Tag Archives: Pastapur

Tack och hej

Det här känns smått overkligt men vi har nu avslutat vår sista vecka på DDS. Det blev ett avslut som varade i tre dagar, och som inleddes med premiärvisningen av vår dokumentär i torsdags. Yeeeeey, fantastiskt att vi lyckades skriva manus och klippa ihop allt på tre veckor – och att vi dessutom har haft ett otroligt smidigt samarbete! Lite nervigt att visa den, inte bara för hela DDS-staben, utan även för ett västafrikanskt filmteam som var på besök. Men det hela gick superbra och vi fick fina omdömen om filmen. Vi blev även serverade en delikat millets-middag upplagd på bananblad och blev ordentligt avtackade.

IMG_6569

Dagen efter var det dags för den sista, för oss, dagen av biodiversityfestivalen! Den bjöd på mycket musik, sång och dans och ett stormöte där även högt uppsatta politiker på delstatsnivå medverkade och visade sitt stöd för DDS arbete. På bilden ser ni oss festklädda tillsammans med vår fina handledare Suresh som tillsammans med resten av staben hade på sig en specialdesignad t-shirt med trycket ”Grow, Eat, Think Millets”. Vi fick självklart med oss varsin tisha så att vi kan sprida vidare millets-budskapet i Sverige 🙂 En sista detalj som vi är mycket nöjda över är att vi inte bara knöt våra saris helt själva, utan även fick beröm för det! (Istället för att kvinnorna river av oss hela tygstycket och knyter om det, vilket har varit den vanliga proceduren de tidigare gångerna).

IMG_6615

Lördagen bestod av utvärderingsmöte och avsked av våra medarbetare och vänner här i Pastapur. Särskilt känslosamt blev det att säga adjö till vår hemhjälp Chekuntalama, som vi trots språkbarriären har kommit nära. Vi tackade av henne med fika och några presenter. Det känns extra tungt att åka ifrån henne eftersom att hon är starkt beroende av arbetstillfället som praktikanter och besökare på DDS erbjuder. Hennes inkomst är därmed starkt oregelbunden. Det sociala skyddsnätet är en av många skillnader mellan Indien och Sverige, och något vi tänkt mycket på.

De här månaderna har varit en tid för reflektion, lärdomar och nya insikter. Det har stundtals varit tufft – ärligt talat ganska ordentligt tufft – men det har även varit SKITKUL! Vi vill uppmuntra alla nyfikna studenter att ta chansen att söka en praktikplats utanför Sverige. Håll utkik på Svalornas hemsida inför annonseringen för hösten 2016!

Med detta tackar vi för oss. Vill ni se fler tjusiga bilder från festivalen och från vår tid i Indien, kolla in Svalornas instagramkonto @svalornaib som vi har ansvarade för under förra veckan!

Stooooooor varm kram på er!
Kajsa & Caroline

 

2 kommentarer

Filed under Caroline Nordvall, Kajsa Sennemark Aldman

Den fantastiska ”skitgöran”

Något som jag verkligen hoppades få lära mig mer om när jag kom till Indien var om ekologiskt jordbruk och naturliga sätt att hantera sjukdomar och svamp hos grödor. Igår åkte vi spontant med och besökte en by i närheten av Pastapur tillsammans med filmteamet från DDS. På schemat stod att göra ett ekologiskt flytande gödsel och inte nog med att vi fick vara med och bevittna detta, vi fick även tag på receptet på detta mirakelmedel!

För att förstå hur en ska tänka när det kommer till gödsel måste en först kunna några grundläggande saker kring växtlära. En växt behöver en mängd olika näringsämnen för att kunna må bra och för att kunna utföra fotosyntesen och på så sätt växa. Alla dessa näringsämnen förutom syre, kol och väte tas upp genom rötterna på grödorna och behöver därför vara tillgängliga i jorden. Ofta finns de flesta av näringsämnena i jorden, men för att växten ska kunna utnyttja dem får de inte vara bundna till något annat än vatten, vilket ofta inte är fallet. Idag finns det mängder med syntetiskt framställda gödsel med näringsämnen men dessa är inte alltid bra för varken jorden eller miljön. Sedan urminnes tider har naturligt gödsel används i form av avföring från djur men även dessa har utvecklats i generationer och idag finns det många recept för att göra det bästa gödslingsmedlet.

IMG_6335

Några kvinnor som rensar ogräs på fältet. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Så vad består det ekologiska gödslet av och hur gör en det? I det receptet vi fick lära oss idag är kodynga basen. Anledningen till detta är för att kodynga är rik på näringsämnen så som fosfor, kalcium och kväve. För att göra gödslet börjar du därför med att ta kodynga och blanda ihop det med ghee. Ghee är ett fett som kommer från komjölk. Gheet knådas in i dyngan med händerna och ska sedan stå i 4 dagar. Varje dag ska det röras om för att det verkligen ska blandas in i varandra ordentligt. Sedan är det dags att tillsätta övriga ingredienser. Först tre andra saker från kon som också är rika på fosfor, kalcium och kväve – urin, mjölk, curd. Alla ingredienser från kon innehåller desssutom mycket viktiga bakterier som grödorna kan dra nytta av. För att dessa bakterier ska växa till sig och bli fler behövs ytterligare några ingredienser. Väldigt mogna bananer och jaggery (en förprodukt till socker) ger mat i form av socker till bakterierna så att de växer till sig. Alkohol i form av toddy tillsätts för att sätta igång en jäsningsprocess och även vatten och kokosvatten tillsätts. Denna blandning skall sedan stå i 15 dagar och röras om varje dag innan den kan användas. Beroende på i vilket utvecklingsstadium som grödan befinner sig i kan en sedan antingen bevattna till rötterna eller spraya det på grödan.

Bloggbild

Ingredienserna till gödslet (förutom vatten och kokosvatten). Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

IMG_6358

Radjibai knådar ihop kodynga med ghee. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6376

Uday hjälper Radjibai att hälla i mjölken. I bakgrunden står och Janibai, Irkibai och Nirmanibai och tittar på. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Förutom att få lära oss fantastiskt mycket om gödsel och insektsbekämpning fick vi träffa några fantastiska damer, ta fina bilder och filma till vår dokumentär. I vanlig ordning var det en hel del oklarheter och väntan på det ena och det andra men jag känner mig mer och mer bekväm med ovissheten som följer med att spontant åka iväg på ett fältbesök. En toppendag med andra ord!

 

IMG_6317

Att knaga på sockerrör är populärt! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6268

Jandibai plockar ogräs. De organgea blommorna är Marigold. Dessa används som naturlig insektsbekämpning då insekterna attackerar dessa istället för grödorna. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

För den som känner sig extra pysslig denna lördag så kommer här receptet på detta fantastiska flytande gödsel:

receptgblogg

Det är svårt att förstå att det bara är drygt 2 veckor kvar tills vi åker hem till Sverige. Det kommer kännas tråkigt att lämna men samtidigt ska det bli skönt att komma hem och få krama om mina vänner och min pojkvän igen. Men än är det inte slut på det roliga, nästa vecka har jag och Caroline hand om instagram, biodiversity festivalens sista mandal ceremoni äger rum och vi ska ha filmvisning med kontoret på vår film! Vi lovar att hålla er uppdaterade.

Ha det bäst,

Kram
Kajsa

Kommentarer inaktiverade för Den fantastiska ”skitgöran”

Filed under Kajsa Sennemark Aldman, Uncategorized

Tack och hej!

DSC01487

Det låter omöjligt och är osannolikt men det är nog sant. Kanske är det för att vi har det förtifem grader varmare än ni har det (känn på den i snön). Men det här är i all sanning det sista inlägget på indienbloggen—för vår del.

Därför tycker vi det passar att skriva det tillsammans en myggig kväll när en brandröd sol sjunkit över vajande milletsfält och taken på den lokala köttfabriken i Pastapur.

Decembers dagar har flugit bort samtidigt som vi flugit kors och tvärs över Indien och inläggen har blivit färre i takt med att vi har varit längre från internetuppkoppling. Sofia har tagit en tur förbi bergen i delstaten Nagaland, i den del av Indien som ligger öster om Bangladesh på gränsen till Burma, och hälsat på North East Network. NEN jobbar med millets precis som DDS och är del av nätverket MINI som Svalorna stödjer. Gustav har försiktigt tagit sig ned från de iskalla morgnarna i Himalaya, via Dehradun, och tillsist har vi mötts långt ned vid Indiens sydspets.

I den sydligaste delstaten Tamilnadu möttes vi i Madurai; en vida berömd stad för sitt mäktiga tempel tillägnat gudinnan Meenakshi. I skuggan av templets väldiga torn fulla av utknackade gudastatyer i bjärta färger har alla Svalornas partnerorganisationer i Indien mötts. Tillsammans har vi delat erfarenheter och dragit upp strategier för att på olika sätt göra människors tillvaro lite vänligare. En häftig upplevelse där vi båda både en och två gånger undrat om vi mest representerar Svalorna eller DDS och SOPHIA.

Dagarna i Indien är räknade och varje tugga chapati börjar kännas högtidlig. Vi är jätteglada för att ni följt oss här på bloggen—varje inlägg har haft mellan 150-200 unika besökare—och tack till alla som kommenterat, likat på Facebook och delat våra inlägg vidare! Vi hoppas att våra inlägg bidragit till att ge nya perspektiv på vad det innebär att vara människa, både i Indien och i Sverige.

Sofia & Gustav

Detta bildspel kräver JavaScript.

1 kommentar

Filed under Gustav Cederlöf, Sofia Persson

Vattnet i din T-shirt

Just nu avslutas skördetiden här på Deccanplatån i Indien. Landskapet förändras så sakta i takt med att monsunodlingarnas avkastning inkasseras av bönderna. Igår satt jag tillsammans med några av kvinnorna från DDS Sangham, Kasturi, Nagamoni, Shantama och Manema och rensade ut småsten från nyskördade munbönor och sorghum medan solen värmde min rygg. Lite senare på kvällen kom Kasturi hem till min granne med en nyskördad bladig spenatliknande grönsak som hon vant lagade till med lite olja och vitlök. Hon serverade det sedan med sorghumroti (milletbröd). Det smakade fantastiskt!

Lastbil efter lastbil passerar dagligen genom Zaheerabad överbelamrad med den rikedom som moder jord återigen givit. Men till min förvåning och växande oro så är många av lastbilarna lastade med sockerrör. Sockerrör är en gröda som kräver mycket vatten. Därav tillämpas konstbevattning vid odling av sockerrör. I ett område så som Deccanplatån där regnen är få och landskapet torrt krävs därför stora mängder grundvatten för att kunna odla sockerrör. Grundvattentillgångarna i den här delen av Indien används dock i ett snabbare tempo än vad de fylls på. Om man studerar kartor från FN:s Food and Agricultural Organization, FAO, ser man snart att Indien lider av allvarlig vattenbrist vilket är något som kraftigt hotar jordbruket. Utan vatten är det svårt att odla och det skapar en osäker och i värsta fall livshotande situation för bönderna.

Desto mörkare röd färg desto allvarligare är vattenbristen i regionen

Sockerrör är dessutom en så kallad cash crop. Med cash crop menas att det är en gröda som bönderna inte odlar för sin egen konsumtion utan för marknaden. Detta i sin tur betyder att bönderna hela tiden är beroende av efterfrågan på marknaden för sin egen inkomst och i förlängningen för sig och sin familjs välmående.

Liksom sockerrör är en vattenkrävande cash crop är också bomull en vattenkrävande cash crop. Och liksom sockerör olämpligen odlas i denna torra regionen så odlas här även bomull. Bomull ämnat för marknad och inte för att i första hand föda bonden och hans familj. När jag reser i omgivningarna ser jag fält efter fält med bomull och jag frågar min kollega Anishamma vilken bomull det är. Hon berättar att det är Bt Bomull. Bt Bomull är en genmodifierad bomull som kräver mycket gödningsmedel, bekämpningsmedel och konstbevattning.

Att odla vattenkrävande grödor så som sockerrör och bomull i en region som lider av vattenbrist är naturligtvis inte lämligt. Men pga stort tryck från företag så som Monsanto liksom från marknaden är det ändå många bönder som ser dessa grödor som pengagruvor och därmed en väl vald investering. Ja, för en investering är vad det är för bonden i Indien. Pengarna som skörden generar ska sedan användas för att föda familjen. Så blir det dålig skörd ett år blir bonden djupt skuldsatt till företaget från vilket han köpt frön och bekämpningsmedel. Detta ojämlika förhållande mellan bonden och marknaden har lett omkring 200.000 bönder i Indien till att begå självmord. Då de inte ser någon annan utväg har de druckit av bekämningsmedlet som företaget har sålt dem.

Den här kartan visar vilka jordbrukssystem som är utsatta för risk pga hårt tryck. Indien och Kina är bland de mest utsatta.

Indien står för 10,2 % av världens bomullsproduktion och är därmed den tredje största bomullsproducenten i världen. I den delstat där Pastapur ligger och DDS är som mest aktiva – Andhra Pardesh odlas 14% av Indiens bomull vilket gör Andhra Pradesh till den största bomullsodlande delstaten i Indien efter Punjab (18 % i Punjab). Men en tredjedel av bomullen som odlas i Indien måste konstbevattnas (Chapagain et al).

Av allt vatten som går åt till att odla bomull liksom behandla bomullen för att så småningom få ett färdigt plagg är ofta något som man som konsument inte tänker på. För all bomull som säljs i EU idag kommer ungefär 84% av vattnet som gått åt till att tillverka bomullsprodukten från länder utanför EU, framförallt just Indien och även Uzbekistan. På så vis är vatten i hög grad en osynlig del i handeln med bomullsvaror där vi som konsumenter bidrar till att vattensystem i avlägsena länder förstörs. För konsumenten hemma i Sverige som går till klädaffären till helgen när det är löning för att köpa sig en ny t-shit och ett par jeans betyder det att för varje t-shirt som hen köper så har ca 2720 liter vatten gått åt under den process det tagit att tillverka t-shirten. För jeansen krävs det ungefär tre gånger mer vatten – 9750 liter.

Konsumtion har många anskten. Somliga menar att vi behöver konsumtion för att vårt ekonomiska system ska frodas. Är det dåliga tider uppmanas vi att gå ut och spendera för  ”att få igång ekonomin”. Många är idag medvetna om att plaggen som vi köper i affären är tillverkade av människor i utvecklingsländer under förhållanden som personen själv aldrig skulle accetera att arbeta under. Men hur många funderar kring vad vår konsumtion har för påverkan på avlägsena vattensystem? I helgen är det för många löning. Men det är också den 24 november, en dag som utsätts till en årlig köpfri dag. Förra året tog 11.000 svenskar det längre och deltog i En köpfri månad. Så kanske kan lördagen bli en köpfri dag för fler i år. Kanske kan lördag bjuda på en promenad i skogen istället för på köpcentrum som Nova Lund, Emporia eller Tornby.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Pastapur Diwali

Precis som Dehradun luktar krutrök och svavel dessa dagar så har Pastpur skjutit av Diwali med liknande pompa. För att uppleva Diwali tog Suresh med mig till sin kompis Krishna och hans fru Padmas affär där paret hade förberätt en respektabel puja för att hedra guden Lakshmi. Som företagare är det viktigt at göra detta för sin verksamhet förklarar Suresh, som en ritual för att skapa  framgång i affärerna nästkommande år. Ritualen inleds med att Krishna  blir renad för att sedan, med hjälp av en hindusik brahmin präst, hedra guden Lakshmi. Ritualen fortsätter med långa mantran på sanskrit och Krishna utför diverse små handlingar för att hedra Lakshmi. Prästen skriver på sanskrit i verksamhetens bokföringsböcker. För god framgång och lycka i det nya verksamhetsåret som inleds i och med detta. Så småningom så är det tid för alla i sällskapet som vill att bli renade samt att hedra Lakshmi. Vi går fram en och en till prästen, får ett band på armen, en bottu i pannan (en röd kumkum prick) och utför små handlingar till Lakshmi. Under hela ritualen skjuter männen och barnen öronbedövande fyrverkerier en meter bakom oss. Det hela avslutas med att man tänder eld på en pump som sedan kastas i backen och går i fyra delar. För lycka och välstånd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Aporna hänger i mangoträdet och vänner kan vi vara utan att kunna prata

Imorse vaknade jag av att det dundrade på mitt tak. Fortfarande sömndrucken hade jag svårt att placera vart jag var och än mindre vad det var som lät. Sen hörde jag någon som ropade schas! Efter lite kringelikrokar i mina tankar för att hitta tillbaka till verkligheten så förstod jag snart att det var aporna som var tillbaka. Aporna har nämligen en daglig rutt över hustaket där de stannar till i mangoträdet i trädgården samt vid brunnen för att dricka lite vatten.

Efter lite frukost bestående av Poori (friterat bröd) och en utsökt grönsaksröra lämnar jag huset under mangoträdet och vandrar mot kontoret. På min väg möter jag diverse överfulla rickshaws, män som för sina boskap på bete och barn som hojtar ”Namaste” (hej) och ”America” efter mig.  Vädret är svalare nu och promenaden blir en skön stund i frisk luft.

På kontoret i Pastapur är det en fridfull stämning. Även om det är mycket att stå i så erbjuder miljön ett lugn som var svårt att finna i det hektiska Hyderbad. Att lyssna till fåglarnas kvitter och hönornas kuttrande medan jag sitter i skuggan under ett träd och knappar på min dator innebär för mig så mycket mer harmoni än att sitta under lysrörsbelysningen på kontoret i metropolen Hyderbad och lyssna på dånet från byggmaskinerna som brottas med betongen i husbygget bredvid. Ja, för det fina med DDS kontor i Pastapure är att det är som ett mindre campus med flera olika byggnader. Mellan byggnaderna är det stora träd och små blommande buskar som erbjuder härliga skuggiga platser att sitta o jobba under.

På gården framför huvudbyggnaden är det sällan stilla utan snarare ofta liv och rörelse. Det är många som kommer och går och jag har fortfarande inte riktigt förstått allas roll i organisationen. Men några har jag lärt känna och som jag dagligen pratar lite med om det går (= om de kan engelska) annars Namstar vi lite och kanske sitter och håller varandra i handen en stund – vilket också är ganska mysigt. På gårdsplanen framför huvudbyggnaden så brukar några barn springa omkring och busa. Ibland kommer de fram och ska busa men oftast hittar de på rackartyg själva. Häromdagen hade de ett cricketracket och en boll som de svingade och slog med när vi var på hemgång. Inom kort hade jag, tre indiska studenter hos DDS och Suresh (anställd hos DDS) hakat på dem och vi fem tillsammans med gänget med små pojkar tjoade och tjimade medan bollen flög i full fart över gårdsplanen.

Väl hemma i huset under mangoträdet bjuder min huskompis och fantastiska kockerskan Shakunthla på en usökt middag med fantastisk indisk mat. Hon spåkar lite med mig på alla de fyra språk hon pratar. Tyvärr är det inget som stämmeröveräns med de språk jag pratar så konversationen bli ganska begränsad till några få ord och desto mer tecken, förvirrade ansikten och skratt. Framåt sju går hon och sover och sisådär två timmar senare stämmer jag in för att ladda inför en ny dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3 kommentarer

Filed under Sofia Persson

Hej Magsjuka

Nu har jag alltså bytt läge. Från den stora staden till den lilla byn på landet. Från avgaser påväg till jobbet till väckning klockan sex av att tuppen gal!

Häromdagen hoppade jag mig på en skumpig bussfärd från Mahatma Gandhi busstation i södra Hyderabad på väg mot Zaheerabad, en ort inte alls långt från Pastapur där jag skulle spendera närmaste månaderna. Med vinden blåsandes i mitt ansikte snurrade tankarna i mitt huvud. Vad kan jag förvänta mig av en liten indisk by?

Tre timmar senare. Jag och mina två väskor krånglade oss ut ur bussen. Ett samtal till Suresh och jag och mina väskor satt i en vit jeep tillsammans med honom och en förare. Efter lite lätt middag och lite fruktinköp blåste vinden återigen i mitt ansikte för att tio minuter senare slut utanför ett litet hus. Mitt hus. Jag möttes av två kvinnor. ”Det här är Shakunthia”, berättade Suresh, ”hon kommer laga din mat”. Kvinnan kom vankandes med en käpp och hälsade ”Namaste”. Suresh fortsatte; ”Det här är Veeramma, hon städar åt dig om du vill”. Några till Namaste utbyttes och vi fortsatte in i huset. Ett mysigt litet hus med sovrum, kök och vardagsrum. Och så en liten trädgård.

Första dagarna i mitt lilla hus var det många nyfikna besökare. Kvinnor i tajta hårknutar och vackra saris. Jag gjorde mitt bästa för att förstå tecken hit och dit. Resten fyllde kockerskan i. Vad hon hade att säga om mig, det vet jag inte men jag kunde förstå att hon var besviken på att jag inte åt tillräckligt. För tillsammans med otaliga besök i mitt lilla hus av män och kvinnor som kom för att säga Namaste kom även ett annat besök – magsjukan. Omställning i mat och annat gjorde att magsjuka för förta gången (!) tågade in till mig i Indien. Efter att Suresh och Sandeep insisterat blev det idag läkarbesök. Ordinerad juice och ingen kryddstark mat. Från Sverige fick jag råd om lite men ofta. Och trött på magsjuka som jag var så gjorde jag mitt bästa för att vara en lydig patient.

Ikväll kom Jayappa förbi mitt hur. Han gav mig ett löv och tog båda mina händer i sina. ”Namaste”. ”Namaste”, svarade jag. Med tecken visade han mig att jag skulle följa med honom. ”Home”. Jag hoppade upp på hans moped och vi åkte kanske två hundra meter till hans hem. Jag togs emot av hela hans familj – hans fru, två döttrar och två söner. De bjöd in mig i sitt allrum. Som tur för mig så pratade hans ena son engelska och översatte mellan mig och Jayappas familj. Han berättade familjen är väldigt tacksamma för DDS för innan DDS hade hans far arbetat som dagavlönad arbetare men idag, tack vare DDS har han tre acres land och han och hans syskon har alla kunnat gå i skolan. De serverade mig med kryddstarka snacks och sött bröd följt av kryddigt ris med grönsaker och vatten. I motsats till alla läkarråd var det bara att äta. Vi pratade lite om DDS och om den pågående festivalen i Indien – Dussehra. Mot slutet av konversationen så översatte sonen att familjen precis hade sagt att jag pratade så lugnt till dem. ”Hur då”, frågade jag, ”är det min dialekt?” ”Nee”, svarade han, ”de menar att du bemöter dem med respekt”. Det var nog den finaste kommentaren jag kunde få. Tack, svarade jag, sa hej till magsjukan och fortsatte äta mycket och sällan av det kryddstarka riset och grönsakerna.

1 kommentar

Filed under Sofia Persson