Resa i Indien – indienbloggen.org

Resfeber och Denguefeber

9 december, 2014av emiliasternberg5 kommentarer

Som ni kanske har läst här på bloggen var det stort Svale-möte i Kotagiri förra veckan. Svalornas partnerorganisationer, personal från Indien, Bangladesh och Lund kontoren, samt alla praktikanter reste ut till Keystone Foundation i Nilgiris bergen för fyra dagars möte och utbyte om genus, mobilisering och hållbar social förändring. Jag såg extremt mycket fram emot det här mötet. Hade nästan resfeber dagarna innan och längtade att få komma iväg från stadslivet några dagar och uppleva naturen i bergen, kanske se en guar eller två och så klart få träffa alla. Tyvärr blev det så att min resfeber utvecklade sig till denguefeber redan första natten i Kotagiri (ok, det är inte så det funkar medicinskt men ändå).

Innan ni blir oroliga kan jag säga att allt är ok. Jag mår bra och har klarat mig igenom denguen mycket väl. Men har blivit beordrad att vila och ta det lugnt månaden framöver. För någon som är van att vara väldigt aktiv, ständigt ha något på gång, är detta lite av ett svårt koncept. Att ta det lugnt. Att sitta hemma. Det som jag har svårast med är känslan av att jag går miste om att ”uppleva” Indien ordentligt. Kanske för att det är min första gång här, och kanske för att jag inte vet om/när jag kommer kunna komma tillbaka har jag hittills sett varje helg som en möjlighet att utforska närområdet så mycket jag kan. Att bli tvungen att pausa de planerna under de kommande veckorna är tungt och känslan av att jag inte tar ordentligt ”till vara” på min korta tid här är stor.

Men kanske får jag bara se på det här som en annan sorts upplevelse istället? Kanske får jag se den här tiden som en möjlighet att reflektera och fundera över allt fantastiskt jag fått vara med om än så länge här? Som att ha fått se Kanyakumari, Indiens sydligaste punkt där tre olika hav möts, att ha blivit jagad av en apa som ville (och lyckades) sno mitt mellis vid ett av Tamil Nadus sex Murugan tempel i början av Western Ghats bergskedjan, alla fantastiska människor och möten jag haft än så länge, och att faktiskt ändå ha fått se Nilgiris bergen och dess böljande té plantage (om än bara från bilen på vägen upp och ner från Kotagiri). Jag kan kanske inte riktigt uppskatta den här stillasittande tiden riktigt än, men är kanske på väg. Och jag hoppas definitivt få chansen att ha många intressanta upplevelser, se nya platser, och få fler tankeställare och funderingar under den tiden jag har kvar här.

Så här kommer en liten foto-flashback över några av mina favvo-stunder än så länge.

Busig apa — Inte den skyldige, men troligtvis lika busig.

Vågor — En undangömd strand vi hittade lite utanför Kanyakumari.

sol och berg — Morgonsol över början av Western Ghats bergskedjan

Berg — Och ännu en bergsbild – för jag kan inte låta bli!

/Emilia

Johan Lidholm, Uncategorized

A Gharwali Dewali and traces of the flooding

26 oktober, 2014av johanlidholmLämna en kommentar

After two months of work, six days a week, it was a bit relieving to have three days off for Diwali. Three days that were spent in the valley of one of the four holy tributaries to the Ganga river, the Aleknanda river.

In the upper end of the valley is Badrinath. The holy shrine in Badrinath is one of four temples making up the char dham yatra, considered to be one of the most holy pilgrimages for hindus. Situated right below the majestic snow covered peak Nilkantha (6,596m) and on a hot spring in a barren landscape, one can easily get a sense of the mystic character of the site mentioned already in the Sanscript epic Mahabarata over 2,500 years ago.

Me and Isabell in front of the Badrinath shrine.

Women of the Bhotiya people washing in Mana village. The last outpost before the Chinese (Tibetian) border. — Women of the Bhotiya tribe washing in Mana village. The last outpost before the Chinese (Tibetian) border.

When going by car upwards along the Alaknanda River towards the holy site of Badrinath, as much as we are astonished by the dramatic alpine landscape, we are also reminded of the disaster taken place here last summer. Arriving two weeks early, the monsoon of 2013 hit Uttarakhand fiercely and by surprise. Thousands[1] of lives were wiped out, whole villages were washed away and tens of thousands of people were displaced. Of course would the torrential rains and the deluges in themselves have caused havoc, but a common view is also that the over exploitation of the river valleys in the area further added to the disaster.[2]

The ecological pressure on the Alaknanda valley caused by the increasing population is further exacerbated by the many devotees doing the pilgrimage, which amount to around half a million a year. But as this pilgrimage business is putting an ecological pressure on the valley, it also brings alternative income generations and a more developed infrastructure, at least in comparison to the neighbouring Pindar valley were we now have spent three weeks. More on the causes and consequences of the 2013 monsoon can be read in the blog posts of former intern Petter.

Only a few houses left in a village on the Aleknanda river bank after the 2013 monsoon and the subsequent floods.

Now back in Narainbagar for a last week of village meetings and outlining a work plan for the coming weeks, our friend Prashanti just arrived himself from Badrinath telling us that he had to escape Badrinath two days early driving in a blizzard (!). Quite thankful we left Badrinath just a day before the snow would have caught us.

Nanda Devi, second highest peak in India reaching 7,816 meters.

//Johan

[1] The official death toll amounted to 580 while death ceritificates were issued for 4,120 more people still missing five months after the disaster.

[2] Represented here by D. Raghunandan, president of All India People’s Science Network.

Veronica Ahlenbäck

Tack för kaffet

14 december, 201314 december, 2013av veronicaahlenbackLämna en kommentar

En vanlig lördag brukar arbetet oftast pågå till klockan två cirka, men idag stängde vi igen lite tidigare på Evidence kontor. Jag kände att jag inte riktigt var klar för dagen och bestämde mig för att fortsätta arbetet på det café som på senare tid har blivit min extra arbetsplats. Här kan man sitta ute, höra trafiken lika nära som om du vore mitt i den och dricka kallt kaffe, medan tankar och texter blir till blogginlägg, artiklar och rapporter.

För några veckor sedan läste Sofia en artikel i The Hindu som hon räckte över till mig och sa att jag måste läsa. Uppslaget berättade om fyra av Madurais kvinnliga autoförare, fyra av totalt åtta i hela staden. Den berörde både mig och Sofia. Man vet att de som kör autorickshaws antagligen inte har det så lätt i livet, med långa arbetsdagar och knapp inkomst. De flestas engelska är begränsad till några ord och gör det inte lätt för oss att prata med varandra. Artikeln berättade om de fyra kvinnornas liv på ett sätt som vi aldrig kan få berättat för oss under de skumpiga autofärderna.

Madurai verkar ha ett överskott av de små, gula bilarna. Ofta ser man dem stå uppradade i skuggan längs vägkanterna, men sovande förare i väntan på nästa kund. Det finns några förare i kvarteret som vi gärna åker med, de känner vägen mellan lägenheten och Evidence kontor utantill, med alla dess håligheter och farthinder. De flesta dagarna cyklar vi dock till kontoret men vi vinkar alltid glatt när våra vägar ibland korsas, jag och Sofia på våra cyklar och de i sina rickshaws.

Jag lämnade kontoret strax efter ett och tänkte att det kunde vara skönt att gå en bit innan jag satte mig för att åka de tio minuterna till caféet. Jag passerade många rickshaws på vägen men för ovanlighetens skull var det ingen som kallade på min uppmärksamhet. Jag sneglade in i en som jag gick förbi och fick se en av Madurais åtta kvinnliga förare sitta och läsa tidningen. Hon uppfattade snabbt att det fanns en potentiell kund vid hennes sida och vinkande in mig i baksätet och det bar iväg.

Eppidi irkinge? hur mår du, frågade jag. Hon vände sig om och gav ut ett högt skratt. En vanlig reaktion när man försöker sig på lite tamil. Vi skrattade tillsammans och jag undrade samtidigt hur länge hon skulle kunna köra bakåtvänd utan att orsaka en olycka. Ett skrattande nalarke, jag mår bra, fick jag till svar innan hon vände sig tillbaka mot vägen. Tamil? Jag mötte hennes blick i backspegeln och ruskade på huvudet samtidigt som jag började rabbla min repertoar. Nandri, Eppidi irkinge, nalarke, podo podo, vanga vanga … Det tog inte mer än en minut att gå igenom mitt ordförråd men vi log båda i flera minuter efteråt.

Vi sicksackade oss fram genom trafiken enligt indiska regler och nådde snart resans mål. Jag tackade, gav henne en 100 rupiesedel som visade sig vara trasig och fick lov att bytas, frågade om jag fick ta ett kort och fick ännu ett stort leende till svar. Vi tittade på bilden och hon brast ut i ännu ett skratt.

Chandrasekar

Nandri, bye bye! Lika snabbt som jag drogs in i hennes gula bil försvann hon ut i Madurais trafik igen, för att kämpa vidare om att ta plats och ta sig fram. Hennes långa skratt under vår korta färd piggade upp mitt humör mer än något kaffe kan göra.

/Veronica Ahlenbäck

Gustav Cederlöf

Man ska ha husvagn

7 november, 2012av Svalorna2 kommentarer

Att vara ledig är grejer det. Och det har jag varit och dessutom haft långväga besök av min käresta. Att vara ledig och ha långväga besök innebär bland annat att:

Se utsikten från Mussoorie över Tehri Garhwal och Bandarpoonchmassivet

Äta Karim’s kebaber i Old Delhi lagade efter Den Stora Mogulens hemliga recept
Hemma hos Mantos familj tillsammans med Reena, Avni och Vikash

Se på 1100-tals minareter. Qutub Minar ifråga.
Vara på indiskt födelsedagskalas och äta tårta med gingrogg till förrätt
Ha en romantisk helg i Indiens smekmånadshimmel, Mussoorie
Få en snyting i Delhis tunnelbana
Vara magsjuk och knallförkyld
Vara magsjuk och knallförkyld på ett AC-nattåg
Köpa 20 kilo sidentyg. Duchesse, crêpe, dupion.
Andas in den gruvsamma smoggen vid New Delhis centrala cirkus Connaught Place
Känna varje andetag som ett svullet finger gnuggat i ett sår av smoggen i den förkylda halsen

Andas ut i skuggan av Forest Research Institute i Dehradun

Äta tibetanska momos och ångade vetebullar
Köpa våldsamt många kashmirsjalar

När jag nu prövat nästan allt som finns att välja på: campa, hyra båtar, cykla eller gå, är det dags att åter bege sig till skogen. Både intellektuellt och fysiskt. När halvvägspinnen är rundad för min tid som svalepraktikant i Dehradun väntar både fler besök hos Van Gujjarerna, en resa till Sydindien och ett par veckors arbete med UYRDC. UYRDC arbetar precis som SOPHIA med Skogsrättigheter tillsammans med Svalorna.

UYRDC:s kontor ligger i Narayanbagar 3000 meter över havet. Det är lovande.

Sofia Persson

Hej Magsjuka

24 oktober, 201224 oktober, 2012av Svalorna1 kommentar

Nu har jag alltså bytt läge. Från den stora staden till den lilla byn på landet. Från avgaser påväg till jobbet till väckning klockan sex av att tuppen gal!

Häromdagen hoppade jag mig på en skumpig bussfärd från Mahatma Gandhi busstation i södra Hyderabad på väg mot Zaheerabad, en ort inte alls långt från Pastapur där jag skulle spendera närmaste månaderna. Med vinden blåsandes i mitt ansikte snurrade tankarna i mitt huvud. Vad kan jag förvänta mig av en liten indisk by?

Tre timmar senare. Jag och mina två väskor krånglade oss ut ur bussen. Ett samtal till Suresh och jag och mina väskor satt i en vit jeep tillsammans med honom och en förare. Efter lite lätt middag och lite fruktinköp blåste vinden återigen i mitt ansikte för att tio minuter senare slut utanför ett litet hus. Mitt hus. Jag möttes av två kvinnor. ”Det här är Shakunthia”, berättade Suresh, ”hon kommer laga din mat”. Kvinnan kom vankandes med en käpp och hälsade ”Namaste”. Suresh fortsatte; ”Det här är Veeramma, hon städar åt dig om du vill”. Några till Namaste utbyttes och vi fortsatte in i huset. Ett mysigt litet hus med sovrum, kök och vardagsrum. Och så en liten trädgård.

Första dagarna i mitt lilla hus var det många nyfikna besökare. Kvinnor i tajta hårknutar och vackra saris. Jag gjorde mitt bästa för att förstå tecken hit och dit. Resten fyllde kockerskan i. Vad hon hade att säga om mig, det vet jag inte men jag kunde förstå att hon var besviken på att jag inte åt tillräckligt. För tillsammans med otaliga besök i mitt lilla hus av män och kvinnor som kom för att säga Namaste kom även ett annat besök – magsjukan. Omställning i mat och annat gjorde att magsjuka för förta gången (!) tågade in till mig i Indien. Efter att Suresh och Sandeep insisterat blev det idag läkarbesök. Ordinerad juice och ingen kryddstark mat. Från Sverige fick jag råd om lite men ofta. Och trött på magsjuka som jag var så gjorde jag mitt bästa för att vara en lydig patient.

Ikväll kom Jayappa förbi mitt hur. Han gav mig ett löv och tog båda mina händer i sina. ”Namaste”. ”Namaste”, svarade jag. Med tecken visade han mig att jag skulle följa med honom. ”Home”. Jag hoppade upp på hans moped och vi åkte kanske två hundra meter till hans hem. Jag togs emot av hela hans familj – hans fru, två döttrar och två söner. De bjöd in mig i sitt allrum. Som tur för mig så pratade hans ena son engelska och översatte mellan mig och Jayappas familj. Han berättade familjen är väldigt tacksamma för DDS för innan DDS hade hans far arbetat som dagavlönad arbetare men idag, tack vare DDS har han tre acres land och han och hans syskon har alla kunnat gå i skolan. De serverade mig med kryddstarka snacks och sött bröd följt av kryddigt ris med grönsaker och vatten. I motsats till alla läkarråd var det bara att äta. Vi pratade lite om DDS och om den pågående festivalen i Indien – Dussehra. Mot slutet av konversationen så översatte sonen att familjen precis hade sagt att jag pratade så lugnt till dem. ”Hur då”, frågade jag, ”är det min dialekt?” ”Nee”, svarade han, ”de menar att du bemöter dem med respekt”. Det var nog den finaste kommentaren jag kunde få. Tack, svarade jag, sa hej till magsjukan och fortsatte äta mycket och sällan av det kryddstarka riset och grönsakerna.

Sofia Persson

Milletsfestival i Gulbarga & Chai i Bidar

8 oktober, 20129 oktober, 2012av SvalornaLämna en kommentar

Det var en tågresa. Den gick från öst till väst. Någon gång för drygt en vecka sen. Gulbarga var målet. På målet väntade en Milletsfestival. Ett år tidigare hade DDS som en del av MINI – ett Milletsnätverk som Svalorna är med och stödjer – delat med sig av fröer till en annan milletsorganisation i Gulbarga. Det var fröer till grödor som sedan en tid varit försvunnen i regionen runt Gulbarga. Nu var det dags för uppföljning.

Efter en natts sömn i ett strömlöst hotell i Gulbarga blev vi upplockade av mister Biradar. En trevlig medelålders man och ledare för organisationen vi besökte. Efter lite frukost bestående av ris knådat till små kuddar och chai begav vi oss i hans jeep ut på landsbyggden. Färden varade i närmare en timma förbi fält och genom så byar. Vi tog av på en mindre väg som blev smalare och skumpigare och slutligen parkerade mister Biradar i väggrenen. Vi hoppade ut, korsade ett fält av foxtail millets och över ytterligare ett fält för att slutligen nå målet. Mitt på fältet hade en duk spänts upp som tak och solskydd. Marken under hade täckts med stora mattor varpå stolar hade ställts upp. Vi var bland de första på plats. Inom kort började folk droppa in och snart var tältet och fältet fullt med män och kvinnor.

Mister Biradar kallade på uppmärksamhet och alla män samlades runt honom medan han på det lokala språket började berätta om framgångarna de hade haft med millets. Han tog med gruppen runt utpå olika närliggande fält och visade diverse millets så som foxtail millet och little millet. Så småningom anslöt även kvinnorna, dock höll dig sig i periferin. Att involvera kvinnorna, förklarade Sandeep, är något DDS försökt trycka på men som ännu inte förekommer så bra. Turen avslutades med en liten invigningsceremoni av ett milletsfält bestående av färger och blommor och avslutades med brinnande kokosnöt som delades mitt itu.

Efter detta följde en långdragen ceremoni under solskyddet. Blomkransar delades ut till diverse representanter för olika organisationer. När det hela var över serverades ett rejält mål millets.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen därpå väntade ett möte med bönder i Bidar. Efter en skumpig bilfärd nådde vi en liten by med några få hushåll. Syftet med besöket i Bidar var detsamma som det i Gulbarga – att följa upp ett fröutbyte som skedde ett år tidigare. Fröutbytet hade till syfte att återinföra millets som tidigare funnits i regionen men som på senare år slutat att odlas till förmån för grödor så som sockerrör, hybrid sorgum och majs.

Tyvärr var det samma proportioner som mötte oss här – majoriteten män och några få ganska tysta kvinnor. En journalist hade bjudits in för att uppmärksamma sammankomsten. Det bjöds på chai efterföljt av lite mera chai och sedan middag på vackra bladtallrikar följt av en till kopp chai. Diskussionerna flöt på i ett språk som gick mig förbi. Sandeep förklarade att man skulle upprätta fröbanker i byn. Två av kvinnorna och en man hade blivit utsedda. Fröbankerna har som syfte att bevara fröer från olika grödor och därmed också bevara den biologiska mångfalden i jordbruket.

Efter den tredje koppen chai bar det av mot fälten. En bil och två motorcyklar fick transportera elva personer. En landsväg, ett fält och en promenad senare stod vi på ett fält där sorgum, foxtal millet och finger millets samsades med soja och grönsaker så som lady finger. Bönderna var nöjda med resultatet av milletsodlingarna.

En skumpig färd tillbaka till byn, en kopp chai senare och vi satt åter i bilen på väg tillbaka till Hyderabad och huset på lugna gatan.

Gustav Cederlöf

Om att dricka te ur blommiga koppar på Jamunas flodbank

27 september, 20128 oktober, 2012av Svalorna8 kommentarer

När vi försiktigt släntrar ned till flodbanken från bron över den väldiga floden Jamuna kommer ett stort svart och vackert skägg emot oss. ”Salaam aleikum”, säger han med ett stort leende och en utsträkt hand. Mannen, den första livs levande Van Gujjar jag träffar, skakar entusiastiskt Moneeshs hand samtidigt som en rödgrön filt breds ut för oss på marken. Under skuggan av ett träd har familjen slagit läger vid Kalsi. Här, längs flodbanken vid bron, sammanstrålar Van Gujjarerna varje år på väg från sommarbetena till vinterlägren. Här inhandlar de förnödenheter och delar sedan på sig igen under de sista tre dagarnas vandring in i Shivalikskogen.

På lite halm i skuggan vilar en buffelkalv som inte kan vara många dagar gammal. Två barn far runt. De gamla talar med en försäljare som säljer tallrikar i aluminium från en cykel. Det är tjugo dagar sedan familjen börjat vandra från ängarna uppe i bergen. Mannen med det svarta skägget talar intensivt, upphetsat. Det känns som en speciell dag.

Vår resa börjar tidigt på morgonen vid Ballupur Chowk—en rondell i Dehraduns utkant som får alla rondeller i det svenska rondellmeckat Borlänge sammantagna att se ut som ett tvåmannatält brevid Taj Mahal. SOPHIA:s fältarbetare Moneesh, som bara pratar hindi, Oscar och jag kliver ombord på bussen mot Kalsi.

Kalsibussen är en buss som bara bussar är i Indien. Förmiddagssolen stålar in genom fönsterrutorna bland vackra saris och män som harklar sig högljutt och växthuseffekten visar sig fungera även denna dag och förvandlar den käppfulla bussen till en ångande bastu på fyra hjul.

Takhöjden är uppskattningsvis 185 centimeter och jag är 190 och har ståplats. Efter en dubbelvikt timme och ett antal dunsar upp i taket erbjuds jag medlidelsefullt en sittplats på bussens stora växellåda. Restimme två blir en darrig massage för frukostmagen.

Tillsist är vi framme i Kalsi och här tar färden nödvändigtvis slut. I marknadsgatans ände ligger en bom: STOP – Warning. Ett par militärer som dricker te håller vakt. Längre än till bommen får inga utlänningar komma. Här börjar militariserat område på gränsen till Kina. I stället får vi gå åt motsatt håll där Jamuna, fortfarande klar och iskall, drar ned från bergen på väg mot Delhi och österut mot Bengaliska viken.

Nere på flodbanken på den rödgröna filten talar mannen i skägg fortfarande engagerat med Moneesh. Oscar och jag bjuds på sockersött te kokt över en öppen eld. Språkförbistringen gör det svårt att förstå så min uppmärksamhet riktas i stället mot den nyfiknaste i sällskapet: en plirande liten tjej, kanske fyra år, som fnittrar hejdlöst när hon tittar på oss. Hon har en vacker lila sjal lindad runt sig och sin mörkt grönlilablommiga klänning. Efter ett tag tar jag mod till mig och mobiliserar femtio procent av mitt hindi-ordförråd: ”Mera naam Gustav hai, aap kaa naam kya hai?” Jag heter Gustav, vad heter du?

Svaret blir två stora ögon. Sedan ett svagt: ”Diah”. Sedan ett fullkomligt anfall av fnitter medan den lilla människan försvinner in under sin mammas sjal där hon fortsätter att fnittrande plira på oss genom det röda löst vävda tyget.

Så tar Moneesh fram sin väska, öppnar, letar runt, hittar det han söker och ber familjen samlas runt mannen i skägg. Moneesh tar fram en liten vit bunt med kort. Ett efter ett delar han ut dem och Gujjarerna pekar och tittar och pratar högt och jämför bilderna på korten med varandra. Det är ID-kort Moneesh haft med sig som för första gången någonsin ger de sju vuxna i familjen rätt att rösta i delstatsvalet i Uttar Pradesh.

Van Gujjarerna har levt i Indien i många hundra år före självständigheten 1947 men det är först den här dagen familjen får plats i den indiska demokratin. I flera år har Gujjarerna kämpat tillsammans med SOPHIA, också med stöd från Svalorna, för att få ID-kort. Men eftersom de vandrar mellan olika platser och delstater under året har staten vägrat folkbokföra dem. Alltså kan de inte få rösträtt.

Gujjarernas värld, två fasta punkter i Himalayas landskap som binds samman av välkända vandringsleder, konfronteras av statens byråkratiskt bevakade gränser. Det är en politisk geografi där Van Gujjarerna förlorat och förblivit rättighetslösa. Och eftersom Gujjarerna dessutom är muslimer finns ingen välvilja från delstatsregeringarna. Idag däremot kan ingen ta ifrån dem deras röst.

Diah har sprungit i väg och lekt med sin lillebror. Buffelkalven sover tungt och under bron på Jamunas flodbädd vilar familjens flock med bufflar. Det blir dags för Moneesh, Oscar och mig att vända hem till Dehradun. Vi följs en bit av mannen med det stora svarta och vackra skägget. Vi tar farväl, ”Salaam aleikum”. Men en gång till måste han få skaka Moneeshs hand. För det är en speciell dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sofia Persson

Tågåka

25 september, 201228 september, 2012av Svalorna1 kommentar

Tågresor. En chans att se glimtar av ett liv utanför den stora, bullrande, hektiska staden. Att åka tåg på Deccan platån från Hyderabad till Gulbarga, från öst till väst, erbjuder en vy över ett platt landskap. Här och var utkastat syns stora klippblock blandat med ett smatter av mindre stenar. Resultaten av ett forna vulkaniskt landskap. Utanför fönstret susar by efter by varvat med åkerlandska. Här odlas matgrödor så som ris blandat med det förrädiska BT Cotton – en genmodifierad bomullsvariant som miljövänner anser lovat högre än den kunnat hålla. Kvinnor som samlar ved, hjordar med getter och enstaka magra kossor. Inuti den lilla kupén passerar rörelsehindrade liksom ensamma mödrar bedjande efter en slant varvat med fölsäljare av allt från chips till chai. Stundom tränger disellokets svarta moln in i vagnen och meddelar om trögare passager.

Genom mitt lilla fönster lyckades kameran fånga några glimtar. Några ögonblick förevigade och publicerade nedan för era beskådning.