Tag Archives: SOPHIA

A little update

So a little update from us here in the north of India.

Since we got back to Dehradun two weeks ago, time has passed very fast. The first thing Johan and I did when we got back to the ”BIG” city” was to a) take a hot shower b) eat something else than Daal (lentils) c) join the gym. This might seem weird to you but after spending a month in a little village, these were the things we were longing for.

My experience in the little village of Narayanbagar was great, I learned a lot of being in the field close to the people that UYRDC are working with. But it is really different from my life in Dehradun. I realized after being back in Dehradun that Johan and I get the best of two world by working for both SOPHIA and UYRDC.

Since we got back to Dehradun our Midterm review with the focus of empowerment is slowly starting to come together. We have also spent 3 days in the forest in Uttar Pradesh with the Van Gujjars. It was so interesting to see their everyday life and and their struggle for forest rights. Not only are the forests degrading over the last couple of years, but also are they vulnerable to poor health condition due to poor access to basic facilities such as clean water and health care. But to see the efforts of SOPHIA field staff Munesh and Nazim in helping claiming their rights and so much more are really impressive and creates hope for the future. Looking forward to our next field visit already.

IMG_3605

One of the 15 ”Dera” temporary settlement we visited

IMG_3483

IMG_3530

Nazim, Munesh and Mumhad Ali eating dinner in the forest the first night

 

Next week we are off to Kotagiri and keystone for a Swallows partner meeting, we are really looking forward to this!

/Isabell

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Formulating our task

“So what are we doing here and how will we, two interns not knowing much about Uttarakhand and even less about the daily lives of the local village communities, contribute to the work of SOPHIA and UYRDC[1]?” I have kept asking myself, both before the departure to India and also while here. The answer that keeps resounding in my head is getting more and more developed and more specific for each day. The intended main purpose of our stay at SOPHIA in Dehradun and at UYRDC will be to, together with the two organizations and their target groups, develop a format for how these organisations will review their projects in 2015.

But as I, and my colleague Isabell, think that we have sort out the answer to the question mentioned above, more questions arises. After more than two weeks at SOPHIA in Derhadun we are quite clear about how they work to strengthen the capabilities of the Van Gujjars to claim their domicile[2] and forest rights, at least in theory. When we joined the Van Gujjars in their forests this Saturday, some ideas of how this might be carried out in practice also arose but there is still a lot of thinking and tinkering to do before we actually know what will be included in the forthcoming review in 2015.

IMG_2653

Lal Sen of Timli village has long been well aware of the high stakes involved in the forest conservation projects by the state forest department. As cited already in 1991, he expressed the difficulties of claiming political and forest rights being a pastoralist people among a society where settled farming is the norm.

 

Lal Sen's grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank.

Lal Sen’s grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank.

Initially SOPHIA worked with SSNC (Swedish Society for Nature Conservation/Svenska naturskyddsföreningen) in the forests rights programme and with the Swallows (Svalorna Indien Bangladesh) in a sustainable farming project. In 2010, however, SNNC withdraw their operations from India and the Swallows continued the funding of the Agency and Forest Rights programme, which aims to strengthen the Van Gujjars in their ability to claim domicile rights and rights to their forests. But UYRDC then, how do they feed into this programme? UYRDC joined the Swallows’ Agency and Forest Rights programme in 2011 in order to build a common platform with SOPHIA for capacity building, information sharing and most important, to perform advocacy towards the state government. And while SOPHIA is working towards the Van Gujjars, UYRDC aims to build the capacity of village hill communities in order to improve forest management.

Then again, how will we be able to contribute to their work the coming month while staying at their office in the small village of Narayanbagar in the Himalayas? How can we integrate the people to whom this programme is aiming into the review exercise? These are questions I hope we will sort out in next couple of weeks!

And after a few delays, it just got confirmed that we will  do the 10 hour journey via serpentine roads to the small village of Narayanbagar and the office of UYRDC this Saturday. Traffic jams, city life and paneer masalas will then turn into, at least as we have pictured it, steep mountain hills, leopards hunting us in the evenings, weak internet connection and more daal, millets and vegetables than masala curries and Cadburys.

/Johan

 

[1] Society for the Promotion of Himalayan Indigenous Activities and Uttaranchal Youth Rural Developement Centre

[2] Domicile rights include voting rights, ration cards, photo IDs etc.

1 kommentar

Filed under Johan Lidholm

Hej och välkomna! Namaste och vanakam!

bild 3

Från och med nu kan du följa oss: Ida, Johan, Isabell, Henrik, Michaela och Emilia, som i höst gör praktik på olika partnerorganisationer till Svalorna Indien Bangladesh i Indien.

Vi sitter just nu på en solig varenda omgivna av hemodlade chilifrukter (hipstervarning) och laddar för avfärd på lördag morgon! Efter två intensiva introduktionsveckor på Sida Partnership Forum i Härnösand och på Svalornas kontor i Lund så är vi nu riktigt ivriga på att ge oss av till Bengaluru (Bangalore) för ytterligare en introduktionskurs på Svalornas lokalkontor.

Vi kommer att skriva om ämnen kopplade främst till miljö/klimat, jämställdhet, demokrati, markrättigheter, jordbruk. Men så klart kommer även mer personliga reflektioner att återspeglas här, och där kan lite vad som helst dyka upp (cliffhanger)!

/Johan, Emilia, Ida, Michaela, Henrik och Isabell

1 kommentar

Filed under Uncategorized

En dag och en natt

Klockan 08.00 en onsdag i mitten av november sitter jag i en bil på väg rakt ut i ingenstans. Dagen och natten ska spenderas i skogen tillsammans med Van Gujjarerna, en resa jag har sett fram emot länge. Trots det är humöret inte riktigt på topp. Inte bara lider jag av en svår förkylning, det har också gått mindre än fyra timmar sedan jag somnade, efter att Sverige precis förlorat kvalmatchen till VM mot Portugal.

Under mer än 24 timmar ska vi vara gäster hos Mama, hans fru Safura och deras barn. De bor i en hydda i skogarna utanför Mohand, en stad dit de tar sig varje dag för att sälja mjölk. Dagen går fort, många Van Gujjarer har kommit till Mamas hydda för att delta i ett möte. Starka män med stora hennafärgade skägg som högljutt diskuterar på ett språk jag inte förstår. Det är ett enastående skådespel.

Image

På kvällen sitter vi uppe sent i mörkret och bollar frågor med varandra, vi frågar om livet i skogen och de frågar om hur saker fungerar i det där konstiga landet vi kommer ifrån. När jag tillslut somnar gör jag det till ljudet av en sprakande eld, blandat med sång från Van Gujjarerna, en sång om skogen och deras ursprung.

Image

Dagen efter vaknar jag i gryningen, då har Mama och hans familj redan gått upp för länge sedan. När jag sticker ut huvudet ur hyddan ser jag vita hästar som går och betar i det tidiga gryningsljuset, och på väg ner till en porlande bäck för att borsta tänderna passerar jag en buffel som blir mjölkad. Jag är i paradiset. Stopp.

Image

Ungefär så skulle det låta om det här vore en reseblogg. För en västerlänning på besök är Van Gujjarerna extremt exotiska, med sina speciella kläder, sånger och utseende. Jag menar, de bor i hyddor i skogen. Men Van Gujjarernas liv är långt ifrån något paradis, de flesta av dem lever hårda liv. Varje dag är en kamp för överlevnad, och Van Gujjarerna måste slåss mot allt och alla, hela tiden. ”The way of the Gujjars”, att bo och leva i skogen är livet de vill leva, men inte bara. Det har också lett till extremt hög barnadödlighet, till att väldigt få av dem kan läsa och skriva, till att de blivit lurade och utnyttjade. Nej Van Gujjarerna lever inte i paradiset. De vill leva i skogen men de vill också vara en del av samhället. Deras särskildhet, deras speciella liv och utmärkande utseende är det som gör dem till vilka de är, det är det som gör dem exotiska men det har också gjort dem isolerade från samhället, det har gjort dem svaga och fattiga. Som nomader i ett system byggt på bofasthet blir de ständigt exkluderade. Att som nomad kunna rösta, gå i skolan, få sjukvård, allt blir en kamp mot ett system som aldrig riktigt velat bjuda in dem. Genom lång kamp mot systemet, med hjälpa av SOPHIA, har dock Van Gujjarernas inflytande ökat. Mycket av den ökade makten har sitt ursprung i kampen för skogsrättigheter, en rätt som ger dem möjligheten att bestämma över skogen de bor i och lever av.

Image

Mama, Safura och två av deras barn.

Tidigare hade skogsdepartementet nästan fullkomlig makt över skogen, och därmed kunde de även utnyttja Van Gujjarerna. Enligt Mama är det inte längre så, maktrelationen har rubbats: ”Före lagen om skogsrättigheter hade skogsdepartementet all makt över oss. De gav oss order och vi tvingades lyda. Nu har det förändrats, vi har en mer jämlik relation. Under de senaste tio åren har vår makt ökat hela tiden”. I slutändan hoppas Mama att rättigheterna ska ge dem möjligheten att kunna bo kvar i skogarna utan att vara exkluderade från samhället. Han vill att hans barn också ska vara Van Gujjarer, men inte Van Gujjar som honom: ”Mina barn, jag vill att de ska utbilda sig, jag vill inte att de ska leva isolerade. Om de utbildar sig kanske de kan få ett jobb och en framtid, det hoppas jag på för dem”.

/Petter Gustafsson

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Got milk?

Vi reser mot Mohand, en liten by i delstaten Uttar Pradesh, strax innanför gränsen mot Uttarakhand. Vi ska besöka SOPHIAs mjölkprogram, som kopplar samman skog och stad, producent och konsument. Vägen följer Mohandfloden, och längs hela vägen ser vi utspridda ”deras”, Van Gujjarernas traditionella hus som byggs av lera, gräs och på senare tid plast. Flera gånger tvingas chauffören väja för apor, som arrogant masar sig ur vägen i sista stund, eller för kor, som inte flyttar sig över huvud taget. Tillslut är vi framme i Mohand, där SOPHIAs mjölkbil ska fyllas med mjölk.

Image
Lali levererar dagligen mjölk till SOPHIAs mjölkprogram.

1996 startade SOPHIA mjölkprogrammet, som ett led för att stärka Van Gujjarernas ställning på marknaden. Innan programmet blev Van Gujjarerna ofta lurade av mellanhänder, som köpte mjölken billigt, för att sedan sälja den dyrt i städerna. Van Gujjarerna hamnade i ett ohälsosamt beroende, och många hamnade i djup skuld till mellanhänderna. Mer än 15 år efter att mjölkprogrammet startades är situationen annorlunda, priset på mjölk har stigit, och nästan all vinst hamnar där den hör hemma, hos Van Gujjarerna själva. Mellanhänderna finns fortfarande kvar, bara drygt 10% av all mjölk som säljs går via SOPHIA, men programmet har förskjutit makten, från mellanhänderna till Van Gujjarerna. Mellanhänderna kan inte längre lura folket från skogen, utan tvingas arbeta på deras villkor. Enligt Manto, grundare av organisationen, är det ingen svaghet att bara 10% av Van Gujjarerna är anslutna till programmet. Att bara 10% är anslutna visar istället på programmets framgång. Makten har inte flyttats från mellanhänderna till SOPHIA, utan från mellanhänderna till Van Gujjarerna, med SOPHIAs hjälp. Van Gujjarerna är inte längre beroende av mellanhänderna, men de är inte heller beroende av SOPHIA.  

På plats i Mohand ser vi hur mjölkbilen fylls, liter för liter. Varje dag kommer ett 50-tal Van Gujjarer hit för att sälja sin mjölk. Totalt samlas mellan 400-500 liter buffelmjölk in varje dag, och all mjölk testas innan den lastas på bilen. Framförallt mäts fetthalten i mjölken, som idag ligger nära 7%. Mjölken från Van Gujjarernas bufflar är fetare än vanlig mjölk, vilket gör att den av många människor är väldigt eftertraktad.

Till mjölkbilen kommer Van Gujjarer från olika håll, och på olika färdmedel. De flesta kommer bara med några liter, mjölk som de själva mjölkat samma morgon. En av dessa är Mustu, som har cyklat en mil för att komma till lastplatsen, med två kannor mjölk fastsurrade vid sidan av cykeln. Andra Van Gujjarer kommer till fots. De har vandrat 6 kilometer längs floden, bärandes mjölken på ryggen. Det är en promenad de gör varje dag. Bufflar har aldrig semester.

Image

Mustu cyklar en dryg mil, enkel väg, för att leverera några liter buffelmjölk.

 

Ett par timmar senare, när bilen är lastad, kör den tillbaks till Dehradun i Uttarakhand där mjölken säljs vid olika stationer på vägen. I Uttar Pradesh finns det ett överskott på mjölk medan Uttarakhand har ett underskott, vilket betyder att Van Gujjarerna kan få ett högre pris för mjölken i Uttarakhand. I Dehradun stannar bilen på 15 olika platser, och mjölken säljs direkt från bilen, till människor som får sina kannor fyllda. När vi anländer till den första försäljningsplatsen står redan ett antal människor i färgglada kläder och väntar på att få fylla sina metallkannor med färsk mjölk. En av dem som köar är Ritika, en ung kvinna som blygt ställer upp på att få sin bild tagen. Varje dag köper hon och hennes grannar mjölk från bilen. Dels är det bekvämt för henne, eftersom bilen stannar i närheten av hennes hus, och dels anser hon att mjölken från Van Gujjarernas bufflar smakar bättre än den som går att köpa i affärer.

Image
Kunder kommer med mjölkkannor som fylls med mjölk i bilen.

Precis som Ritika är de flesta som köper mjölk återkommande kunder, som varje dag köar vid mjölkbilen. De flesta återkommer för att de tycker om bufflarnas feta mjölk, för att den är färsk och för att kvalitén är högre än annan mjölk. Trots det är kvaliteten på mjölken det som oroar Van Gujjarerna mest. På bara ett tiotal år har standarden på mjölken från deras bufflar sjunkit. Enligt dem själva beror det på att djurens foder, löv som Van Gujjarerna plockar i skogen, har försämrats. Skogen de bor i är inte vad den en gång var, vilket gör det svårare och svårare för Van Gujjarerna att överleva som mjölkproducenter. Trots SOPHIAs framgångsrika mjölkprogram är därför Van Gujjarernas traditionella liv som nomader i skogarna i Himalaya hotat.  

/Petter Gustafsson, Dehradun.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Möte med Van Gujjarerna

Igår kom vi tillbaka till Dehradun efter en liten tripp till det natursköna (dock så turistiga) Mussoorie över helgen för att smälta veckans alla intryck. I fredags fick vi nämligen möjlighet att för första gången åka ut i fält och träffa Van Gujjarerna vars rätt till skog Svalornas partnerorganisation SOPHIA arbetar för att stärka. Van Gujjarena är ett nomadfolk som lever med sina bufflar och försörjer sig på skogens resurser. För att kunna ge sina bufflar det mest näringsrika betet samt undvika den extrema sommarhettan i södra och centrala Indien, så migrerar Van Gujjarena mellan tre delstater (Uttar Pradesh, Uttharakand och Himachal Pradesh) beroende på årstid.

Men deras identitet är hotad då de idag har begränsad möjlighet att röra sig fritt i de skogar de vandrat genom i generationer. En av anledningarna är att många områden har gjorts om till naturreservat med avsikt att skydda utrotningshotade djur som tigern. Skogsmyndigheten utgör vidare ett hinder då det blivit allt mindre samarbetsvilliga när det kommer till att utfärda tillstånd åt Van Gujjarena att kunna röra sig över delstatsgränserna. De blir därmed emellanåt stoppade från att ta sig vidare. År 2006 tillkom dock Forest Right Act, FRA, en lag som syftar till att ge exkluderade grupper som bor i och försörjer sig på skogens resurser, rätten till att nyttja den. Men implementeringen går långsamt. I byråkratins Indien så måste man för att kunna få ta del av de rättigheter som FRA avser ha dokument som visar på att ens familj har varit beroende av skogen i minst tre generationer, eller 75 år tillbaka. Den politiska oviljan att implementera lagen är en annan bromskloss.

Noorehmid och Jahuroo i vid lägret Jamuhapul.

Noorehmid och Jahuroo i vid lägret Jamuhapul.

Det faktum att Van Gujjarena vandrar mellan tre olika delstater har även lett till att ingen vill ta på sig ansvaret att folkbokföra dem. Därmed har de hamnat utanför ”systemet” med mycket begränsad tillgång till sjukvård, utbildning och andra sociala skyddsnät som den indiska staten har skyldighet att tillgodose. Även deras möjlighet att rösta och påverka politiskt har varit begränsad fram tills nyligen. SOPHIA har genom sitt arbete gett Van Gujjarena ökade förutsättningar att själva kräva sina rättigheter gentemot staten. 

Efter att ha läst om Van Gujjarna hela sommaren så var vi otroligt spända på att äntligen få träffa dem. Det var en fantastik upplevelse med mängder av intryck. Den första Van Gujjar-byn, Jaidra, nådde vi efter ca 1 timmes vandring, och åtskilliga liter svett, in i skogen. En helt fantastisk liten oas uppenbarade sig framför oss med 4 lerhyddor där sammanlagt 8 familjer bodde. I varje hydda möttes vi av varma leenden och nyfikna små barn som undrade vilka vi var. Då männen var ute i skogen med bufflarna var det främst kvinnor och barn vi träffade. Vi hade blivit ’varnade’ för att deras Chai, indiskt te gjort på mjölk, kryddor och socker, skulle vara supersött. Men vi var glatt överraskade över hur mumsigt det var samt den annorlunda touch buffelmjölken gav. Efter fem koppar började vi dock oroa oss för våra små gaddar som kanske inte var lika glada.

Sami bibi med barnen Sonia och Suleyman i byn Jaidra.

Sami bibi med barnen Sonia och Suleyman i byn Jaidra.

Den andra gruppen Van Gujjarer vi hade möjlighet att besöka bestod av 20-22 familjer vilka hade slagit läger vid Yamuna floden i Jamunapul under några dagar innan de fortsatte sin vandring från Himachal Pradesh ner till Sahasra och Shakumber i Uttar Pradesh. Det var en helt fantastiskt upplevelse att få se alla dessa människor och djur (bufflar, hästar och getter) på ett och samma ställe! Även här möttes vi av varma leenden, och vi gjorde vårt bästa på den lilla hindi vi lärt oss att fråga hur de mådde samt vad det hette. Vi förundrades över hur de har möjlighet att transportera all packning (och barn) under den ca en månad långa vandring.

Vårt första möte med Van Gujjarerna var helt klart superhäftigt och vi ser fram emot våra kommande fältbesök där vi får möjlighet att lära oss mer om deras unika levnadssätt.

//Micaela Rosberg, Dehra Dun

Van Gujjar-byn Jaidra

Van Gujjar-byn Jaidra

Fatima bibi med sin 1-åriga son i byn Jaidra

Fatima bibi med sin 1-åriga son i byn Jaidra

Nyfikna barn i Jamunapul

Nyfikna barn i Jamunapul

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Att möta människor som överlever

”Om du bor i vattnet ska du inte göra dig ovän med krokodilen”, säger Noor Jamal medan han långsamt vaggar fram och tillbaka på mattan och hans en gång vita, enastående knutna turban pendlar mellan skuldrorna. Han spärrar upp ögonen och ser rakt in i mina. Jag ser tillbaka. Hans liknelse är svår att missförstå. Om du bor i skogen ska du inte göra dig ovän med Skogsdepartementet.

Vi sitter tillsammans under ett grästak med skogen som vägg på ett tjockt lager färgstarka täcken och trasmattor. Noor Jamal blossar på en bidi, en tunn cigarett som är rullad av ett brungrönt tendublad. Han tilltalas lambardar, familjeöverhuvud, och det är kring honom vårt besök kretsar. Men hans fru Zakeena är sällan långsam att bryta in i samtalet.

Noor Jamal framför Hussein Bibi och Zakeena

Vi har åkt från frustrationen i Dehraduns morgonrusning via marknaden i Herbertpur där vi köpt färska tomater, squash, äggplanta, potatis, linser och några påsar chips. Destinationen är Timli khol—en av skogarna där Van Gujjarerna bor.

Hussein Bibi och Mirhamza som är familjens älsta dotter och yngsta son (och som jag tror båda är några år äldre än jag själv) öppnar utan att dröja de blå matkassarna av tyg och börjar skala potatis.

Vi har bara hunnit sätta oss och bjudas på en första kopp buffelte innan en gyllengul potatismasala kokar över öppen eld. Luften fylls av doften från söta chilifrukter som kokar med spiskummin och virvlande rök från de sprakande vedträna.

”En skogvaktare säger att det finns en plan hos Skogsdepartementet att ge oss land utanför skogen”, säger Noor Jamal. ”Lämna in en Right to Informationansökan så vi får se om det stämmer.”

I ord och inga visor dikterar han för Manto och Moneesh, mina kollegor, vad SOPHIA ska göra för honom. För genom SOPHIA kan han få del av sin medborgerliga rätt till offentlig information.

Lunch, aloo chapati.

Noor Jamal och Zakeena har fem barn och bor tillsammans med tre av dem i sin dera i utkanten av Timli khol. Sedan år tillbaka bor de där årets alla tolv månader.

I april går familjens tre bröder tillsammans med deras bufflar till betesmarken i Shimlabergen i Himachal Pradesh dit de återvänder år efter år. Efter ett par dagar vid bergsängarna går sedan de två älsta bröderna tillbaka ned till skogen medan Mirhamza, den yngste, stannar med bufflarna som slöar i en fjällbäck och äter ängsgräs.

I utbyte förser de två äldre bröderna Mirhamzas bufflar med foder under vintern. Det verkar vara en överenskommelse de är nöjda med alla tre.

Noor Jamal flyttar sig närmre och säger ”Se på dig”, till Manto. ”Se hur du lever, vad du äter, vilken utbildning dina barn får. Vad får mina barn? Här i skogen har vi inga möjligheter, vi måste flytta ut ur skogen så vi kan leva som du.”

Och Jahoorhazan, mellanbrodern, som efter ett tag bjudit in oss i sin familjs hydda där hans fru med leende händer häller upp ytterligare en kopp te, fyller i att han och syskonen precis som sina föräldrar hoppas att ryktet är sant—att de ska få land utanför skogen. Där har de och deras barn större möjligheter tror de.

Men om familjen flyttar ut ur skogen kommer de sluta gå till bergen överhuvudtaget. ”Då finns det ingen anledning att gå dit. Även om jag kommer att sakna ängarna”, säger Mirhamza.

”De senaste åren har det blivit nästan outhärdligt att bo kvar i skogen”, berättar Jahoorhazan. ”Skogen har blivit så mycket sämre. Förut räckte det att plocka löv från ett träd för att ge mat åt två bufflar men nu måste vi klättra upp i nästan tio.”

En av deras kusiner dog för ett år sedan när han föll ned från ett träd och knäckte nacken. ”Och löven växer tillbaka långsammare nu och det är dåligt med gräs och vatten.”

Jag frågar varför skogen blivit sämre, men ”det är Skogens hemlighet”, svarar de.

Familjens dera, deras bosättning

Från mitt perspektiv är det tydligt att skogen förändrats i takt med klimatet. I delstaten Uttarakhand pratar människorna om jhari. Varje vintermånad brukade jhari komma: ett par dagars regn som fyllde vattenreservoarerna och gav näring åt skogen. Men sedan femton år har jhari upphört och skogens ekosystem försämrats.

Mellan två klunkar te tänker jag därför tvärt att för varje sak jag köper—om det nu är en iPad 4 eller en flygresa till Indien—och för varje koldioxidmolekyl jag på så sätt indirekt sänder ut i atmosfären, tvingar jag faktiskt Noor Jamal, Zakeena och deras familj ut ur skogen. Den globala marknadens ojämlikhet och min egen plats däri blir plötsligt vidrigt påtagliga.

Vid det här laget har Noor Jamal hunnit röka säkert sin fjärde cigarett ute under grästaket och ytterligare en omgång te får en extra tillsats socker medan det kokar löddrande över elden. Familjens katt smakar på matresterna från lunchen och Noor Jamal lutar sig mot en säck kraftfoder och kliar sig i sitt hennaröda och gråa skägg.

”När inte skogen räcker till åt bufflarna måste vi köpa kraftfoder från markanden”, säger han. —”Är teet tillräckligt sött förresten?” ”Ja.” ”Acha, bra.”

”Priset på en säck oljekaka har stigit från femtonhundra till tvåtusen rupee det senaste året”, förtydligar Jahoorhazan.

Oljekaka är det som blir kvar när man pressat en växt för att framställa olja och varje buffel äter ungefär ett kilo per dag och en säck innehåller sjuttiofem.

Tvåtusen rupee är en enorm summa för familjen. De är listade av staten under fattigdomsgränsen vilket betyder att de lever på mindre än tjugotvå rupee per dag. Det är knappt tre kronor.

Zakeena kokar te under grästaket

Varje rupee måste synas på båda sidor och därför är Zakeena bekymrad eftersom hon är osäker på om hon är listad i statens familjeregister. Om hon är det får hon ut den pension på fyrahundra rupee i månaden hon har rätt till. Dessutom kan hon handla på marknaden för kraftigt subventionerade priser.

För ett kilo vete, linser eller ris får hon utan ransoneringskort ge omkring tjugo rupee. Med bevis på att hon lever under fattigdomsgränsen betalar hon två och femtio.

”Ni ska göra en Right to Informationansökan om det också så vi får klarhet i om hon är listad”, deklarerar Noor Jamal.

Han är rädd för konfrontation med Skogsdepartementet men Noor Jamal vet att han har rättigheter. Sedan Zakeena och han och andra Van Gujjarer mobiliserade politiskt i början av 90-talet har deras kunskap och självförtroende ökat. För Noor Jamal och Zakeena vet att Indiens demokrati ger dem möjligheter.

Eftersom de får rösta i valen kan de också ställa politiker till svars. Och om de får rätt till sin skog genom Forest Rights Act får de ännu större stöd för att höja sina röster—även om de nog till sist vill flytta till en bit land utanför skogen.

En liten tjej som mot sin mammas vilja bestämt tagit av sig sina byxor kommer fram med en stor rödvitrutig yllefilt som Noor Jamal sveper om sig för att hålla eftermiddagskylan på behörigt avstånd. Samtidigt ger sig Hussein Bibi och Jahoorhazan i väg för att plocka löv uppe i träden. Brevid oss har en buffelkalv rest sig på fyra nyvakna ben och gett sig i kast med att förgöra en hög med gräs och löv.

Noor Jamal sträcker fram sina båda händer så vi möts i ett fyrhändigt handslag. Sedan återvänder Manto, Moneesh, Oscar och jag mot vår bil medan Van Gujjarernas torsdag fortsätter i Timli khol.

På mitt säte i bilen känner jag fortfarande av kraften i Noor Jamals handslag. Demokrati kan verkligen kan vara mer än att gå och rösta vart fjärde år, tänker jag. Kanske är det Noor Jamals vilja att utnyttja sin demokratiska möjlighet, hans vilja att ställa krav på demokratin och att försiktigt hoppas på den som jag känner efter att våra händer skilts åt. För visst ska man passa sig för krokodilen, tänker jag. Men en vred vattenbuffel är inte heller att leka med.

1 kommentar

Filed under Gustav Cederlöf