Tag Archives: Narayanbagar

The very first Christmas in Kewar

Jul jul jul, strålande jul. Ni kanske undrar, ”Har de någon julkänsla där borta ens, i sprakande Indien?” Nja, jag kan väl säga att för vår del så kommer den och går lite precis som när solen går ner och vi står och nynnar på ”Jag såg mamma kyssa tomten” medan vi lagar mat i köket. Julstämningen smyger sig på oss ibland när vi öppnar den första clementinen på morgonen, eller när vi får känna doften av de pepparkakor (som för övrigt var i smulor, men det sket vi i) som vi fått skickat till oss hela vägen från Sverige.

Redan långt innan julen hade börjat göra sig påmind hade vi bestämt att vi skulle arrangera en julfest för våra grannar och kollegor. Våra idéer sprutade helt vilt och vi tänkte ut både lekar och mat som vi skulle bjuda på. Vi förberedde våra vänner noga och berättade flera dagar innan att det skulle vara en julfest i vår by, Kewar, och hoppades på att alla hade uppfattat att vi skulle hålla i den och att alla var välkomna.

Vi bestämde oss för att annandag jul var en bra dag, för då hade vi fått möjlighet till att själva få fira lite och vi kunde också få tid till att förbereda allting. Vi hade såklart planerat en hel meny för festen – det skulle bjudas på brända mandlar, äppelmos (som vi gav bort till våra grannar i återanvända kokosolja-burkar), äppeldryck gjord på kokta äpplen, socker och kanelblad, jordnötter, daim och kola som Karin köpt med sig från flygplatsen, och sen självklart risgrynsgröt. Risgrynsgröten, som grannarna själva känner till, heter i deras bemärkelse kheer (kir) och är gjord på ris, ghee, socker och mjölk. Under hela förmiddagen och eftermiddagen gick vi runt och förberedde, satte på julmusik i våra högtalare och pysslade med att bland annat trycka nejlikor i apelsiner. När det närmade sig fest-dags gick vi iväg till våra grannar, där bland annat vår kära Dadi (farmor på Hindi) bor. Hon hade erbjudit sig att hjälpa oss med att laga kheer till alla våra gäster och det var vi väldigt glada över. Vi hade köpt på oss fem kilo ris i förhoppning att det skulle räcka till alla gäster, Dadi (som egentligen heter Asha) gav oss en sned blick när vi visade henne den stora påsen med ris och sa något på hindi, jag och Caroline rykte på axlarna som om att vi sa: ”Ja, vi vet inte. Kommer det att räcka?”

Caroline och jag följde med Dadi in i deras kök som är ett litet mörkt rum med tjocka, inrökta väggar och längst in i ena hörnet har de angjort en öppen eldplats. Det tog inte långt tid innan de hade fått igång elden och det började bli varmt och rökigt i rummet. Dadi Asha satt på golvet närmast elden och jag och Caroline satt bredvid henne, njöt av hennes sällskap och att vi fick vara med under tillagningen av kheeren. Vi märkte tydligt att Dadi Asha och de andra grannkvinnorna (som också kom och satt med oss i köket) inte var helt nöjda med våra inköp av varor på sättet de muttrade och pekade på grejerna. Ingen bra mjölk (det ska såklart vara äkta, rik ko- eller buffalomjölk), inte tillräckligt med socker och tydligen konstigt att vi ville ha saffran i gröten. Vi gav dem helt egna tyglar att göra vad de ville med riset och de andra varorna, och Dadi Asha bestämde helt enkelt att vi skulle göra fyra kilo kheer. Jaja, tänkte vi, det blir väl säkert bra! En och en halv timme senare hade gästerna börjat komma till vår tillställning och samlats utanför vid by-templets ingång. Vi hade klätt gården med ljuslyktor som vi hade fått låna av våra grannar och även fått dit några större högtalare som vi nu spelade ”White Christmas” ifrån. Det var kallt ute och Fanny och Karin gick runt och bjöd alla på vår varma äppeldryck som det rök ifrån när de hällde upp i olika små och stora glas. Nu var det julstämning! Alla våra kollegor från UYRDC hade dykt upp och även våra kära grannbarn, grannmostrar, grannfarmors och grannfarbröder.

När vi hade minglat ett tag och fått beröm för våra mandlar och dryck bestämde vi oss för att sätta igång med lekarna. Vi plockade fram två potatisar och två skedar och bad alla att dela upp sig i två lag, blandat vuxna och barn. Alla, inklusive de vuxna, blev väldigt exalterade när de insåg att vi skulle leka och organiserade sig snabbt. Jag och Caroline ställde oss längst fram i varje led av lagen, med varsin sked i munnen, med potatisen vilande i skeden. Karin räknade ner och på tre sprang vi iväg mot två vattenflaskor vi satt som mål som vi skulle runda innan vi joggade tillbaka till lagen. Barnen skrek av lycka och exaltation när de insåg vad leken gick ut på och kunde inte vänta tills de fick prova.

Vi hade även lyckats köpa två halmsäckar från marknaden som vi tänkte leka Hoppa Säck med, och även denna gång visade Karin och Caroline hur leken skulle gå till och det gick fort för dem att hänga med på vad som skulle ske. Snabbast in i mål, även om barnen många gånger ville hoppa mer än en gång och ville inte låta de andra vuxna lagmedlemmarna få prova. Det blev även Irländsk Julafton (eller Dansk som vi också kom fram till att leken heter) och Doppa-penna-i-flaska som också blev en succé. Speciellt Irländsk Julafton (som går ut på att en snurrar tio varv runt en pinne, sedan springa/jogga/gå på bästa förmåga fram till målet och komma tillbaka till laget) som jag erbjöd mig att visa, och ja.. alla som känner mig väl vet att jag varken är särskilt smidig eller går bra ihop med snurriga grejer så ni kan ju gissa hur det gick. Efter tio snabba varv tog jag en avstickare direkt åt vänster och föll in i en trappa. Jag tog mig dock snabbt upp igen och med famlande steg tog jag mig runt om flaskan och tillbaka igen. OBSERVERA att jag gjorde detta helt utan att slå mig! Alla vek sig såklart av skratt, och mitt lag förlorade på grund av min lilla uppvisning, men vad gör det?

Efter alla lekar blev det dans för fulla muggar. Det spelades Garwhali (Garwhal är den lokala kulturen som innefattar bland annat ett eget språk, dans, mat och sedvänjor) musik och vi dansade ihop med alla gäster tills Siddharth, vår handledare, satte på engelsk twist och vi började twista. Till vår stora underhållning märkte vi att många av barnen och de vuxna blev lite ställda när de plötsligt skulle dansa till denna typen av musik. Vi försökte visa dem, likt hur de har visat oss hur vi ska dansa Garhwali dans och vi delade många skratt ihop.

När festen led mot sitt slut, tackade många av våra vänner oss för att vi gett dem deras första ”Christmas party” – upplevelse. Det kändes underbart att vi kunde få visa dem lite av vår kultur, även om det inte blev typiskt enligt hur vi brukar fira hemma. Huvudsaken för oss var att umgås och ge en liten bit av oss, till dem.

Och julmat fick vi också över, för den som är nyfiken på hur det gick med kheeren. Fyra kilo ris var för tok för mycket, och vi fick äta kheer i flera dagar efter. Så där lagom så att bara tanken av gröten gör att det växer i munnen på en. Med andra ord, precis så som det ska vara med julmat!

 

God fortsättning på er!

Linnéa på UYRDC

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

15 Villages in 21 Days

After an 8 hour jeep ride through the Himalayas, we have arrived to the little and beautiful village of Narayanbagar, where UYRDC is based. Johan and I will be staying here for about a month, learning as much as possible about UYRDCs work in the Chamoli District.

IMG_2714

Crazy landslides on the way to Narayanbagar

Compared to SOPHIA who work with the Van Gujjars, UYRDC work with the hill communities to facilitate the community forests rights and better management of Van Panchayats (Forest Council) under the Forest Rights Act. The programme is covering 25 villages (905 households) in Narayanbagar Development Block, Uttarakhand,

During our stay here, Johan and I will visit 15 of these 25 villages. First out was Maltura village comprising of 30 households. When we arrived yesterday to the village we were immediately welcomed by a group of women with smiles and tea (the best tea I had in India so far). Around 20 women had come to join the meeting with UYRDC. The meeting started with Gnaishi Devi chairperson of the Van Panchayats holding a speech about the village need to use the forest. It then turned to a general discussion as well as showing their social mapping. The village use this social mapping as evidence to show that they used the forest for 75 years as required by the Forest Rights Act.

 

IMG_2763

Gnaishi Devi speaking about the village need to use the forest

IMG_2768

Social mapping, showing evidence that Maltura village used the forest for 75 years

Today awaits a new village namely Acer. I am so grateful to have the opportunity to meet these people fighting for their forest rights.

1 kommentar

Filed under Uncategorized