Tag Archives: fältbesök

Den fantastiska ”skitgöran”

Något som jag verkligen hoppades få lära mig mer om när jag kom till Indien var om ekologiskt jordbruk och naturliga sätt att hantera sjukdomar och svamp hos grödor. Igår åkte vi spontant med och besökte en by i närheten av Pastapur tillsammans med filmteamet från DDS. På schemat stod att göra ett ekologiskt flytande gödsel och inte nog med att vi fick vara med och bevittna detta, vi fick även tag på receptet på detta mirakelmedel!

För att förstå hur en ska tänka när det kommer till gödsel måste en först kunna några grundläggande saker kring växtlära. En växt behöver en mängd olika näringsämnen för att kunna må bra och för att kunna utföra fotosyntesen och på så sätt växa. Alla dessa näringsämnen förutom syre, kol och väte tas upp genom rötterna på grödorna och behöver därför vara tillgängliga i jorden. Ofta finns de flesta av näringsämnena i jorden, men för att växten ska kunna utnyttja dem får de inte vara bundna till något annat än vatten, vilket ofta inte är fallet. Idag finns det mängder med syntetiskt framställda gödsel med näringsämnen men dessa är inte alltid bra för varken jorden eller miljön. Sedan urminnes tider har naturligt gödsel används i form av avföring från djur men även dessa har utvecklats i generationer och idag finns det många recept för att göra det bästa gödslingsmedlet.

IMG_6335

Några kvinnor som rensar ogräs på fältet. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Så vad består det ekologiska gödslet av och hur gör en det? I det receptet vi fick lära oss idag är kodynga basen. Anledningen till detta är för att kodynga är rik på näringsämnen så som fosfor, kalcium och kväve. För att göra gödslet börjar du därför med att ta kodynga och blanda ihop det med ghee. Ghee är ett fett som kommer från komjölk. Gheet knådas in i dyngan med händerna och ska sedan stå i 4 dagar. Varje dag ska det röras om för att det verkligen ska blandas in i varandra ordentligt. Sedan är det dags att tillsätta övriga ingredienser. Först tre andra saker från kon som också är rika på fosfor, kalcium och kväve – urin, mjölk, curd. Alla ingredienser från kon innehåller desssutom mycket viktiga bakterier som grödorna kan dra nytta av. För att dessa bakterier ska växa till sig och bli fler behövs ytterligare några ingredienser. Väldigt mogna bananer och jaggery (en förprodukt till socker) ger mat i form av socker till bakterierna så att de växer till sig. Alkohol i form av toddy tillsätts för att sätta igång en jäsningsprocess och även vatten och kokosvatten tillsätts. Denna blandning skall sedan stå i 15 dagar och röras om varje dag innan den kan användas. Beroende på i vilket utvecklingsstadium som grödan befinner sig i kan en sedan antingen bevattna till rötterna eller spraya det på grödan.

Bloggbild

Ingredienserna till gödslet (förutom vatten och kokosvatten). Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

IMG_6358

Radjibai knådar ihop kodynga med ghee. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6376

Uday hjälper Radjibai att hälla i mjölken. I bakgrunden står och Janibai, Irkibai och Nirmanibai och tittar på. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Förutom att få lära oss fantastiskt mycket om gödsel och insektsbekämpning fick vi träffa några fantastiska damer, ta fina bilder och filma till vår dokumentär. I vanlig ordning var det en hel del oklarheter och väntan på det ena och det andra men jag känner mig mer och mer bekväm med ovissheten som följer med att spontant åka iväg på ett fältbesök. En toppendag med andra ord!

 

IMG_6317

Att knaga på sockerrör är populärt! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6268

Jandibai plockar ogräs. De organgea blommorna är Marigold. Dessa används som naturlig insektsbekämpning då insekterna attackerar dessa istället för grödorna. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

För den som känner sig extra pysslig denna lördag så kommer här receptet på detta fantastiska flytande gödsel:

receptgblogg

Det är svårt att förstå att det bara är drygt 2 veckor kvar tills vi åker hem till Sverige. Det kommer kännas tråkigt att lämna men samtidigt ska det bli skönt att komma hem och få krama om mina vänner och min pojkvän igen. Men än är det inte slut på det roliga, nästa vecka har jag och Caroline hand om instagram, biodiversity festivalens sista mandal ceremoni äger rum och vi ska ha filmvisning med kontoret på vår film! Vi lovar att hålla er uppdaterade.

Ha det bäst,

Kram
Kajsa

Kommentarer inaktiverade för Den fantastiska ”skitgöran”

Filed under Kajsa Sennemark Aldman, Uncategorized

Vårt sista fältbesök

Mellan 10-16 Januari genomförde vi vårt sista fältbesök i Indien (Madurai).

Detta var ett av fältbesöken jag såg framemot då min vän Veronica Ahlenbäck (läs om hennes erfarenheter för två år sedan här) praktiserat genom Svalornas partnerorganisation Evidence och bodde där i några månader. Veronica sitter numera i Svalornas styrelse och har efter praktiken fortsatt sitt engagemang i Lund.

För denna sista resa så följde vår tolk Lourdhu Mary och Anna från India Office med. Till skillnad från tidigare fältbesök som jag och Sarah har gjort så var områdena vi besökte mycket fattiga.  De flesta hem vi besökte tillhörde personer från SCs eller STc  (schedule caste/tribe). Det är Indiens officiella benämning på historiskt förtryckta grupper som staten har tagit särskilda åtgärder för att inkludera i samhället. Bland de som räknas som SCs är daliter.

IMG_6066

Anna och Sarah på bussen

Delstaten Tamil Nadu är en av de rikare delstater i Indien och det medför att Tamil Nadu ger större mängder basvaror gratis eller till reducerat pris som exempelvis ris för de hushåll som innehar ration card. Ration card är viktigt för personer som lever i fattigdom och är ett sätt att hjälpa dem i deras situation.  Jayalalithaa Jayaram som är chef minister i Tamil Nadu har startat flera matprogram för personer i fattigdom. Därav brukar hon också kallas för Amma Unavagam, som betyder ”Mamma restaurang” på tamil. Delstaten sponsrar också hushållsartiklar för de hushåll som innehar ration card där Ammas ansikte pryder artiklarna.

Under vårt besök så hade flera hem hushållsartiklar där Ammas ansikte syntes, ett tecken på att de innehar ration card och är en av de socioekonomiska grupperna i Indien som behöver stöd.  För Pongal firandet (skördefest) som firades förra veckan (14-16 januari) ger Tamil Nadu extra saker för hushåll med ration card som exempelvis sarees samt 100 rupees (14 skr) som present.

Vi firade Pongal den 15 januari i Virudhunagar hos Women´s collective (WC) Madurais koordinator Uma. Hon och hennes by tillhör SCs (daliter). Där genomförde vi intervjuer hos bönder och barngruppen som WC arbetar med. I byn så finns det ingen tillgång till vatten och toalett/badmöjligheter saknas. Närområdena runt Madurai är drabbade av torka och trots att Januarimånaden är den kallaste månaden under året så är det runt 30 grader. På grund av bristen på vatten tvingas personerna i byn att köpa vatten en gång i månaden som ska räcka månaden ut. Vattnet ska räcka till att dricka, laga mat, tvätta och hygien. Något som är svårt att få det att räcka till och samtidigt dyrt.

IMG_6239

Byn välkomnar Lourdhu Mary

IMG_6236

Barngruppen i Virudhunagar

IMG_6250

Jag i Virudhunagar

Under Pongal så fick vi bland annat agera som domare för att döma en kolam tävling och titta på dansakter och vara med när barnen fick leka lekar. Vi fick till och med dansa lite själva och jag hade lätt lagt upp filmen/bilden om någon av våra kameror hade förevigat stunden.

IMG_6259

Kolam tävling

IMG_6258

Denna Kolam valdes som vinnare

IMG_6270

Lekar i byn

uma.sarah.1

WC koordinator Uma och Sarah

Fattigdomen i Indien reagerar jag fortfarande på, även om jag inte reflekterar över det lika mycket som jag gjorde i början. Det var svårt för mig att komma till Chennai i oktober och bland det första se en undernärd man som var för svag för att kunna förflytta sig utanför tågstationen. Jag har under mina resor runtom i världen sett relativ fattigdom men den absoluta urbana fattigdomen var ny och den är mer synlig här-speciellt i sammanhang där också personer från andra socioekonomiska klasser vistas.

När jag har diskuterat fattigdom med indiska stadsbor så har många påpekat att en majoritet av personerna som tillhör den absoluta fattigdomen i städer är personer från ursprungligen rurala områden som åker till storstäder för att finna jobb, men utan socialt skyddsnät, eller andra möjligheter till självförsörjning (jordbruk) så kan det bli väldigt svårt- speciellt då det är dyrt att bo i storstäder. De indiska storstäderna likt många andra storstäder i låg/mellaninkomstländer förväntas expandera då urbaniseringen blir allt vanligare. Betalda jobbmöjligheter till skillnad från självförsörjande jordbruk lockar många att urbanisera och hoppas på en bättre framtid för sina familjer.

Romantisering av fattigdom är ett vanligt fenomen i väst och hos oss som är privilegierade nog att sällan behöva tänka på mat och trygghet. Det finns kännedom om att personer som lever i fattigdom ofta samarbetar och delar med sig av sitt tillfälliga överflöd till andra, detta betraktas som generöst/ vackert – att de finns där för varandra och att i något avseende så har dem det ok. Trots att jag vet att många som romantiserar fattigdom inte menar något illa, så är det ett sätt att förminska eller underlätta de komplexa känslorna som uppstår när vi själva lever i ett tryggt överflöd och andra saknar den tryggheten helt. Den synliga fattigdomen ifrågasätter vår egen identitet och rätt till vår egen socioekonomiska trygghet.  I Indien är fattigdomen påtaglig och den ifrågasätter rätten till min socioekonomiska trygghet ofta.

Jag tänker på vilken roll organisationer har för att underlätta möjligheterna för andra och på hur viktigt det är att få in intäkter och visa den verklighet som personer i fattigdom lever i, samtidigt som man inte ska beröva dem från deras agens eller porträttera dem som offer. Jag beskyller ofta status quo på strukturer och passivitet, men även prestationssamhället/kapitalismen som globalt dominerar systemet vi är en del av. Systemet ger lite utrymme och tid att reflektera över privilegier och många av oss är på vår egen självförverkligande resa där vi strävar efter att få mer och där ansvar samt plikter sakta tar över vår tid och engagemang för andra.

Personer i fattigdom har agens men är en del av ett politiskt/ socialt system där ojämlikheterna och passivitet upprätthålls i många sfärer, både nationellt och internationellt, vilket försvårar kampen mot fattigdom och personers rätt till trygghet. Likt Virudhunagars fall där faciliteter samt rättigheter som personer i fattigdom och personer som tillhör SCs/STc saknar. Trots att biståndsarbetare/organisationer arbetar emot och även ibland med maktstrukturerna för att skapa förändring så sker parallellt den största och viktigaste kampen hos personerna som själva lever i utsatthet.  När vi intervjuade barngruppen (4-15 år) i Virudhunagar så berättade dem om gångerna de har pratat med de högre uppsatta politikerna i området om deras situation och på vilka sätt de har försökt påverka. När vi frågade dem vad som driver dem att fortsätta trots att förändringarna har varit små så sa en flicka:

Vi gör det för vår och andra generationers skull. Vi kommer en dag ha alla faciliteter vi inte har nu. Vi tror på framtiden.

Detta har varit återkommande i mötet med alla personer som vi har träffat under våra sammanlagt fyra veckor i fält. Hoppet om framtiden. Att kampen som drivs av personer som lever i fattigdom eller andra former av utsatthet kommer ge förändringar till det bättre. Women’s collectives roll är att stötta dem i deras kamp.

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius

Life

Hej hej bloggen!!

Den senaste tiden i Indien har gått för fort. Som några av er vet så har min hälsa varit dålig vilket medförde att min energinivå var låg under en period.  Därav bloggtorka. Sedan har bara tiden runnit iväg men det är så när man har privilegiet att få uppleva så mycket hela tiden! Jag är väldigt tacksam för det.  Jag och min praktikantkamrat Sarah har också levt i Chennai under översvämningskatastroferna. Läs mer om situationen som Sarah har skrivit om här. Översvämningarna har inneburit att många har förlorat sina hem, jobbmöjligheter, och att sjukdomar har spridits. Organisationen vi praktiserar på Women’s collective har arbetat hårt för att kunna hjälpa sina medlemmar. Har ni möjlighet att fortfarande donera pengar för situationen i Chennai så skulle jag rekommendera att ni gör det.  Stora delar av Indien har haft insamlingar och det har varit rörande att se engagemanget som har funnits för situationen som har varit här i Chennai och dess närliggande områden.

Jag har återvänt till Chennai efter drygt 1 månad iväg pga möten, fältbesök och semester. Vi åkte i början av december till Bangalore för praktikantmötet på Svalornas huvudkontor i Indien.  Tiden där fylldes med att prata om praktikplatserna och komma bort lite från vardagen med vår praktikantsamordnare Maria.

IMG_5872

Bangalore

IMG_5439

Bangalore

Efter mötet i Bangalore åkte vi på vårt nästa fältbesök i Nilgiris- Kotagiri, i sällskap med Katarina (Indian Office).  Våra fältbesök innebär ofta att vi åker runt och hälsar på olika jordbrukkollektiv som kvinnor driver och prata med dem om kvinnors rättigheter och möjligheter i området.

IMG_5533

Fältbesök Kotagiri

IMG_5572

Katta och Sarah

IMG_5550

Jag i Kotagiri

Efter avslutat fältarbete så var det dags för semester. Jag stannade  kvar några dagar hos Sara E och Tilda som praktiserar på Keystone Foundation i Kotagiri innan jag reste till Hyderabad till min vän Sreehari. Jag och Hari bodde tillsammans (studentkorridor) i Linköping under vår studietid. Vi hade inte setts på drygt 1 år och det är galet att vi kunde träffas så snart i Indien.  Vi besökte Ramoji- film city och hängde i Hyderabad. På julafton fick jag en tårta av Haris kusiner och vi hängde sedan på en posh salsaklubb där vi akwardly knappt vågade dansa för att vi inte var så duktiga som alla andra danspar.  Under hela kvällen utvecklades våra salsamoves. Ni skulle ha sett #noshame.

IMG_5719

Ramoji- Film city

IMG_5838

Min jultårta!

IMG_5704

Sreehari!

Efter Hyderabad åkte jag till Bangalore för att sova hos Anna (Indian Office) för att nästkommande dag åka tillsammans till Kochin i Kerala. Där mötte vi upp Tilda för en veckas ledighet. Jag hade gjort mycket efterforskning innan jag bokade vårt hotell. Hard work pays off mina vänner och hotellet var väldigt bra. Vi slappade en del vid poolen och hängde i området. Här firade vi också in det nya året med fyrverkerier och med lite ångest över vad som kommer hända sen i våra liv #everydaylife

IMG_5938

Morgonmys i Kochin

IMG_5918

Vackra  Tilda

IMG_5965

Anna njuter av life!

IMG_5943

Fabulous vid poolen #loveme

Toodles!

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius

God Jul och Gott Nytt År

Mycket har hunnit hända sen sist, bland annat ett par resor och ett partnermöte den senaste månaden. I slutet på november var Keystone värd för Svalornas regionala partnermöte. Organisationer från Bangladesh och olika delar av Indien reste hit för att i en vecka diskutera framtida strategier och utmaningar när det kommer till frågor om jämställdhet och mobilisering. Min kollega Jenny har skrivit mer om mötet och lagt upp bilder här (hennes blogg är för övrigt väldigt läsvärd).

Partnermöte

Partnermöte

Efter att kollegor och folk från Svalornas olika partnerorganisationer (närmare 50 personer) åkt så tog Ida och jag ett par dagars välbehövlig semester i mogulstaden Mysore. Det var väldigt skönt att komma bort och få vara turist ett tag och Mysore är en väldigt mysig stad med många sevärdheter.

Mysore Palace

Mysore Palace

Mysore

Mysore

Efter Mysore åkte vi tillbaks till Kotagiri och vidare ut till Bejalatti, en liten by i tigerreservatet Sathyamangalam. Syftet med fältbesöket var att under en veckas tid prata med de olika samhällena som finns i skogen om deras konflikt med djurlivet i reservatet. Jag blev dock ganska akut sjuk och fick åka hem tidigare än beräknat. Ida har skrivit mer om fältresan här.

Ittarai, en by med elefantproblem.

Ittarai – en by med elefantproblem.

Jag firade jul i mitt första hemland Sri Lanka tillsammans med min sambo Anna som befinner sig där för en Minor Field Study. Vi reste runt södra och sydöstra delarna av landet före vi vände tillbaks för att spendera ett par dagar i Colombo. Människorna, havet, och den goda maten gjorde att det tog emot ganska ordentligt att behöva åka tillbaks till Kotagiri efter en vecka måste jag erkänna, även om det är skönt att vara på plats för att kunna fokusera på allt som ska bli klart nu den sista tiden.

Solnedgång över Indiska Oceanen

Solnedgång över Indiska Oceanen

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Bhangalapadugai

Ida and I, after a month-long wrestling match with Indian bureaucracy, have finally been able to go out into the field. Yesterday we went on our second trip to the Irula community of Bhangalapadugai, a village of around 45 households that has been severely affected by elephant intrusions in the last decade. The village is located about a 11/2 hour drive and 1000 meter elevation drop from Kotagiri. On our first visit we heard harrowing stories of near escapes from elephants and trampled crops. Three people have died in recent elephant attacks, a severe blow to such a small community.

 

Millet fields

Millet fields

 

Yesterdays visit was conducted as a joint venture between the Livelihoods/Environmental Governance and Conservation programs with the purpose of discussing the conditions, technical details, and eventual financial support toward the setting up of strategic elephant fences around the most exposed farmland in the area. Needless to say there were a lot of feelings invested in the meeting, considering the heavy losses inflicted by the animals. The meeting was held at the local Keystone-supported production center and a number of farmers attended. Women did attend but it was clear who held decision-making power. The gender dynamics of rural life in this part of India and how Keystone works with gender issues would be interesting to explore further, but I will leave that subject for now.

 

Mapping out elephant trails

Mapping out elephant trails

 

When it comes to these types of challenges the need for a holistic approach which cross cuts programmatic and thematic areas is apparent. The meeting therefore provided a positive insight into Keystones capacity and willingness to contribute with solutions to a marginalized community in order to come to terms with a massive problem in a sustainable way.

 

Other short updates: It has rained for five days straight, the fog is so thick that we invented a new game – “cow or Gaur” – when walking past bovine shadows in the mist, my clothes are getting moldy, the rats in my room have replaced the community alarm as my wake up call. Finally, tomorrow is Diwali so hopefully we can go somewhere to escape this rain cloud that we are literally living inside of right now. Despite the severe lack of dryness I am loving the Nilgiris and all it has to offer.

 

The Fog

The Fog

2 kommentarer

Filed under Henrik

Ekomat eller döden

Subhash bjuder på fika medan jag tappar fattningen. För det jag har framför mig är fruktansvärt brutalt. Men inte Subhashs lugn och leende.

Framför Subhash Badiyaris trädgård går det vågor. Först tallklädda dalgångar. 2000 meter. Sedan de alpina ängarna som täcks av gräs och blommor dit Van Gujjarerna vandrar om sommaren (om än lite mer västerut). 4000 meter. Så ligger en slöja av snö som döljer topparna Mrigthuni och Nadna Ghundi. 6500 meter. Så den viljestarka gladiatorn Trishuli, 7120 meter, som obekymrat spetsar sig genom molnmassan trots molnens intensiva försök att stå emot.

Vi dricker te och ser ut över landskapet och mitt huvud säger kontinentaldrift: den indiska kontinentalplattan som kraschat rakt in i Asien varpå jordytan väckats och Himalaya bildats. Men det enda jag kan känna är den brutala tystnaden och hur liten jag är.

Och Subhash som äter kex förstås.

Det största problemet för de som likt Subhash bor i Himalaya är att det nästan är omöjligt. Jordbruket är slitsamt i de branta lutningarna, skogen är Skogsdepartementets och arbetstillfällena färre än på den svenska ungdomsarbetsmarknaden.

UYRDC, som Svalorna samarbetar med och som jag besöker, försöker hitta vägar för att öka lönsamheten i bergen. Subhash har varit med i ett projekt där arbetslösa ungdomar fick lära sig bygga växthus varav fem nu står på Subhashs gård.

Subhash använder sig av en jordbruksteknik som är radikalt annorlunda den teknik som får citronerna i ICA:s grönsaksavdelning att ligga i pyramid. Industriellt jordbruk kännetäcknas av att stora energimängder tillförs jorden i form av konstgödsel och bekämpningsmedel. Stor mängd energi ger stora skördar.

Det ekologiska jordbruket bygger på samma princip. In kommer naturgödsel och biologiska bekämpningsmedel och ut kommer lite mindre skördar eftersom inget ändå är så energirikt som en kemisk gödselbrygd.

Tekniken som Subhash använder däremot kallas permakultur. Permanent culture, bestående odling. I stället för någon form av input-outputmodell säger Subhash att hans gård är ett kretslopp. Alla restprodukter från skörden komposteras. Djuren som betar runt gården och äter några av hans odlade grödor ger gödsel som återförs till jorden. Mitt i åkrarna står träd som binder regnvatten i jorden och minskar bevattningsbehovet och som genom sina rötter fixerar kväve i jorden. Då behövs inget konstgjort kväve.

Eftersom Subhash inte använder något bekämpningsmedel är det viktigt att växterna inte drabbats av sjukdomar eller insektsangrepp. För det krävs en stor biologisk mångfald på gården eftersom det gör varje art mer tålig och mindre utsatt. Subhash odlar mellan femtio och sextio olika grödor.

Dessutom är det viktigt att växelbruka, säger han. Det som en säsong växt på åkerterassen högst upp odlar han nästa säsong på den nedersta terassen. Då riskerar han inte att jorden ska bli utarmad och att växterna inte växter på grund av näringsbrist. Det är vad som sker när stora arealer odlas med samma gröda—som svenska rapsfält och sockerbetsåkrar—och som måste kompenseras med konstgödsel.

Permakulturen är förstås betydligt mer arbetskrävande än det industriella jordbruket. Men även om det går åt mer arbetskraft är energiåtgången nästan obefintlig eftersom det varken går åt kemiska eller biologiska tillsatser.

Väl inne i ett av växthusen behöver jag sätta mig på huk på grund av den starka doften. Subhash driver upp geranier som han säljer till parfym- och rökelseindustrin. Det ger en bra inkomst vid sidan av alla grönsaker, linser och hirs.

Så pekar han mot ett träd och uppmanar mig att plocka en apelsin. Han funderar på att bygga en liten turistlodge där sådana som jag kan bo för att se på utsikten och kanske jobba lite på gården om vi vill.

”För det är ju ganska fin utsikt här. Eller vad säger du?”

Detta bildspel kräver JavaScript.

3 kommentarer

Filed under Gustav Cederlöf

En kvinnas jakt på historien

I två veckor har jag funnit mig på en plats, långt från fungerande internetuppkoppling, där historien starkare än jag någonsin upplevt är närvarande. Den är dessutom omöjlig att undgå eftersom den är inskriven i naturen. Och mitt i Himalaya är det svårt att glömma sin närvaro i naturen.

”Historien har varit orättvis mot oss”, berättar en gammal kvinna i blå stickad kofta och sex meter turkost sarityg knutet runt höften. ”Den gör det nästan omöjligt att leva här i bergen.”

Det lilla bergssamhället Narainbagar kröker sig längs Pinderfloden som med ett öronbedövande dån forsar från en glaciär högre upp i Himalaya för att fylla på Ganges längre ned. Floddalens väggar är grönklädda och strax före soluppgången några minuter efter sju stiger ångorna från floden och trädkronorna som en mäktig skogsbrand.

Floden brusar. Men det är först när man tittar närmre på skogen som historien börjar tala.

Soluppgång över Narainbagar

Berget är täckt av tallar som sträcker sig över enstaka himalayiska ekar. Skogen bryts för ett ögonblick av åkerterasser där människor förvandlat berget till trappor så att matjorden inte rinner ned i Pinder.

Det brittiska ostindiska handelskompaniet började plantera tall som står rak och hög i Himalaya i början av 1800-talet för att skeppa timmer och tjäna pengar. När Indien blev självständigt fortsatte staten i ännu större skala.

Tallen har nästan helt slagit ut andra trädarter och Skogsdepartementet som äger merparten av delstaten Uttarakhands mark klassificerar bergsplantagerna som Reserved Forest: skyddad skog som lokalbefolkningen måste söka tillstånd för att få använda (och som de sällan får).

I öppningar i de långsträckta skogarna ligger sagolika små byar. Kvinnan i kofta bor i Nalgaon, en by som ligger en halvtimmes jeeptur längs en väg som meandrar utmed bergsidorna. I vägrenen står minnesstenar över bussar och bilar som i för hög fart mött avgrunden långt nedanför.

Mellan Narainbagar och Nalgaon har en bro byggts med stupande hål på båda sidor. Här brast ett moln i september som var laddat med monsunens ofattbara kraft och fyra människor dog när ett klippblock ur bergssidan föll rakt genom vägen.

Från den slingrande vägen går en stig upp till Nalgaon där husen är byggda i sten och lera; dörrarna är av trä och taken lagda i skiffer. Runt husen vilar kor och bufflar som är bundna i rep som i sin tur bundits av Nalgaonborna från bhimalträdets gyllene bark.

Hus i sten och lera i Nalgaon

Det luktar gott i Nalgaon. Ladugård, halm och solsken. Längs stigen hälsar vi namaste på vandrande buskar: de är kvinnor som samlar gräs i skogen till djuren att äta och som bär hem det i stora balar på ryggen eller i korgar knutna av bambu.

Livet i Himalaya framstår helt otänkbart utan skogens material. Människor och skog formar varandra. Nalgaon är byggd av skogen och skogens ekosystem formas i takt med att byn byggs och lever.

Det är därför historiens orättvisa gör det så omöjligt. Varje människa är en inkräktare som tar från Skogsdepartementets skog och lever under skogvaktarens nåd.

Och tallarna är värdelösa. De ger varken foder eller inkomst eftersom de inte får huggas. Ekens breda blad vore däremot utmärkt foder.

Idag bor nästan bara kvinnor, barn och äldre i byarna eftersom männen tvingats till Delhi, Rishikesh eller arméposteringar för att tjäna pengar.

Uttaranchal Youth and Rural Development Centre, UYRDC, är en av Svalornas nyaste sammarbetspartners och de vill skapa förutsättningar för människorna i distriktet att överleva utan att behöva migrera. De jobbar i Narainbagar sedan slutet av 80-talet och det är därför jag är här.

I Nalgaon möts vår lilla delegation från UYRDC av tretton kvinnor och tre män som representerar byns trettiofem familjer. De ska rita en karta över skogen tillsammans som de sedan använder i ansökningsprocessen för skogsrättigheter.

Bymöte i Nalgaon

Precis som för Van Gujjarerna har Forest Rights Act öppnat en möjlighet för människorna i Pinderdalen att återfå makt över skogen och få upprättelse för den orättvisa historien.

Men till skillnad från de nomadiska Van Gujjarerna har byborna sedan 1930-talet redan full kontroll över mindre bitar skog. När britterna importerade idén om den privata egendomen och gav sig själva äganderätt till skogen protesterade befolkningen i Uttarakhand våldsamt genom att anlägga stora skogsbränder. Om skogen inte var deras var den bannemig inte någons.

Efter decennier av skogsbränder i brittiska tallplantager tvingades kolonialisterna dra sig tillbaka och instiftade en form av skogsråd, Van Panchayats, där bygrupper tillsammans fick rätt att förvalta skogsområden (som visserligen bara handlar om ett fåtal procent av Uttarakhands totala yta).

I de här områdena finns inte en tall i sikte utan bara tät, grön ekskog.

Men Van Panchayatskogen räcker långt ifrån till och bybornas liv är lika avhängigt på Skogsdepartementets skog som de delar de själva kontrollerar.

I kartan de ritar med tuschpennor på ett stort rosa papper och under häftig diskussion markerar de därför skogsområden oavsätt gränser mellan Skogsdepartement- eller Panchayatskog. Gränser på en karta är alltid skapade och uttrycker alltid någons egenintresse.

När kartan är klar tar den gamla kvinnan upp kartbladet och granskar det noggrant. Hon nickar igenkännande och nöjt. Det här är hennes plats. Och kanske är Forest Rights Act hennes chans att få grepp om den orättvisa historiens penna.

Lämna en kommentar

Filed under Gustav Cederlöf