Tag Archives: Narainbagar

The very first Christmas in Kewar

Jul jul jul, strålande jul. Ni kanske undrar, ”Har de någon julkänsla där borta ens, i sprakande Indien?” Nja, jag kan väl säga att för vår del så kommer den och går lite precis som när solen går ner och vi står och nynnar på ”Jag såg mamma kyssa tomten” medan vi lagar mat i köket. Julstämningen smyger sig på oss ibland när vi öppnar den första clementinen på morgonen, eller när vi får känna doften av de pepparkakor (som för övrigt var i smulor, men det sket vi i) som vi fått skickat till oss hela vägen från Sverige.

Redan långt innan julen hade börjat göra sig påmind hade vi bestämt att vi skulle arrangera en julfest för våra grannar och kollegor. Våra idéer sprutade helt vilt och vi tänkte ut både lekar och mat som vi skulle bjuda på. Vi förberedde våra vänner noga och berättade flera dagar innan att det skulle vara en julfest i vår by, Kewar, och hoppades på att alla hade uppfattat att vi skulle hålla i den och att alla var välkomna.

Vi bestämde oss för att annandag jul var en bra dag, för då hade vi fått möjlighet till att själva få fira lite och vi kunde också få tid till att förbereda allting. Vi hade såklart planerat en hel meny för festen – det skulle bjudas på brända mandlar, äppelmos (som vi gav bort till våra grannar i återanvända kokosolja-burkar), äppeldryck gjord på kokta äpplen, socker och kanelblad, jordnötter, daim och kola som Karin köpt med sig från flygplatsen, och sen självklart risgrynsgröt. Risgrynsgröten, som grannarna själva känner till, heter i deras bemärkelse kheer (kir) och är gjord på ris, ghee, socker och mjölk. Under hela förmiddagen och eftermiddagen gick vi runt och förberedde, satte på julmusik i våra högtalare och pysslade med att bland annat trycka nejlikor i apelsiner. När det närmade sig fest-dags gick vi iväg till våra grannar, där bland annat vår kära Dadi (farmor på Hindi) bor. Hon hade erbjudit sig att hjälpa oss med att laga kheer till alla våra gäster och det var vi väldigt glada över. Vi hade köpt på oss fem kilo ris i förhoppning att det skulle räcka till alla gäster, Dadi (som egentligen heter Asha) gav oss en sned blick när vi visade henne den stora påsen med ris och sa något på hindi, jag och Caroline rykte på axlarna som om att vi sa: ”Ja, vi vet inte. Kommer det att räcka?”

Caroline och jag följde med Dadi in i deras kök som är ett litet mörkt rum med tjocka, inrökta väggar och längst in i ena hörnet har de angjort en öppen eldplats. Det tog inte långt tid innan de hade fått igång elden och det började bli varmt och rökigt i rummet. Dadi Asha satt på golvet närmast elden och jag och Caroline satt bredvid henne, njöt av hennes sällskap och att vi fick vara med under tillagningen av kheeren. Vi märkte tydligt att Dadi Asha och de andra grannkvinnorna (som också kom och satt med oss i köket) inte var helt nöjda med våra inköp av varor på sättet de muttrade och pekade på grejerna. Ingen bra mjölk (det ska såklart vara äkta, rik ko- eller buffalomjölk), inte tillräckligt med socker och tydligen konstigt att vi ville ha saffran i gröten. Vi gav dem helt egna tyglar att göra vad de ville med riset och de andra varorna, och Dadi Asha bestämde helt enkelt att vi skulle göra fyra kilo kheer. Jaja, tänkte vi, det blir väl säkert bra! En och en halv timme senare hade gästerna börjat komma till vår tillställning och samlats utanför vid by-templets ingång. Vi hade klätt gården med ljuslyktor som vi hade fått låna av våra grannar och även fått dit några större högtalare som vi nu spelade ”White Christmas” ifrån. Det var kallt ute och Fanny och Karin gick runt och bjöd alla på vår varma äppeldryck som det rök ifrån när de hällde upp i olika små och stora glas. Nu var det julstämning! Alla våra kollegor från UYRDC hade dykt upp och även våra kära grannbarn, grannmostrar, grannfarmors och grannfarbröder.

När vi hade minglat ett tag och fått beröm för våra mandlar och dryck bestämde vi oss för att sätta igång med lekarna. Vi plockade fram två potatisar och två skedar och bad alla att dela upp sig i två lag, blandat vuxna och barn. Alla, inklusive de vuxna, blev väldigt exalterade när de insåg att vi skulle leka och organiserade sig snabbt. Jag och Caroline ställde oss längst fram i varje led av lagen, med varsin sked i munnen, med potatisen vilande i skeden. Karin räknade ner och på tre sprang vi iväg mot två vattenflaskor vi satt som mål som vi skulle runda innan vi joggade tillbaka till lagen. Barnen skrek av lycka och exaltation när de insåg vad leken gick ut på och kunde inte vänta tills de fick prova.

Vi hade även lyckats köpa två halmsäckar från marknaden som vi tänkte leka Hoppa Säck med, och även denna gång visade Karin och Caroline hur leken skulle gå till och det gick fort för dem att hänga med på vad som skulle ske. Snabbast in i mål, även om barnen många gånger ville hoppa mer än en gång och ville inte låta de andra vuxna lagmedlemmarna få prova. Det blev även Irländsk Julafton (eller Dansk som vi också kom fram till att leken heter) och Doppa-penna-i-flaska som också blev en succé. Speciellt Irländsk Julafton (som går ut på att en snurrar tio varv runt en pinne, sedan springa/jogga/gå på bästa förmåga fram till målet och komma tillbaka till laget) som jag erbjöd mig att visa, och ja.. alla som känner mig väl vet att jag varken är särskilt smidig eller går bra ihop med snurriga grejer så ni kan ju gissa hur det gick. Efter tio snabba varv tog jag en avstickare direkt åt vänster och föll in i en trappa. Jag tog mig dock snabbt upp igen och med famlande steg tog jag mig runt om flaskan och tillbaka igen. OBSERVERA att jag gjorde detta helt utan att slå mig! Alla vek sig såklart av skratt, och mitt lag förlorade på grund av min lilla uppvisning, men vad gör det?

Efter alla lekar blev det dans för fulla muggar. Det spelades Garwhali (Garwhal är den lokala kulturen som innefattar bland annat ett eget språk, dans, mat och sedvänjor) musik och vi dansade ihop med alla gäster tills Siddharth, vår handledare, satte på engelsk twist och vi började twista. Till vår stora underhållning märkte vi att många av barnen och de vuxna blev lite ställda när de plötsligt skulle dansa till denna typen av musik. Vi försökte visa dem, likt hur de har visat oss hur vi ska dansa Garhwali dans och vi delade många skratt ihop.

När festen led mot sitt slut, tackade många av våra vänner oss för att vi gett dem deras första ”Christmas party” – upplevelse. Det kändes underbart att vi kunde få visa dem lite av vår kultur, även om det inte blev typiskt enligt hur vi brukar fira hemma. Huvudsaken för oss var att umgås och ge en liten bit av oss, till dem.

Och julmat fick vi också över, för den som är nyfiken på hur det gick med kheeren. Fyra kilo ris var för tok för mycket, och vi fick äta kheer i flera dagar efter. Så där lagom så att bara tanken av gröten gör att det växer i munnen på en. Med andra ord, precis så som det ska vara med julmat!

 

God fortsättning på er!

Linnéa på UYRDC

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

Stakes are high – summarising a month’s work with UYRDC

Working with a rights-based approach entails that important political issues are at stake. A rights-based approach implies that the transfer of rights to the target groups from duty bearers, most often the government, both is the aim in itself and the mean with which the well being of a target group is improved. In doing so, political power is also transferred between different compartments of society.

When asking several of the villagers we meet in meetings in the Narainbagar development block in Chamoli district what they think would be the greatest benefit of obtaining forest rights, we most often get the answer “not being dependent upon the government anymore” in response. It is thus more of a political issue at stake here than a material one. But it is not a question of gaining an autonomous position from the state. Gaining full rights to their forests would rather levelling the playing field of bargaining power between the local forest dwellers and the government.

Today, villagers need to ask the local forest department for permission when in need of timber for building houses, often in exchange of a small “commission” to the forest officer, as witnessed by many of the villagers we speak to. This is a typical example of patronage – the patron (government) keeps their clients (citizens) dependent upon him by arbitrarily delivering goods and services which the government have monopoly over thereby limiting the possibility of holding government accountable. When informing the villagers on this, the UYRDC field workers often use the metaphor of how parents give their children a lollipop in order to keep them satisfied, and how the kid need to behave (stay loyal in the case of the citizens) in order to get the candy. Obtaining full forest rights would do away with such a skewed relationship, at least based on forest resources.

In developing an approach for a forthcoming review of this forest rights project, we have tried to identify what the villagers themselves think is the greatest achievement of the project this far. An overwhelming majority answers “awareness” and “knowledge” about “our right to our forest and about the forest rights act”. In addition to this, the women also state that they today are more confident when talking about their opinions on how the forest should be managed. The inclusion of women in forest management decisions is vital, both for the condition of the forests and as a democratic right in itself.

These two achievements both indicate that the villagers have been empowered in their role as citizens where they now are expected to play a more active role in local political participation. The empowerment of the villagers thus contributes to one of the important objectives of the forest rights project: to strengthen the decision-making procedures of the local communities.

Whatever the efforts of the central government to dilute the forest right act, the strengthened awareness of the villagers of the Narainbagar area will have substantial positive consequences both for local democracy as well as for the management of the forests.

 

Danuli Devi of Maita Talla talks about the importance of uniting within the village in order to obtain forest rights. I practical terms, this is important when establishing the customary boundaries which the claim  is based on.

Danuli Devi of Maita Talla talks about the importance of creating unity within the village in order to obtain forest rights. I practical terms, this is important when establishing the customary boundaries which the claim for their forest rights is based on.

 

//Johan

2 kommentarer

Filed under Johan Lidholm

Himalaya slår tillbaka: Vad hände?

”Jag har bott här i 60 år, jag har upplevt 60 monsuner, men jag har aldrig upplevt sådant regn förut.” Orden är Devola Devis, en kvinna i byn Harmani ungefär 30 minuters bilväg från Narainbagar. Harmani ligger på en sluttning ner mot floden Pindar, som så många andra byar i området. Katastrofen började med vanligt regn den 15 juni i år. Natten mot den 16e ökade regnet till en förödande kraft, en kraft som bara fortsatte hamra på invånarna i byn. ”Vi stannade inne under de där dagarna, under tre dagar var det omöjligt att ens gå utanför huset. Vi kunde höra jordskreden och de fallande stenarna, det var omöjligt för någon att sova. Vi var väldigt oroliga att vårt hus skulle kollapsa. När som helst kunde en stor sten komma flygande ovanifrån, och under oss fortsatte floden svälla”, berättar Devola Devi. De flesta hus i byn skadades, och många lever nu i hus som inte är säkra, som har sprickor i väggarna och hål i taken. Hus som är livsfarliga att bo i under vintern som nu är i antågande.

De officiella siffrorna för katastrofen i Uttarakhand är att mer än 5700 människor dog inom loppet av några dagar. Förmodligen dog många fler än så, turister som inte var registrerade, gästarbetare från Nepal som vistades i landet illegalt. Utöver de mänskliga förlusterna ödelades många byar, vägar och broar. Historier som de från Harmani kan man höra i de flesta byar i området, historier om skadade hus, förstörda åkrar och döda boskap. Monsunen kom tidigt i år, vanligtvis börjar monsunperioden i juli, och därför var få människor förberedda på det kraftiga regnet. Uttarakhand är känt för sina många floder. Både Ganges och Yamuna, som förser stora delar av Indien med vatten, har sitt ursprung ur de många floder som rinner ut från Himalaya. Det kraftiga regnet fick floderna att svälla som aldrig förut, och de förstörde allt i sin väg; byar, broar, vägar och människor. Värst drabbades den för hinduer heliga staden Kedarnath, där tusentals människor dödades av den rasande floden som sköljde bort i princip hela staden. Döden kom dock inte bara underifrån, den kom också ovanifrån. Det kraftiga regnet skapade otaliga jordskred som drog med sig hela byar ner i floden. Idag täcks Himalayas vackra bergsidor av stora sår där jordskreden dragit fram.

 Image

Geografin i Himalaya är efter katastrofen i juni förändrad. Byar som en gång fanns finns inte mer, och floderna har tagit nya förlopp. Just detta hände också i vår hemby, Narainbagar. Bron som förband de två sidorna av byn är bortspolad. Brofästet på ena sidan ligger nu mitt i floden. Tillsammans med bron försvann 23 hus när floden ändrade förlopp. Hus, affärer och åkrar gick förlorade, och de kan aldrig byggas upp igen. Där de en gång låg flyter idag floden fram. Och då hade ändå människorna i Narainbagar tur. Floden svalde husen under dagtid, så människorna var beredda. Ingen dog. Däremot förlorade många människor sin försörjning. De överlevde katastrofen, men framtiden vet de ingenting om.  

Image

Den översta bilden är tagen den 16 juni, bara timmar innan bron rasar. Den nedersta bilden är tagen från exakt samma position fyra månader senare. Det bortre brohuvudet står nu mitt i floden, och alla hus runtomkring svaldes av floden.

 

/Petter Gustafsson    

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Petter bryter tystnaden

Jag är mycket medveten om det skrala bloggandet från min sida den senaste månaden. Det har en förklaring. Under oktober har jag och Micaela befunnit oss i Narainbagar, ni vet, man svänger ut på Rajpur Road, tar vänster efter den stora kon som ligger och vilar mitt i vägen, och så fortsätter man upp i Himalaya i 9 timmar. Där har vi varit.

Image

Narainbagar, vårt hem under en månad.

Narainbagar är en by som ligger i distriktet Chamoli i Uttarakhand, ett område hårt drabbat av katastrofen i juni i år. Internet i byn fungerar mycket svagt, och det är min ursäkt för en månads tystnad på bloggen. När jag frågar Harpal, en av våra handledare, vad som har hänt med deras trådlösa internet pekar han ner i floden och konstaterar: ”det ligger där nere”. På botten av floden ser man resterna av ett metalltorn. Monsunen stal vårt internet. Istället för att under oktober pumpa ut blogginlägg har jag samlat på mig en massa information, framförallt om vad som hände under de där förödande dagarna i juni, och vad som låg bakom katastrofen. Det ska jag gå in djupare på i senare blogginlägg, istället vill jag börja med att beskriva vad jag och Micaela gjorde i en liten by i en djup dalgång i Himalaya. Hur hamnade vi här? Jo, i byn Narainbagar har organisationen UYRDC (Uttaranchal Youth and Rural Development Centre) sin utgångspunkt. UYRDC startades 1986 av redan nämnde Dr. Harpal Negi, med syftet att stärka lokalbefolkningen i området. Organisationen har genom åren haft många strängar på sin lyra, exempelvis har man arbetet med att stärka människors försörjningsmöjligheter (livelihoods), och organisationen har också arbetet mycket med att stärka kvinnors ställning genom så kallade självhjälpsgrupper, vilket Micaela har berättat om tidigare. Idag är UYRDC också en partnerorganisation till Svalorna, och det är här vi kommer in i bilden. Tillsammans med SOPHIA är UYRDC en del av Svalornas ”Agency and Forest Rights Programme” som syftar till att öka lokala samhällens rätt till skogen de är beroende av. Befolkningen i byarna runt Narainbagar är just det, beroende av skogen för sin överlevnad. Därför arbetar UYRDC med att informera människorna om de rättigheter till skogen som de har genom Forest Right Act, en lag som klubbades igen av det indiska parlamentet 2006. UYRDC hjälper också till med att förbereda och skicka in ansökningar om rättigheter till skogsområden enligt lagen.

Image

Utsikt från Koti, en by strax ovanför Narainbagar.

Under min månad i Himalaya har jag framförallt samlat information om katastrofen som inträffade i Uttarakhand i juni. Jag har genom böcker, artiklar, diskussioner, möten och intervjuer försökt sammanställa en bild av vad som egentligen hände, de bakomliggande orsakerna till varför det hände, och hur katastrofen påverkade människors liv. Mitt arbete med att förstå katastrofen är en del av ”Agency and Forest Righs Programme” eftersom allt hänger ihop. Katastrofen och skogen är tätt sammankopplade, och i Himalaya till och med mer än på många andra ställen är det omöjligt att separera människan och naturen. I kommande blogginlägg hoppas jag kunna visa hur allt hänger samman, och varför människors rättigheter till skogen inte bara är en kamp för lokala sociala rättigheter också också en kamp för att mildra framtida katastrofer inte bara i Himalaya utan i stora delar av Indien.

Image

Möte om Forest Rights i byn Asher.

 

/Petter Gustafsson

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized