Ett ödmjukande äventyr av nyfikenhet

Efter snart en och en halv månads tid i Trichy kan känslan klart summeras som att vi varit här i många fler månader och att tiden aldrig flugit så snabbt. Ända sen dagen jag och Markus landade i Bangalore har vi mötts av gästvänlighet, en vardag av simpelhet men främst organiserat kaos som vi båda snabbt anpassat oss till. Kombinationen av att Markus redan varit här hela fyra gånger och jag aldrig förr, har visat sig vara en intressant sådan då Markus redan kan en del om Indien, och jag i princip väldigt lite. Det har hittills fungerat väl, tillräckligt för att uppleva Indien som ett av dem mest gästvänliga och spännande länder, både på ett kulturellt plan men även på ett personligt utvecklande plan.

Upptäcker Indien på ett av våra första fältbesök.

Vi har sakta stadgat oss i Trichy och det som indier anser vara en storstad, men mer känts som en stor by. Lyckligtvis har bykänslan bidragit till att tryggheten infunnit sig tillräckligt snabbt för att faktiskt stortrivas här. Från diverse frukt- och grönsaksstånd till säljare av kokosnötter möts vi dagligen av en stark nyfikenhet om vad vi ”foreigners” som indier kallar oss, gör i en stad som Trichy. Därtill med ett subtilt leende, mitt i ett organiserat trafikkaos och konstant tutande, hörs kommentaren ”Where do you come from?”. Varpå vi sakta börjat svara ”Europe” istället för ”Sweden” då ingen tycks veta vart det ligger. Att anpassa sig till att enklast kommunicera med en Indier från Trichy, har inte varit särskilt utmanande då människorna här är väldigt trevliga och ödmjuka. Det bästa av allt är att inget här är ”konstigt” hur mycket det än skulle kännas som det i lilla Sverige. Något som bidragit till en ödmjukhet som länge kommer bestå.

Här ser ni lokalbon Vijay (till vänster om mig) och vännerna han spelar lagsporten Kabaddi med.

Vi har fått lära oss att familjen är kärnan i det indiska samhället och det påminns vi om dagligen när organisationen Kudumbam, som står för familj i språket Tamil, tagit emot oss som om vi vore deras söner. Kudumbam har under kort tid introducerat oss till sitt värdefulla och inkluderande arbete och gett oss friheten till att besöka deras kontor ute på fält hur ofta vi vill, något som varit väldigt uppskattat. En återkommande utmaning har dock varit avsaknaden av tolk då byborna oftast inte pratar engelska. På fält har vi fått besöka flera hundra bönder som organisationen värnar om, och Kudumbams jobb är mer än vackert och givande särskilt för deras ”future generation”, nämligen barnen som vi omges av ute i byarna.

En samling av barn som uppmärksamt lyssnar på läraren.

Utöver de centrala teman om matsuveränitet, kvinnors empowerment och hållbart jordbruk som Kudumbams arbete präglas av, förenas en stor del av organisationen med Micro credit activities, verksamheten om smålån som drivs i åtta olika kontor runtom Tamil Nadu. Tanken med lånen är att de kvinnliga bönderna bland annat ska införskaffa sig boskap i form av kor för att på lång sikt uppnå självförsörjning genom mjölken kon producerar. För Kudumbam är kon en symbol för hållbart jordbruk då kons avföring nyttjas till att hålla jorden bördig och därmed upprätthålla den ekologiska odlingen.

Kvinnliga bönder registrerar sig inför det årliga mötet på gården Kolunji.

Det jag dock främst vill dela med mig av är min hittills största fascination som utöver kärnfamiljen präglar det indiska samhället, nämligen dyrkandet av de hundratals kor vi stöter på i den indiska vardagen. Att vid varje tillfälle vi tittar ut genom balkongen, fönster, kliver ut på gatan ser hur indier hedrar och visar sin respekt för kon är positivt påtagligt, det ödmjukar mig något så enormt. Kon strosar obehindrat fram på trafiktäta gator och har ett företräde som bilisterna knappt beaktar när en människa korsar. Kon vandrar till och med fritt in genom grinden till husen omkring oss och erbjuds genast föda i form av grenar klädda i diverse nyttiga blad. Det har fått mig att älska landet än mer. Av ren nyfikenhet har frågan självklart ställts om varför hinduer dyrkar kon, därtill lokalborna gett skilda svar. Dock är den gemensamma nämnaren att kon betraktas som en av jordens sju mödrar, en symbol för moder jord, samt modern till alla djur.

Mitt på gatan delar indierna med sig av nyköpt persilja till den heliga kon.

Som ett av hinduismens grundläggande element hamnar en i ett tillstånd av otrolig tacksamhet, sån kollektiv beundran av ett djur som i många delar av världen dessvärre inte delar samma värde. Att helt enkelt avguda ett djur som för mig, från den kultur jag har mitt ursprung i, kontrasteras något så enormt. Detta förblir det hittills mest fascinerande och bidrar till en stark känsla av att mina resterande månader kommer kantas av beundran, nyfikenhet och främst ödmjukhet.

Hälsningar från underbara Trichy, på återseende!

//Jad

Avslutande inlägg från Kudumbam

Avslutande blogginlägg

Klara 

Det är svårt att förstå att vi om en vecka kommer lämna fina Trichy och gården Kolunji. Elin kommer sitta på planet till Tanzania och jag och Matilda  kommer frysa i vårvinterSverige. Våra 4 månader här har varit spännande men inte riktigt som jag förväntade mig innan praktiken påbörjades. .Jag trodde vi skulle få jobba mer med projekten och möta målgrupperna. Istället har vi haft ganska mycket office-work. Det har ibland varit utmanande. Ett av mina bästa minnen är när vi fick vara med under en träning på Kolunji med horticulturestudenter och följa med dem på fältbesök. Det var så häftigt att diskutera med dem och se hur de förklarade arbetet för en kvinnogrupp. Det var också så vackert att se omgivningarna på landsbygden där vi satt bak på flaket. Ett annat bra minne är att vi har blivit så välkomnade hem till kollegorna speciellt under pongal-skördefestivalen men vi har också blivit hembjudna på luncher och middagar. En mindre bra upplevelse har varit att människorna jämnt följer efter en och kollar vad man gör när man är inne i en matbutik eller annan butik. En annan mindre bra upplevelse var när vi såg några män bråka på gatan och en kvinna bli slagen när hon försökte stoppa männen. Som tur var var Matilda så modig att hon vågade reagera och skrika vad håller ni på med, vilket fick männen att sluta bråka.

En minnesvärd upplevelse från Trichy och Kolunji är också all mat man ätit. Det är så intressant i Indien att det finns så många regler för mat och när man äter vilken mat på dagen. Dosai och idly till frukost, meals till lunch, ottapham, idlys till kvällsmat. Under festivalen pongal fick vi testa på ris kokat med ghee, rörsocker och linser. En mindre minnesvärd matupplevelse var när det en kväll kröp mängder av kryp på mitt bananblad och jag märkte det först när jag ätit två tredjedelar av rava dosain. Överlag har maten varit väldigt god i Indien och så lyxigt att vegetariskt är standard. 

Elin 

Fyra månader har flugit förbi, tiden går snabbt när man har roligt. Mina starkaste minnen är den starka maten och alla människor jag har fått turen att träffa och vänner jag har skaffat. Den nästan överväldigande gästfriheten, omsorgen och familjekänslan som indier visar kommer jag föralltid att bära med mig. Under min praktik har jag fått utveckla mina kompetenser inom utvecklingssamarbete i form av användandet av metoder för projektplanering, resultatmätning och utvärdering. Jag har också fått värdefull kunskap om ekologisk odling, klimatpolitik och opinionsbildning. Med egna ögon har jag fått se hur svenskt bistånd, via Svalorna fram tills 2009 och därefter Framtidsjorden, tillsammans med lokala krafter har placerat ekologisk odling som en metod för fattigdomsbekämpning högt upp på agendan. Mindre positiva minnen får bli ojämlikheten och ojämställdheten människorna lever i, inte bara i Trichy och byarna vi arbetat i, utan i hela Indien. Det blev tydligt när jag och Matilda reste runt i norra Indien i vintras. Inkomstklyftorna är högst närvarande och är inte bara ett problem i Indien, utan en global trend. Att kvinnors rättigheter kränks har också varit ständigt närvarande och en tuff insikt att bli påmind om dagligen. Därför är det så viktigt att vi stöttar Svalornas partnerorganisationer för att de ska kunna fortsätta arbeta med fattigdomsbekämpning och visa resultat såsom Kudumbam gör, en numera vänorganisation till Svalorna. 

Matilda

Att försöka sammanfatta fyra månader i Indien är inte lätt. Ibland är det svårt att sammanfatta en dag här. Det händer ofta så mycket så att jag bara svarar ”bra” när någon från Sverige ringer och vill ha en utförlig rapport. Det finns dock ändå intryck som sticker ut. Det är lätt att skaffa vänner här – och lika svårt att säga hejdå nu när vi åker. Vi umgås med kollegor men har också skapat vårt eget lilla Trichy-gang, bestående av praktikanter och locals. Det är inte alltid man skaffar sig ett andra hem på fyra månader, men här gjorde jag det, vilket känns fint men overkligt att lämna. Jag kommer att ta med mig människors förmåga att göra allt till trevliga stunder oavsett om man har tid eller inte. Det kan vara genom medhavd frukost på tåget eller kaffepaus på väg ut till Kolunji. Lite spännande är hur vi implementerat denna kultur i oss själva, hann jag tänka då vi firade en kompis 30årsdag med Klaras goda bananpannkakor. Det blev heldag i fjärilspark enligt födelsedagsbarnets önskan med avslappnat häng en hel dag. Det är min bästa beskrivning av Indien-häng. Det är oförglömligt att ha fått ta del av tamil-livet som man nog endast annars gör om man är uppväxt här eller har bra kontakter.

Från mitt perspektiv får jag det bästa av två världar som praktikant. Det välkomnande, varma omfamnar mig, samtidigt som jag inte behöver tumma på mina rättigheter kring att bygga mitt liv så som jag själv önskar. Livet här är planerat och förutsägbart för många. För mig som lätt känner mig låst och har större behov av frihet än medelsvensken, känns ett liv där fokus ligger på äktenskap, svårt. Begränsad frihet och klyftorna i landet Indien, som mer är en kontinent än ett land, är ett slående bevis på vad utebliven välfärd resulterar i. Inte kul att se, ännu svårare att leva i. Jag är född i Bombay och blev adopterad som bebis till Sverige. Många av oss praktikanter funderar över hur livet hade varit om man råkat födas här, och för mig har den tanken en extra dimension då jag möjligtvis har biologisk familj här. ”You look south Indian”, har jag hört från så många håll att det nästan blivit en sanning sen jag kom hit.

Jag har tidigare gjort praktik på en biståndsorganisation i Sverige, vilken väckte min nyfikenhet kring hur bistånd i praktiken fungerar. Det har jag fått svar på här. Bonde-eleven som rör ihop ekologiskt gödsel av ko-kiss med frukt och ägg, och skolelever som får prova odlingsmetoden seedballs ger minnesbilder som sitter för all framtid.

Avslutning 

Idag är det vår sista dag här och igår hade vi avskedsfest på kontoret tillsammans med kollegor, styrelsemedlemmar, vänner, familj och Framtidsjordens praktikanter som precis anlänt. Vi inledde dagen med lekar, kasta boll, sätta svansen på kon och ett quiz om oss praktikanter – det var väldigt lyckat och hejarropen ekade i hela kvarteret! Därefter åt vi lunch och vi bjöd på glassbuffé och alla delade med sig om hur vi har bidragit till arbetet Kudumbam gör och vi fick berätta om vår upplevelse. Det blev en känslosam stund för oss alla. 

Tack Svalorna för att vi fick komma hit, och tack Kudumbam för att ni tagit emot oss med öppna armar. “Kudumbam” betyder familj, och det är precis vad ni är. 

Kärlek, 

Matilda, Elin & Klara 

Nattåg, baby shower och en hel del chili

Tjo! 

Här kommer ett första inlägg från praktikantgänget på vänorganiationen Kudumbam! I skrivandets stund har vi en lugn stund på kontoret mellan veckans olika arbetsresor. När vi landade i Indien för snart tre veckor sedan, påbörjades inrikesresan med start i Bangalore. Därifrån rullade vi fram över tågspåren på ett mysigt nattåg som tog oss till miljonstaden Tiruchirappalli (Trichy) i delstaten Tamil Nadu. 

Vi hade tur som träffade en tjej på tåget i vår ålder, med fullt utvecklad Indien-tågkoll. Genom en smidig app (som vi lärt oss namnet på nu!) kunde hon både följa tågets geografiska position och ställa in alarm för väckning. Hon skulle av stationen innan oss, vilket underlättade vår planering. Här ropar konduktören inte ut hållplatserna i några högtalare som i Sverige med orden ”Nästa station är…”. Man får förlita sig på vana indier istället. Väl framme blev vi upplockade av vår omtänksamma handledare Poppy som körde oss till vår lägenhet som ligger på övervåningen i samma hus som Kudumbams kontor. Vi bor i ett  lugnt, fint medelklassområde och huset vi bor i känns som rena drömmen. Om man vill se mer livliga delar kan man ta en tur med auto rickshaw (tuktuk) in till centrala Trichy. I området där vi bor finns det en liten restaurang med goda idlys, uttapham, dosas, noodles och ris. 

Utsikt från vår balkong
Första dagen på rummet, myggnätet bakom Elin är ”nästan” upphängt

Viid ankomst berättade Poppy att vi var bjudna till hennes dotter Anithas baby shower några dagar senare. För att med indiska mått se prydliga ut inför en sådan speciell tillställning, tog en annan kollega med oss ut för shopping dagen innan (se bild för resultat). Under shopping köpte vi indiska churidas, vilket på svenska menas mönstrade tunikor. Vi hann med en butik men också ett större trevåningshus med mängder av alla sorters indiska kläder. Det var tre lyriska praktikanter som sprang ut och in ur provrummen och skapade enormt engagemang och skratt bland varuhusets anställda. 

Kläder, kläder och lite mer kläder

Baby showern blev minst sagt en upplevelse. Poppys dotter och huvudpersonen Anitha fick sitta på en stor scen i en stor tygfåtölj och ta emot gästerna som var många och satt i rader nedanför scenen. De närmaste familjemedlemmarna gick först gå upp på scenen och välsignade Anitha genom att lägga ett rött pulver på hennes panna och handflator samt trä på bangles (armband) runt hennes handleder. Därefter fick vi andra gäster göra samma procedur. Traditionellt får änkor inte delta på scenen, men Poppy bjöd även upp dessa damer på scen, något som säger mycket om henne som person men också grunden i Kudumbams arbete. Efter att alla gett sina välsignelser var det dags för lunch som bestod av sju olika sorters ris (se bild) och diverse röror som serverades på bananblad. 

Anitha fick många lyckönskningar i sin fina stol under baby Showern
Baby shower lunch med sju rätter

Praktiken följer två tempo-spår parallellt. Spår 1 är en lugn och smidigt uttänkt plan där vi gradvis blir introducerade till Kudumbams väldigt omfattande arbete. Projekten är många, kontoren likaså och bönderna ännu fler. Vi får i ena stunden vara med under långa möten där man diskuterar saker som olika typer av jordbruksmetoder eller mikrolån och i andra stunden hålla intervjuer och dokumentera arbetet. Spår 2 är intensiv Indien-inlärning där vi går arbetslaget runt på middagsbjudningar och välkomnas till flera andra aktiviteter, som att delta på baby shower och besöka tempel. 

Trots att praktiken bara har pågått under några veckor har vi redan hunnit med en hel del fältbesök. Vi har fått delta på träningar i ekologiskt jordbruk, som innebär en hel del kobajs för att göra sin egen kompost, samt intervjuat kvinnliga bönder i byarna runt Kolunji Ecological Farm, Kudumbams träningscenter för bönder. En sak som vi har blivit medvetna om är att kvinnorna i byarna behöver ha tillstånd av sina män för att åka med på resor och ibland för att få delta på utbildningar. Specifikt i stunden handlar det om en lång resa till Rajastan där bönder från hela Indien kommer delta.  Ibland åker manlig personal från Kudumbam ut till byarna för att övertala kvinnornas makar genom att förklara vikten av kunskapen. Men det börjar också ske förändring. Idag är ca. 80% av deltagarna på Kudumbams träningar kvinnor och många kvinnor bidrar i jordbruket. Tidigare bestod 80% av deltagarna av män. 

Att hålla tal är helt klart en grej här som kort måste nämnas. Under en konferens med temat ”Re-greening Tamil Nadu’s villages”, som Kudumbam är initiativtagare till, fick vi iklädda sarees, i ett tal lyfta våra tankar kring klimatkrisen inför 141 lokala NGOs. Veckan därpå talade vi även på en skola där Kudumbam sedan utbildade i hur man gör så kallade seed balls, en enkel metod för att plantera olika grödor och träd. 

Preppat Kudumbam Team inför Re-greening konferensen

Annat Indien-relaterat är att vi redan har hunnit konsumera mer ris, än en genomsnittlig svensk uppskattningsvis gör på ett år. Vi har haft en hel del chili-accidents, vilket oftast uppstår när en liten bit lök förväxlas med chili när man tuggar, eller att man råkat klia sig i ögonen efter chilli-matlagning. På tal om chili och stark mat så är vårt förhållningssätt till tillbehöret sambar/linsgryta lite olika. En dricker den som soppa, en flyr den och en doppar sitt ris lite försiktigt i den. 
I söndags var vi bjudna på lunch hos Poppy. Hennes höggravida dotter Anitha och man skjutsade oss hem efteråt. Anitha nämnde att hon tyckte att det var dags för bebisen att titta ut nu och med det sagt födde hon en son knappt ett dygn efter att vi sagt hejdå. Välkommen mini till Kudumbam (som också betyder familj) 💛 på återseende!

/Kudumbam-praktikanterna, Klara, Elin och Matilda