Tamil Nadu – indienbloggen.org

Låt vatten stå i centrum

16 december, 2022av MarkusLLämna en kommentar

Vatten har en central roll och är grundorsaken för vissa av samhällsproblemen som Indien står inför. Jag har under min praktik i Tiruchirappalli lärt mig att mycket av Kudumbams arbete har någon form av koppling till att förbättra vattentillgången inom främst jordbruket och på landsbygden. Nu närmar sig slutet av monsunsäsongen och ett torrare klimat är annalkande i Tamil Nadu.

Jag vill börja inlägget med att dela med mig av en historia från praktikperioden som relaterar till vattnets betydelse i Indien. Jag besökte i Oktober byn Chinnupatti som ligger på landsbygden i Tamil Nadu nära Batlagundu. Där träffade jag värdfamiljen jag bodde hos under ett volontärarbete på en ekologisk kokosodling 2014. Mycket var sig likt i Chinnupatti åtta år senare men en stor förändring hade skett för alla invånare. Tidigare under 2022 brukade byns invånare, huvudsakligen kvinnor, hämta vatten i stora hinkar för att tillgodose hushållets dagliga vattenbehov. Dem dagarna är nu förbi. Pappan Anthony och sonen i familjen Dileepan berättade stolt att det för fem månader sen hade installerats rinnande vatten av Tamil Nadus regering i alla bostäder på gatan dem bodde på. Det satte mycket i perspektiv från tillvaron i Sverige, och är enligt mig viktigt att berätta när vatten omnämns i en indisk kontext. Många lever fortfarande i Indien utan tillgång till vatten, både för att dricka, använda till bevattning, matlagning och till andra vardagliga aktiviteter.

Ett monument i en rondell på vägen mot Tiruchirappallis flygplats.

För närvarande pågår den viktigaste perioden på året för miljontals bönder runtom i Tamil Nadu. Nederbörden från nordöstra monsunen faller just nu över delstaten som är den huvudsakliga källan till regnvatten för året. Trots att det är mitt i regnsäsongen har jag under majoriteten av höstmånaderna kunnat njuta av ett soligt väder med cirka 30 grader dem flesta dagarna. Tecken på en pågående monsunsäsong under praktiken har mestadels varit frånvarande, förutom dem gångerna jag och Jad har fått ställa in att spela tennis på grund av regn. Under min tid i Tiruchirappalli hos Kudumbam har min föreställning om intensivt regn varje dag under en monsun förändrats. En utebliven eller försvagad monsun påverkar tillgången till vatten när torkan börjar tillta dem kommande månaderna. Ekonomiskt är jordbruk en av Tamil Nadus viktigaste sektor. Därmed får en utebliven eller försvagad monsun inte bara konsekvenser för enskilda bönder utan även delstatens ekonomi och tillgången till mat för befolkningen. Årets klimat i vår del av Tamil Nadu har varit behagligt, särskilt för någon som hör att vintern nu slår till med full styrka i Sverige. För flertalet av bönderna i delstaten gissar jag att dem har andra åsikter och känslor om årets monsunregn och klimat.

Jad och Poppy på ett regnförsörjt jordbruk med röda linser.

Kudumbams anställda har i olika sammanhang under praktiken nämnt betydelsen av att bevara det vattnet som faktiskt faller från himlen som regn. Exempelvis berättade Kudumbams direktör och grundare Oswald under en föreläsning på Department of Environmental Science and Management på Bharahidasan University, om att cirka 70% av Tamil Nadus jordbruk förlitar sig helt på regn för bevattning. Det årliga monsunregnet som nu börjar avta är därmed viktigt för alla bönder som förlitar sig på ett regnförsörjt jordbruk. Regnförsörjt jordbruk innebär att en bonde endast kan förlita sig på regn för att bevattna hens jordbruksfält, utan tillgång till varken konstbevattning eller en lokal brunn. Bevattning med hjälp av en lastbil med vattenbehållare finns som ett statligt alternativ, men av det jag lärt mig från Kudumbams erfarenhet på fältet är implementeringen bristfällig ibland.

Oswald tillsammans med Markus och de franska volontärerna.

Oswald har också delat med sig om sin insikt efter alla år på organisationen att bevarandet av fuktigheten i jorden är avgörande för många indiers årliga skörd, samt inkomst från jordbruket. Kudumbam har under flera år arbetat med att informera och träna lokala bönder om ekologiska metoden ”blandad odling” för att bättre behålla jorden fuktig mellan regndagar på böndernas odlingsfält. Kort sammanfattat går det ut på att bonden bör odla flera grödor på samma odlingsyta för att behålla fuktigheten i jorden, som i sin tur leder till mer näringsrik och bördig jord. Det resulterar slutligen i en större skörd och inkomst från hens jordbruk. Insatsen riktar in sig främst mot de resurssvaga eller småskaliga bönder som inte har möjlighet att vattna sina fält vid uteblivet regn. Några av dessa bönder har vi under praktiken fått möjlighet att besöka vilket personligen varit givande.

Det är dock svårt att skriva det här blogginlägget och helt utelämna att bristen på tillgång till vatten är relaterad till fattigdom. Därför har jag under praktiken förstått betydelsen av Kudumbams projekt och aktiviteter som riktar sig till småskaliga bönder med begränsade resurser. Jag har under praktiken kommit till insikten att vi som praktikanter och dem organisationen arbetar för i många fall lever i två olika världar när det kommer till vatten, fast vi geografiskt befinner oss på samma plats. Vi kan skicka ett sms till vår handledare (Poppy) och få 25 liter dricksvatten hemlevererat vilket gör att avsaknaden av rinnande dricksvatten i lägenheten inte känns jobbig. I dagsläget är den möjligheten för många indier på landsbygden inte tillgänglig. Därför är Kudumbams alternativa lösningar eller metoder för att lagra och bevara vatten viktiga för att förbättra levnadsstandarden på landsbygden.

Ramdash på Kolunji som föreläser om ekologisk odling och bevarandet av vatten.

Ramdash, en av Kudumbams anställda som arbetar med föreläsningar för lokala bönder samt studenter, berättar under praktiken att ett ekologiskt och hållbart jordbruk är det enda alternativet för att bättre ta tillvara på vattnet som är tillgängligt. En aspekt av ekologiska odlingsmetoder är att det långsiktigt kan fylla på, istället för att uttömma, det tillgängliga grundvattnet. Förvaltning av vatten är begreppet Kudumbam använder för att beskriva alla aktiviteter som relaterar till just vatten. Ett bevis på att höja grundvattnet är möjligt att åstadkomma med långsiktiga metoder, finansiering och hårt arbete är Kolunji Ecological Farm and Training Center. Gården har tillkommit som en direkt effekt av Svalornas finansiella stöd för att etablera den på Tamil Nadus landsbygd där nederbörden årligen är låg och torka ofta förekommer. Oswald, som varit med sedan Kolunji invigdes 1990, har tillsammans med gårdens anställda under de senaste åren kunnat konstatera att nivåerna av grundvatten i deras brunn har börjat stiga. Hur detta har åstadkommits på endast 30 år är främst planteringen av dem cirka 1200 träden som nu växer på området. Det är för tidigt att fastställa om trenden kommer att fortsätta. Kolunji blir dock ett bevis på att även i ett mer torrare odlingsklimat, både i Indien och andra delar av världen, kan tillgången till vatten öka om rätt insatser sätts in.

Svenska versionen av FNs deklaration om bönders och andra som arbetar på landsbygdens mänskliga rättigheter.

Länk:

FN:s Deklaration om Rättigheter för Bönder och andra som arbetar på landsbygden, https://www.latinamerikagrupperna.se/wp-content/uploads/2022/10/UNDROP-Illustrerad-utgava-pa-svenska.pdf

Min praktik på Kudumbam har lärt mig att deras arbete har en direkt inverkan för bönders mänskliga rättigheter och att vatten bör stå i centrum för att stärka individer på landsbygden. Jag har lärt mig att en ökad tillgång till vatten i slutändan även kan stärka jordbruksarbetare och bönders mänskliga rättigheter, exempelvis rätten till information, rätten till mat och matsäkerhet, samt rätten till bördig jord. Dessa rättigheter är inskrivna i FNs nyblivna deklaration UNDROP från 2018 för bönder och andra som arbetar på landsbygden.

Markus tillsammans med kvinnliga bönder som utbildas inom hållbart jordbruk.

Min ide med inlägget var att ge en kort inblick i praktiken och vad vi har lärt oss om när vi arbetat på Kudumbam. Många andra frågor har också stått i centrum under våra tre månader i Tamil Nadu. Betydelsen av vatten i områdena och för personerna Kudumbam arbetar för är dock en av dem viktigaste lärdomarna jag tar med mig till Sverige. När jag återvänder hem kommer jag förmodligen uppskatta det ”dåliga vädret” som råder under vintern på en punkt. På grund av snön eller regnet slipper vi förhoppningsvis uppleva konsekvenserna av allvarliga översvämningar, långvarig torka och bristande tillgång till vatten.

/Markus Lewin

Uncategorized

Utveckling och utveckling

31 december, 201931 december, 2019av klaratovegabriellabengtssonLämna en kommentar

I skrivandes stund befinner jag(Klara) mig i ett hotellrum i Trivandrum under årets och faktiskt även decceniets sista timmar. Jag har under två veckor haft jullov och befunnit mig i turistiga Varkala som nästan kändes som ett annat land. Men också skönt att vara vid havet, göra lite yoga, dricka goda juicer. Men kul nu att vara tillbaka i mer riktiga Indien med kaffe för 10 rupies istället för 140 och mer gatuliv och lokala mathak. Nu är jag i Trivandrum och imorgon ska jag ta ett dagståg tillbaka till Trichy och få åka längs kusten.

Jag gör praktik på Kudumbam tillsammans med Matilda och Elin. Kudumbam är vänorganisation och före detta partner till Svalorna. Svalorna hjälpte bland-annat till att bygga upp farmen och träningscentrumet i ekologiskt jordbruk nämligen Kolunji för 30 år sedan och stödde sedan stöttade Kudumbam under drygt 20 år. Det har varit väldigt inspirerande att se farmen och att delta på träningar för olika målgrupper såsom bönder och horticulture-studenter med besök i närliggande byar.

Tyvärr blev delar av farmen förstörd av en cyklon i slutet av november i fjol. Detta är ett exempel när en organisation blir drabbad av klimatförändringar. Delvis orsakade av vårt sätt att leva i Globala Nord och medel och överklass i globala syd. Det är inte bara farmen som blivit påverkade utan även bönder i byarna. Bortsett från i år när det regnat mycket har de haft mycket mindre regn de senaste 10 åren. Ris är väldigt vattenkrävande. Kudumbam arbetar bland-annat för att återgå till mer traditionella grödor såsom millets.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image.png

Nu tänkte jag att det är dags att gå in på temat på detta inlägg som är Utveckling och utveckling. Utveckling, gräsrotsutveckling civilsamhället och mänskliga rättigheter är frågor som alltid legat mig nära. Utveckling kan betyda så många studier. Man kan bland annat tala om mainstream utveckling såsom rådande paradigm men också utvecklingsalternativ och mer såkallad bottom up-perspectives och gräsrotsutveckling. Vistelsen i Indien ger mig möjlighet att reflektera över tidigare studier och engagemang.

Kudumbam liksom vissa av Svalornas partners arbetar med ekologiskt jordbruk. Ni kanske undrar hur utveckling har med ekologiskt jordbruk att göra. Kanske associerar ni utveckling till stora projekt. Men utveckling hänger i hög grad ihop med ekologiskt jordbruk och speciellt hållbar utveckling. Jag vet inte om ni har hört talas om den så kallade gröna revolutionen. Namnet till trots har den ingenting med miljön att göra. Gröna revolutionen handlade istället om introducerandet av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och hybridgrödor. Detta har fått många effekter i hela världen. Denna kom tillstånd på 60-talet.Detta kan också relateras till utveckling och postutveckling genom att lokala kunskaper nedgraderades. Till skillnad från vanliga grödor ger inte hybridgrödor liksom GMO frön till nästa skörd vilket innebär att bönder måste köpa nya fröer varje år. Elin hade en intressant diskussion med agronomstudenter om att hybrid kan ge större skörd en gång men att traditionella grödor mer långsiktigt.

Ytterligare ett hot är GMO och att frödiversiteten i världen minskat mycket. Kudumbam arbetar med detta genom att använda sig av fröbanker och bevarandet av traditionella grödor. Vissa av bönderna Kudumbam arbetar med är så framgångsrika att de börjat sälja fröer också. Konventioenellt jordbruk tär mycket på vår miljö. Ett hett filmtips om man vill lära sig om hur komersiellt jordbruk hotar jordar och jordnäring är ”Den sista skörden” av Marie Qwiberg, den ligger uppe på svt.play. Kudumbam har liksom andra organisationer sätt vilka konsekvenser konventionellt jordbruk får. I Indien liksom andra delar av världen är näringsfattighet en utmaning. Under en konferens som vi var på under praktikens andra vecka, där vi hade på oss saris och fick hålla korta tal om vad som motiverade oss beskrev vår boss Oswald att Indien är ett av de länder där det bor flest undernärda, mest stunting bland barn under 5 år och där olika sjukdomar blivit vanligare. Lägg med detta till klimatförändringarna.

Hur jobbar då Kudumbam med ekologiskt jordbruk. Vi har fått följa träningar där de lär ut olika metoder för herbal pesticides såsom att blanda kodynga, ko-piss, med ingefära och vitlök etc, de gör också olika former av komposter. För att nå bönderna i byarna i närheten arbetar de också med tränare ute i byarna. På fältbesök har vi fått träffa några kvinnor som deltagit i grupperna. En kvinna sa att Kudumbam betydde mycket för henne och att hon nu var självständig och inte beroende av någpn. Kudumbam lär också ut metoder om att odla multi-cropping d.v.s. att odla flera olika grödor samtidigt. Fördelar med detta är att ifall en gröda slår fel har man en annan samt att det är bättre för miljön. De använder mer grödor som inte är lika känsliga för vatten som hirs. En fördel är också att det skapar fler arbetstillfällen. Detta är viktigt eftersom många migrerar till städer. t

På tal om miljön Kudumbam har också bedrivit arbete på kusten i Tamil Nadu utanför Tranqobar en gammal dansk koloni. Det är nämligen så att communities nära kusten blev påverkade av tsunamin 2004. En konsekvens var att jorden blev mer salt. Kudumbam arbetar med att ta fram andra salttåliga grödor såsom sötpotatis att odla istället samt andra försörjningsmöjligheter såsom mikrolån. Vi hade förmånen att få besöka arbetet på kusten under 3 dagar i mitten/slutet av november. Vi fick delta på möten där de diskuterade mikrolånsgrupper. Inom utveckling är det omdiskuterat om mikrolån skapar beroende eller är mirakellösningen. Under mittmötet fick vi höra Okkuta prata om dilemman med mikrolån. Men jag skulle säga att Kudumbam arbetar på ett helt annat sätt genom att facilitera via den National bank of rural development. Lånen går till att utveckla jordbruket eller andra näringar. När vi var vid kusten fick vi se exempel på kvinnor som tillverkade mattor av kokosblad och sålde.

Ett annat område inom utveckling jag har tänkt på är att priser inte har propotioner. Det kändes under mittmötet i Bangalore och jullovet som att priserna där var mycket högre än i vanliga Indien. Kanske för anpassade till indisk medelklass(i europeisk standard) och överklass samt turister.

Som ni kanske förstår är utveckling komplicerat. En sak jag bär med mig hem är att vi behöver ställa om och ändra sätt att leva och hur samhällen är organisatipo. Det är också viktigt med solidaritet och att arbeta tillsammans med människor från olika delar av världen som befinner sig på olika platser.

Ett annat område inom utveckling jag tänkt på är med teknik. Jag tycker verkligen Indien ligger i framkant när det gäller appar och mobildata. Här har jag 2 gig mobildata om dagen och det finns appar som håller koll på alla tåg, taxi etc samt som man kan föra över pengar och betala med. Men på landsbygden kan man höra gamla mobil ringsignaler och knappmobiler. Tekniska utvecklingen stänger ute de som inte har del av den.

Sist men minst kanske ni är nyfikna på hur en dag på praktiken ser ut. Som vi skrev i det gemensamma inlägget bor vi på kontoret. En dag kan bestå både av office-work och fältbesök eller fältresor och deltagande på konferenser. Ibland självständigt och ibland med tydliga uppgifter.

Ha ett bra nytt deccenium

Kramar

Klara

Evidence, Madurai

Framme i Madurai!

6 november, 20199 januari, 2020av johannakmhedmanLämna en kommentar

Vanakkam!

Efter en lång bussresa från Bangalore kom vi (Johanna och Ida) äntligen fram till Madurai tidigt på morgonen förra veckan. Vi åkte auto till huset där vi bor och chauffören lyckades på något sätt få in all vår packning (fyra stora väskor) i auton. Vi bor i en egen lägenhet ovanför Andal och hennes man som visar oss runt i staden och förklarar hur saker fungerar (som att stänga alla dörrar i lägenheten för att hålla ute myggen, att man måste koka mjölken innan man dricker den, och att man måste få en stämpel på kvittot när man har handlat mat).

Vi blev båda förvånade över hur stort och fint vi bor, med en takterass med utsikt över de färgglada husen. Det är lummiga kvarter med fågelkvitter som i kombination med luftfuktigheten får det att kännas lite som att bo i en regnskog.

Varje morgon blir vi hämtade av en chaufför som kör oss till kontoret i en auto. Chauffören är en familjevän till Andal och hennes man och han kör lugnt förbi alla kor, hundar, motorcyklar, bussar och autos ute på gatorna. Med indiska mått är Madurai en liten stad (som invånarna själva kallar för en by) med ungefär en miljon invånare men trafiken är ändå intensiv och högljudd. Vår lägenhet känns som en liten oas mitt i det här intensiva tempot.

Vi har börjat komma in i rutinerna nu och hittar hem genom rutnätet av smågator och hus och kan ge vägvisningar till autochaufförerna. Förhoppningsvis vänjer vi oss snart vid värmen och fuktigheten.

Hoppas ni vill följa oss i vårt arbete på Evidence under de kommande månaderna!

Johanna & Ida

Daliter, Evidence, Miriam Siemsen Rundberg

Det dagliga arbetet för minskad ojämlikhet

9 december, 201810 december, 2018av miriamsiemsenLämna en kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har vi bott här i södra Indien i snart två månader och det finns så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja och samtidigt kan jag inte komma på en enda sak att skriva om. Veckorna flyger förbi och liksom flyter ihop. Precis som det ju brukar vara när man kommer in i rutiner. Jag tänkte i alla fall försöka ge er en inblick i det dagliga arbete som Evidence gör och som vi är här för att lära oss mer av.

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på marginaliserade gruppers rättigheter. De arbetar främst för daliter (den självvalda benämningen på de grupper som tidigare kallats oberörbara eller kastlösa). Daliter står på botten av det hinduiska kastsystemet och den hierarkiska samhällsordning som systemet skapat. Extremt förenklat kan man beskriva det som att du föds in i ditt kast och därmed ”ärver” dina föräldrars och förfäders samhällsstatus. Möjligheterna att ta en annan väg i livet är kraftigt begränsade – särskilt om du är dalit.

Idag finns det lagstadgade rättigheter och kvoteringssystem för de mest marginaliserade, men samhället genomsyras fortfarande av en strukturell diskriminering och exkludering av daliter, som yttrar sig i olika former av förtryck och i att lagarna inte följs. Det är det här organisationer som Evidence försöker bekämpa.

En bråkdel av alla ”case files” som ligger i högar på kontoret. Mapparna innehåller fall som Evidence har ingripit i – det rör sig om alltifrån sexuellt våld och mord, till barnarbete.

Evidences kontor ligger i norra Madurai, ungefär en halvtimmes promenad från vårt hus. Det är här vi spenderar varje vardag mellan tio och halv sex. Även om arbetet för mig och Lovisa är ganska koncentrerat till kontoret där vi sitter vid våra skrivbord och arbetar med kommunikationsuppgifter och annat så är det sällan en lugn stund här. Ständigt planeras och hålls olika aktiviter – alltifrån kampanjer för att lyfta olika frågor till utbildningar med de kvinnliga aktivister som Evidence mobiliserar över hela delstaten (läs Lovisas inlägg om ledarskapsutbildningen som vi var med på!). Till kontoret kommer det även dagligen besökare som söker rådgivning och stöd.

Bilden är från ett möte i oktober med medlemmar ur ”Women Justice Forum”. Deltagarna kommer från olika byar i Madurai-distriktet och för på olika sätt kampen för dalitkvinnors rättigheter framåt. Den här dagen diskuterades det hur man kan mobilisera fler dalitkvinnor för att bilda en rörelse.

Ungefär en timme varje morgon ägnar teamet åt nyhetsbevakning. Många av de fall som organisationen tagit sig an har de först fått reda på genom sin dagliga granskning av tidningarna. Det har visat sig vara en effektiv metod trots att rapporteringen av brott mot marginaliserade är dålig och ibland vinklad. Även när en händelse inte nämns mer än genom en kortare notis kan teamet ganska snabbt urskilja om det finns mer till händelsen än vad som framgår. Då åker de till platsen för att ta reda på vad som hänt och för att erbjuda sina tjänster. Informationen som samlas in från deras ”fact-finding missions” används sedan i arbetet för att säkerställa att rättvisa skipas.

Ibland kräver en händelse att journalister sammankallas och då förvandlas plötsligt kontoret till en presskonferens. Det var fallet för lite mer än en månad sedan när en trettonårig flicka blev brutalt mördad av en man från ett ”övre” kast och såväl mediabevakningen som civilsamhällets protester lyste med sin frånvaro. Evidence kallade då till pressmöte för att sprida information om fallet och ett tjugotal journalister dök upp.

Det är ett väldigt imponerande arbete som Evidence gör. Jag slås av det hela tiden. Det är inte bara deras handlingskraftiga sätt att motarbeta orättvisor genom att direkt ta sig an de grymmaste fall av våld och förtryck som inspirerar, utan även hur de öppet fördömer handlingar av inflytelserika samhällsmedlemmar och sätter press på och kritiskt ifrågasätter myndigheternas agerande. Allt detta samtidigt som de har siktet inställt på en långsiktig förändring. Även om visionen om ett jämlikt samhälle utan kastdiskriminering fortfarande är långt borta känns det som om arbetet som görs här tar oss lite, lite närmre. Om inte annat så är det tydligt att Evidence med sin blotta närvaro ger stöd och hopp till många.

Miriam

Miriam Siemsen Rundberg

Diwali, bergen och ett förlorat paraply

11 november, 20184 december, 2018av miriamsiemsen1 kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

”Ni borde resa iväg under Deepavali”, sa vår handledare Andal en dag. Den hinduiska högtiden Deepavali, eller Diwali, är ljusets fest och en av årets festligaste händelser. Redan vår första vecka här i Madurai var stan full av Diwali-shoppande människor och den stora ”Happy Diwali”-skylten lyste upp ingången till det populära köpcentret Pochi. På senare år har även smällarna och fyrverkerierna kommit att bli en stor del av firandet och det var därför Andal menade att vi borde resa iväg. Hon visste att det skulle bli både stökigt och högljutt, och vi var inte särskilt svårövertalade. Diwali innebar långhelg och det lät inte helt fel med ett miljöombyte.

Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att utforska en annan sida av Tamil Nadu och tog därför den statliga bussen till Kodaikanal, en närliggande ”hill station”. Tidigare hade vi bara färdats genom landskapet i Tamil Nadu ett fåtal gången. Ena gången i totalt mörker när vi tog nattåget från Bangalore till Madurai. Andra gången när vi åkte motorvägen raka vägen till ett bröllop norrut. Nu fick vi äntligen möjlighet att se mer av omgivningarna utanför Madurai.

På väg upp i bergen passerade vi moln efter moln och när vi kom fram såg det ut som på bilden ovan. Hela området låg i en regnig dimma. Eftersom vi inte kunde se mycket av utsikten bestämde vi oss för att promenera runt Kodai Lake. Det började såklart ösregna när vi var ungefär halvvägs runt och vi blev dyblöta. Så vi var rätt nöjda när vi morgonen efter vaknade till det här:

Kanske var det den starka kontrasten från klimatet och miljön nedanför bergen som gjorde det, men jag tyckte verkligen om Kodaikanal. Vill tipsa den som har vägarna förbi Tamil Nadu eller Kerala att åka dit, för det är en väldigt mysig och stundtals häpnadsväckande vacker plats. Jag var nästan mest glad över att få se alla välmående och starka djur. För första gången sen jag kom till Indien såg jag gatuhundar som sprang omkring och lekte, tillsynes helt friska och skabbfria. Missförstå mig rätt. Det finns många djur i Madurai, inte minst kor, som fritt går och beter längs vägkanterna (eller rotar i soporna) och ser väldigt välmående ut. Men med hundarna är det annorlunda. Vissa är så illa däran att de knappt orkar gå. De lever sida vid sida med människorna men vet bättre än att inte hålla sig undan.

Vi hade därför en ganska dramatisk eftermiddag vår andra dag i Kodaikanal när vi fick följe av två lekfulla hundar på vår väg tillbaka från landmärket Dolphins Nose (tips!), en klippsats en timmes promenad bort. Oroliga för att bli rabiessmittade och ovana med gatuhundar som springer runt benen på en måste jag erkänna att vi blev livrädda av hur närgångna de var. När hundarna började bråka med mig om mitt nya, gulprickiga paraply för barn som jag höll i handen som en vandringskäpp, gav jag därför upp väldigt lätt.

Hundarna vände tillbaka in i skogen till slut, men strax efter mötte vi vad vi helt naivt tog för ett gäng kor. En man som stod och iakttog djuren berättade dock att de kunde vara farliga. Han beordrade oss att fortsätta och fortfarande uppskakade från mötet med (de egentligen väldigt ofarliga) hundarna skyndade vi på stegen igen, adrenalinstinna och googlandes på ”Indian bison” och ”Gaur”.

Vi blev av med både vattenflaskan och mitt gulprickiga paraply på den där dramatiska vandringsturen och jag hade träningsvärk i benen i två dagar efteråt. Men utöver det var det en ganska avslappnande semester. Vi vandrade en hel del. Runt sjön, i skogen, uppför bergen och i den botaniska trädgården som fanns där. Det blev många ostdrypande rätter på restaurangen Ten Degrees och en väldigt efterlängtad pizza till ljudet av livemusik på cafét Cloud Street (kan tipsa om båda!). Vår sista dag hyrde vi en trampbåt och trampade runt på sjön så mycket vi orkade med våra värkande fötter och ben.

När vi kom hem från bergen på måndagskvällen var det ungefär samtidigt som Diwali drog igång på riktigt. Så vi fick trots allt uppleva högtiden på plats i festivalstaden Madurai. Med undantag för några timmar under natten ljöd smällarna och fyrverkerierna konstant fram till klockan nio kvällen därpå. Vi gick upp på taket en stund under tisdagskvällen och beundrade ljusshowerna. Fortfarande trött i kroppen och lite yr av rök och svaveldoft somnade jag därför gott när Diwali var tillända.

Miriam Siemsen Rundberg

Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker, Miriam Siemsen Rundberg

Festivalyra i byn med en miljon invånare

24 oktober, 201825 november, 2018av miriamsiemsenLämna en kommentar

Vanakkam!

Nu har det gått över en vecka sedan vi, Lovisa och Miriam, kom med nattåget från Bangalore till delstaten Tamil Nadu och staden Madurai. Här ska vi praktisera på Svalornas partnerorganisation Evidence i 4 1/2 månad.

Den här första tiden har mest gått ut på att lära känna vår nya värdfamilj och stad. Här bor vi på ovanvåningen hemma hos vår handledare Andal och hennes man i norra Madurai, en kortare färd med autorickshaw (eller ”auto” som alla säger) från kontoret.

Här är vi!

Redan de första dagarna drog de med oss på flera olika aktiviter eftersom det just då pågick en hinduisk högtid som skulle firas med en festival. Det blev med andra ord några väldigt intensiva men roliga första dagar för oss!

Vi blev till exempel medbjudna hem till våra grannar som för högtiden hade ställt upp formationer med figurer av hinduismens gudar och helgon. Där fick vi blommor i håret och varsin tallrik med ätbara gåvor att ta med oss. Eftersom vårt kök ännu inte gick att använda tog vi tacksamt emot gåvorna.

Framför huset tillsammans med vår handledare Andal och hennes man Yatheendaran

Mitt i all festivalyra tog värdfamiljen dessutom med oss till stadens centrum så vi kunde köpa på oss lite välbehövliga kläder. Området som vi bor i är ganska lugnt, så det var först när vi kom in till stadskärnan som vi förstod hur stor den här staden är. Den består i alla fall av ganska mycket mer än vad vi dittills hade sett, även om den i indiska mått mätt är relativt liten. Vår handledare skrattade en gång och sa att Madurai är som en stor by i jämförelse med de stora städerna.

Vi besökte även Meenakshi Temple – det enorma och närmare 2500 år gamla tempel som hela staden har byggts upp kring. Därinne köade besökare i timtal för att få komma in i templets mitt dit bara hinduer är välkomna. Vi fick nöja oss med att undersöka resten av templet, vilket i och för sig tog ett ganska bra tag det också, så mycket fanns det att se.

Madurai stad.png
Här kan man skymta två av de fem höga torn som utgör Meenakshi Temple

Vi har fått lite tid att bekanta oss med våra nya kollegor på Evidence och deras arbete för daliters och ursprungsbefolkningars rättigheter och likabehandling. Daliter, som på svenska ibland har kallats kastlösa, befinner sig längst ned i det hinduiska kastsystemet. Förtrycket mot daliter har en flertusenårig historia och även om Indien är en sekulariserad stat som har lagstadgat emot den kastbaserade diskrimineringen så fortsätter den att existera.

Evidence intervenerar i många av dem fall där daliters rättigheter kränks. De samlar bevis och vittnesmål, bistår med juridisk hjälp, erbjuder stöd till överlevare, m.m. Sedan starten 2005 har de tagit sig an över 2 000 fall och kontoret är fyllt med pärmar i olika färger som innehåller både avslutade och oavslutade fall.

Evidence skylt
Ingången ut till vår nya arbetsplats!

Vi har börjat att så smått sätta igång med egna uppgifter men vad det kan vara får vi berätta mer om en annan gång!

Läs mer om situationen för daliter i Indien

Denise Berg

The Madurai Experience

29 november, 2016av denisebergLämna en kommentar

Del II – Kommentarer som lämnar avtryck

Igår deltog vi vid invigningen av ett flerdagars event som Evidence anordnat i samarbete med flera andra aktörer i området. Eventet startar och avslutas i Madurai och kommer däremellan hållas i olika byar och småstäder i delstaten och innefatta diverse aktiviteter. Temat är våld mot kvinnor och syftet är att sprida information och skapa medvetenhet kring de brott som dagligen begås mot kvinnor i landet.

Invigningsceremonin hölls på ett av stadens College och innehöll talare och uppträdanden från en musik- och teatergrupp som sedan ska resa runt och uppträda i byarna. När turen kommer till kvinnorättsaktivisten Ms. Burnad Fathima (SRED) ställer hon sig längst fram på scenen och blickar ut över den fullsatta aulan.

“Who made you sit like this?” utbrister hon.

Jag som sitter längst fram med min tolk har inte sett när aulan fyllts och vänder mig nu för att blicka ut över publikhavet. Bakom mig sitter flera hundra studenter uppdelade, pojkarna på ena sidan av salen och flickorna på den andra. Ms. Burnad upprepar frågan och studenterna börjar skratta.

“Your parents are not here… go, sit with your friends, sit with your lovers!” fortsätter hon.

Ms. Burnad Fathima under sitt tal till studenterna. (Bilden är lånad från dtnext.in)

Ett jubel uppstår bland studenterna som applåderar men samtidigt sitter kvar. Endast ett fåtal vågar byta plats och sätta sig bland sina klasskamrater av det motsatta könet. Ms. Burnad viger sedan sitt tal åt vikten av social förändring och att studenterna själva måste börjar ifrågasätta och förändra sina egna beteenden.

“Sitting with friends and communicating with one another, without restrictions, can change mindsets. The discrimination starts with a mindset which leads to violence later.” säger hon.

Efter talet pratar jag med min tolk, Anne som läser social work på det College där vi befinner oss. Hon frågar mig hur jag ser på kvinnofrågor och jag berättar att det är något som är viktigt för mig och att jag som så många andra i mitt land är uttalad feminist. Hon frågar då om mina föräldrar stödjer det. Ja visst, svarar jag och berättar att mina föräldrar tycker som jag – att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att det är en generell hållning i Sverige. Jag frågar henne vad hon har för intresseområden och vad hon vill fokusera på efter sin examen. Hon säger att hon vill arbeta med barn. Sen berättar hon att hon egentligen också tycker att kvinnofrågor är viktiga men att hennes föräldrar inte tillåter att hon engagerar sig inom det området.

Samtalet får ett abrupt slut då jag måste vidare till nästa punkt på dagordningen men jag bär med mig dessa två kvinnors kommentarer. Den ena – efterlängtad och hoppingivande, den andra – en återspegling av den verkligheten och de hinder som fortfarande finns för det som borde vara självklart.

Uncategorized

Coffee and savings in Dhalamukkai

30 oktober, 2014av indienida1 kommentar

Yesterday I visited the village of Dhalamukkai with Henrik and Eshweri. We attended a meeting of the villages savings group. A part from the monthly savings the topic for discussion was millets. At the moment there is no millet cultivation in the village but the farmers have decided to clear some land starting out next year. There are however some concerns on weather and animal impact. This year the rains came late in the season, which worries the farmers as they are taking on new types of crops. There are also many elephants around during certain times of the year; they along with monkeys can cause much harm to the cultivated land and to the crops.

We ended our visit by taking a close look at a coffee nursery. The farmers of this village grow coffee and are certified by PGS Organic. That means that they pledge to grow organic, develop locally adapted standards, peer review each other, share knowledge and spread organic products to a local market.

Baby coffee plants growing under the protection of a banana tree.

And of course we had tea before going back to office.

Henrik

Bhangalapadugai

21 oktober, 201421 oktober, 2014av Henrik2 kommentarer

Ida and I, after a month-long wrestling match with Indian bureaucracy, have finally been able to go out into the field. Yesterday we went on our second trip to the Irula community of Bhangalapadugai, a village of around 45 households that has been severely affected by elephant intrusions in the last decade. The village is located about a 1^1/2hour drive and 1000 meter elevation drop from Kotagiri. On our first visit we heard harrowing stories of near escapes from elephants and trampled crops. Three people have died in recent elephant attacks, a severe blow to such a small community.

Yesterdays visit was conducted as a joint venture between the Livelihoods/Environmental Governance and Conservation programs with the purpose of discussing the conditions, technical details, and eventual financial support toward the setting up of strategic elephant fences around the most exposed farmland in the area. Needless to say there were a lot of feelings invested in the meeting, considering the heavy losses inflicted by the animals. The meeting was held at the local Keystone-supported production center and a number of farmers attended. Women did attend but it was clear who held decision-making power. The gender dynamics of rural life in this part of India and how Keystone works with gender issues would be interesting to explore further, but I will leave that subject for now.

When it comes to these types of challenges the need for a holistic approach which cross cuts programmatic and thematic areas is apparent. The meeting therefore provided a positive insight into Keystones capacity and willingness to contribute with solutions to a marginalized community in order to come to terms with a massive problem in a sustainable way.

Other short updates: It has rained for five days straight, the fog is so thick that we invented a new game – “cow or Gaur” – when walking past bovine shadows in the mist, my clothes are getting moldy, the rats in my room have replaced the community alarm as my wake up call. Finally, tomorrow is Diwali so hopefully we can go somewhere to escape this rain cloud that we are literally living inside of right now. Despite the severe lack of dryness I am loving the Nilgiris and all it has to offer.

Uncategorized

Naturrutan or Five fun facts (this being the first and with all probability the most fun)

17 oktober, 2014av indienidaLämna en kommentar

Exploring the nature in the Nilgiris is tremendously exiting for me. I have hardly been out in the forest at all but since everything from plants in the office campus to bugs and birds in my back yard are new acquaintances I have a nature experience everyday. In the Keystone campus there is always someone close by with a book on the endemic birds of the Nilgiris or stories of encounters with some of the local mammals. My knowledge of my surroundings is humble but thanks to all the knowledgeable staff of Keystone I’m learning bit by bit. Another source of information is the Newsletter of the Nilgiris Natural History Society.

In the first week in Kotagiri I read a piece written by Anita Varghese, working with the conservation programme at Keystone in the issue from June 2014. It was centred around trees and plants whose young leaves are red. In tropical climate the young leaves of plants are often red while turning green when aging. In temperate regions it is the other way around, the new leaves are green while the old ones turn red in the fall. The text described how the red colour works as a protection against animals that would want to eat the new leaves. You see, the red pigment makes the leaves less tasty for insects. Also, the insects cannot see colours in the red range of the light spectrum which would make the red leaves appear as dark or dead. After I read this article I see trees with young red leaves everywhere (and photo document every one of them naturally). I’m not sure why I find this particular little piece of the plant cycle so fascinating. Perhaps because the process is seemingly reversed from the deciduous trees of my native habitat.