Tag Archives: hållbarhet

Vattnet i din T-shirt

Just nu avslutas skördetiden här på Deccanplatån i Indien. Landskapet förändras så sakta i takt med att monsunodlingarnas avkastning inkasseras av bönderna. Igår satt jag tillsammans med några av kvinnorna från DDS Sangham, Kasturi, Nagamoni, Shantama och Manema och rensade ut småsten från nyskördade munbönor och sorghum medan solen värmde min rygg. Lite senare på kvällen kom Kasturi hem till min granne med en nyskördad bladig spenatliknande grönsak som hon vant lagade till med lite olja och vitlök. Hon serverade det sedan med sorghumroti (milletbröd). Det smakade fantastiskt!

Lastbil efter lastbil passerar dagligen genom Zaheerabad överbelamrad med den rikedom som moder jord återigen givit. Men till min förvåning och växande oro så är många av lastbilarna lastade med sockerrör. Sockerrör är en gröda som kräver mycket vatten. Därav tillämpas konstbevattning vid odling av sockerrör. I ett område så som Deccanplatån där regnen är få och landskapet torrt krävs därför stora mängder grundvatten för att kunna odla sockerrör. Grundvattentillgångarna i den här delen av Indien används dock i ett snabbare tempo än vad de fylls på. Om man studerar kartor från FN:s Food and Agricultural Organization, FAO, ser man snart att Indien lider av allvarlig vattenbrist vilket är något som kraftigt hotar jordbruket. Utan vatten är det svårt att odla och det skapar en osäker och i värsta fall livshotande situation för bönderna.

Desto mörkare röd färg desto allvarligare är vattenbristen i regionen

Sockerrör är dessutom en så kallad cash crop. Med cash crop menas att det är en gröda som bönderna inte odlar för sin egen konsumtion utan för marknaden. Detta i sin tur betyder att bönderna hela tiden är beroende av efterfrågan på marknaden för sin egen inkomst och i förlängningen för sig och sin familjs välmående.

Liksom sockerrör är en vattenkrävande cash crop är också bomull en vattenkrävande cash crop. Och liksom sockerör olämpligen odlas i denna torra regionen så odlas här även bomull. Bomull ämnat för marknad och inte för att i första hand föda bonden och hans familj. När jag reser i omgivningarna ser jag fält efter fält med bomull och jag frågar min kollega Anishamma vilken bomull det är. Hon berättar att det är Bt Bomull. Bt Bomull är en genmodifierad bomull som kräver mycket gödningsmedel, bekämpningsmedel och konstbevattning.

Att odla vattenkrävande grödor så som sockerrör och bomull i en region som lider av vattenbrist är naturligtvis inte lämligt. Men pga stort tryck från företag så som Monsanto liksom från marknaden är det ändå många bönder som ser dessa grödor som pengagruvor och därmed en väl vald investering. Ja, för en investering är vad det är för bonden i Indien. Pengarna som skörden generar ska sedan användas för att föda familjen. Så blir det dålig skörd ett år blir bonden djupt skuldsatt till företaget från vilket han köpt frön och bekämpningsmedel. Detta ojämlika förhållande mellan bonden och marknaden har lett omkring 200.000 bönder i Indien till att begå självmord. Då de inte ser någon annan utväg har de druckit av bekämningsmedlet som företaget har sålt dem.

Den här kartan visar vilka jordbrukssystem som är utsatta för risk pga hårt tryck. Indien och Kina är bland de mest utsatta.

Indien står för 10,2 % av världens bomullsproduktion och är därmed den tredje största bomullsproducenten i världen. I den delstat där Pastapur ligger och DDS är som mest aktiva – Andhra Pardesh odlas 14% av Indiens bomull vilket gör Andhra Pradesh till den största bomullsodlande delstaten i Indien efter Punjab (18 % i Punjab). Men en tredjedel av bomullen som odlas i Indien måste konstbevattnas (Chapagain et al).

Av allt vatten som går åt till att odla bomull liksom behandla bomullen för att så småningom få ett färdigt plagg är ofta något som man som konsument inte tänker på. För all bomull som säljs i EU idag kommer ungefär 84% av vattnet som gått åt till att tillverka bomullsprodukten från länder utanför EU, framförallt just Indien och även Uzbekistan. På så vis är vatten i hög grad en osynlig del i handeln med bomullsvaror där vi som konsumenter bidrar till att vattensystem i avlägsena länder förstörs. För konsumenten hemma i Sverige som går till klädaffären till helgen när det är löning för att köpa sig en ny t-shit och ett par jeans betyder det att för varje t-shirt som hen köper så har ca 2720 liter vatten gått åt under den process det tagit att tillverka t-shirten. För jeansen krävs det ungefär tre gånger mer vatten – 9750 liter.

Konsumtion har många anskten. Somliga menar att vi behöver konsumtion för att vårt ekonomiska system ska frodas. Är det dåliga tider uppmanas vi att gå ut och spendera för  ”att få igång ekonomin”. Många är idag medvetna om att plaggen som vi köper i affären är tillverkade av människor i utvecklingsländer under förhållanden som personen själv aldrig skulle accetera att arbeta under. Men hur många funderar kring vad vår konsumtion har för påverkan på avlägsena vattensystem? I helgen är det för många löning. Men det är också den 24 november, en dag som utsätts till en årlig köpfri dag. Förra året tog 11.000 svenskar det längre och deltog i En köpfri månad. Så kanske kan lördagen bli en köpfri dag för fler i år. Kanske kan lördag bjuda på en promenad i skogen istället för på köpcentrum som Nova Lund, Emporia eller Tornby.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Att möta människor som överlever

”Om du bor i vattnet ska du inte göra dig ovän med krokodilen”, säger Noor Jamal medan han långsamt vaggar fram och tillbaka på mattan och hans en gång vita, enastående knutna turban pendlar mellan skuldrorna. Han spärrar upp ögonen och ser rakt in i mina. Jag ser tillbaka. Hans liknelse är svår att missförstå. Om du bor i skogen ska du inte göra dig ovän med Skogsdepartementet.

Vi sitter tillsammans under ett grästak med skogen som vägg på ett tjockt lager färgstarka täcken och trasmattor. Noor Jamal blossar på en bidi, en tunn cigarett som är rullad av ett brungrönt tendublad. Han tilltalas lambardar, familjeöverhuvud, och det är kring honom vårt besök kretsar. Men hans fru Zakeena är sällan långsam att bryta in i samtalet.

Noor Jamal framför Hussein Bibi och Zakeena

Vi har åkt från frustrationen i Dehraduns morgonrusning via marknaden i Herbertpur där vi köpt färska tomater, squash, äggplanta, potatis, linser och några påsar chips. Destinationen är Timli khol—en av skogarna där Van Gujjarerna bor.

Hussein Bibi och Mirhamza som är familjens älsta dotter och yngsta son (och som jag tror båda är några år äldre än jag själv) öppnar utan att dröja de blå matkassarna av tyg och börjar skala potatis.

Vi har bara hunnit sätta oss och bjudas på en första kopp buffelte innan en gyllengul potatismasala kokar över öppen eld. Luften fylls av doften från söta chilifrukter som kokar med spiskummin och virvlande rök från de sprakande vedträna.

”En skogvaktare säger att det finns en plan hos Skogsdepartementet att ge oss land utanför skogen”, säger Noor Jamal. ”Lämna in en Right to Informationansökan så vi får se om det stämmer.”

I ord och inga visor dikterar han för Manto och Moneesh, mina kollegor, vad SOPHIA ska göra för honom. För genom SOPHIA kan han få del av sin medborgerliga rätt till offentlig information.

Lunch, aloo chapati.

Noor Jamal och Zakeena har fem barn och bor tillsammans med tre av dem i sin dera i utkanten av Timli khol. Sedan år tillbaka bor de där årets alla tolv månader.

I april går familjens tre bröder tillsammans med deras bufflar till betesmarken i Shimlabergen i Himachal Pradesh dit de återvänder år efter år. Efter ett par dagar vid bergsängarna går sedan de två älsta bröderna tillbaka ned till skogen medan Mirhamza, den yngste, stannar med bufflarna som slöar i en fjällbäck och äter ängsgräs.

I utbyte förser de två äldre bröderna Mirhamzas bufflar med foder under vintern. Det verkar vara en överenskommelse de är nöjda med alla tre.

Noor Jamal flyttar sig närmre och säger ”Se på dig”, till Manto. ”Se hur du lever, vad du äter, vilken utbildning dina barn får. Vad får mina barn? Här i skogen har vi inga möjligheter, vi måste flytta ut ur skogen så vi kan leva som du.”

Och Jahoorhazan, mellanbrodern, som efter ett tag bjudit in oss i sin familjs hydda där hans fru med leende händer häller upp ytterligare en kopp te, fyller i att han och syskonen precis som sina föräldrar hoppas att ryktet är sant—att de ska få land utanför skogen. Där har de och deras barn större möjligheter tror de.

Men om familjen flyttar ut ur skogen kommer de sluta gå till bergen överhuvudtaget. ”Då finns det ingen anledning att gå dit. Även om jag kommer att sakna ängarna”, säger Mirhamza.

”De senaste åren har det blivit nästan outhärdligt att bo kvar i skogen”, berättar Jahoorhazan. ”Skogen har blivit så mycket sämre. Förut räckte det att plocka löv från ett träd för att ge mat åt två bufflar men nu måste vi klättra upp i nästan tio.”

En av deras kusiner dog för ett år sedan när han föll ned från ett träd och knäckte nacken. ”Och löven växer tillbaka långsammare nu och det är dåligt med gräs och vatten.”

Jag frågar varför skogen blivit sämre, men ”det är Skogens hemlighet”, svarar de.

Familjens dera, deras bosättning

Från mitt perspektiv är det tydligt att skogen förändrats i takt med klimatet. I delstaten Uttarakhand pratar människorna om jhari. Varje vintermånad brukade jhari komma: ett par dagars regn som fyllde vattenreservoarerna och gav näring åt skogen. Men sedan femton år har jhari upphört och skogens ekosystem försämrats.

Mellan två klunkar te tänker jag därför tvärt att för varje sak jag köper—om det nu är en iPad 4 eller en flygresa till Indien—och för varje koldioxidmolekyl jag på så sätt indirekt sänder ut i atmosfären, tvingar jag faktiskt Noor Jamal, Zakeena och deras familj ut ur skogen. Den globala marknadens ojämlikhet och min egen plats däri blir plötsligt vidrigt påtagliga.

Vid det här laget har Noor Jamal hunnit röka säkert sin fjärde cigarett ute under grästaket och ytterligare en omgång te får en extra tillsats socker medan det kokar löddrande över elden. Familjens katt smakar på matresterna från lunchen och Noor Jamal lutar sig mot en säck kraftfoder och kliar sig i sitt hennaröda och gråa skägg.

”När inte skogen räcker till åt bufflarna måste vi köpa kraftfoder från markanden”, säger han. —”Är teet tillräckligt sött förresten?” ”Ja.” ”Acha, bra.”

”Priset på en säck oljekaka har stigit från femtonhundra till tvåtusen rupee det senaste året”, förtydligar Jahoorhazan.

Oljekaka är det som blir kvar när man pressat en växt för att framställa olja och varje buffel äter ungefär ett kilo per dag och en säck innehåller sjuttiofem.

Tvåtusen rupee är en enorm summa för familjen. De är listade av staten under fattigdomsgränsen vilket betyder att de lever på mindre än tjugotvå rupee per dag. Det är knappt tre kronor.

Zakeena kokar te under grästaket

Varje rupee måste synas på båda sidor och därför är Zakeena bekymrad eftersom hon är osäker på om hon är listad i statens familjeregister. Om hon är det får hon ut den pension på fyrahundra rupee i månaden hon har rätt till. Dessutom kan hon handla på marknaden för kraftigt subventionerade priser.

För ett kilo vete, linser eller ris får hon utan ransoneringskort ge omkring tjugo rupee. Med bevis på att hon lever under fattigdomsgränsen betalar hon två och femtio.

”Ni ska göra en Right to Informationansökan om det också så vi får klarhet i om hon är listad”, deklarerar Noor Jamal.

Han är rädd för konfrontation med Skogsdepartementet men Noor Jamal vet att han har rättigheter. Sedan Zakeena och han och andra Van Gujjarer mobiliserade politiskt i början av 90-talet har deras kunskap och självförtroende ökat. För Noor Jamal och Zakeena vet att Indiens demokrati ger dem möjligheter.

Eftersom de får rösta i valen kan de också ställa politiker till svars. Och om de får rätt till sin skog genom Forest Rights Act får de ännu större stöd för att höja sina röster—även om de nog till sist vill flytta till en bit land utanför skogen.

En liten tjej som mot sin mammas vilja bestämt tagit av sig sina byxor kommer fram med en stor rödvitrutig yllefilt som Noor Jamal sveper om sig för att hålla eftermiddagskylan på behörigt avstånd. Samtidigt ger sig Hussein Bibi och Jahoorhazan i väg för att plocka löv uppe i träden. Brevid oss har en buffelkalv rest sig på fyra nyvakna ben och gett sig i kast med att förgöra en hög med gräs och löv.

Noor Jamal sträcker fram sina båda händer så vi möts i ett fyrhändigt handslag. Sedan återvänder Manto, Moneesh, Oscar och jag mot vår bil medan Van Gujjarernas torsdag fortsätter i Timli khol.

På mitt säte i bilen känner jag fortfarande av kraften i Noor Jamals handslag. Demokrati kan verkligen kan vara mer än att gå och rösta vart fjärde år, tänker jag. Kanske är det Noor Jamals vilja att utnyttja sin demokratiska möjlighet, hans vilja att ställa krav på demokratin och att försiktigt hoppas på den som jag känner efter att våra händer skilts åt. För visst ska man passa sig för krokodilen, tänker jag. Men en vred vattenbuffel är inte heller att leka med.

1 kommentar

Filed under Gustav Cederlöf

Vem stjäl du av på Emporia – eller hur det du köper på Emporia påverkar din omvärld

Från mitt uterum/vardagsrum har jag en god utsikt över liv och rörelse i byn. Som rutin har jag nu att äta min frukost där för att sedan sitta några timmar och jobba lite innan myggen tar över. Jag ser någon granne vandra förbi med sina kor och hönsen som skvallrar ute på gatan. När jag så sitter här och jag läser artikeln i Sydsvenskan om hur det 93 000 kvadratmeter stora konsumtionsparadiset Emporia har slagit upp sina portar i Malmö slås jag återigen över hur skev världen är och hur upprörd det gör mig. Ja, för till och med Emporia själv skriver i sin annons – ”Inte för att vi tror att du saknar något, utan för att vi vill ge dig mer. Av allt”. I en kritisk artikel skriver Nina Björk på Sydsvenskan om det banala i vårt konsumtionssamhälle och om vårt ekonomiska system som är så beroende av att vi konsumerar även om vi egentligen inte behöver.

En konsumtion som gör att i det närmaste varje köp vi gör på Emporia innebär en stöld.

Det är en stöld från den fattiga bonden i Indien som inte har fått tillräckligt betalt för sin bomull. Bomullen som förstör hens jordar och gör hens djur sjuka. Med sin dåliga lön försöker hen livnära sin familj. Men det är inte lätt med tanke på de stora skulder hen har till de multinationella företagen som säger sig äga den bomullsgröda hen odlar och kräver ha betalt för detta. Att familjen inte kan äta ordentligt innebär en stor risk att de ansluter sig till de 43 % av Indiens befolkning som är undernärda.  Skulden till de stora företagen ökar också risken att bonden snart inte ser någon annan utväg än att dricka av samma bekämpningsmedel som företaget sålt till honom för att använd till bomullsgrödan. Den bomullsgröda som gror bomullen i dina kläder som Emporia och vi vet att vi egentligen inte behöver.

Det är en stöld från den fattiga tillverkningsarbetaren i en fabrik i Kambodja som får en lön på tre kronor i timmen. Tre kronor. En månadslön på cirka 500 kronor. En lön som inte går att försörja en familj på vilket leder till skuldsättning och undernäring hos arbetarna. Så för att Emporia ska kunna erbjuda oss det som vi vet och Emporia vet att vi inte behöver, så accepterar vi en stöld av det dagliga matintaget från en fattig arbetare i Kambodja som istället svimmar på sitt arbete på grund av för lågt kaloriintag och för mycket övertid. Allt detta för att vi ska kunna köpa våran t-shirt för 69.90 på H&M.

Men det rör sig även om en stöld av naturresurser. Allt som vi importerar till Sverige är naturresurser som kommer någonstans ifrån. Ett par jeans är inte bara den bomull och det syntetiska material som du håller i handen. För att tillverka ett par jeans går det åt mellan 6 000 till 8 000 liter vatten. Dessutom reser dina jeans ungefär 60 000 km innan de klär dina spiror. Allt detta är taget från naturresurser utanför Sverige och som definitivt inte har ett sammanlagt värde på 699 kronor eller vad du nu betalat för dina jeans.

Men Emporia – som ”en plats fri från krav och måsten” – vill såklart inte att vi ska gå dit och tänka på bonden i Indien, fabriksarbetaren i Kambodja eller alla de resurser som gått åt för att tillverka det plagg du just håller i din hand. De vill heller inte att du ska tänka på hur sopberget förväntas fördubbas de närmaste 20 åren eller hur din konsumtion inverkar på klimatförändringarna. Eller hur mycket av det du köper redan vid utformningen är planerat att gå sönder inom sinom tid för att du som konsument ska rätta dig in i ledet, gör din plikt och bidra till att hjulen fortsätter snurra genom att köpa en ny (varför tror du att din farmors nylonstrumpbyxor höll längre än vad dina gör?). Därför säger jag, skänk dessa sidor av konsumtionen en tanke eller två när du sätter din fot innanför dörren till ett nyöppnat Emporia och fundera på om det är något du vill vara del av och om du verkligen behöver det du är på väg att köpa.

4 kommentarer

Filed under Sofia Persson

Korruption som överlevnadsstrategi: en guide för nybörjare

Dagens ämne är korruption. Därmed ber jag om ursäkt till eventuella biståndsministrar som är i stånd att spilla morgonkaffet över pressvecken. Van Gujjarerna skulle nämligen inte överleva utan korruption.

Saken i sig är absurd. Men samtidigt ställer den intressanta frågor till vår idé om korruption som Det Goda Styrets profana motsvarighet till syndafallet.

Berättelsen börjar med det indiska Skogsdepartementet som har makt över nästan en fjärdedel av Indiens yta. Samtidigt uppskattar den indiska plankommissionen att det bor runt 100 miljoner människor i skogarna som täcker fjärdedelen av Indien, där i bland Van Gujjarerna.

Den som vill uppleva Skogsdepartementets makt behöver inte åka längre än till deras forskningsinstitut i Dehradun och känna hur måttligt stor man känner sig i jämförelse med deras väldiga byggnad.

Forest Research Institute i Dehradun, byggt av britterna 1906. Och tillråga på allt fyra prunkande buskar bougainvillea.

En fråga som lätt infinner sig är hur Skogsdepartementet kan kontrollera så mycket mark. Då ska man komma ihåg att de första hundrafemtio åren som Indien vad Storbritanniens koloni styrdes landet av det brittiska ostindiska handelskompaniet. För ett handelskompani som så billigt som möjligt vill skeppa hem naturtillgångar till sitt lands industrialisering och ekonomiska tillväxt är förstås Indiens stora skogar en våt dröm av timmer.

Dessutom ska man komma ihåg att kolonialismen var ett europeiskt upplysningsprojekt. Som civiliserade européer som nått högst upp på mänsklighetens utvecklingstrappa var det vår självpåtagna plikt att hjälpa de outvecklade orientaliska raserna från sitt primitiva liv upp till utsikten på trappans översta trappsteg.

”Det torde knappt behöva anmärkas”, skriver en av handelskompaniets tjänstemän vid namn John Stuart Mill—mer känd som liberalismens fader—i sin bok Om friheten,

att denna sats endast kan tillämpas på mänskliga individer, som äro vid mogen ålder och vid sina sinnens fulla bruk. […] På samma grund måste vi utelämna ur räkningen sådana outvecklade samhällen, där hela folket måste betraktas såsom omyndigt. […] Frihet är ett begrepp, som icke har någon tillämpning på den ståndpunkt, där människorna ännu icke äro mäktiga utveckling genom fritt och opartiskt meningsutbyte. Till dess finnes intet bättre för dem än blind lydnad för en Stora Mogul eller en Karl den Store, om de äro nog lyckliga att finna en sådan.

På denna grund, i härlig svensk översättning från 1917, lagstiftade man att den liberala idén om privat äganderätt skulle gälla även i Indien. Ett steg för att hjälpa de förvirrade indierna, som ändå haft tur att ha en så god despot som den Store Mogulen, lite närmre friheten. Därmed kunde skogen tillfalla Skogsdepartementet som privat egendom. Det betydde på samma gång att de människor som fram tills dess levt i skogen kriminaliserades och plötsligt blev inkräktare på Skogsdepartementets mark.

De flesta Van Gujjarer lever ändå någorlunda lagligt i departementets skog. 1937 beslutade Skogsdepartementet att dela ut tillstånd till Gujjarerna för att bo på en viss plats i skogen och att ha ett visst antal bufflar.

De här tillstånden har sedan gått i arv. De Van Gujjarer som jag träffar 75 år senare bor på samma plats som deras föräldrar och farföräldrar bott. Problemet är bara det att alla barn till den som ursprungligen fick tillståndet måste dela på det. De låt säga fyra syskonen måste bo på samma plats där bara deras föräldrar tidigare bodde. Tillsammans får de inte ha fler bufflar än deras föräldrar hade ensamma.

Keep out!

Om föräldrarna då hade tillstånd för tolv bufflar och det nu är tredje generationens barnbarn som delar på tillståndet blir det varken mycket plats att bo på eller många bufflar att mjölka per familj.

Därför behöver Van Gujjarerna hålla fler bufflar än vad de får. Dessutom reglerar Skogsdepartementet vilka träd Gujjarerna får plocka löv från och säger också att minst en tredjedel av trädkronan måste lämnas orörd.

För att ge mat till sina bufflar måste Gujjarerna plocka löv även från de förbjudna träden och många gånger kalplocka träden. Det är med andra ord ett ekologiskt ohållbart bruk av skogen som kommer sig av att Van Gujjarerna tvingats in i ett hörn som inte är tillräckligt stort för att de ska kunna överleva.

Fram tills nu är lösningen korruption. Departementets skogvaktare vänder gärna bort blicken om Van Gujjarerna förser dem och deras familjer med gratis buffelmjölk och ghee, dvs. det klarnade smör som används både för att steka paranthas och för att smörja in heliga statyer av Shiva.

Paul Robbins, som är professor i politisk ekologi och geografi i USA, har försökt förklara den här typen av korruption i sin artikel The Rotten Institution: Corruption in Natural Resource Management. Han menar att problemet med det ohållbara bruket av skogen som uppstår genom korruptionen egentligen är en klasskonflikt.

För att klara livhanken måste Van Gujjarerna, som är fattiga muslimer, skapa en god relation till skogvaktaren. Skogvaktaren är en välbetald man från en hög kast; oftast en brahmin eller rajput. En god relation skapar man genom mutor. Kanske måste man bjuda skogvaktaren på fest. I Gujjarernas fall finns det få saker som skapar så mycket tillit som en liter mjölk.

Att skapa en god relation till Skogsdepartementets tjänstemän, skriver Robbins, är på så sätt lättare för rika än för fattiga eftersom de kan ge större gåvor. Rika personer från en hög kast får därför ofta större fördelar som att låta sina djur beta inne i nationalparker och naturskyddsområden. Fattiga kan däremot lätt köras i väg.

Dessutom är det lättare för män än för kvinnor visar Robbins i sin studie i Rajasthan. Enligt de sociala normerna ska kvinnor inte dricka alkohol offentligt och därför har de svårt att bjuda skogvaktarna på kalas. För Van Gujjarerna som inte dricker alls är det en möjlighet till muta som inte fungerar för någon. På det här sättet är det främst rika högkastmän som tjänar på korruptionen medan fattiga kvinnor av låg kast förlorar mest.

Men Van Gujjarerna kan inte överleva utan tillträde till skogen som korruptionen ger dem. Därför kan de inte kämpa emot korruptionen utan dras in i den. Korruptionen blir en struktur som organiserar vem som har tillträde till vad genom att fläta samman lokala maktförhållanden med statsapparaten och lagen som reglerar skogen. Den korrupta maktstrukturen bidrar i sin tur till att naturen används på ett ekologiskt ohållbart sätt.

– Så vad vi kan göra åt den hemska men livsviktiga korruptionen?, tänker du förstås när du lyckats läsa ända hit. För att dina ögon inte ska blöda och för att behålla den intensiva spänningen får det bli ämnet för nästa inlägg signerat Cederlöf här på indienbloggen.


Uppdatering: nästa inlägg hittar du här!

1 kommentar

Filed under Gustav Cederlöf