tips – indienbloggen.org

Evidence, Madurai, Miriam Siemsen Rundberg, Uncategorized

Några sista ord & Madurai-tips!

25 februari, 201925 februari, 2019av miriamsiemsen1 kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Det har inte riktigt sjunkit in ännu. Att jag snart ska lämna det som varit min vardag i snart fem månader. En vardag som nästan uteslutande spenderats på Evidences kontor eller i Madurais omgivningar, i ett klimat som gått från molnigt och regnigt till att nu vara konstant hett och soligt. Så ja, det känns minst sagt märkligt, och rätt sorgligt, att det här nu är över. Samtidigt längtar jag såklart efter att få träffa alla mina människor där hemma och att få återgå till det livet jag har där.

Med det sagt så har jag ALDRIG ångrat att jag åkte. Det här har varit en av de mest givande perioderna i mitt liv och jag har många människor att tacka för det. Våra husvärdar som tagit in oss i sina liv. Alla kollegor och aktivister hos Evidence som generöst har delat med sig av sin tid och sina kunskaper. Alla som delat sin mat med oss och alla som delat med sig av sina livshistorier. Bland de människor jag råkats med under den här tiden finns några av de mest inspirerande, kunniga och kloka personer jag någonsin träffat. Ett särskilt tack ska också riktas till min kära praktikantkollega, resepartner och sambo Lovisa. Guldstjärna till dig för att du stått ut med mig hela den här tiden ❤

Här kommer några avslutande Madurai-tips till kommande praktikanter och andra som har vägarna förbi Madurai!

Hotel Supremes takterass
Surya veg restaurant ligger på hotel Supremes takterass. Här vi har spenderat många kvällar. Kvaliteten på maten är lite ojämn men den gulliga personalen, utsikten över Madurai och att det fläktar skönt har gjort det till vårt favoritställe. De har också en väldigt god cold coffee, perfekt nu i februari när temperaturen ökar för var dag som går.

Bästa promenad- och shoppingstråken i stan
Det gigantiska templet Meenakshi Amman tornar upp sig i stadscentrumets mitt och hit vallfärdar pilgrimer och turister. Vi brukar ta en auto dit och sen bara promenera runt i området. Det är nämligen avspärrat så det är som en liten oas bortom all hetsig trafik. Här finns även många butiker och efter en kortare promenad genom gränderna så är man framme vid palatset som på kvällarna har ljusshower.

Mest användbara app
För att ta sig runt i Madurai är auto det smidigaste sättet. Ola är appen som används för att boka, men du behöver ett indiskt nummer för att det ska fungera.

Passa på att besöka en hill-station
Att åka till en hill station i bergen är ett perfekt sätt att komma undan värmen och dammet ett tag. Kodaikanal har jag skrivit om förut men jag vill också slå ett slag för Munnar som är snäppet vackrare, även om bussresan dit är liiite väl lång. När vi var där skulle vi vidare till Kochi och Keralas kust så Munnar blev ett perfekt stopp på vägen.

Andra weekend-resmål
Andra värda resmål inte så långt bort från Madurai är Puducherry stad + Auroville (som jag också bloggat om tidigare) och Varkala. Varkala må vara turistigt men här finns flera vackra stränder och många bra restauranger med varierad mat (= inte ris). Chennai är Tamil Nadus huvudstad och kan vara värt ett besök av den anledningen, även om jag inte var så förtjust i staden som sådan. Vi tog oss ner till den södra stranden, åt en massa gott på restaurangerna som låg där och promenerade sen bort till ”broken bridge”.

Processed with VSCO with m3 preset

Överväg att ta buss istället för tåg
Vi tog den statliga bussen till både Kodaikanal och Munnar. Det är billigt, relativt bekvämt och du behöver inte köpa några biljetter i förväg. Bara att hoppa på bussen och betala när du väl är ombord.

Bästa butiken
Min favoritbutik ligger i Vishal de mall, en galleria nära Evidences kontor. Här har vi gått på bio flera gånger (oftast på tamil men ibland visar de filmer på engelska så då passar vi på). Butiken Shens Farm som ligger här är himmelriket för den som går igång på naturliga och ekologiska produkter. Här finns bland annat grejer från Keystones butik Last Forest!

Häng med på allt!
Vi hade nog haft det mycket tråkigare här om vi inte följt med på det ena och det andra som vi blivit medbjudna till, bröllop till exempel. Vi har haft som princip att säga ja till allt och det har verkligen berikat vår tid här. Så det är nog mitt bästa tips – att var öppen för alla förslag, särskilt om det gäller bröllop :))

Nu får jag nog ta och tacka för mig. När jag skriver det här är det söndagseftermiddag och 37 grader i skuggan. Vi ska trotsa värmen och ge oss in mot stan för att strosa runt kring templet och dricka vår allra sista cold coffee på Supremes takterass.

På återseende,

Miriam

Miriam Siemsen Rundberg

Diwali, bergen och ett förlorat paraply

11 november, 20184 december, 2018av miriamsiemsen1 kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

”Ni borde resa iväg under Deepavali”, sa vår handledare Andal en dag. Den hinduiska högtiden Deepavali, eller Diwali, är ljusets fest och en av årets festligaste händelser. Redan vår första vecka här i Madurai var stan full av Diwali-shoppande människor och den stora ”Happy Diwali”-skylten lyste upp ingången till det populära köpcentret Pochi. På senare år har även smällarna och fyrverkerierna kommit att bli en stor del av firandet och det var därför Andal menade att vi borde resa iväg. Hon visste att det skulle bli både stökigt och högljutt, och vi var inte särskilt svårövertalade. Diwali innebar långhelg och det lät inte helt fel med ett miljöombyte.

Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att utforska en annan sida av Tamil Nadu och tog därför den statliga bussen till Kodaikanal, en närliggande ”hill station”. Tidigare hade vi bara färdats genom landskapet i Tamil Nadu ett fåtal gången. Ena gången i totalt mörker när vi tog nattåget från Bangalore till Madurai. Andra gången när vi åkte motorvägen raka vägen till ett bröllop norrut. Nu fick vi äntligen möjlighet att se mer av omgivningarna utanför Madurai.

På väg upp i bergen passerade vi moln efter moln och när vi kom fram såg det ut som på bilden ovan. Hela området låg i en regnig dimma. Eftersom vi inte kunde se mycket av utsikten bestämde vi oss för att promenera runt Kodai Lake. Det började såklart ösregna när vi var ungefär halvvägs runt och vi blev dyblöta. Så vi var rätt nöjda när vi morgonen efter vaknade till det här:

Kanske var det den starka kontrasten från klimatet och miljön nedanför bergen som gjorde det, men jag tyckte verkligen om Kodaikanal. Vill tipsa den som har vägarna förbi Tamil Nadu eller Kerala att åka dit, för det är en väldigt mysig och stundtals häpnadsväckande vacker plats. Jag var nästan mest glad över att få se alla välmående och starka djur. För första gången sen jag kom till Indien såg jag gatuhundar som sprang omkring och lekte, tillsynes helt friska och skabbfria. Missförstå mig rätt. Det finns många djur i Madurai, inte minst kor, som fritt går och beter längs vägkanterna (eller rotar i soporna) och ser väldigt välmående ut. Men med hundarna är det annorlunda. Vissa är så illa däran att de knappt orkar gå. De lever sida vid sida med människorna men vet bättre än att inte hålla sig undan.

Vi hade därför en ganska dramatisk eftermiddag vår andra dag i Kodaikanal när vi fick följe av två lekfulla hundar på vår väg tillbaka från landmärket Dolphins Nose (tips!), en klippsats en timmes promenad bort. Oroliga för att bli rabiessmittade och ovana med gatuhundar som springer runt benen på en måste jag erkänna att vi blev livrädda av hur närgångna de var. När hundarna började bråka med mig om mitt nya, gulprickiga paraply för barn som jag höll i handen som en vandringskäpp, gav jag därför upp väldigt lätt.

Hundarna vände tillbaka in i skogen till slut, men strax efter mötte vi vad vi helt naivt tog för ett gäng kor. En man som stod och iakttog djuren berättade dock att de kunde vara farliga. Han beordrade oss att fortsätta och fortfarande uppskakade från mötet med (de egentligen väldigt ofarliga) hundarna skyndade vi på stegen igen, adrenalinstinna och googlandes på ”Indian bison” och ”Gaur”.

Vi blev av med både vattenflaskan och mitt gulprickiga paraply på den där dramatiska vandringsturen och jag hade träningsvärk i benen i två dagar efteråt. Men utöver det var det en ganska avslappnande semester. Vi vandrade en hel del. Runt sjön, i skogen, uppför bergen och i den botaniska trädgården som fanns där. Det blev många ostdrypande rätter på restaurangen Ten Degrees och en väldigt efterlängtad pizza till ljudet av livemusik på cafét Cloud Street (kan tipsa om båda!). Vår sista dag hyrde vi en trampbåt och trampade runt på sjön så mycket vi orkade med våra värkande fötter och ben.

När vi kom hem från bergen på måndagskvällen var det ungefär samtidigt som Diwali drog igång på riktigt. Så vi fick trots allt uppleva högtiden på plats i festivalstaden Madurai. Med undantag för några timmar under natten ljöd smällarna och fyrverkerierna konstant fram till klockan nio kvällen därpå. Vi gick upp på taket en stund under tisdagskvällen och beundrade ljusshowerna. Fortfarande trött i kroppen och lite yr av rök och svaveldoft somnade jag därför gott när Diwali var tillända.

Miriam Siemsen Rundberg

Linnéa Dietrichson, UYRDC

Jag ska bli en jobbig svensk

6 februari, 20176 februari, 2017av ldietrichsonLämna en kommentar

Så här när det närmar sig slutet på vår vistelse och praktik så går jag igenom många, otaliga och återigen många tankar och reflektioner. En tanke kom över mig en morgon, när jag satt på vår balkong och åt havregrynsgröt i solen – Fy vad vi svenskar är tråkiga! Instängda, reserverade, obekväma, kalla och helt enkelt väldigt osköna.

Vänta, vänta, vänta. Jag ska förklara vad jag menar.

Jag tar det från början.

När vi kom hit, i början av oktober förra året (som för övrigt känns som en månad sen), var vi fyra helt vanliga svenska tjejer som var nyfikna på det livet som vi skulle skaffa oss här. Vi fick flytta in i vårt hus och sedan den dagen har det varit ett helvete – om du frågar svensken i mig. Ett helvete för att vi har inte haft en enda dag då vi har fått vara själva, kunnat stänga om oss eller bara få göra exakt vad vi har haft lust till. Våra grannar har kommit förbi nästan varenda dag, antingen bara för att hänga, kolla läget med oss, eller fråga om vi har ätit, vad vi har ätit, när vi ska laga mat eller vad vi ska laga för mat. Ibland kommer de förbi med mat eller te, även om vi är i full gång med att laga mat själva. Vi försöker varje gång bjuda våra gäster på något, för att visa vår gästvänlighet (men också ibland för att möta deras förväntan om att vi ska bjuda på något). Ni förstår, det finns inget slut på det här med besök. Vi har för all del lärt oss en del hindi nu, men de flesta ord handlar om mat, smärta, tid eller olika sätt att säga hur bra allting är. Det har varit flera gånger då vi har sagt till varandra ”nej, nu får det vara nog med besök”, och de har kommit i alla fall. Flera gånger då vi har skjutsat iväg grannbarnen från vår balkong för att vi helt enkelt inte har orkat ha dem där. Allt som heter ”privat” och ”egentid” på svenska finns inte längre.

Det mest fantastiska med de här besöken är dock att de kan vara allt från två minuter till en timma, och under hela den här tiden så förstår vi knappt varandra! Många gånger sitter vi bara tysta och tittar ut över bergen, något som svensken i mig tycker är lite jobbigt. Svensken i mig tänker, varför kom du hit om du bara ville sitta stilla, på min balkong? Det kryper i kroppen på mig att jag inte kan kallprata om vädret eller vad de har gjort på sin dag. Men vet ni vad…det kanske är okej att det är så?

Om ni har följt mina tidigare inlägg så har ni säkert läst om vår kära Asha Dadi, och hon är verkligen helt otrolig. Hon har det största tålamodet för att vara den äldre tanten hon faktiskt är. Hon brukar upprepa och tjata sina fraser om och om igen tills vi känner att vi har förstått henne, givetvis är allting genom att gissa, men ändå. När vi svarar och frågar på svenska (engelska är ingen vits) om vi har uppfattat rätt, svarar hon ofta ”Haaa”, som betyder ja. Även om det kanske inte är rätt gissat, så när jag känner att jag har prickat rätt uppfattning, känns det som att jag har kommit henne lite närmre och en lättnad och lycka sprider sig i kroppen.

Dessa möten vi har haft har gett mig många tankar på hur mycket kärlek vi har fått. Kärlek och värme, mat och omtanke. Och självklart närhet, och så var det där med den icke-existerande egentiden. Allt det här är jag nu vad vid, det här är min verklighet och det jag lever i nu och jag har svårt att föreställa mig att leva utan deras närhet. När jag tänker på att jag ska tillbaka till Sverige, komma tillbaka till det så kallade ”bemötandet” människor har gentemot varandra – vi hälsar knappt på grannar eller andra bekanta och knappt nya ansikten vi ser. Det är ett kallt, ensamt och väldigt utelämnande samhälle vi lever i, vi svenskar. Och ändå så är vi någorlunda lyckliga. Eller?

Omställningen som sker i mig inför att komma hem är minst, om inte värre, lika stor som omställningen och förberedelsen jag gjorde för att komma hit. Nackdelen (eller om du vill kalla det fördel) med att jag vet vad jag väntar mig när jag kommer hem, gör att omställningen sker redan i mitt huvud när jag är här. Omedvetet eller medvetet, varesig om jag vill det eller ej. Jag har kommit fram till att det jag känner, konflikten i mig själv, är en pre-kulturkrock. Och kulturkrock är precis vad jag kommer uppleva när jag kommer hem till allt det jag egentligen känner till så väl. Frågan är bara hur jag, hur vi, kommer att anpassa oss till det, och om vi ens vill anpassa oss.

Våra grannars bemötande och tålamod med oss har fått mig att reflektera över hur nysvenskar har det i Sverige. Många familjer och ensamkommande barn i Sverige har stått inför samma nya utmaningar som vi gjorde när vi först kom hit i oktober. Självklart är det många skillnader i de båda exemplen, men jag kan se likheter. Vi kom hit och blev bemötta med kärlek, nyfikenhet och inkludering till deras liv och samhälle. De har inte tröttnat på oss, trots det att vi inte förstår varandra, eftersom inför varje dag förstår vi varandra lite bättre. Varför kan inte vi svenskar ha samma bemötande mot de nysvenskar som befinner sig i våra samhällen idag? Det har ju visat sig att våra upplevelser och tolkningar på deras kärlek, har svensken i oss upplevt som påträngande och jobbigt. Vi svenskar kan också vara ihärdiga, jobbiga, högljudda och påträngande, liksom våra grannar har varit mot oss här. För trots att jag stundtals (ganska ofta) har tyckt att det har varit påfrestande med så mycket människor runt omkring mig konstant, har det ju resulterat i flera otroligt fina relationer – som jag annars inte skulle ha fått.

Tänk vilka samhällen vi kan skapa i Sverige med denna grann-kultur, om vi ens anammar en uns av detta. Så, jag vill lämna er med tanken på att kanske bjuda in din granne på en kopp te lite oftare, bjud in och låt det vara lite obekvämt om det nu känns så. Förstår ni inte varandra? Det är okej! Bli en höjdare på kallprat, för tillslut blir kallprat varmprat. Vi behöver inte vara främlingar bara för att vi lever i enskilda hus och lägenheter. Det är en klyscha, men världen blir ju roligare och härligare när vi får dela den med andra.

Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, UYRDC

Din restaurangguide i Narainbagar

2 december, 20162 december, 2016av ldietrichson1 kommentar

Bananpannkakor i Kewar

I tidig gryningstimme (men ändå ungefär två timmar efter resten av byn börjat sin dag…) ligger stekoset tjockt kring vårt hus på höjden i Kewar. Precis som varje morgon vankas det bananpannkakor. Till pannkakorna som steks i ett chapatijärn serveras nötter och den frukt som går att hitta på marknaden. Hittills har det blivit granatäpple, apelsin och äpple. Av äpplena händer det att vi gör mos – som även grannarna uppskattar. I det te eller kaffe som vi dricker till frukosten är kokosolja en viktig ingrediens. För att lyxa till det på helgmorgnarna händer det att vi även lagar risgrynsgröt på basmatiris och kondenserad mjölk.

När vi hade en födelsedagsgris att fira, lyxade vi till det lite extra med bananpannkakor och risgrynsgröt.

Bananpannkakor á la Kewar. Här serverade med grannens guava

Fanny står, som många andra kvällar, och förbereder vår middag.

Hotel Rawat

Det här var den första restaurangen vi fick testa i Narainbagar. Placerad bara en trappa upp från vårt kontor är det den restaurangen som de flesta av våra kollegor från organisationen också äter lunch på. Det är två män som arbetar, en servitör och en kock som vanligtvis inte brukar säga särskilt mycket. Vi kommunicerar genom kroppsspråk och enstaka ord såsom “chapati?” – “chapati!”. Ibland händer det att vi inte har haft tillräckligt med pengar på oss för att kunna betala för vår lunch, och då går det utmärkt att betala nästa gång vi kommer. För några veckor sedan upptäckte vi att de serverade parantha, chapatis’ fyllda med grönsaker, som vi ibland äter när vi känner oss trötta på att steka våra bananpannkakor hemma. De lagar sin mat över öppen eld, vilket ger paranthan en touch av friluftsliv men kan ibland fylla hela lokalen av rök.

När vi inte orkar gå till de andra caféerna längre bort på gatan, tar vi vårt dagliga chai på restaurangen.

Rykande het parantha från Hotel Rawat.

Hotel Rawat med servitör och kock.

Hotel Prince

Här hittar du den dyraste men samtidigt lyxigaste maten i Narainbagar. Restaurangen är belägen med iögonfallande utsikt över den kraftfulla glaciärfloden Pinder River. Kockens expertis grundar sig på erfarenhet från både Mumbai och Delhi. På Hotel Prince dukas det först fram en aptitretare bestående av säsongens salladsgrönsaker på tandpetare, vilka avsmakas med örtsalt. Förrätten efterföljs av kockens specialité: en supersmörig butter paneer, vilken serveras tillsammans med de tunnaste chapatibröden med ghee (en typ av smör), en fyllig daal och en curd (yoghurt) med dekorativa kryddor. Maten här är mild, men smakrik. Ibland slås det även på stort med efterrätt, i form av kir – vilket kan sägas vara en sötad risgrynsgröt av pärlris och mjölk toppad med russin. När måltiden börjar närma sig sitt slut insisterar ofta ägaren på att ta fotografier tillsammans med oss. Han har nog en del graciösa tugg-bilder där vi bär läppstift bestående av vad vi just tuggat i oss.

Hotel Prince med kock och servitör.

Fint upplägg på Prince, här har vi butter paneer, daal och curd.

Sangham Hotel

Starkt och snorigt är det här! Medan vi försöker äta upp maten vi har framför oss rinner näsorna och vi saknar ofta näsduk. Det serveras stora portioner, inledningsvis med chapatibröd till och sedan avslutningsvis ett lass med ris. Restaurangen är mycket populär och det kan hända att vi får vänta lite innan vi kan få ett bord i den lilla lokalen. Personalen, som består av sex personer varav två kockar, är mycket omtänksam och insisterar ofta på att vi ska äta mer än vad vi egentligen mäktar med. Det händer att vi får lite sura blickar när vi ödmjukt avböjer ytterligare en omgång med ris, och att de även försöker smyga dit en slev med daal när vi inte ser. Restaurangen är även utrustad med en äkta tandoori-ugn vilket ger oss varma och tjocka chapatibröd, tjockast i stan faktiskt.

Flera olika såser serveras på Sangham Hotel. Här har vi daal, paneer, saabji (grönsaker) och chapati.

Sangham Hotel med personal.

Anko Fastfood Center

Om ni trodde att det inte kunde bli hetare mat än på Sangham Hotel så trodde ni fel. Här blir vi serverade den populära kinesiska snabbmaten, Chowminh – tjocka nudlar stekta med lök, chili, kål och paprika. Att gå hit ger oss ett avbrott från den traditionella indiska maten. Utöver nudlar serveras även samosas – en typ av pirog fylld med kryddig potatis och momos – dumplings fyllda med grönsaker och sojafärs. Medan vi sitter och kämpar i oss våra nudlar med både rinnande ögon och näsa så sitter mammor med sina småbarn i knät och matar dem nudlar med chilisås – utan att barnen rör en min.

Anko FastFood Center

Karin och Caroline kämpar med chowminh.

Mohan Tea Stall

Håll i hatten för här har vi det bästa teet i Narainbagar! Från ett testånd på gatan kommer teet som vi vanligen blir serverade två gånger per dag medan vi jobbar på kontoret. Länge funderade vi på vad det är som gör just det här teet så smaskigt. Mycket socker och mortlad ingefära är vad vi tror är tefarbrorns hemlighet. Ibland sitter vi på bänkarna vid hans stånd och spanar när han står vid den stora tekitteln för att försöka snappa upp knepen.

Mohan med sitt Tea Stall

Caroline och Karin inväntar en efterlängtad kopp chai, som ska smaka ingefära och massvis med socker.

Karan Sweet Shop

Hit styr vi kosan när sötsuget gör sig extra påmint. I en glasdisk kan en välja bland massor av olika kakor och bakverk som alla har olika färg och form. Genom noggrann provsmakning av sortimentet har vi lyckats hitta våra favoriter och även kommit fram till att huvudingrediensen i de flesta av dem är ris och socker. Till godbitarna tar vi oss vanligtvis även en kopp te.

Kakdisken ser alltid inbjudande och trevlig ut.

Karan Sweet Shop

Butula Dairy and Bakery

För någon vecka sedan upptäckte vi med förtjusning att vi kan variera vårt dagliga chai med en kopp skållhett gräddigt kaffe toppat med chokladpulver och ångad mjölk, på ett kafé som vi alltid trott enbart varit en godisbutik. Gömt bakom butikslokalen finns ett mysigt rum med bänkar och bord där en kan sitta och nästan få känslan av en svensk fika.

Fanny och vår tolk Varun sitter och i caféets lilla gömma och dricker det söta (lite för söta) kaffet.

Butula Dairy and Bakery

Även fast vi försöker variera oss mellan alla trevliga ställen här i Narainbagar drömmer vi ofta om smaker hemifrån och maträtter som vi önskar vi kunde laga här. Med de tre kryddorna vi har i Kewar gör vi ett försök till att komponera ihop nya rätter varje vecka. Det blir allt från grytor och soppor till bönbiffar. Vi har också försökt få våra lokala återförsäljare (vår kompis Rinku) till att köpa hem kaffe och annat efterlängtat, utan större resultat.

Som ett avslut på den här restaurangguiden kommer våra önskelistor på de maträtter och varor som vi saknar (feel free att skicka oss ett paket):

Linnéa drömmer om…

Jordnötssmör
Grönkål
Sötpotatis
SMÖR
Äkta grädde som inte smakar kossa eller kemiskt OCH som en kan vispa
Äkta kaffe för fan, inget jävffla pulver
Riskakor med Bregott (japp, ett rejält lager ska det va’!)

Fanny önskar sig mest av allt…

Delicatobollar
Smörgåsar med diverse tillbehör
Smööööör
Lösgodis (specifikation: choklad, surisar och djungelvrål)
Eucalyptus-tuggummi att simma i
Oatly Ikaffe
Jalla jallas (i Malmö) veganska chörizo i ett franskt hotdogbröd fyllt med vitlökssås
En möglig ost att tugga på
STARKT & REDIGT kaffe
Inget ätbart, men en ugn

Karin hade gärna lagt vantarna på…

Ett storpack samarin
Havregrynsgröt
Vegansk glass
Bär av alla dess slag
Lingonsylt och brunsås

Caroline saknar…

Mammas söndagsmiddag
Ost och vin
Allt som har med lösgodis att göra
Selleri att doppa i hemmagjord hummus eller tzatziki
Ett glas iskall mjölk som inte innehåller klumpar och som inte smakar ko
Surdegsbröd med prästost toppat med röd paprika och groddar
Rårörd lingonsylt

/ UYRDC gänget

Anna Henriksson, Uncategorized

Annas Bangalore-lista

19 februari, 201619 februari, 2016av annahenriksson90Lämna en kommentar

Innan mina minnen av Indien bleknar tänker jag skriva en lista över alla mina favoritställen i Bangalore. Mest för att själv komma ihåg, men även för att förse bloggens läsare med tips för framtida vistelser i Bangalore.

Jag och Katarina bodde och arbetade i norra Bangalore (Horamavu Agra och Babusapalya), så jag har mest utforskat stans norra delar. Alla mina rekommendationer är personliga åsikter och behöver inte nödvändigtvis ha koppling till verkligheten så som nån annan upplever den.

Bokhandlar

Blossom på Church Street har både begagnade och nya böcker. Charmigt, överfullt ställe där man kan utforska länge och komma ut med alla möjliga fynd. Man kan även sälja sina begagnade böcker till den här bokhandeln.

Sapna är en stor kedja som har både böcker, filmer och musik. Och en massa andra prylar, men böcker är ju det viktigaste.

Kläder

Max är ett bra ställe att köpa indiska vardagskläder till ett rimligt pris och bygga en basgarderob.

På Commercial Street i centrala stan kan man hitta allt möjligt i klädväg, från silver och handvävda sjalar till billiga vardagskläder. Rekommenderas för köp av souvenirer, presenter och klädshopping för skojs skull.

Fab India säljer lite lyxigare indiska kläder i bra kvalitet.

Köpcenter finns lite överallt. Garuda Mall i centrala Bangalore rekommenderas för den som vill ha lite dyrare kläder eller prylar. Här finns bl. a. Mango, Forever 21 och Shopper’s Stop, där jag köpte finklänning att ha på ett bröllop. På bottenvåningen finns sjukt god chokladglass. För den som bor i närheten av Hennur rekommenderas Elements Mall vid Nagavara flyover. Här finns bl. a. Sapna, Max, ett stort SPAR och en bio.

Gym

Vi tränade på Bounce i området nära Svalornas kontor. Nybyggt och väldigt fräscht.

Nattliv

För den som vill ut och dansa rekommenderar jag Indiranagar-området, speciellt 100 Feet Road. Jag har varit på klubben Black Rabbit ett par gånger och haft väldigt trevligt. Helt okej musik, gott om trevligt folk, bra dansgolv. Andra hippa områden längre söderut såsom MG Road, Brigade Road och Koramangla lär också ha bra klubbar. Ha i åtanke att trafiken tar lång tid och att alla klubbar stänger runt 1.

Bäst kyckling

7 Plates har grillad kyckling marinerad i olika såser och serverad på tallrik eller i wraps. Deras malai tikka är ärligt talat den bästa kyckling jag ätit. 7 Plates ligger i Kammanahalli, på en gata som korsar CMR Road och innehåller flera bra restauranger och caféer. Sväng av CMR Road ungefär vid Baskin Robbins.

Bäst falafel

Al Amanah Cafe, 5th Main Road i Kammanahalli. Falafelrulle med majonnäs, sås, stekt ägg, sallad och tomat, plus stekt svamp. Jag upprepar, stekt svamp! Supergott och mättande. Falafelkännarna i praktikantgruppen konstaterade att det var god falafel, men förstås inte lika fantastisk som i Malmö eller Lund.

Bäst glass

Natural är en kedja som säljer urgod glass utan kemikalier. De har en mängd olika sorters fruktglass, men även smaker som choklad och jordgubb. Mina favoriter är vattenmelon, sitaphal och papaya-ananas. Natural i Kammanahalli finns på 11 ställen i stan, bl a vid CMR Road, på samma gata som 7 Plates.

Bäst banankaka

Bästa banankakan finns på Golden Loaf Bakery på Horamavu Agara Main Road, halvvägs mellan Agara och Babusapalya.

Bäst cupcakes och tårta

Cupcake Noggins på CMR Road. Jag rekommenderar chokladtryffeln, som är stor som ett plommon och smakar kladdkaka. Katarina älskar deras red velvet cake och red velvet brownies.

Andra bra restauranger

Rasta är en bar/restaurang som ligger på 7th Main Road i Kammanahalli. Hit har praktikanterna åkt många gånger för en middag ute.

Arbor Brewery är en restaurang/bar/mikrobryggeri som ligger i centrala stan, nära Garuda mall. Här finns god mat i västerländsk stil, vackra lokaler och ett stort utbud av öl.

När Svalornas kontor beställer in lunch kommer den vanligen från Tamarind, en mysig restaurang som ligger vid Ring Road ca 10 min från Svalornas kontor bilvägen.

Sri Krishna Bhavan är en liten vegetarisk restaurang i Babusapalya, vid Ring Road och inom gångavstånd från Svalekontoret. När jag inte haft matlåda med mig har jag köpt med mig mat härifrån. Färskt, fort och billigt.

Hämtmat

Många restauranger levererar mat till ens dörr utan extra kostnad om man bor i närområdet. Vårt favoritställe att beställa hem mat från heter Darbar. Jättegoda masalas och Kerala paratas. Jag kan även rekommendera den kinesiska restaurangen Delicacy. Deras chicken momos är min hämtfavorit.

För den som ibland får ett desperat sug efter pizza kan jag berätta att Domino’s levererar till många ställen i Bangalore. Deras onlineformulär funkar inget vidare, kolla in menyn på nätet och ring dem istället.