Avslutande inlägg från Kudumbam

Avslutande blogginlägg

Klara 

Det är svårt att förstå att vi om en vecka kommer lämna fina Trichy och gården Kolunji. Elin kommer sitta på planet till Tanzania och jag och Matilda  kommer frysa i vårvinterSverige. Våra 4 månader här har varit spännande men inte riktigt som jag förväntade mig innan praktiken påbörjades. .Jag trodde vi skulle få jobba mer med projekten och möta målgrupperna. Istället har vi haft ganska mycket office-work. Det har ibland varit utmanande. Ett av mina bästa minnen är när vi fick vara med under en träning på Kolunji med horticulturestudenter och följa med dem på fältbesök. Det var så häftigt att diskutera med dem och se hur de förklarade arbetet för en kvinnogrupp. Det var också så vackert att se omgivningarna på landsbygden där vi satt bak på flaket. Ett annat bra minne är att vi har blivit så välkomnade hem till kollegorna speciellt under pongal-skördefestivalen men vi har också blivit hembjudna på luncher och middagar. En mindre bra upplevelse har varit att människorna jämnt följer efter en och kollar vad man gör när man är inne i en matbutik eller annan butik. En annan mindre bra upplevelse var när vi såg några män bråka på gatan och en kvinna bli slagen när hon försökte stoppa männen. Som tur var var Matilda så modig att hon vågade reagera och skrika vad håller ni på med, vilket fick männen att sluta bråka.

En minnesvärd upplevelse från Trichy och Kolunji är också all mat man ätit. Det är så intressant i Indien att det finns så många regler för mat och när man äter vilken mat på dagen. Dosai och idly till frukost, meals till lunch, ottapham, idlys till kvällsmat. Under festivalen pongal fick vi testa på ris kokat med ghee, rörsocker och linser. En mindre minnesvärd matupplevelse var när det en kväll kröp mängder av kryp på mitt bananblad och jag märkte det först när jag ätit två tredjedelar av rava dosain. Överlag har maten varit väldigt god i Indien och så lyxigt att vegetariskt är standard. 

Elin 

Fyra månader har flugit förbi, tiden går snabbt när man har roligt. Mina starkaste minnen är den starka maten och alla människor jag har fått turen att träffa och vänner jag har skaffat. Den nästan överväldigande gästfriheten, omsorgen och familjekänslan som indier visar kommer jag föralltid att bära med mig. Under min praktik har jag fått utveckla mina kompetenser inom utvecklingssamarbete i form av användandet av metoder för projektplanering, resultatmätning och utvärdering. Jag har också fått värdefull kunskap om ekologisk odling, klimatpolitik och opinionsbildning. Med egna ögon har jag fått se hur svenskt bistånd, via Svalorna fram tills 2009 och därefter Framtidsjorden, tillsammans med lokala krafter har placerat ekologisk odling som en metod för fattigdomsbekämpning högt upp på agendan. Mindre positiva minnen får bli ojämlikheten och ojämställdheten människorna lever i, inte bara i Trichy och byarna vi arbetat i, utan i hela Indien. Det blev tydligt när jag och Matilda reste runt i norra Indien i vintras. Inkomstklyftorna är högst närvarande och är inte bara ett problem i Indien, utan en global trend. Att kvinnors rättigheter kränks har också varit ständigt närvarande och en tuff insikt att bli påmind om dagligen. Därför är det så viktigt att vi stöttar Svalornas partnerorganisationer för att de ska kunna fortsätta arbeta med fattigdomsbekämpning och visa resultat såsom Kudumbam gör, en numera vänorganisation till Svalorna. 

Matilda

Att försöka sammanfatta fyra månader i Indien är inte lätt. Ibland är det svårt att sammanfatta en dag här. Det händer ofta så mycket så att jag bara svarar ”bra” när någon från Sverige ringer och vill ha en utförlig rapport. Det finns dock ändå intryck som sticker ut. Det är lätt att skaffa vänner här – och lika svårt att säga hejdå nu när vi åker. Vi umgås med kollegor men har också skapat vårt eget lilla Trichy-gang, bestående av praktikanter och locals. Det är inte alltid man skaffar sig ett andra hem på fyra månader, men här gjorde jag det, vilket känns fint men overkligt att lämna. Jag kommer att ta med mig människors förmåga att göra allt till trevliga stunder oavsett om man har tid eller inte. Det kan vara genom medhavd frukost på tåget eller kaffepaus på väg ut till Kolunji. Lite spännande är hur vi implementerat denna kultur i oss själva, hann jag tänka då vi firade en kompis 30årsdag med Klaras goda bananpannkakor. Det blev heldag i fjärilspark enligt födelsedagsbarnets önskan med avslappnat häng en hel dag. Det är min bästa beskrivning av Indien-häng. Det är oförglömligt att ha fått ta del av tamil-livet som man nog endast annars gör om man är uppväxt här eller har bra kontakter.

Från mitt perspektiv får jag det bästa av två världar som praktikant. Det välkomnande, varma omfamnar mig, samtidigt som jag inte behöver tumma på mina rättigheter kring att bygga mitt liv så som jag själv önskar. Livet här är planerat och förutsägbart för många. För mig som lätt känner mig låst och har större behov av frihet än medelsvensken, känns ett liv där fokus ligger på äktenskap, svårt. Begränsad frihet och klyftorna i landet Indien, som mer är en kontinent än ett land, är ett slående bevis på vad utebliven välfärd resulterar i. Inte kul att se, ännu svårare att leva i. Jag är född i Bombay och blev adopterad som bebis till Sverige. Många av oss praktikanter funderar över hur livet hade varit om man råkat födas här, och för mig har den tanken en extra dimension då jag möjligtvis har biologisk familj här. ”You look south Indian”, har jag hört från så många håll att det nästan blivit en sanning sen jag kom hit.

Jag har tidigare gjort praktik på en biståndsorganisation i Sverige, vilken väckte min nyfikenhet kring hur bistånd i praktiken fungerar. Det har jag fått svar på här. Bonde-eleven som rör ihop ekologiskt gödsel av ko-kiss med frukt och ägg, och skolelever som får prova odlingsmetoden seedballs ger minnesbilder som sitter för all framtid.

Avslutning 

Idag är det vår sista dag här och igår hade vi avskedsfest på kontoret tillsammans med kollegor, styrelsemedlemmar, vänner, familj och Framtidsjordens praktikanter som precis anlänt. Vi inledde dagen med lekar, kasta boll, sätta svansen på kon och ett quiz om oss praktikanter – det var väldigt lyckat och hejarropen ekade i hela kvarteret! Därefter åt vi lunch och vi bjöd på glassbuffé och alla delade med sig om hur vi har bidragit till arbetet Kudumbam gör och vi fick berätta om vår upplevelse. Det blev en känslosam stund för oss alla. 

Tack Svalorna för att vi fick komma hit, och tack Kudumbam för att ni tagit emot oss med öppna armar. “Kudumbam” betyder familj, och det är precis vad ni är. 

Kärlek, 

Matilda, Elin & Klara 

Matfestival i Pillur

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Keystone Foundation arbetar med ett stort fokus på Indiens ursprungsbefolkningars rättigheter, speciellt skogsrättigheter. Dessa befolkningar är ofta bosatta i och beroende av de av skogsmyndigheten skyddade skogsområden. Utan dessa rättigheter är det inte ovanligt att de tvångsflyttas och att deras resursutvinning i skogen kontrolleras hårt. Detta slår inte bara hårt mot deras inkomst, utan är också ett hot mot deras matförsörjning. För att fira den mat som skogen har att erbjuda, bjöd ett flertal byar  i Pillur in Keystone till en matfestival i helgen. Vi fick möjligheten att följa med, vilket gjorde oss oerhört glada. Särskilt eftersom det var första gången vi alla fyra kunde åka ut i fält tillsammans.

IMG_5398.JPG

Både jeeparna och sällskapet var härliga

Resan började redan tidigt på morgonen, uppdelade i två jeepar. Varför vi skulle åka i dessa bilar förstod vi inte förrän vi efter tre timmar svängde in på en stenig skogsväg. Efter 15 minuters skumpande fram blev vi dock tvungna att ta en längre stillastående paus. Det var då vi fick berättat för oss att området är känt för dess många elefanter. Handledaren Robert Leo har blivit jagad av dem ett flertal gånger och en annan medarbetare ligger på sjukhus efter att ha överlevt en svår elefantattack får någon vecka sedan. Tur att den lilla vägen var så mysig i solen, annars hade vi varit vettskrämda!

 

20181215_111440Paus med nya lärdomar om elefanter

Efter fyra timmar var vi framme i Pillur där festivalen sattes igång med en öppningsceremoni i byns samlingslokal. Under denna presenterade de medverkande vilken mat de tagit med sig samt varför just denna mat var viktig för dem. Dessvärre hängde vi inte med på vad som sades pga våra bristfälliga språkfärdigheter i Tamil. Långa bord var uppställda längs väggen för att visa upp all de råvaror som finns att tillgå i Pillurs skogar. Det var verkligen häftigt att både kunna se och känna på det som numera är vanliga inslag i vår kost här på Keystone.

 

IMG_1816Öppningsceremonin inleddes av Chandran från Keystone

IMG_5440.JPG

Inspektion av de utställda råvarorna

Tempot på festivalen ökade markant när presentationerna tagit slut och några musiker satte igång med ett framträdande. Folk slöt snabbt upp för att dansa en energisk ringdans kring dem. Koreografin var enkel så alla som ville kunde ta sig en svängom.

IMG_1849.red.jpg

Dans till livemusik är alltid roligast

IMG_5457

Påväg in i matkoma

Det är allmänt känt att när man gjort av med energi, så behöver man fylla på igen. Glada var vi därför för att äntligen få äta av den mat som det pratats så mycket om. Det blev en riktig festmåltid som inte kan ha lämnat någon hungrig. Ragibollarna satte sig fint i magen och höll oss mätta hela vägen hem igen.

På återseende!

Aviva och Felix

 

 

Diwali, bergen och ett förlorat paraply

Diwali, bergen och ett förlorat paraply

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

”Ni borde resa iväg under Deepavali”, sa vår handledare Andal en dag. Den hinduiska högtiden Deepavali, eller Diwali, är ljusets fest och en av årets festligaste händelser. Redan vår första vecka här i Madurai var stan full av Diwali-shoppande människor och den stora ”Happy Diwali”-skylten lyste upp ingången till det populära köpcentret Pochi. På senare år har även smällarna och fyrverkerierna kommit att bli en stor del av firandet och det var därför Andal menade att vi borde resa iväg. Hon visste att det skulle bli både stökigt och högljutt, och vi var inte särskilt svårövertalade. Diwali innebar långhelg och det lät inte helt fel med ett miljöombyte.

IMG_6538

Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att utforska en annan sida av Tamil Nadu och tog därför den statliga bussen till Kodaikanal, en närliggande ”hill station”. Tidigare hade vi bara färdats genom landskapet i Tamil Nadu ett fåtal gången. Ena gången i totalt mörker när vi tog nattåget från Bangalore till Madurai. Andra gången när vi åkte motorvägen raka vägen till ett bröllop norrut. Nu fick vi äntligen möjlighet att se mer av omgivningarna utanför Madurai.

På väg upp i bergen passerade vi moln efter moln och när vi kom fram såg det ut som på bilden ovan. Hela området låg i en regnig dimma. Eftersom vi inte kunde se mycket av utsikten bestämde vi oss för att promenera runt Kodai Lake. Det började såklart ösregna när vi var ungefär halvvägs runt och vi blev dyblöta. Så vi var rätt nöjda när vi morgonen efter vaknade till det här:

IMG_6642IMG_6618

Kanske var det den starka kontrasten från klimatet och miljön nedanför bergen som gjorde det, men jag tyckte verkligen om Kodaikanal. Vill tipsa den som har vägarna förbi Tamil Nadu eller Kerala att åka dit, för det är en väldigt mysig och stundtals häpnadsväckande vacker plats. Jag var nästan mest glad över att få se alla välmående och starka djur. För första gången sen jag kom till Indien såg jag gatuhundar som sprang omkring och lekte, tillsynes helt friska och skabbfria. Missförstå mig rätt. Det finns många djur i Madurai, inte minst kor, som fritt går och beter längs vägkanterna (eller rotar i soporna) och ser väldigt välmående ut. Men med hundarna är det annorlunda. Vissa är så illa däran att de knappt orkar gå. De lever sida vid sida med människorna men vet bättre än att inte hålla sig undan.

Vi hade därför en ganska dramatisk eftermiddag vår andra dag i Kodaikanal när vi fick följe av två lekfulla hundar på vår väg tillbaka från landmärket Dolphins Nose (tips!), en klippsats en timmes promenad bort. Oroliga för att bli rabiessmittade och ovana med gatuhundar som springer runt benen på en måste jag erkänna att vi blev livrädda av hur närgångna de var. När hundarna började bråka med mig om mitt nya, gulprickiga paraply för barn som jag höll i handen som en vandringskäpp, gav jag därför upp väldigt lätt.

Hundarna vände tillbaka in i skogen till slut, men strax efter mötte vi vad vi helt naivt tog för ett gäng kor. En man som stod och iakttog djuren berättade dock att de kunde vara farliga. Han beordrade oss att fortsätta och fortfarande uppskakade från mötet med (de egentligen väldigt ofarliga) hundarna skyndade vi på stegen igen, adrenalinstinna och googlandes på ”Indian bison” och ”Gaur”.

IMG_6815
IMG_6813

Vi blev av med både vattenflaskan och mitt gulprickiga paraply på den där dramatiska vandringsturen och jag hade träningsvärk i benen i två dagar efteråt. Men utöver det var det en ganska avslappnande semester. Vi vandrade en hel del. Runt sjön, i skogen, uppför bergen och i den botaniska trädgården som fanns där. Det blev många ostdrypande rätter på restaurangen Ten Degrees och en väldigt efterlängtad pizza till ljudet av livemusik på cafét Cloud Street (kan tipsa om båda!). Vår sista dag hyrde vi en trampbåt och trampade runt på sjön så mycket vi orkade med våra värkande fötter och ben.

IMG_6780

När vi kom hem från bergen på måndagskvällen var det ungefär samtidigt som Diwali drog igång på riktigt. Så vi fick trots allt uppleva högtiden på plats i festivalstaden Madurai. Med undantag för några timmar under natten ljöd smällarna och fyrverkerierna konstant fram till klockan nio kvällen därpå. Vi gick upp på taket en stund under tisdagskvällen och beundrade ljusshowerna. Fortfarande trött i kroppen och lite yr av rök och svaveldoft somnade jag därför gott när Diwali var tillända.

Miriam Siemsen Rundberg

Din restaurangguide i Narainbagar

Bananpannkakor i Kewar

I tidig gryningstimme (men ändå ungefär två timmar efter resten av byn börjat sin dag…) ligger stekoset tjockt kring vårt hus på höjden i Kewar. Precis som varje morgon vankas det bananpannkakor. Till pannkakorna som steks i ett chapatijärn serveras nötter och den frukt som går att hitta på marknaden. Hittills har det blivit granatäpple, apelsin och äpple. Av äpplena händer det att vi gör mos – som även grannarna uppskattar. I det te eller kaffe som vi dricker till frukosten är kokosolja en viktig ingrediens. För att lyxa till det på helgmorgnarna händer det att vi även lagar risgrynsgröt på basmatiris och kondenserad mjölk.

Hotel Rawat

Det här var den första restaurangen vi fick testa i Narainbagar. Placerad bara en trappa upp från vårt kontor är det den restaurangen som de flesta av våra kollegor från organisationen också äter lunch på. Det är två män som arbetar, en servitör och en kock som vanligtvis inte brukar säga särskilt mycket. Vi kommunicerar genom kroppsspråk och enstaka ord såsom “chapati?” – “chapati!”. Ibland händer det att vi inte har haft tillräckligt med pengar på oss för att kunna betala för vår lunch, och då går det utmärkt att betala nästa gång vi kommer. För några veckor sedan upptäckte vi att de serverade parantha, chapatis’ fyllda med grönsaker, som vi ibland äter när vi känner oss trötta på att steka våra bananpannkakor hemma. De lagar sin mat över öppen eld, vilket ger paranthan en touch av friluftsliv men kan ibland fylla hela lokalen av rök.

Hotel Prince

Här hittar du den dyraste men samtidigt lyxigaste maten i Narainbagar. Restaurangen är belägen med iögonfallande utsikt över den kraftfulla glaciärfloden Pinder River. Kockens expertis grundar sig på erfarenhet från både Mumbai och Delhi. På Hotel Prince dukas det först fram en aptitretare bestående av säsongens salladsgrönsaker på tandpetare, vilka avsmakas med örtsalt. Förrätten efterföljs av kockens specialité: en supersmörig butter paneer, vilken serveras tillsammans med de tunnaste chapatibröden med ghee (en typ av smör), en fyllig daal och en curd (yoghurt) med dekorativa kryddor. Maten här är mild, men smakrik. Ibland slås det även på stort med efterrätt, i form av kir – vilket kan sägas vara en sötad risgrynsgröt av pärlris och mjölk toppad med russin. När måltiden börjar närma sig sitt slut insisterar ofta ägaren på att ta fotografier tillsammans med oss. Han har nog en del graciösa tugg-bilder där vi bär läppstift bestående av vad vi just tuggat i oss.

Sangham Hotel

Starkt och snorigt är det här! Medan vi försöker äta upp maten vi har framför oss rinner näsorna och vi saknar ofta näsduk. Det serveras stora portioner, inledningsvis med chapatibröd till och sedan avslutningsvis ett lass med ris. Restaurangen är mycket populär och det kan hända att vi får vänta lite innan vi kan få ett bord i den lilla lokalen. Personalen, som består av sex personer varav två kockar, är mycket omtänksam och insisterar ofta på att vi ska äta mer än vad vi egentligen mäktar med. Det händer att vi får lite sura blickar när vi ödmjukt avböjer ytterligare en omgång med ris, och att de även försöker smyga dit en slev med daal när vi inte ser. Restaurangen är även utrustad med en äkta tandoori-ugn vilket ger oss varma och tjocka chapatibröd, tjockast i stan faktiskt.

Anko Fastfood Center

Om ni trodde att det inte kunde bli hetare mat än på Sangham Hotel så trodde ni fel. Här blir vi serverade den populära kinesiska snabbmaten, Chowminh – tjocka nudlar stekta med lök, chili, kål och paprika. Att gå hit ger oss ett avbrott från den traditionella indiska maten. Utöver nudlar serveras även samosas – en typ av pirog fylld med kryddig potatis och momos – dumplings fyllda med grönsaker och sojafärs. Medan vi sitter och kämpar i oss våra nudlar med både rinnande ögon och näsa så sitter mammor med sina småbarn i knät och matar dem nudlar med chilisås – utan att barnen rör en min.

Mohan Tea Stall

Håll i hatten för här har vi det bästa teet i Narainbagar! Från ett testånd på gatan kommer teet som vi vanligen blir serverade två gånger per dag medan vi jobbar på kontoret. Länge funderade vi på vad det är som gör just det här teet så smaskigt. Mycket socker och mortlad ingefära är vad vi tror är tefarbrorns hemlighet. Ibland sitter vi på bänkarna vid hans stånd och spanar när han står vid den stora tekitteln för att försöka snappa upp knepen.

Karan Sweet Shop

Hit styr vi kosan när sötsuget gör sig extra påmint. I en glasdisk kan en välja bland massor av olika kakor och bakverk som alla har olika färg och form. Genom noggrann provsmakning av sortimentet har vi lyckats hitta våra favoriter och även kommit fram till att huvudingrediensen i de flesta av dem är ris och socker. Till godbitarna tar vi oss vanligtvis även en kopp te.

Butula Dairy and Bakery

För någon vecka sedan upptäckte vi med förtjusning att vi kan variera vårt dagliga chai med en kopp skållhett gräddigt kaffe toppat med chokladpulver och ångad mjölk, på ett kafé som vi alltid trott enbart varit en godisbutik. Gömt bakom butikslokalen finns ett mysigt rum med bänkar och bord där en kan sitta och nästan få känslan av en svensk fika.

Även fast vi försöker variera oss mellan alla trevliga ställen här i Narainbagar drömmer vi ofta om smaker hemifrån och maträtter som vi önskar vi kunde laga här. Med de tre kryddorna vi har i Kewar gör vi ett försök till att komponera ihop nya rätter varje vecka. Det blir allt från grytor och soppor till bönbiffar. Vi har också försökt få våra lokala återförsäljare (vår kompis Rinku) till att köpa hem kaffe och annat efterlängtat, utan större resultat.

img_0487
En bra dag kan vi säga.

Som ett avslut på den här restaurangguiden kommer våra önskelistor på de maträtter och varor som vi saknar (feel free att skicka oss ett paket):

Linnéa drömmer om…

  • Jordnötssmör
  • Grönkål
  • Sötpotatis
  • SMÖR
  • Äkta grädde som inte smakar kossa eller kemiskt OCH som en kan vispa
  • Äkta kaffe för fan, inget jävffla pulver
  • Riskakor med Bregott (japp, ett rejält lager ska det va’!)

Fanny önskar sig mest av allt…

  • Delicatobollar
  • Smörgåsar med diverse tillbehör
  • Smööööör
  • Lösgodis (specifikation: choklad, surisar och djungelvrål)
  • Eucalyptus-tuggummi att simma i
  • Oatly Ikaffe
  • Jalla jallas (i Malmö) veganska chörizo i ett franskt hotdogbröd fyllt med vitlökssås
  • En möglig ost att tugga på
  • STARKT & REDIGT kaffe
  • Inget ätbart, men en ugn

Karin hade gärna lagt vantarna på…

  • Ett storpack samarin
  • Havregrynsgröt
  • Vegansk glass
  • Bär av alla dess slag
  • Lingonsylt och brunsås

Caroline saknar…

  • Mammas söndagsmiddag
  • Ost och vin
  • Allt som har med lösgodis att göra
  • Selleri att doppa i hemmagjord hummus eller tzatziki
  • Ett glas iskall mjölk som inte innehåller klumpar och som inte smakar ko
  • Surdegsbröd med prästost toppat med röd paprika och groddar
  • Rårörd lingonsylt

/ UYRDC gänget