Vem har rätt till det offentliga utrymmet?

Att vara en längre tid på en och samma plats kan få en att lägga märket till nya saker och leda till tankar och reflektioner man kanske inte lika ofta har hemma i sin vardagliga sfär. Under de veckor som vi nu har varit i Indien har jag tänkt mycket på möjligheten att kunna röra sig fritt i det offentliga rummet. I Sverige är jag som kvinna van vid att kunna röra mig relativt fritt och kunna vara på de flesta gemensamma platser som finns. Det blir dock väldigt tydligt att det främst är männen som tar plats i det offentliga rummet här. Visserligen är det kanske lite märkligt att, som de hurtiga svenskar vi är, envisas med att promenera till jobbet eller stan hela tiden. Men när vi gör detta så märker man att det är män som sitter ute vid tekioskerna, män som kör mopederna och motorcyklarna, män som hänger vid restaurangerna, män som socialiserar vid butikerna. Det blir speciellt tydligt i en mindre stad som här i Zaheerabad, där vi är och det blir väldigt tydligt då vi som tre ensamma västerländska kvinnor kommer och tar plats i detta offentliga utrymme. Det är inte konstigt att man på besök i ett annat land får nyfikna blickar och uppmärksamhet, men när så stor del av de många blickarna kommer från män så blir avsaknaden av kvinnor så påtaglig att det också blir en konkret känsla som nästan går att ta på. Både när vi är på stan för att uträtta ärenden eller när vi går till och från kontoret på vardagarna.

Vad spelar det då för roll vem som rör sig i det offentliga rummet? Jag är en av de feminister som alltid argumenterat för att även det privata är politiskt., att det inte endast är jämn könsfördelning och representation som räknas, utan att vi också måste arbeta med normer och värderingar och maktförhållanden mellan könen även i hemmet. Möjligheten att kunna röra sig fritt och ta del av det offentliga rummet blir på något vis som en bro mellan det privata och offentliga/representativa. För hur påverkar det en persons möjlighet att kunna göra sin röst hörd om hon i sin vardag endast är begränsad till hemmet? Vad gör det med demokratin och kvinnors möjligheter att kunna delta i offentliga sammanhang och beslutsprocesser i samhället?

När vi är i Indien jobbar vi med DDS, en organisation som arbetar med att stärka kvinnor genom att stödja dem att ta kontroll över matproduktionen och därmed säkra en försörjning och inkomst. Alla dessa otroligt starka och hårt arbetande kvinnor som sitter på så mycket kunskap och många erfarenheter, och ändå är uppdelningen så tydlig när politikerna kom till organisationen för att ta del av firandet av World Food Day. Där sitter de kvinnliga lantbrukarna som tar hand om jordbruk, familj och hushåll och in kommer politikerna som har de traditionella maktpositionerna i samhället och de är alla bara män. DDS arbetar också med media och videoproduktion som ett sätt att nå ut med kvinnors historier och berättelser, och flera av de som arrangerar och dokumenterar evenemanget från organisationens sida är kvinnor. Men pressen som kommer och bevakar eventet utifrån är alla bara män. Det blir det återigen så påtagligt och visar hur otroligt viktigt DDSs arbete är. Den tydliga uppdelningen av vilka som traditionellt har den officiella makten.

Sverige brukar kallas ett av de mest jämställda länderna i världen, men även där går det att se liknande strukturer. Kvinnor får till exempel från tidig ålder lära sig att vara vaksamma när vi går hem ensamma på kvällar och nätter. Om vi är ”utmanande” klädda får vi också eventuellt i händelse av hot och våld ofta skylla oss själva. Det är inte männen som ska sluta begå brott och övergrepp, utan kvinnor som ska hålla sig inne och anpassa sig för att undvika att detta ska ske, vilket innebär ett kompromissande av trygghet och begränsning av utrymme där kvinnor kan röra sig. Om man inte har tillgång till det offentliga utrymmet, att kunna röra sig fritt, vad händer då med rätten att kunna bestämma över sitt eget liv?

Att det privata också är politiskt behöver inte betyda att vi endast ska fokusera på det privata för att jobba med jämställdhet, utan att det behövs arbetas från båda hållen, på båda planen. Som när man står i sitt nya hem efter en vecka i Indien och ska baka chapati för första gången och allt hänger ihop i en stor kletig och komplex klump. En klump som man kanske inte alltid vill ta i eller arbeta med, för att man vet att det finns risk att fastna och att det kan kännas som att man måste knåda i en evighet. Men om man inte tar sig an det så kommer det kanske aldrig sluta kleta och klibba så förbannat. För det är så det kan kännas, den frustration över orättvisor som aldrig tycks ha ett slut. Då känns det bra att det finns organisationer som arbetar med dessa frågor; att ge kvinnor den plats i samhället som de har rätt till. För att kunna ta plats i samhället och påverka och göra sin röst hörd är inte något som man förtjänar, utan en rättighet alla borde ha.

Hej från Pastapur och DDS

Vi har efter några inledande dagar i Bangalore med besök på Svalornas India Office nu tagit oss vidare till respektive organisationer. Vi som ska praktisera på DDS hade en behaglig nattlig tågresa och fick igår ett varmt välkomnande på organisationen. De berättade om hur de arbetar med matsuveränitet i kombination med att stärka kvinnors rättigheter och hur de genom filmproduktion har möjlighet att göra sina röster hörda. En otroligt spännande kombination som vi ser fram att lära oss mer om!

img_4884
På tåget från Bangalore till Zaheerabad.
img_4963
Vår handledare Suresh utanför kontoret.
img_8751
Vi har tagit över huset där förra årets praktikanter Kajsa och Caroline bodde. Råttan Konrad/Gudrun bor kvar, samt aporna på badrumstaket.
img_4941
Imorse vaknade vi till ett vattenkaos utanför huset.
img_4953
Efter många diskussioner och försök till hemmafix….
img_4955
Kom vi fram till att vi inte kunde göra så mycket och fick istället hjälp av några elektriker att tillfälligt stoppa vattenflödet. Vi hoppas på en lugnare start imorgon.

Att resa genom Tamil Nadu

Innan jag åkte hit till Indien pratade många om hur speciellt det är att resa kollektivt genom landet. Jag kunde inte riktigt föreställa mig detta, då långa resor genom Sverige och Storbritannien inte riktigt är höjden av spänning. De hade ju självklart rätt, och nu njuter jag i tysthet av att resa runt i Indien med buss och tåg. Den senaste resan var en sex timmars busstur från indiens turistiga sydspets tillbaka till lägenheten i Madurai. När jag hade satt mig tillrätta i bussen, väl medveten om min handledares instruktioner om att inte sitta bredvid någon man och inte lita på någon (inte ens de äldre!), så började resan.

Buss

Bussresor genom Tamil Nadu ger en överblick av delstaten och dess natur, åkrar, städer och byar. För några ögonblick, när jag färdas genom en by, kan jag smygtitta in i husen längs vägkanten och se människorna som äter, diskuterar eller håller på med de vardagliga sysslorna, och för just den stunden får jag vara med. Jag ser människorna på åkrarna, som kämpar under den stekande solen och deras djur som ser ut att hellre vilja komma tillbaka till ladan och vila än att arbeta denna varma dag. När ett vattendrag visar sig bakom huskrönet ser jag hur människor tvättar, badar eller arbetar i vattnet. Det som är så vardagligt för dem blir för mig som utomstånde väldigt speciellt.

Det är inte bara det som jag ser utanför som känns speciellt med att färdas i Indien, det är också det att jag inte riktigt kan koncentrera mig på att läsa eller lyssna på musik, utan istället sitter tänker. Jag har äntligen tid, här på bussen, att reflektera och fundera över framtiden, arbetet, situationen i Indien och orättvisorna som jag dagligen ser. Det är en tid att bearbeta all denna ’overload’ av intryck som jag får här och en stund i tystnad att tänka på allt och ingenting. När resan är slut tar det andra över igen och det är bara att vänta till nästa resa innan jag får tillfälle att fundera igen.