Tag Archives: Forest Rights

Vem äger skogen?

Att sitta i bil och åka ut till nya byar har blivit en del av vår vardag här på UYRDC. Vi möter ständigt slående vacker natur och nya höjder, där jag ibland känner att måste nypa mig själv i armen för att påminna mig själv om att jag faktiskt befinner mig just här. Ofta när vi kommer ut till en by som är ny för oss får vi många gånger frågan om hur vi trivs och då brukar vi alltid påpeka hur vackert det är här. Responsen på våra svar blir nästan varje gång ett milt leende och nickande i samförstånd, och jag får känslan av att de är stolta över att bo och leva i den omgivningen de har. Och inte någon gång tror jag att de tar sin natur för given. Det kan verkligen kännas overkligt när vi sitter och lyssnar på kvinnor och män som berättar om sin vardag medan bakom dem breder sig de gröna, mjuka och spetsiga bergen ut sig, en utsikt och tavla som de har som deras. I alla fall delar av den.

img_0126

Bara en av de många vackra utsikterna vi får uppleva när vi åker på fältbesök.

img_0284

Vi promenerar längs med fälten

Jag blir ofta påmind om hur starkt beroende samhällena är av sin skog och mark. Jag möter det när jag vaknar på morgonen och märker att våra grannfruar redan har varit igång flera timmar och tar hand om sina kor, låter dem gå ut på bete eller tar ut sina tjurar på fälten för att ploga. Jag möter det när vi är på väg från och till kontoret och ser hur de är igång med att antingen skära gräs som ska mata korna eller bära på jord för att göra marken brukbar igen. Jag möter det även när vi sitter med på fältbesöken och ser hur några yngre kvinnor går i bakgrunden och bär på gräs, möjligtvis är det så att de inte kan vara med på mötena för att arbetet inte kan vänta. Mycket av det de äter och lever av kommer från fälten som de själva har producerat och odlat. Det går inte att undvika hur otroligt viktig skogen och naturen är för deras dagliga försörjning.

På de fältbesöken UYRDC anordnar just nu är det stort fokus på Forest Rights Act, en lagstiftning som möjliggör att byborna kan återfå rätten till den skog som de lever av. The Forest Rights Act etablerades år 2006 efter en stor pågående diskussion i landet om hur mark skulle ges tillbaka till de som levt av den långt innan Storbritannien gjorde Indien till en brittisk koloni. Numera äger staten större delen av skogen i Uttarakhand, något som försvårar by-samhällenas möjligheter att försäkra sin levnadssituation.

Våra kollegor på UYRDC arbetar därmed att informera och medvetengöra samhällena om vad Forest Rights är, vad de har för rättigheter och vad det i sin tur kan ge för fördelar för dem i deras liv. Därför strävar UYRDC nu efter att få så många byar till att lämna in en sammanställning av dokument till Skogsdepartementet, något som krävs i processen för att ansöka om skogsrättigheter. I ansökan kräver staten bevis som styrker att de har brukat och ägt skogen som de lever av i mer än tre generationer, eller 75 år vilket i så fall skulle ge dem rätten att bruka skogen utan statlig kontroll.

Under ett fältbesök i byn Jaberkot ställer vi en öppen fråga till de kvinnor som sitter framför oss vad fulla rättigheter till deras skog hade möjliggjort för dem. Många kvinnor svarar i mun på varandra att det hade tillåtit dem att få odla och därmed hantera sina grödor på det sättet de önskar. Engagemanget för sitt eget jordbruk går inte att ta miste på, och det gör det ännu en gång tydligt för oss att fulla skogsrättigheter är en möjlighet att förbättra deras levnadsstandard.

/

Linnéa på UYRDC

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

Stakes are high – summarising a month’s work with UYRDC

Working with a rights-based approach entails that important political issues are at stake. A rights-based approach implies that the transfer of rights to the target groups from duty bearers, most often the government, both is the aim in itself and the mean with which the well being of a target group is improved. In doing so, political power is also transferred between different compartments of society.

When asking several of the villagers we meet in meetings in the Narainbagar development block in Chamoli district what they think would be the greatest benefit of obtaining forest rights, we most often get the answer “not being dependent upon the government anymore” in response. It is thus more of a political issue at stake here than a material one. But it is not a question of gaining an autonomous position from the state. Gaining full rights to their forests would rather levelling the playing field of bargaining power between the local forest dwellers and the government.

Today, villagers need to ask the local forest department for permission when in need of timber for building houses, often in exchange of a small “commission” to the forest officer, as witnessed by many of the villagers we speak to. This is a typical example of patronage – the patron (government) keeps their clients (citizens) dependent upon him by arbitrarily delivering goods and services which the government have monopoly over thereby limiting the possibility of holding government accountable. When informing the villagers on this, the UYRDC field workers often use the metaphor of how parents give their children a lollipop in order to keep them satisfied, and how the kid need to behave (stay loyal in the case of the citizens) in order to get the candy. Obtaining full forest rights would do away with such a skewed relationship, at least based on forest resources.

In developing an approach for a forthcoming review of this forest rights project, we have tried to identify what the villagers themselves think is the greatest achievement of the project this far. An overwhelming majority answers “awareness” and “knowledge” about “our right to our forest and about the forest rights act”. In addition to this, the women also state that they today are more confident when talking about their opinions on how the forest should be managed. The inclusion of women in forest management decisions is vital, both for the condition of the forests and as a democratic right in itself.

These two achievements both indicate that the villagers have been empowered in their role as citizens where they now are expected to play a more active role in local political participation. The empowerment of the villagers thus contributes to one of the important objectives of the forest rights project: to strengthen the decision-making procedures of the local communities.

Whatever the efforts of the central government to dilute the forest right act, the strengthened awareness of the villagers of the Narainbagar area will have substantial positive consequences both for local democracy as well as for the management of the forests.

 

Danuli Devi of Maita Talla talks about the importance of uniting within the village in order to obtain forest rights. I practical terms, this is important when establishing the customary boundaries which the claim  is based on.

Danuli Devi of Maita Talla talks about the importance of creating unity within the village in order to obtain forest rights. I practical terms, this is important when establishing the customary boundaries which the claim for their forest rights is based on.

 

//Johan

2 kommentarer

Filed under Johan Lidholm

Formulating our task

“So what are we doing here and how will we, two interns not knowing much about Uttarakhand and even less about the daily lives of the local village communities, contribute to the work of SOPHIA and UYRDC[1]?” I have kept asking myself, both before the departure to India and also while here. The answer that keeps resounding in my head is getting more and more developed and more specific for each day. The intended main purpose of our stay at SOPHIA in Dehradun and at UYRDC will be to, together with the two organizations and their target groups, develop a format for how these organisations will review their projects in 2015.

But as I, and my colleague Isabell, think that we have sort out the answer to the question mentioned above, more questions arises. After more than two weeks at SOPHIA in Derhadun we are quite clear about how they work to strengthen the capabilities of the Van Gujjars to claim their domicile[2] and forest rights, at least in theory. When we joined the Van Gujjars in their forests this Saturday, some ideas of how this might be carried out in practice also arose but there is still a lot of thinking and tinkering to do before we actually know what will be included in the forthcoming review in 2015.

IMG_2653

Lal Sen of Timli village has long been well aware of the high stakes involved in the forest conservation projects by the state forest department. As cited already in 1991, he expressed the difficulties of claiming political and forest rights being a pastoralist people among a society where settled farming is the norm.

 

Lal Sen's grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank.

Lal Sen’s grandchildren feeding their buffalos in the post monsoon desiccated river bank.

Initially SOPHIA worked with SSNC (Swedish Society for Nature Conservation/Svenska naturskyddsföreningen) in the forests rights programme and with the Swallows (Svalorna Indien Bangladesh) in a sustainable farming project. In 2010, however, SNNC withdraw their operations from India and the Swallows continued the funding of the Agency and Forest Rights programme, which aims to strengthen the Van Gujjars in their ability to claim domicile rights and rights to their forests. But UYRDC then, how do they feed into this programme? UYRDC joined the Swallows’ Agency and Forest Rights programme in 2011 in order to build a common platform with SOPHIA for capacity building, information sharing and most important, to perform advocacy towards the state government. And while SOPHIA is working towards the Van Gujjars, UYRDC aims to build the capacity of village hill communities in order to improve forest management.

Then again, how will we be able to contribute to their work the coming month while staying at their office in the small village of Narayanbagar in the Himalayas? How can we integrate the people to whom this programme is aiming into the review exercise? These are questions I hope we will sort out in next couple of weeks!

And after a few delays, it just got confirmed that we will  do the 10 hour journey via serpentine roads to the small village of Narayanbagar and the office of UYRDC this Saturday. Traffic jams, city life and paneer masalas will then turn into, at least as we have pictured it, steep mountain hills, leopards hunting us in the evenings, weak internet connection and more daal, millets and vegetables than masala curries and Cadburys.

/Johan

 

[1] Society for the Promotion of Himalayan Indigenous Activities and Uttaranchal Youth Rural Developement Centre

[2] Domicile rights include voting rights, ration cards, photo IDs etc.

1 kommentar

Filed under Johan Lidholm

En dag och en natt

Klockan 08.00 en onsdag i mitten av november sitter jag i en bil på väg rakt ut i ingenstans. Dagen och natten ska spenderas i skogen tillsammans med Van Gujjarerna, en resa jag har sett fram emot länge. Trots det är humöret inte riktigt på topp. Inte bara lider jag av en svår förkylning, det har också gått mindre än fyra timmar sedan jag somnade, efter att Sverige precis förlorat kvalmatchen till VM mot Portugal.

Under mer än 24 timmar ska vi vara gäster hos Mama, hans fru Safura och deras barn. De bor i en hydda i skogarna utanför Mohand, en stad dit de tar sig varje dag för att sälja mjölk. Dagen går fort, många Van Gujjarer har kommit till Mamas hydda för att delta i ett möte. Starka män med stora hennafärgade skägg som högljutt diskuterar på ett språk jag inte förstår. Det är ett enastående skådespel.

Image

På kvällen sitter vi uppe sent i mörkret och bollar frågor med varandra, vi frågar om livet i skogen och de frågar om hur saker fungerar i det där konstiga landet vi kommer ifrån. När jag tillslut somnar gör jag det till ljudet av en sprakande eld, blandat med sång från Van Gujjarerna, en sång om skogen och deras ursprung.

Image

Dagen efter vaknar jag i gryningen, då har Mama och hans familj redan gått upp för länge sedan. När jag sticker ut huvudet ur hyddan ser jag vita hästar som går och betar i det tidiga gryningsljuset, och på väg ner till en porlande bäck för att borsta tänderna passerar jag en buffel som blir mjölkad. Jag är i paradiset. Stopp.

Image

Ungefär så skulle det låta om det här vore en reseblogg. För en västerlänning på besök är Van Gujjarerna extremt exotiska, med sina speciella kläder, sånger och utseende. Jag menar, de bor i hyddor i skogen. Men Van Gujjarernas liv är långt ifrån något paradis, de flesta av dem lever hårda liv. Varje dag är en kamp för överlevnad, och Van Gujjarerna måste slåss mot allt och alla, hela tiden. ”The way of the Gujjars”, att bo och leva i skogen är livet de vill leva, men inte bara. Det har också lett till extremt hög barnadödlighet, till att väldigt få av dem kan läsa och skriva, till att de blivit lurade och utnyttjade. Nej Van Gujjarerna lever inte i paradiset. De vill leva i skogen men de vill också vara en del av samhället. Deras särskildhet, deras speciella liv och utmärkande utseende är det som gör dem till vilka de är, det är det som gör dem exotiska men det har också gjort dem isolerade från samhället, det har gjort dem svaga och fattiga. Som nomader i ett system byggt på bofasthet blir de ständigt exkluderade. Att som nomad kunna rösta, gå i skolan, få sjukvård, allt blir en kamp mot ett system som aldrig riktigt velat bjuda in dem. Genom lång kamp mot systemet, med hjälpa av SOPHIA, har dock Van Gujjarernas inflytande ökat. Mycket av den ökade makten har sitt ursprung i kampen för skogsrättigheter, en rätt som ger dem möjligheten att bestämma över skogen de bor i och lever av.

Image

Mama, Safura och två av deras barn.

Tidigare hade skogsdepartementet nästan fullkomlig makt över skogen, och därmed kunde de även utnyttja Van Gujjarerna. Enligt Mama är det inte längre så, maktrelationen har rubbats: ”Före lagen om skogsrättigheter hade skogsdepartementet all makt över oss. De gav oss order och vi tvingades lyda. Nu har det förändrats, vi har en mer jämlik relation. Under de senaste tio åren har vår makt ökat hela tiden”. I slutändan hoppas Mama att rättigheterna ska ge dem möjligheten att kunna bo kvar i skogarna utan att vara exkluderade från samhället. Han vill att hans barn också ska vara Van Gujjarer, men inte Van Gujjar som honom: ”Mina barn, jag vill att de ska utbilda sig, jag vill inte att de ska leva isolerade. Om de utbildar sig kanske de kan få ett jobb och en framtid, det hoppas jag på för dem”.

/Petter Gustafsson

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Petter bryter tystnaden

Jag är mycket medveten om det skrala bloggandet från min sida den senaste månaden. Det har en förklaring. Under oktober har jag och Micaela befunnit oss i Narainbagar, ni vet, man svänger ut på Rajpur Road, tar vänster efter den stora kon som ligger och vilar mitt i vägen, och så fortsätter man upp i Himalaya i 9 timmar. Där har vi varit.

Image

Narainbagar, vårt hem under en månad.

Narainbagar är en by som ligger i distriktet Chamoli i Uttarakhand, ett område hårt drabbat av katastrofen i juni i år. Internet i byn fungerar mycket svagt, och det är min ursäkt för en månads tystnad på bloggen. När jag frågar Harpal, en av våra handledare, vad som har hänt med deras trådlösa internet pekar han ner i floden och konstaterar: ”det ligger där nere”. På botten av floden ser man resterna av ett metalltorn. Monsunen stal vårt internet. Istället för att under oktober pumpa ut blogginlägg har jag samlat på mig en massa information, framförallt om vad som hände under de där förödande dagarna i juni, och vad som låg bakom katastrofen. Det ska jag gå in djupare på i senare blogginlägg, istället vill jag börja med att beskriva vad jag och Micaela gjorde i en liten by i en djup dalgång i Himalaya. Hur hamnade vi här? Jo, i byn Narainbagar har organisationen UYRDC (Uttaranchal Youth and Rural Development Centre) sin utgångspunkt. UYRDC startades 1986 av redan nämnde Dr. Harpal Negi, med syftet att stärka lokalbefolkningen i området. Organisationen har genom åren haft många strängar på sin lyra, exempelvis har man arbetet med att stärka människors försörjningsmöjligheter (livelihoods), och organisationen har också arbetet mycket med att stärka kvinnors ställning genom så kallade självhjälpsgrupper, vilket Micaela har berättat om tidigare. Idag är UYRDC också en partnerorganisation till Svalorna, och det är här vi kommer in i bilden. Tillsammans med SOPHIA är UYRDC en del av Svalornas ”Agency and Forest Rights Programme” som syftar till att öka lokala samhällens rätt till skogen de är beroende av. Befolkningen i byarna runt Narainbagar är just det, beroende av skogen för sin överlevnad. Därför arbetar UYRDC med att informera människorna om de rättigheter till skogen som de har genom Forest Right Act, en lag som klubbades igen av det indiska parlamentet 2006. UYRDC hjälper också till med att förbereda och skicka in ansökningar om rättigheter till skogsområden enligt lagen.

Image

Utsikt från Koti, en by strax ovanför Narainbagar.

Under min månad i Himalaya har jag framförallt samlat information om katastrofen som inträffade i Uttarakhand i juni. Jag har genom böcker, artiklar, diskussioner, möten och intervjuer försökt sammanställa en bild av vad som egentligen hände, de bakomliggande orsakerna till varför det hände, och hur katastrofen påverkade människors liv. Mitt arbete med att förstå katastrofen är en del av ”Agency and Forest Righs Programme” eftersom allt hänger ihop. Katastrofen och skogen är tätt sammankopplade, och i Himalaya till och med mer än på många andra ställen är det omöjligt att separera människan och naturen. I kommande blogginlägg hoppas jag kunna visa hur allt hänger samman, och varför människors rättigheter till skogen inte bara är en kamp för lokala sociala rättigheter också också en kamp för att mildra framtida katastrofer inte bara i Himalaya utan i stora delar av Indien.

Image

Möte om Forest Rights i byn Asher.

 

/Petter Gustafsson

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized