On the road i Tamil Nadu

Hej från ett svalt kontor i Madurai!

Jag (Johanna) och Ida som är på Evidence tillbringar mycket av vår arbetstid på kontoret men den senaste tiden har vi farit omkring en hel del och alla (!) kommande helger i februari är inplanerade med resor och utbildningar för människorättsaktivister i Evidence nätverk. Förra helgen gjorde vi och ett gäng från kontoret en roadtrip till Pondicherry där vi hann klämma in några timmars turistande mellan prisceremonier för Kathir (grundaren av Evidence), tal, möten, hembesök och intervjuer. En klar fördel med att resa runt med Kathir är att människor är mer intresserade av att fota honom än att fota oss. I Tamil Nadu är Kathir välkänd, särskilt bland aktivister och daliter, och när vi promenerade runt i Pondicherry satt affischer av honom uppe på husväggar lite överallt i stan (något vår chaufför tyckte var väldigt roligt; Kathir tyckte allt fokus på honom var mer generande).

Pondicherry

Vi tillbringade några dagar av julledigheten i Kochi i Kerala och nu när vi var i Pondicherry drog vi en del jämförelser mellan Fort Kochi och Pondicherry som båda är gamla europeiska kolonier med arkitektur som åtminstone ger mig lite Europalängtan. Men till skillnad från Fort Kochi – som jag tyckte kändes ungefär som ett indiskt Gamla stan – flöt den indiska och europeiska arkitekturen i Pondicherry mer in i varandra och kändes mindre turistigt.

Innan vi åkte tillbaka till Madurai hann vi med ett besök till Auroville som ligger strax utanför Pondicherry och är ett turistmål både för indier och västerlänningar. Det är svårt att beskriva exakt vad Auroville är men Auroville beskriver sig själv på sin hemsida som ”an ideal township devoted to an experiment in human unity.” Jag har aldrig varit på något liknande ställe förut och det är värt ett besök om man har vägarna förbi även om det för mig var svårt att komma undan känslan av att gå runt i en märklig korsbefruktning av kommersiellt turistmål, flummig nyandlighet och sektstad.

Matrimandir i Auroville

Den här veckan har vi varit på fältbesök runt Madurai och gjort intervjuer. Igår var vi ute hela dagen och började med att besöka byn Thenur som ligger knappt en halvtimme med bil utanför Madurai. I Thenur bor ungefär 7000 människor, varav 650 av dem är daliter. I Thenur, som i så många andra indiska byar, bor man uppdelad efter kasttilhörighet och vi besökte området där daliter bor. Vi blev välkomnade av en stor grupp människor som ställde fram stolar i skuggan av ett litet tempel och när vi hade satt oss ner började flera av dem att berätta om hur kastdiskrimineringen påverkar deras liv i byn.

En sjö strax utanför Thenur

Bostadsområdena för de olika kasten skiljs åt av vägar (i vissa byar byggs murar för att hålla människor från olika kast åtskilda) och daliter tillåts inte ha på sig smycken, fina kläder i silke eller skor i områden där kasthinduer bor. Kvinnliga daliter kan inte använda de gemensamma tvättutrymmena eftersom de riskerar att utsättas för övergrepp av kasthinduerna och de tvingas därför tvätta sig i floden där vattnet är smutsigt och förorenat. Det finns separata restauranger, separata begravningsplatser och separata ”tumbler systems”, och tills för två år sedan nekades daliter tillträde till templen i Thenur. Trots det här sa människorna som vi pratade med att situationen ändå långsamt blir bättre – diskrimineringen är fortfarande utbredd och synen på daliter som mindre värda är fortsatt djupt rotad hos många kasthinduer men de sa att det var värre för tjugo år sedan. Daliterna i Thenur är inte längre ekonomiskt beroende av kasthinduerna och unga daliter har bättre tillgång till utbildning och protesterar mer öppet mot förtrycket. Det är stora skillnader mellan generationerna: unga människor har vänner från olika kast men bland äldre människor är vänskap över kastgränserna betydligt ovanligare och det finns gamla kasthinduer som aldrig skulle släppa in daliter i sina hem.

Thenur

Flera av människorna som vi talade med var engagerade politiskt och det märks att aktivister gör stor skillnad för människors liv. Att daliterna i Thenur numera har tillgång till templen beror på att ett politiskt parti och civilsamhällesorganisationer – bland annat Evidence – uppmärksammade diskrimineringen och drev fram att samtliga människor i byn, oavsett kasttilhörighet, ska ha tillgång till templen.

Vid en av ingångarna till Thenur finns en stor väggmålning av framstående daliter, däribland Ambedkar, och vi fick berättat för oss att väggmålningen har orsakat konflikt med kasthinduerna och polisen i byn. De tycker inte om att dalitiska aktivister avbildas vid en stor väg i anslutning till byn och ifrågasätter varför Ambedkar porträtterats sittande med benen i kors. Varför är det konstigt att Ambedkar sitter med benen i kors? frågade jag och de förklarade att det är en ställning som signalerar makt – och det är provocerande när en dalit utstrålar makt.

Väggmålningen vid ingången till Thenur

Efter besöket i Thenur åkte vi vidare till en annan by och när vi körde över ett torg sa Meenakshi, en av våra kollegor, med låg röst att på det här torget är det förbjudet för daliter att vistas. Det var ett litet torg med träd och bänkar, några barn lekte vid en fontän, flera äldre män satt i skuggan av ett tak och vilade och drack te med varandra. Det såg fridfullt och lugnt och normalt ut. Vad händer om daliter går hit? frågade jag. Meenakshi skakade på huvudet. Bad things happen.

Jag och Ida hör, läser och pratar dagligen om kastsystemet i Indien med varandra och med våra kollegor men det är fortfarande svårt att ta in hur mycket det präglar det indiska samhället. Våra kollegor talar ofta om att det finns två Indien: ett för kasthinduer, ett för daliter. Under ett möte i Pondicherry sa vår tolk till mig och Ida att vi får se det riktiga Indien eftersom vi reser med Kathir och jobbar på Evidence. För utlänningar är den här uppdelningen mellan två olika Indien svår att få syn på, och jag har ofta tänkt att om jag hade rest till Indien som turist så hade jag förmodligen lagt märke till de ekonomiska klyftorna mellan människor och att män äger alla offentliga utrymmen men jag är inte så säker på att jag hade kunnat se att kastsystemet är närvarande hela tiden, överallt.

Det här är ett litet nedslag i min och Idas vardag i Indien där det händer så mycket hela tiden att det är svårt att summera allt till ett blogginlägg och hinna bearbeta och reflektera innan en ny våg av intryck kommer över en. Det är nästan exakt en månad kvar av vår tid här och jag försöker att inte tänka så mycket på det – det finns många personer och saker som jag saknar och längtar efter hemma (trottoarer! kaféer! pasta!) men det kommer bli väldigt tungt att behöva säga hej då till Madurai och till människorna som jag lärt känna och kommit nära här. Istället fokuserar jag och Ida just nu på hur vi ska packa inför helgens utbildning på en ”hill station” (uppe i bergen alltså) för att klara av kylan – vi tycker numera att allt under 27 grader är mycket kallt.

// Johanna

Framme i Madurai!

Vanakkam!

Efter en lång bussresa från Bangalore kom vi (Johanna och Ida) äntligen fram till Madurai tidigt på morgonen förra veckan. Vi åkte auto till huset där vi bor och chauffören lyckades på något sätt få in all vår packning (fyra stora väskor) i auton. Vi bor i en egen lägenhet ovanför Andal och hennes man som visar oss runt i staden och förklarar hur saker fungerar (som att stänga alla dörrar i lägenheten för att hålla ute myggen, att man måste koka mjölken innan man dricker den, och att man måste få en stämpel på kvittot när man har handlat mat).

Vi blev båda förvånade över hur stort och fint vi bor, med en takterass med utsikt över de färgglada husen. Det är lummiga kvarter med fågelkvitter som i kombination med luftfuktigheten får det att kännas lite som att bo i en regnskog.

Varje morgon blir vi hämtade av en chaufför som kör oss till kontoret i en auto. Chauffören är en familjevän till Andal och hennes man och han kör lugnt förbi alla kor, hundar, motorcyklar, bussar och autos ute på gatorna. Med indiska mått är Madurai en liten stad (som invånarna själva kallar för en by) med ungefär en miljon invånare men trafiken är ändå intensiv och högljudd. Vår lägenhet känns som en liten oas mitt i det här intensiva tempot.

Vi har börjat komma in i rutinerna nu och hittar hem genom rutnätet av smågator och hus och kan ge vägvisningar till autochaufförerna. Förhoppningsvis vänjer vi oss snart vid värmen och fuktigheten.

Hoppas ni vill följa oss i vårt arbete på Evidence under de kommande månaderna!

Johanna & Ida

Några sista ord & Madurai-tips!

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Det har inte riktigt sjunkit in ännu. Att jag snart ska lämna det som varit min vardag i snart fem månader. En vardag som nästan uteslutande spenderats på Evidences kontor eller i Madurais omgivningar, i ett klimat som gått från molnigt och regnigt till att nu vara konstant hett och soligt. Så ja, det känns minst sagt märkligt, och rätt sorgligt, att det här nu är över. Samtidigt längtar jag såklart efter att få träffa alla mina människor där hemma och att få återgå till det livet jag har där.

Med det sagt så har jag ALDRIG ångrat att jag åkte. Det här har varit en av de mest givande perioderna i mitt liv och jag har många människor att tacka för det. Våra husvärdar som tagit in oss i sina liv. Alla kollegor och aktivister hos Evidence som generöst har delat med sig av sin tid och sina kunskaper. Alla som delat sin mat med oss och alla som delat med sig av sina livshistorier. Bland de människor jag råkats med under den här tiden finns några av de mest inspirerande, kunniga och kloka personer jag någonsin träffat. Ett särskilt tack ska också riktas till min kära praktikantkollega, resepartner och sambo Lovisa. Guldstjärna till dig för att du stått ut med mig hela den här tiden ❤

Här kommer några avslutande Madurai-tips till kommande praktikanter och andra som har vägarna förbi Madurai!

Hotel Supremes takterass
Surya veg restaurant ligger på hotel Supremes takterass. Här vi har spenderat många kvällar. Kvaliteten på maten är lite ojämn men den gulliga  personalen, utsikten över Madurai och att det fläktar skönt har gjort det till vårt favoritställe. De har också en väldigt god cold coffee, perfekt nu i februari när temperaturen ökar för var dag som går.

IMG_9251.png

Bästa promenad- och shoppingstråken i stan
Det gigantiska templet Meenakshi Amman tornar upp sig i stadscentrumets mitt och hit vallfärdar pilgrimer och turister. Vi brukar ta en auto dit och sen bara promenera runt i området. Det är nämligen avspärrat så det är som en liten oas bortom all hetsig trafik. Här finns även många butiker och efter en kortare promenad genom gränderna så är man framme vid palatset som på kvällarna har ljusshower.

IMG_0005

Mest användbara app
För att ta sig runt i Madurai är auto det smidigaste sättet. Ola är appen som används för att boka, men du behöver ett indiskt nummer för att det ska fungera.

Passa på att besöka en hill-station
Att åka till en hill station i bergen är ett perfekt sätt att komma undan värmen och dammet ett tag. Kodaikanal har jag skrivit om förut men jag vill också slå ett slag för Munnar som är snäppet vackrare, även om bussresan dit är liiite väl lång. När vi var där skulle vi vidare till Kochi och Keralas kust så Munnar blev ett perfekt stopp på vägen.

IMG_8671

Andra weekend-resmål
Andra värda resmål inte så långt bort från Madurai är Puducherry stad + Auroville (som jag också bloggat om tidigare) och Varkala. Varkala må vara turistigt men här finns flera vackra stränder och många bra restauranger med varierad mat (= inte ris). Chennai är Tamil Nadus huvudstad och kan vara värt ett besök av den anledningen, även om jag inte var så förtjust i staden som sådan. Vi tog oss ner till den södra stranden, åt en massa gott på restaurangerna som låg där och promenerade sen bort till ”broken bridge”.

Processed with VSCO with m3 preset

IMG_7549

Överväg att ta buss istället för tåg
Vi tog den statliga bussen till både Kodaikanal och Munnar. Det är billigt, relativt bekvämt och du behöver inte köpa några biljetter i förväg. Bara att hoppa på bussen och betala när du väl är ombord.

Bästa butiken
Min favoritbutik ligger i Vishal de mall, en galleria nära Evidences kontor. Här har vi gått på bio flera gånger (oftast på tamil men ibland visar de filmer på engelska så då passar vi på). Butiken Shens Farm som ligger här är himmelriket för den som går igång på naturliga och ekologiska produkter. Här finns bland annat grejer från Keystones butik Last Forest!

Häng med på allt!
Vi hade nog haft det mycket tråkigare här om vi inte följt med på det ena och det andra som vi blivit medbjudna till, bröllop till exempel. Vi har haft som princip att säga ja till allt och det har verkligen berikat vår tid här. Så det är nog mitt bästa tips – att var öppen för alla förslag, särskilt om det gäller bröllop :))

IMG_7860

Nu får jag nog ta och tacka för mig. När jag skriver det här är det söndagseftermiddag och 37 grader i skuggan. Vi ska trotsa värmen och ge oss in mot stan för att strosa runt kring templet och dricka vår allra sista cold coffee på Supremes takterass.

På återseende,

Miriam

Festivalyra i byn med en miljon invånare

Vanakkam!

Nu har det gått över en vecka sedan vi, Lovisa och Miriam, kom med nattåget från Bangalore till delstaten Tamil Nadu och staden Madurai. Här ska vi praktisera på Svalornas partnerorganisation Evidence i 4 1/2 månad.

Den här första tiden har mest gått ut på att lära känna vår nya värdfamilj och stad. Här bor vi på ovanvåningen hemma hos vår handledare Andal och hennes man i norra Madurai, en kortare färd med autorickshaw (eller ”auto” som alla säger) från kontoret.

IMG_6183.pngHär är vi! 

Redan de första dagarna drog de med oss på flera olika aktiviter eftersom det just då pågick en hinduisk högtid som skulle firas med en festival. Det blev med andra ord några väldigt intensiva men roliga första dagar för oss!

Vi blev till exempel medbjudna hem till våra grannar som för högtiden hade ställt upp formationer med figurer av hinduismens gudar och helgon. Där fick vi blommor i håret och varsin tallrik med ätbara gåvor att ta med oss. Eftersom vårt kök ännu inte gick att använda tog vi tacksamt emot gåvorna.

IMG_6252.png
Framför huset tillsammans med vår handledare Andal och hennes man Yatheendaran

Mitt i all festivalyra tog värdfamiljen dessutom med oss till stadens centrum så vi kunde köpa på oss lite välbehövliga kläder. Området som vi bor i är ganska lugnt, så det var först när vi kom in till stadskärnan som vi förstod hur stor den här staden är. Den består i alla fall av ganska mycket mer än vad vi dittills hade sett, även om den i indiska mått mätt är relativt liten. Vår handledare skrattade en gång och sa att Madurai är som en stor by i jämförelse med de stora städerna.

Vi besökte även Meenakshi Temple – det enorma och närmare 2500 år gamla tempel som hela staden har byggts upp kring. Därinne köade besökare i timtal för att få komma in i templets mitt dit bara hinduer är välkomna. Vi fick nöja oss med att undersöka resten av templet, vilket i och för sig tog ett ganska bra tag det också, så mycket fanns det att se.

Madurai stad.png
Här kan man skymta två av de fem höga torn som utgör Meenakshi Temple 

Vi har fått lite tid att bekanta oss med våra nya kollegor på Evidence och deras arbete för daliters och ursprungsbefolkningars rättigheter och likabehandling. Daliter, som på svenska ibland har kallats kastlösa, befinner sig längst ned i det hinduiska kastsystemet. Förtrycket mot daliter har en flertusenårig historia och även om Indien är en sekulariserad stat som har lagstadgat emot den kastbaserade diskrimineringen så fortsätter den att existera.

Evidence intervenerar i många av dem fall där daliters rättigheter kränks. De samlar bevis och vittnesmål, bistår med juridisk hjälp, erbjuder stöd till överlevare, m.m. Sedan starten 2005 har de tagit sig an över 2 000 fall och kontoret är fyllt med pärmar i olika färger som innehåller både avslutade och oavslutade fall.

Evidence skylt
Ingången ut till vår nya arbetsplats!

Vi har börjat att så smått sätta igång med egna uppgifter men vad det kan vara får vi berätta mer om en annan gång!

Läs mer om situationen för daliter i Indien

Vårt sista fältbesök

Mellan 10-16 Januari genomförde vi vårt sista fältbesök i Indien (Madurai).

Detta var ett av fältbesöken jag såg framemot då min vän Veronica Ahlenbäck (läs om hennes erfarenheter för två år sedan här) praktiserat genom Svalornas partnerorganisation Evidence och bodde där i några månader. Veronica sitter numera i Svalornas styrelse och har efter praktiken fortsatt sitt engagemang i Lund.

För denna sista resa så följde vår tolk Lourdhu Mary och Anna från India Office med. Till skillnad från tidigare fältbesök som jag och Sarah har gjort så var områdena vi besökte mycket fattiga.  De flesta hem vi besökte tillhörde personer från SCs eller STc  (schedule caste/tribe). Det är Indiens officiella benämning på historiskt förtryckta grupper som staten har tagit särskilda åtgärder för att inkludera i samhället. Bland de som räknas som SCs är daliter.

IMG_6066
Anna och Sarah på bussen

Delstaten Tamil Nadu är en av de rikare delstater i Indien och det medför att Tamil Nadu ger större mängder basvaror gratis eller till reducerat pris som exempelvis ris för de hushåll som innehar ration card. Ration card är viktigt för personer som lever i fattigdom och är ett sätt att hjälpa dem i deras situation.  Jayalalithaa Jayaram som är chef minister i Tamil Nadu har startat flera matprogram för personer i fattigdom. Därav brukar hon också kallas för Amma Unavagam, som betyder ”Mamma restaurang” på tamil. Delstaten sponsrar också hushållsartiklar för de hushåll som innehar ration card där Ammas ansikte pryder artiklarna.

Under vårt besök så hade flera hem hushållsartiklar där Ammas ansikte syntes, ett tecken på att de innehar ration card och är en av de socioekonomiska grupperna i Indien som behöver stöd.  För Pongal firandet (skördefest) som firades förra veckan (14-16 januari) ger Tamil Nadu extra saker för hushåll med ration card som exempelvis sarees samt 100 rupees (14 skr) som present.

Vi firade Pongal den 15 januari i Virudhunagar hos Women´s collective (WC) Madurais koordinator Uma. Hon och hennes by tillhör SCs (daliter). Där genomförde vi intervjuer hos bönder och barngruppen som WC arbetar med. I byn så finns det ingen tillgång till vatten och toalett/badmöjligheter saknas. Närområdena runt Madurai är drabbade av torka och trots att Januarimånaden är den kallaste månaden under året så är det runt 30 grader. På grund av bristen på vatten tvingas personerna i byn att köpa vatten en gång i månaden som ska räcka månaden ut. Vattnet ska räcka till att dricka, laga mat, tvätta och hygien. Något som är svårt att få det att räcka till och samtidigt dyrt.

IMG_6239
Byn välkomnar Lourdhu Mary

IMG_6236
Barngruppen i Virudhunagar

IMG_6250
Jag i Virudhunagar

Under Pongal så fick vi bland annat agera som domare för att döma en kolam tävling och titta på dansakter och vara med när barnen fick leka lekar. Vi fick till och med dansa lite själva och jag hade lätt lagt upp filmen/bilden om någon av våra kameror hade förevigat stunden.

IMG_6259
Kolam tävling

IMG_6258
Denna Kolam valdes som vinnare

IMG_6270
Lekar i byn

uma.sarah.1
WC koordinator Uma och Sarah

Fattigdomen i Indien reagerar jag fortfarande på, även om jag inte reflekterar över det lika mycket som jag gjorde i början. Det var svårt för mig att komma till Chennai i oktober och bland det första se en undernärd man som var för svag för att kunna förflytta sig utanför tågstationen. Jag har under mina resor runtom i världen sett relativ fattigdom men den absoluta urbana fattigdomen var ny och den är mer synlig här-speciellt i sammanhang där också personer från andra socioekonomiska klasser vistas.

När jag har diskuterat fattigdom med indiska stadsbor så har många påpekat att en majoritet av personerna som tillhör den absoluta fattigdomen i städer är personer från ursprungligen rurala områden som åker till storstäder för att finna jobb, men utan socialt skyddsnät, eller andra möjligheter till självförsörjning (jordbruk) så kan det bli väldigt svårt- speciellt då det är dyrt att bo i storstäder. De indiska storstäderna likt många andra storstäder i låg/mellaninkomstländer förväntas expandera då urbaniseringen blir allt vanligare. Betalda jobbmöjligheter till skillnad från självförsörjande jordbruk lockar många att urbanisera och hoppas på en bättre framtid för sina familjer.

Romantisering av fattigdom är ett vanligt fenomen i väst och hos oss som är privilegierade nog att sällan behöva tänka på mat och trygghet. Det finns kännedom om att personer som lever i fattigdom ofta samarbetar och delar med sig av sitt tillfälliga överflöd till andra, detta betraktas som generöst/ vackert – att de finns där för varandra och att i något avseende så har dem det ok. Trots att jag vet att många som romantiserar fattigdom inte menar något illa, så är det ett sätt att förminska eller underlätta de komplexa känslorna som uppstår när vi själva lever i ett tryggt överflöd och andra saknar den tryggheten helt. Den synliga fattigdomen ifrågasätter vår egen identitet och rätt till vår egen socioekonomiska trygghet.  I Indien är fattigdomen påtaglig och den ifrågasätter rätten till min socioekonomiska trygghet ofta.

Jag tänker på vilken roll organisationer har för att underlätta möjligheterna för andra och på hur viktigt det är att få in intäkter och visa den verklighet som personer i fattigdom lever i, samtidigt som man inte ska beröva dem från deras agens eller porträttera dem som offer. Jag beskyller ofta status quo på strukturer och passivitet, men även prestationssamhället/kapitalismen som globalt dominerar systemet vi är en del av. Systemet ger lite utrymme och tid att reflektera över privilegier och många av oss är på vår egen självförverkligande resa där vi strävar efter att få mer och där ansvar samt plikter sakta tar över vår tid och engagemang för andra.

Personer i fattigdom har agens men är en del av ett politiskt/ socialt system där ojämlikheterna och passivitet upprätthålls i många sfärer, både nationellt och internationellt, vilket försvårar kampen mot fattigdom och personers rätt till trygghet. Likt Virudhunagars fall där faciliteter samt rättigheter som personer i fattigdom och personer som tillhör SCs/STc saknar. Trots att biståndsarbetare/organisationer arbetar emot och även ibland med maktstrukturerna för att skapa förändring så sker parallellt den största och viktigaste kampen hos personerna som själva lever i utsatthet.  När vi intervjuade barngruppen (4-15 år) i Virudhunagar så berättade dem om gångerna de har pratat med de högre uppsatta politikerna i området om deras situation och på vilka sätt de har försökt påverka. När vi frågade dem vad som driver dem att fortsätta trots att förändringarna har varit små så sa en flicka:

Vi gör det för vår och andra generationers skull. Vi kommer en dag ha alla faciliteter vi inte har nu. Vi tror på framtiden.

Detta har varit återkommande i mötet med alla personer som vi har träffat under våra sammanlagt fyra veckor i fält. Hoppet om framtiden. Att kampen som drivs av personer som lever i fattigdom eller andra former av utsatthet kommer ge förändringar till det bättre. Women’s collectives roll är att stötta dem i deras kamp.

Romba Nandri

Det nya året har kommit, dagarna går och praktiktiden i Indien börjar dra sig mot sitt slut. De sista dagarna här på kontoret är fyllda av förberedelser inför avresa – uppgifter ska avslutas, farväl ska sägas, väskor ska packas och tillräckligt med chai ska handlas så jag klarar mig genom de kommande vintermånaderna i Sverige. Michaela och jag lyckades till sist turista lite i stan de senaste dagarna och besökte äntligen  Meenakshi Amman templet – det främsta skälet till varför miljontals personer besöker Madurai varje år och ett måste innan hemresan.

South tower
Södra tornet till Meenakshi Amman templet som når 52 meter upp i luften och är det största av templets 12 gopuramer (ingångstorn)

Gopuram
Gopuramerna dominerar vyn nästan var man än befinner sig nära stadskärnan i Madurai – och är ett bra sätt att hitta rätt om man gått vilse!

 

Mörkret och kylan i Sverige lockar inte särskilt mycket, däremot längtar jag efter att återigen få uppleva tystnad, gå på en trottoar (istället för precis bredvid förbisusande bussar, autos och motorcyklar), och att dricka vatten direkt från kranen. Jag ser fram emot att kunna ta långa, lugna, icke-solstingsinducerande promenader och lyxen att hitta avokado i mataffären. Mycket av det jag längtar efter var inget jag direkt förutspådde att jag skulle sakna innan avresan då mycket var sådant som jag tog för givet – luft, vatten, rörelsefrihet. Det har varit en extremt lärorik, givande och världsvy-expanderande tid, men även ofta utmanande och tuff.

Innan avresan försökte jag verkligen inte ha för många tankar kring hur praktiktiden skulle vara och gå eftersom jag ville vara öppen för alla möjligheter och inte ha förutfattade meningar om hur det bör vara. Den gamla klyschan att saker sällan blir som man tänkt sig slog dock in ändå – jag hade inte tänkt få dengue och jag hade inte tänkt behöva anpassa min praktikplan så som jag har behövt därefter. Men även denna upplevelse är jag på sätt och vis tacksam för på grund av det jag har tagit med mig ifrån den. Som Kadhir, verksamhetsledaren här på Evidence, sa till mig och Michaela så har det kanske gett oss en liten inblick i hur livet är för många här, där tropiska sjukdomar är ett vardagligt problem istället för något exotiskt man kan läsa om på nätet, och på så sätt har det lett till något positivt ändå.

Jag är extremt tacksam för de månaderna jag har haft chansen att spendera hos Evidence här i Madurai och lära mig om deras arbete. Jag har fått en ovärderlig inblick i inte enbart de tuffa och svåra ämnen som de jobbar med – kastfrågor, genusdiskriminering, och marginaliserade gruppers rättigheter – men även i hur en liten men extremt engagerad och driven grupp människor kan skapa förändring. Jag hoppas ytterst att jag en dag får möjligheten att jobba på en lika inspirerande arbetsplats tillsammans med människor som brinner lika mycket för sitt arbete som teamet här på Evidence gör. Det finns mycket mer att säga, men egentligen kan allt sammanfattas  i ett ord – nandri. Tack.

/Emilia

Evidence gruppfoto
Tack Evidence!

 

Tillbaka i Madurai

Då är jag tillbaka i Madurai, efter fyra dagar i Kotagiri där Svalornas andra regionala partner möte arrangerades. Rätt så skönt att vara tillbaka i Madurai, var det inte är lika kallt som i Kotagiri. Temat för mötet var Engendering Mobilisation and Sustainable Social Change och dessa fyra intensiva dagar var fullspäckade med diskussioner om t.ex. gender relaterade frågor och hur valen som ordnats detta år i Indien, Bangladesh och Sverige eventuellt kommer att få för konsekvenser på biståndsarbetet. Ytterligare fick Svalornas partner organisationer i både Indien och Bangladesh också delta i olika grupparbeten om hur organisationerna själva kan förbättra sitt gender arbete, ett väldigt viktigt ämne som man inte kan strunta i om man vill försöka uppnå ett jämställt samhälle. På kvällarna ordnades olika kulturella program med dans och musik samt hade deltagarna möjlighet att få ta del Keystone Foundations arbete.

Alla praktikanter deltog även i mötet och att träffa de andra praktikanterna och få höra hur de har haft det under praktik tiden, var så klart en av höjdpunkterna med att alla samlas i Kotagiri. Det är också värt att nämna att ta långa morgonpromenader i den vackra naturen och ha möjligheten att se en gaur även var super kul!

Nu är det bara att njuta av de sista månaderna och jobba vidare med uppgifterna på kontoret i Madurai.

/Michaela

Svalebesök i Madurai

Veckans stora nyhet: vi har haft Svalebesök här i Madurai! Svalornas verksamhetsledare Monica Erwér från Lund och Indien kontorets Anitha Santhakumari tittade förbi Evidences kontor under dagarna två. Det blev mycket utbyte med personalen här på kontoret samt ett stormöte med flera av Evidences olika intressenter och kunskapsråd; bland annat olika civil samhälles organisationer, medlemmar i kvinno- och Dalitrörelsen, experter inom socialt arbete och juridik, samt några panchayat (byråd) representanter!

Svalebesök
Evidences Andal, Thilagam och Kadhir tillsammans med Monica och Anitha från Svalorna – mycket skratt och utbyte under de två besöksdagarna!

 

Annars så arbetar Michaela och jag på med lite strategisk planering tillsammans med Evidence i form av ett förslag för ett potentiellt framtida projekt. Det har varit en lärorik upplevelse att få vara med i planeringen från grunden av en ny projekt idé och få lite insikt i hur en sådan process kan se ut. Det ska bli ännu mer spännande att följa utvecklingarna i framtiden och se vad som eventuellt kan bli verklighet!

Indikatorer
Här kluras det på indikatorer för det nya projektet i power-cut mörkret!

 

/Emilia

Syd möter syd

För att fira att vi redan är halvvägs in i praktiken och för att koppla av efter en hektisk och intressant vecka med projekt planerings möten valde Emilia och jag att åka iväg till Indiens sydligaste belägna stad Kanyakumari. Kanyakumari är en rätt så liten stad belägen vid kusten och populär bland indiska turister, därav en massa nordindiska restauranger. Det kändes lite konstigt att hitta mera nordindisk mat än sydindiskt, vi är trots allt i Tamilnadu. Att komma till Kanyakumari kändes nästan som att komma hem, då jag är från Finlands sydligaste stad och därmed uppväxt vid havet. Just havet och den friska luften är någonting jag alltid saknar, därför kändes det oerhört skönt att besöka Kanyakumari. Att sitta på stranden och se de stora vågorna, vandra längs kusten, gå på massage och bara ta det lugnt är precis vad jag behövde. Tillbaka i Madurai och en ny arbetsvecka väntar med besök från Sverige. Ha en bra måndag!

/Michaela

SDC12547
Solnedgång i Kanyakumari

Thevar Jayanthi

I går morse vaknade jag upp till ljudet av knastrande musik som dånade från templet  som ligger cirka 200 meter från vårt hus. Det fanns färgglada flaggor uppsatta tvärs över gatorna längs vägen till jobbet och det hördes tal och poppig musik från högtalare från många meters avstånd. Jag fick så småningom reda på att anledningen var för Thevar Jayanthi, årsdagen och även dödsdagen den 30e oktober av Pasumpon Muthuramalinga Thevar (1907-1963), en mycket känd politisk ledare i Tamil Nadu. Flaggorna visar sig vara olika politiska partiers flaggor och musiken och talen även de politiskt orienterade.

flaggor
Politiska flaggor längs vägarna

 

Thevar härstammade från Thevar samhället, vars namn han även bär. Thevar samhället består av tre kast hindu grupper som har genom historien haft och än idag har mycket makt och inflytande i södra Indien, och i synnerhet Tamil Nadu. Ledaren Thevar hyllas som en frihetskämpe för Indien under självständighetsrörelsen och dagen firar hans politiska insatser. Många politiker och flera tusentals pilgrimer strömmade till Madurai för att fira dagen vid en staty av ledaren söder om staden.

Thevar
Serpentiner och ljusslingor draperade över en bild av Thevar

 

Dagen är även genomsyrad av konflikter och kontroverser. Över 3000 poliser inkallades till Madurai och ökade säkerhetsåtgärder råder för att hålla ordningen då det ofta bryter ut i våld mellan olika politiska grupper, och speciellt mellan Thevar och Dalit samhällen i området. Under åren har det skett många våldsamma incidenter och även dödsfall i samband med både denna högtid och den 11e september som markerar Dalit ledaren Immanuel Sekarans dödsdag. Immanuel Sekaran (1924-1957) var även han en frihetskämpe i  den indiska självständighetskampen samtidigt som Thevar, men han var också en mycket engagerad och stark ledare för Dalit rörelsen i Tamil Nadu. Sekaran kämpade för social rättvisa och utbildning för Daliter och uppmanade andra att stå upp emot kastdiskriminering och oberörbarhet.

Inte så långt under ytan på den tillsynes festliga och musikaliska atmosfären här i staden fanns även en viss spänning i luften. Många kontor och skolor håller stängt den 30e oktober på grund av uppståndelserna, men arbetet här på kontoret pågick som vanligt. I år verkar det dock ha varit relativt lugnt i Madurai och inga större incidenter har rapporterats i nyheterna idag.

/Emilia