Äntligen tillbaka i Indien!

Har nu varit på landsbygden i Kolardistriktet i södra Indien med Svalornas partner Okkuta i drygt en månad. Trodde aldrig att jag skulle lära mig att uttala namnet på byn som jag och min praktikantkollega Amanda bor i (Kappalamadagu) men tog bara någon dag tills det satt som sten. Att spendera de flesta dagarna i fält betyder mycket resande med opålitlig lokaltrafik, många möten med kvinnor i Svalornas projektbyar som Okkuta arbetar i och en hel del skratt när en försöker använda handgester eller knaggliga försök att göra sig förstådd på ett av de lokala språken Kannada. 

Skylten som visar infarten till Okkutas huvudkontor

Något som jag lämnat bakom mig sedan tidigare gånger i Indien är rädslan att ‘göra bort mig’, vara till besvär eller ta plats. I Indien gäller det att prova sig fram vad som funkar bäst i olika situationer. När en beställer mat på lokala restauranger eller apotek går den som viftar mest med pengarna före. Här kommer ingen tacka en för att snällt vänta på sin tur. Det är viktigt att vinka till sig auton/bussen när vi försöker få tag i lokaltransport till staden Mulbagal där våra resor ut till fältbesök i byar börjar – annars riskerar den att åka förbi. Och äta görs utan bestick med höger hand (vilket jag lärt mig sedan tidigare som vänsterhänt). 

Fältbesök för att ta del av hur en av Svalornas projektbyar fått arbetstillfällen genom MGNREGA med hjälp av Okkuta

Okkutas arbete för kvinnors rättigheter och möjligheter på indiska landsbygden och livet i byarna vi besöker skiljer sig markant från storstaden. Det är som natt och dag. I vissa byar går bussen bara någon gång per dag, och såklart inte enligt någon tidtabell. De flesta vi träffar är bönder med eget land eller dagsarbetare hos andra och lever i större familjer över generationer där kvinnan oftast flyttar in hos mannen. På kvällarna när det är mörkt stannar vi praktikanter gladeligen inne efter en lång dag i fält. Det finns inga restauranger eller butiker i närheten och de som bor i vår by är fantastiska men pratar inte engelska.

Community Development Committee (CDC) möte

Bangalore, där jag bott och studerat tidigare, har fler invånare än hela Sverige. Staden är alltid vaken, pulserande av liv med sina lyxiga restauranger, mikrobryggerier, stora shoppingcenter, nöjesutbud och allt en kan tänka sig tillgängligt precis utanför dörren. Många med högre utbildning från hela Indien flyttar till Bangalore för IT-jobb i Indiens ‘Silicon Valley’. Livet och livsstilen ser VÄLDIGT annorlunda ut om en jämför Bangalore med där jag bor nu. 

Lunch under ett fältbesök

Kampen för jämställdhet kan skilja sig mellan stad och land på grund av dess olika realiteter. De kvinnor vi pratar med på landsbygden berättar ofta om vikten av att få sin röst hörd i familjen, egenmakt och betydelsen av kunskap om sina rättigheter. Ser väldigt mycket fram emot att fortsätta ta del av hur Svalornas viktiga arbete gör skillnad på riktigt via eldsjälar och gräsrotsorganisationer med stor lokal närvaro såsom Okkuta.

/ Josefine

Romantiskt världsarv uppe i Nilgirisbergen

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej och glad alla hjärtans dag!

Igår tog vi ledigt från jobbet för att äntligen göra något som vi sett fram emot ända sedan vi kom till Kotagiri uppe i Nilgirisbergen. Vi åkte nämligen med det så kallade Nilgiris Toy Train mellan de närliggande städerna Ooty och Mettupalayam. Järnvägssträckan stod klar år 1899 och det populära tåget går fortfarande med ånglok, vilket är varför det år 2005 blev erkänt som ett världsarv av UNESCO. Hur populärt det är att åka med det gamla tåget förstod vi inte riktigt trots varningar från kollegor. När vi väl lyckades matcha biljettkiosken i Ootys öppettider (vi kunde inte köpa biljetter online) med våra egna helgplaner så var det januari och det visade det sig att tåget redan var fullbokat varje helg i flera månader framöver! Vi fick nöja oss med en onsdag istället. Tur att vi kunde jobba extra en helg och därmed byta ut vår ledighet.

IMG_7243.JPG

Resan började i Ooty på ca 2203 m över havsnivå

Vi hade hört att utsikten från tåget skulle vara vacker, men trots att vi numer borde vara vana vid Nilgirisbergens imponerande landskap så kunde nog ingen ha förberett oss vad vi skulle få se igår. Att åka i det gamla tåget var mysigt trots att man satt inklämd i en liten hytt med 11 andra personer. Vid vissa mindre stationer tog tåget dessutom en liten paus så att man kunde sträcka på benen, något som verkligen uppskattades av alla resenärer efter flera timmars åkande.

IMG_7464.JPG

IMG_7422.JPG

IMG_7440.JPG

Det kan låta konstigt men jag tyckte nästan att det fanns en romantisk känsla över tågets långsamma tuffande framåt i kombination med den rykande ångan och bergsutsikten. Den känslan tycks inte vara onormal heller. Tydligen hyrde ett nygift engelskt par hela tåget för sig själva en gång för att fira sina indiska rötter i samband med deras bröllopsresa. Låter inte helt dumt kan jag känna såhär efteråt när jag upplevt tågresan själv!  Jag är verkligen glad över att jag hann uppleva detta innan jag snart beger mig hemåt till det gråa vardagslivet i Sverige.

Har du planer på att besöka Nilgirisbergen så se till att också planera in denna underbara tågresa, med glöm inte att planera i tid!

/Aviva

Marknad för skadade varor

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Hej och gott nytt år!

Nu är vi tillbaka uppe i bergen efter semestern och börjar komma in i vardagslivet igen. För mig personligen kändes den första veckan väldigt lång och enformig. Dels eftersom vi arbetade mot en stor deadline för Svalornas tematidning Perspektiv, men också eftersom jag under semester vant mig vid ett lite mer aktivt och varierat liv. Därför passade det mig utmärkt när en kollega bjöd med oss på en söndagsmarknad i grannstaden Coonoor.

Marknaden heter 8th Market och hålls den första söndagen efter den 8:e varje månad bredvid stadens tågstation. Detta med hänsyn till att fabriksarbetare här får sin lön den 7:e varje månad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när vi klämde ihop oss i en bil tillsammans med andra shoppingsugna kollegor, men jag hade förstått att samma kollegor gjort riktigt många fynd på marknaden tidigare månader. De visade bilder på hur de stod uppradade med så mycket saker i händerna att de knappt kunde bära dem. Denna månad hade de förberett sig bättre genom att ta med en vandrarryggsäck att fylla.

20190113_111048

Vill man göra riktigt bra fynd ska men helst vara vid marknaden kl 08 när den öppnar!

Väl framme på marknaden förstod jag exakt varför. Det fanns verkligen en massa fina varor till låga priser, om man bara lade lite energi på att gräva i de enorma högarna. Just känslan av att gräva fram ett fynd var något som jag uppskattade. Det var så mycket roligare än att gå in i en butik och direkt få 100 olika typer av prydligt upphängda tröjor inom sitt synfält.

img_2685

Stina med nyinköpt väska och jag funderandes över en tröja (Foto: Felix)

Det som är speciellt med 8th Market är att den främst säljer så kallad överproduktion, provprodukter och smått skadade produkter som inte ‘kan’ säljas. Med skadade menar jag att en liten söm blivit fel, att varan fått en fläck osv. På marknaden säljs allt från stekpannor till kläder, kuddar, täcken och skor. Varorna kommer framförallt från två stora internationella exporthamnar som ligger i städerna Karur och Tirupur i samma delstat, Tamil Nadu. Båda hamnarna är kända för att de exporterar internationella märkesvaror. Exempelvis exporterar de varor för märken som H&M, IKEA, Walmart, Polo Ralph Lauren, FILA, Reebok, och GAP.

Detta fick mig att tänka tillbaka på skandalerna kring H&M år 2017 då det avslöjades att klädföretaget brände upp tonvis med ‘förstörda’ kläder varje år i Sverige. Naturligtvis tycker jag inte att man ska sälja kläder som i Sverige upptäckts vara hälsofarliga, men att globaliseringen lett till ohållbara produktionskedjor där bränning av produkter ofta ses som en billig lösning på olika problem är inte en hemlighet. Amazon avslöjades så sent som förra året bränna helt felfria returnerade varor och bytesvaror i Tyskland eftersom detta var billigare än att skicka tillbaka dem till lager.

20190113_113929

Felix testar ett par märkesskor

20190113_113105

Vill man hitta den sötaste djurkudden så får man gräva lite!

Efter att ha upplevt lösningen med 8th Market hoppas jag nu på en framtid med fler liknande marknader även i Sverige. Det är inte bara ett sätt att ta till vara på varor som annars hade förstörts, det är även ett roligare sätt att shoppa!

Vi hörs snart igen,

Aviva Blomquist

 

 

Från norr till söder

Den sista förberedande veckan på Svalorna Indien Bangladeshs kontor i Lund går mot sitt slut. På lördag förmiddag reser äntligen 2016-års praktikanter ut, fulla av förväntan.

På grund av att det politiska läget i Bangladesh förändrades radikalt under sommaren (läs mer om det här) är alla praktikanter i år utplacerade hos partnerorganisationer i Indien, hela vägen från Himalaya i norr till Madurai i söder.

Vi är sammanlagt tolv praktikanter från hela Sverige som kommer med olika erfarenheter men med ett gemensamt engagemang för utvecklingsfrågor.

Caroline, Linnéa, Fanny och Karin kommer att tillbringa sin praktiktid hos UYRDC. De driver frågor om försörjningsmöjligheter genom bland annat rätten till skogen för unga och kvinnor i Pinder Valley bland Himalayabergen i norr.

Elin, Mafaye och Kristina kommer att vara hos DDS i Pastapur i centrala Indien som arbetar med matsuveränitet, ekologiskt jordbruk och rättighetsfrågor med fokus på kvinnor och daliter.

Hannah och Julia kommer att åka till Svalornas India Office i Bangalore i söder som samordnar arbetet mellan lokala partners och Sverige.

Denise, Haruna och Sofia kommer att arbeta hos Evidence som verkar emot kastbaserad diskriminering med huvudfokus på kvinnor i delstaten Tamil Nadu i sydligaste syd.

svalorna-innan-avfa%cc%88rd

Häng gärna med oss här på bloggen och på Svalornas instagramkonto @svalornaib under de kommande månaderna! Vi hörs snart!

Hälsningar från Kotagiri

Hälsningar från Kotagiri

Nu har vi varit i Indien i ett par veckor och det är en hel del intryck att sortera både från Bangalore och Kotagiri. Först och främst skulle jag dock vilja skriva en kort kommentar om valet i Sverige: Vilket skitval. Jag skulle kunna skriva långt om mina tankar kring fascismens framgång och använda ord som inskränkthet, oanständighet, och uppgivenhet men jag tänker att ni inte har sökt er hit för en analys av Sveriges deprimerande politiska landskap så här får ni istället en bild på vår granne Turbo.

 

IMG_9534

 

Bangalore bjöd på inspiration och mängder med god mat. Inspiration i form av tre väldigt intressanta föreläsningar från tre väldigt intressanta civilsamhällesaktörer. Vikten av samordning och solidaritet i ett hårdnande politiskt klimat var en gemensam nämnare för dessa diskussioner. Optimismen och engagemanget för frågor gällande mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa var inspirerande och något att hålla fast vid. Den indiska kontexten är givetvis väsensskild från den svenska på många sätt, men det finns även likheter. Ett aktivt, levande, och politiskt relevant civilsamhälle blir allt viktigare, inte minst i ljuset av de senaste valresultaten i båda länderna.

 

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh
Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

 

Efter fem dagar i Bangalore bytte Ida och jag storstadsmyllret mot Nilgiris blåa berg. Det första vi ser när taxin slingrar sig upp för bergen mot vår nya lilla hemstad Kotagiri är en enorm Gaur-tjur. Det ska visa sig att detta ska bli ett av många möten med dessa enorma djur då de är ett vardagligt inslag i skogarna och teplantagen på sluttningarna kring staden. Tydligen befinner sig vårt hus mitt i deras vandringsväg så vi har fått strikta förhållningsorder om ficklampor och försiktighet.

 

Gaur (Indisk Bison)
Gaur (Indisk Bison)

 

Våran handledare Archana välkomnade oss på kontoret och gav oss en första introduktion till Svalornas partner Keystone Foundation, vår arbetsplats fram till slutet på januari. Det är en imponerande organisation med flera olika program centrerade kring naturskydd, livelihoods, kultur, och ekologisk livsmedelsproduktion samt samspelet mellan dessa. Så fort vi fixat den lite krångliga men nödvändiga registreringen hos polisen så drar vi ut i fält för att sätta igång arbetet tillsammans med de Adivasi*-grupper som Keystone samarbetar med. Ida och jag har en spännande tid framför oss!

 

Utsikten är det inget fel på
Utsikten är det inget fel på

*Adivasi är en samlingsterm för Indiens (samt Nepal och Bangladesh) urbefolkning. ”Scheduled Tribes” är den juridiska benämningen på denna väldigt heterogena grupp människor. I Nilgiris Biosphere Reserve lever ett trettiotal olika folkgrupper.

India Office – Bangalore

Tidig söndagmorgon kom vi till Indien och har utforskat Bangalore. Sedan i måndags spenderar vi våra dagar på Svalornas Indien-kontor här  i Bangalore. I tisdags gjorde vi ett besök på Human Institutional Development Forum, en NGO som arbetar med organisational capacity building. Vi diskuterade utveckling och situationen för civilsamhället och sociala rörelser i Indien. Mötet var mycket inspirerande och vi fick en inblick i de organisatoriska utmaningar CSO’s  står inför.

2
På Human Institutional Development Forum med Director Heritha Sharma

 

Under dagarna berättar Anitha och Kariappa om sitt arbete och landskontorens roll i Svalornas organisation och samarbetet med partnerorganisationerna. På torsdag åker vi ut till partnerorganisatinerna där vi kommer spendera den mesta av vår tid i Indien.

IMG_2435
Utanför Svalornas kontor i Bangalore

Håll utkik efter uppdateringar från Madurai, Dehradun och Kotagiri!

Varv efter varv på ett snurrande band

Numera kan jag sällan välja när jag ska svettas, jag är svettig när jag vaknar på morgonen, när jag kommer till jobbet, när jag kommer hem från jobbet och i värsta fall tio minuter efter att jag har duschat. Madurai blir svalare och lite regnigare för varje dag, men temperaturen vill sällan sjunka under 30-grader. Värmen i kombination med den intensiva trafiken och en total avsaknad av motionärer längs gatorna, fick mig att skrubba träningsskorna rena från smuts och göra dem redo för inomhusbruk. Ett gym två minuters promenad från lägenheten är sedan några veckor tillbaka stället där jag väljer att svettas.

Vid första besöket skannades mina fingeravtryck och tre formulär skulle fyllas i innan jag hade ett medlemskap för lika många månader. För detta fick jag betala mer än vad jag brukade betala månadsvis för mitt gymkort i Göteborg. Med tanke på att det mesta här kostar en bråkdel i jämförelse med svenska priser, är denna träningsform uppenbarligen väldigt dyr och något som är begränsat till en mindre del av befolkningen. Träning är en klassfråga. Det är en klassfråga i Sverige och det är en klassfråga i Indien. Gymmet är en plats man inte bara har råd att gå till. De är också en plats man har tid att gå till. Det signalerar att du har ett arbete som ger dig fritid och som inte är så tungt för din kropp. Du kan före eller efter en arbetsdag få musklerna att värka utan att det påverkar hur mycket du kommer att tjäna den dagen. Det signalerar en livsstil där du kan välja att svettas.

Lite fundersam över vad jag ska träna i för kläder, försökte jag iaktta vilket mode som är gällande i denna miljö. Shorts, tights, linnen och t-shirtar. Det stämmer bra in på min vanliga träningsklädsel tänkte jag, om det inte vore för att jag nu bara ser män bära dessa. Efter en del observation och experimenterande har jag hittat en klädsel att känna mig bekväm i. Långa tights och min fulaste kurta, klarblå med vita blommor, mer lik en vaxduk än ett klädesplagg. Men den är lång och luftig och döljer således mycket av det som finns där under.

Uppdelningen mellan män och kvinnor, tillika föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, blir extremt tydlig i gymmet. På övervåningen tränas kondition, på undervåningen tränas styrka. Kvinnorna håller sig för det mesta på övervåningen, ibland bärs några hantlar upp. De tyngre vikterna stannar på nedre plan med männen.  Männen ska bli starka och kvinnorna smala.

Det finns alltid minst tre kvinnor i gymmet. Sällan fler än sex samtidigt.  De tre som alltid är där är både smala och muskulösa och tränar i sport-bh och korta tights. De hänger på väggarna, en i omklädningsrummet och två i gymmet. Stora bilder vars syfte jag inte förstår mig på. Bilderna visar importerade ideal snarare än något som liknar verkligheten det minsta, någonstans egentligen.  Inte en bild på gymmet visar heller en människa med indiskt ursprung, som om det inte vore i Indien.

De första veckorna tränade jag innan arbetet, tidigt på morgonen. En dag fick jag tips om att gå dit på kvällen istället, då är det mindre folk och dessutom fler kvinnor. På morgonen tränar vanligtvis bara män fick jag veta, men det är okej för mig att fortsätta komma på morgonen om jag vill det, försäkrade instruktören mig. Som västerländsk kvinna tillåts jag passera den sociala gräns som annars separerar männen och kvinnorna i gymmet, jag tränar mitt bland männen och vikterna, på deras tid. Men nästa dag går jag dit på kvällen istället, upptäcker att det faktiskt finns mer utrymme och ser fler kvinnor komma och gå. Stämningen känns bättre och stiger ytterligare när Justin Bieber börjar sjunga på högsta volym om sitt första brustna hjärta.  Trots kroppsbilder som tåls att ifrågasättas och en uppenbar segregering mellan män och kvinnor, är det den stämningen jag väljer att ta fasta på.

När jag går de två minuterna till gymmet vet jag att min kropp kommer att få röra sig och arbeta hårt. Huvudet kommer att fyllas av enbart musik och strömmande AC-luft. Jag har funnit mitt ställe där jag kan koppla bort alla snurrande tankar om arbetet, om insekter som kommer in genom hålet som måste lagas i myggnätet, om dagarna som går alldeles för fort och alla de tusentals intryck som Indien förser mig med.

/Veronica Ahlenbäck

Katastrofen i Uttarakhand

Jag är i Dehra Dun, en stökig indisk stad vid foten av Himalaya. Jag är i Uttarakhand, en delstat i norra Indien med ungefär lika många invånare som Sverige. Uttarakhand gränsar i öster mot Nepal, och norr om delstaten ligger det av Kina ockuperade Tibet. För några månader sedan var Uttarakhand med mycket i nyheterna. Översvämningarna, naturkatastrofen som ledde till att omkring 10 000 människor förlorade livet, nämndes i alla de stora medierna i Sverige. Uttarkhand nämndes ofta, men det sas mycket lite. Rapporterade döda i rappa TT-telegram. Regnet, monsunen, antal döda, antal hus som försvunnit. Punkt. Naturkatastrofer i media drabbar människor mycket kort, det finns ju ingenting att reagera mot. Naturen slår till och människor dör, sen är det över, med bara offer men utan förövare. Problemet är bara att det inte är sant. Naturkatastrofer är också mänskliga katastrofer, som drabbar människor men som också ofta är skapade eller förvärrade av människor. Översvämmningarna i Uttarakhand handlar om regn, vind och förödelse: naturen ja, men också människan. För vad som inte ryms i de korta TT-telegramen som når svenska folket är att förövaren i Uttarakhand inte bara är naturen utan också ekonomin, kolonialismen, fattigdomen och girigheten. Människan. I Uttarakhand har floden Ganges sin källa, och många stora floder rinner genom delstaten. Vattnet kommer från avsmältning i Himalaya, och från de monsunregn som drabbar området varje år. En gång i tiden var stora delar av området täckt av tät lövskog. Skogen skyddade människorna och kontrollerade vattnet. Trädens rötter band jorden så att den inte sköljdes bort, och träden kontrollerade vattenflödet. Skogen jämnade ut flod och torka åt människorna. Ett ekologiskt system som människorna i Indien anpassat sig efter i århundraden. Utan monsunen överlever inte människan, men utan skogen överlever inte människan monsunen.

Under 1800-talet upptäckte britterna, som styrde Indien som kolonialmakt, de fantastiska skogarna i norra Indien. En fantastisk upptäckt för britterna, som dock inte uppskattade skogarna för dess ekologiska värde utan för dess ekonomiska värde. England och Europas industriella revolution, som du och jag fortfarande drar nytta av, betalades till stor del av människor i kolonierna, inte minst av människorna som var beroende av de indiska skogarna. Avverkningen av skogarna i Indien har sedan dess fortsatt, även efter att landet blev självständigt. Planen var att gå i Europas fotspår, att skapa sin egen industriella revolution, och återigen var det skogen som fick betala, återigen var det människorna som var beroende av skogen som drabbades. Idag är stora delar av den ursprungliga skogen avverkad. Urskogen har fått ge plats åt jordbruk, industrier och dammar. Eller så har skogen ersatts med annan skog, skog som bättre lämpar sig för industri än ekologi. Skog som är bra på att samla upp pengar, men sämre på att samla upp vatten. Därför är naturkatastrofen i Uttarakhand, som krävde drygt 10 000 liv, inte bara en naturkatastrof, det är även en mänsklig katastrof. Den är natur, men också ekonomi och politik.

Petter Gustafsson, Dehra Dun.