Tag Archives: Uttarakhand

The very first Christmas in Kewar

Jul jul jul, strålande jul. Ni kanske undrar, ”Har de någon julkänsla där borta ens, i sprakande Indien?” Nja, jag kan väl säga att för vår del så kommer den och går lite precis som när solen går ner och vi står och nynnar på ”Jag såg mamma kyssa tomten” medan vi lagar mat i köket. Julstämningen smyger sig på oss ibland när vi öppnar den första clementinen på morgonen, eller när vi får känna doften av de pepparkakor (som för övrigt var i smulor, men det sket vi i) som vi fått skickat till oss hela vägen från Sverige.

Redan långt innan julen hade börjat göra sig påmind hade vi bestämt att vi skulle arrangera en julfest för våra grannar och kollegor. Våra idéer sprutade helt vilt och vi tänkte ut både lekar och mat som vi skulle bjuda på. Vi förberedde våra vänner noga och berättade flera dagar innan att det skulle vara en julfest i vår by, Kewar, och hoppades på att alla hade uppfattat att vi skulle hålla i den och att alla var välkomna.

Vi bestämde oss för att annandag jul var en bra dag, för då hade vi fått möjlighet till att själva få fira lite och vi kunde också få tid till att förbereda allting. Vi hade såklart planerat en hel meny för festen – det skulle bjudas på brända mandlar, äppelmos (som vi gav bort till våra grannar i återanvända kokosolja-burkar), äppeldryck gjord på kokta äpplen, socker och kanelblad, jordnötter, daim och kola som Karin köpt med sig från flygplatsen, och sen självklart risgrynsgröt. Risgrynsgröten, som grannarna själva känner till, heter i deras bemärkelse kheer (kir) och är gjord på ris, ghee, socker och mjölk. Under hela förmiddagen och eftermiddagen gick vi runt och förberedde, satte på julmusik i våra högtalare och pysslade med att bland annat trycka nejlikor i apelsiner. När det närmade sig fest-dags gick vi iväg till våra grannar, där bland annat vår kära Dadi (farmor på Hindi) bor. Hon hade erbjudit sig att hjälpa oss med att laga kheer till alla våra gäster och det var vi väldigt glada över. Vi hade köpt på oss fem kilo ris i förhoppning att det skulle räcka till alla gäster, Dadi (som egentligen heter Asha) gav oss en sned blick när vi visade henne den stora påsen med ris och sa något på hindi, jag och Caroline rykte på axlarna som om att vi sa: ”Ja, vi vet inte. Kommer det att räcka?”

Caroline och jag följde med Dadi in i deras kök som är ett litet mörkt rum med tjocka, inrökta väggar och längst in i ena hörnet har de angjort en öppen eldplats. Det tog inte långt tid innan de hade fått igång elden och det började bli varmt och rökigt i rummet. Dadi Asha satt på golvet närmast elden och jag och Caroline satt bredvid henne, njöt av hennes sällskap och att vi fick vara med under tillagningen av kheeren. Vi märkte tydligt att Dadi Asha och de andra grannkvinnorna (som också kom och satt med oss i köket) inte var helt nöjda med våra inköp av varor på sättet de muttrade och pekade på grejerna. Ingen bra mjölk (det ska såklart vara äkta, rik ko- eller buffalomjölk), inte tillräckligt med socker och tydligen konstigt att vi ville ha saffran i gröten. Vi gav dem helt egna tyglar att göra vad de ville med riset och de andra varorna, och Dadi Asha bestämde helt enkelt att vi skulle göra fyra kilo kheer. Jaja, tänkte vi, det blir väl säkert bra! En och en halv timme senare hade gästerna börjat komma till vår tillställning och samlats utanför vid by-templets ingång. Vi hade klätt gården med ljuslyktor som vi hade fått låna av våra grannar och även fått dit några större högtalare som vi nu spelade ”White Christmas” ifrån. Det var kallt ute och Fanny och Karin gick runt och bjöd alla på vår varma äppeldryck som det rök ifrån när de hällde upp i olika små och stora glas. Nu var det julstämning! Alla våra kollegor från UYRDC hade dykt upp och även våra kära grannbarn, grannmostrar, grannfarmors och grannfarbröder.

När vi hade minglat ett tag och fått beröm för våra mandlar och dryck bestämde vi oss för att sätta igång med lekarna. Vi plockade fram två potatisar och två skedar och bad alla att dela upp sig i två lag, blandat vuxna och barn. Alla, inklusive de vuxna, blev väldigt exalterade när de insåg att vi skulle leka och organiserade sig snabbt. Jag och Caroline ställde oss längst fram i varje led av lagen, med varsin sked i munnen, med potatisen vilande i skeden. Karin räknade ner och på tre sprang vi iväg mot två vattenflaskor vi satt som mål som vi skulle runda innan vi joggade tillbaka till lagen. Barnen skrek av lycka och exaltation när de insåg vad leken gick ut på och kunde inte vänta tills de fick prova.

Vi hade även lyckats köpa två halmsäckar från marknaden som vi tänkte leka Hoppa Säck med, och även denna gång visade Karin och Caroline hur leken skulle gå till och det gick fort för dem att hänga med på vad som skulle ske. Snabbast in i mål, även om barnen många gånger ville hoppa mer än en gång och ville inte låta de andra vuxna lagmedlemmarna få prova. Det blev även Irländsk Julafton (eller Dansk som vi också kom fram till att leken heter) och Doppa-penna-i-flaska som också blev en succé. Speciellt Irländsk Julafton (som går ut på att en snurrar tio varv runt en pinne, sedan springa/jogga/gå på bästa förmåga fram till målet och komma tillbaka till laget) som jag erbjöd mig att visa, och ja.. alla som känner mig väl vet att jag varken är särskilt smidig eller går bra ihop med snurriga grejer så ni kan ju gissa hur det gick. Efter tio snabba varv tog jag en avstickare direkt åt vänster och föll in i en trappa. Jag tog mig dock snabbt upp igen och med famlande steg tog jag mig runt om flaskan och tillbaka igen. OBSERVERA att jag gjorde detta helt utan att slå mig! Alla vek sig såklart av skratt, och mitt lag förlorade på grund av min lilla uppvisning, men vad gör det?

Efter alla lekar blev det dans för fulla muggar. Det spelades Garwhali (Garwhal är den lokala kulturen som innefattar bland annat ett eget språk, dans, mat och sedvänjor) musik och vi dansade ihop med alla gäster tills Siddharth, vår handledare, satte på engelsk twist och vi började twista. Till vår stora underhållning märkte vi att många av barnen och de vuxna blev lite ställda när de plötsligt skulle dansa till denna typen av musik. Vi försökte visa dem, likt hur de har visat oss hur vi ska dansa Garhwali dans och vi delade många skratt ihop.

När festen led mot sitt slut, tackade många av våra vänner oss för att vi gett dem deras första ”Christmas party” – upplevelse. Det kändes underbart att vi kunde få visa dem lite av vår kultur, även om det inte blev typiskt enligt hur vi brukar fira hemma. Huvudsaken för oss var att umgås och ge en liten bit av oss, till dem.

Och julmat fick vi också över, för den som är nyfiken på hur det gick med kheeren. Fyra kilo ris var för tok för mycket, och vi fick äta kheer i flera dagar efter. Så där lagom så att bara tanken av gröten gör att det växer i munnen på en. Med andra ord, precis så som det ska vara med julmat!

 

God fortsättning på er!

Linnéa på UYRDC

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

Himalaya slår tillbaka: Den förändrade skogen

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Fjärde delen handlar om den förändrade skogen. 

Uttarakhand är en stat tätt förknippad med skogen. Skogen på Himalayas sluttningar har i årtusenden varit basen för människors liv i bergen. Skogen har också varit basen för utveckling och exploatering oavsett om den styrts från London, New Delhi eller Dehradun. Skog har nyttjats som en resurs för utveckling och skog har avverkats gör att ge plats åt stora projekt. Konsekvensen har blivit att stora skogsområden i Uttarakhand har försvunnit, där det en gång fanns tjock skog finns idag åkermark, dammar, gruvor, vägar eller jordskred. Den minskande skogen har såklart påverkat den skogsberoende befolkningen i området, men det har också påverkat det ekologiska systemet, och det  minskade skogstäcket är också direkt kopplat till katastrofen sommaren 2013. Skogen i Himalaya är inte bara en ekonomisk eller ekologisk naturresurs i sig själv, den är även en del av ett känsligt system, där de olika delarna i systemet är beroende av varandra för att fungera. Förändras en del så påverkas även de andra delarna.

Enligt hinduisk mytologi kommer vattnet som bildar floden Ganges från himlen. För att inte vattnet från himlen ska förstöra jorden med sin enorma kraft fångar guden Shiva vattnet i sitt hår och släpper ut vattnet i mindre strömmar som istället för att förstöra jorden berikar den. Bergen i lägre Himalaya, och dess skogsområden, heter Shivalik vilket helt enkelt betyder Shivas lockar. Bergen och skogen är Shivas hår som skyddar Indien från Ganges väldiga kraft. Historien är en myt, men för att vara en myt innehåller historien oväntat mycket sanning. Skogen skyddar verkligen jorden och människorna från vattnets väldiga kraft. När det regnar binder skog vatten i träden, i marken och i den undervegetation som är beroende av skogen för att utvecklas. När det regnar kraftigt absorberar skogen vatten som sedan släpps ut mer kontrollerat i luften eller i marken. En välmående skog betyder alltså ett mer kontrollerat flöde av vatten i floderna, både under regnperiod och under torrperiod. Trädens rötter binder också jorden, jorden som absorberar vatten och för det ner till grundvattnet. Den minskade skogen har lett till att stora mängder jord har spolats bort av regn eftersom inga träd längre binder den. Den krympande skogen och den minskade jorden har på flera sätt en direkt koppling till monsunens förödelse. Utan träd och jord som absorberar regnvattnet hamnar mer vatten i floderna vilket gör att de svämmas över ytterligare. Mindre skog leder också till att mer jord spolas bort av vattnet och hamnar i floderna. Mer jord i floderna ökar dess förstörande kraft ytterligare och även vattenvolymen i floderna. Utan träd som binder jorden ökar också risken för jordskred på Himalayas branta sluttningar eftersom trädens rötter binder marken och gör den stabilare. De många jordskreden i Uttarakhand under monsunen 2013, som drog med sig så många liv, vägar, åkrar och byar kan delvis förklaras med utarmningen av skogen för kommersiell och ekonomisk utveckling.

DSCF1012

Gophal Ram från byn Kafoli, framför jordskredet som tog nästan all hans åkermark.

Det är dock inte bara minskande skog som skapar problem i Himalaya, det är även förändrad skog. Som jag tidigare har beskrivit har kommersiella intressen föredragit en typ av skog framför annan. I Himalaya är det framförallt lövskog som ek som har ersatts av barrskog. Barrskog har många kommersiella fördelar för företag och stat, men för ekologin och lokalbefolkningen är den utbredande barrskogen direkt skadlig. Till skillnad från ekskog, vars blad faller till marken och skapar en bra miljö för undervegetation är marken i skog som domineras av barrskog mer eller mindre steril. Lövskog skapar alltså en miljö som binder mer vatten i jorden. När barrskog breder ut sig på bekostnad av lövskog leder det till att grundvattennivån sjunker samtidigt som mängden vatten i floderna ökar under perioder med mycket regn. Barrträd har också mindre rotsystem än lövskog vilket innebär att områden med mycket barrskog är mer känsliga för jordskred eftersom jorden är mindre stabil. Tillslut skapas en ond cirkel där minskad och förändrad skog leder till fler jordskred vilket förstör ytterligare skog. När en del i systemet faller rubbas även andra delar. Skogens förändring i Uttarakhand har rubbat det känsliga system som byggts upp under tusentals år, ett system som är så viktigt för hela Indien att det finns beskrivet i hinduisk mytologi. Shivas hår beskyddar inte längre jorden från vattnets kraft, det blev människorna i Uttarakhand varse i juni 2013.

/Petter Gustafsson

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Katastrofen i Uttarakhand

Jag är i Dehra Dun, en stökig indisk stad vid foten av Himalaya. Jag är i Uttarakhand, en delstat i norra Indien med ungefär lika många invånare som Sverige. Uttarakhand gränsar i öster mot Nepal, och norr om delstaten ligger det av Kina ockuperade Tibet. För några månader sedan var Uttarakhand med mycket i nyheterna. Översvämningarna, naturkatastrofen som ledde till att omkring 10 000 människor förlorade livet, nämndes i alla de stora medierna i Sverige. Uttarkhand nämndes ofta, men det sas mycket lite. Rapporterade döda i rappa TT-telegram. Regnet, monsunen, antal döda, antal hus som försvunnit. Punkt. Naturkatastrofer i media drabbar människor mycket kort, det finns ju ingenting att reagera mot. Naturen slår till och människor dör, sen är det över, med bara offer men utan förövare. Problemet är bara att det inte är sant. Naturkatastrofer är också mänskliga katastrofer, som drabbar människor men som också ofta är skapade eller förvärrade av människor. Översvämmningarna i Uttarakhand handlar om regn, vind och förödelse: naturen ja, men också människan. För vad som inte ryms i de korta TT-telegramen som når svenska folket är att förövaren i Uttarakhand inte bara är naturen utan också ekonomin, kolonialismen, fattigdomen och girigheten. Människan. I Uttarakhand har floden Ganges sin källa, och många stora floder rinner genom delstaten. Vattnet kommer från avsmältning i Himalaya, och från de monsunregn som drabbar området varje år. En gång i tiden var stora delar av området täckt av tät lövskog. Skogen skyddade människorna och kontrollerade vattnet. Trädens rötter band jorden så att den inte sköljdes bort, och träden kontrollerade vattenflödet. Skogen jämnade ut flod och torka åt människorna. Ett ekologiskt system som människorna i Indien anpassat sig efter i århundraden. Utan monsunen överlever inte människan, men utan skogen överlever inte människan monsunen.

Under 1800-talet upptäckte britterna, som styrde Indien som kolonialmakt, de fantastiska skogarna i norra Indien. En fantastisk upptäckt för britterna, som dock inte uppskattade skogarna för dess ekologiska värde utan för dess ekonomiska värde. England och Europas industriella revolution, som du och jag fortfarande drar nytta av, betalades till stor del av människor i kolonierna, inte minst av människorna som var beroende av de indiska skogarna. Avverkningen av skogarna i Indien har sedan dess fortsatt, även efter att landet blev självständigt. Planen var att gå i Europas fotspår, att skapa sin egen industriella revolution, och återigen var det skogen som fick betala, återigen var det människorna som var beroende av skogen som drabbades. Idag är stora delar av den ursprungliga skogen avverkad. Urskogen har fått ge plats åt jordbruk, industrier och dammar. Eller så har skogen ersatts med annan skog, skog som bättre lämpar sig för industri än ekologi. Skog som är bra på att samla upp pengar, men sämre på att samla upp vatten. Därför är naturkatastrofen i Uttarakhand, som krävde drygt 10 000 liv, inte bara en naturkatastrof, det är även en mänsklig katastrof. Den är natur, men också ekonomi och politik.

Petter Gustafsson, Dehra Dun.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized