Tag Archives: möten

Hälsningar från Kotagiri

Nu har vi varit i Indien i ett par veckor och det är en hel del intryck att sortera både från Bangalore och Kotagiri. Först och främst skulle jag dock vilja skriva en kort kommentar om valet i Sverige: Vilket skitval. Jag skulle kunna skriva långt om mina tankar kring fascismens framgång och använda ord som inskränkthet, oanständighet, och uppgivenhet men jag tänker att ni inte har sökt er hit för en analys av Sveriges deprimerande politiska landskap så här får ni istället en bild på vår granne Turbo.

 

IMG_9534

 

Bangalore bjöd på inspiration och mängder med god mat. Inspiration i form av tre väldigt intressanta föreläsningar från tre väldigt intressanta civilsamhällesaktörer. Vikten av samordning och solidaritet i ett hårdnande politiskt klimat var en gemensam nämnare för dessa diskussioner. Optimismen och engagemanget för frågor gällande mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa var inspirerande och något att hålla fast vid. Den indiska kontexten är givetvis väsensskild från den svenska på många sätt, men det finns även likheter. Ett aktivt, levande, och politiskt relevant civilsamhälle blir allt viktigare, inte minst i ljuset av de senaste valresultaten i båda länderna.

 

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

 

Efter fem dagar i Bangalore bytte Ida och jag storstadsmyllret mot Nilgiris blåa berg. Det första vi ser när taxin slingrar sig upp för bergen mot vår nya lilla hemstad Kotagiri är en enorm Gaur-tjur. Det ska visa sig att detta ska bli ett av många möten med dessa enorma djur då de är ett vardagligt inslag i skogarna och teplantagen på sluttningarna kring staden. Tydligen befinner sig vårt hus mitt i deras vandringsväg så vi har fått strikta förhållningsorder om ficklampor och försiktighet.

 

Gaur (Indisk Bison)

Gaur (Indisk Bison)

 

Våran handledare Archana välkomnade oss på kontoret och gav oss en första introduktion till Svalornas partner Keystone Foundation, vår arbetsplats fram till slutet på januari. Det är en imponerande organisation med flera olika program centrerade kring naturskydd, livelihoods, kultur, och ekologisk livsmedelsproduktion samt samspelet mellan dessa. Så fort vi fixat den lite krångliga men nödvändiga registreringen hos polisen så drar vi ut i fält för att sätta igång arbetet tillsammans med de Adivasi*-grupper som Keystone samarbetar med. Ida och jag har en spännande tid framför oss!

 

Utsikten är det inget fel på

Utsikten är det inget fel på

*Adivasi är en samlingsterm för Indiens (samt Nepal och Bangladesh) urbefolkning. ”Scheduled Tribes” är den juridiska benämningen på denna väldigt heterogena grupp människor. I Nilgiris Biosphere Reserve lever ett trettiotal olika folkgrupper.

3 kommentarer

Filed under Henrik

Tack för kaffet

En vanlig lördag brukar arbetet oftast pågå till klockan två cirka, men idag stängde vi igen lite tidigare på Evidence kontor. Jag kände att jag inte riktigt var klar för dagen och bestämde mig för att fortsätta arbetet på det café som på senare tid har blivit min extra arbetsplats. Här kan man sitta ute, höra trafiken lika nära som om du vore mitt i den och dricka kallt kaffe, medan tankar och texter blir till blogginlägg, artiklar och rapporter.

För några veckor sedan läste Sofia en artikel i The Hindu som hon räckte över till mig och sa att jag måste läsa. Uppslaget berättade om fyra av Madurais kvinnliga autoförare, fyra av totalt åtta i hela staden. Den berörde både mig och Sofia. Man vet att de som kör autorickshaws antagligen inte har det så lätt i livet, med långa arbetsdagar och knapp inkomst. De flestas engelska är begränsad till några ord och gör det inte lätt för oss att prata med varandra. Artikeln berättade om de fyra kvinnornas liv på ett sätt som vi aldrig kan få berättat för oss under de skumpiga autofärderna.

Madurai verkar ha ett överskott av de små, gula bilarna. Ofta ser man dem stå uppradade i skuggan längs vägkanterna, men sovande förare i väntan på nästa kund. Det finns några förare i kvarteret som vi gärna åker med, de känner vägen mellan lägenheten och Evidence kontor utantill, med alla dess håligheter och farthinder. De flesta dagarna cyklar vi dock till kontoret men vi vinkar alltid glatt när våra vägar ibland korsas, jag och Sofia på våra cyklar och de i sina rickshaws.

Jag lämnade kontoret strax efter ett och tänkte att det kunde vara skönt att gå en bit innan jag satte mig för att åka de tio minuterna till caféet. Jag passerade många rickshaws på vägen men för ovanlighetens skull var det ingen som kallade på min uppmärksamhet.  Jag sneglade in i en som jag gick förbi och fick se en av Madurais åtta kvinnliga förare sitta och läsa tidningen. Hon uppfattade snabbt att det fanns en potentiell kund  vid hennes sida och vinkande in mig i baksätet och det bar iväg.

Eppidi irkinge? hur mår du, frågade jag. Hon vände sig om och gav ut ett högt skratt. En vanlig reaktion när man försöker sig på lite tamil. Vi skrattade tillsammans och jag undrade samtidigt hur länge hon skulle kunna köra bakåtvänd utan att orsaka en olycka. Ett skrattande nalarke, jag mår bra, fick jag till svar innan hon vände sig tillbaka mot vägen. Tamil? Jag mötte hennes blick i backspegeln och ruskade på huvudet samtidigt som jag började rabbla min repertoar. Nandri, Eppidi irkinge, nalarke, podo podo, vanga vanga … Det tog inte mer än en minut att gå igenom mitt ordförråd men vi log båda i flera minuter efteråt.

Vi sicksackade oss fram genom trafiken enligt indiska regler och nådde snart resans mål. Jag tackade, gav henne en 100 rupiesedel som visade sig vara trasig och fick lov att bytas, frågade om jag fick ta ett kort och fick ännu ett stort leende till svar. Vi tittade på bilden och hon brast ut i ännu ett skratt.

Nandri, bye bye! Lika snabbt som jag drogs in i hennes gula bil försvann hon ut i Madurais trafik igen, för att kämpa vidare om att ta plats och ta sig fram. Hennes långa skratt under vår korta färd piggade upp mitt humör mer än något kaffe kan göra.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Filed under Veronica Ahlenbäck

Från en slum till en annan

Under praktiken hos Svalorna har vi haft möjlighet att göra en nätverksresa, som har varit fri för oss att planera efter egna intressen och önskemål. Förra veckan åkte jag och Sofia därför till Chennai för att nätverka och vidga våra vyer så att säga. Tur- och returresa skedde med nattåg, vilket gav oss två dagar och en natt i staden. Det var ungefär så lång tid som kändes möjlig att avvara från Evidence kontor, när nu bara några veckor återstår av praktiken. Vi hann besöka två organisationer och träffade människor som delade med sig av sina egna erfarenheter av kastdiskriminering samt hur de ser på aktivism och förändring. Dessa möten gav oss på olika sätt ytterligare perspektiv på hur kastdiskriminering kan se ut- och på hur arbetet mot den kan bedrivas. Jag vill berätta om vad vi fick höra om och se av Chennais slumområden, som för mig innebar en ny inblick i en diskriminering som återfinns i städer över hela i Indien.    

Efter en god natts sömn på tåget möttes vi av vår hjälpande vän under resan, en fantastisk kille vid namn Stalin. Vi satte oss i Stalins bil och han körde oss mot vårt fösta möte hos Thozhamai, en organisation som arbetar för förändring både på marken och på statlig nivå. Thozhamai betyder solidaritet på tamil. Organisationen arbetar för social utveckling och rättvisa, bland annat genom projekt riktade mot kvinnor och barn i Chennais slumområden. Efter att ha träffat organisationens ledare Devaneyan och fått en introduktion deras arbete, sätter vi oss åter i bilen och åker mot Semmencherry som är ett av områdena där Thozhamai bedriver sin verksamhet.

Chennai uppenbarade sig genom bilrutan som en stad större och mer kaotiskt än Madurai, som tycks bli mindre och mer bekant ju längre tiden går. Under våra bilfärder berättade Stalin om staden och livet där. Genom att köra runt människor lika vilsna som oss har han lärt sig prata engelska, berättade han lite stolt samtidigt som han ursäktade sig att den inte var så bra. Han är engagerad i sociala frågor och har en inneboende aktivist i sig. Jag undrar vad han kommer att syssla med i framtiden.

Vi lämnar Chennais värsta trafikkaos bakom oss och svänger in på en raksträcka. Vägen leder till ett område som omges av en mur, ett slags gated community för stadens fattiga. Av wikipedia beskrivs Semmencherry som en förort men av människorna som berättat om det beskrivs det som ett slumområde. Ett område uppbyggt för att ta emot människor som systematiskt omplaceras från slumområdena i centrala Chennai. Dessa jämnas nämligen med marken för att ge plats för vackrare skapelser i form av hotell, företag och parker. Allt i utvecklingens namn. Människorna i slummen får flytta till ”riktiga hus” och marken där deras skjul stod kan nyttjas till så kallade utvecklande ändamål.

Nancy, som är en av Thozhamais anställda, tar oss med på en vandring i området. Semmencherry består av kvadratiska tvåvåningsbyggnader uppställda i rader som formar ett slags rutmönster till bostadsområde. Varje betongblock huserar åtta familjer. Lägenheterna är små och inte anpassade för familjer att bo i. Mellan byggnaderna har vallgravar av vatten skapats. En kvinna vill visa oss sitt hem, för att nå dörren balanserar vi på tegelstenar som ställts ut som öar för att överkomma vattnet. Ett dåligt avrinningssystem gör att gatorna fylls med vatten så fort det regnar vilket skapar en trivsam miljö för myggor och andra insekter.

IMG_3912

Kvinnans lägenhet består av två rum. Ett utgör både hall, sovrum och vardagsrum, med en säng som tar upp större delen av rummet. Bredvid finns ett trångt kök. Hon bor här med sin man och sina två barn. Betalar de månadshyran i 20 år går huset över i deras ägo. Så gäller avtalet för de familjer som flyttar in i betonghusen. En dålig deal, berättade Devaneyan innan vi lämnade hans kontor. Jämfört med vad marken de lämnar blir värd för de etableringar som kommer att byggas upp, är ett löfte att om 20 år få äga ett hus som redan nu är slitet och gammalt, ett avtal med en klar vinnare och en förlorare.

Stadens ledare lurar sin befolkning. Detta har pågått i åratal men har för tillfället upphört, då val väntar nästa år. Nu vill politikerna ha även slumbefolkningens röster på sin sida och har stoppat förflyttningarna. Efter valet kommer de sannolikt att tas upp igen, med fortsatta argument om att utveckla staden, göra den attraktiv, tillgänglig och vacker. Fattiga människor ingår inte i den visionen, slummen ska bort och människorna försvinna med den.

Vi vandrar vidare och besöker en av Semmencherrys ransoneringsbutiker. Vi får veta att det är en lugn dag, andra dagar kan det vara en kamp i butiken mellan människor som försöker få den del mat som de berättigas genom sitt ransoneringskort. I området finns totalt finns fyra sådana butiker där regeringen distribuerar basmatvaror till låga priser. Men i Semmencherry överskrider befolkningsmängden det antal distributionskort som butikerna har kapacitet att ta emot. Maten räcker således inte till alla. Detta har skapat en svart marknad för matvaror, som säljs till högre priser av de som lyckas få sin beskära del. Situationen har varit så länge nu, men regeringen gör inget åt det, berättar Nancy.

Semmencherry ligger lång ifrån Chennais stadskärna och transportmöjligheterna in och ut därifrån är dåliga. Det går några bussar om dagen, men inte till de områden där många av invånarna brukade bo och arbeta. Många kvinnor arbetade som hushållerskor och när de inte längre kan ta sig till sina arbetsgivare har många tvingats säga upp sig. De som fortfarande pendlar in till staden riskerar att utsättas för sexuella trakasserier och övergrepp på bussarna.  De som stannar i Semmencherry söker jobb dag för dag och saknar tryggheten som ett fast arbete innebär. De omgivande byggnadskonstruktionerna vars kroppar syns i skyn på andra sidan muren erbjuder anställning för en del män, som också kan finna jobb som elektriker och målare. Men även detta är dag för dag och i många fall går inkomsten direkt till alkoholhandlaren. Kvinnorna är i behov av egna inkomstmöjligheter men dessa är få i Semmencherrys närmaste omgivningar.

För barnen har flytten också inneburit långa bussresor för att ta sig till sina skolor. För dem som går kvar. Det finns två avgiftsfria skolor i området, men dessa är av mycket lägre standard än skolorna i centrala Chennai. Många barn har därför hoppat av skolan helt.

Thozhamai bedriver flera projekt i Semmencherry riktade mot kvinnor och barn, som på många vis är väldigt utsatta i området. Barnäktenskap förekommer och många tjejer får barn innan de själva är vuxna. För dessa tjejer finns flera stödgrupper att gå till. Där får de utrymme att prata om bland annat sexuell hälsa och rättigheter. De finns också en grupp där de tillsammans lär sig att sy. De som fullgör kursen tilldelas ett certifikat och en symaskin och får därmed en möjlighet till egen inkomst.

Flera organisationer är verksamma i området och arbetar för att förbättra situationen för invånarna. Vi frågar Nancy om det finns några som vänder sig till män, och får svaret nej. De flesta projekt riktar sig direkt mot kvinnor och barn och arbetar exklusivt för att stärka deras rättigheter. Samtidigt får vi höra att en av de främsta bakomliggande orsakerna till våldet mot kvinnor, barnäktenskapen och övergreppen, är den utbredda alkoholismen som ses bland männen. Utan insatser riktade även mot dem är det svårt att föreställa sig en långsiktig förbättring av situationen i Semmencherry.

Husen i Semmencherry står till synes stadigt i vattnet. Men människors sociala trygghet raseras i och med flytten. Kontaktnät som byggts upp under åratal och försett människor med arbeten och inkomst blir plötsligt avlägsna.  Tvångsförflyttningen innebär att vuxna förlora sina arbetstillfällen och barnen förlorar sina möjligheter till en bra utbildning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa dag visar Stalin oss den andra slummen, den som ska försvinna. Vi åker längsmed Chennais strandremsa. Efter ett tag skyms havsutsikten av skjulliknande hus som kantar vägen på båda sidor. Tvätt som fladdrar och barn som leker som i vilket område som helst. Getter och höns rör sig som de vill. Så mycket färger och former, ett riktigt myller ser jag genom bilrutan. Stalin pekar in i en av gränderna och berättar att där bor han med sin familj. Hans familj är en av många som riskerar förflyttning. Han vill inte flytta därifrån, han tänker kämpa emot med allt han kan.  På ett ställe delas området av en tom yta, där har hus redan rivits ned.

Slummen har också sina problem. Människor kämpar för att leva, men de vet vad de kämpar med på ett sätt. Många har bott där i hela sina liv, kanske i generationer bakåt. Det är där de har sina relationer, sitt nätverk och sin kunskap. Att bli tvångsförflyttad från sitt hem och plötsligt flyttas till ett annat är ingen enkel förändring. Att tvångsförflytta människor ut från staden förstärker den segregering som redan existerar. De flesta invånarna i Semmencherry och i Chennais slumområden är Daliter, uppskattningsvis 80-90 % är de siffror vi får höra. Chennai blir en plats för människor av högre klass och kast, medan stadens fattiga och daliter sopas undan och förpassas till periferin. En fysisk och social åtskiljning av människor, som på inget vis är unik för Chennai. Liknande utveckling ses i många städer i Indien. Liknande utveckling ses i många städer i världen.

Slutligen, Devaneyan har ett meddelande som han vill ska spridas. Det finns nämligen en myt om att Tamil Nadu är en utvecklad delstat. Det säger han inte stämmer. Detsamma säger verkligheten.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Filed under Veronica Ahlenbäck

Hej Magsjuka

Nu har jag alltså bytt läge. Från den stora staden till den lilla byn på landet. Från avgaser påväg till jobbet till väckning klockan sex av att tuppen gal!

Häromdagen hoppade jag mig på en skumpig bussfärd från Mahatma Gandhi busstation i södra Hyderabad på väg mot Zaheerabad, en ort inte alls långt från Pastapur där jag skulle spendera närmaste månaderna. Med vinden blåsandes i mitt ansikte snurrade tankarna i mitt huvud. Vad kan jag förvänta mig av en liten indisk by?

Tre timmar senare. Jag och mina två väskor krånglade oss ut ur bussen. Ett samtal till Suresh och jag och mina väskor satt i en vit jeep tillsammans med honom och en förare. Efter lite lätt middag och lite fruktinköp blåste vinden återigen i mitt ansikte för att tio minuter senare slut utanför ett litet hus. Mitt hus. Jag möttes av två kvinnor. ”Det här är Shakunthia”, berättade Suresh, ”hon kommer laga din mat”. Kvinnan kom vankandes med en käpp och hälsade ”Namaste”. Suresh fortsatte; ”Det här är Veeramma, hon städar åt dig om du vill”. Några till Namaste utbyttes och vi fortsatte in i huset. Ett mysigt litet hus med sovrum, kök och vardagsrum. Och så en liten trädgård.

Första dagarna i mitt lilla hus var det många nyfikna besökare. Kvinnor i tajta hårknutar och vackra saris. Jag gjorde mitt bästa för att förstå tecken hit och dit. Resten fyllde kockerskan i. Vad hon hade att säga om mig, det vet jag inte men jag kunde förstå att hon var besviken på att jag inte åt tillräckligt. För tillsammans med otaliga besök i mitt lilla hus av män och kvinnor som kom för att säga Namaste kom även ett annat besök – magsjukan. Omställning i mat och annat gjorde att magsjuka för förta gången (!) tågade in till mig i Indien. Efter att Suresh och Sandeep insisterat blev det idag läkarbesök. Ordinerad juice och ingen kryddstark mat. Från Sverige fick jag råd om lite men ofta. Och trött på magsjuka som jag var så gjorde jag mitt bästa för att vara en lydig patient.

Ikväll kom Jayappa förbi mitt hur. Han gav mig ett löv och tog båda mina händer i sina. ”Namaste”. ”Namaste”, svarade jag. Med tecken visade han mig att jag skulle följa med honom. ”Home”. Jag hoppade upp på hans moped och vi åkte kanske två hundra meter till hans hem. Jag togs emot av hela hans familj – hans fru, två döttrar och två söner. De bjöd in mig i sitt allrum. Som tur för mig så pratade hans ena son engelska och översatte mellan mig och Jayappas familj. Han berättade familjen är väldigt tacksamma för DDS för innan DDS hade hans far arbetat som dagavlönad arbetare men idag, tack vare DDS har han tre acres land och han och hans syskon har alla kunnat gå i skolan. De serverade mig med kryddstarka snacks och sött bröd följt av kryddigt ris med grönsaker och vatten. I motsats till alla läkarråd var det bara att äta. Vi pratade lite om DDS och om den pågående festivalen i Indien – Dussehra. Mot slutet av konversationen så översatte sonen att familjen precis hade sagt att jag pratade så lugnt till dem. ”Hur då”, frågade jag, ”är det min dialekt?” ”Nee”, svarade han, ”de menar att du bemöter dem med respekt”. Det var nog den finaste kommentaren jag kunde få. Tack, svarade jag, sa hej till magsjukan och fortsatte äta mycket och sällan av det kryddstarka riset och grönsakerna.

1 kommentar

Filed under Sofia Persson