Etikettarkiv: Tamil Nadu

Hälsningar från Kotagiri

Nu har vi varit i Indien i ett par veckor och det är en hel del intryck att sortera både från Bangalore och Kotagiri. Först och främst skulle jag dock vilja skriva en kort kommentar om valet i Sverige: Vilket skitval. Jag skulle kunna skriva långt om mina tankar kring fascismens framgång och använda ord som inskränkthet, oanständighet, och uppgivenhet men jag tänker att ni inte har sökt er hit för en analys av Sveriges deprimerande politiska landskap så här får ni istället en bild på vår granne Turbo.

 

IMG_9534

 

Bangalore bjöd på inspiration och mängder med god mat. Inspiration i form av tre väldigt intressanta föreläsningar från tre väldigt intressanta civilsamhällesaktörer. Vikten av samordning och solidaritet i ett hårdnande politiskt klimat var en gemensam nämnare för dessa diskussioner. Optimismen och engagemanget för frågor gällande mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa var inspirerande och något att hålla fast vid. Den indiska kontexten är givetvis väsensskild från den svenska på många sätt, men det finns även likheter. Ett aktivt, levande, och politiskt relevant civilsamhälle blir allt viktigare, inte minst i ljuset av de senaste valresultaten i båda länderna.

 

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

 

Efter fem dagar i Bangalore bytte Ida och jag storstadsmyllret mot Nilgiris blåa berg. Det första vi ser när taxin slingrar sig upp för bergen mot vår nya lilla hemstad Kotagiri är en enorm Gaur-tjur. Det ska visa sig att detta ska bli ett av många möten med dessa enorma djur då de är ett vardagligt inslag i skogarna och teplantagen på sluttningarna kring staden. Tydligen befinner sig vårt hus mitt i deras vandringsväg så vi har fått strikta förhållningsorder om ficklampor och försiktighet.

 

Gaur (Indisk Bison)

Gaur (Indisk Bison)

 

Våran handledare Archana välkomnade oss på kontoret och gav oss en första introduktion till Svalornas partner Keystone Foundation, vår arbetsplats fram till slutet på januari. Det är en imponerande organisation med flera olika program centrerade kring naturskydd, livelihoods, kultur, och ekologisk livsmedelsproduktion samt samspelet mellan dessa. Så fort vi fixat den lite krångliga men nödvändiga registreringen hos polisen så drar vi ut i fält för att sätta igång arbetet tillsammans med de Adivasi*-grupper som Keystone samarbetar med. Ida och jag har en spännande tid framför oss!

 

Utsikten är det inget fel på

Utsikten är det inget fel på

*Adivasi är en samlingsterm för Indiens (samt Nepal och Bangladesh) urbefolkning. ”Scheduled Tribes” är den juridiska benämningen på denna väldigt heterogena grupp människor. I Nilgiris Biosphere Reserve lever ett trettiotal olika folkgrupper.

3 kommentarer

Under Henrik

Från en slum till en annan

Under praktiken hos Svalorna har vi haft möjlighet att göra en nätverksresa, som har varit fri för oss att planera efter egna intressen och önskemål. Förra veckan åkte jag och Sofia därför till Chennai för att nätverka och vidga våra vyer så att säga. Tur- och returresa skedde med nattåg, vilket gav oss två dagar och en natt i staden. Det var ungefär så lång tid som kändes möjlig att avvara från Evidence kontor, när nu bara några veckor återstår av praktiken. Vi hann besöka två organisationer och träffade människor som delade med sig av sina egna erfarenheter av kastdiskriminering samt hur de ser på aktivism och förändring. Dessa möten gav oss på olika sätt ytterligare perspektiv på hur kastdiskriminering kan se ut- och på hur arbetet mot den kan bedrivas. Jag vill berätta om vad vi fick höra om och se av Chennais slumområden, som för mig innebar en ny inblick i en diskriminering som återfinns i städer över hela i Indien.    

Efter en god natts sömn på tåget möttes vi av vår hjälpande vän under resan, en fantastisk kille vid namn Stalin. Vi satte oss i Stalins bil och han körde oss mot vårt fösta möte hos Thozhamai, en organisation som arbetar för förändring både på marken och på statlig nivå. Thozhamai betyder solidaritet på tamil. Organisationen arbetar för social utveckling och rättvisa, bland annat genom projekt riktade mot kvinnor och barn i Chennais slumområden. Efter att ha träffat organisationens ledare Devaneyan och fått en introduktion deras arbete, sätter vi oss åter i bilen och åker mot Semmencherry som är ett av områdena där Thozhamai bedriver sin verksamhet.

Chennai uppenbarade sig genom bilrutan som en stad större och mer kaotiskt än Madurai, som tycks bli mindre och mer bekant ju längre tiden går. Under våra bilfärder berättade Stalin om staden och livet där. Genom att köra runt människor lika vilsna som oss har han lärt sig prata engelska, berättade han lite stolt samtidigt som han ursäktade sig att den inte var så bra. Han är engagerad i sociala frågor och har en inneboende aktivist i sig. Jag undrar vad han kommer att syssla med i framtiden.

Vi lämnar Chennais värsta trafikkaos bakom oss och svänger in på en raksträcka. Vägen leder till ett område som omges av en mur, ett slags gated community för stadens fattiga. Av wikipedia beskrivs Semmencherry som en förort men av människorna som berättat om det beskrivs det som ett slumområde. Ett område uppbyggt för att ta emot människor som systematiskt omplaceras från slumområdena i centrala Chennai. Dessa jämnas nämligen med marken för att ge plats för vackrare skapelser i form av hotell, företag och parker. Allt i utvecklingens namn. Människorna i slummen får flytta till ”riktiga hus” och marken där deras skjul stod kan nyttjas till så kallade utvecklande ändamål.

Nancy, som är en av Thozhamais anställda, tar oss med på en vandring i området. Semmencherry består av kvadratiska tvåvåningsbyggnader uppställda i rader som formar ett slags rutmönster till bostadsområde. Varje betongblock huserar åtta familjer. Lägenheterna är små och inte anpassade för familjer att bo i. Mellan byggnaderna har vallgravar av vatten skapats. En kvinna vill visa oss sitt hem, för att nå dörren balanserar vi på tegelstenar som ställts ut som öar för att överkomma vattnet. Ett dåligt avrinningssystem gör att gatorna fylls med vatten så fort det regnar vilket skapar en trivsam miljö för myggor och andra insekter.

IMG_3912

Kvinnans lägenhet består av två rum. Ett utgör både hall, sovrum och vardagsrum, med en säng som tar upp större delen av rummet. Bredvid finns ett trångt kök. Hon bor här med sin man och sina två barn. Betalar de månadshyran i 20 år går huset över i deras ägo. Så gäller avtalet för de familjer som flyttar in i betonghusen. En dålig deal, berättade Devaneyan innan vi lämnade hans kontor. Jämfört med vad marken de lämnar blir värd för de etableringar som kommer att byggas upp, är ett löfte att om 20 år få äga ett hus som redan nu är slitet och gammalt, ett avtal med en klar vinnare och en förlorare.

Stadens ledare lurar sin befolkning. Detta har pågått i åratal men har för tillfället upphört, då val väntar nästa år. Nu vill politikerna ha även slumbefolkningens röster på sin sida och har stoppat förflyttningarna. Efter valet kommer de sannolikt att tas upp igen, med fortsatta argument om att utveckla staden, göra den attraktiv, tillgänglig och vacker. Fattiga människor ingår inte i den visionen, slummen ska bort och människorna försvinna med den.

Vi vandrar vidare och besöker en av Semmencherrys ransoneringsbutiker. Vi får veta att det är en lugn dag, andra dagar kan det vara en kamp i butiken mellan människor som försöker få den del mat som de berättigas genom sitt ransoneringskort. I området finns totalt finns fyra sådana butiker där regeringen distribuerar basmatvaror till låga priser. Men i Semmencherry överskrider befolkningsmängden det antal distributionskort som butikerna har kapacitet att ta emot. Maten räcker således inte till alla. Detta har skapat en svart marknad för matvaror, som säljs till högre priser av de som lyckas få sin beskära del. Situationen har varit så länge nu, men regeringen gör inget åt det, berättar Nancy.

Semmencherry ligger lång ifrån Chennais stadskärna och transportmöjligheterna in och ut därifrån är dåliga. Det går några bussar om dagen, men inte till de områden där många av invånarna brukade bo och arbeta. Många kvinnor arbetade som hushållerskor och när de inte längre kan ta sig till sina arbetsgivare har många tvingats säga upp sig. De som fortfarande pendlar in till staden riskerar att utsättas för sexuella trakasserier och övergrepp på bussarna.  De som stannar i Semmencherry söker jobb dag för dag och saknar tryggheten som ett fast arbete innebär. De omgivande byggnadskonstruktionerna vars kroppar syns i skyn på andra sidan muren erbjuder anställning för en del män, som också kan finna jobb som elektriker och målare. Men även detta är dag för dag och i många fall går inkomsten direkt till alkoholhandlaren. Kvinnorna är i behov av egna inkomstmöjligheter men dessa är få i Semmencherrys närmaste omgivningar.

För barnen har flytten också inneburit långa bussresor för att ta sig till sina skolor. För dem som går kvar. Det finns två avgiftsfria skolor i området, men dessa är av mycket lägre standard än skolorna i centrala Chennai. Många barn har därför hoppat av skolan helt.

Thozhamai bedriver flera projekt i Semmencherry riktade mot kvinnor och barn, som på många vis är väldigt utsatta i området. Barnäktenskap förekommer och många tjejer får barn innan de själva är vuxna. För dessa tjejer finns flera stödgrupper att gå till. Där får de utrymme att prata om bland annat sexuell hälsa och rättigheter. De finns också en grupp där de tillsammans lär sig att sy. De som fullgör kursen tilldelas ett certifikat och en symaskin och får därmed en möjlighet till egen inkomst.

Flera organisationer är verksamma i området och arbetar för att förbättra situationen för invånarna. Vi frågar Nancy om det finns några som vänder sig till män, och får svaret nej. De flesta projekt riktar sig direkt mot kvinnor och barn och arbetar exklusivt för att stärka deras rättigheter. Samtidigt får vi höra att en av de främsta bakomliggande orsakerna till våldet mot kvinnor, barnäktenskapen och övergreppen, är den utbredda alkoholismen som ses bland männen. Utan insatser riktade även mot dem är det svårt att föreställa sig en långsiktig förbättring av situationen i Semmencherry.

Husen i Semmencherry står till synes stadigt i vattnet. Men människors sociala trygghet raseras i och med flytten. Kontaktnät som byggts upp under åratal och försett människor med arbeten och inkomst blir plötsligt avlägsna.  Tvångsförflyttningen innebär att vuxna förlora sina arbetstillfällen och barnen förlorar sina möjligheter till en bra utbildning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa dag visar Stalin oss den andra slummen, den som ska försvinna. Vi åker längsmed Chennais strandremsa. Efter ett tag skyms havsutsikten av skjulliknande hus som kantar vägen på båda sidor. Tvätt som fladdrar och barn som leker som i vilket område som helst. Getter och höns rör sig som de vill. Så mycket färger och former, ett riktigt myller ser jag genom bilrutan. Stalin pekar in i en av gränderna och berättar att där bor han med sin familj. Hans familj är en av många som riskerar förflyttning. Han vill inte flytta därifrån, han tänker kämpa emot med allt han kan.  På ett ställe delas området av en tom yta, där har hus redan rivits ned.

Slummen har också sina problem. Människor kämpar för att leva, men de vet vad de kämpar med på ett sätt. Många har bott där i hela sina liv, kanske i generationer bakåt. Det är där de har sina relationer, sitt nätverk och sin kunskap. Att bli tvångsförflyttad från sitt hem och plötsligt flyttas till ett annat är ingen enkel förändring. Att tvångsförflytta människor ut från staden förstärker den segregering som redan existerar. De flesta invånarna i Semmencherry och i Chennais slumområden är Daliter, uppskattningsvis 80-90 % är de siffror vi får höra. Chennai blir en plats för människor av högre klass och kast, medan stadens fattiga och daliter sopas undan och förpassas till periferin. En fysisk och social åtskiljning av människor, som på inget vis är unik för Chennai. Liknande utveckling ses i många städer i Indien. Liknande utveckling ses i många städer i världen.

Slutligen, Devaneyan har ett meddelande som han vill ska spridas. Det finns nämligen en myt om att Tamil Nadu är en utvecklad delstat. Det säger han inte stämmer. Detsamma säger verkligheten.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Under Veronica Ahlenbäck

Hinduism, högtider och att byta religion

Ungefär 89 procent av befolkningen i Tamil Nadu är hinduer och var och varannan vecka här i Madurai är det någon högtid eller festival som ska firas. För inte så länge sedan var det Diwali, som Veronica skrev om i ett tidigare inlägg, och förra vecka var det Karthigai Deepam som inte är lika stor som Diwali men typisk för delstaten Tamil Nadu. Karthigai Deepam firas med oljetända lampor (Agal Vilakkus) i och utanför varje hus. Ljusen sägs vara en lyckobringande symbol som tros avvärja onda krafter och leda välstånd och glädje. Gatan utanför vårat hus lyste vackert upp och jag betraktade på avstånd festligheterna i området.

IMG_0782

Det är en dubbel känsla som infinner sig i och med dessa religiösa högtider. Ibland är jag inbjuden att fira med vänner och bekanta, vilket innebär god mat och trevliga samtal, men det är också den religiösa biten som är svårare att förstå och delta i. Under tiden jag har varit här i Indien har jag talat med en rad olika aktivister och människor som är involverade i dalitfrågor och de kommer alltid till samma poäng, att religionen har gett upphov till kastsystemet och att det är orsaken till att det fortfarande upprätthålls. Genom hinduismens uppdelningen i de fyra primära kasterna, där Brahminerna, prästerna, är högst i hierarki och sedan kommer Kshatriya, krigarna och adeln, Vaisya, bönderna, handelsmännen och hantverkarna, och sist Shudra, arrendatorerna och tjänarna, så blir Daliterna alltid tilldelade en plats utanför systemet, som betyder längst ner i hierarkin.

På grund av detta så byter många hinduiska Daliter religion, de konverterar till buddhismen, kristendomen  eller islam. Till exempel så konverterade Dalitledaren Ambedkar (1891 -1956) till buddhismen. Det var han som ledde utformningen av den indiska konstitutionen som förbjuder diskriminering av kastlösa. Detta gjorde att många av hans anhängare gjorde det samma, och än idag konverterar många Daliter till andra religioner. Men även om de byter religion så går det inte att helt komma ifrån sin kast, det är så inpräntat i det indiska psyket. Ett exempel på detta är att det har kommit fram flera fall där Dalitipräster i den katolska kyrkan i Indien har blivit nekade att utföra vissa religiösa handlingar. Det var till och med ett fall där en katolsk Dalitpräst begick självmord på grund av kastdiskriminering i sin kyrka.

Det finns alltså inte många vägar som daliterna kan ta för att fly sin kast. Det enda de kan göra är att försöka hantera förtrycket, och som mina Dalitkollegor på Evidence, kämpa för att förändra systemet och stötta de människor som ensamma kämpar för att få sina mänskliga rättigheter hörda.

Lämna en kommentar

Under Sofia Olsson

Att resa genom Tamil Nadu

Innan jag åkte hit till Indien pratade många om hur speciellt det är att resa kollektivt genom landet. Jag kunde inte riktigt föreställa mig detta, då långa resor genom Sverige och Storbritannien inte riktigt är höjden av spänning. De hade ju självklart rätt, och nu njuter jag i tysthet av att resa runt i Indien med buss och tåg. Den senaste resan var en sex timmars busstur från indiens turistiga sydspets tillbaka till lägenheten i Madurai. När jag hade satt mig tillrätta i bussen, väl medveten om min handledares instruktioner om att inte sitta bredvid någon man och inte lita på någon (inte ens de äldre!), så började resan.

Buss

Bussresor genom Tamil Nadu ger en överblick av delstaten och dess natur, åkrar, städer och byar. För några ögonblick, när jag färdas genom en by, kan jag smygtitta in i husen längs vägkanten och se människorna som äter, diskuterar eller håller på med de vardagliga sysslorna, och för just den stunden får jag vara med. Jag ser människorna på åkrarna, som kämpar under den stekande solen och deras djur som ser ut att hellre vilja komma tillbaka till ladan och vila än att arbeta denna varma dag. När ett vattendrag visar sig bakom huskrönet ser jag hur människor tvättar, badar eller arbetar i vattnet. Det som är så vardagligt för dem blir för mig som utomstånde väldigt speciellt.

Det är inte bara det som jag ser utanför som känns speciellt med att färdas i Indien, det är också det att jag inte riktigt kan koncentrera mig på att läsa eller lyssna på musik, utan istället sitter tänker. Jag har äntligen tid, här på bussen, att reflektera och fundera över framtiden, arbetet, situationen i Indien och orättvisorna som jag dagligen ser. Det är en tid att bearbeta all denna ’overload’ av intryck som jag får här och en stund i tystnad att tänka på allt och ingenting. När resan är slut tar det andra över igen och det är bara att vänta till nästa resa innan jag får tillfälle att fundera igen.

1 kommentar

Under Sofia Olsson

Kampen för att förändra

Det är diskussionerna med människorättsaktivister här i Indien som ger mig mest inspiration att fortsätta arbeta inom utveckling. Dessa aktivister delar med sig om hur de kämpar för att förändra det indiska samhället och jag känner den starka solidaritet som deras arbete grundas i. De vägrar ge sig när de ser eller upplever orättvisa. Jag träffade en sådan person förra veckan, hon heter J. Veronica, och jag vill dela hennes historia med er.

År 1988 var det ett upplopp mot kastdiskriminering i en liten by i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Det ledde till att en dalit man mördades av en kasthindu, och några dagar efter detta mördades ytterligare fem män i ett närliggande område. Stämningen var osäker och dalit männen fruktade för sina liv. Den enda lösningen för att undkomma våldet var att ge sig av så de lämnade dalit kvinnor och barn i byn. Våldet och förtrycket fortsatte dock men nu var det endast riktat mot de kvarlämnade kvinnorna.

De var beroende av kasthinduerna för sitt dagliga arbete, då de inte ägde några landområden, och var följaktligen extremt utsatta. Veronica bodde i denna by och kände att hon måste göra någonting för att förbättra situationen. Hon började organisera kvinnorna i självhjälpsgrupper och kunde genom dessa ge färdighetsträning som ökade deras förmåga att försörja sig själva. Hon ville också skapa en politisk rörelse så att dalit kvinnorna kunde känna gemenskap och våga kämpa för att få sina röster hörda och kräva sina rättigheter. Detta var endast något som männen tidigare hade gjort.

Meenakshi and Veronica

Efter att arbetet pågått i några år formaliserades det och Veronica startade frivilligorganisation ’VIDIYAL Women’s Progressive Society’ som arbetar med basnäringar för kvinnor. Det började med att organisationen endast stöttade dalit kvinnor, men kvinnor från alla kaster sökte deras stöd så nu ligger fokus på kvinnofrågor oavsett kast.

Veronica arbetar i motvind och får som dalit kvinna och ledare for VIDYAL många ovänner som bara väntar på ett tillfälle att attackera henne. De accepterar inte att hon som dalit kvinna har någon form av makt. Detta har satt sina spår men hon säger att ”om jag fruktade för mitt liv sa skulle jag inte göra det här arbetet”. Känslan att vilja göra något för sitt folk är starkare än rädslan. Nu har hon genom sitt arbete blivit mer känd, vilket har lett till att både polis och politiker har börjat frukta hennes kraft och hängivelse för skippa rättvisa.

Lämna en kommentar

Under Sofia Olsson

Observationer från en plaststol

Solblekta stolar i plast bärs in i en öppen sal, en efter en. Raderna av stolar formar en mötesplats framför mina ögon. I takt med att salen fylls av människor stiger ett surr, där barnröster dominerar. När tillströmningen av människor avtagit kan jag konstatera att på många av stolarna framför mig sitter just barn.  Några delar envist stol med varandra, trots att det finns några lediga platser i den bakre delen där jag sitter. Vi befinner oss i Dindigul, en stad och ett granndistrikt norr om Madurai. Vi är här för att lyssna på dagens public hearing, som vi fått veta ska handla om barnarbete. Enligt Tamil Nadus regering existerar dock inte något som kallas barnarbete inom delstatens gränser. Och i Indien ska alla barn upp till 14 års ålder ha rätt till fri skolgång. Men barnen har inte samlats här idag för att befästa dessa påstådda sanningar, de är här för att dela med sig av sina erfarenheter av verkligheten.

En mikrofonröst får övriga ljud att sakta dämpas. Alla välkomnas till samlingen och en panel bestående av fem personer presenteras. När mikrofonen överlämnas till Kathir, grundare av Evidence och en mycket karismatisk talare, hörs en röst som talar lite högre än de föregående. Jag uppfattar inte vad han säger med ord, men hans kroppsspråk och bestämda blick som vandrar mellan barnen och då och då stannar upp, som för att betona något, förmedlar ett tydligt budskap. Jag sänker kameran och återgår till platsen bredvid Andal, som även hon lämnat kontoret för dagen, för att följa med och översätta vad som sägs för mig och Sofia. Totalt har tvåtusen barn i området intervjuats om skolgång och arbete, trettio av dem är här idag, viskar hon. Trettio barn är här för att berätta om barnarbete och missad skolgång, trots att något sådant inte sägs existera här. Syftet med dagens samling är att ge en annan bild av verkligheten än den officiella, att belysa vilka brister som finns och ge förslag till förändringar. Staten ska sedan konfronteras med detta, genom dokumenteringen från dagen.

Den första historian vi får ta del av handlar om Muttumari, en tjej vars skolgång slutade i sjätte klass. En av hennes släktingar företräder henne framför panelen och alla åskådare. Han berättar hur hon dagligen utsattes av diskriminering från lärare och andra elever i skolan. Hon förpassades till en separat del av klassrummet och tilläts inte dricka vatten. Muttumari utsattes för denna diskriminering för att hon är dalit, för att omgivningen därför betraktar henne som oren och inte berättigad att dela samma utrymme som andra. Den skam som behandlingen fick henne att känna, gjorde att hon en dag inte orkade gå till skolan längre. Det är en skam, påpekar Kathir, men inte för henne.  

Efter att mannen talat färdigt tar panelen vid, för att dela sina åsikter och råd om vad som kan göras i fallet. Lärarna borde anmälas under ST/SC Act, 1989, är ett förslag från panelen.  Lagen går även under benämningen Prevention of Atrocities Act, och antogs för att förhindra och bestraffa kastbaserade brott och övergrepp. ST/SC står för Scheduled Cast och Scheduled Tribe, som är officiella benämningar över två grupper som anses vara särskilt missgynnade i det indiska samhället, nämligen daliter och ursprungsbefolkningar.  När Evidence arbetar med människor som utsatts för kastrelaterade brott, är det alltid ett viktigt steg att få brottet rapporterat under denna lag, ett steg i en ofta lång och svår process mot rättvisa.

Ett annat fall handlar om Chinnamani, en 13-årig kille som borde gå i skolan. Men förutsättningarna för honom att gå i skolan finns inte där. Det är långt till skolan, vägen kräver att han åker buss, men det är en kostnad som hans familj inte har råd med. Istället arbetar i en fabrik från tre på morgonen till fem på kvällen. Denna situation är inte ovanlig i byn han kommer från, många där är fattiga och även barn arbetar för att bidra till familjens inkomster. En del börjar som Chinnamani tidigt på morgonen, men åker sedan till skolan efter flera timmars arbete, vilket givetvis inte är vad man kallar en bra start på dagen.

Många av berättelserna som vi får höra under dagen liknar Muttumaris och Chinnamanis. Barns rätt till utbildning hindras av kastbaserad diskriminering, barn som behandlats så illa att de inte vill gå till skolan, skolor som inte är öppna för alla. Ett fall vi får höra om, kommer från en by där det bara finns en avgiftsfri skola, men kasthinduer i byn vägrar släppa in daliternas barn i den. Barns rätt till utbildning hindras också av svårtillgängliga skolor i bokstavlig mening. På grund av långa avstånd och dålig infrastruktur hindras många barn från att ta sig till skolan, då det innebär både transport-och tidskostnader.

När förutsättningar för skolgång saknas, samtidigt som behov av arbete finns, blir barnarbete ett problem som är högst verkligt, även i Tamil Nadu i Indien.

/Veronica Ahlenbäck

1 kommentar

Under Veronica Ahlenbäck