buffel som blir mjölkad. Jag är i paradiset. Stopp.

Image

Ungefär så skulle det låta om det här vore en reseblogg. För en västerlänning på besök är Van Gujjarerna extremt exotiska, med sina speciella kläder, sånger och utseende. Jag menar, de bor i hyddor i skogen. Men Van Gujjarernas liv är långt ifrån något paradis, de flesta av dem lever hårda liv. Varje dag är en kamp för överlevnad, och Van Gujjarerna måste slåss mot allt och alla, hela tiden. ”The way of the Gujjars”, att bo och leva i skogen är livet de vill leva, men inte bara. Det har också lett till extremt hög barnadödlighet, till att väldigt få av dem kan läsa och skriva, till att de blivit lurade och utnyttjade. Nej Van Gujjarerna lever inte i paradiset. De vill leva i skogen men de vill också vara en del av samhället. Deras särskildhet, deras speciella liv och utmärkande utseende är det som gör dem till vilka de är, det är det som gör dem exotiska men det har också gjort dem isolerade från samhället, det har gjort dem svaga och fattiga. Som nomader i ett system byggt på bofasthet blir de ständigt exkluderade. Att som nomad kunna rösta, gå i skolan, få sjukvård, allt blir en kamp mot ett system som aldrig riktigt velat bjuda in dem. Genom lång kamp mot systemet, med hjälpa av SOPHIA, har dock Van Gujjarernas inflytande ökat. Mycket av den ökade makten har sitt ursprung i kampen för skogsrättigheter, en rätt som ger dem möjligheten att bestämma över skogen de bor i och lever av.

Image

Mama, Safura och två av deras barn.

Tidigare hade skogsdepartementet nästan fullkomlig makt över skogen, och därmed kunde de även utnyttja Van Gujjarerna. Enligt Mama är det inte längre så, maktrelationen har rubbats: ”Före lagen om skogsrättigheter hade skogsdepartementet all makt över oss. De gav oss order och vi tvingades lyda. Nu har det förändrats, vi har en mer jämlik relation. Under de senaste tio åren har vår makt ökat hela tiden”. I slutändan hoppas Mama att rättigheterna ska ge dem möjligheten att kunna bo kvar i skogarna utan att vara exkluderade från samhället. Han vill att hans barn också ska vara Van Gujjarer, men inte Van Gujjar som honom: ”Mina barn, jag vill att de ska utbilda sig, jag vill inte att de ska leva isolerade. Om de utbildar sig kanske de kan få ett jobb och en framtid, det hoppas jag på för dem”.

/Petter Gustafsson

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Got milk?

Vi reser mot Mohand, en liten by i delstaten Uttar Pradesh, strax innanför gränsen mot Uttarakhand. Vi ska besöka SOPHIAs mjölkprogram, som kopplar samman skog och stad, producent och konsument. Vägen följer Mohandfloden, och längs hela vägen ser vi utspridda ”deras”, Van Gujjarernas traditionella hus som byggs av lera, gräs och på senare tid plast. Flera gånger tvingas chauffören väja för apor, som arrogant masar sig ur vägen i sista stund, eller för kor, som inte flyttar sig över huvud taget. Tillslut är vi framme i Mohand, där SOPHIAs mjölkbil ska fyllas med mjölk.

Image
Lali levererar dagligen mjölk till SOPHIAs mjölkprogram.

1996 startade SOPHIA mjölkprogrammet, som ett led för att stärka Van Gujjarernas ställning på marknaden. Innan programmet blev Van Gujjarerna ofta lurade av mellanhänder, som köpte mjölken billigt, för att sedan sälja den dyrt i städerna. Van Gujjarerna hamnade i ett ohälsosamt beroende, och många hamnade i djup skuld till mellanhänderna. Mer än 15 år efter att mjölkprogrammet startades är situationen annorlunda, priset på mjölk har stigit, och nästan all vinst hamnar där den hör hemma, hos Van Gujjarerna själva. Mellanhänderna finns fortfarande kvar, bara drygt 10% av all mjölk som säljs går via SOPHIA, men programmet har förskjutit makten, från mellanhänderna till Van Gujjarerna. Mellanhänderna kan inte längre lura folket från skogen, utan tvingas arbeta på deras villkor. Enligt Manto, grundare av organisationen, är det ingen svaghet att bara 10% av Van Gujjarerna är anslutna till programmet. Att bara 10% är anslutna visar istället på programmets framgång. Makten har inte flyttats från mellanhänderna till SOPHIA, utan från mellanhänderna till Van Gujjarerna, med SOPHIAs hjälp. Van Gujjarerna är inte längre beroende av mellanhänderna, men de är inte heller beroende av SOPHIA.  

På plats i Mohand ser vi hur mjölkbilen fylls, liter för liter. Varje dag kommer ett 50-tal Van Gujjarer hit för att sälja sin mjölk. Totalt samlas mellan 400-500 liter buffelmjölk in varje dag, och all mjölk testas innan den lastas på bilen. Framförallt mäts fetthalten i mjölken, som idag ligger nära 7%. Mjölken från Van Gujjarernas bufflar är fetare än vanlig mjölk, vilket gör att den av många människor är väldigt eftertraktad.

Till mjölkbilen kommer Van Gujjarer från olika håll, och på olika färdmedel. De flesta kommer bara med några liter, mjölk som de själva mjölkat samma morgon. En av dessa är Mustu, som har cyklat en mil för att komma till lastplatsen, med två kannor mjölk fastsurrade vid sidan av cykeln. Andra Van Gujjarer kommer till fots. De har vandrat 6 kilometer längs floden, bärandes mjölken på ryggen. Det är en promenad de gör varje dag. Bufflar har aldrig semester.

Image

Mustu cyklar en dryg mil, enkel väg, för att leverera några liter buffelmjölk.

 

Ett par timmar senare, när bilen är lastad, kör den tillbaks till Dehradun i Uttarakhand där mjölken säljs vid olika stationer på vägen. I Uttar Pradesh finns det ett överskott på mjölk medan Uttarakhand har ett underskott, vilket betyder att Van Gujjarerna kan få ett högre pris för mjölken i Uttarakhand. I Dehradun stannar bilen på 15 olika platser, och mjölken säljs direkt från bilen, till människor som får sina kannor fyllda. När vi anländer till den första försäljningsplatsen står redan ett antal människor i färgglada kläder och väntar på att få fylla sina metallkannor med färsk mjölk. En av dem som köar är Ritika, en ung kvinna som blygt ställer upp på att få sin bild tagen. Varje dag köper hon och hennes grannar mjölk från bilen. Dels är det bekvämt för henne, eftersom bilen stannar i närheten av hennes hus, och dels anser hon att mjölken från Van Gujjarernas bufflar smakar bättre än den som går att köpa i affärer.

Image
Kunder kommer med mjölkkannor som fylls med mjölk i bilen.

Precis som Ritika är de flesta som köper mjölk återkommande kunder, som varje dag köar vid mjölkbilen. De flesta återkommer för att de tycker om bufflarnas feta mjölk, för att den är färsk och för att kvalitén är högre än annan mjölk. Trots det är kvaliteten på mjölken det som oroar Van Gujjarerna mest. På bara ett tiotal år har standarden på mjölken från deras bufflar sjunkit. Enligt dem själva beror det på att djurens foder, löv som Van Gujjarerna plockar i skogen, har försämrats. Skogen de bor i är inte vad den en gång var, vilket gör det svårare och svårare för Van Gujjarerna att överleva som mjölkproducenter. Trots SOPHIAs framgångsrika mjölkprogram är därför Van Gujjarernas traditionella liv som nomader i skogarna i Himalaya hotat.  

/Petter Gustafsson, Dehradun.

1 kommentar

Filed under Uncategorized