Tag Archives: Tamil Nadu

The Madurai Experience

Del II – Kommentarer som lämnar avtryck

Igår deltog vi vid invigningen av ett flerdagars event som Evidence anordnat i samarbete med flera andra aktörer i området. Eventet startar och avslutas i Madurai och kommer däremellan hållas i olika byar och småstäder i delstaten och innefatta diverse aktiviteter. Temat är våld mot kvinnor och syftet är att sprida information och skapa medvetenhet kring de brott som dagligen begås mot kvinnor i landet.

Invigningsceremonin hölls på ett av stadens College och innehöll talare och uppträdanden från en musik- och teatergrupp som sedan ska resa runt och uppträda i byarna. När turen kommer till kvinnorättsaktivisten Ms. Burnad Fathima (SRED) ställer hon sig längst fram på scenen och blickar ut över den fullsatta aulan.

Who made you sit like this?” utbrister hon.

Jag som sitter längst fram med min tolk har inte sett när aulan fyllts och vänder mig nu för att blicka ut över publikhavet. Bakom mig sitter flera hundra studenter uppdelade, pojkarna på ena sidan av salen och flickorna på den andra. Ms. Burnad upprepar frågan och studenterna börjar skratta.

Your parents are not here… go, sit with your friends, sit with your lovers!” fortsätter hon.

image

Ms. Burnad Fathima under sitt tal till studenterna. (Bilden är lånad från dtnext.in)

Ett jubel uppstår bland studenterna som applåderar men samtidigt sitter kvar. Endast ett fåtal vågar byta plats och sätta sig bland sina klasskamrater av det motsatta könet. Ms. Burnad viger sedan sitt tal åt vikten av social förändring och att studenterna själva måste börjar ifrågasätta och förändra sina egna beteenden.

Sitting with friends and communicating with one another, without restrictions, can change mindsets. The discrimination starts with a mindset which leads to violence later.” säger hon.

Efter talet pratar jag med min tolk, Anne som läser social work på det College där vi befinner oss. Hon frågar mig hur jag ser på kvinnofrågor och jag berättar att det är något som är viktigt för mig och att jag som så många andra i mitt land är uttalad feminist. Hon frågar då om mina föräldrar stödjer det. Ja visst, svarar jag och berättar att mina föräldrar tycker som jag – att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att det är en generell hållning i Sverige. Jag frågar henne vad hon har för intresseområden och vad hon vill fokusera på efter sin examen. Hon säger att hon vill arbeta med barn. Sen berättar hon att hon egentligen också tycker att kvinnofrågor är viktiga men att hennes föräldrar inte tillåter att hon engagerar sig inom det området.

Samtalet får ett abrupt slut då jag måste vidare till nästa punkt på dagordningen men jag bär med mig dessa två kvinnors kommentarer. Den ena – efterlängtad och hoppingivande, den andra – en återspegling av den verkligheten och de hinder som fortfarande finns för det som borde vara självklart.

Lämna en kommentar

Filed under Denise Berg

Coffee and savings in Dhalamukkai

Yesterday I visited the village of Dhalamukkai with Henrik and Eshweri. We attended a meeting of the villages savings group. A part from the monthly savings the topic for discussion was millets. At the moment there is no millet cultivation in the village but the farmers have decided to clear some land starting out next year. There are however some concerns on weather and animal impact. This year the rains came late in the season, which worries the farmers as they are taking on new types of crops. There are also many elephants around during certain times of the year; they along with monkeys can cause much harm to the cultivated land and to the crops.

IMG_3366

We ended our visit by taking a close look at a coffee nursery. The farmers of this village grow coffee and are certified by PGS Organic. That means that they pledge to grow organic, develop locally adapted standards, peer review each other, share knowledge and spread organic products to a local market.

Baby coffee plants growing under the protection of a banana tree.

Baby coffee plants growing under the protection of a banana tree.

And of course we had tea before going back to office.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Bhangalapadugai

Ida and I, after a month-long wrestling match with Indian bureaucracy, have finally been able to go out into the field. Yesterday we went on our second trip to the Irula community of Bhangalapadugai, a village of around 45 households that has been severely affected by elephant intrusions in the last decade. The village is located about a 11/2 hour drive and 1000 meter elevation drop from Kotagiri. On our first visit we heard harrowing stories of near escapes from elephants and trampled crops. Three people have died in recent elephant attacks, a severe blow to such a small community.

 

Millet fields

Millet fields

 

Yesterdays visit was conducted as a joint venture between the Livelihoods/Environmental Governance and Conservation programs with the purpose of discussing the conditions, technical details, and eventual financial support toward the setting up of strategic elephant fences around the most exposed farmland in the area. Needless to say there were a lot of feelings invested in the meeting, considering the heavy losses inflicted by the animals. The meeting was held at the local Keystone-supported production center and a number of farmers attended. Women did attend but it was clear who held decision-making power. The gender dynamics of rural life in this part of India and how Keystone works with gender issues would be interesting to explore further, but I will leave that subject for now.

 

Mapping out elephant trails

Mapping out elephant trails

 

When it comes to these types of challenges the need for a holistic approach which cross cuts programmatic and thematic areas is apparent. The meeting therefore provided a positive insight into Keystones capacity and willingness to contribute with solutions to a marginalized community in order to come to terms with a massive problem in a sustainable way.

 

Other short updates: It has rained for five days straight, the fog is so thick that we invented a new game – “cow or Gaur” – when walking past bovine shadows in the mist, my clothes are getting moldy, the rats in my room have replaced the community alarm as my wake up call. Finally, tomorrow is Diwali so hopefully we can go somewhere to escape this rain cloud that we are literally living inside of right now. Despite the severe lack of dryness I am loving the Nilgiris and all it has to offer.

 

The Fog

The Fog

2 kommentarer

Filed under Henrik

Naturrutan or Five fun facts (this being the first and with all probability the most fun)

Exploring the nature in the Nilgiris is tremendously exiting for me. I have hardly been out in the forest at all but since everything from plants in the office campus to bugs and birds in my back yard are new acquaintances I have a nature experience everyday. In the Keystone campus there is always someone close by with a book on the endemic birds of the Nilgiris or stories of encounters with some of the local mammals. My knowledge of my surroundings is humble but thanks to all the knowledgeable staff of Keystone I’m learning bit by bit. Another source of information is the Newsletter of the Nilgiris Natural History Society.

IMG_2503IMG_2510

In the first week in Kotagiri I read a piece written by Anita Varghese, working with the conservation programme at Keystone in the issue from June 2014. It was centred around trees and plants whose young leaves are red. In tropical climate the young leaves of plants are often red while turning green when aging. In temperate regions it is the other way around, the new leaves are green while the old ones turn red in the fall. The text described how the red colour works as a protection against animals that would want to eat the new leaves. You see, the red pigment makes the leaves less tasty for insects. Also, the insects cannot see colours in the red range of the light spectrum which would make the red leaves appear as dark or dead. After I read this article I see trees with young red leaves everywhere (and photo document every one of them naturally). I’m not sure why I find this particular little piece of the plant cycle so fascinating. Perhaps because the process is seemingly reversed from the deciduous trees of my native habitat.

IMG_2525 IMG_2518

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Hälsningar från Kotagiri

Nu har vi varit i Indien i ett par veckor och det är en hel del intryck att sortera både från Bangalore och Kotagiri. Först och främst skulle jag dock vilja skriva en kort kommentar om valet i Sverige: Vilket skitval. Jag skulle kunna skriva långt om mina tankar kring fascismens framgång och använda ord som inskränkthet, oanständighet, och uppgivenhet men jag tänker att ni inte har sökt er hit för en analys av Sveriges deprimerande politiska landskap så här får ni istället en bild på vår granne Turbo.

 

IMG_9534

 

Bangalore bjöd på inspiration och mängder med god mat. Inspiration i form av tre väldigt intressanta föreläsningar från tre väldigt intressanta civilsamhällesaktörer. Vikten av samordning och solidaritet i ett hårdnande politiskt klimat var en gemensam nämnare för dessa diskussioner. Optimismen och engagemanget för frågor gällande mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa var inspirerande och något att hålla fast vid. Den indiska kontexten är givetvis väsensskild från den svenska på många sätt, men det finns även likheter. Ett aktivt, levande, och politiskt relevant civilsamhälle blir allt viktigare, inte minst i ljuset av de senaste valresultaten i båda länderna.

 

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

 

Efter fem dagar i Bangalore bytte Ida och jag storstadsmyllret mot Nilgiris blåa berg. Det första vi ser när taxin slingrar sig upp för bergen mot vår nya lilla hemstad Kotagiri är en enorm Gaur-tjur. Det ska visa sig att detta ska bli ett av många möten med dessa enorma djur då de är ett vardagligt inslag i skogarna och teplantagen på sluttningarna kring staden. Tydligen befinner sig vårt hus mitt i deras vandringsväg så vi har fått strikta förhållningsorder om ficklampor och försiktighet.

 

Gaur (Indisk Bison)

Gaur (Indisk Bison)

 

Våran handledare Archana välkomnade oss på kontoret och gav oss en första introduktion till Svalornas partner Keystone Foundation, vår arbetsplats fram till slutet på januari. Det är en imponerande organisation med flera olika program centrerade kring naturskydd, livelihoods, kultur, och ekologisk livsmedelsproduktion samt samspelet mellan dessa. Så fort vi fixat den lite krångliga men nödvändiga registreringen hos polisen så drar vi ut i fält för att sätta igång arbetet tillsammans med de Adivasi*-grupper som Keystone samarbetar med. Ida och jag har en spännande tid framför oss!

 

Utsikten är det inget fel på

Utsikten är det inget fel på

*Adivasi är en samlingsterm för Indiens (samt Nepal och Bangladesh) urbefolkning. ”Scheduled Tribes” är den juridiska benämningen på denna väldigt heterogena grupp människor. I Nilgiris Biosphere Reserve lever ett trettiotal olika folkgrupper.

3 kommentarer

Filed under Henrik

Från en slum till en annan

Under praktiken hos Svalorna har vi haft möjlighet att göra en nätverksresa, som har varit fri för oss att planera efter egna intressen och önskemål. Förra veckan åkte jag och Sofia därför till Chennai för att nätverka och vidga våra vyer så att säga. Tur- och returresa skedde med nattåg, vilket gav oss två dagar och en natt i staden. Det var ungefär så lång tid som kändes möjlig att avvara från Evidence kontor, när nu bara några veckor återstår av praktiken. Vi hann besöka två organisationer och träffade människor som delade med sig av sina egna erfarenheter av kastdiskriminering samt hur de ser på aktivism och förändring. Dessa möten gav oss på olika sätt ytterligare perspektiv på hur kastdiskriminering kan se ut- och på hur arbetet mot den kan bedrivas. Jag vill berätta om vad vi fick höra om och se av Chennais slumområden, som för mig innebar en ny inblick i en diskriminering som återfinns i städer över hela i Indien.    

Efter en god natts sömn på tåget möttes vi av vår hjälpande vän under resan, en fantastisk kille vid namn Stalin. Vi satte oss i Stalins bil och han körde oss mot vårt fösta möte hos Thozhamai, en organisation som arbetar för förändring både på marken och på statlig nivå. Thozhamai betyder solidaritet på tamil. Organisationen arbetar för social utveckling och rättvisa, bland annat genom projekt riktade mot kvinnor och barn i Chennais slumområden. Efter att ha träffat organisationens ledare Devaneyan och fått en introduktion deras arbete, sätter vi oss åter i bilen och åker mot Semmencherry som är ett av områdena där Thozhamai bedriver sin verksamhet.

Chennai uppenbarade sig genom bilrutan som en stad större och mer kaotiskt än Madurai, som tycks bli mindre och mer bekant ju längre tiden går. Under våra bilfärder berättade Stalin om staden och livet där. Genom att köra runt människor lika vilsna som oss har han lärt sig prata engelska, berättade han lite stolt samtidigt som han ursäktade sig att den inte var så bra. Han är engagerad i sociala frågor och har en inneboende aktivist i sig. Jag undrar vad han kommer att syssla med i framtiden.

Vi lämnar Chennais värsta trafikkaos bakom oss och svänger in på en raksträcka. Vägen leder till ett område som omges av en mur, ett slags gated community för stadens fattiga. Av wikipedia beskrivs Semmencherry som en förort men av människorna som berättat om det beskrivs det som ett slumområde. Ett område uppbyggt för att ta emot människor som systematiskt omplaceras från slumområdena i centrala Chennai. Dessa jämnas nämligen med marken för att ge plats för vackrare skapelser i form av hotell, företag och parker. Allt i utvecklingens namn. Människorna i slummen får flytta till ”riktiga hus” och marken där deras skjul stod kan nyttjas till så kallade utvecklande ändamål.

Nancy, som är en av Thozhamais anställda, tar oss med på en vandring i området. Semmencherry består av kvadratiska tvåvåningsbyggnader uppställda i rader som formar ett slags rutmönster till bostadsområde. Varje betongblock huserar åtta familjer. Lägenheterna är små och inte anpassade för familjer att bo i. Mellan byggnaderna har vallgravar av vatten skapats. En kvinna vill visa oss sitt hem, för att nå dörren balanserar vi på tegelstenar som ställts ut som öar för att överkomma vattnet. Ett dåligt avrinningssystem gör att gatorna fylls med vatten så fort det regnar vilket skapar en trivsam miljö för myggor och andra insekter.

IMG_3912

Kvinnans lägenhet består av två rum. Ett utgör både hall, sovrum och vardagsrum, med en säng som tar upp större delen av rummet. Bredvid finns ett trångt kök. Hon bor här med sin man och sina två barn. Betalar de månadshyran i 20 år går huset över i deras ägo. Så gäller avtalet för de familjer som flyttar in i betonghusen. En dålig deal, berättade Devaneyan innan vi lämnade hans kontor. Jämfört med vad marken de lämnar blir värd för de etableringar som kommer att byggas upp, är ett löfte att om 20 år få äga ett hus som redan nu är slitet och gammalt, ett avtal med en klar vinnare och en förlorare.

Stadens ledare lurar sin befolkning. Detta har pågått i åratal men har för tillfället upphört, då val väntar nästa år. Nu vill politikerna ha även slumbefolkningens röster på sin sida och har stoppat förflyttningarna. Efter valet kommer de sannolikt att tas upp igen, med fortsatta argument om att utveckla staden, göra den attraktiv, tillgänglig och vacker. Fattiga människor ingår inte i den visionen, slummen ska bort och människorna försvinna med den.

Vi vandrar vidare och besöker en av Semmencherrys ransoneringsbutiker. Vi får veta att det är en lugn dag, andra dagar kan det vara en kamp i butiken mellan människor som försöker få den del mat som de berättigas genom sitt ransoneringskort. I området finns totalt finns fyra sådana butiker där regeringen distribuerar basmatvaror till låga priser. Men i Semmencherry överskrider befolkningsmängden det antal distributionskort som butikerna har kapacitet att ta emot. Maten räcker således inte till alla. Detta har skapat en svart marknad för matvaror, som säljs till högre priser av de som lyckas få sin beskära del. Situationen har varit så länge nu, men regeringen gör inget åt det, berättar Nancy.

Semmencherry ligger lång ifrån Chennais stadskärna och transportmöjligheterna in och ut därifrån är dåliga. Det går några bussar om dagen, men inte till de områden där många av invånarna brukade bo och arbeta. Många kvinnor arbetade som hushållerskor och när de inte längre kan ta sig till sina arbetsgivare har många tvingats säga upp sig. De som fortfarande pendlar in till staden riskerar att utsättas för sexuella trakasserier och övergrepp på bussarna.  De som stannar i Semmencherry söker jobb dag för dag och saknar tryggheten som ett fast arbete innebär. De omgivande byggnadskonstruktionerna vars kroppar syns i skyn på andra sidan muren erbjuder anställning för en del män, som också kan finna jobb som elektriker och målare. Men även detta är dag för dag och i många fall går inkomsten direkt till alkoholhandlaren. Kvinnorna är i behov av egna inkomstmöjligheter men dessa är få i Semmencherrys närmaste omgivningar.

För barnen har flytten också inneburit långa bussresor för att ta sig till sina skolor. För dem som går kvar. Det finns två avgiftsfria skolor i området, men dessa är av mycket lägre standard än skolorna i centrala Chennai. Många barn har därför hoppat av skolan helt.

Thozhamai bedriver flera projekt i Semmencherry riktade mot kvinnor och barn, som på många vis är väldigt utsatta i området. Barnäktenskap förekommer och många tjejer får barn innan de själva är vuxna. För dessa tjejer finns flera stödgrupper att gå till. Där får de utrymme att prata om bland annat sexuell hälsa och rättigheter. De finns också en grupp där de tillsammans lär sig att sy. De som fullgör kursen tilldelas ett certifikat och en symaskin och får därmed en möjlighet till egen inkomst.

Flera organisationer är verksamma i området och arbetar för att förbättra situationen för invånarna. Vi frågar Nancy om det finns några som vänder sig till män, och får svaret nej. De flesta projekt riktar sig direkt mot kvinnor och barn och arbetar exklusivt för att stärka deras rättigheter. Samtidigt får vi höra att en av de främsta bakomliggande orsakerna till våldet mot kvinnor, barnäktenskapen och övergreppen, är den utbredda alkoholismen som ses bland männen. Utan insatser riktade även mot dem är det svårt att föreställa sig en långsiktig förbättring av situationen i Semmencherry.

Husen i Semmencherry står till synes stadigt i vattnet. Men människors sociala trygghet raseras i och med flytten. Kontaktnät som byggts upp under åratal och försett människor med arbeten och inkomst blir plötsligt avlägsna.  Tvångsförflyttningen innebär att vuxna förlora sina arbetstillfällen och barnen förlorar sina möjligheter till en bra utbildning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa dag visar Stalin oss den andra slummen, den som ska försvinna. Vi åker längsmed Chennais strandremsa. Efter ett tag skyms havsutsikten av skjulliknande hus som kantar vägen på båda sidor. Tvätt som fladdrar och barn som leker som i vilket område som helst. Getter och höns rör sig som de vill. Så mycket färger och former, ett riktigt myller ser jag genom bilrutan. Stalin pekar in i en av gränderna och berättar att där bor han med sin familj. Hans familj är en av många som riskerar förflyttning. Han vill inte flytta därifrån, han tänker kämpa emot med allt han kan.  På ett ställe delas området av en tom yta, där har hus redan rivits ned.

Slummen har också sina problem. Människor kämpar för att leva, men de vet vad de kämpar med på ett sätt. Många har bott där i hela sina liv, kanske i generationer bakåt. Det är där de har sina relationer, sitt nätverk och sin kunskap. Att bli tvångsförflyttad från sitt hem och plötsligt flyttas till ett annat är ingen enkel förändring. Att tvångsförflytta människor ut från staden förstärker den segregering som redan existerar. De flesta invånarna i Semmencherry och i Chennais slumområden är Daliter, uppskattningsvis 80-90 % är de siffror vi får höra. Chennai blir en plats för människor av högre klass och kast, medan stadens fattiga och daliter sopas undan och förpassas till periferin. En fysisk och social åtskiljning av människor, som på inget vis är unik för Chennai. Liknande utveckling ses i många städer i Indien. Liknande utveckling ses i många städer i världen.

Slutligen, Devaneyan har ett meddelande som han vill ska spridas. Det finns nämligen en myt om att Tamil Nadu är en utvecklad delstat. Det säger han inte stämmer. Detsamma säger verkligheten.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Filed under Veronica Ahlenbäck

Hinduism, högtider och att byta religion

Ungefär 89 procent av befolkningen i Tamil Nadu är hinduer och var och varannan vecka här i Madurai är det någon högtid eller festival som ska firas. För inte så länge sedan var det Diwali, som Veronica skrev om i ett tidigare inlägg, och förra vecka var det Karthigai Deepam som inte är lika stor som Diwali men typisk för delstaten Tamil Nadu. Karthigai Deepam firas med oljetända lampor (Agal Vilakkus) i och utanför varje hus. Ljusen sägs vara en lyckobringande symbol som tros avvärja onda krafter och leda välstånd och glädje. Gatan utanför vårat hus lyste vackert upp och jag betraktade på avstånd festligheterna i området.

IMG_0782

Det är en dubbel känsla som infinner sig i och med dessa religiösa högtider. Ibland är jag inbjuden att fira med vänner och bekanta, vilket innebär god mat och trevliga samtal, men det är också den religiösa biten som är svårare att förstå och delta i. Under tiden jag har varit här i Indien har jag talat med en rad olika aktivister och människor som är involverade i dalitfrågor och de kommer alltid till samma poäng, att religionen har gett upphov till kastsystemet och att det är orsaken till att det fortfarande upprätthålls. Genom hinduismens uppdelningen i de fyra primära kasterna, där Brahminerna, prästerna, är högst i hierarki och sedan kommer Kshatriya, krigarna och adeln, Vaisya, bönderna, handelsmännen och hantverkarna, och sist Shudra, arrendatorerna och tjänarna, så blir Daliterna alltid tilldelade en plats utanför systemet, som betyder längst ner i hierarkin.

På grund av detta så byter många hinduiska Daliter religion, de konverterar till buddhismen, kristendomen  eller islam. Till exempel så konverterade Dalitledaren Ambedkar (1891 -1956) till buddhismen. Det var han som ledde utformningen av den indiska konstitutionen som förbjuder diskriminering av kastlösa. Detta gjorde att många av hans anhängare gjorde det samma, och än idag konverterar många Daliter till andra religioner. Men även om de byter religion så går det inte att helt komma ifrån sin kast, det är så inpräntat i det indiska psyket. Ett exempel på detta är att det har kommit fram flera fall där Dalitipräster i den katolska kyrkan i Indien har blivit nekade att utföra vissa religiösa handlingar. Det var till och med ett fall där en katolsk Dalitpräst begick självmord på grund av kastdiskriminering i sin kyrka.

Det finns alltså inte många vägar som daliterna kan ta för att fly sin kast. Det enda de kan göra är att försöka hantera förtrycket, och som mina Dalitkollegor på Evidence, kämpa för att förändra systemet och stötta de människor som ensamma kämpar för att få sina mänskliga rättigheter hörda.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Olsson