Tag Archives: Food Sovereignty

Ekomat eller döden

Subhash bjuder på fika medan jag tappar fattningen. För det jag har framför mig är fruktansvärt brutalt. Men inte Subhashs lugn och leende.

Framför Subhash Badiyaris trädgård går det vågor. Först tallklädda dalgångar. 2000 meter. Sedan de alpina ängarna som täcks av gräs och blommor dit Van Gujjarerna vandrar om sommaren (om än lite mer västerut). 4000 meter. Så ligger en slöja av snö som döljer topparna Mrigthuni och Nadna Ghundi. 6500 meter. Så den viljestarka gladiatorn Trishuli, 7120 meter, som obekymrat spetsar sig genom molnmassan trots molnens intensiva försök att stå emot.

Vi dricker te och ser ut över landskapet och mitt huvud säger kontinentaldrift: den indiska kontinentalplattan som kraschat rakt in i Asien varpå jordytan väckats och Himalaya bildats. Men det enda jag kan känna är den brutala tystnaden och hur liten jag är.

Och Subhash som äter kex förstås.

Det största problemet för de som likt Subhash bor i Himalaya är att det nästan är omöjligt. Jordbruket är slitsamt i de branta lutningarna, skogen är Skogsdepartementets och arbetstillfällena färre än på den svenska ungdomsarbetsmarknaden.

UYRDC, som Svalorna samarbetar med och som jag besöker, försöker hitta vägar för att öka lönsamheten i bergen. Subhash har varit med i ett projekt där arbetslösa ungdomar fick lära sig bygga växthus varav fem nu står på Subhashs gård.

Subhash använder sig av en jordbruksteknik som är radikalt annorlunda den teknik som får citronerna i ICA:s grönsaksavdelning att ligga i pyramid. Industriellt jordbruk kännetäcknas av att stora energimängder tillförs jorden i form av konstgödsel och bekämpningsmedel. Stor mängd energi ger stora skördar.

Det ekologiska jordbruket bygger på samma princip. In kommer naturgödsel och biologiska bekämpningsmedel och ut kommer lite mindre skördar eftersom inget ändå är så energirikt som en kemisk gödselbrygd.

Tekniken som Subhash använder däremot kallas permakultur. Permanent culture, bestående odling. I stället för någon form av input-outputmodell säger Subhash att hans gård är ett kretslopp. Alla restprodukter från skörden komposteras. Djuren som betar runt gården och äter några av hans odlade grödor ger gödsel som återförs till jorden. Mitt i åkrarna står träd som binder regnvatten i jorden och minskar bevattningsbehovet och som genom sina rötter fixerar kväve i jorden. Då behövs inget konstgjort kväve.

Eftersom Subhash inte använder något bekämpningsmedel är det viktigt att växterna inte drabbats av sjukdomar eller insektsangrepp. För det krävs en stor biologisk mångfald på gården eftersom det gör varje art mer tålig och mindre utsatt. Subhash odlar mellan femtio och sextio olika grödor.

Dessutom är det viktigt att växelbruka, säger han. Det som en säsong växt på åkerterassen högst upp odlar han nästa säsong på den nedersta terassen. Då riskerar han inte att jorden ska bli utarmad och att växterna inte växter på grund av näringsbrist. Det är vad som sker när stora arealer odlas med samma gröda—som svenska rapsfält och sockerbetsåkrar—och som måste kompenseras med konstgödsel.

Permakulturen är förstås betydligt mer arbetskrävande än det industriella jordbruket. Men även om det går åt mer arbetskraft är energiåtgången nästan obefintlig eftersom det varken går åt kemiska eller biologiska tillsatser.

Väl inne i ett av växthusen behöver jag sätta mig på huk på grund av den starka doften. Subhash driver upp geranier som han säljer till parfym- och rökelseindustrin. Det ger en bra inkomst vid sidan av alla grönsaker, linser och hirs.

Så pekar han mot ett träd och uppmanar mig att plocka en apelsin. Han funderar på att bygga en liten turistlodge där sådana som jag kan bo för att se på utsikten och kanske jobba lite på gården om vi vill.

”För det är ju ganska fin utsikt här. Eller vad säger du?”

Detta bildspel kräver JavaScript.

3 kommentarer

Filed under Gustav Cederlöf

Om att gå från mottagare av mat till leverantörer av mat

Pastapur för trettio år sedan. Ett bristande självförtroende hos kvinnorna. Fattigdom så påtaglig att kvinnorna bara ägde en sari. En sari vilken när det är tvättdags fick tvättas halvvägs för att nästa gång tvätta andra halvan av sarin. Många arbetade som dagsavlönade arbetare på andra personers fält. Kvinnorna hade ingen tillgång till fröer. Milletsgrödorna var marginalised genom olika politiska åtgärder. Det var olönsamt att odla den lilla bit mark som de ägde. Istället var det mer lönsamt att ta del av det näringsfattiga ris som delades ut av regeringen. Ris som räckte till ett mål mat om dagen, det var vad familjen fick klara sig med.

För ett litet tag sedan träffade jag Tejamma. Hon berättade om sin by. En by som främst består av daliter (även s.k. kastlösa, lägst i det indiska kastsystemet). För 16 år sedan gick kvinnorna i byn ihop och vände sig till DDS för att få hjälp och stöd. De ville starta upp ett Sangham, ett slags kollektiv. De började spara 5 rupies varje vecka (knappt en krona). När de enskilt nått upp till etthundra rupies kunde de få ett lån av sitt Sangham på 2000 rupies. Med dess pengar kunde de återuppta det land som de en gång blivit tilldelade av regeringen men som sedan länge legat i träda. Med hjälp av DDS upprättade man olika lönsamma odlingsmetoder som passa väl för den näringsfattiga jorden som präglar områden så som det de lever i. Metoder som bygger på en mångfald av gröder, däribland de näringsrika milletsgödorna.

Så småningom hade kvinnorna i byn lyckats återta 70 acres land som tidigare varit i träda men som nu åter odlades. Genom sina odlingar blev de självförsörjande och kunde förse sina familjer med två näringsrika mål mat om dagen. Idag har de så pass mycket mat att de även kan hjälpa till att förse andra i byn med mat. Tillsammans har de skapat ett eget välfärdsystem genom vilket de distribuerar mat till de med störst behov inom sin grupp. Utifrån kriterier som de själva bestämt har de definierat vad som gör en person eller familj fattig och sålund i behov av mat från välfärdsystemet. Kriterierna utgör till exempel tillgång till bufflar, brunn och storlek på åkermark.

Tejammas berättelse visar på många sätt hur DDS arbetar. Till en början arbetade DDS med att ge marginaliserade grupper så som daliter och kvinnor tillgång till mat. Därefter övergick man till att göra dessa grupper till matroducenter för sig själva men så småningom även för sin grupp och tillslut även för hela deras by. Kvinnorna gick från att ha varit mottagare av mat till att nu istället ha blivit leverantörer av mat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Framgång för DDS – Agrobiologisk mångfald skyddas

Läs min artikel på Svalornas hemsida! Om de senaste framgångarna för DDS i att ge ett skydd för agrobiologisk mångfald genom upprättandet av agrobiologiska kulturarvsområden. Detta innebär att den hälsosamma symbiosen mellan människa och natur i sättet som man producerar livsmedel värdesätts och skyddas. För två år sedan gick 39 byar samman med hjälp av DDS för att ansöka om att deklareras som agrobiologiska kulturarvsområden. Och nu har det gett resultat! Chief Minister i den delstat där DDS verkar, Andhra Pradesh, har nyligen annonserat att agrobiologiska kulturarvsområden ska upprättas.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Milletsfestival i Gulbarga & Chai i Bidar

Det var en tågresa. Den gick från öst till väst. Någon gång för drygt en vecka sen. Gulbarga var målet. På målet väntade en Milletsfestival. Ett år tidigare hade DDS som en del av MINI – ett Milletsnätverk som Svalorna är med och stödjer  – delat med sig av fröer till en annan milletsorganisation i Gulbarga. Det var fröer till grödor som sedan en tid varit försvunnen i regionen runt Gulbarga. Nu var det dags för uppföljning.

Efter en natts sömn i ett strömlöst hotell i Gulbarga blev vi upplockade av mister Biradar. En trevlig medelålders man och ledare för organisationen vi besökte. Efter lite frukost bestående av ris knådat till små kuddar och chai begav vi oss i hans jeep ut på landsbyggden. Färden varade i närmare en timma förbi fält och genom så byar. Vi tog av på en mindre väg som blev smalare och skumpigare och slutligen parkerade mister Biradar i väggrenen. Vi hoppade ut, korsade ett fält av foxtail millets och över ytterligare ett fält för att slutligen nå målet. Mitt på fältet hade en duk spänts upp som tak och solskydd. Marken under hade täckts med stora mattor varpå stolar hade ställts upp. Vi var bland de första på plats. Inom kort började folk droppa in och snart var tältet och fältet fullt med män och kvinnor.

Mister Biradar kallade på uppmärksamhet och alla män samlades runt honom medan han på det lokala språket började berätta om framgångarna de hade haft med millets. Han tog med gruppen runt utpå olika närliggande fält och visade diverse millets så som foxtail millet och little millet. Så småningom anslöt även kvinnorna, dock höll dig sig i periferin. Att involvera kvinnorna, förklarade Sandeep, är något DDS försökt trycka på men som ännu inte förekommer så bra. Turen avslutades med en liten invigningsceremoni av ett milletsfält bestående av färger och blommor och avslutades med brinnande kokosnöt som delades mitt itu.

Efter detta följde en långdragen ceremoni under solskyddet. Blomkransar delades ut till diverse representanter för olika organisationer. När det hela var över serverades ett rejält mål millets.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen därpå väntade ett möte med bönder i Bidar. Efter en skumpig bilfärd nådde vi en liten by med några få hushåll. Syftet med besöket i Bidar var detsamma som det i Gulbarga – att följa upp ett fröutbyte som skedde ett år tidigare. Fröutbytet hade till syfte att återinföra millets som tidigare funnits i regionen men som på senare år slutat att odlas till förmån för grödor så som sockerrör, hybrid sorgum och majs.

Tyvärr var det samma proportioner som mötte oss här – majoriteten män och några få ganska tysta kvinnor. En journalist hade bjudits in för att uppmärksamma sammankomsten. Det bjöds på chai efterföljt av lite mera chai och sedan middag på vackra bladtallrikar följt av en till kopp chai. Diskussionerna flöt på i ett språk som gick mig förbi. Sandeep förklarade att man skulle upprätta fröbanker i byn. Två av kvinnorna och en man hade blivit utsedda. Fröbankerna har som syfte att bevara fröer från olika grödor och därmed också bevara den biologiska mångfalden i jordbruket.

Efter den tredje koppen chai bar det av mot fälten. En bil och två motorcyklar fick transportera elva personer. En landsväg, ett fält och en promenad senare stod vi på ett fält där sorgum, foxtal millet och finger millets samsades med soja och grönsaker så som lady finger.  Bönderna var nöjda med resultatet av milletsodlingarna.

En skumpig färd tillbaka till byn, en kopp chai senare och vi satt åter i bilen på väg tillbaka till Hyderabad och huset på lugna gatan.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Hur bör man föda en hungrig värld?

För att förstår det arbete som DDS gör idag måste man gå tillbaka till 1960-talets Indien och inledningen av den Gröna Revolutionen. Indien med en befolkning på 500 miljoner stod just inför en matkris som landet var okapabelt att hantera.  Två år av allvarliga förändringar i monsunen i början av 60-talet ledde till att de redan otillräckliga skördarna blev katastrofallt låga. För att i bästa mån försöka hindra en stundande hungersnöd skeppades enorma laster med spannmål från USA till Indien.

Som svar på problemet kom i mitten av 60-talet nya jordbruksrön – tekniska lösningar som skulle ge högre avkastning. Gröna Revolutionens intåg. Jordbruket strukturerades om till en monokultur baserad på hydridfrön. Avkastningen mångdubblades. Dess fader, Norman Borlaug, fick fem år senare mottaga Nobelpriset med mottivering att han försett en hungrande värld med bröd. Och visst kan man inte förneka att den Gröna Revolutionen har lett till ökad avkastningen.

De nya jordbruksmetoderna fick kritik. De krävde stora mängder konstgödsel och miljöfarliga bekämpningsmedel. De monokulturella odlingsmetoderna innebar en förlorad mångfald i jordbruket jämfört med de traditionella jordbruksmetoderna där flera grödor odlades på samma lott. De nya hydridfröerna införskaffades hos stora företag så som DuPont och Monsanto – något som ledde till en förlorad kontroll hos de enskilda bönderna över sina odlingar och fröer. Ett ojämnlikt maktförhållande skapades mellan den lilla jordbrukaren och det stora företaget. I 200 000 fall är detta något som lett till självmord bland bönder i Indien vilka varit okapabla att betala sina skulder till företagen som en följ av dåliga skördar.

Färdigförpackade Millets från DDS bönder sålda på DDS kontor Hyderabad

Det är här DDS kommer in i bilden.  DDS arbetar för att återgå till de traditionella jordbruksmetoder som används i Indien, detta då man ser många fördelar i dessa. De traditionella jordbruksmetoderna baseras på Millets (ett samlingsnamn för en mäng olika grödor).  Odlingen sker med ett mer holistiskt perspektiv där flera olika grödor frodar tillsammans på samma fält (detta i motsats till monokultur).  Ytterst lite bevattning går åt, inga bekämpningsmedel och heller inget syntetiskt gödsel. Detta gör Millets till en miljövänlig gröda. Dessutom har Millets goda näringsvärden, i många avseenden högre än det populära riset.

DDS arbetar med de kvinnliga bönderna. Genom att organisera sig i sk Sanghams kan kvinnorna skapa ett självbestämmande. Så förutom alla de poitiva egenskaper som Millets har, så ger grödorna och dessa Sanghams den enskilda lantbrukaren rum för större kontroll över sina egna odlingar. Frön till Millets förvaras av bönderna själv i sk fröbanker där varje bonde är en ”seedkeeper”. Därmed undviks beroendeförhållandet till de stor multinationella företagen.  En självständighet skapas gentemot en påträngande globaliserande värld.

Att Norman Borlaug lyckades ge bröd åt en hungrande värld är nog svårt att bestrida. En stor ökning av avkastningen inom jordbruket mättade många hungriga magar. Många menar dock att dess negativa konsekvenser är något som visat sig först senare genom en kraftig underminering av det indiska jordbruket.  Det som DDS tillsammans med många andra frågar sig är därför till vilket pris? Ett pris som främst får betalas av den lilla lantbrukaren i länder som Indien. Frågar man dem, är det då ett pris dessa vill betala? Och kan det inte finnas bättre sätt att föda en hungrig värld?

DDS svar på detta blir att Nej, majoriteten av de indiska bönderna har inte gynnats av den Gröna Revolutionen och Ja, det finns bättre sätt att föda en hungrande världen.

Gridhar bokför Milletsköp från DDS kontor i Hyderabad

Sandeep vid sitt skivbord på DDS kontor i Hyderabad

1 kommentar

Filed under Sofia Persson