rättigheter – indienbloggen.org

Mörk skugga över Republic Day

26 januari, 201627 januari, 2016av carolinenordvall1 kommentar

Idag, den 26 januari, firas Republic Day i Indien. Idag är det 66 år sedan konstitutionen började gälla, efter en lång frihetskamp från det brittiska kolonialstyret. Indiens konstitution är världens längsta och tillskriver Indien som en socialistisk, demokratisk republik som ska trygga medborgarna rättvisa, jämställdhet, frihet och främja ”broderskap” mellan dem. Senare skrevs även sekularism in i texten.

Under författandet av konstitutionen hade Dr. Ambedkar en nyckelroll. Ambedkar var född dalit och blev den förste daliten att få en universitetsutbildning, han studerade i USA, England och Tyskland. Senare revolterade han mot kastsystemet och konverterade till buddhismen, tillsammans med en halv miljon daliter som följde hans exempel. Sedan dess har kampen mot kastsystemet varit stark i landet, samtidigt som motkrafterna blivit allt mäktigare. Idag är debatten djupt polariserad där högernationalistiska ”hindutva”-anhängare fördömer icke-hinduiska seder och traditioner.

Instead of egalitarianism, the Hindu Right believes in an archaic arithmenic of ”adhikaar and bahishkaar”, entitlement and exclusion, based on cast, religion and gender, skriver Ananya Vajpeyi, ledarskribent på The Hindu. Den hindunationalistiska rörelsen är stark i det indiska samhället, även på politisk nivå och inom akademin. Det är svårt att förstå hur samhällsdebatten har kunnat ändras så radikalt från Ambedkars sekulära och demokratiska åsikter. Indiens kastsystem är idag, trots den progressiva grundlagen och ett flertal anti-diskriminerande tillägg, (det senaste från förra året,) fortfarande djupt förankrat och legitimerat inom stora delar av samhället.

I år skuggas Republic Day av den senaste tidens nyhetsrapportering, som är en mörk historia som tydliggör fragmenteringen inom det indiska samhället. I korta drag handlar det om detta:

En ung forskarstudent blev för en tid sedan avstängd från Hyderabads universitet och fick sitt stipendium indraget, tillsammans med fyra andra studenter. Mannen, Rohith Vemula, var dalit och social aktivist och kämpade mot diskriminering av daliter och andra marginaliserade grupper. Han var även medlem i The Ambedkar Students Association, (ASA), som länge haft en konflikt med en annan studentorganisation (ABVP) med rötter i det hindunationalistiska partiet Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS). I historien finns en del frågetecken. Några killar från hindutva-rörelsen sade sig ha blivit attackerade av en mobb från ASA, vilket utlyste en politisk reaktion där två högt uppsatta politiker skrev ett brev som nu läckt ut. Bland annat beklagade de att ”University of Hyderabad has become a den of casteist, extremist and anti-national activities”.

Det här började så tidigt som hösten 2014, varefter händelseutvecklingen trappades upp avsevärt. Den 18 december 2015 gick det så långt att studenterna från ASA blev avstängda från alla allmänna områden på campus utanför föreläsningssalar och dylikt. De tilläts heller inte bo kvar på området. Sedan en tid tillbaka hade de även fått sina stipendier indragna. Den 1 januari i år gick skolledningen ett steg längre och blockerade de fem studenternas studentrum. Massiva protester utbröt då, där stora delar av universitetets studenter fördömde skolledningens agerande. Efter en utdragen process valde en av studenterna, Rohith Vemula, slutligen två veckor senare att ta sitt liv.

Händelsen har väckt kraftiga protester mot skolledningens agerande och bör ses i skenet av en rad andra liknande händelser de senaste åren. Mellan 2007 och 2013 valde 11 studenter att ta sitt liv, enbart på Hyderabads universitet. De flesta av dessa var daliter. Nu talas det om ”institutionellt mord” där ett flertal politiska nyckelpersoner pekas ut som ansvariga för den tragiska händelsen. Åtal har väckts mot de anklagade och offrets familj har fått en ekonomisk kompensation. Nu är många unga oroliga inför framtiden, där de befarar att detta kan vara början på en än värre ”hindutva”-våg.

Min kollega Tija har under veckan befunnit sig mitt i händelsernas centrum i Hyderabad. Hon har nära band till de drabbade och jag har under veckan följt hur hon har deltagit i en debattstorm på sociala medier. Igår var hon tillbaka på jobbet med blandade känslor. Vi pratade mycket om det som hänt, om hur media har rapporterat om händelsen och om den ökade individualismen i samhället. Vi jämförde Sverige och Indien, pratade om sekularism, mångkultur och statens roll i de båda länderna.

Indien har länge ridit på vågen som ”Världens största demokrati” där hinduer, muslimer, kristna, sikher, buddhister jainister och andra troende och icke troende lever sida vid sida. Merparten av landets invånare, runt 80 procent, identifierar sig ändå som hinduer, och med en sådan majoritet blir det relevant att ställa frågan hur länge världens största demokrati faktiskt kan hålla ihop? Är det bara en tidsfråga innan den hindunationalistiska rörelsen övermannar Ambedkars arv?

Teoretiskt sett har Indien goda förutsättningar för att fortsätta vara ett tolerant samhälle. Hinduismen är den enda stora religionsåskådningen som inte anser sig predika den enda sanna läran. Hinduism, I assert, is a civilization, not a dogma. Truth is one, the Hindu believes; but there are many ways of attaining it, skriver Amartya Sen. Tyvärr är den teoretiska definitionen av hinduism inte tillräcklig och situationen idag ser uppenbarligen mycket annorlunda ut i praktiken. Kanske förutsåg Ambedkar den kommande utvecklingen när han bekände sig till ”den religion som lär ut frihet, jämlikhet och broderskap”.

Det är omöjligt att som utomstående novis västerlänning försöka förstå den oerhört komplexa samhällsbilden i Indien. Extra klurigt blir det för en sekulär agnostiker från Sverige. Mina många samtal med kollegor och andra människor jag träffat under dessa månader har fått mig att tänka vidare över paralleller mellan den nationalistiska utvecklingen i Indien, i Sverige och globalt. Visst, vi människor har mycket som skiljer oss åt. Men även mycket som enar oss.

Ambedkars försök att hålla ihop nationen vilade på övertygelsen om att ”We are Indians, firstly and lastly”.

Exakt så. Vi är alla människor.

_______________________________________________________

Intresserad av att veta mer om kastsystemet i Indien?
Läs bland annat Sara C:s och Sarahs inlägg på samma tema.

Källor och länkar till mer information om fallet:

http://www.thehindu.com/todays-paper/dalit-research-scholar-kills-self-after-15day-protest/article8118471.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/four-booked-in-dalit-student-suicide-case/article8120068.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/rohith-vemula-suicide-dalit-and-higher-education-discrimination-on-the-campus/article8152216.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/dalit-student-rohith-vemula-suicide-ancient-prejudice-modern-inequality/article8124315.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/some-optimistic-some-feel-this-is-just-the-beginning/article8142759.ece

http://www.thehindu.com/opinion/op-ed/dalits-and-the-remaking-of-hindutva/article8148222.eckast

http://beta.bodhicommons.org/article/rohit%E2%80%99s-murder-an-indication-of-a-broader-conspiracy

Uncategorized

A little update

17 november, 2014av isabellbergman20141 kommentar

So a little update from us here in the north of India.

Since we got back to Dehradun two weeks ago, time has passed very fast. The first thing Johan and I did when we got back to the ”BIG” city” was to a) take a hot shower b) eat something else than Daal (lentils) c) join the gym. This might seem weird to you but after spending a month in a little village, these were the things we were longing for.

My experience in the little village of Narayanbagar was great, I learned a lot of being in the field close to the people that UYRDC are working with. But it is really different from my life in Dehradun. I realized after being back in Dehradun that Johan and I get the best of two world by working for both SOPHIA and UYRDC.

Since we got back to Dehradun our Midterm review with the focus of empowerment is slowly starting to come together. We have also spent 3 days in the forest in Uttar Pradesh with the Van Gujjars. It was so interesting to see their everyday life and and their struggle for forest rights. Not only are the forests degrading over the last couple of years, but also are they vulnerable to poor health condition due to poor access to basic facilities such as clean water and health care. But to see the efforts of SOPHIA field staff Munesh and Nazim in helping claiming their rights and so much more are really impressive and creates hope for the future. Looking forward to our next field visit already.

One of the 15 ”Dera” temporary settlement we visited

Nazim, Munesh and Mumhad Ali eating dinner in the forest the first night

Next week we are off to Kotagiri and keystone for a Swallows partner meeting, we are really looking forward to this!

/Isabell

Johan Lidholm

Stakes are high – summarising a month’s work with UYRDC

5 november, 2014av johanlidholm2 kommentarer

Working with a rights-based approach entails that important political issues are at stake. A rights-based approach implies that the transfer of rights to the target groups from duty bearers, most often the government, both is the aim in itself and the mean with which the well being of a target group is improved. In doing so, political power is also transferred between different compartments of society.

When asking several of the villagers we meet in meetings in the Narainbagar development block in Chamoli district what they think would be the greatest benefit of obtaining forest rights, we most often get the answer “not being dependent upon the government anymore” in response. It is thus more of a political issue at stake here than a material one. But it is not a question of gaining an autonomous position from the state. Gaining full rights to their forests would rather levelling the playing field of bargaining power between the local forest dwellers and the government.

Today, villagers need to ask the local forest department for permission when in need of timber for building houses, often in exchange of a small “commission” to the forest officer, as witnessed by many of the villagers we speak to. This is a typical example of patronage – the patron (government) keeps their clients (citizens) dependent upon him by arbitrarily delivering goods and services which the government have monopoly over thereby limiting the possibility of holding government accountable. When informing the villagers on this, the UYRDC field workers often use the metaphor of how parents give their children a lollipop in order to keep them satisfied, and how the kid need to behave (stay loyal in the case of the citizens) in order to get the candy. Obtaining full forest rights would do away with such a skewed relationship, at least based on forest resources.

In developing an approach for a forthcoming review of this forest rights project, we have tried to identify what the villagers themselves think is the greatest achievement of the project this far. An overwhelming majority answers “awareness” and “knowledge” about “our right to our forest and about the forest rights act”. In addition to this, the women also state that they today are more confident when talking about their opinions on how the forest should be managed. The inclusion of women in forest management decisions is vital, both for the condition of the forests and as a democratic right in itself.

These two achievements both indicate that the villagers have been empowered in their role as citizens where they now are expected to play a more active role in local political participation. The empowerment of the villagers thus contributes to one of the important objectives of the forest rights project: to strengthen the decision-making procedures of the local communities.

Whatever the efforts of the central government to dilute the forest right act, the strengthened awareness of the villagers of the Narainbagar area will have substantial positive consequences both for local democracy as well as for the management of the forests.

Danuli Devi of Maita Talla talks about the importance of uniting within the village in order to obtain forest rights. I practical terms, this is important when establishing the customary boundaries which the claim is based on. — Danuli Devi of Maita Talla talks about the importance of creating unity within the village in order to obtain forest rights. I practical terms, this is important when establishing the customary boundaries which the claim for their forest rights is based on.

//Johan

Emilia Sternberg

Vardagen

17 oktober, 2014av emiliasternbergLämna en kommentar

Nu har det snart gått sex veckor sedan vi först anlände i Indien, så jag tänkte att det var dags att skriva en kort uppdatering! Tiden verkar finnas på olika plan under vår tid här, på något sätt verkar allt ha gått jättefort och samtidigt känns det som att vi redan har varit här mycket längre än bara sex veckor. Jag har börjat förstå hur de olika stadsdelarna hänger ihop med varandra, har hittat det bästa dosai haket i vårt område och börjat lära mig hur man ska ha schalen för att inte doppa den i maten när man äter. Saker flyter på med andra ord.

Vardagen börjar sätta in, och den är inte så annorlunda från hemma, plus/minus en eller annan ko på gatan. Kontorslivet här liknar kontorslivet hemma för det mesta tycker jag. Men några nya ritualer har jag dock lagt till som förgyller vardagen lite extra. Vissa morgnar och på söndagar besöker vi bondens marknad nära vårt hem, där man kan få färska och närodlade grönsaker och frukt från bönderna själva – en hipster dröm klädd i sari. Michaela och jag har också hittat ett favorit chai ställe där vi brukar smyga in en extra kopp té efter lunchen; det är trevligt att börja kännas igen av de som jobbar där och få en ”stammis” känsla. Och på kvällarna är det fint att kunna se solen gå ner över hustaken från vår takterass med utsikt över området.

Det har också varit en hel del nytt att vänja sig vid, till exempel att det inte alltid finns vatten i kranen och att elen brukar försvinna några gånger om dagen. Men vi som bor i staden har relativt bättre tillgång till resurser som vatten, el, transportmedel och toaletter än på landsbygden där dessa problem inte bara försvårar det vardagliga livet men även utgör ett hot mot människors rättigheter. Brist på tillgång till toalett till exempel, ett utbrett problem i Indien, utsätter många flickor och kvinnor för risk för sexuella övergrepp då de måste uträtta sina behov i det öppna när mörkret faller. Avsaknad av toalett är så klart inte orsaken till den grundläggande problematiken kring sexuell våld, men är en åtgärd som kan förbättra människors hälsa och levnadsvillkor på många sätt, och är något som jag tar väldigt mycket för givet i min vardag här i staden och i Sverige.

Jobbmässigt har Michaela och jag precis börjat bli klara med vår första uppgift tillsammans med Evidence, att sammanställa en sorts mid-term review av deras Dalit Kvinnors Påverkansarbete Program, som ingår i Evidences och Svalornas samarbetsprojekt, med mål att motverka kastbaserad diskriminering och våld mot Dalit kvinnor. Det har varit en mycket lärorik uppgift för oss båda då vi fått träffa och samtala med flera av programmets samarbetspartners från andra organisationer och grupper i närområdet, samt flera deltagare i programmet som en del av processen. Vi ser fram emot vår nästa uppgift, som blir att tillsammans med Evidence börja utforma en strategisk plan med förslag för hur programmet kan gå till väga den kommande tiden!

Floden — ”floden” mitt i staden – den fylls upp mer när det har regnat ordentligt har jag hört.

/Emilia

Sofia Olsson

Kvinnor i Kerala

19 december, 201319 december, 2013av Sofia OlssonLämna en kommentar

Tamil Nadu byts ut mot Kerala imorgon, jag åker till en ny delstat för att få en paus från Madurai. Arbetet på kontoret byts ut mot vacker natur samt annorlunda kultur och mat. Jag har hört mycket om denna delstat, från de som varit där för att resa runt till de som har arbetat och levt där. Det som jag har tyckt varit mest intressant, men också mest skrämmande, är att få reda på kvinnornas situation. Min handledare nämnde till exempel att trots att Kerala har en hög procent utbildade och arbetande kvinnor, jämfört med resten av Indien, så utsätts de till en mycket hög grad för sexuella trakasserier och våld. Det jag nu skulle vilja försöka förstå är vad det är för våld som dessa arbetande kvinnor möter i sin vardag.

Statistiken visar att delstaten är på rätt väg vad det gäller utveckling. År 2011 hade Kerala det högsta Human Development Indexet (0.790) i landet, och likaså högst antal läskunniga (93.91%), den högsta förväntade livslängden (74 år) och den mest jämlika könsfördelning av invånare. Detta pekar ju sannerligen på att Keralas kvinnor borde vara mer privilegierade, jämfört med deras kvinnliga grannar i andra delstater, men det finns en stor klyfta mellan denna statistik och kvinnors verkliga upplevelse. Till exempel så rapporterades 502 fall av våldtäkt och 2,074 fall av ofredande under de första sex månaderna av 2013. Dessutom tar Keralas statliga kvinnokommission emot cirka 700 anmälningar om våldtäkt och ofredande varje månad.

Enligt ett forskningsinstitut i Kerala, som tillfrågade kvinnor i fyra städer i delstaten, är sexuella trakasserier ett stort säkerhetsproblem, speciellt till och från arbetet. Kvinnor upplever rutinmässigt verbala och fysiska trakasserier från män på bussar och annan kollektivtrafik. Manliga passagerare, och även busschafförer, tar chansen att tafsa, luta sig och falla på kvinnor ”av misstag” på bussen. De tillfrågade kvinnorna kände sig dessutom osäkra i offentliga parker, teatrar, på stränder och väntades vid biljettkontor. Ensamma kvinnor, eller till och med grupper av kvinnor, ses sällan i parker utan vågar endast gå dit i sällskap med män. Kanakakunnu Palace parken, i delstatens huvudstad Thiruvananthapuram, är ett typiskt exempel på detta. Den offentliga sfären är på detta vis mycket begränsad för kvinnor. Hemmet kan likaså vara ett ställe där kvinnor inte känner sig säkra. Huvudstaden Thiruvananthapuram rankas som den främsta, bland fem städer i Indien, vad det gäller förekomsten av våld i hemmet.

Det spelar då ingen roll att dessa kvinnor är del av den offentliga sfären och har utbildning och arbete, strukturerna i samhället är dess lika och attityderna fortfarande patriarkala. Jag känner en viss uppgivenhet inför detta och det våld och sexuella trakasserier som kvinnor tvingas utstå världen över. Hur kan vi egentligen förända detta?

Sofia Persson

Morgonen då vattnet tog våra hem – en berättelse om ett av Indiens alla damprojekt

26 november, 2012av SvalornaLämna en kommentar

Jeepen svänger av vägen och in på en grusväg. Vi kommer in i en liten by, Indur, där barn leker med små hundvalpar och kvinnorna sitter på huk vid dikeskanten och spottar paan. Efter att min kollega från DDDS Anishamma utbytt några ord med några av byinvånarna så rullar vår jeep vidare. Längre fram längs med vägen ser vi för första gången Manjira, den stora floden som förser Hyderabad och andra närliggande städer med dricksvatten. Vi rullar vidare och passerar på höger sida några fält där män och kvinnor skördar vad monsunsäsongen har att utdela. Fångsten har de samlat ihop i en hög som sakta växer i takt med deras framfart över åkermarken. Vi kommer upp på ett krön och in i en skogsdunge. Jeepen skumpar fram genom grönskan och stannar på andra sidan krönet. Här har skogen återigen öppnat upp sig som för att visa oss anledningen till att den för snart tjugo år sedan kom till, nämligen den jättelika reservoaren och dammen Singur. Längre bort, ner frör krönet där landskapet planar ut breder den stor vattenreservoar ut sig. Singurs vatten inlede sin framfart över landskapet en tidig morgon runt tretiden 1993. Med sig tog Singurs vatten allt från höns och boskap liksom alla ägodelar som byinvånarna inte hann rädda i sin flykt undan vattenmassorna. Även om de hade blivit varnade av regeringen att reservoaren för den nybyggda dammen skulle komma att dränka deras by hade de i protest inte flyttat på sig för att visa att de inte accepterade vad bygget gjorde med deras liv och levebröd. 2500 acres bördig jord är inget man bara ger upp. Det är både ens levebröd liksom det är ens livsstil. Och vart skulle de ta vägen? Land var redan då en bristvara i regionen, det fanns inget obrukat land dit de bara kunde ha flyttat och startat upp ett nytt liv. Och ingen av de närliggande byarna var beredda att ta sig an dem. Så vattnet kom, med förödande konsekvenser.

Vi kliver ut jeepen in i grönskan och möts av Sunadamma som är ledare för byns Sangham, sk Karya kartha, Sivamma som också är medlem av byns Sangham, liksom två män – Mallanna och Sayanna. De tar oss med på en liten stig in i skogen. Vi vandrar uppför en liten bergsknalle och viker snart av stigen in bland träden. Tillsammans med Sunadamma, Sivamma, Mallanna och Sayanna slår vi oss ner under träden. Lite längre bort står några kor och betar. De börjar berätta för oss om Singur, skogen och allt där emellan.

Efter att dammen tagit deras hem och land 1993 blev de 3000 invånarna inkvarterade i en skola där de fick stanna under de första sex månaderna. Av regeringen blev de tilldelade ett hus och en acre land var samt lite pengar. Dock, tillägger de, de högkastiga i byn blev bättre kompenserade av regeringen. Det berättar dock att kompensationen inte räckte långt utan de blev tvungna att ta sig an jobb på andra personers marker. Som dagavlönade arbetare fick de 5 rupies per dag (knappa kronan).

Så småningom blev de av regeringen tilldelade en bergsknall på etthundra acres som, under regeringens ägo, fick brukas av invånarnas nu nystartade Sangham. De omkring sextio sanghammedlemmarna jobbade hårt med marken under tre månader men fann det hopplöst. Inget annat än sten och åter sten. Människor i deras omgivning började håna dem för att de gjorde ett lönlöst arbete. Anishamma, som hade varit i kontakt med gruppen under hela tiden, gick för gruppens räkning till DDS ledare Satheesh. Man beslutade att hjälpa det nystartade sanghamet med en mindre kompensation för varje hål man grävde i den steniga marken liksom för varje varje planta man planterade. Fem hål på en dag á 2 rupies per hål gav en lön på 10 rupies om dagen (drygt en krona). Efter några månader hade man planterat 32 olika arter av träd.

Jag ser mig om i skogen. Att detta tidigare bara varit sten och berg är svårt att tänka sig. Det är nu så lummigt och fullt av liv. Artrikedomen är slående. Sunadamma, Sivamma, Mallanna och Sayanna berättar att idag finns 92 olika arter i skogen, totalt omkring 200.000 träd liksom ett rikt djurliv. Skogen förser Sanghamets medlemar med gott om mat. Här kan de skörda allt från frukt till medicin till foder för sina djur. De berättar även att Sanghamet betalar enperson för att stå vakt för skogen. Det är tydligt att byn känner en otrolig stolthet över skogen. Stolthet över att med få medel ha lyckats omvandla vad som först tycktes vara en envis bergsknall till en nu bördig skog med så mycket rikedom vad gäller frukt, medicinalväxter och foder. Och med all rätt säger jag – hatten av till Indurs Sangham!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gustav Cederlöf

Att möta människor som överlever

11 november, 201211 november, 2012av Svalorna1 kommentar

”Om du bor i vattnet ska du inte göra dig ovän med krokodilen”, säger Noor Jamal medan han långsamt vaggar fram och tillbaka på mattan och hans en gång vita, enastående knutna turban pendlar mellan skuldrorna. Han spärrar upp ögonen och ser rakt in i mina. Jag ser tillbaka. Hans liknelse är svår att missförstå. Om du bor i skogen ska du inte göra dig ovän med Skogsdepartementet.

Vi sitter tillsammans under ett grästak med skogen som vägg på ett tjockt lager färgstarka täcken och trasmattor. Noor Jamal blossar på en bidi, en tunn cigarett som är rullad av ett brungrönt tendublad. Han tilltalas lambardar, familjeöverhuvud, och det är kring honom vårt besök kretsar. Men hans fru Zakeena är sällan långsam att bryta in i samtalet.

Vi har åkt från frustrationen i Dehraduns morgonrusning via marknaden i Herbertpur där vi köpt färska tomater, squash, äggplanta, potatis, linser och några påsar chips. Destinationen är Timli khol—en av skogarna där Van Gujjarerna bor.

Hussein Bibi och Mirhamza som är familjens älsta dotter och yngsta son (och som jag tror båda är några år äldre än jag själv) öppnar utan att dröja de blå matkassarna av tyg och börjar skala potatis.

Vi har bara hunnit sätta oss och bjudas på en första kopp buffelte innan en gyllengul potatismasala kokar över öppen eld. Luften fylls av doften från söta chilifrukter som kokar med spiskummin och virvlande rök från de sprakande vedträna.

”En skogvaktare säger att det finns en plan hos Skogsdepartementet att ge oss land utanför skogen”, säger Noor Jamal. ”Lämna in en Right to Informationansökan så vi får se om det stämmer.”

I ord och inga visor dikterar han för Manto och Moneesh, mina kollegor, vad SOPHIA ska göra för honom. För genom SOPHIA kan han få del av sin medborgerliga rätt till offentlig information.

Noor Jamal och Zakeena har fem barn och bor tillsammans med tre av dem i sin dera i utkanten av Timli khol. Sedan år tillbaka bor de där årets alla tolv månader.

I april går familjens tre bröder tillsammans med deras bufflar till betesmarken i Shimlabergen i Himachal Pradesh dit de återvänder år efter år. Efter ett par dagar vid bergsängarna går sedan de två älsta bröderna tillbaka ned till skogen medan Mirhamza, den yngste, stannar med bufflarna som slöar i en fjällbäck och äter ängsgräs.

I utbyte förser de två äldre bröderna Mirhamzas bufflar med foder under vintern. Det verkar vara en överenskommelse de är nöjda med alla tre.

Noor Jamal flyttar sig närmre och säger ”Se på dig”, till Manto. ”Se hur du lever, vad du äter, vilken utbildning dina barn får. Vad får mina barn? Här i skogen har vi inga möjligheter, vi måste flytta ut ur skogen så vi kan leva som du.”

Och Jahoorhazan, mellanbrodern, som efter ett tag bjudit in oss i sin familjs hydda där hans fru med leende händer häller upp ytterligare en kopp te, fyller i att han och syskonen precis som sina föräldrar hoppas att ryktet är sant—att de ska få land utanför skogen. Där har de och deras barn större möjligheter tror de.

Men om familjen flyttar ut ur skogen kommer de sluta gå till bergen överhuvudtaget. ”Då finns det ingen anledning att gå dit. Även om jag kommer att sakna ängarna”, säger Mirhamza.

”De senaste åren har det blivit nästan outhärdligt att bo kvar i skogen”, berättar Jahoorhazan. ”Skogen har blivit så mycket sämre. Förut räckte det att plocka löv från ett träd för att ge mat åt två bufflar men nu måste vi klättra upp i nästan tio.”

En av deras kusiner dog för ett år sedan när han föll ned från ett träd och knäckte nacken. ”Och löven växer tillbaka långsammare nu och det är dåligt med gräs och vatten.”

Jag frågar varför skogen blivit sämre, men ”det är Skogens hemlighet”, svarar de.

Familjens dera — Familjens *dera*, deras bosättning

Från mitt perspektiv är det tydligt att skogen förändrats i takt med klimatet. I delstaten Uttarakhand pratar människorna om jhari. Varje vintermånad brukade jhari komma: ett par dagars regn som fyllde vattenreservoarerna och gav näring åt skogen. Men sedan femton år har jhari upphört och skogens ekosystem försämrats.

Mellan två klunkar te tänker jag därför tvärt att för varje sak jag köper—om det nu är en iPad 4 eller en flygresa till Indien—och för varje koldioxidmolekyl jag på så sätt indirekt sänder ut i atmosfären, tvingar jag faktiskt Noor Jamal, Zakeena och deras familj ut ur skogen. Den globala marknadens ojämlikhet och min egen plats däri blir plötsligt vidrigt påtagliga.

Vid det här laget har Noor Jamal hunnit röka säkert sin fjärde cigarett ute under grästaket och ytterligare en omgång te får en extra tillsats socker medan det kokar löddrande över elden. Familjens katt smakar på matresterna från lunchen och Noor Jamal lutar sig mot en säck kraftfoder och kliar sig i sitt hennaröda och gråa skägg.

”När inte skogen räcker till åt bufflarna måste vi köpa kraftfoder från markanden”, säger han. —”Är teet tillräckligt sött förresten?” ”Ja.” ”Acha, bra.”

”Priset på en säck oljekaka har stigit från femtonhundra till tvåtusen rupee det senaste året”, förtydligar Jahoorhazan.

Oljekaka är det som blir kvar när man pressat en växt för att framställa olja och varje buffel äter ungefär ett kilo per dag och en säck innehåller sjuttiofem.

Tvåtusen rupee är en enorm summa för familjen. De är listade av staten under fattigdomsgränsen vilket betyder att de lever på mindre än tjugotvå rupee per dag. Det är knappt tre kronor.

Varje rupee måste synas på båda sidor och därför är Zakeena bekymrad eftersom hon är osäker på om hon är listad i statens familjeregister. Om hon är det får hon ut den pension på fyrahundra rupee i månaden hon har rätt till. Dessutom kan hon handla på marknaden för kraftigt subventionerade priser.

För ett kilo vete, linser eller ris får hon utan ransoneringskort ge omkring tjugo rupee. Med bevis på att hon lever under fattigdomsgränsen betalar hon två och femtio.

”Ni ska göra en Right to Informationansökan om det också så vi får klarhet i om hon är listad”, deklarerar Noor Jamal.

Han är rädd för konfrontation med Skogsdepartementet men Noor Jamal vet att han har rättigheter. Sedan Zakeena och han och andra Van Gujjarer mobiliserade politiskt i början av 90-talet har deras kunskap och självförtroende ökat. För Noor Jamal och Zakeena vet att Indiens demokrati ger dem möjligheter.

Eftersom de får rösta i valen kan de också ställa politiker till svars. Och om de får rätt till sin skog genom Forest Rights Act får de ännu större stöd för att höja sina röster—även om de nog till sist vill flytta till en bit land utanför skogen.

En liten tjej som mot sin mammas vilja bestämt tagit av sig sina byxor kommer fram med en stor rödvitrutig yllefilt som Noor Jamal sveper om sig för att hålla eftermiddagskylan på behörigt avstånd. Samtidigt ger sig Hussein Bibi och Jahoorhazan i väg för att plocka löv uppe i träden. Brevid oss har en buffelkalv rest sig på fyra nyvakna ben och gett sig i kast med att förgöra en hög med gräs och löv.

Noor Jamal sträcker fram sina båda händer så vi möts i ett fyrhändigt handslag. Sedan återvänder Manto, Moneesh, Oscar och jag mot vår bil medan Van Gujjarernas torsdag fortsätter i Timli khol.

På mitt säte i bilen känner jag fortfarande av kraften i Noor Jamals handslag. Demokrati kan verkligen kan vara mer än att gå och rösta vart fjärde år, tänker jag. Kanske är det Noor Jamals vilja att utnyttja sin demokratiska möjlighet, hans vilja att ställa krav på demokratin och att försiktigt hoppas på den som jag känner efter att våra händer skilts åt. För visst ska man passa sig för krokodilen, tänker jag. Men en vred vattenbuffel är inte heller att leka med.

Sofia Persson

Vem stjäl du av på Emporia – eller hur det du köper på Emporia påverkar din omvärld

28 oktober, 201228 oktober, 2012av Svalorna4 kommentarer

Från mitt uterum/vardagsrum har jag en god utsikt över liv och rörelse i byn. Som rutin har jag nu att äta min frukost där för att sedan sitta några timmar och jobba lite innan myggen tar över. Jag ser någon granne vandra förbi med sina kor och hönsen som skvallrar ute på gatan. När jag så sitter här och jag läser artikeln i Sydsvenskan om hur det 93 000 kvadratmeter stora konsumtionsparadiset Emporia har slagit upp sina portar i Malmö slås jag återigen över hur skev världen är och hur upprörd det gör mig. Ja, för till och med Emporia själv skriver i sin annons – ”Inte för att vi tror att du saknar något, utan för att vi vill ge dig mer. Av allt”. I en kritisk artikel skriver Nina Björk på Sydsvenskan om det banala i vårt konsumtionssamhälle och om vårt ekonomiska system som är så beroende av att vi konsumerar även om vi egentligen inte behöver.

En konsumtion som gör att i det närmaste varje köp vi gör på Emporia innebär en stöld.

Det är en stöld från den fattiga bonden i Indien som inte har fått tillräckligt betalt för sin bomull. Bomullen som förstör hens jordar och gör hens djur sjuka. Med sin dåliga lön försöker hen livnära sin familj. Men det är inte lätt med tanke på de stora skulder hen har till de multinationella företagen som säger sig äga den bomullsgröda hen odlar och kräver ha betalt för detta. Att familjen inte kan äta ordentligt innebär en stor risk att de ansluter sig till de 43 % av Indiens befolkning som är undernärda. Skulden till de stora företagen ökar också risken att bonden snart inte ser någon annan utväg än att dricka av samma bekämpningsmedel som företaget sålt till honom för att använd till bomullsgrödan. Den bomullsgröda som gror bomullen i dina kläder som Emporia och vi vet att vi egentligen inte behöver.

Det är en stöld från den fattiga tillverkningsarbetaren i en fabrik i Kambodja som får en lön på tre kronor i timmen. Tre kronor. En månadslön på cirka 500 kronor. En lön som inte går att försörja en familj på vilket leder till skuldsättning och undernäring hos arbetarna. Så för att Emporia ska kunna erbjuda oss det som vi vet och Emporia vet att vi inte behöver, så accepterar vi en stöld av det dagliga matintaget från en fattig arbetare i Kambodja som istället svimmar på sitt arbete på grund av för lågt kaloriintag och för mycket övertid. Allt detta för att vi ska kunna köpa våran t-shirt för 69.90 på H&M.

Men det rör sig även om en stöld av naturresurser. Allt som vi importerar till Sverige är naturresurser som kommer någonstans ifrån. Ett par jeans är inte bara den bomull och det syntetiska material som du håller i handen. För att tillverka ett par jeans går det åt mellan 6 000 till 8 000 liter vatten. Dessutom reser dina jeans ungefär 60 000 km innan de klär dina spiror. Allt detta är taget från naturresurser utanför Sverige och som definitivt inte har ett sammanlagt värde på 699 kronor eller vad du nu betalat för dina jeans.

Men Emporia – som ”en plats fri från krav och måsten” – vill såklart inte att vi ska gå dit och tänka på bonden i Indien, fabriksarbetaren i Kambodja eller alla de resurser som gått åt för att tillverka det plagg du just håller i din hand. De vill heller inte att du ska tänka på hur sopberget förväntas fördubbas de närmaste 20 åren eller hur din konsumtion inverkar på klimatförändringarna. Eller hur mycket av det du köper redan vid utformningen är planerat att gå sönder inom sinom tid för att du som konsument ska rätta dig in i ledet, gör din plikt och bidra till att hjulen fortsätter snurra genom att köpa en ny (varför tror du att din farmors nylonstrumpbyxor höll längre än vad dina gör?). Därför säger jag, skänk dessa sidor av konsumtionen en tanke eller två när du sätter din fot innanför dörren till ett nyöppnat Emporia och fundera på om det är något du vill vara del av och om du verkligen behöver det du är på väg att köpa.

Gustav Cederlöf

Att kämpa för sin skog — i lagens namn. Eller i ordförande Maos.

25 oktober, 201225 oktober, 2012av Svalorna2 kommentarer

Det börjar bli kallt tycker hon. Jag som har en termometer vet att det är fjorton grader om natten och att det om någon månad kommer gå ned mot fyra. När solen går ned smyger älvorna fram mellan träden och mattan som ligger under och täcket som ligger över blir råa och fuktiga. Men elden i lergolvet värmer utifrån och teet kokt på buffelmjölk värmer inifrån. Och så släpper jordväggen ifrån sig solens strålar som den sugit åt sig under dagen.

Hon bor i en skog som inte är hennes men som hon känner bättre än någon. För att få bo där, som hon vill, måste hon muta Skogsdepartementets skogvaktare med den mjölk hon annars säljer.

Men att korruptionen är livsviktig är egentligen inte så konstigt för så har det alltid varit, åtminstone så länge någon i släkten kan minnas. Konstigare däremot är hur livet för kvinnorna håller på att förändras.

Nu och då kommer män från Saudiarabien till deras khol och berättar att de missförstått det här med att vara muslimer. Att kvinnor ska hålla sig mer hemma och måste täcka ansiktet. – Något så fruktansvärt opraktiskt när man ska plocka löv uppe i ett träd. Det har de aldrig gjort.

Dessutom har familjen mer pengar nu. Nu får de nästan 36 rupee för en liter mjölk genom att sälja till SOPHIA:s mjölkprogram. För tjugo år sedan fick de bara sex. Men eftersom det är männen som sköter mjölkaffärerna får kvinnorna mindre att säga till om när det gäller inkomsterna. Så var det inte förr.

Hennes liv är i förändring. Men fastän det är svårt och blir svårare att vara kvinna i Van Gujjarernas och Indiens skogar kämpar hon. För där det finns makt finns det motstånd.

Längs Indiens östkust löper ett bälte av skog, liksom längs Himalayas brant där Van Gujjarerna bor. Skogen delas av statsmaktens geografiska gränser i delstaterna Chhattisgarh, Jharkhand, Orissa och Västbengalen och i skogen bor flera av Indiens så kallade ursprungsfolk. Och de rör på sig.

De säger att det är de fattigas och förtrycktas kamp mot makten och kapitalet. De är utblottade kvinnor med kalasjnikov och målet är en maoistisk revolution. Mot dem har den indiska staten vänt sina vapen genom sin paramilitära Central Reserve Police.

Båda sidor blöder. De halshugger och skändar kroppar, de tränar barnsoldater, och skenavrättar. Kanske därför att politisk makt växer ur en gevärsmynning, om vi ska tro Mao Tse-Tung. Kanske därför att våldsam politisk kamp växer ur desperation.

Maoisternas anhängare, som författaren Arundhati Roy som vandrat med gerillan under tre veckor, menar att ”om du är en adivasi”, alltså en ursprungsfolksinvånare, ”som bor i en skogsby och 800 Central Reserve Police kommer och omringar din by och börjar bränna den, vad ska du göra? Ska du hungerstrejka? Kan de hungriga hungerstrejka?”

Samtidigt säger maoisternas kritiker, utan att för den delen nödvändigtvis stödja statens våld, att väldigt få av maoisternas ledare faktiskt är ursprungsfolksinvånare. De fattiga ursprungsfolken har i stället tragiskt hamnat mellan staten och elitskiktet bland maoistrebellerna i deras blodiga uppgörelse. Därför måste en annan väg vara möjlig.

Van Gujjarerna har valt en väg som öppnades 2006. Medan Saddam Hussein avrättas i Baghdad och Nintendo Wii släpps i Europa stiftas lagen Forest Rights Act i New Delhi och den blir fort Van Gujjarernas vapen i kampen om skogen.

Forest Rights Act kommer till under himlastormande debatt efter kraftiga påtryckningar från Indiens ursprungsfolk och skogsinvånare. På många sätt visar den att det finns hopp för Indiens demokrati.

Lagen säger att den som tillhör ett ursprungsfolk—det är en lista som staten upprättat—eller den som med dokument kan bevisa att hen bott i skogen i sjuttiofem år kan få rätt till upp till fyra hektar mark. Lagen ger rätt att hugga bambu och plocka löv, honung och vax, eller låta djur beta. Men bara om det är ens enda inkomstkälla och den är direkt nödvändig för ens överlevnad.

En rättighetsansökan görs dessutom i båda makars namn. Alla beslut som tas om marken måste därför godkännas av både herr och fru skogsinvånare. Forest Rights Act, en lag som skogen, har därför potential att stärka kvinnors möjligheter i en tid när Van Gujjarkvinnor, och andra, socialt trycks allt mer tillbaka av marknadskrafter och islamisering som spelar i polyfoni med normer om det manliga och det kvinnliga som förminskar halva mänsklighetens förmåga och möjlighet.

Och det handlar så klart också om den hinduisering eller den sekulärkristenisering som nationalkonservativa förespråkar i både Indien och Sverige.

Forest Rights Act ger till och med skogsinvånare rätt till mark som ligger inom nationalparker och naturskyddsområden. Inte så konstigt därför att Skogsdepartementet och lokala skogvaktare gör allt de kan för att stoppa och förhindra implementeringen av lagen. Den som har rätt till sin mark kan aldrig tvångsförflyttas, inte ens för att bygga en nationalpark, och den som har rätt till sin skog behöver inte betala mutor till skogvaktarna för att låta sina bufflar beta mellan träden.

Det är visserligen naivt att tro att lagen kan slå undan benen för all korruption, men den kan minska Van Gujjarernas dagliga beroende på den.

Maoisterna säger att Forest Rights Act bara är hyckleri, senast i uttalanden i augusti. Det är en lag som återger viss makt över skogen till skogsinvånarna, säger de. Makt som togs ifrån dem av britterna, slutligen manifesterat i 1927 års väldiga Indian Forest Act som lägger all skog under Skogsdepartementets kontroll, och som den ”demokratiska” indiska staten fortfarande förvägrar skogsinvånarna. I stället ska alla lagar som reglerar skogen tas bort och makten fullkomligt återges till de som bor där.

Från sitt håll ropar samtidigt miljöaktivister och oroliga biologer och ekologer. Att låta skogsinvånare få bo i naturskyddsområden raserar allt arbete som lagts ned på att skydda tigrar och noshörningar och att återskapa den förlorade biologiska mångfalden. Detta trots att Forest Rights Act i en av sina starkaste paragrafer kräver att den som har rätt till skogen måste bidra till att skydda den och den biologiska mångfalden. Van Gujjarerna säger att skogen är deras hem, att de måste ta hand om den, för utan den skulle de inte finnas.

Intressena som kolliderar i skogen är både enorma och enormt viktiga. De handlar om liv och död: både människors, tigrars, ideologiers, korrupta maktintressens, skogsindustriers, cyanobakteriers och mangoträds liv och död.

Olika intressegrupper gör allt för att skogen ska bli den plats som de kämpar för. Själva definitionsrätten av skogen står på spel; vad skogen är och vems den är. Som genom en explosion av motsägelser blir det tydligt att skogen och vår relation till naturen är djupt politisk.

Därför är det stora och livsviktiga frågor som ryms på den plats där en eld sprakar i ett lergolv och där en buffel blir mjölkad av en kvinna som känner hur värmen från buffelns mjuka svartluddiga mage fyller henne när det börjar bli kallt om kvällen. Där älvor dansar mellan träden och där människor somnar, vaknar och kämpar.

Det är frågor vi är likgiltiga inför på egen risk. Och på andras.