Tag Archives: Forest Rights Act

Vem äger skogen?

Att sitta i bil och åka ut till nya byar har blivit en del av vår vardag här på UYRDC. Vi möter ständigt slående vacker natur och nya höjder, där jag ibland känner att måste nypa mig själv i armen för att påminna mig själv om att jag faktiskt befinner mig just här. Ofta när vi kommer ut till en by som är ny för oss får vi många gånger frågan om hur vi trivs och då brukar vi alltid påpeka hur vackert det är här. Responsen på våra svar blir nästan varje gång ett milt leende och nickande i samförstånd, och jag får känslan av att de är stolta över att bo och leva i den omgivningen de har. Och inte någon gång tror jag att de tar sin natur för given. Det kan verkligen kännas overkligt när vi sitter och lyssnar på kvinnor och män som berättar om sin vardag medan bakom dem breder sig de gröna, mjuka och spetsiga bergen ut sig, en utsikt och tavla som de har som deras. I alla fall delar av den.

img_0126

Bara en av de många vackra utsikterna vi får uppleva när vi åker på fältbesök.

img_0284

Vi promenerar längs med fälten

Jag blir ofta påmind om hur starkt beroende samhällena är av sin skog och mark. Jag möter det när jag vaknar på morgonen och märker att våra grannfruar redan har varit igång flera timmar och tar hand om sina kor, låter dem gå ut på bete eller tar ut sina tjurar på fälten för att ploga. Jag möter det när vi är på väg från och till kontoret och ser hur de är igång med att antingen skära gräs som ska mata korna eller bära på jord för att göra marken brukbar igen. Jag möter det även när vi sitter med på fältbesöken och ser hur några yngre kvinnor går i bakgrunden och bär på gräs, möjligtvis är det så att de inte kan vara med på mötena för att arbetet inte kan vänta. Mycket av det de äter och lever av kommer från fälten som de själva har producerat och odlat. Det går inte att undvika hur otroligt viktig skogen och naturen är för deras dagliga försörjning.

På de fältbesöken UYRDC anordnar just nu är det stort fokus på Forest Rights Act, en lagstiftning som möjliggör att byborna kan återfå rätten till den skog som de lever av. The Forest Rights Act etablerades år 2006 efter en stor pågående diskussion i landet om hur mark skulle ges tillbaka till de som levt av den långt innan Storbritannien gjorde Indien till en brittisk koloni. Numera äger staten större delen av skogen i Uttarakhand, något som försvårar by-samhällenas möjligheter att försäkra sin levnadssituation.

Våra kollegor på UYRDC arbetar därmed att informera och medvetengöra samhällena om vad Forest Rights är, vad de har för rättigheter och vad det i sin tur kan ge för fördelar för dem i deras liv. Därför strävar UYRDC nu efter att få så många byar till att lämna in en sammanställning av dokument till Skogsdepartementet, något som krävs i processen för att ansöka om skogsrättigheter. I ansökan kräver staten bevis som styrker att de har brukat och ägt skogen som de lever av i mer än tre generationer, eller 75 år vilket i så fall skulle ge dem rätten att bruka skogen utan statlig kontroll.

Under ett fältbesök i byn Jaberkot ställer vi en öppen fråga till de kvinnor som sitter framför oss vad fulla rättigheter till deras skog hade möjliggjort för dem. Många kvinnor svarar i mun på varandra att det hade tillåtit dem att få odla och därmed hantera sina grödor på det sättet de önskar. Engagemanget för sitt eget jordbruk går inte att ta miste på, och det gör det ännu en gång tydligt för oss att fulla skogsrättigheter är en möjlighet att förbättra deras levnadsstandard.

/

Linnéa på UYRDC

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

One hand for the forest and one for the field

Vi befinner oss högt uppe bland bergen i byn Tuyla i distriktet Chamoli i norra Uttarakhand, för att tillsammans med UYRDCs partnerorganisation, Habitat for Humanity, göra en kartläggning av vilka familjer som behöver temporarära hus, sk. Transitional shelters (TS),  efter att fått dem förstörda under den fruktansvärda monsunen två månader tidigare. Här möter vi Shishupal, som är byns Forest council secretary i områdets Van Panchayat (VP). VP betyder skogsråd och etablerades år 1931 av britterna för att lugna den konflikt som pågick mellan bergsbyarna och Skogsdepartementet gällande de restriktioner av skogens resurser som Forest Grievance committee hade infört 1921. Syftet med Van  Panchayats är att folket i byarna själva skall vara ansvariga för att skydda och bevara skogen samt se till att det sker en jämlik fördelning av dess resurser byborna emellan. Eftersom det är de själva som bäst besitter den ekologiska kunskapen om skogen, så är det många som anser att det är inga andra än de själva som bäst vet vilka regler som bestämmelser som man borde följa för att kunna bevara den ekologiska balansen. Men deras bestämmanderätt har genom åren försvagats gentemot skogsdepartementet som drivs av ekonomiska intressen och exploatering skogens resurser utgör därmed ett växande hot mot bergsbefolkningen. 70 procent av delstatens befolkning på ca 9 miljoner är beroende av skogen. Dels utgör den en viktig resurskälla när det kommer till bränsle, vatten och byggmaterial så som lera och sten samt foder åt djuren. Men den rika växtligheten har även viktig betydelse då den anses innehålla näringsrika ämnen värdefulla för kroppens funktion. Människorna i bergsbyarna i Chamoli har en gedigen kunskap om vilka växter som är bra för att motverka olika former av sjukdomar.   Kampen för att få formella rättigheter till skogs resurser genom Forest Rights Act, FRA, är därmed mycket aktuell även här.

Vi vandrar högre upp bland bergen och möts här av otrolig grönska där skog och åkermark belägna på terrasser, avlöser varandra. Vi säger ’Namaste’ till  en kvinna bärandes på en stor korg på ryggen full med kvistar, blad, men även majs, ris och andra grönsaker. Hennes namn är Paruati bibi och hon är på väg hem efter att ha samlat ihop foder och bränsle i skogen samt olika grödor från jordbruket.  Hon berättar att det för henne är mycket viktigt att kunna nyttja både skogens resurser samt de grödor hon odlar på sin åker.  ’One hand for forest and the other for the field, säger hon med ett leende. Det hon och hennes familj odlar på fältet är en bra inkomstkälla då hon säljer runt 50 procent av det de producerar.

Under tusentals år har man utvecklat en jordbruksmetod som är anpassad efter det särskilda klimat samt den bergiga topografi man finner i Uttarakhand.   Det är en traditionell teknik som vuxit fram där man fokuserar på ett diversifierat jordbruk, s.k. ’Multi-cropping’, där man på samma jord odlar allt från millets, böner, ris, kryddor, grönsaker, potatis etc. Tanken är att man genom denna metod tillgodoser allas behov samtidigt som det utgör en livlina när det kommer till risker som att skörden slår fel. Då tekniken även utgår från ett s.k. rotationssystem, där man varierar platsen på grödorna varje säsong, så behåller man jordens bördighet samt den agro-ekologiska balansen. Genom att bevara denna traditionella jordbruksteknik och fokusera på vad den lokala ekologin mår bäst av, har man valt att ta avstånd från den moderna ekonomin och dess förespråkande av ett ’ mono-crop’ system där man endast skall fokusera på en gröda. Den gröda den internationella marknaden efterfrågar.

80 % av Uttarakhands befolkning arbetar inom jordbruk. Dock har jordens bördighet kommit att minska och därmed lett till sämre avkastning, vilket i sin tur tvingat familjer att se sig om efter ytterligare försörjningsalternativ. Det är uppskattat att runt 60 % av alla hushåll i delstaten har minst en familjemedlem som att migrerat till en annan stad eller land, i jakt på jobb. Antalet ’women-headed households’, där kvinnorna själva ansvarar för hemmet, barnen samt jordbruket har därmed ökat och bidragit till ökad arbetsbörda för de redan hårt arbetande kvinnorna. En 16 timmars lång arbetsdag tillhör därmed det normala..

/Micaela Rosberg, Narainbagar

Lämna en kommentar

Filed under Micaela Rosberg