Det här känns smått overkligt men vi har nu avslutat vår sista vecka på DDS. Det blev ett avslut som varade i tre dagar, och som inleddes med premiärvisningen av vår dokumentär i torsdags. Yeeeeey, fantastiskt att vi lyckades skriva manus och klippa ihop allt på tre veckor – och att vi dessutom har haft ett otroligt smidigt samarbete! Lite nervigt att visa den, inte bara för hela DDS-staben, utan även för ett västafrikanskt filmteam som var på besök. Men det hela gick superbra och vi fick fina omdömen om filmen. Vi blev även serverade en delikat millets-middag upplagd på bananblad och blev ordentligt avtackade.
Dagen efter var det dags för den sista, för oss, dagen av biodiversityfestivalen! Den bjöd på mycket musik, sång och dans och ett stormöte där även högt uppsatta politiker på delstatsnivå medverkade och visade sitt stöd för DDS arbete. På bilden ser ni oss festklädda tillsammans med vår fina handledare Suresh som tillsammans med resten av staben hade på sig en specialdesignad t-shirt med trycket ”Grow, Eat, Think Millets”. Vi fick självklart med oss varsin tisha så att vi kan sprida vidare millets-budskapet i Sverige 🙂 En sista detalj som vi är mycket nöjda över är att vi inte bara knöt våra saris helt själva, utan även fick beröm för det! (Istället för att kvinnorna river av oss hela tygstycket och knyter om det, vilket har varit den vanliga proceduren de tidigare gångerna).
Lördagen bestod av utvärderingsmöte och avsked av våra medarbetare och vänner här i Pastapur. Särskilt känslosamt blev det att säga adjö till vår hemhjälp Chekuntalama, som vi trots språkbarriären har kommit nära. Vi tackade av henne med fika och några presenter. Det känns extra tungt att åka ifrån henne eftersom att hon är starkt beroende av arbetstillfället som praktikanter och besökare på DDS erbjuder. Hennes inkomst är därmed starkt oregelbunden. Det sociala skyddsnätet är en av många skillnader mellan Indien och Sverige, och något vi tänkt mycket på.
De här månaderna har varit en tid för reflektion, lärdomar och nya insikter. Det har stundtals varit tufft – ärligt talat ganska ordentligt tufft – men det har även varit SKITKUL! Vi vill uppmuntra alla nyfikna studenter att ta chansen att söka en praktikplats utanför Sverige. Håll utkik på Svalornas hemsida inför annonseringen för hösten 2016!
Med detta tackar vi för oss. Vill ni se fler tjusiga bilder från festivalen och från vår tid i Indien, kolla in Svalornas instagramkonto @svalornaib som vi har ansvarade för under förra veckan!
Nu har vi varit tillbaka i Pastapur några veckor efter ledigheten och det har varit full rulle! Efter att äntligen ha insamlat tillräckligt med material har vi kunnat börja skriva manus och klippa dokumentären som nu är på god väg mot att bli färdig.
Första veckan tillbaka var Kajsas mamma på besök och vi fick chans att visa henne runt litegrann samt äta på milletsretaurangen – mysigt! Förra veckan var det dags för invigning av biodiversity festivalen och då hade vi dessutom besök av Katta. Biodiversity festivalen anordnas varje år av DDS och syftar till att uppmärksamma och synliggöra mångfalden av frön och grödor med fokus på millets. Öppningsceremonin innehöll dans, mat, vagnar och tjurar i fantastiska färger och till och med Caroline var med och dansade!
Vi låter bilderna tala för sig själva!
Förberedelser dagarna innan festivalen. Här limmas frön på plattor som sedan dekorerade vagnarna. Foto: Caroline NordvallVi var uppklädda dagen till ära! Caroline har på sig sin dans-outfit som alla kvinnor i dansgruppen hade. Foto: PrivatNågra lokala kvinnor som har med sig sina fröer till festivalen. Foto: Kajsa Sennemark AldmanDet var dans i mängder! Foto: Kajsa Sennemark AldmanHär ser ni bränningen av ”GMO-bomullsdjävulen” för att visa sitt missnöje mot GMO-bomull som orsakat mycket skada i området. Foto: Kajsa Sennemark AldmanTill och med tjurarna var uppklädda till tänderna! Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Vi sitter på ett tåg på väg från delstaten Orissa, där vi har varit på fältbesök hos en partnerorganisation till DDS. Vi lämnar de vackra bergen, de djupa dalarna och den prunkande grönskan. Den vackra naturen knockade oss totalt. Ändå är det människorna vi mött som har gjort djupast intryck. Vi har intervjuat bönder till vår dokumentär, och fått ta del av deras historier och bekymrade ansikten när vi frågar om de har märkt några förändringar i klimatet de senaste åren. Alla vittnar om samma sak. Det är väldigt torrt, för varje år blir det allt färre regndagar. Grundvattennivåerna sjunker, skörden dör. Ändå är dessa lantbrukare lyckligt lottade jämfört med skuldsatta ris- eller bomullsodlare som har satsat på konventionella jordbruksmetoder.
Bild från byn Ungamaha i Orissa. Här bor runt 600 människor som lever på jordbruk och uppfödning av djur. Det här året har de slutat använda kemiska bekämpningsmedel och får nu stöttning från MINI-nätverket för att helt ställa om till ett ekologiskt diversifierat jordbruk med millets som huvudgröda. Foto: Caroline NordvallEn torr brunn i byn Bodilipadar. Foto: Caroline Nordvall
De bönder vi pratat med har satsat på ett diversifierat jordburk med stöd från DDS och partnernätverket MINI – Millet Network of India. Millet är en klimatresistent och näringsrik gröda som går bra att odla även i ett mycket torrt klimat. (En typ av millets säljs i Sverige som hirs, annars har inte millets-marknaden nått Europa än.). I princip allt jobb vi som praktikanter får ta del av på DDS handlar om millets, som marknadsförs som ”the miracle crop”.
Den här typen av millets heter ”korra”, och översätts som ”foxtail”. I Sverige säljs detta under namnet hirs. Hirs har en mängd positiva hälsoeffekter och kan bland annat hjälpa till att kontrollera kolesterolnivåer och minska risken för diabetes. Foto: Caroline Nordvall
Vi får ibland hålla oss för skratt på konferenser och när vi intervjuar representanter för MINI-medlemmar när vi hör uttalanden som ”Nutrition, climate…whatever the problem – millets is the answer!” Men när skrattet har lagt sig känner även vi oss smått nyfrälsta. MINI-nätverket är ett fantastiskt initiativ, och intresset från potentiella nya medlemmar är stort. I takt med att klimatet förändras kommer drastiska förändringar inom jordbrukssektorn vara ofrånkomligt. Vi kommer behöva ställa om våra odlings- och konsumtionsmönster till klimatresistenta grödor och här kan millets spela en nyckelroll.
Många av de lantbrukare vi pratar med lever långt från civilisationen. De vet ingenting om nivåer av metan och koldioxid, om mineralbrytningar som utarmar jorden, om fracking, djuphavsvattenborrningar eller om IPCC-rapporter. Men det är de här människorna som påverkas mest av klimatförändringar och det är dem vi borde lyssna på och lära av. I Orissa fick vi träffa flera grupper av ursprungsfolk som lever i lerhyddor och som på min fråga om vad som är deras viktigaste dagliga uppgift säger att ”jordbruk är det enda som är viktigt för oss, det är vårt liv”. De här ursprungsfolken i byarna Ungamala, Bodilipadar och Dupi besitter enorm kunskap om gamla agroekologiska metoder som har gått i arv i generationer. En del av de vi har pratat med har varit nyfikna på konventionella kemiska jordbruksproduker och provat detta under en kort period. Men alla har snabbt återgått till ett ekologiskt jordbruk där naturen själv reglerar kvävehalter och håller skadedjur borta.
Foto: Caroline NordvallPosalimaj är medlem i The Condor Tribe i byn Ungamaha i Orissa. Foto: Caroline NordvallÄven denna kvinna; Sudalimaji, är medlem i The Condor Tribe. Många kvinnor har liknande tatueringar i ansiktet och mängder av ringar i öronen. Denna tradition bottnar i att göra vackra kvinnor mindre attraktiva i ”skyddande” syfte. Allt fler kvinnor i den yngre generationen väljer att inte fortsätta med detta. Foto: Caroline Nordvall
Samtidigt som torkan på många håll i Indien är akut, ligger Chennai i Tamil Nadu under vatten och dödsfallen beräknas nu till över 200 till följd av den senaste tidens översvämningar. När vi åkte från Orissa i morse var tre av fem tåg inställda och det är tveksamt om våra två praktikantkollegor i Chennai lyckas ta sig till halvtidsmötet i Bangalore. Det vi nu ser är resultatet av allt tydligare klimatförändringar där politisk debatt inte längre är tillräckligt. Nivåerna av koldioxid i atmosfären nådde nyligen den kritiska nivån 400 ppm. Att Kina lovar att nå sin ”peak” år 2030 framstår som ett hån. Vi kan omöjligt veta hur jorden kommer se ut år 2030, år 2050 eller ännu längre fram med hela ekosystem ur balans. Att äventyra detta i ytterligare 15 år (minst!) är ren och skär galenskap.
Tåget rullar vidare. Efter att ha varit bortkopplade från omvärldsrapportering i en knapp vecka är vi spända på att läsa om hur det har gått på klimattoppmötet i Paris. Vi hoppas att världens ledare inser att det inte går att vänta längre. Klimatförändringar är här och nu och kräver drastiska beslut. En bra början för jordbrukssektorn är att ta lärdom av folk som dagligen möter och tampas med klimatförändringar. Som har brukat jorden i flera tusen år som har naturliga lösningar i bakfickan. Mycket av detta diskuterades under förra veckans nationella millets-konferens i Hyderabad, som vi kort kommer att summera i nästa inlägg. Tills dess, ha det fint hemma i Sverige och glad andra advent!
Ida and I, after a month-long wrestling match with Indian bureaucracy, have finally been able to go out into the field. Yesterday we went on our second trip to the Irula community of Bhangalapadugai, a village of around 45 households that has been severely affected by elephant intrusions in the last decade. The village is located about a 11/2 hour drive and 1000 meter elevation drop from Kotagiri. On our first visit we heard harrowing stories of near escapes from elephants and trampled crops. Three people have died in recent elephant attacks, a severe blow to such a small community.
Millet fields
Yesterdays visit was conducted as a joint venture between the Livelihoods/Environmental Governance and Conservation programs with the purpose of discussing the conditions, technical details, and eventual financial support toward the setting up of strategic elephant fences around the most exposed farmland in the area. Needless to say there were a lot of feelings invested in the meeting, considering the heavy losses inflicted by the animals. The meeting was held at the local Keystone-supported production center and a number of farmers attended. Women did attend but it was clear who held decision-making power. The gender dynamics of rural life in this part of India and how Keystone works with gender issues would be interesting to explore further, but I will leave that subject for now.
Mapping out elephant trails
When it comes to these types of challenges the need for a holistic approach which cross cuts programmatic and thematic areas is apparent. The meeting therefore provided a positive insight into Keystones capacity and willingness to contribute with solutions to a marginalized community in order to come to terms with a massive problem in a sustainable way.
Other short updates: It has rained for five days straight, the fog is so thick that we invented a new game – “cow or Gaur” – when walking past bovine shadows in the mist, my clothes are getting moldy, the rats in my room have replaced the community alarm as my wake up call. Finally, tomorrow is Diwali so hopefully we can go somewhere to escape this rain cloud that we are literally living inside of right now. Despite the severe lack of dryness I am loving the Nilgiris and all it has to offer.
Pastapur för trettio år sedan. Ett bristande självförtroende hos kvinnorna. Fattigdom så påtaglig att kvinnorna bara ägde en sari. En sari vilken när det är tvättdags fick tvättas halvvägs för att nästa gång tvätta andra halvan av sarin. Många arbetade som dagsavlönade arbetare på andra personers fält. Kvinnorna hade ingen tillgång till fröer. Milletsgrödorna var marginalised genom olika politiska åtgärder. Det var olönsamt att odla den lilla bit mark som de ägde. Istället var det mer lönsamt att ta del av det näringsfattiga ris som delades ut av regeringen. Ris som räckte till ett mål mat om dagen, det var vad familjen fick klara sig med.
För ett litet tag sedan träffade jag Tejamma. Hon berättade om sin by. En by som främst består av daliter (även s.k. kastlösa, lägst i det indiska kastsystemet). För 16 år sedan gick kvinnorna i byn ihop och vände sig till DDS för att få hjälp och stöd. De ville starta upp ett Sangham, ett slags kollektiv. De började spara 5 rupies varje vecka (knappt en krona). När de enskilt nått upp till etthundra rupies kunde de få ett lån av sitt Sangham på 2000 rupies. Med dess pengar kunde de återuppta det land som de en gång blivit tilldelade av regeringen men som sedan länge legat i träda. Med hjälp av DDS upprättade man olika lönsamma odlingsmetoder som passa väl för den näringsfattiga jorden som präglar områden så som det de lever i. Metoder som bygger på en mångfald av gröder, däribland de näringsrika milletsgödorna.
Så småningom hade kvinnorna i byn lyckats återta 70 acres land som tidigare varit i träda men som nu åter odlades. Genom sina odlingar blev de självförsörjande och kunde förse sina familjer med två näringsrika mål mat om dagen. Idag har de så pass mycket mat att de även kan hjälpa till att förse andra i byn med mat. Tillsammans har de skapat ett eget välfärdsystem genom vilket de distribuerar mat till de med störst behov inom sin grupp. Utifrån kriterier som de själva bestämt har de definierat vad som gör en person eller familj fattig och sålund i behov av mat från välfärdsystemet. Kriterierna utgör till exempel tillgång till bufflar, brunn och storlek på åkermark.
Tejammas berättelse visar på många sätt hur DDS arbetar. Till en början arbetade DDS med att ge marginaliserade grupper så som daliter och kvinnor tillgång till mat. Därefter övergick man till att göra dessa grupper till matroducenter för sig själva men så småningom även för sin grupp och tillslut även för hela deras by. Kvinnorna gick från att ha varit mottagare av mat till att nu istället ha blivit leverantörer av mat.
Läs min artikel på Svalornas hemsida! Om de senaste framgångarna för DDS i att ge ett skydd för agrobiologisk mångfald genom upprättandet av agrobiologiska kulturarvsområden. Detta innebär att den hälsosamma symbiosen mellan människa och natur i sättet som man producerar livsmedel värdesätts och skyddas. För två år sedan gick 39 byar samman med hjälp av DDS för att ansöka om att deklareras som agrobiologiska kulturarvsområden. Och nu har det gett resultat! Chief Minister i den delstat där DDS verkar, Andhra Pradesh, har nyligen annonserat att agrobiologiska kulturarvsområden ska upprättas.
Det var en tågresa. Den gick från öst till väst. Någon gång för drygt en vecka sen. Gulbarga var målet. På målet väntade en Milletsfestival. Ett år tidigare hade DDS som en del av MINI – ett Milletsnätverk som Svalorna är med och stödjer – delat med sig av fröer till en annan milletsorganisation i Gulbarga. Det var fröer till grödor som sedan en tid varit försvunnen i regionen runt Gulbarga. Nu var det dags för uppföljning.
Efter en natts sömn i ett strömlöst hotell i Gulbarga blev vi upplockade av mister Biradar. En trevlig medelålders man och ledare för organisationen vi besökte. Efter lite frukost bestående av ris knådat till små kuddar och chai begav vi oss i hans jeep ut på landsbyggden. Färden varade i närmare en timma förbi fält och genom så byar. Vi tog av på en mindre väg som blev smalare och skumpigare och slutligen parkerade mister Biradar i väggrenen. Vi hoppade ut, korsade ett fält av foxtail millets och över ytterligare ett fält för att slutligen nå målet. Mitt på fältet hade en duk spänts upp som tak och solskydd. Marken under hade täckts med stora mattor varpå stolar hade ställts upp. Vi var bland de första på plats. Inom kort började folk droppa in och snart var tältet och fältet fullt med män och kvinnor.
Mister Biradar kallade på uppmärksamhet och alla män samlades runt honom medan han på det lokala språket började berätta om framgångarna de hade haft med millets. Han tog med gruppen runt utpå olika närliggande fält och visade diverse millets så som foxtail millet och little millet. Så småningom anslöt även kvinnorna, dock höll dig sig i periferin. Att involvera kvinnorna, förklarade Sandeep, är något DDS försökt trycka på men som ännu inte förekommer så bra. Turen avslutades med en liten invigningsceremoni av ett milletsfält bestående av färger och blommor och avslutades med brinnande kokosnöt som delades mitt itu.
Efter detta följde en långdragen ceremoni under solskyddet. Blomkransar delades ut till diverse representanter för olika organisationer. När det hela var över serverades ett rejält mål millets.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Dagen därpå väntade ett möte med bönder i Bidar. Efter en skumpig bilfärd nådde vi en liten by med några få hushåll. Syftet med besöket i Bidar var detsamma som det i Gulbarga – att följa upp ett fröutbyte som skedde ett år tidigare. Fröutbytet hade till syfte att återinföra millets som tidigare funnits i regionen men som på senare år slutat att odlas till förmån för grödor så som sockerrör, hybrid sorgum och majs.
Tyvärr var det samma proportioner som mötte oss här – majoriteten män och några få ganska tysta kvinnor. En journalist hade bjudits in för att uppmärksamma sammankomsten. Det bjöds på chai efterföljt av lite mera chai och sedan middag på vackra bladtallrikar följt av en till kopp chai. Diskussionerna flöt på i ett språk som gick mig förbi. Sandeep förklarade att man skulle upprätta fröbanker i byn. Två av kvinnorna och en man hade blivit utsedda. Fröbankerna har som syfte att bevara fröer från olika grödor och därmed också bevara den biologiska mångfalden i jordbruket.
Efter den tredje koppen chai bar det av mot fälten. En bil och två motorcyklar fick transportera elva personer. En landsväg, ett fält och en promenad senare stod vi på ett fält där sorgum, foxtal millet och finger millets samsades med soja och grönsaker så som lady finger. Bönderna var nöjda med resultatet av milletsodlingarna.
En skumpig färd tillbaka till byn, en kopp chai senare och vi satt åter i bilen på väg tillbaka till Hyderabad och huset på lugna gatan.
För att förstår det arbete som DDS gör idag måste man gå tillbaka till 1960-talets Indien och inledningen av den Gröna Revolutionen. Indien med en befolkning på 500 miljoner stod just inför en matkris som landet var okapabelt att hantera. Två år av allvarliga förändringar i monsunen i början av 60-talet ledde till att de redan otillräckliga skördarna blev katastrofallt låga. För att i bästa mån försöka hindra en stundande hungersnöd skeppades enorma laster med spannmål från USA till Indien.
Som svar på problemet kom i mitten av 60-talet nya jordbruksrön – tekniska lösningar som skulle ge högre avkastning. Gröna Revolutionens intåg. Jordbruket strukturerades om till en monokultur baserad på hydridfrön. Avkastningen mångdubblades. Dess fader, Norman Borlaug, fick fem år senare mottaga Nobelpriset med mottivering att han försett en hungrande värld med bröd. Och visst kan man inte förneka att den Gröna Revolutionen har lett till ökad avkastningen.
De nya jordbruksmetoderna fick kritik. De krävde stora mängder konstgödsel och miljöfarliga bekämpningsmedel. De monokulturella odlingsmetoderna innebar en förlorad mångfald i jordbruket jämfört med de traditionella jordbruksmetoderna där flera grödor odlades på samma lott. De nya hydridfröerna införskaffades hos stora företag så som DuPont och Monsanto – något som ledde till en förlorad kontroll hos de enskilda bönderna över sina odlingar och fröer. Ett ojämnlikt maktförhållande skapades mellan den lilla jordbrukaren och det stora företaget. I 200 000 fall är detta något som lett till självmord bland bönder i Indien vilka varit okapabla att betala sina skulder till företagen som en följ av dåliga skördar.
Färdigförpackade Millets från DDS bönder sålda på DDS kontor Hyderabad
Det är här DDS kommer in i bilden. DDS arbetar för att återgå till de traditionella jordbruksmetoder som används i Indien, detta då man ser många fördelar i dessa. De traditionella jordbruksmetoderna baseras på Millets (ett samlingsnamn för en mäng olika grödor). Odlingen sker med ett mer holistiskt perspektiv där flera olika grödor frodar tillsammans på samma fält (detta i motsats till monokultur). Ytterst lite bevattning går åt, inga bekämpningsmedel och heller inget syntetiskt gödsel. Detta gör Millets till en miljövänlig gröda. Dessutom har Millets goda näringsvärden, i många avseenden högre än det populära riset.
DDS arbetar med de kvinnliga bönderna. Genom att organisera sig i sk Sanghams kan kvinnorna skapa ett självbestämmande. Så förutom alla de poitiva egenskaper som Millets har, så ger grödorna och dessa Sanghams den enskilda lantbrukaren rum för större kontroll över sina egna odlingar. Frön till Millets förvaras av bönderna själv i sk fröbanker där varje bonde är en ”seedkeeper”. Därmed undviks beroendeförhållandet till de stor multinationella företagen. En självständighet skapas gentemot en påträngande globaliserande värld.
Att Norman Borlaug lyckades ge bröd åt en hungrande värld är nog svårt att bestrida. En stor ökning av avkastningen inom jordbruket mättade många hungriga magar. Många menar dock att dess negativa konsekvenser är något som visat sig först senare genom en kraftig underminering av det indiska jordbruket. Det som DDS tillsammans med många andra frågar sig är därför till vilket pris? Ett pris som främst får betalas av den lilla lantbrukaren i länder som Indien. Frågar man dem, är det då ett pris dessa vill betala? Och kan det inte finnas bättre sätt att föda en hungrig värld?
DDS svar på detta blir att Nej, majoriteten av de indiska bönderna har inte gynnats av den Gröna Revolutionen och Ja, det finns bättre sätt att föda en hungrande världen.
Gridhar bokför Milletsköp från DDS kontor i HyderabadSandeep vid sitt skivbord på DDS kontor i Hyderabad
indienbloggen.org 