Etikettarkiv: India

Frågesport: Gissa Kryddan!

Under vår tid på praktik här i Indien har vi fått möjlighet att följa med på flertalet fältbesök. Det fina med att vara med en organisation som DDS som arbetar med jordbruksfrågor och samtidigt i ett land med väldigt annorlunda klimat jämfört med Sverige, är att vi fått lära oss om hur alla de där importerade frukterna, kryddorna och varorna verkligen produceras och växer. Att veta var ens mat kommer ifrån och hur processen att framställa den har gått till är en central aspekt för att återkoppla med maten vi äter och kanske både uppskatta mer och slänga mindre. Det är därför både roligt och lärorikt att få vara på en plats där kryddpåsarnas innehåll som vi bara hittar på butikshyllan hemma i Sverige kan ses i sitt naturliga och ursprungliga tillstånd.

Jag tänkte därför ta med er läsare på den lilla kunskapsresa som vi har fått göra här i Indien. Jag introducerar därför frågesporten ”Gissa kryddan!”. Tv-program baserat på frågesport är ju väldigt populärt, speciellt på fredagskvällar på SVT, så varför inte värma upp med detta lilla quiz?

Svaren hittar ni längst ner i inlägget.

Krydda nr 1:

img_9112Ledtråd: Används som smaksättare till ett bakverk som står högt upp på listan över svenskt fika som efterlängtas av undertecknad. Kryddan används även mycket här i Indien till just sötsaker.

Krydda nr 2:

img_9113 Ledtråd: Används i stor utsträckning i olika currys här i Indien, men i Sverige kanske de flesta förknippar denna krydda med onda fingrar i och med julstök.

Krydda nr 3:

img_9105Ledtråd: Används nästan dagligen i den svenska matlagningen. En av två som tillsätts efter avsmakning.

 

Missa inte nästa veckas frågesport med temat ”Gissa grödan!”

 

 

 Rätta svar: Nr 1: Kardemumma, Nr 2: Nejlika, Nr 3: Svartpeppar

Lämna en kommentar

Under Kristina Johansson, Uncategorized

Vad är stad och vad är land?

På vår praktik och i Svalornas arbete så pratar vi ofta om “rural development” dvs landsbygdsutveckling. Man brukar säga att de fattigaste människorna idag till största del bor i rurala områden och att många fortfarande är beroende av jordbruk för sin försörjning. Men vad är egentligen landsbygd? Är det bara dem som bor på landet och som bedriver jordbruk som passar in i definitionen? På plats här i Indien och hos vår organisation DDS som arbetar med främst kvinnliga jordbrukare så kommer vi ständigt i kontakt dessa bönder och vi bor även utanför byn Pastapur där DDS har sitt kontor. Vi har haft möjligheten att resa mycket under vår tid här i Indien, dels till DDS andra kontor i Hyderabad, som ligger ca 10 mil och tre timmar härifrån samt till andra större städer så som Delhi och Bangalore. Det blir väldigt tydligt när vi kommer hem från de större städerna med mycket trafik och föroreningar att vi bor på landet. Till vårt hus går det bara steniga och gropiga sandvägar och ibland tittar grannens kossor eller höns förbi. Samtidigt har vi industristaden Zaheerabad bara en 15-minuters rickshawtur bort, där det finns både några restauranger, en tjusig sari-butik och ett Supermarket där det finns både snabbkaffe och jordnötssmör. Vi möter våra kollegor som också är ute hos partnerorganisationer med Svalorna, men som bor uppe i Himalaya där det tar långt fler timmar att ta sig till närmaste storstad och nerför bergen, men vilka kan dricka vattnet direkt ur kranen och har tillgång till varmvattenberedare. Så vad är det egentligen som definierar vad som är landsbygd? Är det avståndet till närmsta storstad, eller är det tillgången till infrastruktur och resurser så som vatten? Idag när internet finns nästan överallt, kan kanske tillgången till teknisk infrastruktur också kan räknas in när man funderar över vad som egentligen är landsbygd? Landsbygden sätts ofta i motsats till staden och det urbana; det som ses som långt borta och utanför. I Sverige har ofta diskussioner tenderat att prata om landsbygd i negativa ordalag och som i Indien så har heller inte stat eller regering investerat eller satsat på landsbygden. Ny-förälskelsen och tilltron till staden och dess effektivisering har tagit all uppmärksamhet, och ofta har resterande delar av länderna fallit lite i glömska.

Det finns många typer av landsbygd och kanske är det dags att försöka nyansera bilden av vad som egentligen är ruralt. Dock är det högst relevant att se hur stad och land är sammankopplat och att båda behövs för att kunna leva hållbart. Hur skulle städer överleva om det inte finns en landsbygd som producerar mat? Om de mellanstora städerna med industrier inte tillverkar den teknik som gör att folk snabbt och smidigt kan ta kollektivtrafiken i staden? Eller om det inte finns natur som tillhandahåller alla resurser och mineraler för att tillverka de nya smarta telefonerna och den el som gör att de fungerar? Allt är kopplat och beroende av varandra varför det också är viktigt att satsa och ta hand om människorna som lever på båda platserna. Det kan vara svårt att se hur nära sammankopplade de två är när man endast tänker i motsatser och skillnader. Både inom länder när vi pratar stad och landsbygd, men även i ett globalt sammanhang när vi diskuterar nord och syd. Det handlar om utvecklingsfrågor i båda kontexterna. Detta visar också på att situationen i Indien kan relateras till Sverige och att det många gånger är liknande problem och utmaningar vi står inför, samma strukturer som kommer igen.

Det handlar också om att behålla diversitet och småskalighet i en tid av växande centralisering, både när det gäller matproduktion och men också när det kommer till människors tankar och idéer. Allt och alla behöver inte vara lika och samma, det måste finnas förutsättningar för alla att kunna klara sig och leva. Kanske är det inte en tydlig definition och klar bild av vad som egentligen är landsbygd som behövs, utan ett accepterande av att det finns en stor mångfald och komplexitet, där allt och alla tjänar sitt syfte. Och där alla har rätt att få samma möjligheter, oavsett var de bor och lever.

Foto: Elin Gidlöf

 

Lämna en kommentar

Under Kristina Johansson, Uncategorized

Vem har rätt till det offentliga utrymmet?

Att vara en längre tid på en och samma plats kan få en att lägga märket till nya saker och leda till tankar och reflektioner man kanske inte lika ofta har hemma i sin vardagliga sfär. Under de veckor som vi nu har varit i Indien har jag tänkt mycket på möjligheten att kunna röra sig fritt i det offentliga rummet. I Sverige är jag som kvinna van vid att kunna röra mig relativt fritt och kunna vara på de flesta gemensamma platser som finns. Det blir dock väldigt tydligt att det främst är männen som tar plats i det offentliga rummet här. Visserligen är det kanske lite märkligt att, som de hurtiga svenskar vi är, envisas med att promenera till jobbet eller stan hela tiden. Men när vi gör detta så märker man att det är män som sitter ute vid tekioskerna, män som kör mopederna och motorcyklarna, män som hänger vid restaurangerna, män som socialiserar vid butikerna. Det blir speciellt tydligt i en mindre stad som här i Zaheerabad, där vi är och det blir väldigt tydligt då vi som tre ensamma västerländska kvinnor kommer och tar plats i detta offentliga utrymme. Det är inte konstigt att man på besök i ett annat land får nyfikna blickar och uppmärksamhet, men när så stor del av de många blickarna kommer från män så blir avsaknaden av kvinnor så påtaglig att det också blir en konkret känsla som nästan går att ta på. Både när vi är på stan för att uträtta ärenden eller när vi går till och från kontoret på vardagarna.

Vad spelar det då för roll vem som rör sig i det offentliga rummet? Jag är en av de feminister som alltid argumenterat för att även det privata är politiskt., att det inte endast är jämn könsfördelning och representation som räknas, utan att vi också måste arbeta med normer och värderingar och maktförhållanden mellan könen även i hemmet. Möjligheten att kunna röra sig fritt och ta del av det offentliga rummet blir på något vis som en bro mellan det privata och offentliga/representativa. För hur påverkar det en persons möjlighet att kunna göra sin röst hörd om hon i sin vardag endast är begränsad till hemmet? Vad gör det med demokratin och kvinnors möjligheter att kunna delta i offentliga sammanhang och beslutsprocesser i samhället?

När vi är i Indien jobbar vi med DDS, en organisation som arbetar med att stärka kvinnor genom att stödja dem att ta kontroll över matproduktionen och därmed säkra en försörjning och inkomst. Alla dessa otroligt starka och hårt arbetande kvinnor som sitter på så mycket kunskap och många erfarenheter, och ändå är uppdelningen så tydlig när politikerna kom till organisationen för att ta del av firandet av World Food Day. Där sitter de kvinnliga lantbrukarna som tar hand om jordbruk, familj och hushåll och in kommer politikerna som har de traditionella maktpositionerna i samhället och de är alla bara män. DDS arbetar också med media och videoproduktion som ett sätt att nå ut med kvinnors historier och berättelser, och flera av de som arrangerar och dokumenterar evenemanget från organisationens sida är kvinnor. Men pressen som kommer och bevakar eventet utifrån är alla bara män. Det blir det återigen så påtagligt och visar hur otroligt viktigt DDSs arbete är. Den tydliga uppdelningen av vilka som traditionellt har den officiella makten.

Sverige brukar kallas ett av de mest jämställda länderna i världen, men även där går det att se liknande strukturer. Kvinnor får till exempel från tidig ålder lära sig att vara vaksamma när vi går hem ensamma på kvällar och nätter. Om vi är ”utmanande” klädda får vi också eventuellt i händelse av hot och våld ofta skylla oss själva. Det är inte männen som ska sluta begå brott och övergrepp, utan kvinnor som ska hålla sig inne och anpassa sig för att undvika att detta ska ske, vilket innebär ett kompromissande av trygghet och begränsning av utrymme där kvinnor kan röra sig. Om man inte har tillgång till det offentliga utrymmet, att kunna röra sig fritt, vad händer då med rätten att kunna bestämma över sitt eget liv?

Att det privata också är politiskt behöver inte betyda att vi endast ska fokusera på det privata för att jobba med jämställdhet, utan att det behövs arbetas från båda hållen, på båda planen. Som när man står i sitt nya hem efter en vecka i Indien och ska baka chapati för första gången och allt hänger ihop i en stor kletig och komplex klump. En klump som man kanske inte alltid vill ta i eller arbeta med, för att man vet att det finns risk att fastna och att det kan kännas som att man måste knåda i en evighet. Men om man inte tar sig an det så kommer det kanske aldrig sluta kleta och klibba så förbannat. För det är så det kan kännas, den frustration över orättvisor som aldrig tycks ha ett slut. Då känns det bra att det finns organisationer som arbetar med dessa frågor; att ge kvinnor den plats i samhället som de har rätt till. För att kunna ta plats i samhället och påverka och göra sin röst hörd är inte något som man förtjänar, utan en rättighet alla borde ha.

1 kommentar

Under Kristina Johansson, Praktikanter 2016-2017

Hej från Pastapur och DDS

Vi har efter några inledande dagar i Bangalore med besök på Svalornas India Office nu tagit oss vidare till respektive organisationer. Vi som ska praktisera på DDS hade en behaglig nattlig tågresa och fick igår ett varmt välkomnande på organisationen. De berättade om hur de arbetar med matsuveränitet i kombination med att stärka kvinnors rättigheter och hur de genom filmproduktion har möjlighet att göra sina röster hörda. En otroligt spännande kombination som vi ser fram att lära oss mer om!

img_4884

På tåget från Bangalore till Zaheerabad.

img_4963

Vår handledare Suresh utanför kontoret.

img_8751

Vi har tagit över huset där förra årets praktikanter Kajsa och Caroline bodde. Råttan Konrad/Gudrun bor kvar, samt aporna på badrumstaket.

img_4941

Imorse vaknade vi till ett vattenkaos utanför huset.

img_4953

Efter många diskussioner och försök till hemmafix….

img_4955

Kom vi fram till att vi inte kunde göra så mycket och fick istället hjälp av några elektriker att tillfälligt stoppa vattenflödet. Vi hoppas på en lugnare start imorgon.

Lämna en kommentar

Under Elin Gidlöf, Kristina Johansson, Mafaye Gustafsson, Praktikanter 2016-2017

Att resa genom Tamil Nadu

Innan jag åkte hit till Indien pratade många om hur speciellt det är att resa kollektivt genom landet. Jag kunde inte riktigt föreställa mig detta, då långa resor genom Sverige och Storbritannien inte riktigt är höjden av spänning. De hade ju självklart rätt, och nu njuter jag i tysthet av att resa runt i Indien med buss och tåg. Den senaste resan var en sex timmars busstur från indiens turistiga sydspets tillbaka till lägenheten i Madurai. När jag hade satt mig tillrätta i bussen, väl medveten om min handledares instruktioner om att inte sitta bredvid någon man och inte lita på någon (inte ens de äldre!), så började resan.

Buss

Bussresor genom Tamil Nadu ger en överblick av delstaten och dess natur, åkrar, städer och byar. För några ögonblick, när jag färdas genom en by, kan jag smygtitta in i husen längs vägkanten och se människorna som äter, diskuterar eller håller på med de vardagliga sysslorna, och för just den stunden får jag vara med. Jag ser människorna på åkrarna, som kämpar under den stekande solen och deras djur som ser ut att hellre vilja komma tillbaka till ladan och vila än att arbeta denna varma dag. När ett vattendrag visar sig bakom huskrönet ser jag hur människor tvättar, badar eller arbetar i vattnet. Det som är så vardagligt för dem blir för mig som utomstånde väldigt speciellt.

Det är inte bara det som jag ser utanför som känns speciellt med att färdas i Indien, det är också det att jag inte riktigt kan koncentrera mig på att läsa eller lyssna på musik, utan istället sitter tänker. Jag har äntligen tid, här på bussen, att reflektera och fundera över framtiden, arbetet, situationen i Indien och orättvisorna som jag dagligen ser. Det är en tid att bearbeta all denna ’overload’ av intryck som jag får här och en stund i tystnad att tänka på allt och ingenting. När resan är slut tar det andra över igen och det är bara att vänta till nästa resa innan jag får tillfälle att fundera igen.

1 kommentar

Under Sofia Olsson