UYRDC – indienbloggen.org

Vem äger skogen?

22 november, 201622 november, 2016av ldietrichsonLämna en kommentar

Att sitta i bil och åka ut till nya byar har blivit en del av vår vardag här på UYRDC. Vi möter ständigt slående vacker natur och nya höjder, där jag ibland känner att måste nypa mig själv i armen för att påminna mig själv om att jag faktiskt befinner mig just här. Ofta när vi kommer ut till en by som är ny för oss får vi många gånger frågan om hur vi trivs och då brukar vi alltid påpeka hur vackert det är här. Responsen på våra svar blir nästan varje gång ett milt leende och nickande i samförstånd, och jag får känslan av att de är stolta över att bo och leva i den omgivningen de har. Och inte någon gång tror jag att de tar sin natur för given. Det kan verkligen kännas overkligt när vi sitter och lyssnar på kvinnor och män som berättar om sin vardag medan bakom dem breder sig de gröna, mjuka och spetsiga bergen ut sig, en utsikt och tavla som de har som deras. I alla fall delar av den.

Bara en av de många vackra utsikterna vi får uppleva när vi åker på fältbesök.

Jag blir ofta påmind om hur starkt beroende samhällena är av sin skog och mark. Jag möter det när jag vaknar på morgonen och märker att våra grannfruar redan har varit igång flera timmar och tar hand om sina kor, låter dem gå ut på bete eller tar ut sina tjurar på fälten för att ploga. Jag möter det när vi är på väg från och till kontoret och ser hur de är igång med att antingen skära gräs som ska mata korna eller bära på jord för att göra marken brukbar igen. Jag möter det även när vi sitter med på fältbesöken och ser hur några yngre kvinnor går i bakgrunden och bär på gräs, möjligtvis är det så att de inte kan vara med på mötena för att arbetet inte kan vänta. Mycket av det de äter och lever av kommer från fälten som de själva har producerat och odlat. Det går inte att undvika hur otroligt viktig skogen och naturen är för deras dagliga försörjning.

På de fältbesöken UYRDC anordnar just nu är det stort fokus på Forest Rights Act, en lagstiftning som möjliggör att byborna kan återfå rätten till den skog som de lever av. The Forest Rights Act etablerades år 2006 efter en stor pågående diskussion i landet om hur mark skulle ges tillbaka till de som levt av den långt innan Storbritannien gjorde Indien till en brittisk koloni. Numera äger staten större delen av skogen i Uttarakhand, något som försvårar by-samhällenas möjligheter att försäkra sin levnadssituation.

Våra kollegor på UYRDC arbetar därmed att informera och medvetengöra samhällena om vad Forest Rights är, vad de har för rättigheter och vad det i sin tur kan ge för fördelar för dem i deras liv. Därför strävar UYRDC nu efter att få så många byar till att lämna in en sammanställning av dokument till Skogsdepartementet, något som krävs i processen för att ansöka om skogsrättigheter. I ansökan kräver staten bevis som styrker att de har brukat och ägt skogen som de lever av i mer än tre generationer, eller 75 år vilket i så fall skulle ge dem rätten att bruka skogen utan statlig kontroll.

Under ett fältbesök i byn Jaberkot ställer vi en öppen fråga till de kvinnor som sitter framför oss vad fulla rättigheter till deras skog hade möjliggjort för dem. Många kvinnor svarar i mun på varandra att det hade tillåtit dem att få odla och därmed hantera sina grödor på det sättet de önskar. Engagemanget för sitt eget jordbruk går inte att ta miste på, och det gör det ännu en gång tydligt för oss att fulla skogsrättigheter är en möjlighet att förbättra deras levnadsstandard.

Linnéa på UYRDC

Johan Lidholm

Stakes are high – summarising a month’s work with UYRDC

5 november, 2014av johanlidholm2 kommentarer

Working with a rights-based approach entails that important political issues are at stake. A rights-based approach implies that the transfer of rights to the target groups from duty bearers, most often the government, both is the aim in itself and the mean with which the well being of a target group is improved. In doing so, political power is also transferred between different compartments of society.

When asking several of the villagers we meet in meetings in the Narainbagar development block in Chamoli district what they think would be the greatest benefit of obtaining forest rights, we most often get the answer “not being dependent upon the government anymore” in response. It is thus more of a political issue at stake here than a material one. But it is not a question of gaining an autonomous position from the state. Gaining full rights to their forests would rather levelling the playing field of bargaining power between the local forest dwellers and the government.

Today, villagers need to ask the local forest department for permission when in need of timber for building houses, often in exchange of a small “commission” to the forest officer, as witnessed by many of the villagers we speak to. This is a typical example of patronage – the patron (government) keeps their clients (citizens) dependent upon him by arbitrarily delivering goods and services which the government have monopoly over thereby limiting the possibility of holding government accountable. When informing the villagers on this, the UYRDC field workers often use the metaphor of how parents give their children a lollipop in order to keep them satisfied, and how the kid need to behave (stay loyal in the case of the citizens) in order to get the candy. Obtaining full forest rights would do away with such a skewed relationship, at least based on forest resources.

In developing an approach for a forthcoming review of this forest rights project, we have tried to identify what the villagers themselves think is the greatest achievement of the project this far. An overwhelming majority answers “awareness” and “knowledge” about “our right to our forest and about the forest rights act”. In addition to this, the women also state that they today are more confident when talking about their opinions on how the forest should be managed. The inclusion of women in forest management decisions is vital, both for the condition of the forests and as a democratic right in itself.

These two achievements both indicate that the villagers have been empowered in their role as citizens where they now are expected to play a more active role in local political participation. The empowerment of the villagers thus contributes to one of the important objectives of the forest rights project: to strengthen the decision-making procedures of the local communities.

Whatever the efforts of the central government to dilute the forest right act, the strengthened awareness of the villagers of the Narainbagar area will have substantial positive consequences both for local democracy as well as for the management of the forests.

Danuli Devi of Maita Talla talks about the importance of uniting within the village in order to obtain forest rights. I practical terms, this is important when establishing the customary boundaries which the claim is based on. — Danuli Devi of Maita Talla talks about the importance of creating unity within the village in order to obtain forest rights. I practical terms, this is important when establishing the customary boundaries which the claim for their forest rights is based on.

//Johan

Uncategorized

The Bigger Picture

21 oktober, 2014av isabellbergman2014Lämna en kommentar

After 3 weeks with UYRDC and its work on forest rights for the remote communities in the nearby area, I thought I understood the Forest Rights Act. But hey, after 3 weeks in Narayanbagar I am actually more confused. I think this is because as you gain more knowledge the more question arises.

I have started to realize that the right to forest is so much more complex than I first thought. This is clear when you visit communities and you start to notice that there are big issues within the issue.

When a woman we meet in a village said ” one tree is like a child” you start to understand what the forest means to them and how much they are dependent on it. Even though, I might be more confused now than when I got to UYRDC, I am starting to see the bigger picture as well as the importance of the Forest Rights Act.

On Thursday it is the Diwali festival in India, therefore Johan and I will be leaving for Joshimath and Auli for a couple of days to see more of the Himalayas!

So long!

/Isabell

Uncategorized

15 Villages in 21 Days

9 oktober, 2014av isabellbergman20141 kommentar

After an 8 hour jeep ride through the Himalayas, we have arrived to the little and beautiful village of Narayanbagar, where UYRDC is based. Johan and I will be staying here for about a month, learning as much as possible about UYRDCs work in the Chamoli District.

Crazy landslides on the way to Narayanbagar

Compared to SOPHIA who work with the Van Gujjars, UYRDC work with the hill communities to facilitate the community forests rights and better management of Van Panchayats (Forest Council) under the Forest Rights Act. The programme is covering 25 villages (905 households) in Narayanbagar Development Block, Uttarakhand,

During our stay here, Johan and I will visit 15 of these 25 villages. First out was Maltura village comprising of 30 households. When we arrived yesterday to the village we were immediately welcomed by a group of women with smiles and tea (the best tea I had in India so far). Around 20 women had come to join the meeting with UYRDC. The meeting started with Gnaishi Devi chairperson of the Van Panchayats holding a speech about the village need to use the forest. It then turned to a general discussion as well as showing their social mapping. The village use this social mapping as evidence to show that they used the forest for 75 years as required by the Forest Rights Act.

Gnaishi Devi speaking about the village need to use the forest

Social mapping, showing evidence that Maltura village used the forest for 75 years

Today awaits a new village namely Acer. I am so grateful to have the opportunity to meet these people fighting for their forest rights.

Johan Lidholm

Formulating our task

30 september, 201430 september, 2014av johanlidholm1 kommentar

“So what are we doing here and how will we, two interns not knowing much about Uttarakhand and even less about the daily lives of the local village communities, contribute to the work of SOPHIA and UYRDC[1]?” I have kept asking myself, both before the departure to India and also while here. The answer that keeps resounding in my head is getting more and more developed and more specific for each day. The intended main purpose of our stay at SOPHIA in Dehradun and at UYRDC will be to, together with the two organizations and their target groups, develop a format for how these organisations will review their projects in 2015.

But as I, and my colleague Isabell, think that we have sort out the answer to the question mentioned above, more questions arises. After more than two weeks at SOPHIA in Derhadun we are quite clear about how they work to strengthen the capabilities of the Van Gujjars to claim their domicile[2] and forest rights, at least in theory. When we joined the Van Gujjars in their forests this Saturday, some ideas of how this might be carried out in practice also arose but there is still a lot of thinking and tinkering to do before we actually know what will be included in the forthcoming review in 2015.

Lal Sen of Timli village has long been well aware of the high stakes involved in the forest conservation projects by the state forest department. As cited already in 1991, he expressed the difficulties of claiming political and forest rights being a pastoralist people among a society where settled farming is the norm.

Lal Sen's grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank. — Lal Sen’s grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank.

Initially SOPHIA worked with SSNC (Swedish Society for Nature Conservation/Svenska naturskyddsföreningen) in the forests rights programme and with the Swallows (Svalorna Indien Bangladesh) in a sustainable farming project. In 2010, however, SNNC withdraw their operations from India and the Swallows continued the funding of the Agency and Forest Rights programme, which aims to strengthen the Van Gujjars in their ability to claim domicile rights and rights to their forests. But UYRDC then, how do they feed into this programme? UYRDC joined the Swallows’ Agency and Forest Rights programme in 2011 in order to build a common platform with SOPHIA for capacity building, information sharing and most important, to perform advocacy towards the state government. And while SOPHIA is working towards the Van Gujjars, UYRDC aims to build the capacity of village hill communities in order to improve forest management.

Then again, how will we be able to contribute to their work the coming month while staying at their office in the small village of Narayanbagar in the Himalayas? How can we integrate the people to whom this programme is aiming into the review exercise? These are questions I hope we will sort out in next couple of weeks!

And after a few delays, it just got confirmed that we will do the 10 hour journey via serpentine roads to the small village of Narayanbagar and the office of UYRDC this Saturday. Traffic jams, city life and paneer masalas will then turn into, at least as we have pictured it, steep mountain hills, leopards hunting us in the evenings, weak internet connection and more daal, millets and vegetables than masala curries and Cadburys.

/Johan

[1] Society for the Promotion of Himalayan Indigenous Activities and Uttaranchal Youth Rural Developement Centre

[2] Domicile rights include voting rights, ration cards, photo IDs etc.

Uncategorized

Himalaya slår tillbaka: Vad hände?

7 november, 2013av Petter GustafssonLämna en kommentar

”Jag har bott här i 60 år, jag har upplevt 60 monsuner, men jag har aldrig upplevt sådant regn förut.” Orden är Devola Devis, en kvinna i byn Harmani ungefär 30 minuters bilväg från Narainbagar. Harmani ligger på en sluttning ner mot floden Pindar, som så många andra byar i området. Katastrofen började med vanligt regn den 15 juni i år. Natten mot den 16e ökade regnet till en förödande kraft, en kraft som bara fortsatte hamra på invånarna i byn. ”Vi stannade inne under de där dagarna, under tre dagar var det omöjligt att ens gå utanför huset. Vi kunde höra jordskreden och de fallande stenarna, det var omöjligt för någon att sova. Vi var väldigt oroliga att vårt hus skulle kollapsa. När som helst kunde en stor sten komma flygande ovanifrån, och under oss fortsatte floden svälla”, berättar Devola Devi. De flesta hus i byn skadades, och många lever nu i hus som inte är säkra, som har sprickor i väggarna och hål i taken. Hus som är livsfarliga att bo i under vintern som nu är i antågande.

De officiella siffrorna för katastrofen i Uttarakhand är att mer än 5700 människor dog inom loppet av några dagar. Förmodligen dog många fler än så, turister som inte var registrerade, gästarbetare från Nepal som vistades i landet illegalt. Utöver de mänskliga förlusterna ödelades många byar, vägar och broar. Historier som de från Harmani kan man höra i de flesta byar i området, historier om skadade hus, förstörda åkrar och döda boskap. Monsunen kom tidigt i år, vanligtvis börjar monsunperioden i juli, och därför var få människor förberedda på det kraftiga regnet. Uttarakhand är känt för sina många floder. Både Ganges och Yamuna, som förser stora delar av Indien med vatten, har sitt ursprung ur de många floder som rinner ut från Himalaya. Det kraftiga regnet fick floderna att svälla som aldrig förut, och de förstörde allt i sin väg; byar, broar, vägar och människor. Värst drabbades den för hinduer heliga staden Kedarnath, där tusentals människor dödades av den rasande floden som sköljde bort i princip hela staden. Döden kom dock inte bara underifrån, den kom också ovanifrån. Det kraftiga regnet skapade otaliga jordskred som drog med sig hela byar ner i floden. Idag täcks Himalayas vackra bergsidor av stora sår där jordskreden dragit fram.

Geografin i Himalaya är efter katastrofen i juni förändrad. Byar som en gång fanns finns inte mer, och floderna har tagit nya förlopp. Just detta hände också i vår hemby, Narainbagar. Bron som förband de två sidorna av byn är bortspolad. Brofästet på ena sidan ligger nu mitt i floden. Tillsammans med bron försvann 23 hus när floden ändrade förlopp. Hus, affärer och åkrar gick förlorade, och de kan aldrig byggas upp igen. Där de en gång låg flyter idag floden fram. Och då hade ändå människorna i Narainbagar tur. Floden svalde husen under dagtid, så människorna var beredda. Ingen dog. Däremot förlorade många människor sin försörjning. De överlevde katastrofen, men framtiden vet de ingenting om.

Den översta bilden är tagen den 16 juni, bara timmar innan bron rasar. Den nedersta bilden är tagen från exakt samma position fyra månader senare. Det bortre brohuvudet står nu mitt i floden, och alla hus runtomkring svaldes av floden.

/Petter Gustafsson

Uncategorized

Petter bryter tystnaden

1 november, 2013av Petter GustafssonLämna en kommentar

Jag är mycket medveten om det skrala bloggandet från min sida den senaste månaden. Det har en förklaring. Under oktober har jag och Micaela befunnit oss i Narainbagar, ni vet, man svänger ut på Rajpur Road, tar vänster efter den stora kon som ligger och vilar mitt i vägen, och så fortsätter man upp i Himalaya i 9 timmar. Där har vi varit.

Narainbagar är en by som ligger i distriktet Chamoli i Uttarakhand, ett område hårt drabbat av katastrofen i juni i år. Internet i byn fungerar mycket svagt, och det är min ursäkt för en månads tystnad på bloggen. När jag frågar Harpal, en av våra handledare, vad som har hänt med deras trådlösa internet pekar han ner i floden och konstaterar: ”det ligger där nere”. På botten av floden ser man resterna av ett metalltorn. Monsunen stal vårt internet. Istället för att under oktober pumpa ut blogginlägg har jag samlat på mig en massa information, framförallt om vad som hände under de där förödande dagarna i juni, och vad som låg bakom katastrofen. Det ska jag gå in djupare på i senare blogginlägg, istället vill jag börja med att beskriva vad jag och Micaela gjorde i en liten by i en djup dalgång i Himalaya. Hur hamnade vi här? Jo, i byn Narainbagar har organisationen UYRDC (Uttaranchal Youth and Rural Development Centre) sin utgångspunkt. UYRDC startades 1986 av redan nämnde Dr. Harpal Negi, med syftet att stärka lokalbefolkningen i området. Organisationen har genom åren haft många strängar på sin lyra, exempelvis har man arbetet med att stärka människors försörjningsmöjligheter (livelihoods), och organisationen har också arbetet mycket med att stärka kvinnors ställning genom så kallade självhjälpsgrupper, vilket Micaela har berättat om tidigare. Idag är UYRDC också en partnerorganisation till Svalorna, och det är här vi kommer in i bilden. Tillsammans med SOPHIA är UYRDC en del av Svalornas ”Agency and Forest Rights Programme” som syftar till att öka lokala samhällens rätt till skogen de är beroende av. Befolkningen i byarna runt Narainbagar är just det, beroende av skogen för sin överlevnad. Därför arbetar UYRDC med att informera människorna om de rättigheter till skogen som de har genom Forest Right Act, en lag som klubbades igen av det indiska parlamentet 2006. UYRDC hjälper också till med att förbereda och skicka in ansökningar om rättigheter till skogsområden enligt lagen.

Utsikt från Koti, en by strax ovanför Narainbagar.

Under min månad i Himalaya har jag framförallt samlat information om katastrofen som inträffade i Uttarakhand i juni. Jag har genom böcker, artiklar, diskussioner, möten och intervjuer försökt sammanställa en bild av vad som egentligen hände, de bakomliggande orsakerna till varför det hände, och hur katastrofen påverkade människors liv. Mitt arbete med att förstå katastrofen är en del av ”Agency and Forest Righs Programme” eftersom allt hänger ihop. Katastrofen och skogen är tätt sammankopplade, och i Himalaya till och med mer än på många andra ställen är det omöjligt att separera människan och naturen. I kommande blogginlägg hoppas jag kunna visa hur allt hänger samman, och varför människors rättigheter till skogen inte bara är en kamp för lokala sociala rättigheter också också en kamp för att mildra framtida katastrofer inte bara i Himalaya utan i stora delar av Indien.

/Petter Gustafsson

Gustav Cederlöf

Ekomat eller döden

3 december, 20123 december, 2012av Svalorna3 kommentarer

Subhash bjuder på fika medan jag tappar fattningen. För det jag har framför mig är fruktansvärt brutalt. Men inte Subhashs lugn och leende.

Framför Subhash Badiyaris trädgård går det vågor. Först tallklädda dalgångar. 2000 meter. Sedan de alpina ängarna som täcks av gräs och blommor dit Van Gujjarerna vandrar om sommaren (om än lite mer västerut). 4000 meter. Så ligger en slöja av snö som döljer topparna Mrigthuni och Nadna Ghundi. 6500 meter. Så den viljestarka gladiatorn Trishuli, 7120 meter, som obekymrat spetsar sig genom molnmassan trots molnens intensiva försök att stå emot.

Vi dricker te och ser ut över landskapet och mitt huvud säger kontinentaldrift: den indiska kontinentalplattan som kraschat rakt in i Asien varpå jordytan väckats och Himalaya bildats. Men det enda jag kan känna är den brutala tystnaden och hur liten jag är.

Och Subhash som äter kex förstås.

Det största problemet för de som likt Subhash bor i Himalaya är att det nästan är omöjligt. Jordbruket är slitsamt i de branta lutningarna, skogen är Skogsdepartementets och arbetstillfällena färre än på den svenska ungdomsarbetsmarknaden.

UYRDC, som Svalorna samarbetar med och som jag besöker, försöker hitta vägar för att öka lönsamheten i bergen. Subhash har varit med i ett projekt där arbetslösa ungdomar fick lära sig bygga växthus varav fem nu står på Subhashs gård.

Subhash använder sig av en jordbruksteknik som är radikalt annorlunda den teknik som får citronerna i ICA:s grönsaksavdelning att ligga i pyramid. Industriellt jordbruk kännetäcknas av att stora energimängder tillförs jorden i form av konstgödsel och bekämpningsmedel. Stor mängd energi ger stora skördar.

Det ekologiska jordbruket bygger på samma princip. In kommer naturgödsel och biologiska bekämpningsmedel och ut kommer lite mindre skördar eftersom inget ändå är så energirikt som en kemisk gödselbrygd.

Tekniken som Subhash använder däremot kallas permakultur. Permanent culture, bestående odling. I stället för någon form av input-outputmodell säger Subhash att hans gård är ett kretslopp. Alla restprodukter från skörden komposteras. Djuren som betar runt gården och äter några av hans odlade grödor ger gödsel som återförs till jorden. Mitt i åkrarna står träd som binder regnvatten i jorden och minskar bevattningsbehovet och som genom sina rötter fixerar kväve i jorden. Då behövs inget konstgjort kväve.

Eftersom Subhash inte använder något bekämpningsmedel är det viktigt att växterna inte drabbats av sjukdomar eller insektsangrepp. För det krävs en stor biologisk mångfald på gården eftersom det gör varje art mer tålig och mindre utsatt. Subhash odlar mellan femtio och sextio olika grödor.

Dessutom är det viktigt att växelbruka, säger han. Det som en säsong växt på åkerterassen högst upp odlar han nästa säsong på den nedersta terassen. Då riskerar han inte att jorden ska bli utarmad och att växterna inte växter på grund av näringsbrist. Det är vad som sker när stora arealer odlas med samma gröda—som svenska rapsfält och sockerbetsåkrar—och som måste kompenseras med konstgödsel.

Permakulturen är förstås betydligt mer arbetskrävande än det industriella jordbruket. Men även om det går åt mer arbetskraft är energiåtgången nästan obefintlig eftersom det varken går åt kemiska eller biologiska tillsatser.

Väl inne i ett av växthusen behöver jag sätta mig på huk på grund av den starka doften. Subhash driver upp geranier som han säljer till parfym- och rökelseindustrin. Det ger en bra inkomst vid sidan av alla grönsaker, linser och hirs.

Så pekar han mot ett träd och uppmanar mig att plocka en apelsin. Han funderar på att bygga en liten turistlodge där sådana som jag kan bo för att se på utsikten och kanske jobba lite på gården om vi vill.

”För det är ju ganska fin utsikt här. Eller vad säger du?”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gustav Cederlöf

En kvinnas jakt på historien

30 november, 2012av SvalornaLämna en kommentar

I två veckor har jag funnit mig på en plats, långt från fungerande internetuppkoppling, där historien starkare än jag någonsin upplevt är närvarande. Den är dessutom omöjlig att undgå eftersom den är inskriven i naturen. Och mitt i Himalaya är det svårt att glömma sin närvaro i naturen.

”Historien har varit orättvis mot oss”, berättar en gammal kvinna i blå stickad kofta och sex meter turkost sarityg knutet runt höften. ”Den gör det nästan omöjligt att leva här i bergen.”

Det lilla bergssamhället Narainbagar kröker sig längs Pinderfloden som med ett öronbedövande dån forsar från en glaciär högre upp i Himalaya för att fylla på Ganges längre ned. Floddalens väggar är grönklädda och strax före soluppgången några minuter efter sju stiger ångorna från floden och trädkronorna som en mäktig skogsbrand.

Floden brusar. Men det är först när man tittar närmre på skogen som historien börjar tala.

Berget är täckt av tallar som sträcker sig över enstaka himalayiska ekar. Skogen bryts för ett ögonblick av åkerterasser där människor förvandlat berget till trappor så att matjorden inte rinner ned i Pinder.

Det brittiska ostindiska handelskompaniet började plantera tall som står rak och hög i Himalaya i början av 1800-talet för att skeppa timmer och tjäna pengar. När Indien blev självständigt fortsatte staten i ännu större skala.

Tallen har nästan helt slagit ut andra trädarter och Skogsdepartementet som äger merparten av delstaten Uttarakhands mark klassificerar bergsplantagerna som Reserved Forest: skyddad skog som lokalbefolkningen måste söka tillstånd för att få använda (och som de sällan får).

I öppningar i de långsträckta skogarna ligger sagolika små byar. Kvinnan i kofta bor i Nalgaon, en by som ligger en halvtimmes jeeptur längs en väg som meandrar utmed bergsidorna. I vägrenen står minnesstenar över bussar och bilar som i för hög fart mött avgrunden långt nedanför.

Mellan Narainbagar och Nalgaon har en bro byggts med stupande hål på båda sidor. Här brast ett moln i september som var laddat med monsunens ofattbara kraft och fyra människor dog när ett klippblock ur bergssidan föll rakt genom vägen.

Från den slingrande vägen går en stig upp till Nalgaon där husen är byggda i sten och lera; dörrarna är av trä och taken lagda i skiffer. Runt husen vilar kor och bufflar som är bundna i rep som i sin tur bundits av Nalgaonborna från bhimalträdets gyllene bark.

Det luktar gott i Nalgaon. Ladugård, halm och solsken. Längs stigen hälsar vi namaste på vandrande buskar: de är kvinnor som samlar gräs i skogen till djuren att äta och som bär hem det i stora balar på ryggen eller i korgar knutna av bambu.

Livet i Himalaya framstår helt otänkbart utan skogens material. Människor och skog formar varandra. Nalgaon är byggd av skogen och skogens ekosystem formas i takt med att byn byggs och lever.

Det är därför historiens orättvisa gör det så omöjligt. Varje människa är en inkräktare som tar från Skogsdepartementets skog och lever under skogvaktarens nåd.

Och tallarna är värdelösa. De ger varken foder eller inkomst eftersom de inte får huggas. Ekens breda blad vore däremot utmärkt foder.

Idag bor nästan bara kvinnor, barn och äldre i byarna eftersom männen tvingats till Delhi, Rishikesh eller arméposteringar för att tjäna pengar.

Uttaranchal Youth and Rural Development Centre, UYRDC, är en av Svalornas nyaste sammarbetspartners och de vill skapa förutsättningar för människorna i distriktet att överleva utan att behöva migrera. De jobbar i Narainbagar sedan slutet av 80-talet och det är därför jag är här.

I Nalgaon möts vår lilla delegation från UYRDC av tretton kvinnor och tre män som representerar byns trettiofem familjer. De ska rita en karta över skogen tillsammans som de sedan använder i ansökningsprocessen för skogsrättigheter.

Precis som för Van Gujjarerna har Forest Rights Act öppnat en möjlighet för människorna i Pinderdalen att återfå makt över skogen och få upprättelse för den orättvisa historien.

Men till skillnad från de nomadiska Van Gujjarerna har byborna sedan 1930-talet redan full kontroll över mindre bitar skog. När britterna importerade idén om den privata egendomen och gav sig själva äganderätt till skogen protesterade befolkningen i Uttarakhand våldsamt genom att anlägga stora skogsbränder. Om skogen inte var deras var den bannemig inte någons.

Efter decennier av skogsbränder i brittiska tallplantager tvingades kolonialisterna dra sig tillbaka och instiftade en form av skogsråd, Van Panchayats, där bygrupper tillsammans fick rätt att förvalta skogsområden (som visserligen bara handlar om ett fåtal procent av Uttarakhands totala yta).

I de här områdena finns inte en tall i sikte utan bara tät, grön ekskog.

Men Van Panchayatskogen räcker långt ifrån till och bybornas liv är lika avhängigt på Skogsdepartementets skog som de delar de själva kontrollerar.

I kartan de ritar med tuschpennor på ett stort rosa papper och under häftig diskussion markerar de därför skogsområden oavsätt gränser mellan Skogsdepartement- eller Panchayatskog. Gränser på en karta är alltid skapade och uttrycker alltid någons egenintresse.

När kartan är klar tar den gamla kvinnan upp kartbladet och granskar det noggrant. Hon nickar igenkännande och nöjt. Det här är hennes plats. Och kanske är Forest Rights Act hennes chans att få grepp om den orättvisa historiens penna.