Etikettarkiv: India

Några sista ord & Madurai-tips!

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Det har inte riktigt sjunkit in ännu. Att jag snart ska lämna det som varit min vardag i snart fem månader. En vardag som nästan uteslutande spenderats på Evidences kontor eller i Madurais omgivningar, i ett klimat som gått från molnigt och regnigt till att nu vara konstant hett och soligt. Så ja, det känns minst sagt märkligt, och rätt sorgligt, att det här nu är över. Samtidigt längtar jag såklart efter att få träffa alla mina människor där hemma och att få återgå till det livet jag har där.

Med det sagt så har jag ALDRIG ångrat att jag åkte. Det här har varit en av de mest givande perioderna i mitt liv och jag har många människor att tacka för det. Våra husvärdar som tagit in oss i sina liv. Alla kollegor och aktivister hos Evidence som generöst har delat med sig av sin tid och sina kunskaper. Alla som delat sin mat med oss och alla som delat med sig av sina livshistorier. Bland de människor jag råkats med under den här tiden finns några av de mest inspirerande, kunniga och kloka personer jag någonsin träffat. Ett särskilt tack ska också riktas till min kära praktikantkollega, resepartner och sambo Lovisa. Guldstjärna till dig för att du stått ut med mig hela den här tiden ❤

Här kommer några avslutande Madurai-tips till kommande praktikanter och andra som har vägarna förbi Madurai!

Hotel Supremes takterass
Surya veg restaurant ligger på hotel Supremes takterass. Här vi har spenderat många kvällar. Kvaliteten på maten är lite ojämn men den gulliga  personalen, utsikten över Madurai och att det fläktar skönt har gjort det till vårt favoritställe. De har också en väldigt god cold coffee, perfekt nu i februari när temperaturen ökar för var dag som går.

IMG_9251.png

Bästa promenad- och shoppingstråken i stan
Det gigantiska templet Meenakshi Amman tornar upp sig i stadscentrumets mitt och hit vallfärdar pilgrimer och turister. Vi brukar ta en auto dit och sen bara promenera runt i området. Det är nämligen avspärrat så det är som en liten oas bortom all hetsig trafik. Här finns även många butiker och efter en kortare promenad genom gränderna så är man framme vid palatset som på kvällarna har ljusshower.

IMG_0005

Mest användbara app
För att ta sig runt i Madurai är auto det smidigaste sättet. Ola är appen som används för att boka, men du behöver ett indiskt nummer för att det ska fungera.

Passa på att besöka en hill-station
Att åka till en hill station i bergen är ett perfekt sätt att komma undan värmen och dammet ett tag. Kodaikanal har jag skrivit om förut men jag vill också slå ett slag för Munnar som är snäppet vackrare, även om bussresan dit är liiite väl lång. När vi var där skulle vi vidare till Kochi och Keralas kust så Munnar blev ett perfekt stopp på vägen.

IMG_8671

Andra weekend-resmål
Andra värda resmål inte så långt bort från Madurai är Puducherry stad + Auroville (som jag också bloggat om tidigare) och Varkala. Varkala må vara turistigt men här finns flera vackra stränder och många bra restauranger med varierad mat (= inte ris). Chennai är Tamil Nadus huvudstad och kan vara värt ett besök av den anledningen, även om jag inte var så förtjust i staden som sådan. Vi tog oss ner till den södra stranden, åt en massa gott på restaurangerna som låg där och promenerade sen bort till ”broken bridge”.

Processed with VSCO with m3 preset

IMG_7549

Överväg att ta buss istället för tåg
Vi tog den statliga bussen till både Kodaikanal och Munnar. Det är billigt, relativt bekvämt och du behöver inte köpa några biljetter i förväg. Bara att hoppa på bussen och betala när du väl är ombord.

Bästa butiken
Min favoritbutik ligger i Vishal de mall, en galleria nära Evidences kontor. Här har vi gått på bio flera gånger (oftast på tamil men ibland visar de filmer på engelska så då passar vi på). Butiken Shens Farm som ligger här är himmelriket för den som går igång på naturliga och ekologiska produkter. Här finns bland annat grejer från Keystones butik Last Forest!

Häng med på allt!
Vi hade nog haft det mycket tråkigare här om vi inte följt med på det ena och det andra som vi blivit medbjudna till, bröllop till exempel. Vi har haft som princip att säga ja till allt och det har verkligen berikat vår tid här. Så det är nog mitt bästa tips – att var öppen för alla förslag, särskilt om det gäller bröllop :))

IMG_7860

Nu får jag nog ta och tacka för mig. När jag skriver det här är det söndagseftermiddag och 37 grader i skuggan. Vi ska trotsa värmen och ge oss in mot stan för att strosa runt kring templet och dricka vår allra sista cold coffee på Supremes takterass.

På återseende,

Miriam

1 kommentar

Under Evidence, Madurai, Miriam Siemsen Rundberg, Uncategorized

Det dagliga arbetet för minskad ojämlikhet

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har vi bott här i södra Indien i snart två månader och det finns så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja och samtidigt kan jag inte komma på en enda sak att skriva om. Veckorna flyger förbi och liksom flyter ihop. Precis som det ju brukar vara när man kommer in i rutiner. Jag tänkte i alla fall försöka ge er en inblick i det dagliga arbete som Evidence gör och som vi är här för att lära oss mer av.

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på marginaliserade gruppers rättigheter. De arbetar främst för daliter (den självvalda benämningen på de grupper som tidigare kallats oberörbara eller kastlösa). Daliter står på botten av det hinduiska kastsystemet och den hierarkiska samhällsordning som systemet skapat. Extremt förenklat kan man beskriva det som att du föds in i ditt kast och därmed ”ärver” dina föräldrars och förfäders samhällsstatus. Möjligheterna att ta en annan väg i livet är kraftigt begränsade – särskilt om du är dalit.

Idag finns det lagstadgade rättigheter och kvoteringssystem för de mest marginaliserade, men samhället genomsyras fortfarande av en strukturell diskriminering och exkludering av daliter, som yttrar sig i olika former av förtryck och i att lagarna inte följs. Det är det här organisationer som Evidence försöker bekämpa.

IMG_7197
En bråkdel av alla ”case files” som ligger i högar på kontoret. Mapparna innehåller fall som Evidence har ingripit i – det rör sig om alltifrån sexuellt våld och mord, till barnarbete.

Evidences kontor ligger i norra Madurai, ungefär en halvtimmes promenad från vårt hus. Det är här vi spenderar varje vardag mellan tio och halv sex. Även om arbetet för mig och Lovisa är ganska koncentrerat till kontoret där vi sitter vid våra skrivbord och arbetar med kommunikationsuppgifter och annat så är det sällan en lugn stund här. Ständigt planeras och hålls olika aktiviter – alltifrån kampanjer för att lyfta olika frågor till utbildningar med de kvinnliga aktivister som Evidence mobiliserar över hela delstaten (läs Lovisas inlägg om ledarskapsutbildningen som vi var med på!). Till kontoret kommer det även dagligen besökare som söker rådgivning och stöd.

IMG_6305
Bilden är från ett möte i oktober med medlemmar ur ”Women Justice Forum”. Deltagarna kommer från olika byar i Madurai-distriktet och för på olika sätt kampen för dalitkvinnors rättigheter framåt. Den här dagen diskuterades det hur man kan mobilisera fler dalitkvinnor för att bilda en rörelse.

Ungefär en timme varje morgon ägnar teamet åt nyhetsbevakning. Många av de fall som organisationen tagit sig an har de först fått reda på genom sin dagliga granskning av tidningarna. Det har visat sig vara en effektiv metod trots att rapporteringen av brott mot marginaliserade är dålig och ibland vinklad. Även när en händelse inte nämns mer än genom en kortare notis kan teamet ganska snabbt urskilja om det finns mer till händelsen än vad som framgår. Då åker de till platsen för att ta reda på vad som hänt och för att erbjuda sina tjänster. Informationen som samlas in från deras ”fact-finding missions” används sedan i arbetet för att säkerställa att rättvisa skipas.

Ibland kräver en händelse att journalister sammankallas och då förvandlas plötsligt kontoret till en presskonferens. Det var fallet för lite mer än en månad sedan när en trettonårig flicka blev brutalt mördad av en man från ett ”övre” kast och såväl mediabevakningen som civilsamhällets protester lyste med sin frånvaro. Evidence kallade då till pressmöte för att sprida information om fallet och ett tjugotal journalister dök upp.

IMG_7217IMG_7192IMG_7206IMG_7203

Det är ett väldigt imponerande arbete som Evidence gör. Jag slås av det hela tiden. Det är inte bara deras handlingskraftiga sätt att motarbeta orättvisor genom att direkt ta sig an de grymmaste fall av våld och förtryck som inspirerar, utan även hur de öppet fördömer handlingar av inflytelserika samhällsmedlemmar och sätter press på och kritiskt ifrågasätter myndigheternas agerande. Allt detta samtidigt som de har siktet inställt på en långsiktig förändring. Även om visionen om ett jämlikt samhälle utan kastdiskriminering fortfarande är långt borta känns det som om arbetet som görs här tar oss lite, lite närmre. Om inte annat så är det tydligt att Evidence med sin blotta närvaro ger stöd och hopp till många.

Miriam

 

 

Lämna en kommentar

Under Daliter, Evidence, Miriam Siemsen Rundberg

Diwali, bergen och ett förlorat paraply

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

”Ni borde resa iväg under Deepavali”, sa vår handledare Andal en dag. Den hinduiska högtiden Deepavali, eller Diwali, är ljusets fest och en av årets festligaste händelser. Redan vår första vecka här i Madurai var stan full av Diwali-shoppande människor och den stora ”Happy Diwali”-skylten lyste upp ingången till det populära köpcentret Pochi. På senare år har även smällarna och fyrverkerierna kommit att bli en stor del av firandet och det var därför Andal menade att vi borde resa iväg. Hon visste att det skulle bli både stökigt och högljutt, och vi var inte särskilt svårövertalade. Diwali innebar långhelg och det lät inte helt fel med ett miljöombyte.

IMG_6538

Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att utforska en annan sida av Tamil Nadu och tog därför den statliga bussen till Kodaikanal, en närliggande ”hill station”. Tidigare hade vi bara färdats genom landskapet i Tamil Nadu ett fåtal gången. Ena gången i totalt mörker när vi tog nattåget från Bangalore till Madurai. Andra gången när vi åkte motorvägen raka vägen till ett bröllop norrut. Nu fick vi äntligen möjlighet att se mer av omgivningarna utanför Madurai.

På väg upp i bergen passerade vi moln efter moln och när vi kom fram såg det ut som på bilden ovan. Hela området låg i en regnig dimma. Eftersom vi inte kunde se mycket av utsikten bestämde vi oss för att promenera runt Kodai Lake. Det började såklart ösregna när vi var ungefär halvvägs runt och vi blev dyblöta. Så vi var rätt nöjda när vi morgonen efter vaknade till det här:

IMG_6642IMG_6618

Kanske var det den starka kontrasten från klimatet och miljön nedanför bergen som gjorde det, men jag tyckte verkligen om Kodaikanal. Vill tipsa den som har vägarna förbi Tamil Nadu eller Kerala att åka dit, för det är en väldigt mysig och stundtals häpnadsväckande vacker plats. Jag var nästan mest glad över att få se alla välmående och starka djur. För första gången sen jag kom till Indien såg jag gatuhundar som sprang omkring och lekte, tillsynes helt friska och skabbfria. Missförstå mig rätt. Det finns många djur i Madurai, inte minst kor, som fritt går och beter längs vägkanterna (eller rotar i soporna) och ser väldigt välmående ut. Men med hundarna är det annorlunda. Vissa är så illa däran att de knappt orkar gå. De lever sida vid sida med människorna men vet bättre än att inte hålla sig undan.

Vi hade därför en ganska dramatisk eftermiddag vår andra dag i Kodaikanal när vi fick följe av två lekfulla hundar på vår väg tillbaka från landmärket Dolphins Nose (tips!), en klippsats en timmes promenad bort. Oroliga för att bli rabiessmittade och ovana med gatuhundar som springer runt benen på en måste jag erkänna att vi blev livrädda av hur närgångna de var. När hundarna började bråka med mig om mitt nya, gulprickiga paraply för barn som jag höll i handen som en vandringskäpp, gav jag därför upp väldigt lätt.

Hundarna vände tillbaka in i skogen till slut, men strax efter mötte vi vad vi helt naivt tog för ett gäng kor. En man som stod och iakttog djuren berättade dock att de kunde vara farliga. Han beordrade oss att fortsätta och fortfarande uppskakade från mötet med (de egentligen väldigt ofarliga) hundarna skyndade vi på stegen igen, adrenalinstinna och googlandes på ”Indian bison” och ”Gaur”.

IMG_6815
IMG_6813

Vi blev av med både vattenflaskan och mitt gulprickiga paraply på den där dramatiska vandringsturen och jag hade träningsvärk i benen i två dagar efteråt. Men utöver det var det en ganska avslappnande semester. Vi vandrade en hel del. Runt sjön, i skogen, uppför bergen och i den botaniska trädgården som fanns där. Det blev många ostdrypande rätter på restaurangen Ten Degrees och en väldigt efterlängtad pizza till ljudet av livemusik på cafét Cloud Street (kan tipsa om båda!). Vår sista dag hyrde vi en trampbåt och trampade runt på sjön så mycket vi orkade med våra värkande fötter och ben.

IMG_6780

När vi kom hem från bergen på måndagskvällen var det ungefär samtidigt som Diwali drog igång på riktigt. Så vi fick trots allt uppleva högtiden på plats i festivalstaden Madurai. Med undantag för några timmar under natten ljöd smällarna och fyrverkerierna konstant fram till klockan nio kvällen därpå. Vi gick upp på taket en stund under tisdagskvällen och beundrade ljusshowerna. Fortfarande trött i kroppen och lite yr av rök och svaveldoft somnade jag därför gott när Diwali var tillända.

Miriam Siemsen Rundberg

1 kommentar

Under Miriam Siemsen Rundberg

Festivalyra i byn med en miljon invånare

Vanakkam!

Nu har det gått över en vecka sedan vi, Lovisa och Miriam, kom med nattåget från Bangalore till delstaten Tamil Nadu och staden Madurai. Här ska vi praktisera på Svalornas partnerorganisation Evidence i 4 1/2 månad.

Den här första tiden har mest gått ut på att lära känna vår nya värdfamilj och stad. Här bor vi på ovanvåningen hemma hos vår handledare Andal och hennes man i norra Madurai, en kortare färd med autorickshaw (eller ”auto” som alla säger) från kontoret.

IMG_6183.pngHär är vi! 

Redan de första dagarna drog de med oss på flera olika aktiviter eftersom det just då pågick en hinduisk högtid som skulle firas med en festival. Det blev med andra ord några väldigt intensiva men roliga första dagar för oss!

Vi blev till exempel medbjudna hem till våra grannar som för högtiden hade ställt upp formationer med figurer av hinduismens gudar och helgon. Där fick vi blommor i håret och varsin tallrik med ätbara gåvor att ta med oss. Eftersom vårt kök ännu inte gick att använda tog vi tacksamt emot gåvorna.

IMG_6252.png
Framför huset tillsammans med vår handledare Andal och hennes man Yatheendaran

Mitt i all festivalyra tog värdfamiljen dessutom med oss till stadens centrum så vi kunde köpa på oss lite välbehövliga kläder. Området som vi bor i är ganska lugnt, så det var först när vi kom in till stadskärnan som vi förstod hur stor den här staden är. Den består i alla fall av ganska mycket mer än vad vi dittills hade sett, även om den i indiska mått mätt är relativt liten. Vår handledare skrattade en gång och sa att Madurai är som en stor by i jämförelse med de stora städerna.

Vi besökte även Meenakshi Temple – det enorma och närmare 2500 år gamla tempel som hela staden har byggts upp kring. Därinne köade besökare i timtal för att få komma in i templets mitt dit bara hinduer är välkomna. Vi fick nöja oss med att undersöka resten av templet, vilket i och för sig tog ett ganska bra tag det också, så mycket fanns det att se.

Madurai stad.png
Här kan man skymta två av de fem höga torn som utgör Meenakshi Temple 

Vi har fått lite tid att bekanta oss med våra nya kollegor på Evidence och deras arbete för daliters och ursprungsbefolkningars rättigheter och likabehandling. Daliter, som på svenska ibland har kallats kastlösa, befinner sig längst ned i det hinduiska kastsystemet. Förtrycket mot daliter har en flertusenårig historia och även om Indien är en sekulariserad stat som har lagstadgat emot den kastbaserade diskrimineringen så fortsätter den att existera.

Evidence intervenerar i många av dem fall där daliters rättigheter kränks. De samlar bevis och vittnesmål, bistår med juridisk hjälp, erbjuder stöd till överlevare, m.m. Sedan starten 2005 har de tagit sig an över 2 000 fall och kontoret är fyllt med pärmar i olika färger som innehåller både avslutade och oavslutade fall.

Evidence skylt
Ingången ut till vår nya arbetsplats!

Vi har börjat att så smått sätta igång med egna uppgifter men vad det kan vara får vi berätta mer om en annan gång!

Läs mer om situationen för daliter i Indien

Lämna en kommentar

Under Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker, Miriam Siemsen Rundberg

Jag ska bli en jobbig svensk

Så här när det närmar sig slutet på vår vistelse och praktik så går jag igenom många, otaliga och återigen många tankar och reflektioner. En tanke kom över mig en morgon, när jag satt på vår balkong och åt havregrynsgröt i solen – Fy vad vi svenskar är tråkiga! Instängda, reserverade, obekväma, kalla och helt enkelt väldigt osköna.

Vänta, vänta, vänta. Jag ska förklara vad jag menar.

Jag tar det från början.

När vi kom hit, i början av oktober förra året (som för övrigt känns som en månad sen), var vi fyra helt vanliga svenska tjejer som var nyfikna på det livet som vi skulle skaffa oss här. Vi fick flytta in i vårt hus och sedan den dagen har det varit ett helvete – om du frågar svensken i mig. Ett helvete för att vi har inte haft en enda dag då vi har fått vara själva, kunnat stänga om oss eller bara få göra exakt vad vi har haft lust till. Våra grannar har kommit förbi nästan varenda dag, antingen bara för att hänga, kolla läget med oss, eller fråga om vi har ätit, vad vi har ätit, när vi ska laga mat eller vad vi ska laga för mat. Ibland kommer de förbi med mat eller te, även om vi är i full gång med att laga mat själva. Vi försöker varje gång bjuda våra gäster på något, för att visa vår gästvänlighet (men också ibland för att möta deras förväntan om att vi ska bjuda på något). Ni förstår, det finns inget slut på det här med besök. Vi har för all del lärt oss en del hindi nu, men de flesta ord handlar om mat, smärta, tid eller olika sätt att säga hur bra allting är. Det har varit flera gånger då vi har sagt till varandra ”nej, nu får det vara nog med besök”, och de har kommit i alla fall. Flera gånger då vi har skjutsat iväg grannbarnen från vår balkong för att vi helt enkelt inte har orkat ha dem där. Allt som heter ”privat” och ”egentid” på svenska finns inte längre.

Det mest fantastiska med de här besöken är dock att de kan vara allt från två minuter till en timma, och under hela den här tiden så förstår vi knappt varandra! Många gånger sitter vi bara tysta och tittar ut över bergen, något som svensken i mig tycker är lite jobbigt. Svensken i mig tänker,  varför kom du hit om du bara ville sitta stilla, på min balkong? Det kryper i kroppen på mig att jag inte kan kallprata om vädret eller vad de har gjort på sin dag. Men vet ni vad…det kanske är okej att det är så?

Om ni har följt mina tidigare inlägg så har ni säkert läst om vår kära Asha Dadi, och hon är verkligen helt otrolig. Hon har det största tålamodet för att vara den äldre tanten hon faktiskt är. Hon brukar upprepa och tjata sina fraser om och om igen tills vi känner att vi har förstått henne, givetvis är allting genom att gissa, men ändå. När vi svarar och frågar på svenska (engelska är ingen vits) om vi har uppfattat rätt, svarar hon ofta ”Haaa”, som betyder ja. Även om det kanske inte är rätt gissat, så när jag känner att jag har prickat rätt uppfattning, känns det som att jag har kommit henne lite närmre och en lättnad och lycka sprider sig i kroppen.

Dessa möten vi har haft har gett mig många tankar på hur mycket kärlek vi har fått. Kärlek och värme, mat och omtanke. Och självklart närhet, och så var det där med den icke-existerande egentiden. Allt det här är jag nu vad vid, det här är min verklighet och det jag lever i nu och jag har svårt att föreställa mig att leva utan deras närhet. När jag tänker på att jag ska tillbaka till Sverige, komma tillbaka till det så kallade ”bemötandet” människor har gentemot varandra – vi hälsar knappt på grannar eller andra bekanta och knappt nya ansikten vi ser. Det är ett kallt, ensamt och väldigt utelämnande samhälle vi lever i, vi svenskar. Och ändå så är vi någorlunda lyckliga. Eller?

Omställningen som sker i mig inför att komma hem är minst, om inte värre, lika stor som omställningen och förberedelsen jag gjorde för att komma hit. Nackdelen (eller om du vill kalla det fördel) med att jag vet vad jag väntar mig när jag kommer hem, gör att omställningen sker redan i mitt huvud när jag är här. Omedvetet eller medvetet, varesig om jag vill det eller ej. Jag har kommit fram till att det jag känner, konflikten i mig själv, är en pre-kulturkrock. Och kulturkrock är precis vad jag kommer uppleva när jag kommer hem till allt det jag egentligen känner till så väl. Frågan är bara hur jag, hur vi, kommer att anpassa oss till det, och om vi ens vill anpassa oss.

Våra grannars bemötande och tålamod med oss har fått mig att reflektera över hur nysvenskar har det i Sverige. Många familjer och ensamkommande barn i Sverige har stått inför samma nya utmaningar som vi gjorde när vi först kom hit i oktober. Självklart är det många skillnader i de båda exemplen, men jag kan se likheter. Vi kom hit och blev bemötta med kärlek, nyfikenhet och inkludering till deras liv och samhälle. De har inte tröttnat på oss, trots det att vi inte förstår varandra, eftersom inför varje dag förstår vi varandra lite bättre. Varför kan inte vi svenskar ha samma bemötande mot de nysvenskar som befinner sig i våra samhällen idag? Det har ju visat sig att våra upplevelser och tolkningar på deras kärlek, har svensken i oss upplevt som påträngande och jobbigt. Vi svenskar kan också vara ihärdiga, jobbiga, högljudda och påträngande, liksom våra grannar har varit mot oss här. För trots att jag stundtals (ganska ofta) har tyckt att det har varit påfrestande med så mycket människor runt omkring mig konstant, har det ju resulterat i flera otroligt fina relationer – som jag annars inte skulle ha fått.

Tänk vilka samhällen vi kan skapa i Sverige med denna grann-kultur, om vi ens anammar en uns av detta. Så, jag vill lämna er med tanken på att kanske bjuda in din granne på en kopp te lite oftare, bjud in och låt det vara lite obekvämt om det nu känns så. Förstår ni inte varandra? Det är okej! Bli en höjdare på kallprat, för tillslut blir kallprat varmprat. Vi behöver inte vara främlingar bara för att vi lever i enskilda hus och lägenheter. Det är en klyscha, men världen blir ju roligare och härligare när vi får dela den med andra.

Lämna en kommentar

Under Linnéa Dietrichson, UYRDC

Frågesport: Gissa grödan!

Nu är fredagsunderhållningen och den utlovade fortsättningen till “Gissa kryddan!” här. Ett av de sätt där det indiska jordbruket skiljer sig mot det svenska är vilken typ av grödor som kan odlas i detta varma klimat. I och med kolonisatörer och globalisering kan vi hemma i Sverige många gånger ta del utav dessa grödor, men oftast i en mer processad och förpackad form. Denna vecka är fokus på de grödor som odlas här i vår region i Telangana och som många gånger kallas ”cash crops” då dessa grödor är de som exporteras till andra länder och ger mest pengar. Tyvärr kräver de också många gånger kemiska bekämpningsmedel, även då ekologiska odlingar börjar komma mer och mer.

(Rätt svar hittar du längst ned på sidan)

Gröda nr 1:

img_8860

Ledtråd: Denna gröda liknas många gånger vid en drog då det framkallar ett beroende och sug många lider av, speciellt på fredagar och lördagar.

Gröda nr 2:

Ledtråd: Till stor del basfödan i många asiatiska länder.

Gröda nr 3:

16144912_10154827455696544_457196653_o

Ledtråd: Denna gröda används inte till föda utan för att slippa gå omkring som Kejsaren från Danmark.

 

Missa inte nästa veckas frågesport med ännu okänt tema! 

 

  

 

Rätt svar: Gröda nr 1: Sockerrör, Gröda nr 2: Ris, Gröda nr 3: Bomull.

Lämna en kommentar

Under Kristina Johansson, Uncategorized

När ”Miles for Millets” kom till stan

När man talar om millets, vilket vi gör väldigt ofta här på DDS, så kommer ofta hälsoaspekten av millets upp. Idag är ris stapelföda i Indien och det äts dessutom mycket friterat och oljebaserad mat, samt att växande inkomster även ökar intaget av snabbmat och processerad föda. Bristen på näringsriktig mat diskuteras i termer av stillasittande jobb och övervikt inom medelklassen och undernäring för de med tungt kroppsarbete. För att uppmärksamma millets och en hälsosam livsstil arrangerar Millets Foundation den 13 dagar långa löpturnén ”Miles for Millets” och för några veckor sedan kom de till Zaheerabad.

”Miles for millets” består av en grupp löpare från Bangalore som springer en halvmara i och runt flertalet städer i olika regioner där frivilliga också kan sluta upp och springa med dem. I en mindre stad som Zaheerabad är löpare ingen vanlig syn, än mindre personer med löparskor och tighta löparbyxor, varför vi såklart blev exalterade över detta besök. På grund av värmen så visade det sig dock att löpningen ägde rum redan kl.06 på morgonen när vi fortfarande log och sov, vilket gjorde att vi missade detta tillfälle att galoppera runt Z-bad. Vi kunde däremot delta i efterföljande manifestation med 50-talet kvinnliga millets bönder som DDS arrangerade.

img_3782

Med sång, dans och plakat med slagord om fördelarna med millets och krav om lika rättigheter och stöd för bönderna som odlar dem, tågade manifestationen längs Zaheerabads huvudgata och fick många nyfikna blickar från förbipasserande. Känslan av att tillsammans ta över gatorna och höja rösten för dessa hårt arbetande kvinnor var överväldigande. Blandningen av människor som samlats för att uppmärksamma millets, både kvinnorna som odlar dem samt folk från den urbana medelklassen i Bangalore som äter dem, gav ett tydligt exempel på vikten av att stad och land möts, konsumenter och producenter.

Efter den timmeslånga marschen i stekande sol nådde vi manifestationens slutpunkt där ett flertal talare diskuterade vikten av millets och dess många fördelar. Vi är sedan tidigare inbitna anhängare av denna gröda och förhoppningsvis har ännu några fler fått upp ögonen efter denna manifestation och löpturné.

Foton: Elin Gidlöf

Lämna en kommentar

Under Kristina Johansson, Uncategorized