Utbildningsdag i kvinnors rättigheter

Hej, hej, hallå från Madurai! Nu har Johanna och jag (Ida) varit på Evidence i ungefär 1,5 månad. Mestadels av vår tid arbetar vi på Evidence kontor, men under helgen fick vi möjligheten att delta under en utbildning i kvinnors rättigheter för ca 35 kvinnor från olika distrikt runt om Madurai. Utbildningen varade under två dagar där föreläsningar blandades med diskussioner och gruppuppgifter. Vi deltog under den första dagen då kvinnorna fick lära sig om mänskliga rättigheter, ekonomiska rättigheter och kvinnor och barns utsatthet. Utbildningen anordnades av Evidence med inbjudna föreläsare från deras breda nätverk. Kvinnorna satt i en halvcirkel kring föreläsaren och vi bakom dem, med vår tolk för dagen – Lillian. Lillian studerar en master i social arbete i Madurai och har praktik på Evidence kontor en dag i veckan.  

Dagen började med att kvinnorna fick presentera sig en och en. De berättade vart de kom ifrån, något som de tyckte om och vad de arbetade med. Dagens utbildning är en av tre utbildningar som Evidence erbjuder kvinnor för att kunna verka som ledare och aktivister i byar runt om i Tamil Nadu. Några av kvinnorna kände vi igen från en tidigare utbildning om juridiska rättigheter, som vi deltog för några veckor sedan.  

Utbildningen inleddes med en föreläsning om mänskliga rättigheter. Kvinnorna gavs utrymme att diskutera och dela med sig av erfarenheter. Som ett exempel på dalitiska kvinnors utsatthet lyfte föreläsaren gängvåldtäkten som nyligen skedde i Hyderabad som har blivit en internationell nyhet. Våldsoffret var en dalitisk kvinna som blev bortförd, våldtagen och levande bränd. De anhållna och misstänkta gärningsmännen blev skjutna av polisen när de försökte rymma vid en konstruktion av mordet. Vid frågan om det var rättvist uppstår en diskussion där det rådde delade meningar. Föreläsaren lyfte frågan utifrån ett rättsperspektiv och poängterade att enligt mänskliga rättigheter har alla människor lika värde och lika rätt till rättvis utredning och rättegång.  

Elizhamutha som arbetar på Evidence kontor och hade ansvar för helgens utbildning, berättade för oss att hon fick börja morgonen med att ringa till flera kvinnor som anmält sig men inte dykt upp. Den senaste tiden har det regnat mycket i Madurai och vägarna är i väldigt dåligt skick, vilket försvårar för de som bor långt bort att ta sig till utbildningscentret.  

Kvinnors roll i familjen gör det svårt för dem att delta i utbildningar på annan ort. De har det yttersta ansvaret för hem och barn och behöver godkännande av sin man eller andra släktingar för att få delta. Behöver mannen arbeta, är det kvinnan som får stanna hemma med barnen eller som några av helgen deltagare – ta med sig barnen till utbildningen. Evidence vittnar om den utmaning det är att få kvinnor att delta i utbildningar och samhället i stort.  

Informationen kvinnorna fick under dagen kunde kännas ganska basal för oss, uppväxta i Sverige med universitetsutbildning. När kvinnorna vittnade om sina egna erfarenheter av orättvisa, men inte kunde redogöra för vilka rättigheter de har, blev det väldigt tydligt hur stora kunskapsklyftorna är. Evidence arbete är otroligt viktigt och det var häftigt att träffa dessa kvinnor som genom sitt engagemang bryter de mot de sociala normerna för att göra en skillnad.  

Vårt arbete på Evidence kontor med projektplaner, utbildningsmaterial och utvärderingar blir lätt väldigt teoretiskt och kan kännas långt ifrån de människor som Evidence arbetar med. Det var otroligt intressant att få se och ta del av deras praktiska arbete och möta de människor som är i slutet av kedjan.  

Det är inte läge att svika civilsamhället, vi kvinnor vill ha gatorna tillbaka

Det är nyårsafton i Bangalore och tusentals människor har träffats på MG Road och Brigade Road, ”hjärtat av Bangalore” för att fira in det nya året. Mitt i folkmassorna bestämmer sig några gäng av män att attackera kvinnor och trakassera dem och antasta dem. Precis som förra årets nyårsafton, i Tyskland, där 80 kvinnor anmälde sexuella övergrepp då män omringat dem i folkmassor och begripit sig på dem (BBC). Även på nyårsdagen i Bangalore fångades tre män på film genom en övervakningskamera där man såg hur männen på motorcykel stannade en kvinna i en gränd och sedan förgrep sig på henne (Bangalore Mirror).

Till skillnad från massövergreppen i Tyskland så kom inga anmälningar till polisen från kvinnorna i Bangalore. Enligt polischefen hade inga anmälningar som sexuella övergrepp rapporterats den natten, det enda antecknade anmälningarna var ett antal kvinnor som hade kontaktat polisen och bett om hjälp då de kommit ifrån sina familjemedlemmar och vänner. Detta trots 1500 poliser som fick ringa efter förstärkning då de inte kunde handskas med upploppet då ”kvinnor bokstavligt talat fick ta av sig sina stilettklackar och springa efter hjälp”, flertalet vittnen, fotobevis på män som tar på kvinnor och kvinnor som berättat exakt vad de varit med om (Bangalore Mirror).

Utöver att polischefen förnekade händelserna kommenterade Karnatakas minister G Parameshwara att det var kvinnornas eget fel då de burit västerländska kläder; “But when few women in half dress come out on streets at late night with their friends, such incidents do occur.” Ministern fick medhåll av Abu Azmi, presidenten i staten Maharashtra; ”the Karnataka minister said the harsh reality” och tillade “these kind of things do happen when women try to copy the westerners, not only in their mindset but even in their dressing” (Hindustan Times).

Detta uppmärksammades stort i nyhetsrapporteringen och även på sociala medier kunde man följa reaktionerna. Många kvinnor beskrev sin frustration över att inte kunna känna sig trygga på offentliga utrymmen och inte minst hur polisen och politiker, som en borde kunna lite på i en demokrati, vänder ryggen till. Frustrationen över män som missbrukar sina maktpositioner och hur män kontrollerar kvinnors säkerhet, rörelseutrymme och kroppar. Trots att denna retorik är ofattbar är den inte ovanlig och det finns liknande fall i Sverige där rättsväsendet ifrågasätter offrets klädsel, alkoholintag eller psykiska hälsa. På sociala medier uppmanade kvinnor varandra att prata om vad som hade hänt under nyårsnatten. De stöttade varandra och påminde varandra och omvärlden om att det aldrig är offrets fel.

Några veckor efter nyårsafton kunde man läsa i tidningen hur kvinnorättsaktivister och organisationer gått samman och planerat in ett nytt nyårsfirande på samma plats där övergreppen skedde. De skulle fira in år 2017 på nytt, de ville visa att de inte var rädda eller nedtystade och ta kvällen och gatorna tillbaka. Det anordnades demonstrationer och drevs en kampanj under #INeverAskedForIT där kvinnor dök upp i samma kläder de bar när de blivit utsatta av övergrepp av män. Det anordnades en gratis workshop i självförsvar i en närliggande park, rättslig utbildning under banern ”#IWillGoOut” av jurister från organisationerna Alternative Law Forum och Vimochana för att informera kvinnor om deras rättigheter.

Bildkällor: 1. Okänd, 2. Shruti Kedia/Här, 3. Här, 4. Action Hero Vrushali/Här, 5. Här, 6. Här

Många var upprörda över att denna typ av händelse kunde ske i Bangalore som anses vara en av de tryggare städerna för kvinnor i Indien. ”Tidigare har man sett liknande händelser i Dehli men aldrig i Bangalore, nu är vi inte bättre” lät många reaktioner (Bangalore Mirror). Staden är känd för att vara en ung IT-stad med många start-ups, app-utvecklare och IT-ingenjörer. Trots denna djupt tragiska händelse var det imponerande att se hur många unga organisationer och aktivister som snabbt gick samman och anordna motreaktioner både genom sociala medier och fysiska demonstrationer. Civilsamhället med NGOs och sociala rörelser är otroligt viktiga, inte minst i dessa tider då antidemokratiska, rasistiska och kvinnofientliga rörelser motarbetar mänskliga rättigheter och global utveckling.

Efter gruppvåldtäkten på kvinnan i en buss i Dehli 2012 startades en statlig fond där 100 crore Rupies (drygt 14 miljoner sek) ska gå till NGOs som arbetar med kvinnors säkerhet i Indien (The Ladies Fingers). Två år i rad har politikerna misslyckats med att använda budgeten. Pengarna är orörda. Pengar finns men den politiska viljan skriker med sin frånvaro och kvinnor blir fortsatt utsatta för könsbaserat våld och osäkerhet i offentliga rum.

Den negativa utvecklingen med minskat utrymme för civilsamhället har jag märkt av i hur organisationer berättar om nya helt orimliga administrativa krav och hur poliser och kontrollanter plötsligt dyker upp på evenemang och kontor och kräver rapporter och intyg. Vissa organisationer nekas deras bidrag, också nationella bidrag men framförallt bidrag från utlandet. Akademiker, aktivister och NGO-arbetare nekas visum och inträde i olika länder och rum. Bara de senaste månaderna (och veckan) har internationell politik inskränkt på kvinnors rättigheter och försvårat arbetet för kvinnors rätt till sina kroppar, säkerhet och frihet. Övergreppen mot kvinnor på nyårsnatten var ett övergrepp på alla kvinnor i Bangalore, Indien, Asien, världen.

Organisationer som stöttar drabbade kvinnor är obeskrivligt viktiga, men var är organisationerna som arbetar med att förändra mäns beteenden? Jo, det finns också, men det är ett mycket känsligt och långsamt arbete för att försöka förändra strukturer från grunden. De genomför informationsarbete i skolorna och pratar om rättigheter, sexuella övergrepp och har möten med kvinnor och män och pratar familjeförhållanden och könsroller. Något som organisationer också berättat är hur lyckade informationsarbeten gjort att kvinnor fått kunskap om sina rättigheter och ökat självförtroende men sedan mött nytt våld när de försökt leva i sina nya stärkta roller då männen känner sig hotade. Det är ett långt arbete kvar för att kvinnor ska få vara trygga i offentliga utrymmen och inte möta våld när de kräver de mänskliga rättigheter som är menade för alla. Det är ett långt arbete kvar och civilsamhället behöver allt stöd det kan få.

6

Bildkälla, hopp och inspiration: http://blog.blanknoise.org/

/Julia, Bangalore