The very first Christmas in Kewar

Jul jul jul, strålande jul. Ni kanske undrar, ”Har de någon julkänsla där borta ens, i sprakande Indien?” Nja, jag kan väl säga att för vår del så kommer den och går lite precis som när solen går ner och vi står och nynnar på ”Jag såg mamma kyssa tomten” medan vi lagar mat i köket. Julstämningen smyger sig på oss ibland när vi öppnar den första clementinen på morgonen, eller när vi får känna doften av de pepparkakor (som för övrigt var i smulor, men det sket vi i) som vi fått skickat till oss hela vägen från Sverige.

Redan långt innan julen hade börjat göra sig påmind hade vi bestämt att vi skulle arrangera en julfest för våra grannar och kollegor. Våra idéer sprutade helt vilt och vi tänkte ut både lekar och mat som vi skulle bjuda på. Vi förberedde våra vänner noga och berättade flera dagar innan att det skulle vara en julfest i vår by, Kewar, och hoppades på att alla hade uppfattat att vi skulle hålla i den och att alla var välkomna.

Vi bestämde oss för att annandag jul var en bra dag, för då hade vi fått möjlighet till att själva få fira lite och vi kunde också få tid till att förbereda allting. Vi hade såklart planerat en hel meny för festen – det skulle bjudas på brända mandlar, äppelmos (som vi gav bort till våra grannar i återanvända kokosolja-burkar), äppeldryck gjord på kokta äpplen, socker och kanelblad, jordnötter, daim och kola som Karin köpt med sig från flygplatsen, och sen självklart risgrynsgröt. Risgrynsgröten, som grannarna själva känner till, heter i deras bemärkelse kheer (kir) och är gjord på ris, ghee, socker och mjölk. Under hela förmiddagen och eftermiddagen gick vi runt och förberedde, satte på julmusik i våra högtalare och pysslade med att bland annat trycka nejlikor i apelsiner. När det närmade sig fest-dags gick vi iväg till våra grannar, där bland annat vår kära Dadi (farmor på Hindi) bor. Hon hade erbjudit sig att hjälpa oss med att laga kheer till alla våra gäster och det var vi väldigt glada över. Vi hade köpt på oss fem kilo ris i förhoppning att det skulle räcka till alla gäster, Dadi (som egentligen heter Asha) gav oss en sned blick när vi visade henne den stora påsen med ris och sa något på hindi, jag och Caroline rykte på axlarna som om att vi sa: ”Ja, vi vet inte. Kommer det att räcka?”

Caroline och jag följde med Dadi in i deras kök som är ett litet mörkt rum med tjocka, inrökta väggar och längst in i ena hörnet har de angjort en öppen eldplats. Det tog inte långt tid innan de hade fått igång elden och det började bli varmt och rökigt i rummet. Dadi Asha satt på golvet närmast elden och jag och Caroline satt bredvid henne, njöt av hennes sällskap och att vi fick vara med under tillagningen av kheeren. Vi märkte tydligt att Dadi Asha och de andra grannkvinnorna (som också kom och satt med oss i köket) inte var helt nöjda med våra inköp av varor på sättet de muttrade och pekade på grejerna. Ingen bra mjölk (det ska såklart vara äkta, rik ko- eller buffalomjölk), inte tillräckligt med socker och tydligen konstigt att vi ville ha saffran i gröten. Vi gav dem helt egna tyglar att göra vad de ville med riset och de andra varorna, och Dadi Asha bestämde helt enkelt att vi skulle göra fyra kilo kheer. Jaja, tänkte vi, det blir väl säkert bra! En och en halv timme senare hade gästerna börjat komma till vår tillställning och samlats utanför vid by-templets ingång. Vi hade klätt gården med ljuslyktor som vi hade fått låna av våra grannar och även fått dit några större högtalare som vi nu spelade ”White Christmas” ifrån. Det var kallt ute och Fanny och Karin gick runt och bjöd alla på vår varma äppeldryck som det rök ifrån när de hällde upp i olika små och stora glas. Nu var det julstämning! Alla våra kollegor från UYRDC hade dykt upp och även våra kära grannbarn, grannmostrar, grannfarmors och grannfarbröder.

När vi hade minglat ett tag och fått beröm för våra mandlar och dryck bestämde vi oss för att sätta igång med lekarna. Vi plockade fram två potatisar och två skedar och bad alla att dela upp sig i två lag, blandat vuxna och barn. Alla, inklusive de vuxna, blev väldigt exalterade när de insåg att vi skulle leka och organiserade sig snabbt. Jag och Caroline ställde oss längst fram i varje led av lagen, med varsin sked i munnen, med potatisen vilande i skeden. Karin räknade ner och på tre sprang vi iväg mot två vattenflaskor vi satt som mål som vi skulle runda innan vi joggade tillbaka till lagen. Barnen skrek av lycka och exaltation när de insåg vad leken gick ut på och kunde inte vänta tills de fick prova.

Vi hade även lyckats köpa två halmsäckar från marknaden som vi tänkte leka Hoppa Säck med, och även denna gång visade Karin och Caroline hur leken skulle gå till och det gick fort för dem att hänga med på vad som skulle ske. Snabbast in i mål, även om barnen många gånger ville hoppa mer än en gång och ville inte låta de andra vuxna lagmedlemmarna få prova. Det blev även Irländsk Julafton (eller Dansk som vi också kom fram till att leken heter) och Doppa-penna-i-flaska som också blev en succé. Speciellt Irländsk Julafton (som går ut på att en snurrar tio varv runt en pinne, sedan springa/jogga/gå på bästa förmåga fram till målet och komma tillbaka till laget) som jag erbjöd mig att visa, och ja.. alla som känner mig väl vet att jag varken är särskilt smidig eller går bra ihop med snurriga grejer så ni kan ju gissa hur det gick. Efter tio snabba varv tog jag en avstickare direkt åt vänster och föll in i en trappa. Jag tog mig dock snabbt upp igen och med famlande steg tog jag mig runt om flaskan och tillbaka igen. OBSERVERA att jag gjorde detta helt utan att slå mig! Alla vek sig såklart av skratt, och mitt lag förlorade på grund av min lilla uppvisning, men vad gör det?

Efter alla lekar blev det dans för fulla muggar. Det spelades Garwhali (Garwhal är den lokala kulturen som innefattar bland annat ett eget språk, dans, mat och sedvänjor) musik och vi dansade ihop med alla gäster tills Siddharth, vår handledare, satte på engelsk twist och vi började twista. Till vår stora underhållning märkte vi att många av barnen och de vuxna blev lite ställda när de plötsligt skulle dansa till denna typen av musik. Vi försökte visa dem, likt hur de har visat oss hur vi ska dansa Garhwali dans och vi delade många skratt ihop.

När festen led mot sitt slut, tackade många av våra vänner oss för att vi gett dem deras första ”Christmas party” – upplevelse. Det kändes underbart att vi kunde få visa dem lite av vår kultur, även om det inte blev typiskt enligt hur vi brukar fira hemma. Huvudsaken för oss var att umgås och ge en liten bit av oss, till dem.

Och julmat fick vi också över, för den som är nyfiken på hur det gick med kheeren. Fyra kilo ris var för tok för mycket, och vi fick äta kheer i flera dagar efter. Så där lagom så att bara tanken av gröten gör att det växer i munnen på en. Med andra ord, precis så som det ska vara med julmat!

 

God fortsättning på er!

Linnéa på UYRDC

 

 

 

 

 

A little update

So a little update from us here in the north of India.

Since we got back to Dehradun two weeks ago, time has passed very fast. The first thing Johan and I did when we got back to the ”BIG” city” was to a) take a hot shower b) eat something else than Daal (lentils) c) join the gym. This might seem weird to you but after spending a month in a little village, these were the things we were longing for.

My experience in the little village of Narayanbagar was great, I learned a lot of being in the field close to the people that UYRDC are working with. But it is really different from my life in Dehradun. I realized after being back in Dehradun that Johan and I get the best of two world by working for both SOPHIA and UYRDC.

Since we got back to Dehradun our Midterm review with the focus of empowerment is slowly starting to come together. We have also spent 3 days in the forest in Uttar Pradesh with the Van Gujjars. It was so interesting to see their everyday life and and their struggle for forest rights. Not only are the forests degrading over the last couple of years, but also are they vulnerable to poor health condition due to poor access to basic facilities such as clean water and health care. But to see the efforts of SOPHIA field staff Munesh and Nazim in helping claiming their rights and so much more are really impressive and creates hope for the future. Looking forward to our next field visit already.

IMG_3605
One of the 15 ”Dera” temporary settlement we visited

IMG_3483

IMG_3530
Nazim, Munesh and Mumhad Ali eating dinner in the forest the first night

 

Next week we are off to Kotagiri and keystone for a Swallows partner meeting, we are really looking forward to this!

/Isabell

A Gharwali Dewali and traces of the flooding

After two months of work, six days a week, it was a bit relieving to have three days off for Diwali. Three days that were spent in the valley of one of the four holy tributaries to the Ganga river, the Aleknanda river.

In the upper end of the valley is Badrinath. The holy shrine in Badrinath is one of four temples making up the char dham yatra, considered to be one of the most holy pilgrimages for hindus. Situated right below the majestic snow covered peak Nilkantha (6,596m) and on a hot spring in a barren landscape, one can easily get a sense of the mystic character of the site mentioned already in the Sanscript epic Mahabarata over 2,500 years ago.

Me and Isabell in front of the Badrinath shrine.
Me and Isabell in front of the Badrinath shrine.
Women of the Bhotiya people washing in Mana village. The last outpost before the Chinese (Tibetian) border.
Women of the Bhotiya tribe washing in Mana village. The last outpost before the Chinese (Tibetian) border.

When going by car upwards along the Alaknanda River towards the holy site of Badrinath, as much as we are astonished by the dramatic alpine landscape, we are also reminded of the disaster taken place here last summer. Arriving two weeks early, the monsoon of 2013 hit Uttarakhand fiercely and by surprise. Thousands[1] of lives were wiped out, whole villages were washed away and tens of thousands of people were displaced. Of course would the torrential rains and the deluges in themselves have caused havoc, but a common view is also that the over exploitation of the river valleys in the area further added to the disaster.[2]

The ecological pressure on the Alaknanda valley caused by the increasing population is further exacerbated by the many devotees doing the pilgrimage, which amount to around half a million a year. But as this pilgrimage business is putting an ecological pressure on the valley, it also brings alternative income generations and a more developed infrastructure, at least in comparison to the neighbouring Pindar valley were we now have spent three weeks. More on the causes and consequences of the 2013 monsoon can be read in the blog posts of former intern Petter.

Only a few houses left in a village on the Aleknanda river bank after the 2013 monsoon and the subsequent floods.

Now back in Narainbagar for a last week of village meetings and outlining a work plan for the coming weeks, our friend Prashanti just arrived himself from Badrinath telling us that he had to escape Badrinath two days early driving in a blizzard (!). Quite thankful we left Badrinath just a day before the snow would have caught us.

Nanda Devi, second highest peak in India reaching 7,816 meters.
Nanda Devi, second highest peak in India reaching 7,816 meters.

 

//Johan

[1] The official death toll amounted to 580 while death ceritificates were issued for 4,120 more people still missing five months after the disaster.

[2] Represented here by D. Raghunandan, president of All India People’s Science Network.

Formulating our task

“So what are we doing here and how will we, two interns not knowing much about Uttarakhand and even less about the daily lives of the local village communities, contribute to the work of SOPHIA and UYRDC[1]?” I have kept asking myself, both before the departure to India and also while here. The answer that keeps resounding in my head is getting more and more developed and more specific for each day. The intended main purpose of our stay at SOPHIA in Dehradun and at UYRDC will be to, together with the two organizations and their target groups, develop a format for how these organisations will review their projects in 2015.

But as I, and my colleague Isabell, think that we have sort out the answer to the question mentioned above, more questions arises. After more than two weeks at SOPHIA in Derhadun we are quite clear about how they work to strengthen the capabilities of the Van Gujjars to claim their domicile[2] and forest rights, at least in theory. When we joined the Van Gujjars in their forests this Saturday, some ideas of how this might be carried out in practice also arose but there is still a lot of thinking and tinkering to do before we actually know what will be included in the forthcoming review in 2015.

IMG_2653
Lal Sen of Timli village has long been well aware of the high stakes involved in the forest conservation projects by the state forest department. As cited already in 1991, he expressed the difficulties of claiming political and forest rights being a pastoralist people among a society where settled farming is the norm.

 

Lal Sen's grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank.
Lal Sen’s grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank.

Initially SOPHIA worked with SSNC (Swedish Society for Nature Conservation/Svenska naturskyddsföreningen) in the forests rights programme and with the Swallows (Svalorna Indien Bangladesh) in a sustainable farming project. In 2010, however, SNNC withdraw their operations from India and the Swallows continued the funding of the Agency and Forest Rights programme, which aims to strengthen the Van Gujjars in their ability to claim domicile rights and rights to their forests. But UYRDC then, how do they feed into this programme? UYRDC joined the Swallows’ Agency and Forest Rights programme in 2011 in order to build a common platform with SOPHIA for capacity building, information sharing and most important, to perform advocacy towards the state government. And while SOPHIA is working towards the Van Gujjars, UYRDC aims to build the capacity of village hill communities in order to improve forest management.

Then again, how will we be able to contribute to their work the coming month while staying at their office in the small village of Narayanbagar in the Himalayas? How can we integrate the people to whom this programme is aiming into the review exercise? These are questions I hope we will sort out in next couple of weeks!

And after a few delays, it just got confirmed that we will  do the 10 hour journey via serpentine roads to the small village of Narayanbagar and the office of UYRDC this Saturday. Traffic jams, city life and paneer masalas will then turn into, at least as we have pictured it, steep mountain hills, leopards hunting us in the evenings, weak internet connection and more daal, millets and vegetables than masala curries and Cadburys.

/Johan

 

[1] Society for the Promotion of Himalayan Indigenous Activities and Uttaranchal Youth Rural Developement Centre

[2] Domicile rights include voting rights, ration cards, photo IDs etc.

Himalaya slår tillbaka: Den förändrade skogen

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Fjärde delen handlar om den förändrade skogen. 

Uttarakhand är en stat tätt förknippad med skogen. Skogen på Himalayas sluttningar har i årtusenden varit basen för människors liv i bergen. Skogen har också varit basen för utveckling och exploatering oavsett om den styrts från London, New Delhi eller Dehradun. Skog har nyttjats som en resurs för utveckling och skog har avverkats gör att ge plats åt stora projekt. Konsekvensen har blivit att stora skogsområden i Uttarakhand har försvunnit, där det en gång fanns tjock skog finns idag åkermark, dammar, gruvor, vägar eller jordskred. Den minskande skogen har såklart påverkat den skogsberoende befolkningen i området, men det har också påverkat det ekologiska systemet, och det  minskade skogstäcket är också direkt kopplat till katastrofen sommaren 2013. Skogen i Himalaya är inte bara en ekonomisk eller ekologisk naturresurs i sig själv, den är även en del av ett känsligt system, där de olika delarna i systemet är beroende av varandra för att fungera. Förändras en del så påverkas även de andra delarna.

Enligt hinduisk mytologi kommer vattnet som bildar floden Ganges från himlen. För att inte vattnet från himlen ska förstöra jorden med sin enorma kraft fångar guden Shiva vattnet i sitt hår och släpper ut vattnet i mindre strömmar som istället för att förstöra jorden berikar den. Bergen i lägre Himalaya, och dess skogsområden, heter Shivalik vilket helt enkelt betyder Shivas lockar. Bergen och skogen är Shivas hår som skyddar Indien från Ganges väldiga kraft. Historien är en myt, men för att vara en myt innehåller historien oväntat mycket sanning. Skogen skyddar verkligen jorden och människorna från vattnets väldiga kraft. När det regnar binder skog vatten i träden, i marken och i den undervegetation som är beroende av skogen för att utvecklas. När det regnar kraftigt absorberar skogen vatten som sedan släpps ut mer kontrollerat i luften eller i marken. En välmående skog betyder alltså ett mer kontrollerat flöde av vatten i floderna, både under regnperiod och under torrperiod. Trädens rötter binder också jorden, jorden som absorberar vatten och för det ner till grundvattnet. Den minskade skogen har lett till att stora mängder jord har spolats bort av regn eftersom inga träd längre binder den. Den krympande skogen och den minskade jorden har på flera sätt en direkt koppling till monsunens förödelse. Utan träd och jord som absorberar regnvattnet hamnar mer vatten i floderna vilket gör att de svämmas över ytterligare. Mindre skog leder också till att mer jord spolas bort av vattnet och hamnar i floderna. Mer jord i floderna ökar dess förstörande kraft ytterligare och även vattenvolymen i floderna. Utan träd som binder jorden ökar också risken för jordskred på Himalayas branta sluttningar eftersom trädens rötter binder marken och gör den stabilare. De många jordskreden i Uttarakhand under monsunen 2013, som drog med sig så många liv, vägar, åkrar och byar kan delvis förklaras med utarmningen av skogen för kommersiell och ekonomisk utveckling.

DSCF1012
Gophal Ram från byn Kafoli, framför jordskredet som tog nästan all hans åkermark.

Det är dock inte bara minskande skog som skapar problem i Himalaya, det är även förändrad skog. Som jag tidigare har beskrivit har kommersiella intressen föredragit en typ av skog framför annan. I Himalaya är det framförallt lövskog som ek som har ersatts av barrskog. Barrskog har många kommersiella fördelar för företag och stat, men för ekologin och lokalbefolkningen är den utbredande barrskogen direkt skadlig. Till skillnad från ekskog, vars blad faller till marken och skapar en bra miljö för undervegetation är marken i skog som domineras av barrskog mer eller mindre steril. Lövskog skapar alltså en miljö som binder mer vatten i jorden. När barrskog breder ut sig på bekostnad av lövskog leder det till att grundvattennivån sjunker samtidigt som mängden vatten i floderna ökar under perioder med mycket regn. Barrträd har också mindre rotsystem än lövskog vilket innebär att områden med mycket barrskog är mer känsliga för jordskred eftersom jorden är mindre stabil. Tillslut skapas en ond cirkel där minskad och förändrad skog leder till fler jordskred vilket förstör ytterligare skog. När en del i systemet faller rubbas även andra delar. Skogens förändring i Uttarakhand har rubbat det känsliga system som byggts upp under tusentals år, ett system som är så viktigt för hela Indien att det finns beskrivet i hinduisk mytologi. Shivas hår beskyddar inte längre jorden från vattnets kraft, det blev människorna i Uttarakhand varse i juni 2013.

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Imperiet och det koloniala arvet

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Första delen handlar om det koloniala arvet.   

Katastrofen i Uttarakhand sommaren 2013 var en naturkatastrof, och naturkatastrofer har drabbat Himalaya så länge bergskedjan har existerat. Men som jag har nämnt tidigare var katastrofen inte bara en naturlig katastrof, den var också en mänsklig katastrof förvärrad och påverkad av mänsklig aktivitet. För att förstå det som hände 2013 räcker det inte med att beskriva hur mycket regn som föll i Himalaya i juni, eller hur många meter som floden Alaknanda steg. För att verkligen förstå katastrofen måste man börja i en annan tid i en annan del av världen, i Europa för ungefär 200 år sedan.

Från början av 1800-talet fram till 1947 kontrollerades Indien av Storbritannien, först genom det brittiska Östindiska Kompaniet (East India Company), och senare direkt under den brittiska kronan. Att koloniseringen leddes och startades av ett brittiskt företag säger ganska mycket om imperiets intressen i Indien, de var där för att genom exploatering av Indiens naturresurser utveckla det egna landet och den egna kontinenten. Under 1800-talet var stora delar av världen koloniserad av europeiska länder som tävlade om världsherravälde genom krig, handel och ekonomisk och industriell utveckling. Den industriella utvecklingen i Europa krävde ständigt ökade resurser, och resurserna togs från kolonierna. Den mäktigaste kolonialmakten i världen var Storbritannien, och den viktigaste kolonin i imperiet var Indien. För utvecklingen av Storbritannien behövdes Indiens naturtillgångar, och kolonins främsta naturtillgång var skogen. Det brittiska imperiet hade byggt sin makt på sin överlägsna flotta, och imperiets militära styrka till sjöss gjorde att de även kunde dominera handeln till sjöss. För att kunna göra det behövdes skepp, och skepp byggdes av trä, trä som kom från Indiens skogar. Under andra delen av 1800-talet utvecklades järnvägen, och byggandet av järnvägsnäten betalades också av de indiska skogarna. De indiska skogarnas betydelse för Storbritanniens utveckling ledde till att stora delar av Indiens skogar förklarades statligt reserverade skogar som endast fick brukas av imperiet. För att kontrollera skogarna skapades lagar och institutioner med syftet att befästa makten över naturtillgångarna, och infrastruktur byggdes för att kunna nå längre in i skogarna. Genom vägar och järnvägar öppnades Himalaya för första gången upp för exploatering. Ökad statlig kontroll över skogarna betydde minskad lokal kontroll, och många samhällen som i generationer levt i skogarna i Himalaya fick se inskränkningar i sina rättigheter att nyttja skogens resurser. Under 1900-talet ökade imperiets behov av Indiens naturresurser ytterligare. Framförallt under de två världskrigen användes de indiska skogarna för att göda imperiets arméer runt om i världen, och mer och mer skog förklarades reserverad för imperiet, ständigt på bekostnad av den lokala befolkningen som ofta var beroende av skogen för sin överlevnad.

Det koloniala styret i Indien präglades av kommersiella intressen. Indiens skogar betraktades som en tillgång att utnyttja för att utveckla imperiet och fylla fickorna på den brittiska staten. Den policyn gick som en röd tråd genom all aktivitet relaterat till skogen. Dels ledde det till att stora delar av skogarna försvann, de höggs ner och blev skepp, järnväg eller andra produkter som efterfrågades i Europa. Men britternas hantering av skogen ledde inte bara till minskad skog utan också till förändrad skog. Eftersom skog var ekonomi och inte ekologi hanterades skogen på ett sätt som var ekonomiskt givande snarare än ekologiskt hållbart. Skogarna i Himalaya hade alltid bestått av en blandning av olika träd, ett känsligt ekologiskt system anpassat för de lokala förhållandena i bergen. Nu fick det ekologiska systemet ge vika för det ekonomiska systemet. Ur en ekonomisk synvinkel var vissa träd mer värdefulla än andra, och därför var all skogshantering inriktad på att stärkta vissa trädsorter på bekostnad av andra. Ur ekonomisk synvinkel var barrträd speciellt önskvärda eftersom de gav långt och rakt timmer, och dessutom kunde de användas för framställning av terpentin. Där blandade skogar tidigare dominerat började nu rena barrskogar breda ut sig i Himalaya, och återigen var det den lokala befolkningen som fick betala priset. De var framförallt beroende av stora lövträd som ek, eftersom eken gav foder till djuren, gödsel till åkrarna och ved till eldarna. Den brittiska exploateringen av skogarna i Himalaya drabbade lokalbefolkningen hårt.

Image

Idag dominerar barrträd i stora delar av Himalaya.

Två år efter andra världskriget, där indiska soldater stupat för imperiet och indiska skogar avverkats för att göda arméerna, förklarades Indien självständigt efter många års kamp. Många indier hoppades nu att den nya staten skulle lyssna mer på deras röster, att de i en självständig, demokratisk stat skulle få mer inflytande över de naturtillgångar de var beroende av för sin dagliga överlevnad. Det skulle visa sig att de hoppats förgäves. 

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Vad hände?

”Jag har bott här i 60 år, jag har upplevt 60 monsuner, men jag har aldrig upplevt sådant regn förut.” Orden är Devola Devis, en kvinna i byn Harmani ungefär 30 minuters bilväg från Narainbagar. Harmani ligger på en sluttning ner mot floden Pindar, som så många andra byar i området. Katastrofen började med vanligt regn den 15 juni i år. Natten mot den 16e ökade regnet till en förödande kraft, en kraft som bara fortsatte hamra på invånarna i byn. ”Vi stannade inne under de där dagarna, under tre dagar var det omöjligt att ens gå utanför huset. Vi kunde höra jordskreden och de fallande stenarna, det var omöjligt för någon att sova. Vi var väldigt oroliga att vårt hus skulle kollapsa. När som helst kunde en stor sten komma flygande ovanifrån, och under oss fortsatte floden svälla”, berättar Devola Devi. De flesta hus i byn skadades, och många lever nu i hus som inte är säkra, som har sprickor i väggarna och hål i taken. Hus som är livsfarliga att bo i under vintern som nu är i antågande.

De officiella siffrorna för katastrofen i Uttarakhand är att mer än 5700 människor dog inom loppet av några dagar. Förmodligen dog många fler än så, turister som inte var registrerade, gästarbetare från Nepal som vistades i landet illegalt. Utöver de mänskliga förlusterna ödelades många byar, vägar och broar. Historier som de från Harmani kan man höra i de flesta byar i området, historier om skadade hus, förstörda åkrar och döda boskap. Monsunen kom tidigt i år, vanligtvis börjar monsunperioden i juli, och därför var få människor förberedda på det kraftiga regnet. Uttarakhand är känt för sina många floder. Både Ganges och Yamuna, som förser stora delar av Indien med vatten, har sitt ursprung ur de många floder som rinner ut från Himalaya. Det kraftiga regnet fick floderna att svälla som aldrig förut, och de förstörde allt i sin väg; byar, broar, vägar och människor. Värst drabbades den för hinduer heliga staden Kedarnath, där tusentals människor dödades av den rasande floden som sköljde bort i princip hela staden. Döden kom dock inte bara underifrån, den kom också ovanifrån. Det kraftiga regnet skapade otaliga jordskred som drog med sig hela byar ner i floden. Idag täcks Himalayas vackra bergsidor av stora sår där jordskreden dragit fram.

 Image

Geografin i Himalaya är efter katastrofen i juni förändrad. Byar som en gång fanns finns inte mer, och floderna har tagit nya förlopp. Just detta hände också i vår hemby, Narainbagar. Bron som förband de två sidorna av byn är bortspolad. Brofästet på ena sidan ligger nu mitt i floden. Tillsammans med bron försvann 23 hus när floden ändrade förlopp. Hus, affärer och åkrar gick förlorade, och de kan aldrig byggas upp igen. Där de en gång låg flyter idag floden fram. Och då hade ändå människorna i Narainbagar tur. Floden svalde husen under dagtid, så människorna var beredda. Ingen dog. Däremot förlorade många människor sin försörjning. De överlevde katastrofen, men framtiden vet de ingenting om.  

Image

Den översta bilden är tagen den 16 juni, bara timmar innan bron rasar. Den nedersta bilden är tagen från exakt samma position fyra månader senare. Det bortre brohuvudet står nu mitt i floden, och alla hus runtomkring svaldes av floden.

 

/Petter Gustafsson    

Ekomat eller döden

Subhash bjuder på fika medan jag tappar fattningen. För det jag har framför mig är fruktansvärt brutalt. Men inte Subhashs lugn och leende.

Framför Subhash Badiyaris trädgård går det vågor. Först tallklädda dalgångar. 2000 meter. Sedan de alpina ängarna som täcks av gräs och blommor dit Van Gujjarerna vandrar om sommaren (om än lite mer västerut). 4000 meter. Så ligger en slöja av snö som döljer topparna Mrigthuni och Nadna Ghundi. 6500 meter. Så den viljestarka gladiatorn Trishuli, 7120 meter, som obekymrat spetsar sig genom molnmassan trots molnens intensiva försök att stå emot.

Vi dricker te och ser ut över landskapet och mitt huvud säger kontinentaldrift: den indiska kontinentalplattan som kraschat rakt in i Asien varpå jordytan väckats och Himalaya bildats. Men det enda jag kan känna är den brutala tystnaden och hur liten jag är.

Och Subhash som äter kex förstås.

Det största problemet för de som likt Subhash bor i Himalaya är att det nästan är omöjligt. Jordbruket är slitsamt i de branta lutningarna, skogen är Skogsdepartementets och arbetstillfällena färre än på den svenska ungdomsarbetsmarknaden.

UYRDC, som Svalorna samarbetar med och som jag besöker, försöker hitta vägar för att öka lönsamheten i bergen. Subhash har varit med i ett projekt där arbetslösa ungdomar fick lära sig bygga växthus varav fem nu står på Subhashs gård.

Subhash använder sig av en jordbruksteknik som är radikalt annorlunda den teknik som får citronerna i ICA:s grönsaksavdelning att ligga i pyramid. Industriellt jordbruk kännetäcknas av att stora energimängder tillförs jorden i form av konstgödsel och bekämpningsmedel. Stor mängd energi ger stora skördar.

Det ekologiska jordbruket bygger på samma princip. In kommer naturgödsel och biologiska bekämpningsmedel och ut kommer lite mindre skördar eftersom inget ändå är så energirikt som en kemisk gödselbrygd.

Tekniken som Subhash använder däremot kallas permakultur. Permanent culture, bestående odling. I stället för någon form av input-outputmodell säger Subhash att hans gård är ett kretslopp. Alla restprodukter från skörden komposteras. Djuren som betar runt gården och äter några av hans odlade grödor ger gödsel som återförs till jorden. Mitt i åkrarna står träd som binder regnvatten i jorden och minskar bevattningsbehovet och som genom sina rötter fixerar kväve i jorden. Då behövs inget konstgjort kväve.

Eftersom Subhash inte använder något bekämpningsmedel är det viktigt att växterna inte drabbats av sjukdomar eller insektsangrepp. För det krävs en stor biologisk mångfald på gården eftersom det gör varje art mer tålig och mindre utsatt. Subhash odlar mellan femtio och sextio olika grödor.

Dessutom är det viktigt att växelbruka, säger han. Det som en säsong växt på åkerterassen högst upp odlar han nästa säsong på den nedersta terassen. Då riskerar han inte att jorden ska bli utarmad och att växterna inte växter på grund av näringsbrist. Det är vad som sker när stora arealer odlas med samma gröda—som svenska rapsfält och sockerbetsåkrar—och som måste kompenseras med konstgödsel.

Permakulturen är förstås betydligt mer arbetskrävande än det industriella jordbruket. Men även om det går åt mer arbetskraft är energiåtgången nästan obefintlig eftersom det varken går åt kemiska eller biologiska tillsatser.

Väl inne i ett av växthusen behöver jag sätta mig på huk på grund av den starka doften. Subhash driver upp geranier som han säljer till parfym- och rökelseindustrin. Det ger en bra inkomst vid sidan av alla grönsaker, linser och hirs.

Så pekar han mot ett träd och uppmanar mig att plocka en apelsin. Han funderar på att bygga en liten turistlodge där sådana som jag kan bo för att se på utsikten och kanske jobba lite på gården om vi vill.

”För det är ju ganska fin utsikt här. Eller vad säger du?”

Detta bildspel kräver JavaScript.

En kvinnas jakt på historien

I två veckor har jag funnit mig på en plats, långt från fungerande internetuppkoppling, där historien starkare än jag någonsin upplevt är närvarande. Den är dessutom omöjlig att undgå eftersom den är inskriven i naturen. Och mitt i Himalaya är det svårt att glömma sin närvaro i naturen.

”Historien har varit orättvis mot oss”, berättar en gammal kvinna i blå stickad kofta och sex meter turkost sarityg knutet runt höften. ”Den gör det nästan omöjligt att leva här i bergen.”

Det lilla bergssamhället Narainbagar kröker sig längs Pinderfloden som med ett öronbedövande dån forsar från en glaciär högre upp i Himalaya för att fylla på Ganges längre ned. Floddalens väggar är grönklädda och strax före soluppgången några minuter efter sju stiger ångorna från floden och trädkronorna som en mäktig skogsbrand.

Floden brusar. Men det är först när man tittar närmre på skogen som historien börjar tala.

Soluppgång över Narainbagar

Berget är täckt av tallar som sträcker sig över enstaka himalayiska ekar. Skogen bryts för ett ögonblick av åkerterasser där människor förvandlat berget till trappor så att matjorden inte rinner ned i Pinder.

Det brittiska ostindiska handelskompaniet började plantera tall som står rak och hög i Himalaya i början av 1800-talet för att skeppa timmer och tjäna pengar. När Indien blev självständigt fortsatte staten i ännu större skala.

Tallen har nästan helt slagit ut andra trädarter och Skogsdepartementet som äger merparten av delstaten Uttarakhands mark klassificerar bergsplantagerna som Reserved Forest: skyddad skog som lokalbefolkningen måste söka tillstånd för att få använda (och som de sällan får).

I öppningar i de långsträckta skogarna ligger sagolika små byar. Kvinnan i kofta bor i Nalgaon, en by som ligger en halvtimmes jeeptur längs en väg som meandrar utmed bergsidorna. I vägrenen står minnesstenar över bussar och bilar som i för hög fart mött avgrunden långt nedanför.

Mellan Narainbagar och Nalgaon har en bro byggts med stupande hål på båda sidor. Här brast ett moln i september som var laddat med monsunens ofattbara kraft och fyra människor dog när ett klippblock ur bergssidan föll rakt genom vägen.

Från den slingrande vägen går en stig upp till Nalgaon där husen är byggda i sten och lera; dörrarna är av trä och taken lagda i skiffer. Runt husen vilar kor och bufflar som är bundna i rep som i sin tur bundits av Nalgaonborna från bhimalträdets gyllene bark.

Hus i sten och lera i Nalgaon

Det luktar gott i Nalgaon. Ladugård, halm och solsken. Längs stigen hälsar vi namaste på vandrande buskar: de är kvinnor som samlar gräs i skogen till djuren att äta och som bär hem det i stora balar på ryggen eller i korgar knutna av bambu.

Livet i Himalaya framstår helt otänkbart utan skogens material. Människor och skog formar varandra. Nalgaon är byggd av skogen och skogens ekosystem formas i takt med att byn byggs och lever.

Det är därför historiens orättvisa gör det så omöjligt. Varje människa är en inkräktare som tar från Skogsdepartementets skog och lever under skogvaktarens nåd.

Och tallarna är värdelösa. De ger varken foder eller inkomst eftersom de inte får huggas. Ekens breda blad vore däremot utmärkt foder.

Idag bor nästan bara kvinnor, barn och äldre i byarna eftersom männen tvingats till Delhi, Rishikesh eller arméposteringar för att tjäna pengar.

Uttaranchal Youth and Rural Development Centre, UYRDC, är en av Svalornas nyaste sammarbetspartners och de vill skapa förutsättningar för människorna i distriktet att överleva utan att behöva migrera. De jobbar i Narainbagar sedan slutet av 80-talet och det är därför jag är här.

I Nalgaon möts vår lilla delegation från UYRDC av tretton kvinnor och tre män som representerar byns trettiofem familjer. De ska rita en karta över skogen tillsammans som de sedan använder i ansökningsprocessen för skogsrättigheter.

Bymöte i Nalgaon

Precis som för Van Gujjarerna har Forest Rights Act öppnat en möjlighet för människorna i Pinderdalen att återfå makt över skogen och få upprättelse för den orättvisa historien.

Men till skillnad från de nomadiska Van Gujjarerna har byborna sedan 1930-talet redan full kontroll över mindre bitar skog. När britterna importerade idén om den privata egendomen och gav sig själva äganderätt till skogen protesterade befolkningen i Uttarakhand våldsamt genom att anlägga stora skogsbränder. Om skogen inte var deras var den bannemig inte någons.

Efter decennier av skogsbränder i brittiska tallplantager tvingades kolonialisterna dra sig tillbaka och instiftade en form av skogsråd, Van Panchayats, där bygrupper tillsammans fick rätt att förvalta skogsområden (som visserligen bara handlar om ett fåtal procent av Uttarakhands totala yta).

I de här områdena finns inte en tall i sikte utan bara tät, grön ekskog.

Men Van Panchayatskogen räcker långt ifrån till och bybornas liv är lika avhängigt på Skogsdepartementets skog som de delar de själva kontrollerar.

I kartan de ritar med tuschpennor på ett stort rosa papper och under häftig diskussion markerar de därför skogsområden oavsätt gränser mellan Skogsdepartement- eller Panchayatskog. Gränser på en karta är alltid skapade och uttrycker alltid någons egenintresse.

När kartan är klar tar den gamla kvinnan upp kartbladet och granskar det noggrant. Hon nickar igenkännande och nöjt. Det här är hennes plats. Och kanske är Forest Rights Act hennes chans att få grepp om den orättvisa historiens penna.

Man ska ha husvagn

Att vara ledig är grejer det. Och det har jag varit och dessutom haft långväga besök av min käresta. Att vara ledig och ha långväga besök innebär bland annat att:

Se utsikten från Mussoorie över Tehri Garhwal och Bandarpoonchmassivet
  • Äta Karim’s kebaber i Old Delhi lagade efter Den Stora Mogulens hemliga recept
    Hemma hos Mantos familj tillsammans med Reena, Avni och Vikash

    Se på 1100-tals minareter. Qutub Minar ifråga.
  • Vara på indiskt födelsedagskalas och äta tårta med gingrogg till förrätt
  • Ha en romantisk helg i Indiens smekmånadshimmel, Mussoorie
  • Få en snyting i Delhis tunnelbana
  • Vara magsjuk och knallförkyld
  • Vara magsjuk och knallförkyld på ett AC-nattåg
  • Köpa 20 kilo sidentyg. Duchesse, crêpe, dupion.
  • Andas in den gruvsamma smoggen vid New Delhis centrala cirkus Connaught Place
  • Känna varje andetag som ett svullet finger gnuggat i ett sår av smoggen i den förkylda halsen
Andas ut i skuggan av Forest Research Institute i Dehradun
  • Äta tibetanska momos och ångade vetebullar
  • Köpa våldsamt många kashmirsjalar
Träffa trevliga apor i Mussoorie

När jag nu prövat nästan allt som finns att välja på: campa, hyra båtar, cykla eller gå, är det dags att åter bege sig till skogen. Både intellektuellt och fysiskt. När halvvägspinnen är rundad för min tid som svalepraktikant i Dehradun väntar både fler besök hos Van Gujjarerna, en resa till Sydindien och ett par veckors arbete med UYRDC. UYRDC arbetar precis som SOPHIA med Skogsrättigheter tillsammans med Svalorna.

UYRDC:s kontor ligger i Narayanbagar 3000 meter över havet. Det är lovande.