Tag Archives: Monsun

Katastrofen i Uttarakhand

Jag är i Dehra Dun, en stökig indisk stad vid foten av Himalaya. Jag är i Uttarakhand, en delstat i norra Indien med ungefär lika många invånare som Sverige. Uttarakhand gränsar i öster mot Nepal, och norr om delstaten ligger det av Kina ockuperade Tibet. För några månader sedan var Uttarakhand med mycket i nyheterna. Översvämningarna, naturkatastrofen som ledde till att omkring 10 000 människor förlorade livet, nämndes i alla de stora medierna i Sverige. Uttarkhand nämndes ofta, men det sas mycket lite. Rapporterade döda i rappa TT-telegram. Regnet, monsunen, antal döda, antal hus som försvunnit. Punkt. Naturkatastrofer i media drabbar människor mycket kort, det finns ju ingenting att reagera mot. Naturen slår till och människor dör, sen är det över, med bara offer men utan förövare. Problemet är bara att det inte är sant. Naturkatastrofer är också mänskliga katastrofer, som drabbar människor men som också ofta är skapade eller förvärrade av människor. Översvämmningarna i Uttarakhand handlar om regn, vind och förödelse: naturen ja, men också människan. För vad som inte ryms i de korta TT-telegramen som når svenska folket är att förövaren i Uttarakhand inte bara är naturen utan också ekonomin, kolonialismen, fattigdomen och girigheten. Människan. I Uttarakhand har floden Ganges sin källa, och många stora floder rinner genom delstaten. Vattnet kommer från avsmältning i Himalaya, och från de monsunregn som drabbar området varje år. En gång i tiden var stora delar av området täckt av tät lövskog. Skogen skyddade människorna och kontrollerade vattnet. Trädens rötter band jorden så att den inte sköljdes bort, och träden kontrollerade vattenflödet. Skogen jämnade ut flod och torka åt människorna. Ett ekologiskt system som människorna i Indien anpassat sig efter i århundraden. Utan monsunen överlever inte människan, men utan skogen överlever inte människan monsunen.

Under 1800-talet upptäckte britterna, som styrde Indien som kolonialmakt, de fantastiska skogarna i norra Indien. En fantastisk upptäckt för britterna, som dock inte uppskattade skogarna för dess ekologiska värde utan för dess ekonomiska värde. England och Europas industriella revolution, som du och jag fortfarande drar nytta av, betalades till stor del av människor i kolonierna, inte minst av människorna som var beroende av de indiska skogarna. Avverkningen av skogarna i Indien har sedan dess fortsatt, även efter att landet blev självständigt. Planen var att gå i Europas fotspår, att skapa sin egen industriella revolution, och återigen var det skogen som fick betala, återigen var det människorna som var beroende av skogen som drabbades. Idag är stora delar av den ursprungliga skogen avverkad. Urskogen har fått ge plats åt jordbruk, industrier och dammar. Eller så har skogen ersatts med annan skog, skog som bättre lämpar sig för industri än ekologi. Skog som är bra på att samla upp pengar, men sämre på att samla upp vatten. Därför är naturkatastrofen i Uttarakhand, som krävde drygt 10 000 liv, inte bara en naturkatastrof, det är även en mänsklig katastrof. Den är natur, men också ekonomi och politik.

Petter Gustafsson, Dehra Dun.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Monsoon in Dehradoon

Åskan måste bo i Himalaya för den rullar ned för Rajpur Road som en dundrande gud. I natt väntas det regna trettiosex millimeter över Dehradun. För två dagar sedan lämnade jag den trettiotre grader fuktiga huvudstaden och inneslöts i stället i tjugofemgradiga molnmassor när jag kom med morgontåget från Delhi. Monsunperioden närmar sig sitt slut.

Dehradun är en ganska liten stad, i alla fall jämfört med många andra indiska städer av samma dignitet, men den är grön och ligger fången mellan de mäktiga floderna Ganges och Jamuna. Mitt i staden står The Clock Tower. Härifrån drar sig Rajpur Road upp nordost till den tidigare brittiska bergsstationen Mussoorie—en stigning på 1200 meter. På vägen, strax före det lilla samhället Rajpur som domineras av tibetanska munkar som flyttat med His Holiness Dalai Lama, svänger Manto av med minibussen vi åker i. Manto är chef för SOPHIA, en av Svalornas två partnerorganisationer inom Agency and Forest Rights-programmet, och tillika chef för mig som praktikant.

SOPHIA:s kontor är en fin lägenhet, längst ned på tvärgatan, på andra våningen i ett stiligt hus med persikofasad. Här jobbar Manto och Reena och stundtals kommer Moneesh och Nazim på besök. Reena sköter ekonomin och Moneesh och Nazim är SOPHIA:s fältassistenter som ofta är ute i skogen med Van Gujjarerna—de buffelherdande nomaderna som SOPHIA jobbar för.

Dessutom är Oscar här. Oscar är precis som jag praktikant och gör precis som jag praktik inom masterprogrammet i humanekologi i Lund. Utan att det var meningen hamnade vi i samma lägenhet i en stad mellan västra Himalayas utlöpare.

Igår promenerade vi de tjugo minuterna ned till centrala Dehradun och åt middag när mörkret lagt sig. Chicken tikka och garlic naan. Plötsligt, från ingenstans, öppnar sig himlen och molnen faller ned över Dehradun. Vi lyckas ta oss in i en ledig autorikshaw men kommer ändå hem till SOPHIA:s kontor, där vi bor än så länge, våta så vi kan kramas ur.

I morse läser vi i Times of India att tjugonio människor dött och trettiofem saknas efter att dussintals hus kollapsat i byar längre upp i bergen. Skyfallet kom i gryningstimmarna medan de låg och sov.

Våra våta skjortor känns plötsligt ganska lätta att bära.

1 kommentar

Filed under Gustav Cederlöf