Utbildningsdag i kvinnors rättigheter

Hej, hej, hallå från Madurai! Nu har Johanna och jag (Ida) varit på Evidence i ungefär 1,5 månad. Mestadels av vår tid arbetar vi på Evidence kontor, men under helgen fick vi möjligheten att delta under en utbildning i kvinnors rättigheter för ca 35 kvinnor från olika distrikt runt om Madurai. Utbildningen varade under två dagar där föreläsningar blandades med diskussioner och gruppuppgifter. Vi deltog under den första dagen då kvinnorna fick lära sig om mänskliga rättigheter, ekonomiska rättigheter och kvinnor och barns utsatthet. Utbildningen anordnades av Evidence med inbjudna föreläsare från deras breda nätverk. Kvinnorna satt i en halvcirkel kring föreläsaren och vi bakom dem, med vår tolk för dagen – Lillian. Lillian studerar en master i social arbete i Madurai och har praktik på Evidence kontor en dag i veckan.  

Dagen började med att kvinnorna fick presentera sig en och en. De berättade vart de kom ifrån, något som de tyckte om och vad de arbetade med. Dagens utbildning är en av tre utbildningar som Evidence erbjuder kvinnor för att kunna verka som ledare och aktivister i byar runt om i Tamil Nadu. Några av kvinnorna kände vi igen från en tidigare utbildning om juridiska rättigheter, som vi deltog för några veckor sedan.  

Utbildningen inleddes med en föreläsning om mänskliga rättigheter. Kvinnorna gavs utrymme att diskutera och dela med sig av erfarenheter. Som ett exempel på dalitiska kvinnors utsatthet lyfte föreläsaren gängvåldtäkten som nyligen skedde i Hyderabad som har blivit en internationell nyhet. Våldsoffret var en dalitisk kvinna som blev bortförd, våldtagen och levande bränd. De anhållna och misstänkta gärningsmännen blev skjutna av polisen när de försökte rymma vid en konstruktion av mordet. Vid frågan om det var rättvist uppstår en diskussion där det rådde delade meningar. Föreläsaren lyfte frågan utifrån ett rättsperspektiv och poängterade att enligt mänskliga rättigheter har alla människor lika värde och lika rätt till rättvis utredning och rättegång.  

Elizhamutha som arbetar på Evidence kontor och hade ansvar för helgens utbildning, berättade för oss att hon fick börja morgonen med att ringa till flera kvinnor som anmält sig men inte dykt upp. Den senaste tiden har det regnat mycket i Madurai och vägarna är i väldigt dåligt skick, vilket försvårar för de som bor långt bort att ta sig till utbildningscentret.  

Kvinnors roll i familjen gör det svårt för dem att delta i utbildningar på annan ort. De har det yttersta ansvaret för hem och barn och behöver godkännande av sin man eller andra släktingar för att få delta. Behöver mannen arbeta, är det kvinnan som får stanna hemma med barnen eller som några av helgen deltagare – ta med sig barnen till utbildningen. Evidence vittnar om den utmaning det är att få kvinnor att delta i utbildningar och samhället i stort.  

Informationen kvinnorna fick under dagen kunde kännas ganska basal för oss, uppväxta i Sverige med universitetsutbildning. När kvinnorna vittnade om sina egna erfarenheter av orättvisa, men inte kunde redogöra för vilka rättigheter de har, blev det väldigt tydligt hur stora kunskapsklyftorna är. Evidence arbete är otroligt viktigt och det var häftigt att träffa dessa kvinnor som genom sitt engagemang bryter de mot de sociala normerna för att göra en skillnad.  

Vårt arbete på Evidence kontor med projektplaner, utbildningsmaterial och utvärderingar blir lätt väldigt teoretiskt och kan kännas långt ifrån de människor som Evidence arbetar med. Det var otroligt intressant att få se och ta del av deras praktiska arbete och möta de människor som är i slutet av kedjan.  

Mörk skugga över Republic Day

Idag, den 26 januari, firas Republic Day i Indien. Idag är det 66 år sedan konstitutionen började gälla, efter en lång frihetskamp från det brittiska kolonialstyret. Indiens konstitution är världens längsta och tillskriver Indien som en socialistisk, demokratisk republik som ska trygga medborgarna rättvisa, jämställdhet, frihet och främja ”broderskap” mellan dem. Senare skrevs även sekularism in i texten.

Under författandet av konstitutionen hade Dr. Ambedkar en nyckelroll. Ambedkar var född dalit och blev den förste daliten att få en universitetsutbildning, han studerade i USA, England och Tyskland. Senare revolterade han mot kastsystemet och konverterade till buddhismen, tillsammans med en halv miljon daliter som följde hans exempel. Sedan dess har kampen mot kastsystemet varit stark i landet, samtidigt som motkrafterna blivit allt mäktigare. Idag är debatten djupt polariserad där högernationalistiska ”hindutva”-anhängare fördömer icke-hinduiska seder och traditioner.

ambedkar
Ambedkar. Foto tillgängligt på Creative Commons via http://bit.ly/1KCEpCN

Instead of egalitarianism, the Hindu Right believes in an archaic arithmenic of ”adhikaar and bahishkaar”, entitlement and exclusion, based on cast, religion and gender, skriver Ananya Vajpeyi, ledarskribent på The Hindu. Den hindunationalistiska rörelsen är stark i det indiska samhället, även på politisk nivå och inom akademin. Det är svårt att förstå hur samhällsdebatten har kunnat ändras så radikalt från Ambedkars sekulära och demokratiska åsikter. Indiens kastsystem är idag, trots den progressiva grundlagen och ett flertal anti-diskriminerande tillägg, (det senaste från förra året,) fortfarande djupt förankrat och legitimerat inom stora delar av samhället.

I år skuggas Republic Day av den senaste tidens nyhetsrapportering, som är en mörk historia som tydliggör fragmenteringen inom det indiska samhället. I korta drag handlar det om detta:

En ung forskarstudent blev för en tid sedan avstängd från Hyderabads universitet och fick sitt stipendium indraget, tillsammans med fyra andra studenter. Mannen, Rohith Vemula, var dalit och social aktivist och kämpade mot diskriminering av daliter och andra marginaliserade grupper. Han var även medlem i The Ambedkar Students Association, (ASA), som länge haft en konflikt med en annan studentorganisation (ABVP) med rötter i det hindunationalistiska partiet Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS). I historien finns en del frågetecken. Några killar från hindutva-rörelsen sade sig ha blivit attackerade av en mobb från ASA, vilket utlyste en politisk reaktion där två högt uppsatta politiker skrev ett brev som nu läckt ut. Bland annat beklagade de att ”University of Hyderabad has become a den of casteist, extremist and anti-national activities”.

Det här började så tidigt som hösten 2014, varefter händelseutvecklingen trappades upp avsevärt. Den 18 december 2015 gick det så långt att studenterna från ASA blev avstängda från alla allmänna områden på campus utanför föreläsningssalar och dylikt. De tilläts heller inte bo kvar på området. Sedan en tid tillbaka hade de även fått sina stipendier indragna. Den 1 januari i år gick skolledningen ett steg längre och blockerade de fem studenternas studentrum. Massiva protester utbröt då, där stora delar av universitetets studenter fördömde skolledningens agerande. Efter en utdragen process valde en av studenterna, Rohith Vemula, slutligen två veckor senare att ta sitt liv.

Händelsen har väckt kraftiga protester mot skolledningens agerande och bör ses i skenet av en rad andra liknande händelser de senaste åren. Mellan 2007 och 2013 valde 11 studenter att ta sitt liv, enbart på Hyderabads universitet. De flesta av dessa var daliter. Nu talas det om ”institutionellt mord” där ett flertal politiska nyckelpersoner pekas ut som ansvariga för den tragiska händelsen. Åtal har väckts mot de anklagade och offrets familj har fått en ekonomisk kompensation. Nu är många unga oroliga inför framtiden, där de befarar att detta kan vara början på en än värre ”hindutva”-våg.

 

The Hindu, 23 januari
The Hindu, 23 januari

Min kollega Tija har under veckan befunnit sig mitt i händelsernas centrum i Hyderabad. Hon har nära band till de drabbade och jag har under veckan följt hur hon har deltagit i en debattstorm på sociala medier. Igår var hon tillbaka på jobbet med blandade känslor. Vi pratade mycket om det som hänt, om hur media har rapporterat om händelsen och om den ökade individualismen i samhället. Vi jämförde Sverige och Indien, pratade om sekularism, mångkultur och statens roll i de båda länderna.

Indien har länge ridit på vågen som ”Världens största demokrati” där hinduer, muslimer, kristna, sikher, buddhister jainister och andra troende och icke troende lever sida vid sida. Merparten av landets invånare, runt 80 procent, identifierar sig ändå som hinduer, och med en sådan majoritet blir det relevant att ställa frågan hur länge världens största demokrati faktiskt kan hålla ihop? Är det bara en tidsfråga innan den hindunationalistiska rörelsen övermannar Ambedkars arv?

Teoretiskt sett har Indien goda förutsättningar för att fortsätta vara ett tolerant samhälle. Hinduismen är den enda stora religionsåskådningen som inte anser sig predika den enda sanna läran. Hinduism, I assert, is a civilization, not a dogma. Truth is one, the Hindu believes; but there are many ways of attaining it, skriver Amartya Sen. Tyvärr är den teoretiska definitionen av hinduism inte tillräcklig och situationen idag ser uppenbarligen mycket annorlunda ut i praktiken. Kanske förutsåg Ambedkar den kommande utvecklingen när han bekände sig till ”den religion som lär ut frihet, jämlikhet och broderskap”.

Det är omöjligt att som utomstående novis västerlänning försöka förstå den oerhört komplexa samhällsbilden i Indien. Extra klurigt blir det för en sekulär agnostiker från Sverige. Mina många samtal med kollegor och andra människor jag träffat under dessa månader har fått mig att tänka vidare över paralleller mellan den nationalistiska utvecklingen i Indien, i Sverige och globalt. Visst, vi människor har mycket som skiljer oss åt. Men även mycket som enar oss.

Ambedkars försök att hålla ihop nationen vilade på övertygelsen om att ”We are Indians, firstly and lastly”.

Exakt så. Vi är alla människor.

_______________________________________________________

Intresserad av att veta mer om kastsystemet i Indien?
Läs bland annat Sara C:s  och Sarahs inlägg på samma tema.

Källor och länkar till mer information om fallet:

http://www.thehindu.com/todays-paper/dalit-research-scholar-kills-self-after-15day-protest/article8118471.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/four-booked-in-dalit-student-suicide-case/article8120068.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/rohith-vemula-suicide-dalit-and-higher-education-discrimination-on-the-campus/article8152216.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/dalit-student-rohith-vemula-suicide-ancient-prejudice-modern-inequality/article8124315.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/some-optimistic-some-feel-this-is-just-the-beginning/article8142759.ece

http://www.thehindu.com/opinion/op-ed/dalits-and-the-remaking-of-hindutva/article8148222.eckast

http://beta.bodhicommons.org/article/rohit%E2%80%99s-murder-an-indication-of-a-broader-conspiracy

 

Observationer från en plaststol

Solblekta stolar i plast bärs in i en öppen sal, en efter en. Raderna av stolar formar en mötesplats framför mina ögon. I takt med att salen fylls av människor stiger ett surr, där barnröster dominerar. När tillströmningen av människor avtagit kan jag konstatera att på många av stolarna framför mig sitter just barn.  Några delar envist stol med varandra, trots att det finns några lediga platser i den bakre delen där jag sitter. Vi befinner oss i Dindigul, en stad och ett granndistrikt norr om Madurai. Vi är här för att lyssna på dagens public hearing, som vi fått veta ska handla om barnarbete. Enligt Tamil Nadus regering existerar dock inte något som kallas barnarbete inom delstatens gränser. Och i Indien ska alla barn upp till 14 års ålder ha rätt till fri skolgång. Men barnen har inte samlats här idag för att befästa dessa påstådda sanningar, de är här för att dela med sig av sina erfarenheter av verkligheten.

En mikrofonröst får övriga ljud att sakta dämpas. Alla välkomnas till samlingen och en panel bestående av fem personer presenteras. När mikrofonen överlämnas till Kathir, grundare av Evidence och en mycket karismatisk talare, hörs en röst som talar lite högre än de föregående. Jag uppfattar inte vad han säger med ord, men hans kroppsspråk och bestämda blick som vandrar mellan barnen och då och då stannar upp, som för att betona något, förmedlar ett tydligt budskap. Jag sänker kameran och återgår till platsen bredvid Andal, som även hon lämnat kontoret för dagen, för att följa med och översätta vad som sägs för mig och Sofia. Totalt har tvåtusen barn i området intervjuats om skolgång och arbete, trettio av dem är här idag, viskar hon. Trettio barn är här för att berätta om barnarbete och missad skolgång, trots att något sådant inte sägs existera här. Syftet med dagens samling är att ge en annan bild av verkligheten än den officiella, att belysa vilka brister som finns och ge förslag till förändringar. Staten ska sedan konfronteras med detta, genom dokumenteringen från dagen.

Den första historian vi får ta del av handlar om Muttumari, en tjej vars skolgång slutade i sjätte klass. En av hennes släktingar företräder henne framför panelen och alla åskådare. Han berättar hur hon dagligen utsattes av diskriminering från lärare och andra elever i skolan. Hon förpassades till en separat del av klassrummet och tilläts inte dricka vatten. Muttumari utsattes för denna diskriminering för att hon är dalit, för att omgivningen därför betraktar henne som oren och inte berättigad att dela samma utrymme som andra. Den skam som behandlingen fick henne att känna, gjorde att hon en dag inte orkade gå till skolan längre. Det är en skam, påpekar Kathir, men inte för henne.  

Efter att mannen talat färdigt tar panelen vid, för att dela sina åsikter och råd om vad som kan göras i fallet. Lärarna borde anmälas under ST/SC Act, 1989, är ett förslag från panelen.  Lagen går även under benämningen Prevention of Atrocities Act, och antogs för att förhindra och bestraffa kastbaserade brott och övergrepp. ST/SC står för Scheduled Cast och Scheduled Tribe, som är officiella benämningar över två grupper som anses vara särskilt missgynnade i det indiska samhället, nämligen daliter och ursprungsbefolkningar.  När Evidence arbetar med människor som utsatts för kastrelaterade brott, är det alltid ett viktigt steg att få brottet rapporterat under denna lag, ett steg i en ofta lång och svår process mot rättvisa.

Ett annat fall handlar om Chinnamani, en 13-årig kille som borde gå i skolan. Men förutsättningarna för honom att gå i skolan finns inte där. Det är långt till skolan, vägen kräver att han åker buss, men det är en kostnad som hans familj inte har råd med. Istället arbetar i en fabrik från tre på morgonen till fem på kvällen. Denna situation är inte ovanlig i byn han kommer från, många där är fattiga och även barn arbetar för att bidra till familjens inkomster. En del börjar som Chinnamani tidigt på morgonen, men åker sedan till skolan efter flera timmars arbete, vilket givetvis inte är vad man kallar en bra start på dagen.

Många av berättelserna som vi får höra under dagen liknar Muttumaris och Chinnamanis. Barns rätt till utbildning hindras av kastbaserad diskriminering, barn som behandlats så illa att de inte vill gå till skolan, skolor som inte är öppna för alla. Ett fall vi får höra om, kommer från en by där det bara finns en avgiftsfri skola, men kasthinduer i byn vägrar släppa in daliternas barn i den. Barns rätt till utbildning hindras också av svårtillgängliga skolor i bokstavlig mening. På grund av långa avstånd och dålig infrastruktur hindras många barn från att ta sig till skolan, då det innebär både transport-och tidskostnader.

När förutsättningar för skolgång saknas, samtidigt som behov av arbete finns, blir barnarbete ett problem som är högst verkligt, även i Tamil Nadu i Indien.

/Veronica Ahlenbäck

Människor som inspirerar och imponerar

Just nu pågår COP-11 för Convention on Biodiversity (CBD) förfullt i Hyderabad och DDS har händerna fulla. Man har bjudit in människor från runt om i Indien men även från andra länder. Detta ger mig ett utmärkt tillfälle att träffa många inspirerande människor. Jag tänkte berätta för er om tre av dem, samtliga från Indien. Detta med ett tema kring utbildning och värdet av traditionell kunskap.

Först tänkte jag berätta för er om Mayuri – en tolv år gammal flicka från Pastapur. Redan vid nio års ålder filmade hon sin första kortfilmsdokumentär och efter det har hon fortsatt. I sina filmer visar hon vad hon har kunnat lära sig från de äldre bönderna i sitt samhälle genom att fråga dem och följa med dem till fältet. Idag är hennes filmer uppmärksammade utanför Indien och hon har nyligen varit i Indonesien och visat upp en av dem.

Detta leder in på den andra personen jag vill berätta för er om – Ms Nyla Coelho. Hon har fokuserat på avsaknaden av den traditionella kunskapen i det indiska solsystemets läroplan. Hon kritiserar att man på landsbyggden inte lär ut sådana traditionella kunskaper som Mayuri har fått ta redan på själv. Dessa traditionella kunskaper är minst lika värdefulla kunskaper och synnerligen nödvändiga kunskaper för barn som växer upp i en bondefamilj. Hon har nyligen gett ut en bok med ett alternativt läroplan som inkluderar dessa kunskaper.

Detta leder mig vidare till den tredje personen jag vill berätta för er om – en inspirerande herre vid namn Tushar Pancholi. Tushar berättar för mig om skolor i Gujarat där man lär ut både jordbruk och andra ämnen i kombination för att kunskapen kring jordbruksmetoder inte ska försvinna hos den yngre generationen. Genom skolorna berättar han även för eleverna om fördelen med att odla matgrödor och inte enbart cash crops. Han berättar om millets och dess positiva egenskaper. Mitt möte med honom kan ni även läsa mer om på Svalornas hemsida.

Detta bildspel kräver JavaScript.