India – indienbloggen.org

Evidence, Madurai, Miriam Siemsen Rundberg, Uncategorized

Några sista ord & Madurai-tips!

25 februari, 201925 februari, 2019av miriamsiemsen1 kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Det har inte riktigt sjunkit in ännu. Att jag snart ska lämna det som varit min vardag i snart fem månader. En vardag som nästan uteslutande spenderats på Evidences kontor eller i Madurais omgivningar, i ett klimat som gått från molnigt och regnigt till att nu vara konstant hett och soligt. Så ja, det känns minst sagt märkligt, och rätt sorgligt, att det här nu är över. Samtidigt längtar jag såklart efter att få träffa alla mina människor där hemma och att få återgå till det livet jag har där.

Med det sagt så har jag ALDRIG ångrat att jag åkte. Det här har varit en av de mest givande perioderna i mitt liv och jag har många människor att tacka för det. Våra husvärdar som tagit in oss i sina liv. Alla kollegor och aktivister hos Evidence som generöst har delat med sig av sin tid och sina kunskaper. Alla som delat sin mat med oss och alla som delat med sig av sina livshistorier. Bland de människor jag råkats med under den här tiden finns några av de mest inspirerande, kunniga och kloka personer jag någonsin träffat. Ett särskilt tack ska också riktas till min kära praktikantkollega, resepartner och sambo Lovisa. Guldstjärna till dig för att du stått ut med mig hela den här tiden ❤

Här kommer några avslutande Madurai-tips till kommande praktikanter och andra som har vägarna förbi Madurai!

Hotel Supremes takterass
Surya veg restaurant ligger på hotel Supremes takterass. Här vi har spenderat många kvällar. Kvaliteten på maten är lite ojämn men den gulliga personalen, utsikten över Madurai och att det fläktar skönt har gjort det till vårt favoritställe. De har också en väldigt god cold coffee, perfekt nu i februari när temperaturen ökar för var dag som går.

Bästa promenad- och shoppingstråken i stan
Det gigantiska templet Meenakshi Amman tornar upp sig i stadscentrumets mitt och hit vallfärdar pilgrimer och turister. Vi brukar ta en auto dit och sen bara promenera runt i området. Det är nämligen avspärrat så det är som en liten oas bortom all hetsig trafik. Här finns även många butiker och efter en kortare promenad genom gränderna så är man framme vid palatset som på kvällarna har ljusshower.

Mest användbara app
För att ta sig runt i Madurai är auto det smidigaste sättet. Ola är appen som används för att boka, men du behöver ett indiskt nummer för att det ska fungera.

Passa på att besöka en hill-station
Att åka till en hill station i bergen är ett perfekt sätt att komma undan värmen och dammet ett tag. Kodaikanal har jag skrivit om förut men jag vill också slå ett slag för Munnar som är snäppet vackrare, även om bussresan dit är liiite väl lång. När vi var där skulle vi vidare till Kochi och Keralas kust så Munnar blev ett perfekt stopp på vägen.

Andra weekend-resmål
Andra värda resmål inte så långt bort från Madurai är Puducherry stad + Auroville (som jag också bloggat om tidigare) och Varkala. Varkala må vara turistigt men här finns flera vackra stränder och många bra restauranger med varierad mat (= inte ris). Chennai är Tamil Nadus huvudstad och kan vara värt ett besök av den anledningen, även om jag inte var så förtjust i staden som sådan. Vi tog oss ner till den södra stranden, åt en massa gott på restaurangerna som låg där och promenerade sen bort till ”broken bridge”.

Processed with VSCO with m3 preset

Överväg att ta buss istället för tåg
Vi tog den statliga bussen till både Kodaikanal och Munnar. Det är billigt, relativt bekvämt och du behöver inte köpa några biljetter i förväg. Bara att hoppa på bussen och betala när du väl är ombord.

Bästa butiken
Min favoritbutik ligger i Vishal de mall, en galleria nära Evidences kontor. Här har vi gått på bio flera gånger (oftast på tamil men ibland visar de filmer på engelska så då passar vi på). Butiken Shens Farm som ligger här är himmelriket för den som går igång på naturliga och ekologiska produkter. Här finns bland annat grejer från Keystones butik Last Forest!

Häng med på allt!
Vi hade nog haft det mycket tråkigare här om vi inte följt med på det ena och det andra som vi blivit medbjudna till, bröllop till exempel. Vi har haft som princip att säga ja till allt och det har verkligen berikat vår tid här. Så det är nog mitt bästa tips – att var öppen för alla förslag, särskilt om det gäller bröllop :))

Nu får jag nog ta och tacka för mig. När jag skriver det här är det söndagseftermiddag och 37 grader i skuggan. Vi ska trotsa värmen och ge oss in mot stan för att strosa runt kring templet och dricka vår allra sista cold coffee på Supremes takterass.

På återseende,

Miriam

Daliter, Evidence, Miriam Siemsen Rundberg

Det dagliga arbetet för minskad ojämlikhet

9 december, 201810 december, 2018av miriamsiemsenLämna en kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har vi bott här i södra Indien i snart två månader och det finns så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja och samtidigt kan jag inte komma på en enda sak att skriva om. Veckorna flyger förbi och liksom flyter ihop. Precis som det ju brukar vara när man kommer in i rutiner. Jag tänkte i alla fall försöka ge er en inblick i det dagliga arbete som Evidence gör och som vi är här för att lära oss mer av.

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på marginaliserade gruppers rättigheter. De arbetar främst för daliter (den självvalda benämningen på de grupper som tidigare kallats oberörbara eller kastlösa). Daliter står på botten av det hinduiska kastsystemet och den hierarkiska samhällsordning som systemet skapat. Extremt förenklat kan man beskriva det som att du föds in i ditt kast och därmed ”ärver” dina föräldrars och förfäders samhällsstatus. Möjligheterna att ta en annan väg i livet är kraftigt begränsade – särskilt om du är dalit.

Idag finns det lagstadgade rättigheter och kvoteringssystem för de mest marginaliserade, men samhället genomsyras fortfarande av en strukturell diskriminering och exkludering av daliter, som yttrar sig i olika former av förtryck och i att lagarna inte följs. Det är det här organisationer som Evidence försöker bekämpa.

En bråkdel av alla ”case files” som ligger i högar på kontoret. Mapparna innehåller fall som Evidence har ingripit i – det rör sig om alltifrån sexuellt våld och mord, till barnarbete.

Evidences kontor ligger i norra Madurai, ungefär en halvtimmes promenad från vårt hus. Det är här vi spenderar varje vardag mellan tio och halv sex. Även om arbetet för mig och Lovisa är ganska koncentrerat till kontoret där vi sitter vid våra skrivbord och arbetar med kommunikationsuppgifter och annat så är det sällan en lugn stund här. Ständigt planeras och hålls olika aktiviter – alltifrån kampanjer för att lyfta olika frågor till utbildningar med de kvinnliga aktivister som Evidence mobiliserar över hela delstaten (läs Lovisas inlägg om ledarskapsutbildningen som vi var med på!). Till kontoret kommer det även dagligen besökare som söker rådgivning och stöd.

Bilden är från ett möte i oktober med medlemmar ur ”Women Justice Forum”. Deltagarna kommer från olika byar i Madurai-distriktet och för på olika sätt kampen för dalitkvinnors rättigheter framåt. Den här dagen diskuterades det hur man kan mobilisera fler dalitkvinnor för att bilda en rörelse.

Ungefär en timme varje morgon ägnar teamet åt nyhetsbevakning. Många av de fall som organisationen tagit sig an har de först fått reda på genom sin dagliga granskning av tidningarna. Det har visat sig vara en effektiv metod trots att rapporteringen av brott mot marginaliserade är dålig och ibland vinklad. Även när en händelse inte nämns mer än genom en kortare notis kan teamet ganska snabbt urskilja om det finns mer till händelsen än vad som framgår. Då åker de till platsen för att ta reda på vad som hänt och för att erbjuda sina tjänster. Informationen som samlas in från deras ”fact-finding missions” används sedan i arbetet för att säkerställa att rättvisa skipas.

Ibland kräver en händelse att journalister sammankallas och då förvandlas plötsligt kontoret till en presskonferens. Det var fallet för lite mer än en månad sedan när en trettonårig flicka blev brutalt mördad av en man från ett ”övre” kast och såväl mediabevakningen som civilsamhällets protester lyste med sin frånvaro. Evidence kallade då till pressmöte för att sprida information om fallet och ett tjugotal journalister dök upp.

Det är ett väldigt imponerande arbete som Evidence gör. Jag slås av det hela tiden. Det är inte bara deras handlingskraftiga sätt att motarbeta orättvisor genom att direkt ta sig an de grymmaste fall av våld och förtryck som inspirerar, utan även hur de öppet fördömer handlingar av inflytelserika samhällsmedlemmar och sätter press på och kritiskt ifrågasätter myndigheternas agerande. Allt detta samtidigt som de har siktet inställt på en långsiktig förändring. Även om visionen om ett jämlikt samhälle utan kastdiskriminering fortfarande är långt borta känns det som om arbetet som görs här tar oss lite, lite närmre. Om inte annat så är det tydligt att Evidence med sin blotta närvaro ger stöd och hopp till många.

Miriam

Miriam Siemsen Rundberg

Diwali, bergen och ett förlorat paraply

11 november, 20184 december, 2018av miriamsiemsen1 kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

”Ni borde resa iväg under Deepavali”, sa vår handledare Andal en dag. Den hinduiska högtiden Deepavali, eller Diwali, är ljusets fest och en av årets festligaste händelser. Redan vår första vecka här i Madurai var stan full av Diwali-shoppande människor och den stora ”Happy Diwali”-skylten lyste upp ingången till det populära köpcentret Pochi. På senare år har även smällarna och fyrverkerierna kommit att bli en stor del av firandet och det var därför Andal menade att vi borde resa iväg. Hon visste att det skulle bli både stökigt och högljutt, och vi var inte särskilt svårövertalade. Diwali innebar långhelg och det lät inte helt fel med ett miljöombyte.

Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att utforska en annan sida av Tamil Nadu och tog därför den statliga bussen till Kodaikanal, en närliggande ”hill station”. Tidigare hade vi bara färdats genom landskapet i Tamil Nadu ett fåtal gången. Ena gången i totalt mörker när vi tog nattåget från Bangalore till Madurai. Andra gången när vi åkte motorvägen raka vägen till ett bröllop norrut. Nu fick vi äntligen möjlighet att se mer av omgivningarna utanför Madurai.

På väg upp i bergen passerade vi moln efter moln och när vi kom fram såg det ut som på bilden ovan. Hela området låg i en regnig dimma. Eftersom vi inte kunde se mycket av utsikten bestämde vi oss för att promenera runt Kodai Lake. Det började såklart ösregna när vi var ungefär halvvägs runt och vi blev dyblöta. Så vi var rätt nöjda när vi morgonen efter vaknade till det här:

Kanske var det den starka kontrasten från klimatet och miljön nedanför bergen som gjorde det, men jag tyckte verkligen om Kodaikanal. Vill tipsa den som har vägarna förbi Tamil Nadu eller Kerala att åka dit, för det är en väldigt mysig och stundtals häpnadsväckande vacker plats. Jag var nästan mest glad över att få se alla välmående och starka djur. För första gången sen jag kom till Indien såg jag gatuhundar som sprang omkring och lekte, tillsynes helt friska och skabbfria. Missförstå mig rätt. Det finns många djur i Madurai, inte minst kor, som fritt går och beter längs vägkanterna (eller rotar i soporna) och ser väldigt välmående ut. Men med hundarna är det annorlunda. Vissa är så illa däran att de knappt orkar gå. De lever sida vid sida med människorna men vet bättre än att inte hålla sig undan.

Vi hade därför en ganska dramatisk eftermiddag vår andra dag i Kodaikanal när vi fick följe av två lekfulla hundar på vår väg tillbaka från landmärket Dolphins Nose (tips!), en klippsats en timmes promenad bort. Oroliga för att bli rabiessmittade och ovana med gatuhundar som springer runt benen på en måste jag erkänna att vi blev livrädda av hur närgångna de var. När hundarna började bråka med mig om mitt nya, gulprickiga paraply för barn som jag höll i handen som en vandringskäpp, gav jag därför upp väldigt lätt.

Hundarna vände tillbaka in i skogen till slut, men strax efter mötte vi vad vi helt naivt tog för ett gäng kor. En man som stod och iakttog djuren berättade dock att de kunde vara farliga. Han beordrade oss att fortsätta och fortfarande uppskakade från mötet med (de egentligen väldigt ofarliga) hundarna skyndade vi på stegen igen, adrenalinstinna och googlandes på ”Indian bison” och ”Gaur”.

Vi blev av med både vattenflaskan och mitt gulprickiga paraply på den där dramatiska vandringsturen och jag hade träningsvärk i benen i två dagar efteråt. Men utöver det var det en ganska avslappnande semester. Vi vandrade en hel del. Runt sjön, i skogen, uppför bergen och i den botaniska trädgården som fanns där. Det blev många ostdrypande rätter på restaurangen Ten Degrees och en väldigt efterlängtad pizza till ljudet av livemusik på cafét Cloud Street (kan tipsa om båda!). Vår sista dag hyrde vi en trampbåt och trampade runt på sjön så mycket vi orkade med våra värkande fötter och ben.

När vi kom hem från bergen på måndagskvällen var det ungefär samtidigt som Diwali drog igång på riktigt. Så vi fick trots allt uppleva högtiden på plats i festivalstaden Madurai. Med undantag för några timmar under natten ljöd smällarna och fyrverkerierna konstant fram till klockan nio kvällen därpå. Vi gick upp på taket en stund under tisdagskvällen och beundrade ljusshowerna. Fortfarande trött i kroppen och lite yr av rök och svaveldoft somnade jag därför gott när Diwali var tillända.

Miriam Siemsen Rundberg

Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker, Miriam Siemsen Rundberg

Festivalyra i byn med en miljon invånare

24 oktober, 201825 november, 2018av miriamsiemsenLämna en kommentar

Vanakkam!

Nu har det gått över en vecka sedan vi, Lovisa och Miriam, kom med nattåget från Bangalore till delstaten Tamil Nadu och staden Madurai. Här ska vi praktisera på Svalornas partnerorganisation Evidence i 4 1/2 månad.

Den här första tiden har mest gått ut på att lära känna vår nya värdfamilj och stad. Här bor vi på ovanvåningen hemma hos vår handledare Andal och hennes man i norra Madurai, en kortare färd med autorickshaw (eller ”auto” som alla säger) från kontoret.

Här är vi!

Redan de första dagarna drog de med oss på flera olika aktiviter eftersom det just då pågick en hinduisk högtid som skulle firas med en festival. Det blev med andra ord några väldigt intensiva men roliga första dagar för oss!

Vi blev till exempel medbjudna hem till våra grannar som för högtiden hade ställt upp formationer med figurer av hinduismens gudar och helgon. Där fick vi blommor i håret och varsin tallrik med ätbara gåvor att ta med oss. Eftersom vårt kök ännu inte gick att använda tog vi tacksamt emot gåvorna.

Framför huset tillsammans med vår handledare Andal och hennes man Yatheendaran

Mitt i all festivalyra tog värdfamiljen dessutom med oss till stadens centrum så vi kunde köpa på oss lite välbehövliga kläder. Området som vi bor i är ganska lugnt, så det var först när vi kom in till stadskärnan som vi förstod hur stor den här staden är. Den består i alla fall av ganska mycket mer än vad vi dittills hade sett, även om den i indiska mått mätt är relativt liten. Vår handledare skrattade en gång och sa att Madurai är som en stor by i jämförelse med de stora städerna.

Vi besökte även Meenakshi Temple – det enorma och närmare 2500 år gamla tempel som hela staden har byggts upp kring. Därinne köade besökare i timtal för att få komma in i templets mitt dit bara hinduer är välkomna. Vi fick nöja oss med att undersöka resten av templet, vilket i och för sig tog ett ganska bra tag det också, så mycket fanns det att se.

Madurai stad.png
Här kan man skymta två av de fem höga torn som utgör Meenakshi Temple

Vi har fått lite tid att bekanta oss med våra nya kollegor på Evidence och deras arbete för daliters och ursprungsbefolkningars rättigheter och likabehandling. Daliter, som på svenska ibland har kallats kastlösa, befinner sig längst ned i det hinduiska kastsystemet. Förtrycket mot daliter har en flertusenårig historia och även om Indien är en sekulariserad stat som har lagstadgat emot den kastbaserade diskrimineringen så fortsätter den att existera.

Evidence intervenerar i många av dem fall där daliters rättigheter kränks. De samlar bevis och vittnesmål, bistår med juridisk hjälp, erbjuder stöd till överlevare, m.m. Sedan starten 2005 har de tagit sig an över 2 000 fall och kontoret är fyllt med pärmar i olika färger som innehåller både avslutade och oavslutade fall.

Evidence skylt
Ingången ut till vår nya arbetsplats!

Vi har börjat att så smått sätta igång med egna uppgifter men vad det kan vara får vi berätta mer om en annan gång!

Läs mer om situationen för daliter i Indien

Linnéa Dietrichson, UYRDC

Jag ska bli en jobbig svensk

6 februari, 20176 februari, 2017av ldietrichsonLämna en kommentar

Så här när det närmar sig slutet på vår vistelse och praktik så går jag igenom många, otaliga och återigen många tankar och reflektioner. En tanke kom över mig en morgon, när jag satt på vår balkong och åt havregrynsgröt i solen – Fy vad vi svenskar är tråkiga! Instängda, reserverade, obekväma, kalla och helt enkelt väldigt osköna.

Vänta, vänta, vänta. Jag ska förklara vad jag menar.

Jag tar det från början.

När vi kom hit, i början av oktober förra året (som för övrigt känns som en månad sen), var vi fyra helt vanliga svenska tjejer som var nyfikna på det livet som vi skulle skaffa oss här. Vi fick flytta in i vårt hus och sedan den dagen har det varit ett helvete – om du frågar svensken i mig. Ett helvete för att vi har inte haft en enda dag då vi har fått vara själva, kunnat stänga om oss eller bara få göra exakt vad vi har haft lust till. Våra grannar har kommit förbi nästan varenda dag, antingen bara för att hänga, kolla läget med oss, eller fråga om vi har ätit, vad vi har ätit, när vi ska laga mat eller vad vi ska laga för mat. Ibland kommer de förbi med mat eller te, även om vi är i full gång med att laga mat själva. Vi försöker varje gång bjuda våra gäster på något, för att visa vår gästvänlighet (men också ibland för att möta deras förväntan om att vi ska bjuda på något). Ni förstår, det finns inget slut på det här med besök. Vi har för all del lärt oss en del hindi nu, men de flesta ord handlar om mat, smärta, tid eller olika sätt att säga hur bra allting är. Det har varit flera gånger då vi har sagt till varandra ”nej, nu får det vara nog med besök”, och de har kommit i alla fall. Flera gånger då vi har skjutsat iväg grannbarnen från vår balkong för att vi helt enkelt inte har orkat ha dem där. Allt som heter ”privat” och ”egentid” på svenska finns inte längre.

Det mest fantastiska med de här besöken är dock att de kan vara allt från två minuter till en timma, och under hela den här tiden så förstår vi knappt varandra! Många gånger sitter vi bara tysta och tittar ut över bergen, något som svensken i mig tycker är lite jobbigt. Svensken i mig tänker, varför kom du hit om du bara ville sitta stilla, på min balkong? Det kryper i kroppen på mig att jag inte kan kallprata om vädret eller vad de har gjort på sin dag. Men vet ni vad…det kanske är okej att det är så?

Om ni har följt mina tidigare inlägg så har ni säkert läst om vår kära Asha Dadi, och hon är verkligen helt otrolig. Hon har det största tålamodet för att vara den äldre tanten hon faktiskt är. Hon brukar upprepa och tjata sina fraser om och om igen tills vi känner att vi har förstått henne, givetvis är allting genom att gissa, men ändå. När vi svarar och frågar på svenska (engelska är ingen vits) om vi har uppfattat rätt, svarar hon ofta ”Haaa”, som betyder ja. Även om det kanske inte är rätt gissat, så när jag känner att jag har prickat rätt uppfattning, känns det som att jag har kommit henne lite närmre och en lättnad och lycka sprider sig i kroppen.

Dessa möten vi har haft har gett mig många tankar på hur mycket kärlek vi har fått. Kärlek och värme, mat och omtanke. Och självklart närhet, och så var det där med den icke-existerande egentiden. Allt det här är jag nu vad vid, det här är min verklighet och det jag lever i nu och jag har svårt att föreställa mig att leva utan deras närhet. När jag tänker på att jag ska tillbaka till Sverige, komma tillbaka till det så kallade ”bemötandet” människor har gentemot varandra – vi hälsar knappt på grannar eller andra bekanta och knappt nya ansikten vi ser. Det är ett kallt, ensamt och väldigt utelämnande samhälle vi lever i, vi svenskar. Och ändå så är vi någorlunda lyckliga. Eller?

Omställningen som sker i mig inför att komma hem är minst, om inte värre, lika stor som omställningen och förberedelsen jag gjorde för att komma hit. Nackdelen (eller om du vill kalla det fördel) med att jag vet vad jag väntar mig när jag kommer hem, gör att omställningen sker redan i mitt huvud när jag är här. Omedvetet eller medvetet, varesig om jag vill det eller ej. Jag har kommit fram till att det jag känner, konflikten i mig själv, är en pre-kulturkrock. Och kulturkrock är precis vad jag kommer uppleva när jag kommer hem till allt det jag egentligen känner till så väl. Frågan är bara hur jag, hur vi, kommer att anpassa oss till det, och om vi ens vill anpassa oss.

Våra grannars bemötande och tålamod med oss har fått mig att reflektera över hur nysvenskar har det i Sverige. Många familjer och ensamkommande barn i Sverige har stått inför samma nya utmaningar som vi gjorde när vi först kom hit i oktober. Självklart är det många skillnader i de båda exemplen, men jag kan se likheter. Vi kom hit och blev bemötta med kärlek, nyfikenhet och inkludering till deras liv och samhälle. De har inte tröttnat på oss, trots det att vi inte förstår varandra, eftersom inför varje dag förstår vi varandra lite bättre. Varför kan inte vi svenskar ha samma bemötande mot de nysvenskar som befinner sig i våra samhällen idag? Det har ju visat sig att våra upplevelser och tolkningar på deras kärlek, har svensken i oss upplevt som påträngande och jobbigt. Vi svenskar kan också vara ihärdiga, jobbiga, högljudda och påträngande, liksom våra grannar har varit mot oss här. För trots att jag stundtals (ganska ofta) har tyckt att det har varit påfrestande med så mycket människor runt omkring mig konstant, har det ju resulterat i flera otroligt fina relationer – som jag annars inte skulle ha fått.

Tänk vilka samhällen vi kan skapa i Sverige med denna grann-kultur, om vi ens anammar en uns av detta. Så, jag vill lämna er med tanken på att kanske bjuda in din granne på en kopp te lite oftare, bjud in och låt det vara lite obekvämt om det nu känns så. Förstår ni inte varandra? Det är okej! Bli en höjdare på kallprat, för tillslut blir kallprat varmprat. Vi behöver inte vara främlingar bara för att vi lever i enskilda hus och lägenheter. Det är en klyscha, men världen blir ju roligare och härligare när vi får dela den med andra.

Kristina Johansson, Uncategorized

Frågesport: Gissa grödan!

20 januari, 2017av kristinajohanssonsvalornaLämna en kommentar

Nu är fredagsunderhållningen och den utlovade fortsättningen till “Gissa kryddan!” här. Ett av de sätt där det indiska jordbruket skiljer sig mot det svenska är vilken typ av grödor som kan odlas i detta varma klimat. I och med kolonisatörer och globalisering kan vi hemma i Sverige många gånger ta del utav dessa grödor, men oftast i en mer processad och förpackad form. Denna vecka är fokus på de grödor som odlas här i vår region i Telangana och som många gånger kallas ”cash crops” då dessa grödor är de som exporteras till andra länder och ger mest pengar. Tyvärr kräver de också många gånger kemiska bekämpningsmedel, även då ekologiska odlingar börjar komma mer och mer.

(Rätt svar hittar du längst ned på sidan)

Gröda nr 1:

Ledtråd: Denna gröda liknas många gånger vid en drog då det framkallar ett beroende och sug många lider av, speciellt på fredagar och lördagar.

Gröda nr 2:

Ledtråd: Till stor del basfödan i många asiatiska länder.

Gröda nr 3:

16144912_10154827455696544_457196653_o

Ledtråd: Denna gröda används inte till föda utan för att slippa gå omkring som Kejsaren från Danmark.

Missa inte nästa veckas frågesport med ännu okänt tema!

Rätt svar: Gröda nr 1: Sockerrör, Gröda nr 2: Ris, Gröda nr 3: Bomull.

Kristina Johansson, Uncategorized

När ”Miles for Millets” kom till stan

13 januari, 201713 januari, 2017av kristinajohanssonsvalornaLämna en kommentar

När man talar om millets, vilket vi gör väldigt ofta här på DDS, så kommer ofta hälsoaspekten av millets upp. Idag är ris stapelföda i Indien och det äts dessutom mycket friterat och oljebaserad mat, samt att växande inkomster även ökar intaget av snabbmat och processerad föda. Bristen på näringsriktig mat diskuteras i termer av stillasittande jobb och övervikt inom medelklassen och undernäring för de med tungt kroppsarbete. För att uppmärksamma millets och en hälsosam livsstil arrangerar Millets Foundation den 13 dagar långa löpturnén ”Miles for Millets” och för några veckor sedan kom de till Zaheerabad.

”Miles for millets” består av en grupp löpare från Bangalore som springer en halvmara i och runt flertalet städer i olika regioner där frivilliga också kan sluta upp och springa med dem. I en mindre stad som Zaheerabad är löpare ingen vanlig syn, än mindre personer med löparskor och tighta löparbyxor, varför vi såklart blev exalterade över detta besök. På grund av värmen så visade det sig dock att löpningen ägde rum redan kl.06 på morgonen när vi fortfarande log och sov, vilket gjorde att vi missade detta tillfälle att galoppera runt Z-bad. Vi kunde däremot delta i efterföljande manifestation med 50-talet kvinnliga millets bönder som DDS arrangerade.

Med sång, dans och plakat med slagord om fördelarna med millets och krav om lika rättigheter och stöd för bönderna som odlar dem, tågade manifestationen längs Zaheerabads huvudgata och fick många nyfikna blickar från förbipasserande. Känslan av att tillsammans ta över gatorna och höja rösten för dessa hårt arbetande kvinnor var överväldigande. Blandningen av människor som samlats för att uppmärksamma millets, både kvinnorna som odlar dem samt folk från den urbana medelklassen i Bangalore som äter dem, gav ett tydligt exempel på vikten av att stad och land möts, konsumenter och producenter.

Efter den timmeslånga marschen i stekande sol nådde vi manifestationens slutpunkt där ett flertal talare diskuterade vikten av millets och dess många fördelar. Vi är sedan tidigare inbitna anhängare av denna gröda och förhoppningsvis har ännu några fler fått upp ögonen efter denna manifestation och löpturné.

Foton: Elin Gidlöf

Linnéa Dietrichson, UYRDC

The very first Christmas in Kewar

7 januari, 2017av ldietrichsonLämna en kommentar

Jul jul jul, strålande jul. Ni kanske undrar, ”Har de någon julkänsla där borta ens, i sprakande Indien?” Nja, jag kan väl säga att för vår del så kommer den och går lite precis som när solen går ner och vi står och nynnar på ”Jag såg mamma kyssa tomten” medan vi lagar mat i köket. Julstämningen smyger sig på oss ibland när vi öppnar den första clementinen på morgonen, eller när vi får känna doften av de pepparkakor (som för övrigt var i smulor, men det sket vi i) som vi fått skickat till oss hela vägen från Sverige.

Redan långt innan julen hade börjat göra sig påmind hade vi bestämt att vi skulle arrangera en julfest för våra grannar och kollegor. Våra idéer sprutade helt vilt och vi tänkte ut både lekar och mat som vi skulle bjuda på. Vi förberedde våra vänner noga och berättade flera dagar innan att det skulle vara en julfest i vår by, Kewar, och hoppades på att alla hade uppfattat att vi skulle hålla i den och att alla var välkomna.

Vi bestämde oss för att annandag jul var en bra dag, för då hade vi fått möjlighet till att själva få fira lite och vi kunde också få tid till att förbereda allting. Vi hade såklart planerat en hel meny för festen – det skulle bjudas på brända mandlar, äppelmos (som vi gav bort till våra grannar i återanvända kokosolja-burkar), äppeldryck gjord på kokta äpplen, socker och kanelblad, jordnötter, daim och kola som Karin köpt med sig från flygplatsen, och sen självklart risgrynsgröt. Risgrynsgröten, som grannarna själva känner till, heter i deras bemärkelse kheer (kir) och är gjord på ris, ghee, socker och mjölk. Under hela förmiddagen och eftermiddagen gick vi runt och förberedde, satte på julmusik i våra högtalare och pysslade med att bland annat trycka nejlikor i apelsiner. När det närmade sig fest-dags gick vi iväg till våra grannar, där bland annat vår kära Dadi (farmor på Hindi) bor. Hon hade erbjudit sig att hjälpa oss med att laga kheer till alla våra gäster och det var vi väldigt glada över. Vi hade köpt på oss fem kilo ris i förhoppning att det skulle räcka till alla gäster, Dadi (som egentligen heter Asha) gav oss en sned blick när vi visade henne den stora påsen med ris och sa något på hindi, jag och Caroline rykte på axlarna som om att vi sa: ”Ja, vi vet inte. Kommer det att räcka?”

Caroline och jag följde med Dadi in i deras kök som är ett litet mörkt rum med tjocka, inrökta väggar och längst in i ena hörnet har de angjort en öppen eldplats. Det tog inte långt tid innan de hade fått igång elden och det började bli varmt och rökigt i rummet. Dadi Asha satt på golvet närmast elden och jag och Caroline satt bredvid henne, njöt av hennes sällskap och att vi fick vara med under tillagningen av kheeren. Vi märkte tydligt att Dadi Asha och de andra grannkvinnorna (som också kom och satt med oss i köket) inte var helt nöjda med våra inköp av varor på sättet de muttrade och pekade på grejerna. Ingen bra mjölk (det ska såklart vara äkta, rik ko- eller buffalomjölk), inte tillräckligt med socker och tydligen konstigt att vi ville ha saffran i gröten. Vi gav dem helt egna tyglar att göra vad de ville med riset och de andra varorna, och Dadi Asha bestämde helt enkelt att vi skulle göra fyra kilo kheer. Jaja, tänkte vi, det blir väl säkert bra! En och en halv timme senare hade gästerna börjat komma till vår tillställning och samlats utanför vid by-templets ingång. Vi hade klätt gården med ljuslyktor som vi hade fått låna av våra grannar och även fått dit några större högtalare som vi nu spelade ”White Christmas” ifrån. Det var kallt ute och Fanny och Karin gick runt och bjöd alla på vår varma äppeldryck som det rök ifrån när de hällde upp i olika små och stora glas. Nu var det julstämning! Alla våra kollegor från UYRDC hade dykt upp och även våra kära grannbarn, grannmostrar, grannfarmors och grannfarbröder.

Dadi Asha rör runt i stora grytan med kheer.

Karin och Fanny tillsammans med våra kollegor och vänner från UYRDC utanför Kewars tempel.

När vi hade minglat ett tag och fått beröm för våra mandlar och dryck bestämde vi oss för att sätta igång med lekarna. Vi plockade fram två potatisar och två skedar och bad alla att dela upp sig i två lag, blandat vuxna och barn. Alla, inklusive de vuxna, blev väldigt exalterade när de insåg att vi skulle leka och organiserade sig snabbt. Jag och Caroline ställde oss längst fram i varje led av lagen, med varsin sked i munnen, med potatisen vilande i skeden. Karin räknade ner och på tre sprang vi iväg mot två vattenflaskor vi satt som mål som vi skulle runda innan vi joggade tillbaka till lagen. Barnen skrek av lycka och exaltation när de insåg vad leken gick ut på och kunde inte vänta tills de fick prova.

Vi hade även lyckats köpa två halmsäckar från marknaden som vi tänkte leka Hoppa Säck med, och även denna gång visade Karin och Caroline hur leken skulle gå till och det gick fort för dem att hänga med på vad som skulle ske. Snabbast in i mål, även om barnen många gånger ville hoppa mer än en gång och ville inte låta de andra vuxna lagmedlemmarna få prova. Det blev även Irländsk Julafton (eller Dansk som vi också kom fram till att leken heter) och Doppa-penna-i-flaska som också blev en succé. Speciellt Irländsk Julafton (som går ut på att en snurrar tio varv runt en pinne, sedan springa/jogga/gå på bästa förmåga fram till målet och komma tillbaka till laget) som jag erbjöd mig att visa, och ja.. alla som känner mig väl vet att jag varken är särskilt smidig eller går bra ihop med snurriga grejer så ni kan ju gissa hur det gick. Efter tio snabba varv tog jag en avstickare direkt åt vänster och föll in i en trappa. Jag tog mig dock snabbt upp igen och med famlande steg tog jag mig runt om flaskan och tillbaka igen. OBSERVERA att jag gjorde detta helt utan att slå mig! Alla vek sig såklart av skratt, och mitt lag förlorade på grund av min lilla uppvisning, men vad gör det?

Jag och Caroline visar vackert upp våra konster.

Grannarna gör sitt bästa i tävligen.

Varun och Rinko dansar tillsammans med grannar och familj.

Efter alla lekar blev det dans för fulla muggar. Det spelades Garwhali (Garwhal är den lokala kulturen som innefattar bland annat ett eget språk, dans, mat och sedvänjor) musik och vi dansade ihop med alla gäster tills Siddharth, vår handledare, satte på engelsk twist och vi började twista. Till vår stora underhållning märkte vi att många av barnen och de vuxna blev lite ställda när de plötsligt skulle dansa till denna typen av musik. Vi försökte visa dem, likt hur de har visat oss hur vi ska dansa Garhwali dans och vi delade många skratt ihop.

När festen led mot sitt slut, tackade många av våra vänner oss för att vi gett dem deras första ”Christmas party” – upplevelse. Det kändes underbart att vi kunde få visa dem lite av vår kultur, även om det inte blev typiskt enligt hur vi brukar fira hemma. Huvudsaken för oss var att umgås och ge en liten bit av oss, till dem.

Och julmat fick vi också över, för den som är nyfiken på hur det gick med kheeren. Fyra kilo ris var för tok för mycket, och vi fick äta kheer i flera dagar efter. Så där lagom så att bara tanken av gröten gör att det växer i munnen på en. Med andra ord, precis så som det ska vara med julmat!

God fortsättning på er!

Linnéa på UYRDC

Kristina Johansson, Uncategorized

Frågesport: Gissa Kryddan!

6 januari, 20176 januari, 2017av kristinajohanssonsvalornaLämna en kommentar

Under vår tid på praktik här i Indien har vi fått möjlighet att följa med på flertalet fältbesök. Det fina med att vara med en organisation som DDS som arbetar med jordbruksfrågor och samtidigt i ett land med väldigt annorlunda klimat jämfört med Sverige, är att vi fått lära oss om hur alla de där importerade frukterna, kryddorna och varorna verkligen produceras och växer. Att veta var ens mat kommer ifrån och hur processen att framställa den har gått till är en central aspekt för att återkoppla med maten vi äter och kanske både uppskatta mer och slänga mindre. Det är därför både roligt och lärorikt att få vara på en plats där kryddpåsarnas innehåll som vi bara hittar på butikshyllan hemma i Sverige kan ses i sitt naturliga och ursprungliga tillstånd.

Jag tänkte därför ta med er läsare på den lilla kunskapsresa som vi har fått göra här i Indien. Jag introducerar därför frågesporten ”Gissa kryddan!”. Tv-program baserat på frågesport är ju väldigt populärt, speciellt på fredagskvällar på SVT, så varför inte värma upp med detta lilla quiz?

Svaren hittar ni längst ner i inlägget.

Krydda nr 1:

Ledtråd: Används som smaksättare till ett bakverk som står högt upp på listan över svenskt fika som efterlängtas av undertecknad. Kryddan används även mycket här i Indien till just sötsaker.

Krydda nr 2:

Ledtråd: Används i stor utsträckning i olika currys här i Indien, men i Sverige kanske de flesta förknippar denna krydda med onda fingrar i och med julstök.

Krydda nr 3:

Ledtråd: Används nästan dagligen i den svenska matlagningen. En av två som tillsätts efter avsmakning.

Missa inte nästa veckas frågesport med temat ”Gissa grödan!”

Rätta svar: Nr 1: Kardemumma, Nr 2: Nejlika, Nr 3: Svartpeppar

Kristina Johansson, Uncategorized

Vad är stad och vad är land?

14 december, 2016av kristinajohanssonsvalornaLämna en kommentar

På vår praktik och i Svalornas arbete så pratar vi ofta om “rural development” dvs landsbygdsutveckling. Man brukar säga att de fattigaste människorna idag till största del bor i rurala områden och att många fortfarande är beroende av jordbruk för sin försörjning. Men vad är egentligen landsbygd? Är det bara dem som bor på landet och som bedriver jordbruk som passar in i definitionen? På plats här i Indien och hos vår organisation DDS som arbetar med främst kvinnliga jordbrukare så kommer vi ständigt i kontakt dessa bönder och vi bor även utanför byn Pastapur där DDS har sitt kontor. Vi har haft möjligheten att resa mycket under vår tid här i Indien, dels till DDS andra kontor i Hyderabad, som ligger ca 10 mil och tre timmar härifrån samt till andra större städer så som Delhi och Bangalore. Det blir väldigt tydligt när vi kommer hem från de större städerna med mycket trafik och föroreningar att vi bor på landet. Till vårt hus går det bara steniga och gropiga sandvägar och ibland tittar grannens kossor eller höns förbi. Samtidigt har vi industristaden Zaheerabad bara en 15-minuters rickshawtur bort, där det finns både några restauranger, en tjusig sari-butik och ett Supermarket där det finns både snabbkaffe och jordnötssmör. Vi möter våra kollegor som också är ute hos partnerorganisationer med Svalorna, men som bor uppe i Himalaya där det tar långt fler timmar att ta sig till närmaste storstad och nerför bergen, men vilka kan dricka vattnet direkt ur kranen och har tillgång till varmvattenberedare. Så vad är det egentligen som definierar vad som är landsbygd? Är det avståndet till närmsta storstad, eller är det tillgången till infrastruktur och resurser så som vatten? Idag när internet finns nästan överallt, kan kanske tillgången till teknisk infrastruktur också kan räknas in när man funderar över vad som egentligen är landsbygd? Landsbygden sätts ofta i motsats till staden och det urbana; det som ses som långt borta och utanför. I Sverige har ofta diskussioner tenderat att prata om landsbygd i negativa ordalag och som i Indien så har heller inte stat eller regering investerat eller satsat på landsbygden. Ny-förälskelsen och tilltron till staden och dess effektivisering har tagit all uppmärksamhet, och ofta har resterande delar av länderna fallit lite i glömska.

Utsikt över Delhi

Ett av fälten i Pastapur

Marknad i Delhi

Det finns många typer av landsbygd och kanske är det dags att försöka nyansera bilden av vad som egentligen är ruralt. Dock är det högst relevant att se hur stad och land är sammankopplat och att båda behövs för att kunna leva hållbart. Hur skulle städer överleva om det inte finns en landsbygd som producerar mat? Om de mellanstora städerna med industrier inte tillverkar den teknik som gör att folk snabbt och smidigt kan ta kollektivtrafiken i staden? Eller om det inte finns natur som tillhandahåller alla resurser och mineraler för att tillverka de nya smarta telefonerna och den el som gör att de fungerar? Allt är kopplat och beroende av varandra varför det också är viktigt att satsa och ta hand om människorna som lever på båda platserna. Det kan vara svårt att se hur nära sammankopplade de två är när man endast tänker i motsatser och skillnader. Både inom länder när vi pratar stad och landsbygd, men även i ett globalt sammanhang när vi diskuterar nord och syd. Det handlar om utvecklingsfrågor i båda kontexterna. Detta visar också på att situationen i Indien kan relateras till Sverige och att det många gånger är liknande problem och utmaningar vi står inför, samma strukturer som kommer igen.

Utanför huset i Pastapur

En gata vid Charminar, Hyderabad.

Odlingarna på ett av fältbesöken i Telangana

Det handlar också om att behålla diversitet och småskalighet i en tid av växande centralisering, både när det gäller matproduktion och men också när det kommer till människors tankar och idéer. Allt och alla behöver inte vara lika och samma, det måste finnas förutsättningar för alla att kunna klara sig och leva. Kanske är det inte en tydlig definition och klar bild av vad som egentligen är landsbygd som behövs, utan ett accepterande av att det finns en stor mångfald och komplexitet, där allt och alla tjänar sitt syfte. Och där alla har rätt att få samma möjligheter, oavsett var de bor och lever.

Foto: Elin Gidlöf