Tag Archives: politisk ekologi

En kvinnas jakt på historien

I två veckor har jag funnit mig på en plats, långt från fungerande internetuppkoppling, där historien starkare än jag någonsin upplevt är närvarande. Den är dessutom omöjlig att undgå eftersom den är inskriven i naturen. Och mitt i Himalaya är det svårt att glömma sin närvaro i naturen.

”Historien har varit orättvis mot oss”, berättar en gammal kvinna i blå stickad kofta och sex meter turkost sarityg knutet runt höften. ”Den gör det nästan omöjligt att leva här i bergen.”

Det lilla bergssamhället Narainbagar kröker sig längs Pinderfloden som med ett öronbedövande dån forsar från en glaciär högre upp i Himalaya för att fylla på Ganges längre ned. Floddalens väggar är grönklädda och strax före soluppgången några minuter efter sju stiger ångorna från floden och trädkronorna som en mäktig skogsbrand.

Floden brusar. Men det är först när man tittar närmre på skogen som historien börjar tala.

Soluppgång över Narainbagar

Berget är täckt av tallar som sträcker sig över enstaka himalayiska ekar. Skogen bryts för ett ögonblick av åkerterasser där människor förvandlat berget till trappor så att matjorden inte rinner ned i Pinder.

Det brittiska ostindiska handelskompaniet började plantera tall som står rak och hög i Himalaya i början av 1800-talet för att skeppa timmer och tjäna pengar. När Indien blev självständigt fortsatte staten i ännu större skala.

Tallen har nästan helt slagit ut andra trädarter och Skogsdepartementet som äger merparten av delstaten Uttarakhands mark klassificerar bergsplantagerna som Reserved Forest: skyddad skog som lokalbefolkningen måste söka tillstånd för att få använda (och som de sällan får).

I öppningar i de långsträckta skogarna ligger sagolika små byar. Kvinnan i kofta bor i Nalgaon, en by som ligger en halvtimmes jeeptur längs en väg som meandrar utmed bergsidorna. I vägrenen står minnesstenar över bussar och bilar som i för hög fart mött avgrunden långt nedanför.

Mellan Narainbagar och Nalgaon har en bro byggts med stupande hål på båda sidor. Här brast ett moln i september som var laddat med monsunens ofattbara kraft och fyra människor dog när ett klippblock ur bergssidan föll rakt genom vägen.

Från den slingrande vägen går en stig upp till Nalgaon där husen är byggda i sten och lera; dörrarna är av trä och taken lagda i skiffer. Runt husen vilar kor och bufflar som är bundna i rep som i sin tur bundits av Nalgaonborna från bhimalträdets gyllene bark.

Hus i sten och lera i Nalgaon

Det luktar gott i Nalgaon. Ladugård, halm och solsken. Längs stigen hälsar vi namaste på vandrande buskar: de är kvinnor som samlar gräs i skogen till djuren att äta och som bär hem det i stora balar på ryggen eller i korgar knutna av bambu.

Livet i Himalaya framstår helt otänkbart utan skogens material. Människor och skog formar varandra. Nalgaon är byggd av skogen och skogens ekosystem formas i takt med att byn byggs och lever.

Det är därför historiens orättvisa gör det så omöjligt. Varje människa är en inkräktare som tar från Skogsdepartementets skog och lever under skogvaktarens nåd.

Och tallarna är värdelösa. De ger varken foder eller inkomst eftersom de inte får huggas. Ekens breda blad vore däremot utmärkt foder.

Idag bor nästan bara kvinnor, barn och äldre i byarna eftersom männen tvingats till Delhi, Rishikesh eller arméposteringar för att tjäna pengar.

Uttaranchal Youth and Rural Development Centre, UYRDC, är en av Svalornas nyaste sammarbetspartners och de vill skapa förutsättningar för människorna i distriktet att överleva utan att behöva migrera. De jobbar i Narainbagar sedan slutet av 80-talet och det är därför jag är här.

I Nalgaon möts vår lilla delegation från UYRDC av tretton kvinnor och tre män som representerar byns trettiofem familjer. De ska rita en karta över skogen tillsammans som de sedan använder i ansökningsprocessen för skogsrättigheter.

Bymöte i Nalgaon

Precis som för Van Gujjarerna har Forest Rights Act öppnat en möjlighet för människorna i Pinderdalen att återfå makt över skogen och få upprättelse för den orättvisa historien.

Men till skillnad från de nomadiska Van Gujjarerna har byborna sedan 1930-talet redan full kontroll över mindre bitar skog. När britterna importerade idén om den privata egendomen och gav sig själva äganderätt till skogen protesterade befolkningen i Uttarakhand våldsamt genom att anlägga stora skogsbränder. Om skogen inte var deras var den bannemig inte någons.

Efter decennier av skogsbränder i brittiska tallplantager tvingades kolonialisterna dra sig tillbaka och instiftade en form av skogsråd, Van Panchayats, där bygrupper tillsammans fick rätt att förvalta skogsområden (som visserligen bara handlar om ett fåtal procent av Uttarakhands totala yta).

I de här områdena finns inte en tall i sikte utan bara tät, grön ekskog.

Men Van Panchayatskogen räcker långt ifrån till och bybornas liv är lika avhängigt på Skogsdepartementets skog som de delar de själva kontrollerar.

I kartan de ritar med tuschpennor på ett stort rosa papper och under häftig diskussion markerar de därför skogsområden oavsätt gränser mellan Skogsdepartement- eller Panchayatskog. Gränser på en karta är alltid skapade och uttrycker alltid någons egenintresse.

När kartan är klar tar den gamla kvinnan upp kartbladet och granskar det noggrant. Hon nickar igenkännande och nöjt. Det här är hennes plats. Och kanske är Forest Rights Act hennes chans att få grepp om den orättvisa historiens penna.

Lämna en kommentar

Filed under Gustav Cederlöf

Att möta människor som överlever

”Om du bor i vattnet ska du inte göra dig ovän med krokodilen”, säger Noor Jamal medan han långsamt vaggar fram och tillbaka på mattan och hans en gång vita, enastående knutna turban pendlar mellan skuldrorna. Han spärrar upp ögonen och ser rakt in i mina. Jag ser tillbaka. Hans liknelse är svår att missförstå. Om du bor i skogen ska du inte göra dig ovän med Skogsdepartementet.

Vi sitter tillsammans under ett grästak med skogen som vägg på ett tjockt lager färgstarka täcken och trasmattor. Noor Jamal blossar på en bidi, en tunn cigarett som är rullad av ett brungrönt tendublad. Han tilltalas lambardar, familjeöverhuvud, och det är kring honom vårt besök kretsar. Men hans fru Zakeena är sällan långsam att bryta in i samtalet.

Noor Jamal framför Hussein Bibi och Zakeena

Vi har åkt från frustrationen i Dehraduns morgonrusning via marknaden i Herbertpur där vi köpt färska tomater, squash, äggplanta, potatis, linser och några påsar chips. Destinationen är Timli khol—en av skogarna där Van Gujjarerna bor.

Hussein Bibi och Mirhamza som är familjens älsta dotter och yngsta son (och som jag tror båda är några år äldre än jag själv) öppnar utan att dröja de blå matkassarna av tyg och börjar skala potatis.

Vi har bara hunnit sätta oss och bjudas på en första kopp buffelte innan en gyllengul potatismasala kokar över öppen eld. Luften fylls av doften från söta chilifrukter som kokar med spiskummin och virvlande rök från de sprakande vedträna.

”En skogvaktare säger att det finns en plan hos Skogsdepartementet att ge oss land utanför skogen”, säger Noor Jamal. ”Lämna in en Right to Informationansökan så vi får se om det stämmer.”

I ord och inga visor dikterar han för Manto och Moneesh, mina kollegor, vad SOPHIA ska göra för honom. För genom SOPHIA kan han få del av sin medborgerliga rätt till offentlig information.

Lunch, aloo chapati.

Noor Jamal och Zakeena har fem barn och bor tillsammans med tre av dem i sin dera i utkanten av Timli khol. Sedan år tillbaka bor de där årets alla tolv månader.

I april går familjens tre bröder tillsammans med deras bufflar till betesmarken i Shimlabergen i Himachal Pradesh dit de återvänder år efter år. Efter ett par dagar vid bergsängarna går sedan de två älsta bröderna tillbaka ned till skogen medan Mirhamza, den yngste, stannar med bufflarna som slöar i en fjällbäck och äter ängsgräs.

I utbyte förser de två äldre bröderna Mirhamzas bufflar med foder under vintern. Det verkar vara en överenskommelse de är nöjda med alla tre.

Noor Jamal flyttar sig närmre och säger ”Se på dig”, till Manto. ”Se hur du lever, vad du äter, vilken utbildning dina barn får. Vad får mina barn? Här i skogen har vi inga möjligheter, vi måste flytta ut ur skogen så vi kan leva som du.”

Och Jahoorhazan, mellanbrodern, som efter ett tag bjudit in oss i sin familjs hydda där hans fru med leende händer häller upp ytterligare en kopp te, fyller i att han och syskonen precis som sina föräldrar hoppas att ryktet är sant—att de ska få land utanför skogen. Där har de och deras barn större möjligheter tror de.

Men om familjen flyttar ut ur skogen kommer de sluta gå till bergen överhuvudtaget. ”Då finns det ingen anledning att gå dit. Även om jag kommer att sakna ängarna”, säger Mirhamza.

”De senaste åren har det blivit nästan outhärdligt att bo kvar i skogen”, berättar Jahoorhazan. ”Skogen har blivit så mycket sämre. Förut räckte det att plocka löv från ett träd för att ge mat åt två bufflar men nu måste vi klättra upp i nästan tio.”

En av deras kusiner dog för ett år sedan när han föll ned från ett träd och knäckte nacken. ”Och löven växer tillbaka långsammare nu och det är dåligt med gräs och vatten.”

Jag frågar varför skogen blivit sämre, men ”det är Skogens hemlighet”, svarar de.

Familjens dera, deras bosättning

Från mitt perspektiv är det tydligt att skogen förändrats i takt med klimatet. I delstaten Uttarakhand pratar människorna om jhari. Varje vintermånad brukade jhari komma: ett par dagars regn som fyllde vattenreservoarerna och gav näring åt skogen. Men sedan femton år har jhari upphört och skogens ekosystem försämrats.

Mellan två klunkar te tänker jag därför tvärt att för varje sak jag köper—om det nu är en iPad 4 eller en flygresa till Indien—och för varje koldioxidmolekyl jag på så sätt indirekt sänder ut i atmosfären, tvingar jag faktiskt Noor Jamal, Zakeena och deras familj ut ur skogen. Den globala marknadens ojämlikhet och min egen plats däri blir plötsligt vidrigt påtagliga.

Vid det här laget har Noor Jamal hunnit röka säkert sin fjärde cigarett ute under grästaket och ytterligare en omgång te får en extra tillsats socker medan det kokar löddrande över elden. Familjens katt smakar på matresterna från lunchen och Noor Jamal lutar sig mot en säck kraftfoder och kliar sig i sitt hennaröda och gråa skägg.

”När inte skogen räcker till åt bufflarna måste vi köpa kraftfoder från markanden”, säger han. —”Är teet tillräckligt sött förresten?” ”Ja.” ”Acha, bra.”

”Priset på en säck oljekaka har stigit från femtonhundra till tvåtusen rupee det senaste året”, förtydligar Jahoorhazan.

Oljekaka är det som blir kvar när man pressat en växt för att framställa olja och varje buffel äter ungefär ett kilo per dag och en säck innehåller sjuttiofem.

Tvåtusen rupee är en enorm summa för familjen. De är listade av staten under fattigdomsgränsen vilket betyder att de lever på mindre än tjugotvå rupee per dag. Det är knappt tre kronor.

Zakeena kokar te under grästaket

Varje rupee måste synas på båda sidor och därför är Zakeena bekymrad eftersom hon är osäker på om hon är listad i statens familjeregister. Om hon är det får hon ut den pension på fyrahundra rupee i månaden hon har rätt till. Dessutom kan hon handla på marknaden för kraftigt subventionerade priser.

För ett kilo vete, linser eller ris får hon utan ransoneringskort ge omkring tjugo rupee. Med bevis på att hon lever under fattigdomsgränsen betalar hon två och femtio.

”Ni ska göra en Right to Informationansökan om det också så vi får klarhet i om hon är listad”, deklarerar Noor Jamal.

Han är rädd för konfrontation med Skogsdepartementet men Noor Jamal vet att han har rättigheter. Sedan Zakeena och han och andra Van Gujjarer mobiliserade politiskt i början av 90-talet har deras kunskap och självförtroende ökat. För Noor Jamal och Zakeena vet att Indiens demokrati ger dem möjligheter.

Eftersom de får rösta i valen kan de också ställa politiker till svars. Och om de får rätt till sin skog genom Forest Rights Act får de ännu större stöd för att höja sina röster—även om de nog till sist vill flytta till en bit land utanför skogen.

En liten tjej som mot sin mammas vilja bestämt tagit av sig sina byxor kommer fram med en stor rödvitrutig yllefilt som Noor Jamal sveper om sig för att hålla eftermiddagskylan på behörigt avstånd. Samtidigt ger sig Hussein Bibi och Jahoorhazan i väg för att plocka löv uppe i träden. Brevid oss har en buffelkalv rest sig på fyra nyvakna ben och gett sig i kast med att förgöra en hög med gräs och löv.

Noor Jamal sträcker fram sina båda händer så vi möts i ett fyrhändigt handslag. Sedan återvänder Manto, Moneesh, Oscar och jag mot vår bil medan Van Gujjarernas torsdag fortsätter i Timli khol.

På mitt säte i bilen känner jag fortfarande av kraften i Noor Jamals handslag. Demokrati kan verkligen kan vara mer än att gå och rösta vart fjärde år, tänker jag. Kanske är det Noor Jamals vilja att utnyttja sin demokratiska möjlighet, hans vilja att ställa krav på demokratin och att försiktigt hoppas på den som jag känner efter att våra händer skilts åt. För visst ska man passa sig för krokodilen, tänker jag. Men en vred vattenbuffel är inte heller att leka med.

1 kommentar

Filed under Gustav Cederlöf

Att kämpa för sin skog — i lagens namn. Eller i ordförande Maos.

Det börjar bli kallt tycker hon. Jag som har en termometer vet att det är fjorton grader om natten och att det om någon månad kommer gå ned mot fyra. När solen går ned smyger älvorna fram mellan träden och mattan som ligger under och täcket som ligger över blir råa och fuktiga. Men elden i lergolvet värmer utifrån och teet kokt på buffelmjölk värmer inifrån. Och så släpper jordväggen ifrån sig solens strålar som den sugit åt sig under dagen.

Hon bor i en skog som inte är hennes men som hon känner bättre än någon. För att få bo där, som hon vill, måste hon muta Skogsdepartementets skogvaktare med den mjölk hon annars säljer.

Men att korruptionen är livsviktig är egentligen inte så konstigt för så har det alltid varit, åtminstone så länge någon i släkten kan minnas. Konstigare däremot är hur livet för kvinnorna håller på att förändras.

Nu och då kommer män från Saudiarabien till deras khol och berättar att de missförstått det här med att vara muslimer. Att kvinnor ska hålla sig mer hemma och måste täcka ansiktet. – Något så fruktansvärt opraktiskt när man ska plocka löv uppe i ett träd. Det har de aldrig gjort.

Dessutom har familjen mer pengar nu. Nu får de nästan 36 rupee för en liter mjölk genom att sälja till SOPHIA:s mjölkprogram. För tjugo år sedan fick de bara sex. Men eftersom det är männen som sköter mjölkaffärerna får kvinnorna mindre att säga till om när det gäller inkomsterna. Så var det inte förr.

Hennes liv är i förändring. Men fastän det är svårt och blir svårare att vara kvinna i Van Gujjarernas och Indiens skogar kämpar hon. För där det finns makt finns det motstånd.

۱

Längs Indiens östkust löper ett bälte av skog, liksom längs Himalayas brant där Van Gujjarerna bor. Skogen delas av statsmaktens geografiska gränser i delstaterna Chhattisgarh, Jharkhand, Orissa och Västbengalen och i skogen bor flera av Indiens så kallade ursprungsfolk. Och de rör på sig.

De säger att det är de fattigas och förtrycktas kamp mot makten och kapitalet. De är utblottade kvinnor med kalasjnikov och målet är en maoistisk revolution. Mot dem har den indiska staten vänt sina vapen genom sin paramilitära Central Reserve Police.

Båda sidor blöder. De halshugger och skändar kroppar, de tränar barnsoldater, och skenavrättar. Kanske därför att politisk makt växer ur en gevärsmynning, om vi ska tro Mao Tse-Tung. Kanske därför att våldsam politisk kamp växer ur desperation.

Maoisternas anhängare, som författaren Arundhati Roy som vandrat med gerillan under tre veckormenar att ”om du är en adivasi”, alltså en ursprungsfolksinvånare, ”som bor i en skogsby och 800 Central Reserve Police kommer och omringar din by och börjar bränna den, vad ska du göra? Ska du hungerstrejka? Kan de hungriga hungerstrejka?”

Samtidigt säger maoisternas kritiker, utan att för den delen nödvändigtvis stödja statens våld, att väldigt få av maoisternas ledare faktiskt är ursprungsfolksinvånare. De fattiga ursprungsfolken har i stället tragiskt hamnat mellan staten och elitskiktet bland maoistrebellerna i deras blodiga uppgörelse. Därför måste en annan väg vara möjlig.

۱

Van Gujjarerna har valt en väg som öppnades 2006. Medan Saddam Hussein avrättas i Baghdad och Nintendo Wii släpps i Europa stiftas lagen Forest Rights Act i New Delhi och den blir fort Van Gujjarernas vapen i kampen om skogen.

Forest Rights Act kommer till under himlastormande debatt efter kraftiga påtryckningar från Indiens ursprungsfolk och skogsinvånare. På många sätt visar den att det finns hopp för Indiens demokrati.

Lagen säger att den som tillhör ett ursprungsfolk—det är en lista som staten upprättat—eller den som med dokument kan bevisa att hen bott i skogen i sjuttiofem år kan få rätt till upp till fyra hektar mark. Lagen ger rätt att hugga bambu och plocka löv, honung och vax, eller låta djur beta. Men bara om det är ens enda inkomstkälla och den är direkt nödvändig för ens överlevnad.

En rättighetsansökan görs dessutom i båda makars namn. Alla beslut som tas om marken måste därför godkännas av både herr och fru skogsinvånare. Forest Rights Act, en lag som skogen, har därför potential att stärka kvinnors möjligheter i en tid när Van Gujjarkvinnor, och andra, socialt trycks allt mer tillbaka av marknadskrafter och islamisering som spelar i polyfoni med normer om det manliga och det kvinnliga som förminskar halva mänsklighetens förmåga och möjlighet.

Och det handlar så klart också om den hinduisering eller den sekulärkristenisering som nationalkonservativa förespråkar i både Indien och Sverige.

Forest Rights Act ger till och med skogsinvånare rätt till mark som ligger inom nationalparker och naturskyddsområden. Inte så konstigt därför att Skogsdepartementet och lokala skogvaktare gör allt de kan för att stoppa och förhindra implementeringen av lagen. Den som har rätt till sin mark kan aldrig tvångsförflyttas, inte ens för att bygga en nationalpark, och den som har rätt till sin skog behöver inte betala mutor till skogvaktarna för att låta sina bufflar beta mellan träden.

Det är visserligen naivt att tro att lagen kan slå undan benen för all korruption, men den kan minska Van Gujjarernas dagliga beroende på den.

Maoisterna säger att Forest Rights Act bara är hyckleri, senast i uttalanden augusti. Det är en lag som återger viss makt över skogen till skogsinvånarna, säger de. Makt som togs ifrån dem av britterna, slutligen manifesterat i 1927 års väldiga Indian Forest Act som lägger all skog under Skogsdepartementets kontroll, och som den ”demokratiska” indiska staten fortfarande förvägrar skogsinvånarna. I stället ska alla lagar som reglerar skogen tas bort och makten fullkomligt återges till de som bor där.

Från sitt håll ropar samtidigt miljöaktivister och oroliga biologer och ekologer. Att låta skogsinvånare få bo i naturskyddsområden raserar allt arbete som lagts ned på att skydda tigrar och noshörningar och att återskapa den förlorade biologiska mångfalden. Detta trots att Forest Rights Act i en av sina starkaste paragrafer kräver att den som har rätt till skogen måste bidra till att skydda den och den biologiska mångfalden. Van Gujjarerna säger att skogen är deras hem, att de måste ta hand om den, för utan den skulle de inte finnas.

Intressena som kolliderar i skogen är både enorma och enormt viktiga. De handlar om liv och död: både människors, tigrars, ideologiers, korrupta maktintressens, skogsindustriers, cyanobakteriers och mangoträds liv och död.

Olika intressegrupper gör allt för att skogen ska bli den plats som de kämpar för. Själva definitionsrätten av skogen står på spel; vad skogen är och vems den är. Som genom en explosion av motsägelser blir det tydligt att skogen och vår relation till naturen är djupt politisk.

Därför är det stora och livsviktiga frågor som ryms på den plats där en eld sprakar i ett lergolv och där en buffel blir mjölkad av en kvinna som känner hur värmen från buffelns mjuka svartluddiga mage fyller henne när det börjar bli kallt om kvällen. Där älvor dansar mellan träden och där människor somnar, vaknar och kämpar.

Det är frågor vi är likgiltiga inför på egen risk. Och på andras.

2 kommentarer

Filed under Gustav Cederlöf

Korruption som överlevnadsstrategi: en guide för nybörjare

Dagens ämne är korruption. Därmed ber jag om ursäkt till eventuella biståndsministrar som är i stånd att spilla morgonkaffet över pressvecken. Van Gujjarerna skulle nämligen inte överleva utan korruption.

Saken i sig är absurd. Men samtidigt ställer den intressanta frågor till vår idé om korruption som Det Goda Styrets profana motsvarighet till syndafallet.

Berättelsen börjar med det indiska Skogsdepartementet som har makt över nästan en fjärdedel av Indiens yta. Samtidigt uppskattar den indiska plankommissionen att det bor runt 100 miljoner människor i skogarna som täcker fjärdedelen av Indien, där i bland Van Gujjarerna.

Den som vill uppleva Skogsdepartementets makt behöver inte åka längre än till deras forskningsinstitut i Dehradun och känna hur måttligt stor man känner sig i jämförelse med deras väldiga byggnad.

Forest Research Institute i Dehradun, byggt av britterna 1906. Och tillråga på allt fyra prunkande buskar bougainvillea.

En fråga som lätt infinner sig är hur Skogsdepartementet kan kontrollera så mycket mark. Då ska man komma ihåg att de första hundrafemtio åren som Indien vad Storbritanniens koloni styrdes landet av det brittiska ostindiska handelskompaniet. För ett handelskompani som så billigt som möjligt vill skeppa hem naturtillgångar till sitt lands industrialisering och ekonomiska tillväxt är förstås Indiens stora skogar en våt dröm av timmer.

Dessutom ska man komma ihåg att kolonialismen var ett europeiskt upplysningsprojekt. Som civiliserade européer som nått högst upp på mänsklighetens utvecklingstrappa var det vår självpåtagna plikt att hjälpa de outvecklade orientaliska raserna från sitt primitiva liv upp till utsikten på trappans översta trappsteg.

”Det torde knappt behöva anmärkas”, skriver en av handelskompaniets tjänstemän vid namn John Stuart Mill—mer känd som liberalismens fader—i sin bok Om friheten,

att denna sats endast kan tillämpas på mänskliga individer, som äro vid mogen ålder och vid sina sinnens fulla bruk. […] På samma grund måste vi utelämna ur räkningen sådana outvecklade samhällen, där hela folket måste betraktas såsom omyndigt. […] Frihet är ett begrepp, som icke har någon tillämpning på den ståndpunkt, där människorna ännu icke äro mäktiga utveckling genom fritt och opartiskt meningsutbyte. Till dess finnes intet bättre för dem än blind lydnad för en Stora Mogul eller en Karl den Store, om de äro nog lyckliga att finna en sådan.

På denna grund, i härlig svensk översättning från 1917, lagstiftade man att den liberala idén om privat äganderätt skulle gälla även i Indien. Ett steg för att hjälpa de förvirrade indierna, som ändå haft tur att ha en så god despot som den Store Mogulen, lite närmre friheten. Därmed kunde skogen tillfalla Skogsdepartementet som privat egendom. Det betydde på samma gång att de människor som fram tills dess levt i skogen kriminaliserades och plötsligt blev inkräktare på Skogsdepartementets mark.

De flesta Van Gujjarer lever ändå någorlunda lagligt i departementets skog. 1937 beslutade Skogsdepartementet att dela ut tillstånd till Gujjarerna för att bo på en viss plats i skogen och att ha ett visst antal bufflar.

De här tillstånden har sedan gått i arv. De Van Gujjarer som jag träffar 75 år senare bor på samma plats som deras föräldrar och farföräldrar bott. Problemet är bara det att alla barn till den som ursprungligen fick tillståndet måste dela på det. De låt säga fyra syskonen måste bo på samma plats där bara deras föräldrar tidigare bodde. Tillsammans får de inte ha fler bufflar än deras föräldrar hade ensamma.

Keep out!

Om föräldrarna då hade tillstånd för tolv bufflar och det nu är tredje generationens barnbarn som delar på tillståndet blir det varken mycket plats att bo på eller många bufflar att mjölka per familj.

Därför behöver Van Gujjarerna hålla fler bufflar än vad de får. Dessutom reglerar Skogsdepartementet vilka träd Gujjarerna får plocka löv från och säger också att minst en tredjedel av trädkronan måste lämnas orörd.

För att ge mat till sina bufflar måste Gujjarerna plocka löv även från de förbjudna träden och många gånger kalplocka träden. Det är med andra ord ett ekologiskt ohållbart bruk av skogen som kommer sig av att Van Gujjarerna tvingats in i ett hörn som inte är tillräckligt stort för att de ska kunna överleva.

Fram tills nu är lösningen korruption. Departementets skogvaktare vänder gärna bort blicken om Van Gujjarerna förser dem och deras familjer med gratis buffelmjölk och ghee, dvs. det klarnade smör som används både för att steka paranthas och för att smörja in heliga statyer av Shiva.

Paul Robbins, som är professor i politisk ekologi och geografi i USA, har försökt förklara den här typen av korruption i sin artikel The Rotten Institution: Corruption in Natural Resource Management. Han menar att problemet med det ohållbara bruket av skogen som uppstår genom korruptionen egentligen är en klasskonflikt.

För att klara livhanken måste Van Gujjarerna, som är fattiga muslimer, skapa en god relation till skogvaktaren. Skogvaktaren är en välbetald man från en hög kast; oftast en brahmin eller rajput. En god relation skapar man genom mutor. Kanske måste man bjuda skogvaktaren på fest. I Gujjarernas fall finns det få saker som skapar så mycket tillit som en liter mjölk.

Att skapa en god relation till Skogsdepartementets tjänstemän, skriver Robbins, är på så sätt lättare för rika än för fattiga eftersom de kan ge större gåvor. Rika personer från en hög kast får därför ofta större fördelar som att låta sina djur beta inne i nationalparker och naturskyddsområden. Fattiga kan däremot lätt köras i väg.

Dessutom är det lättare för män än för kvinnor visar Robbins i sin studie i Rajasthan. Enligt de sociala normerna ska kvinnor inte dricka alkohol offentligt och därför har de svårt att bjuda skogvaktarna på kalas. För Van Gujjarerna som inte dricker alls är det en möjlighet till muta som inte fungerar för någon. På det här sättet är det främst rika högkastmän som tjänar på korruptionen medan fattiga kvinnor av låg kast förlorar mest.

Men Van Gujjarerna kan inte överleva utan tillträde till skogen som korruptionen ger dem. Därför kan de inte kämpa emot korruptionen utan dras in i den. Korruptionen blir en struktur som organiserar vem som har tillträde till vad genom att fläta samman lokala maktförhållanden med statsapparaten och lagen som reglerar skogen. Den korrupta maktstrukturen bidrar i sin tur till att naturen används på ett ekologiskt ohållbart sätt.

– Så vad vi kan göra åt den hemska men livsviktiga korruptionen?, tänker du förstås när du lyckats läsa ända hit. För att dina ögon inte ska blöda och för att behålla den intensiva spänningen får det bli ämnet för nästa inlägg signerat Cederlöf här på indienbloggen.


Uppdatering: nästa inlägg hittar du här!

1 kommentar

Filed under Gustav Cederlöf

Gujjarer, tigrar och gotlänningar

Om du säger Himalaya säger jag Gotland. Gotland?, säger du. Ja, Gotland, säger jag. För kanske är gotländska Ojnareskogen och Timliskogen i sydvästra Himalaya inte så värst olika. I båda skogarna finns en brinnande konflikt. En kamp på liv och död som jag rätt vad det är har funnit mig själv mitt i.

När svenska miljöaktivister sätter sig framför Nordkalks skogsmaskiner i Ojnareskogen är deras protest lika fysisk som den är en kamp om vad skogen egentligen är. Är skogen och kalken resurser redo att knuffa tillväxten mot fortsatt svindlande höjder? Eller, är skogen en viktig del av jordens hotade biologiska mångfald? Bevisligen lurar starka intressen i skogsbrynet.

I Indien har konflikten om skogen pågått åtminstone sedan det brittiska ostindiska handelskompaniet skeppade teak och mahogny till London så eftermiddagsteet kunde intas vid salongsmöbel av rimlig kvalitet. Med skogar som blivit plantager, träd som blivit timmer och lokal kunskap som blivit ekvationer för hållbart uttag av trä, hotades också mångfalden.

Sedan 1969 har därför nationalparker och naturreservat brett ut sig över fem procent av Indiens yta. Parkerna överses av Skogsdepartementets otaliga skogvaktare och tjänstemän utbildade  i ”forest conservation”.

Kampen om att definiera skogen som plats för biologisk mångfald, där bengaliska tigrar, Girlejon och  indiska pansarnoshörningar kan överleva, verkar alltså ha vunnit över synen på skogen som en källa för timmer.

Men i Timliskogen har konflikten en ytterligare dimension, det är tydligt: I Indien lever omkring hundra miljoner människor i de biologiskt hotade skogarna. I Timliskogen lever Van Gujjarerna. Biologen M. D. Madhusudan skriver i den indiska tidskriften Economic and Political Weekly att “på det hela taget konkurrerar djur- och växtliv med några av de fattigaste och mest exploaterade människorna om en och samma sak—hoppet om att överleva.” Inget exempel verkar så tydligt som Van Gujjarernas.

I september 1992 vandrade en grupp Van Gujjarer med sina bufflar ned från sommarbetena, bugyals, på 3000 meters höjd till sin vinterboplats i Timliskogen söder om Dehradun. Det här var ett speciellt år av flera orsaker (förutom att Sverige vann OS-guld i pingis alltså). Just det här året vandrade Manto, idag ledare för SOPHIA, och Pernille, en Lundadoktorand i antropologi, den långa vägen tillsammans med Gujjarerna. Manto berättar att det gick rykten under vandringen om att de inte skulle få komma in i skogen när de kom fram: en ny nationalpark, Rajaji National Park, hade öppnats. En park för vilda djur och ”orörd natur”—inte för människor.

Mycket riktigt, fortsätter Manto, möttes det trötta sällskapet som vandrat i ett par veckor, av skogvaktare och betongblock i rad där ingen buffel kunde passera. Van Gujjarerna skulle tvångsförflyttas till en by och bli bönder. Gujjarerna protesterade att ”det enda vi kan och vill är att mjölka bufflar och plocka löv från träden.”

Sällskapet gjorde läger i dikesrenen, lagade mat, sov och var förtvivlade. Efter mer än en vecka framför vägspärrarna började bufflarna dö av svält. Den lokala NGO:n RLEK, vars ledare Avdash Kaushal, tillika Mantos pappa, mobiliserade i press och tv. Gujjarerna hotade med vägblockader i Dehradun om de inte fick komma in i skogen. ”Bara ett år till, så vi har tid att lära oss leva utanför skogen.”

Efter femton dagar gav regeringen med sig. Men bara för ett år. Ur denna kamp om skogen, vad skogen är och vem som har rätt att vara där uppstod SOPHIA som en självständig del ur RLEK:s verksamhet.

Men frågorna kvarstår. Kan tigrar och människor överleva samtidigt i samma skog? Är hotade människogrupper mindre viktiga att bevara än hotade djurarter? Är hotade människor viktigare att bevara än hotade djur? Och varför måste de socialt svagaste människorna flytta på sig medan parkerna öppnar för ekoturister? Och är de människor som lever av att plocka löv ett större hot mot ekosystemen än kalkbrott, motorvägsbyggen, dammar, industriellt jordbruk, plantager, gruvor och urbanisering? Och vad händer när de utsatta människorna faktiskt använder skogen på ett ekologiskt ohållbart sätt?

Jag frågar mig också om man kan skapa ”orörd natur” och rum för ”vilda” djur genom att sätta stängsel runt skogen? Är inte ”wildlife management” en motsägelse i sig själv? Och kan man använda den kunskap människor har som levt i skogen i många generationer för att bevara ekosystemen? Varför är den kunskapen ofta mindre värd än Skogsdepartementets ”forest conservation”?

En kamp i en gotländsk skog och en kamp i en skog på Himalayas branta kant flätas samman och ställer svåra frågor: för vad är skogen, vems är skogen och på vems villkor? Och, inte minst, vad är min plats i dessa frågor, i kampen om skogen, som jag utan tvekan måste förhålla mig till i Dehradun—och i Sverige?

Vad säger du?

3 kommentarer

Filed under Gustav Cederlöf