Tag Archives: kvinnor

Lite Tankar från Chennai

Nå jag har varit i Indien i sex veckor. Enda ursäkten jag har för avsaknaden av ett blogginlägg kan beskrivas enkelt med att jag ofta inte vet vad jag ska skriva om. Inte för att det inte händer saker. Mitt liv är numera full med nya upplevelser och intryck men jag är inte van vid att dela med mig av mina upplevelser/tankar i textform. I min närmsta krets är jag också alltid den som tänker en extra gång innan ett beslut ska tas, jag är som ni förstår inte särskild impulsiv så tillfällen av inspiration för ett blogginlägg hinner slockna när min hjärna börjar överväga, vända och vrida på varje ord jag har skrivit.

För några veckor sedan så bjöd jag med min tolk på bio där vi hade roliga diskussioner om kulturskillnaderna från Indien och Sverige. Efter en del övervägande så frågade jag henne om kastsystemet och daliter. Ludmary (69 år) beskrev att man vet vem som är dalit genom efternamn, arbete, hur man pratar eller ibland så bara vet man. Jag visste genom tidigare information som jag har läst att det är svårt att prata om kastsystemet i Indien, men när vi träffade Prabakhar i Bangalore som är aktivist så fick jag hopp om att kunna prata mer om kastsystemet i landet, för att det är många som ifrågasätter eller arbetar aktivt emot den.

Första gången jag fick prata med en indier om kastsystemet här i Chennai så upplevde jag samtalet något förenklat. ´Diskrimineringen av daliter finns främst på landsbygden men inte i storstaden´.  Jag var något skeptiskt men samtidigt nöjd över att få mer insikt i hur fler personer analyserar situationen. Även Ludmary berättade att diskrimineringen är tydlig i landsbygden, daliter lever ofta utanför själva byn, dricker vatten från deras egna brunnar för att inte ”förorena” de höga kasternas vattenbrunnar och på landsbygden lär man tidigt dalitbarn att tittar ner i marken eller knyta sjalen på ett speciellt sätt när en högkastig går förbi för att visa respekt.  Men här är i storstaden så är det svårare att se diskrimineringen, och anonymiteten som städer har erbjuder också ett slags skydd mot landsbygdens tydliga stigmatisering.

Women’scollective (praktikplatsen) har arbetat i 20 år med att stärka och hjälpa dalitkvinnor som arbetar som jordbrukare. En av våra arbetsuppgifter som praktikanter är att besöka lokalorganisationer, intervjua jordbrukare och se mer av organisationens arbete. Vi har inte haft många tillfällen då vi har kunnat genomföra intervjuer men jag har under de få tillfällen som givits funderat på att fråga generellt om kastsystemet eller om maktstrukturer men hindrat mig själv. Jag vet att de flesta vi träffar genom organisationen är daliter. Jag är orolig för att även generella frågor ska bli för påträngande. Vill kvinnorna uttrycka sina åsikter om kastsystemet? Vem som har makt? Jag tror att lyfta fram frågor om kast hjälper till att synliggöra det dubbla förtrycket som dalitkvinnor upplever (kastsystemet och patriarkatet i Indien), men har jag rätt att fråga för att få material? Alla dessa frågor ställer jag mig själv innan, efter och under möten med nya personer.

Jag vet genom böcker, genom organisationer som Women’s collective, personer som Prabakhar att kastsystemet påverkar mångas liv från början till slutet- mer eller mindre. Både på landsbygden och i städer. Det är ett system som har indoktrinerats. Ett arv om att bli olikt behandlad av omgivningen, att acceptera sin börda eller göra motstånd genom att synliggöra ett system som många deltar i, men få vill tala om. Runt 17 % av Indiens befolkning är daliter, här i Tamil Nadu så är det något högre. Trots att daliter inte är en homogen grupp så finns det många olika nyanser och versioner av en delvis gemensam historia.

Alla historier jag har läst om daliter eller fått återberättade innehåller ofta inslag av förödmjukelse, orättvisa och sorg.

Berättelser om bekanta som inte tillåter att du kommer in i deras hus trots att du har känt dem hela ditt liv. Att bli förnedrad av personer från högre kaster på grund av att du vågar göra motstånd mot andra seder. Att komma till en plats och vara den enda som får en annorlunda tekopp (pappersmugg, när andra får metall eller porslin) för att markera skillnaden eller att dina barn tvingas städa skoltoaletterna för att ni är daliter och det är enligt tradition er arbetsuppgift. Vem vill träffa en utlänning (mig) och prata allmänt om kastsystemet när många kanske har jobbiga historier eller upplevelser. Enligt indisk lag så är diskriminering baserad på kast olagligt men det sker hela tiden. Det kräver tillit som jag inte vet hur man ska bygga upp, när mötena är korta och tolken vårt enda hjälpmedel.

Det är även en balansgång att veta hur man ska återge andra personers kamp eller berättelser utan att återskapa någon form av stereotyp . Omgivningen som kommer ta del av mina inlägg, som kommer läsa/höra mig återberätta det jag har fått höra, kanske bara minns beskrivningarna om utsatthet och orättvisa, som mer eller mindre passar in i den (ofta) förutfattade bilden av fattiga kvinnor på Indiens landsbygd eller daliter. Kanske att jag borde fokusera på att lyfta fram det positiva, att berätta om alla strider som dalitkvinnor vinner istället för alla som fortfarande pågår. Oavsett hur jag kommer återge det jag ser och hör på bloggen eller i mina artiklar så kommer jag inte riktigt vara nöjd.

Det handlar inte om att jag känner  frustration över kultur/språk barriärer och vill gräva fram massa ny information. Berättelser över situationen om att vara kvinna och dalit i Indien har återgivits flertal gånger och från personer som har upplevt kastsystemets alla baksidor eller som har forskat om det i flera år. Utan jag känner lite frustration över min egen inbillning att jag skulle ha större möjlighet att prata om systemet för att jag är fysiskt närvarande, men det är svårt. Det är ett svårt ämne som enligt mig borde talas mer om,  men balansen mellan att kritisera ett system och därigenom befolkningen som deltar i det passivt eller aktivt är känsligt. Systemet är så självklart där, så självklar som Ludmarys svar när jag frågade: hur vet ni att någon är dalit?

”We just know these things”

Kanske att jag under mina månader kvar har möjlighet att prata mer med olika personer om kastsystemet och framförallt lära mig hur man på enklare sätt ska prata om systemet/strukturen i Indien. Prabakhar hade också intressanta historiska reflektioner om ursprunget av kastsystemet som jag vill undersöka närmare. Vi har också tre fältbesök kvar att göra, Nagercoil, Kotagiri och Madurai- så allt kan hända (bokstavligt talat).

Förutom dessa förvirrade tankar så tänkte jag även nämna att vi blev hembjudna till en medarbetare Vijima och hennes tre barn för Diwali- lunch. Sarah och jag råkade missa att man ska köpa något nytt inför Diwali så vi fick sista minuten shoppa lite saker så att vi såg lite mer uppklädda ut.  Jag fick kommentarer av medarbetare att jag var väldigt indisk med mina fejk-guldarmband och bindi. Jag har faktiskt blivit tillfrågad om jag kommer från norra indien (Delhi) ett par gånger. Medarbetarna på Women’s collective har sagt att på grund av mitt svarta hår och drag så ser jag ut som en indier från norr. Jag måste därmed avsluta med denna lilla triumf att även om jag känner mig lite kluven ibland så verkar jag vara modemässigt ok. Något som aldrig hade hänt i Sverige- som min make en gång beskrev min stil efter en lyckad runda på en second hand butik- där jag köpte en mycket prima tantkjol.

– Jag skulle säga att du är lite bohemisk.

– Vad menar du med det?

– Att du inte klär dig sådär. Så nickar han mot några modemedvetna coola personer.

Tack hjärtat ❤

Han om någon borde veta efter 8 år med mig.

 

Toodles från eran Sara C

 

IMG_5064

Här har ni en bild på mig på Diwali, Ludmary tittade på mina selfies och tyckte denna var bäst – alltså mest indisk #donthate

IMG_0450

IMG_0472

Våra grannar på Diwali

2 kommentarer

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius, Uncategorized

Kvinnor i Kerala

Tamil Nadu byts ut mot Kerala imorgon, jag åker till en ny delstat för att få en paus från Madurai. Arbetet på kontoret byts ut mot vacker natur samt annorlunda kultur och mat. Jag har hört mycket om denna delstat, från de som varit där för att resa runt till de som har arbetat och levt där. Det som jag har tyckt varit mest intressant, men också mest skrämmande, är att få reda på kvinnornas situation. Min handledare nämnde till exempel att trots att Kerala har en hög procent utbildade och arbetande kvinnor, jämfört med resten av Indien, så utsätts de till en mycket hög grad för sexuella trakasserier och våld. Det jag nu skulle vilja försöka förstå är vad det är för våld som dessa arbetande kvinnor möter i sin vardag.

Statistiken visar att delstaten är på rätt väg vad det gäller utveckling. År 2011 hade Kerala det högsta Human Development Indexet (0.790) i landet, och likaså högst antal läskunniga (93.91%), den högsta förväntade livslängden (74 år) och den mest jämlika könsfördelning av invånare. Detta pekar ju sannerligen på att Keralas kvinnor borde vara mer privilegierade, jämfört med deras kvinnliga grannar i andra delstater, men det finns en stor klyfta mellan denna statistik och kvinnors verkliga upplevelse. Till exempel så rapporterades 502 fall av våldtäkt och 2,074 fall av ofredande under de första sex månaderna av 2013. Dessutom tar Keralas statliga kvinnokommission emot cirka 700 anmälningar om våldtäkt och ofredande varje månad.

Enligt ett forskningsinstitut i Kerala, som tillfrågade kvinnor i fyra städer i delstaten, är sexuella trakasserier ett stort säkerhetsproblem, speciellt till och från arbetet. Kvinnor upplever rutinmässigt verbala och fysiska trakasserier från män på bussar och annan kollektivtrafik. Manliga passagerare, och även busschafförer, tar chansen att tafsa, luta sig och falla på kvinnor ”av misstag” på bussen. De tillfrågade kvinnorna kände sig dessutom osäkra i offentliga parker, teatrar, på stränder och väntades vid biljettkontor. Ensamma kvinnor, eller till och med grupper av kvinnor, ses sällan i parker utan vågar endast gå dit i sällskap med män. Kanakakunnu Palace parken, i delstatens huvudstad Thiruvananthapuram, är ett typiskt exempel på detta. Den offentliga sfären är på detta vis mycket begränsad för kvinnor. Hemmet kan likaså vara ett ställe där kvinnor inte känner sig säkra. Huvudstaden Thiruvananthapuram rankas som den främsta, bland fem städer i Indien, vad det gäller förekomsten av våld i hemmet.

Det spelar då ingen roll att dessa kvinnor är del av den offentliga sfären och har utbildning och arbete, strukturerna i samhället är dess lika och attityderna fortfarande patriarkala. Jag känner en viss uppgivenhet inför detta och det våld och sexuella trakasserier som kvinnor tvingas utstå världen över. Hur kan vi egentligen förända detta?

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Olsson

Om att gå från mottagare av mat till leverantörer av mat

Pastapur för trettio år sedan. Ett bristande självförtroende hos kvinnorna. Fattigdom så påtaglig att kvinnorna bara ägde en sari. En sari vilken när det är tvättdags fick tvättas halvvägs för att nästa gång tvätta andra halvan av sarin. Många arbetade som dagsavlönade arbetare på andra personers fält. Kvinnorna hade ingen tillgång till fröer. Milletsgrödorna var marginalised genom olika politiska åtgärder. Det var olönsamt att odla den lilla bit mark som de ägde. Istället var det mer lönsamt att ta del av det näringsfattiga ris som delades ut av regeringen. Ris som räckte till ett mål mat om dagen, det var vad familjen fick klara sig med.

För ett litet tag sedan träffade jag Tejamma. Hon berättade om sin by. En by som främst består av daliter (även s.k. kastlösa, lägst i det indiska kastsystemet). För 16 år sedan gick kvinnorna i byn ihop och vände sig till DDS för att få hjälp och stöd. De ville starta upp ett Sangham, ett slags kollektiv. De började spara 5 rupies varje vecka (knappt en krona). När de enskilt nått upp till etthundra rupies kunde de få ett lån av sitt Sangham på 2000 rupies. Med dess pengar kunde de återuppta det land som de en gång blivit tilldelade av regeringen men som sedan länge legat i träda. Med hjälp av DDS upprättade man olika lönsamma odlingsmetoder som passa väl för den näringsfattiga jorden som präglar områden så som det de lever i. Metoder som bygger på en mångfald av gröder, däribland de näringsrika milletsgödorna.

Så småningom hade kvinnorna i byn lyckats återta 70 acres land som tidigare varit i träda men som nu åter odlades. Genom sina odlingar blev de självförsörjande och kunde förse sina familjer med två näringsrika mål mat om dagen. Idag har de så pass mycket mat att de även kan hjälpa till att förse andra i byn med mat. Tillsammans har de skapat ett eget välfärdsystem genom vilket de distribuerar mat till de med störst behov inom sin grupp. Utifrån kriterier som de själva bestämt har de definierat vad som gör en person eller familj fattig och sålund i behov av mat från välfärdsystemet. Kriterierna utgör till exempel tillgång till bufflar, brunn och storlek på åkermark.

Tejammas berättelse visar på många sätt hur DDS arbetar. Till en början arbetade DDS med att ge marginaliserade grupper så som daliter och kvinnor tillgång till mat. Därefter övergick man till att göra dessa grupper till matroducenter för sig själva men så småningom även för sin grupp och tillslut även för hela deras by. Kvinnorna gick från att ha varit mottagare av mat till att nu istället ha blivit leverantörer av mat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Att kämpa för sin skog — i lagens namn. Eller i ordförande Maos.

Det börjar bli kallt tycker hon. Jag som har en termometer vet att det är fjorton grader om natten och att det om någon månad kommer gå ned mot fyra. När solen går ned smyger älvorna fram mellan träden och mattan som ligger under och täcket som ligger över blir råa och fuktiga. Men elden i lergolvet värmer utifrån och teet kokt på buffelmjölk värmer inifrån. Och så släpper jordväggen ifrån sig solens strålar som den sugit åt sig under dagen.

Hon bor i en skog som inte är hennes men som hon känner bättre än någon. För att få bo där, som hon vill, måste hon muta Skogsdepartementets skogvaktare med den mjölk hon annars säljer.

Men att korruptionen är livsviktig är egentligen inte så konstigt för så har det alltid varit, åtminstone så länge någon i släkten kan minnas. Konstigare däremot är hur livet för kvinnorna håller på att förändras.

Nu och då kommer män från Saudiarabien till deras khol och berättar att de missförstått det här med att vara muslimer. Att kvinnor ska hålla sig mer hemma och måste täcka ansiktet. – Något så fruktansvärt opraktiskt när man ska plocka löv uppe i ett träd. Det har de aldrig gjort.

Dessutom har familjen mer pengar nu. Nu får de nästan 36 rupee för en liter mjölk genom att sälja till SOPHIA:s mjölkprogram. För tjugo år sedan fick de bara sex. Men eftersom det är männen som sköter mjölkaffärerna får kvinnorna mindre att säga till om när det gäller inkomsterna. Så var det inte förr.

Hennes liv är i förändring. Men fastän det är svårt och blir svårare att vara kvinna i Van Gujjarernas och Indiens skogar kämpar hon. För där det finns makt finns det motstånd.

۱

Längs Indiens östkust löper ett bälte av skog, liksom längs Himalayas brant där Van Gujjarerna bor. Skogen delas av statsmaktens geografiska gränser i delstaterna Chhattisgarh, Jharkhand, Orissa och Västbengalen och i skogen bor flera av Indiens så kallade ursprungsfolk. Och de rör på sig.

De säger att det är de fattigas och förtrycktas kamp mot makten och kapitalet. De är utblottade kvinnor med kalasjnikov och målet är en maoistisk revolution. Mot dem har den indiska staten vänt sina vapen genom sin paramilitära Central Reserve Police.

Båda sidor blöder. De halshugger och skändar kroppar, de tränar barnsoldater, och skenavrättar. Kanske därför att politisk makt växer ur en gevärsmynning, om vi ska tro Mao Tse-Tung. Kanske därför att våldsam politisk kamp växer ur desperation.

Maoisternas anhängare, som författaren Arundhati Roy som vandrat med gerillan under tre veckormenar att ”om du är en adivasi”, alltså en ursprungsfolksinvånare, ”som bor i en skogsby och 800 Central Reserve Police kommer och omringar din by och börjar bränna den, vad ska du göra? Ska du hungerstrejka? Kan de hungriga hungerstrejka?”

Samtidigt säger maoisternas kritiker, utan att för den delen nödvändigtvis stödja statens våld, att väldigt få av maoisternas ledare faktiskt är ursprungsfolksinvånare. De fattiga ursprungsfolken har i stället tragiskt hamnat mellan staten och elitskiktet bland maoistrebellerna i deras blodiga uppgörelse. Därför måste en annan väg vara möjlig.

۱

Van Gujjarerna har valt en väg som öppnades 2006. Medan Saddam Hussein avrättas i Baghdad och Nintendo Wii släpps i Europa stiftas lagen Forest Rights Act i New Delhi och den blir fort Van Gujjarernas vapen i kampen om skogen.

Forest Rights Act kommer till under himlastormande debatt efter kraftiga påtryckningar från Indiens ursprungsfolk och skogsinvånare. På många sätt visar den att det finns hopp för Indiens demokrati.

Lagen säger att den som tillhör ett ursprungsfolk—det är en lista som staten upprättat—eller den som med dokument kan bevisa att hen bott i skogen i sjuttiofem år kan få rätt till upp till fyra hektar mark. Lagen ger rätt att hugga bambu och plocka löv, honung och vax, eller låta djur beta. Men bara om det är ens enda inkomstkälla och den är direkt nödvändig för ens överlevnad.

En rättighetsansökan görs dessutom i båda makars namn. Alla beslut som tas om marken måste därför godkännas av både herr och fru skogsinvånare. Forest Rights Act, en lag som skogen, har därför potential att stärka kvinnors möjligheter i en tid när Van Gujjarkvinnor, och andra, socialt trycks allt mer tillbaka av marknadskrafter och islamisering som spelar i polyfoni med normer om det manliga och det kvinnliga som förminskar halva mänsklighetens förmåga och möjlighet.

Och det handlar så klart också om den hinduisering eller den sekulärkristenisering som nationalkonservativa förespråkar i både Indien och Sverige.

Forest Rights Act ger till och med skogsinvånare rätt till mark som ligger inom nationalparker och naturskyddsområden. Inte så konstigt därför att Skogsdepartementet och lokala skogvaktare gör allt de kan för att stoppa och förhindra implementeringen av lagen. Den som har rätt till sin mark kan aldrig tvångsförflyttas, inte ens för att bygga en nationalpark, och den som har rätt till sin skog behöver inte betala mutor till skogvaktarna för att låta sina bufflar beta mellan träden.

Det är visserligen naivt att tro att lagen kan slå undan benen för all korruption, men den kan minska Van Gujjarernas dagliga beroende på den.

Maoisterna säger att Forest Rights Act bara är hyckleri, senast i uttalanden augusti. Det är en lag som återger viss makt över skogen till skogsinvånarna, säger de. Makt som togs ifrån dem av britterna, slutligen manifesterat i 1927 års väldiga Indian Forest Act som lägger all skog under Skogsdepartementets kontroll, och som den ”demokratiska” indiska staten fortfarande förvägrar skogsinvånarna. I stället ska alla lagar som reglerar skogen tas bort och makten fullkomligt återges till de som bor där.

Från sitt håll ropar samtidigt miljöaktivister och oroliga biologer och ekologer. Att låta skogsinvånare få bo i naturskyddsområden raserar allt arbete som lagts ned på att skydda tigrar och noshörningar och att återskapa den förlorade biologiska mångfalden. Detta trots att Forest Rights Act i en av sina starkaste paragrafer kräver att den som har rätt till skogen måste bidra till att skydda den och den biologiska mångfalden. Van Gujjarerna säger att skogen är deras hem, att de måste ta hand om den, för utan den skulle de inte finnas.

Intressena som kolliderar i skogen är både enorma och enormt viktiga. De handlar om liv och död: både människors, tigrars, ideologiers, korrupta maktintressens, skogsindustriers, cyanobakteriers och mangoträds liv och död.

Olika intressegrupper gör allt för att skogen ska bli den plats som de kämpar för. Själva definitionsrätten av skogen står på spel; vad skogen är och vems den är. Som genom en explosion av motsägelser blir det tydligt att skogen och vår relation till naturen är djupt politisk.

Därför är det stora och livsviktiga frågor som ryms på den plats där en eld sprakar i ett lergolv och där en buffel blir mjölkad av en kvinna som känner hur värmen från buffelns mjuka svartluddiga mage fyller henne när det börjar bli kallt om kvällen. Där älvor dansar mellan träden och där människor somnar, vaknar och kämpar.

Det är frågor vi är likgiltiga inför på egen risk. Och på andras.

2 kommentarer

Filed under Gustav Cederlöf