Tag Archives: skog

Vem äger skogen?

Att sitta i bil och åka ut till nya byar har blivit en del av vår vardag här på UYRDC. Vi möter ständigt slående vacker natur och nya höjder, där jag ibland känner att måste nypa mig själv i armen för att påminna mig själv om att jag faktiskt befinner mig just här. Ofta när vi kommer ut till en by som är ny för oss får vi många gånger frågan om hur vi trivs och då brukar vi alltid påpeka hur vackert det är här. Responsen på våra svar blir nästan varje gång ett milt leende och nickande i samförstånd, och jag får känslan av att de är stolta över att bo och leva i den omgivningen de har. Och inte någon gång tror jag att de tar sin natur för given. Det kan verkligen kännas overkligt när vi sitter och lyssnar på kvinnor och män som berättar om sin vardag medan bakom dem breder sig de gröna, mjuka och spetsiga bergen ut sig, en utsikt och tavla som de har som deras. I alla fall delar av den.

img_0126

Bara en av de många vackra utsikterna vi får uppleva när vi åker på fältbesök.

img_0284

Vi promenerar längs med fälten

Jag blir ofta påmind om hur starkt beroende samhällena är av sin skog och mark. Jag möter det när jag vaknar på morgonen och märker att våra grannfruar redan har varit igång flera timmar och tar hand om sina kor, låter dem gå ut på bete eller tar ut sina tjurar på fälten för att ploga. Jag möter det när vi är på väg från och till kontoret och ser hur de är igång med att antingen skära gräs som ska mata korna eller bära på jord för att göra marken brukbar igen. Jag möter det även när vi sitter med på fältbesöken och ser hur några yngre kvinnor går i bakgrunden och bär på gräs, möjligtvis är det så att de inte kan vara med på mötena för att arbetet inte kan vänta. Mycket av det de äter och lever av kommer från fälten som de själva har producerat och odlat. Det går inte att undvika hur otroligt viktig skogen och naturen är för deras dagliga försörjning.

På de fältbesöken UYRDC anordnar just nu är det stort fokus på Forest Rights Act, en lagstiftning som möjliggör att byborna kan återfå rätten till den skog som de lever av. The Forest Rights Act etablerades år 2006 efter en stor pågående diskussion i landet om hur mark skulle ges tillbaka till de som levt av den långt innan Storbritannien gjorde Indien till en brittisk koloni. Numera äger staten större delen av skogen i Uttarakhand, något som försvårar by-samhällenas möjligheter att försäkra sin levnadssituation.

Våra kollegor på UYRDC arbetar därmed att informera och medvetengöra samhällena om vad Forest Rights är, vad de har för rättigheter och vad det i sin tur kan ge för fördelar för dem i deras liv. Därför strävar UYRDC nu efter att få så många byar till att lämna in en sammanställning av dokument till Skogsdepartementet, något som krävs i processen för att ansöka om skogsrättigheter. I ansökan kräver staten bevis som styrker att de har brukat och ägt skogen som de lever av i mer än tre generationer, eller 75 år vilket i så fall skulle ge dem rätten att bruka skogen utan statlig kontroll.

Under ett fältbesök i byn Jaberkot ställer vi en öppen fråga till de kvinnor som sitter framför oss vad fulla rättigheter till deras skog hade möjliggjort för dem. Många kvinnor svarar i mun på varandra att det hade tillåtit dem att få odla och därmed hantera sina grödor på det sättet de önskar. Engagemanget för sitt eget jordbruk går inte att ta miste på, och det gör det ännu en gång tydligt för oss att fulla skogsrättigheter är en möjlighet att förbättra deras levnadsstandard.

/

Linnéa på UYRDC

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

Himalaya slår tillbaka: Den förändrade skogen

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Fjärde delen handlar om den förändrade skogen. 

Uttarakhand är en stat tätt förknippad med skogen. Skogen på Himalayas sluttningar har i årtusenden varit basen för människors liv i bergen. Skogen har också varit basen för utveckling och exploatering oavsett om den styrts från London, New Delhi eller Dehradun. Skog har nyttjats som en resurs för utveckling och skog har avverkats gör att ge plats åt stora projekt. Konsekvensen har blivit att stora skogsområden i Uttarakhand har försvunnit, där det en gång fanns tjock skog finns idag åkermark, dammar, gruvor, vägar eller jordskred. Den minskande skogen har såklart påverkat den skogsberoende befolkningen i området, men det har också påverkat det ekologiska systemet, och det  minskade skogstäcket är också direkt kopplat till katastrofen sommaren 2013. Skogen i Himalaya är inte bara en ekonomisk eller ekologisk naturresurs i sig själv, den är även en del av ett känsligt system, där de olika delarna i systemet är beroende av varandra för att fungera. Förändras en del så påverkas även de andra delarna.

Enligt hinduisk mytologi kommer vattnet som bildar floden Ganges från himlen. För att inte vattnet från himlen ska förstöra jorden med sin enorma kraft fångar guden Shiva vattnet i sitt hår och släpper ut vattnet i mindre strömmar som istället för att förstöra jorden berikar den. Bergen i lägre Himalaya, och dess skogsområden, heter Shivalik vilket helt enkelt betyder Shivas lockar. Bergen och skogen är Shivas hår som skyddar Indien från Ganges väldiga kraft. Historien är en myt, men för att vara en myt innehåller historien oväntat mycket sanning. Skogen skyddar verkligen jorden och människorna från vattnets väldiga kraft. När det regnar binder skog vatten i träden, i marken och i den undervegetation som är beroende av skogen för att utvecklas. När det regnar kraftigt absorberar skogen vatten som sedan släpps ut mer kontrollerat i luften eller i marken. En välmående skog betyder alltså ett mer kontrollerat flöde av vatten i floderna, både under regnperiod och under torrperiod. Trädens rötter binder också jorden, jorden som absorberar vatten och för det ner till grundvattnet. Den minskade skogen har lett till att stora mängder jord har spolats bort av regn eftersom inga träd längre binder den. Den krympande skogen och den minskade jorden har på flera sätt en direkt koppling till monsunens förödelse. Utan träd och jord som absorberar regnvattnet hamnar mer vatten i floderna vilket gör att de svämmas över ytterligare. Mindre skog leder också till att mer jord spolas bort av vattnet och hamnar i floderna. Mer jord i floderna ökar dess förstörande kraft ytterligare och även vattenvolymen i floderna. Utan träd som binder jorden ökar också risken för jordskred på Himalayas branta sluttningar eftersom trädens rötter binder marken och gör den stabilare. De många jordskreden i Uttarakhand under monsunen 2013, som drog med sig så många liv, vägar, åkrar och byar kan delvis förklaras med utarmningen av skogen för kommersiell och ekonomisk utveckling.

DSCF1012

Gophal Ram från byn Kafoli, framför jordskredet som tog nästan all hans åkermark.

Det är dock inte bara minskande skog som skapar problem i Himalaya, det är även förändrad skog. Som jag tidigare har beskrivit har kommersiella intressen föredragit en typ av skog framför annan. I Himalaya är det framförallt lövskog som ek som har ersatts av barrskog. Barrskog har många kommersiella fördelar för företag och stat, men för ekologin och lokalbefolkningen är den utbredande barrskogen direkt skadlig. Till skillnad från ekskog, vars blad faller till marken och skapar en bra miljö för undervegetation är marken i skog som domineras av barrskog mer eller mindre steril. Lövskog skapar alltså en miljö som binder mer vatten i jorden. När barrskog breder ut sig på bekostnad av lövskog leder det till att grundvattennivån sjunker samtidigt som mängden vatten i floderna ökar under perioder med mycket regn. Barrträd har också mindre rotsystem än lövskog vilket innebär att områden med mycket barrskog är mer känsliga för jordskred eftersom jorden är mindre stabil. Tillslut skapas en ond cirkel där minskad och förändrad skog leder till fler jordskred vilket förstör ytterligare skog. När en del i systemet faller rubbas även andra delar. Skogens förändring i Uttarakhand har rubbat det känsliga system som byggts upp under tusentals år, ett system som är så viktigt för hela Indien att det finns beskrivet i hinduisk mytologi. Shivas hår beskyddar inte längre jorden från vattnets kraft, det blev människorna i Uttarakhand varse i juni 2013.

/Petter Gustafsson

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Himalaya slår tillbaka: Imperiet och det koloniala arvet

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Första delen handlar om det koloniala arvet.   

Katastrofen i Uttarakhand sommaren 2013 var en naturkatastrof, och naturkatastrofer har drabbat Himalaya så länge bergskedjan har existerat. Men som jag har nämnt tidigare var katastrofen inte bara en naturlig katastrof, den var också en mänsklig katastrof förvärrad och påverkad av mänsklig aktivitet. För att förstå det som hände 2013 räcker det inte med att beskriva hur mycket regn som föll i Himalaya i juni, eller hur många meter som floden Alaknanda steg. För att verkligen förstå katastrofen måste man börja i en annan tid i en annan del av världen, i Europa för ungefär 200 år sedan.

Från början av 1800-talet fram till 1947 kontrollerades Indien av Storbritannien, först genom det brittiska Östindiska Kompaniet (East India Company), och senare direkt under den brittiska kronan. Att koloniseringen leddes och startades av ett brittiskt företag säger ganska mycket om imperiets intressen i Indien, de var där för att genom exploatering av Indiens naturresurser utveckla det egna landet och den egna kontinenten. Under 1800-talet var stora delar av världen koloniserad av europeiska länder som tävlade om världsherravälde genom krig, handel och ekonomisk och industriell utveckling. Den industriella utvecklingen i Europa krävde ständigt ökade resurser, och resurserna togs från kolonierna. Den mäktigaste kolonialmakten i världen var Storbritannien, och den viktigaste kolonin i imperiet var Indien. För utvecklingen av Storbritannien behövdes Indiens naturtillgångar, och kolonins främsta naturtillgång var skogen. Det brittiska imperiet hade byggt sin makt på sin överlägsna flotta, och imperiets militära styrka till sjöss gjorde att de även kunde dominera handeln till sjöss. För att kunna göra det behövdes skepp, och skepp byggdes av trä, trä som kom från Indiens skogar. Under andra delen av 1800-talet utvecklades järnvägen, och byggandet av järnvägsnäten betalades också av de indiska skogarna. De indiska skogarnas betydelse för Storbritanniens utveckling ledde till att stora delar av Indiens skogar förklarades statligt reserverade skogar som endast fick brukas av imperiet. För att kontrollera skogarna skapades lagar och institutioner med syftet att befästa makten över naturtillgångarna, och infrastruktur byggdes för att kunna nå längre in i skogarna. Genom vägar och järnvägar öppnades Himalaya för första gången upp för exploatering. Ökad statlig kontroll över skogarna betydde minskad lokal kontroll, och många samhällen som i generationer levt i skogarna i Himalaya fick se inskränkningar i sina rättigheter att nyttja skogens resurser. Under 1900-talet ökade imperiets behov av Indiens naturresurser ytterligare. Framförallt under de två världskrigen användes de indiska skogarna för att göda imperiets arméer runt om i världen, och mer och mer skog förklarades reserverad för imperiet, ständigt på bekostnad av den lokala befolkningen som ofta var beroende av skogen för sin överlevnad.

Det koloniala styret i Indien präglades av kommersiella intressen. Indiens skogar betraktades som en tillgång att utnyttja för att utveckla imperiet och fylla fickorna på den brittiska staten. Den policyn gick som en röd tråd genom all aktivitet relaterat till skogen. Dels ledde det till att stora delar av skogarna försvann, de höggs ner och blev skepp, järnväg eller andra produkter som efterfrågades i Europa. Men britternas hantering av skogen ledde inte bara till minskad skog utan också till förändrad skog. Eftersom skog var ekonomi och inte ekologi hanterades skogen på ett sätt som var ekonomiskt givande snarare än ekologiskt hållbart. Skogarna i Himalaya hade alltid bestått av en blandning av olika träd, ett känsligt ekologiskt system anpassat för de lokala förhållandena i bergen. Nu fick det ekologiska systemet ge vika för det ekonomiska systemet. Ur en ekonomisk synvinkel var vissa träd mer värdefulla än andra, och därför var all skogshantering inriktad på att stärkta vissa trädsorter på bekostnad av andra. Ur ekonomisk synvinkel var barrträd speciellt önskvärda eftersom de gav långt och rakt timmer, och dessutom kunde de användas för framställning av terpentin. Där blandade skogar tidigare dominerat började nu rena barrskogar breda ut sig i Himalaya, och återigen var det den lokala befolkningen som fick betala priset. De var framförallt beroende av stora lövträd som ek, eftersom eken gav foder till djuren, gödsel till åkrarna och ved till eldarna. Den brittiska exploateringen av skogarna i Himalaya drabbade lokalbefolkningen hårt.

Image

Idag dominerar barrträd i stora delar av Himalaya.

Två år efter andra världskriget, där indiska soldater stupat för imperiet och indiska skogar avverkats för att göda arméerna, förklarades Indien självständigt efter många års kamp. Många indier hoppades nu att den nya staten skulle lyssna mer på deras röster, att de i en självständig, demokratisk stat skulle få mer inflytande över de naturtillgångar de var beroende av för sin dagliga överlevnad. Det skulle visa sig att de hoppats förgäves. 

/Petter Gustafsson

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Katastrofen i Uttarakhand

Jag är i Dehra Dun, en stökig indisk stad vid foten av Himalaya. Jag är i Uttarakhand, en delstat i norra Indien med ungefär lika många invånare som Sverige. Uttarakhand gränsar i öster mot Nepal, och norr om delstaten ligger det av Kina ockuperade Tibet. För några månader sedan var Uttarakhand med mycket i nyheterna. Översvämningarna, naturkatastrofen som ledde till att omkring 10 000 människor förlorade livet, nämndes i alla de stora medierna i Sverige. Uttarkhand nämndes ofta, men det sas mycket lite. Rapporterade döda i rappa TT-telegram. Regnet, monsunen, antal döda, antal hus som försvunnit. Punkt. Naturkatastrofer i media drabbar människor mycket kort, det finns ju ingenting att reagera mot. Naturen slår till och människor dör, sen är det över, med bara offer men utan förövare. Problemet är bara att det inte är sant. Naturkatastrofer är också mänskliga katastrofer, som drabbar människor men som också ofta är skapade eller förvärrade av människor. Översvämmningarna i Uttarakhand handlar om regn, vind och förödelse: naturen ja, men också människan. För vad som inte ryms i de korta TT-telegramen som når svenska folket är att förövaren i Uttarakhand inte bara är naturen utan också ekonomin, kolonialismen, fattigdomen och girigheten. Människan. I Uttarakhand har floden Ganges sin källa, och många stora floder rinner genom delstaten. Vattnet kommer från avsmältning i Himalaya, och från de monsunregn som drabbar området varje år. En gång i tiden var stora delar av området täckt av tät lövskog. Skogen skyddade människorna och kontrollerade vattnet. Trädens rötter band jorden så att den inte sköljdes bort, och träden kontrollerade vattenflödet. Skogen jämnade ut flod och torka åt människorna. Ett ekologiskt system som människorna i Indien anpassat sig efter i århundraden. Utan monsunen överlever inte människan, men utan skogen överlever inte människan monsunen.

Under 1800-talet upptäckte britterna, som styrde Indien som kolonialmakt, de fantastiska skogarna i norra Indien. En fantastisk upptäckt för britterna, som dock inte uppskattade skogarna för dess ekologiska värde utan för dess ekonomiska värde. England och Europas industriella revolution, som du och jag fortfarande drar nytta av, betalades till stor del av människor i kolonierna, inte minst av människorna som var beroende av de indiska skogarna. Avverkningen av skogarna i Indien har sedan dess fortsatt, även efter att landet blev självständigt. Planen var att gå i Europas fotspår, att skapa sin egen industriella revolution, och återigen var det skogen som fick betala, återigen var det människorna som var beroende av skogen som drabbades. Idag är stora delar av den ursprungliga skogen avverkad. Urskogen har fått ge plats åt jordbruk, industrier och dammar. Eller så har skogen ersatts med annan skog, skog som bättre lämpar sig för industri än ekologi. Skog som är bra på att samla upp pengar, men sämre på att samla upp vatten. Därför är naturkatastrofen i Uttarakhand, som krävde drygt 10 000 liv, inte bara en naturkatastrof, det är även en mänsklig katastrof. Den är natur, men också ekonomi och politik.

Petter Gustafsson, Dehra Dun.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized