Etikettarkiv: Madurai

Thevar Jayanthi

I går morse vaknade jag upp till ljudet av knastrande musik som dånade från templet  som ligger cirka 200 meter från vårt hus. Det fanns färgglada flaggor uppsatta tvärs över gatorna längs vägen till jobbet och det hördes tal och poppig musik från högtalare från många meters avstånd. Jag fick så småningom reda på att anledningen var för Thevar Jayanthi, årsdagen och även dödsdagen den 30e oktober av Pasumpon Muthuramalinga Thevar (1907-1963), en mycket känd politisk ledare i Tamil Nadu. Flaggorna visar sig vara olika politiska partiers flaggor och musiken och talen även de politiskt orienterade.

flaggor

Politiska flaggor längs vägarna

 

Thevar härstammade från Thevar samhället, vars namn han även bär. Thevar samhället består av tre kast hindu grupper som har genom historien haft och än idag har mycket makt och inflytande i södra Indien, och i synnerhet Tamil Nadu. Ledaren Thevar hyllas som en frihetskämpe för Indien under självständighetsrörelsen och dagen firar hans politiska insatser. Många politiker och flera tusentals pilgrimer strömmade till Madurai för att fira dagen vid en staty av ledaren söder om staden.

Thevar

Serpentiner och ljusslingor draperade över en bild av Thevar

 

Dagen är även genomsyrad av konflikter och kontroverser. Över 3000 poliser inkallades till Madurai och ökade säkerhetsåtgärder råder för att hålla ordningen då det ofta bryter ut i våld mellan olika politiska grupper, och speciellt mellan Thevar och Dalit samhällen i området. Under åren har det skett många våldsamma incidenter och även dödsfall i samband med både denna högtid och den 11e september som markerar Dalit ledaren Immanuel Sekarans dödsdag. Immanuel Sekaran (1924-1957) var även han en frihetskämpe i  den indiska självständighetskampen samtidigt som Thevar, men han var också en mycket engagerad och stark ledare för Dalit rörelsen i Tamil Nadu. Sekaran kämpade för social rättvisa och utbildning för Daliter och uppmanade andra att stå upp emot kastdiskriminering och oberörbarhet.

Inte så långt under ytan på den tillsynes festliga och musikaliska atmosfären här i staden fanns även en viss spänning i luften. Många kontor och skolor håller stängt den 30e oktober på grund av uppståndelserna, men arbetet här på kontoret pågick som vanligt. I år verkar det dock ha varit relativt lugnt i Madurai och inga större incidenter har rapporterats i nyheterna idag.

/Emilia

2 kommentarer

Under Emilia Sternberg

Regn Ljuva Regn

Regn, regn och regn är någonting jag brukar associera med svenska höstar och många gånger under höstarna önskar jag att det bara skall sluta regna. Jag är säkert inte ensam om denna tanke. Inför förberedelsen av praktiken tänkte jag att det skall blir skönt att slippa den svenska hösten och allt regn. Ack, så fel jag hade. Under de senaste veckorna har jag och Emilia vistats i ett soligt och otroligt varmt (ungefär 35 grader) Madurai. Javisst är det trevligt med varmt väder men detta klimat har ibland varit lite för varmt för oss båda. Plötsligt blir längtan av att det skall börja otroligt stark eftersom med regnet blir det också lite svalare. Vi väntade, väntade och väntade. Plötsligt bröt ett regn och åskväder, det kan jag säga var höjdpunkten på dagen. Tänk så glad man kan bli av lite regn! Att sitta på vår terrass under taket med en kopp chai då det spöregnar är alldeles underbart och ett utmärkt sätt att koppla av efter en lång dag på kontoret. Ibland är regn bara så fantastiskt!

SDC12470

Utsikt över vårt neighbourhood.

1 kommentar

Under Uncategorized

Solidaritetens Comeback – några tankar och funderingar, plus bilder på Madurai

Under vår första intro vecka i förberedelse för den här praktiken, långt tillbaka i juni, inleddes ett av passen med frågan, ”vad betyder solidaritet?” Jag insåg då att jag faktiskt aldrig tidigare blivit ställd den frågan, trots att jag i flera år nu varit engagerad i flera olika solidaritets-orienterade organisationer och rörelser. Solidaritet har för mig altid varit mer av en känsla än något med en exakt definition. Men vad betyder då egentligen solidaritet? Några av svaren som kom fram under passet var: intresse och engagemang, gemenskap, resursfördelning, medmänsklighet och framför allt – att stå tillsammans.

Vår första vecka i Indien i Bangalore fick vi vara med om tre fantastiska samtal med personer som representerade civil samhället, Dalitrörelsen* och kvinnorörelsen. Ett överskridande tema från alla tre var vikten av ökad samordning i framtiden och hur civil samhället och folkrörelser hindras av att inte samarbeta tillsammans på en tillräckligt hög grad. I bland har civil samhällets misslyckande att se över sina egna gränser ibland till och med lett till exklusion och ytterligare marginalisering av vissa människor, till exempel Dalit kvinnor, som historiskt sett har varit förbisedda av både Dalitrörelsen (för att de var kvinnor) och Kvinnorörelsen (för att de var Daliter). Detta verkar sakta men säkert börja förändras på vissa håll enligt samtal under Bangalore-veckan och från tiden här på kontoret, men mycket mer krävs för att bryta ner vissa av de här gränserna för att verkligen kunna skapa förändring.

Under dessa politiska tider, både i Sverige och Indien, och  kanske mer än någonsin på internationell nivå, verkar solidariteten behöva göra en come-back på ett stort sätt. Vare sig det handlar om Daliters rättigheter, kvinnors rättigheter, eller klimaträttvisa, så kommer vi ingenstans om vi inte kan hitta både våra gräns överskridande frågor och likheter och även kämpar för att inkludera och få alla med på tåget, så att säga. För sann jämlikhet mellan könen måste både män och kvinnor vara engagerade i frågan, för att utrota kastsystemet så måste både så kallade kast-hinduer såväl som Daliter vara delaktiga i processen. Och när det gäller miljöfrågan så behövs det nog ingen ytterligare förklaring för varför vi alla måste vara med och ta ansvar.

Social förändring på den skalan som dessa rörelser kallar för måste per definition involvera alla delar av samhället. Även om man lyckas förändra lagar utan att få med alla på varför dessa lagar är nödvändiga så är Indien ett perfekt exempel på att det inte har så mycket påverkan på verkligheten om man inte samtidigt har åstadkommit en förändring i människors värderingar och synsätt. Här finns det väldigt många fina lagar utformade för att bekämpa både kast- och köns-diskriminering men verkligheten visar en bild som står i stark kontrast mot den som presenteras av lagböckerna.

Men även om det finns en hel del kvar att göra och uppnå, och även om det är en massa hemska och läskiga saker som händer i världen just nu, inte minst i Sverige och Indien, så känns det också som att någonting är på gång. Över 310,000 människor marscherade för miljö- och klimaträttvisa i New York förra veckan inför FNs klimatmöte, och många grupper i andra länder hade egna manifestationer av samma orsak. UN-Women har precis lanserat en ny, mycket omtalad kampanj som heter ”He-for-She,” som har som mål att engagera en miljard män och pojkar i kampen för jämlikhet, som jag i och för sig inte vet hur det kommer gå för än, men det verkar i alla fall vara ett steg i rätt riktning för att få jämlikhet att inte enbart vara en kvinnofråga, utan en människofråga.

Så även om jag fortfarande inte vet exakt hur jag skulle vilja definiera solidaritet, eller om jag ens vill ge en exakt definition, så tror jag att det har något att göra med att stå tillsammans med andra och inse att andras kamp är min kamp. Det är ju också till en stor grad därför vi är här tror jag – för att visa solidaritet och stå tillsammans med rörelserna och människorna vi arbetar med både här och hemma, och förhoppningsvis vara delaktiga i att uppnå förändring.

Och här kommer några bilder på Madurai!

 

Madurai

  Utsikt över centrum och det mycket kända Meenakshi Amman Temple

Färgglada hus!

Färgglada hus!

På väg till kontoret en morgon upptäckte jag helt plötsligt denna mycket vackra byggnad

skymning

Från en utflykt in till staden för att leta bokaffärer, solnedgång sker runt 18:30 här.

 

/Emilia

*Daliter är en grupp människor i Indien som faller utanför det traditionella kast-systemet och har därför både historiskt sett och än idag varit mycket utsatta och marginaliserade. Dalit rörelsen kämpar för att utrota kast-diskriminering och lyfta upp Daliters röster och rättigheter i samhället.

3 kommentarer

Under Emilia Sternberg

Vanakkam Madurai!

För ungefär en vecka sedan anlände vi i Madurai. Efter månader av förberedelser, tänkande och undrande är vi äntligen på plats. Vi trillade ut ur nattåget från Bangalore cirka halv åtta på morgonen, möttes av strålande sol, cirka 37 graders hetta, och en mycket välkomnande handledare.

Under veckan som gått har vi lyckats flytta in och packa upp, bekantat oss med närområdet, börjat lära känna alla medarbetare på kontoret och samlat på några fraser på Tamil! Vi har även tampats en del med magbesvär och hettan som bara minskar under regnet, som dock nu inte kommit de tre senaste dagarna – vi längtar!

Så här i början kommer det till mig vid vissa stunder att jag faktiskt är här, och det känns redan som att det är vissa av dessa ögonblick som jag kommer bära med mig när jag tänker tillbaka på den här tiden. Ögonblick som första kvällen då vi fick stå och vänta i mörkret under taket vid ett fruktstånd då himlen öppnat upp över oss med första monsun regnet för säsongen. Att sitta på bänken på verandan och diskutera kultur och religion med vår nya granne. Att nästan glömma bort var man var i tystnaden och svalkan på kontoret för att stiga ut under lunchtid och abrupt mötas av en våg av hetta och det nästintill konstanta tutandet på gatan som verkar signalera ”här kommer jag!” istället för det ”vad håller du på med?!” som det gör i Sverige. Och så klart många av alla de koppar chai med nya vänner och bekanta; och några tysta, ensamma ögonblick då man får tid att tänka efter att man faktiskt äntligen, och ändå helt plötsligt, är på plats – den platsen som kommer att bli mitt hem de kommande fyra månadernas praktiktid på organisationen Evidence. Jag ser otroligt mycket fram emot att lära känna den här staden, kulturen, mina nya kollegor, vänner och grannar och så klart all fantastisk sydindisk mat. Härligt att vara här Madurai!

Pölar

Michaela undviker pölar efter outing till grönsaksmarknaden

Solnedgång

Solnedgång efter första dagen på kontoret

/Emilia

1 kommentar

Under Emilia Sternberg, Uncategorized

Tack för kaffet

En vanlig lördag brukar arbetet oftast pågå till klockan två cirka, men idag stängde vi igen lite tidigare på Evidence kontor. Jag kände att jag inte riktigt var klar för dagen och bestämde mig för att fortsätta arbetet på det café som på senare tid har blivit min extra arbetsplats. Här kan man sitta ute, höra trafiken lika nära som om du vore mitt i den och dricka kallt kaffe, medan tankar och texter blir till blogginlägg, artiklar och rapporter.

För några veckor sedan läste Sofia en artikel i The Hindu som hon räckte över till mig och sa att jag måste läsa. Uppslaget berättade om fyra av Madurais kvinnliga autoförare, fyra av totalt åtta i hela staden. Den berörde både mig och Sofia. Man vet att de som kör autorickshaws antagligen inte har det så lätt i livet, med långa arbetsdagar och knapp inkomst. De flestas engelska är begränsad till några ord och gör det inte lätt för oss att prata med varandra. Artikeln berättade om de fyra kvinnornas liv på ett sätt som vi aldrig kan få berättat för oss under de skumpiga autofärderna.

Madurai verkar ha ett överskott av de små, gula bilarna. Ofta ser man dem stå uppradade i skuggan längs vägkanterna, men sovande förare i väntan på nästa kund. Det finns några förare i kvarteret som vi gärna åker med, de känner vägen mellan lägenheten och Evidence kontor utantill, med alla dess håligheter och farthinder. De flesta dagarna cyklar vi dock till kontoret men vi vinkar alltid glatt när våra vägar ibland korsas, jag och Sofia på våra cyklar och de i sina rickshaws.

Jag lämnade kontoret strax efter ett och tänkte att det kunde vara skönt att gå en bit innan jag satte mig för att åka de tio minuterna till caféet. Jag passerade många rickshaws på vägen men för ovanlighetens skull var det ingen som kallade på min uppmärksamhet.  Jag sneglade in i en som jag gick förbi och fick se en av Madurais åtta kvinnliga förare sitta och läsa tidningen. Hon uppfattade snabbt att det fanns en potentiell kund  vid hennes sida och vinkande in mig i baksätet och det bar iväg.

Eppidi irkinge? hur mår du, frågade jag. Hon vände sig om och gav ut ett högt skratt. En vanlig reaktion när man försöker sig på lite tamil. Vi skrattade tillsammans och jag undrade samtidigt hur länge hon skulle kunna köra bakåtvänd utan att orsaka en olycka. Ett skrattande nalarke, jag mår bra, fick jag till svar innan hon vände sig tillbaka mot vägen. Tamil? Jag mötte hennes blick i backspegeln och ruskade på huvudet samtidigt som jag började rabbla min repertoar. Nandri, Eppidi irkinge, nalarke, podo podo, vanga vanga … Det tog inte mer än en minut att gå igenom mitt ordförråd men vi log båda i flera minuter efteråt.

Vi sicksackade oss fram genom trafiken enligt indiska regler och nådde snart resans mål. Jag tackade, gav henne en 100 rupiesedel som visade sig vara trasig och fick lov att bytas, frågade om jag fick ta ett kort och fick ännu ett stort leende till svar. Vi tittade på bilden och hon brast ut i ännu ett skratt.

Nandri, bye bye! Lika snabbt som jag drogs in i hennes gula bil försvann hon ut i Madurais trafik igen, för att kämpa vidare om att ta plats och ta sig fram. Hennes långa skratt under vår korta färd piggade upp mitt humör mer än något kaffe kan göra.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Under Veronica Ahlenbäck

Djur i Madurai

När jag förberedde mig för att åka till Indien, ett land som jag inte varit i tidigare, hade jag en massa tankar om hur livet skulle vara när jag kom fram till Madurai. Jag funderade över de sjukdomar som jag skulle tänkas drabbas av, de turistfällor som jag verkligen ville undvika och hur säkert det var i området där jag skulle bo. Något som dock aldrig upptog min tankeverksamhet var vilka djur som jag skulle kunna tänkas stöta på. Jag skulle ju bo i en stad med 1,5 miljoner invånare, så det jag var förberedd på var mygg och en och en annan ko. Det jag nu har märkt är att trots att vi inte är ute på landsbygden så finns det djur överallt här i Madurai, inklusive lägenheten där jag bor.

Det första djuren som jag ser på morgonen, när jag öppnar fönstret i mitt rum, är ekorrar som springer runt på trädstammen mitt emot huset. När jag sedan tar cykeln till jobbet ser jag korna som mycket nöjda ligger och slumrar precis bredvid vägkanten. De håller alltid till vid samma väg och har aldrig så mycket för sig. Lite närmare kontoret finns getterna som lite argsinta struttar runt. De låter mig nästan komma så nära att jag kan röra de små killingarna, men blir sedan rädda och springer iväg. De äter allt de kommer åt och rotar ivrigt runt i sophögen bredvid vägen för att sedan tugga i sig lite kartong. Sedan, på vägen hem från jobbet, ser jag de djur som jag inte är lika förtjusta i, gathundarna. Efter en bråkig natt ser de riktigt tilltufsade ut,  de har tappat delar av pälsen, är magra och spenarna är utslitna efter åtskilliga kullar med valpar. Den oroväckande tanken att de har rabies gör att undviker dem till varje pris och tar omvägar för att inte möta en flock i en mörk gränd. När jag sedan lyckats ta mig hem till lägenheten öppnar jag dörren till badrummet och möts av kackerlackor, ödlor och myror. Den första sorten jagar jag med en toalettborste men de två andra låter jag vara, de små ödlorna är ofarliga och deras underliga kroppar roar mig på något vis. 

Kor

image (5)

Odla

Jag har nu vant mig vid dessa djur men igår fick vi en ny besökare i våran lägenhet, en som jag inte ville jaga med en toalettborste eller bara låta vara kvar i huset. Det var en orm. Den var inte så stor, tre till fyra decimeter lång och två centimeter bred. Den överraskade mig när jag var mitt uppe i att tvätta kläder på balkongen och tog då chansen att smita in i vårat kök. Detta djur, som jag någon gång sett i de svenska skogarna, var för mycket för mig att hantera på egen hand. Jag ringde en vän som kom till min räddning. Min vän trodde dock inte att det var en orm utan gick självsäkert in i köket,  men ryggade snabbt tillbaka och såg lika rädd ut som jag kände mig. Det finns ett talesätt om ormar på tamil som involverar en armé på väg ut i strid men när de såg en orm så vände de om och sprang hem. Min vän sprang inte iväg, utan använde istället en metod för att få bort ormen som jag inte vill sänka ert sinne med att berätta.

Jag har nu lite mindre än en månad kvar bland dessa djur, men om detta var den första ormen på tre månader så var det förhoppningsvis också den sista fram tills dess att jag åker hem.

Lämna en kommentar

Under Sofia Olsson

Intryck

Det är nu mer en vecka sedan som jag och Sofia landade i ett mörkt och regnigt Bangalore. Efter den obligatoriska flygplatsprocessen fann vi oss i en taxi på väg in mot Indiens tredje största stad. Trots att det var mitt i natten syntes rörelse längst gatorna. Människor, hundar och packade fordon. Det byggs överallt i Bangalore. Längs de stora vägarna annonseras lägenheter ut, moderna och omgivna av grönska. Perfekta för barnfamiljer och dessutom stans bästa läge sägs det. Bilderna av en framtid som är en kontrast mot det som skymtar utanför taxin vi färdas i. Där kämpar bilarna mot bussarna, autorickshaws mot motorcyklar om att hitta bästa position för att ta sig fram. Trängseln skymmer sikten, några grönområden ser jag inte ännu. Kanske finns de där, men jag är upptagen av att undra var vi är på väg, om det inte är samma väg vi åkte på nyss, var någonstans den leder. En ko ligger vilande vid sidan av vägen och påminner mig om att jag faktiskt är i Indien.

Jag och Sofia förflyttade oss snart till Svalornas Indienkontor. Där möttes vi av Anitha och Kariappa, som tog väl hand om oss. De berättade om Svalornas arbete i Indien, gav oss bokstavligen fingervisningar om hur man äter här och tog med oss ut för att inhandla färgglada och mönstrade kläder. Under dagarna i Bangalore fick vi också tillfälle att träffa personer med lång och intressant erfarenhet av arbete för daliters rättigheter. Över palmbladstallrikar på en av stadens fullsatta restauranger berättades om hinduismen, korruptionen och hierarkin som skapat och upprätthåller det kastsystem som påverkar människors liv från det att de föds tills det tar slut.

fotor_(2)

I torsdags var det dags att lämna Bangalore. Efter en natts sömn, med ljudet av järnväg och strömmande luft som resesällskap, ankom vi i fredags till Madurai. Vår handledare Thilagam mötte oss på stationen och vi satte oss i ännu en taxi. Vi möttes också av värmen, svett mot skinnsäten är ingen trevlig kombination. Efter en stund svängde vi in på en väg, på ena sidan bor många av Madurais rika invånare, på andra sidan bor många av de fattigaste, berättade Thilagam. Inte långt därifrån bor vi. Lugna gatan, kallar jag den. Ett av mina första intryck av Indien var det konstanta tutandet. Det kan betyda mycket, nu tänker jag svänga runt hörnet här, flytta på dig, kör snabbare, eller bara vara en hälsning till en kompis man passerar. På lugna gatan tutas det inte lika mycket. Då och då hörs någon sjungande signal om att det är en bil som backar, men tutandet är mindre. Namnet är lite missvisande, för visst låter det mycket som på alla andra gator i Indien, särskilt på morgonen när både människor och hundar vaknar för dagens bestyr. I kvarteret har vi lärt känna the Madurai-master, han som kan allt om staden och språket som talas här, Tamil. Vannakam och Nandri är användbara ord, hej och tack, som hittills är den enda verbala kommunikation vi kan ha med den äldre dam vars lägenhet vi bor i. Madurai-master är nio år men har kunskap som om han vore gammal som stadens tempel. Idag berättade han att det hela tiden kommer upp nya städer i Tamil Nadu, de blir fler och fler sa han. Madurai går under många namn har han också berättat, the big village, är ett av dem. Man behöver inte åka många kilometer i någon riktning förens landsbygd och byar tar vid. Jag har definitivt mycket kvar att lära av honom, om staden, Tamil Nadu och Indien, tänker jag.

Efter första natten här vaknade jag upp men omkring 50 insektsbett av oidentifierad typ på vänster arm. För att lösa problemet har ett större myggnät och myggmedel inhandlats. Plötsligt håller de sig på lite tryggare avstånd. Men ett fortsatt surr talar om att de finns kvar. Ett världsligt problem. Men kastsystemet, den orättvisa och diskriminering som följer med det, hur arbetar man emot det? You can not blame the hand for what the mind is doing, sa mannen över palmbladet fyllt med ris och curry (jag har inte lärt mig namnen på maträtterna ännu). När ett system finns i såväl människors medvetanden som handlingar och tycks så svårt att bli av med, vad kan man göra då för att förändra? Imorgon är det dags att åka till Evidence för först gången, en organisation som jobbar med dessa frågor. Det ska bli roligt att äntligen komma dit och sätta sig in i arbetet. Det var vad jag hade tänkt säga med detta inlägg, som blev något längre än vad tanken var. Imorgon kanske jag får ångra den sena kvällen på balkongen, då myggorna trots allt verkar vilja göra mig sällskap. Ett stjärnfall syntes för en stund sedan på natthimlen och gatubelysningen gav precis upp med ett trött sprak. Nu får gatan klara sig själv. Madurai verkar säga till mig att det är dags att sova, jag tror jag tänker lyssna, så blir jag kanske vis en dag som han här i kvarteret.    

Lämna en kommentar

Under Uncategorized, Veronica Ahlenbäck