Något som jag verkligen hoppades få lära mig mer om när jag kom till Indien var om ekologiskt jordbruk och naturliga sätt att hantera sjukdomar och svamp hos grödor. Igår åkte vi spontant med och besökte en by i närheten av Pastapur tillsammans med filmteamet från DDS. På schemat stod att göra ett ekologiskt flytande gödsel och inte nog med att vi fick vara med och bevittna detta, vi fick även tag på receptet på detta mirakelmedel!
För att förstå hur en ska tänka när det kommer till gödsel måste en först kunna några grundläggande saker kring växtlära. En växt behöver en mängd olika näringsämnen för att kunna må bra och för att kunna utföra fotosyntesen och på så sätt växa. Alla dessa näringsämnen förutom syre, kol och väte tas upp genom rötterna på grödorna och behöver därför vara tillgängliga i jorden. Ofta finns de flesta av näringsämnena i jorden, men för att växten ska kunna utnyttja dem får de inte vara bundna till något annat än vatten, vilket ofta inte är fallet. Idag finns det mängder med syntetiskt framställda gödsel med näringsämnen men dessa är inte alltid bra för varken jorden eller miljön. Sedan urminnes tider har naturligt gödsel används i form av avföring från djur men även dessa har utvecklats i generationer och idag finns det många recept för att göra det bästa gödslingsmedlet.
Några kvinnor som rensar ogräs på fältet. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Så vad består det ekologiska gödslet av och hur gör en det? I det receptet vi fick lära oss idag är kodynga basen. Anledningen till detta är för att kodynga är rik på näringsämnen så som fosfor, kalcium och kväve. För att göra gödslet börjar du därför med att ta kodynga och blanda ihop det med ghee. Ghee är ett fett som kommer från komjölk. Gheet knådas in i dyngan med händerna och ska sedan stå i 4 dagar. Varje dag ska det röras om för att det verkligen ska blandas in i varandra ordentligt. Sedan är det dags att tillsätta övriga ingredienser. Först tre andra saker från kon som också är rika på fosfor, kalcium och kväve – urin, mjölk, curd. Alla ingredienser från kon innehåller desssutom mycket viktiga bakterier som grödorna kan dra nytta av. För att dessa bakterier ska växa till sig och bli fler behövs ytterligare några ingredienser. Väldigt mogna bananer och jaggery (en förprodukt till socker) ger mat i form av socker till bakterierna så att de växer till sig. Alkohol i form av toddy tillsätts för att sätta igång en jäsningsprocess och även vatten och kokosvatten tillsätts. Denna blandning skall sedan stå i 15 dagar och röras om varje dag innan den kan användas. Beroende på i vilket utvecklingsstadium som grödan befinner sig i kan en sedan antingen bevattna till rötterna eller spraya det på grödan.
Ingredienserna till gödslet (förutom vatten och kokosvatten). Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Radjibai knådar ihop kodynga med ghee. Foto: Kajsa Sennemark AldmanUday hjälper Radjibai att hälla i mjölken. I bakgrunden står och Janibai, Irkibai och Nirmanibai och tittar på. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Förutom att få lära oss fantastiskt mycket om gödsel och insektsbekämpning fick vi träffa några fantastiska damer, ta fina bilder och filma till vår dokumentär. I vanlig ordning var det en hel del oklarheter och väntan på det ena och det andra men jag känner mig mer och mer bekväm med ovissheten som följer med att spontant åka iväg på ett fältbesök. En toppendag med andra ord!
Att knaga på sockerrör är populärt! Foto: Kajsa Sennemark AldmanJandibai plockar ogräs. De organgea blommorna är Marigold. Dessa används som naturlig insektsbekämpning då insekterna attackerar dessa istället för grödorna. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
För den som känner sig extra pysslig denna lördag så kommer här receptet på detta fantastiska flytande gödsel:
Det är svårt att förstå att det bara är drygt 2 veckor kvar tills vi åker hem till Sverige. Det kommer kännas tråkigt att lämna men samtidigt ska det bli skönt att komma hem och få krama om mina vänner och min pojkvän igen. Men än är det inte slut på det roliga, nästa vecka har jag och Caroline hand om instagram, biodiversity festivalens sista mandal ceremoni äger rum och vi ska ha filmvisning med kontoret på vår film! Vi lovar att hålla er uppdaterade.
Mellan 10-16 Januari genomförde vi vårt sista fältbesök i Indien (Madurai).
Detta var ett av fältbesöken jag såg framemot då min vän Veronica Ahlenbäck (läs om hennes erfarenheter för två år sedan här) praktiserat genom Svalornas partnerorganisation Evidence och bodde där i några månader. Veronica sitter numera i Svalornas styrelse och har efter praktiken fortsatt sitt engagemang i Lund.
För denna sista resa så följde vår tolk Lourdhu Mary och Anna från India Office med. Till skillnad från tidigare fältbesök som jag och Sarah har gjort så var områdena vi besökte mycket fattiga. De flesta hem vi besökte tillhörde personer från SCs eller STc (schedule caste/tribe). Det är Indiens officiella benämning på historiskt förtryckta grupper som staten har tagit särskilda åtgärder för att inkludera i samhället. Bland de som räknas som SCs är daliter.
Anna och Sarah på bussen
Delstaten Tamil Nadu är en av de rikare delstater i Indien och det medför att Tamil Nadu ger större mängder basvaror gratis eller till reducerat pris som exempelvis ris för de hushåll som innehar ration card. Ration card är viktigt för personer som lever i fattigdom och är ett sätt att hjälpa dem i deras situation. Jayalalithaa Jayaram som är chef minister i Tamil Nadu har startat flera matprogram för personer i fattigdom. Därav brukar hon också kallas för Amma Unavagam, som betyder ”Mamma restaurang” på tamil. Delstaten sponsrar också hushållsartiklar för de hushåll som innehar ration card där Ammas ansikte pryder artiklarna.
Under vårt besök så hade flera hem hushållsartiklar där Ammas ansikte syntes, ett tecken på att de innehar ration card och är en av de socioekonomiska grupperna i Indien som behöver stöd. För Pongal firandet (skördefest) som firades förra veckan (14-16 januari) ger Tamil Nadu extra saker för hushåll med ration card som exempelvis sarees samt 100 rupees (14 skr) som present.
Vi firade Pongal den 15 januari i Virudhunagar hos Women´s collective (WC) Madurais koordinator Uma. Hon och hennes by tillhör SCs (daliter). Där genomförde vi intervjuer hos bönder och barngruppen som WC arbetar med. I byn så finns det ingen tillgång till vatten och toalett/badmöjligheter saknas. Närområdena runt Madurai är drabbade av torka och trots att Januarimånaden är den kallaste månaden under året så är det runt 30 grader. På grund av bristen på vatten tvingas personerna i byn att köpa vatten en gång i månaden som ska räcka månaden ut. Vattnet ska räcka till att dricka, laga mat, tvätta och hygien. Något som är svårt att få det att räcka till och samtidigt dyrt.
Byn välkomnar Lourdhu MaryBarngruppen i VirudhunagarJag i Virudhunagar
Under Pongal så fick vi bland annat agera som domare för att döma en kolam tävling och titta på dansakter och vara med när barnen fick leka lekar. Vi fick till och med dansa lite själva och jag hade lätt lagt upp filmen/bilden om någon av våra kameror hade förevigat stunden.
Kolam tävlingDenna Kolam valdes som vinnareLekar i bynWC koordinator Uma och Sarah
Fattigdomen i Indien reagerar jag fortfarande på, även om jag inte reflekterar över det lika mycket som jag gjorde i början. Det var svårt för mig att komma till Chennai i oktober och bland det första se en undernärd man som var för svag för att kunna förflytta sig utanför tågstationen. Jag har under mina resor runtom i världen sett relativ fattigdom men den absoluta urbana fattigdomen var ny och den är mer synlig här-speciellt i sammanhang där också personer från andra socioekonomiska klasser vistas.
När jag har diskuterat fattigdom med indiska stadsbor så har många påpekat att en majoritet av personerna som tillhör den absoluta fattigdomen i städer är personer från ursprungligen rurala områden som åker till storstäder för att finna jobb, men utan socialt skyddsnät, eller andra möjligheter till självförsörjning (jordbruk) så kan det bli väldigt svårt- speciellt då det är dyrt att bo i storstäder. De indiska storstäderna likt många andra storstäder i låg/mellaninkomstländer förväntas expandera då urbaniseringen blir allt vanligare. Betalda jobbmöjligheter till skillnad från självförsörjande jordbruk lockar många att urbanisera och hoppas på en bättre framtid för sina familjer.
Romantisering av fattigdom är ett vanligt fenomen i väst och hos oss som är privilegierade nog att sällan behöva tänka på mat och trygghet. Det finns kännedom om att personer som lever i fattigdom ofta samarbetar och delar med sig av sitt tillfälliga överflöd till andra, detta betraktas som generöst/ vackert – att de finns där för varandra och att i något avseende så har dem det ok. Trots att jag vet att många som romantiserar fattigdom inte menar något illa, så är det ett sätt att förminska eller underlätta de komplexa känslorna som uppstår när vi själva lever i ett tryggt överflöd och andra saknar den tryggheten helt. Den synliga fattigdomen ifrågasätter vår egen identitet och rätt till vår egen socioekonomiska trygghet. I Indien är fattigdomen påtaglig och den ifrågasätter rätten till min socioekonomiska trygghet ofta.
Jag tänker på vilken roll organisationer har för att underlätta möjligheterna för andra och på hur viktigt det är att få in intäkter och visa den verklighet som personer i fattigdom lever i, samtidigt som man inte ska beröva dem från deras agens eller porträttera dem som offer. Jag beskyller ofta status quo på strukturer och passivitet, men även prestationssamhället/kapitalismen som globalt dominerar systemet vi är en del av. Systemet ger lite utrymme och tid att reflektera över privilegier och många av oss är på vår egen självförverkligande resa där vi strävar efter att få mer och där ansvar samt plikter sakta tar över vår tid och engagemang för andra.
Personer i fattigdom har agens men är en del av ett politiskt/ socialt system där ojämlikheterna och passivitet upprätthålls i många sfärer, både nationellt och internationellt, vilket försvårar kampen mot fattigdom och personers rätt till trygghet. Likt Virudhunagars fall där faciliteter samt rättigheter som personer i fattigdom och personer som tillhör SCs/STc saknar. Trots att biståndsarbetare/organisationer arbetar emot och även ibland med maktstrukturerna för att skapa förändring så sker parallellt den största och viktigaste kampen hos personerna som själva lever i utsatthet. När vi intervjuade barngruppen (4-15 år) i Virudhunagar så berättade dem om gångerna de har pratat med de högre uppsatta politikerna i området om deras situation och på vilka sätt de har försökt påverka. När vi frågade dem vad som driver dem att fortsätta trots att förändringarna har varit små så sa en flicka:
Vi gör det för vår och andra generationers skull. Vi kommer en dag ha alla faciliteter vi inte har nu. Vi tror på framtiden.
Detta har varit återkommande i mötet med alla personer som vi har träffat under våra sammanlagt fyra veckor i fält. Hoppet om framtiden. Att kampen som drivs av personer som lever i fattigdom eller andra former av utsatthet kommer ge förändringar till det bättre. Women’s collectives roll är att stötta dem i deras kamp.
Den senaste tiden i Indien har gått för fort. Som några av er vet så har min hälsa varit dålig vilket medförde att min energinivå var låg under en period. Därav bloggtorka. Sedan har bara tiden runnit iväg men det är så när man har privilegiet att få uppleva så mycket hela tiden! Jag är väldigt tacksam för det. Jag och min praktikantkamrat Sarah har också levt i Chennai under översvämningskatastroferna. Läs mer om situationen som Sarah har skrivit om här. Översvämningarna har inneburit att många har förlorat sina hem, jobbmöjligheter, och att sjukdomar har spridits. Organisationen vi praktiserar på Women’s collective har arbetat hårt för att kunna hjälpa sina medlemmar. Har ni möjlighet att fortfarande donera pengar för situationen i Chennai så skulle jag rekommendera att ni gör det. Stora delar av Indien har haft insamlingar och det har varit rörande att se engagemanget som har funnits för situationen som har varit här i Chennai och dess närliggande områden.
Jag har återvänt till Chennai efter drygt 1 månad iväg pga möten, fältbesök och semester. Vi åkte i början av december till Bangalore för praktikantmötet på Svalornas huvudkontor i Indien. Tiden där fylldes med att prata om praktikplatserna och komma bort lite från vardagen med vår praktikantsamordnare Maria.
BangaloreBangalore
Efter mötet i Bangalore åkte vi på vårt nästa fältbesök i Nilgiris- Kotagiri, i sällskap med Katarina (Indian Office). Våra fältbesök innebär ofta att vi åker runt och hälsar på olika jordbrukkollektiv som kvinnor driver och prata med dem om kvinnors rättigheter och möjligheter i området.
Fältbesök KotagiriKatta och SarahJag i Kotagiri
Efter avslutat fältarbete så var det dags för semester. Jag stannade kvar några dagar hos Sara E och Tilda som praktiserar på Keystone Foundation i Kotagiri innan jag reste till Hyderabad till min vän Sreehari. Jag och Hari bodde tillsammans (studentkorridor) i Linköping under vår studietid. Vi hade inte setts på drygt 1 år och det är galet att vi kunde träffas så snart i Indien. Vi besökte Ramoji- film city och hängde i Hyderabad. På julafton fick jag en tårta av Haris kusiner och vi hängde sedan på en posh salsaklubb där vi akwardly knappt vågade dansa för att vi inte var så duktiga som alla andra danspar. Under hela kvällen utvecklades våra salsamoves. Ni skulle ha sett #noshame.
Ramoji- Film cityMin jultårta!Sreehari!
Efter Hyderabad åkte jag till Bangalore för att sova hos Anna (Indian Office) för att nästkommande dag åka tillsammans till Kochin i Kerala. Där mötte vi upp Tilda för en veckas ledighet. Jag hade gjort mycket efterforskning innan jag bokade vårt hotell. Hard work pays off mina vänner och hotellet var väldigt bra. Vi slappade en del vid poolen och hängde i området. Här firade vi också in det nya året med fyrverkerier och med lite ångest över vad som kommer hända sen i våra liv #everydaylife
Morgonmys i KochinVackra TildaAnna njuter av life!Fabulous vid poolen #loveme
Mycket har hunnit hända sen sist, bland annat ett par resor och ett partnermöte den senaste månaden. I slutet på november var Keystone värd för Svalornas regionala partnermöte. Organisationer från Bangladesh och olika delar av Indien reste hit för att i en vecka diskutera framtida strategier och utmaningar när det kommer till frågor om jämställdhet och mobilisering. Min kollega Jenny har skrivit mer om mötet och lagt upp bilder här (hennes blogg är för övrigt väldigt läsvärd).
Partnermöte
Efter att kollegor och folk från Svalornas olika partnerorganisationer (närmare 50 personer) åkt så tog Ida och jag ett par dagars välbehövlig semester i mogulstaden Mysore. Det var väldigt skönt att komma bort och få vara turist ett tag och Mysore är en väldigt mysig stad med många sevärdheter.
Mysore PalaceMysore
Efter Mysore åkte vi tillbaks till Kotagiri och vidare ut till Bejalatti, en liten by i tigerreservatet Sathyamangalam. Syftet med fältbesöket var att under en veckas tid prata med de olika samhällena som finns i skogen om deras konflikt med djurlivet i reservatet. Jag blev dock ganska akut sjuk och fick åka hem tidigare än beräknat. Ida har skrivit mer om fältresan här.
Ittarai – en by med elefantproblem.
Jag firade jul i mitt första hemland Sri Lanka tillsammans med min sambo Anna som befinner sig där för en Minor Field Study. Vi reste runt södra och sydöstra delarna av landet före vi vände tillbaks för att spendera ett par dagar i Colombo. Människorna, havet, och den goda maten gjorde att det tog emot ganska ordentligt att behöva åka tillbaks till Kotagiri efter en vecka måste jag erkänna, även om det är skönt att vara på plats för att kunna fokusera på allt som ska bli klart nu den sista tiden.
Ida and I, after a month-long wrestling match with Indian bureaucracy, have finally been able to go out into the field. Yesterday we went on our second trip to the Irula community of Bhangalapadugai, a village of around 45 households that has been severely affected by elephant intrusions in the last decade. The village is located about a 11/2 hour drive and 1000 meter elevation drop from Kotagiri. On our first visit we heard harrowing stories of near escapes from elephants and trampled crops. Three people have died in recent elephant attacks, a severe blow to such a small community.
Millet fields
Yesterdays visit was conducted as a joint venture between the Livelihoods/Environmental Governance and Conservation programs with the purpose of discussing the conditions, technical details, and eventual financial support toward the setting up of strategic elephant fences around the most exposed farmland in the area. Needless to say there were a lot of feelings invested in the meeting, considering the heavy losses inflicted by the animals. The meeting was held at the local Keystone-supported production center and a number of farmers attended. Women did attend but it was clear who held decision-making power. The gender dynamics of rural life in this part of India and how Keystone works with gender issues would be interesting to explore further, but I will leave that subject for now.
Mapping out elephant trails
When it comes to these types of challenges the need for a holistic approach which cross cuts programmatic and thematic areas is apparent. The meeting therefore provided a positive insight into Keystones capacity and willingness to contribute with solutions to a marginalized community in order to come to terms with a massive problem in a sustainable way.
Other short updates: It has rained for five days straight, the fog is so thick that we invented a new game – “cow or Gaur” – when walking past bovine shadows in the mist, my clothes are getting moldy, the rats in my room have replaced the community alarm as my wake up call. Finally, tomorrow is Diwali so hopefully we can go somewhere to escape this rain cloud that we are literally living inside of right now. Despite the severe lack of dryness I am loving the Nilgiris and all it has to offer.
Subhash bjuder på fika medan jag tappar fattningen. För det jag har framför mig är fruktansvärt brutalt. Men inte Subhashs lugn och leende.
Framför Subhash Badiyaris trädgård går det vågor. Först tallklädda dalgångar. 2000 meter. Sedan de alpina ängarna som täcks av gräs och blommor dit Van Gujjarerna vandrar om sommaren (om än lite mer västerut). 4000 meter. Så ligger en slöja av snö som döljer topparna Mrigthuni och Nadna Ghundi. 6500 meter. Så den viljestarka gladiatorn Trishuli, 7120 meter, som obekymrat spetsar sig genom molnmassan trots molnens intensiva försök att stå emot.
Vi dricker te och ser ut över landskapet och mitt huvud säger kontinentaldrift: den indiska kontinentalplattan som kraschat rakt in i Asien varpå jordytan väckats och Himalaya bildats. Men det enda jag kan känna är den brutala tystnaden och hur liten jag är.
Och Subhash som äter kex förstås.
Det största problemet för de som likt Subhash bor i Himalaya är att det nästan är omöjligt. Jordbruket är slitsamt i de branta lutningarna, skogen är Skogsdepartementets och arbetstillfällena färre än på den svenska ungdomsarbetsmarknaden.
UYRDC, som Svalorna samarbetar med och som jag besöker, försöker hitta vägar för att öka lönsamheten i bergen. Subhash har varit med i ett projekt där arbetslösa ungdomar fick lära sig bygga växthus varav fem nu står på Subhashs gård.
Subhash använder sig av en jordbruksteknik som är radikalt annorlunda den teknik som får citronerna i ICA:s grönsaksavdelning att ligga i pyramid. Industriellt jordbruk kännetäcknas av att stora energimängder tillförs jorden i form av konstgödsel och bekämpningsmedel. Stor mängd energi ger stora skördar.
Det ekologiska jordbruket bygger på samma princip. In kommer naturgödsel och biologiska bekämpningsmedel och ut kommer lite mindre skördar eftersom inget ändå är så energirikt som en kemisk gödselbrygd.
Tekniken som Subhash använder däremot kallas permakultur. Permanent culture, bestående odling. I stället för någon form av input-outputmodell säger Subhash att hans gård är ett kretslopp. Alla restprodukter från skörden komposteras. Djuren som betar runt gården och äter några av hans odlade grödor ger gödsel som återförs till jorden. Mitt i åkrarna står träd som binder regnvatten i jorden och minskar bevattningsbehovet och som genom sina rötter fixerar kväve i jorden. Då behövs inget konstgjort kväve.
Eftersom Subhash inte använder något bekämpningsmedel är det viktigt att växterna inte drabbats av sjukdomar eller insektsangrepp. För det krävs en stor biologisk mångfald på gården eftersom det gör varje art mer tålig och mindre utsatt. Subhash odlar mellan femtio och sextio olika grödor.
Dessutom är det viktigt att växelbruka, säger han. Det som en säsong växt på åkerterassen högst upp odlar han nästa säsong på den nedersta terassen. Då riskerar han inte att jorden ska bli utarmad och att växterna inte växter på grund av näringsbrist. Det är vad som sker när stora arealer odlas med samma gröda—som svenska rapsfält och sockerbetsåkrar—och som måste kompenseras med konstgödsel.
Permakulturen är förstås betydligt mer arbetskrävande än det industriella jordbruket. Men även om det går åt mer arbetskraft är energiåtgången nästan obefintlig eftersom det varken går åt kemiska eller biologiska tillsatser.
Väl inne i ett av växthusen behöver jag sätta mig på huk på grund av den starka doften. Subhash driver upp geranier som han säljer till parfym- och rökelseindustrin. Det ger en bra inkomst vid sidan av alla grönsaker, linser och hirs.
Så pekar han mot ett träd och uppmanar mig att plocka en apelsin. Han funderar på att bygga en liten turistlodge där sådana som jag kan bo för att se på utsikten och kanske jobba lite på gården om vi vill.
”För det är ju ganska fin utsikt här. Eller vad säger du?”
I två veckor har jag funnit mig på en plats, långt från fungerande internetuppkoppling, där historien starkare än jag någonsin upplevt är närvarande. Den är dessutom omöjlig att undgå eftersom den är inskriven i naturen. Och mitt i Himalaya är det svårt att glömma sin närvaro i naturen.
”Historien har varit orättvis mot oss”, berättar en gammal kvinna i blå stickad kofta och sex meter turkost sarityg knutet runt höften. ”Den gör det nästan omöjligt att leva här i bergen.”
Det lilla bergssamhället Narainbagar kröker sig längs Pinderfloden som med ett öronbedövande dån forsar från en glaciär högre upp i Himalaya för att fylla på Ganges längre ned. Floddalens väggar är grönklädda och strax före soluppgången några minuter efter sju stiger ångorna från floden och trädkronorna som en mäktig skogsbrand.
Floden brusar. Men det är först när man tittar närmre på skogen som historien börjar tala.
Soluppgång över Narainbagar
Berget är täckt av tallar som sträcker sig över enstaka himalayiska ekar. Skogen bryts för ett ögonblick av åkerterasser där människor förvandlat berget till trappor så att matjorden inte rinner ned i Pinder.
Det brittiska ostindiska handelskompaniet började plantera tall som står rak och hög i Himalaya i början av 1800-talet för att skeppa timmer och tjäna pengar. När Indien blev självständigt fortsatte staten i ännu större skala.
Tallen har nästan helt slagit ut andra trädarter och Skogsdepartementet som äger merparten av delstaten Uttarakhands mark klassificerar bergsplantagerna som Reserved Forest: skyddad skog som lokalbefolkningen måste söka tillstånd för att få använda (och som de sällan får).
I öppningar i de långsträckta skogarna ligger sagolika små byar. Kvinnan i kofta bor i Nalgaon, en by som ligger en halvtimmes jeeptur längs en väg som meandrar utmed bergsidorna. I vägrenen står minnesstenar över bussar och bilar som i för hög fart mött avgrunden långt nedanför.
Mellan Narainbagar och Nalgaon har en bro byggts med stupande hål på båda sidor. Här brast ett moln i september som var laddat med monsunens ofattbara kraft och fyra människor dog när ett klippblock ur bergssidan föll rakt genom vägen.
Från den slingrande vägen går en stig upp till Nalgaon där husen är byggda i sten och lera; dörrarna är av trä och taken lagda i skiffer. Runt husen vilar kor och bufflar som är bundna i rep som i sin tur bundits av Nalgaonborna från bhimalträdets gyllene bark.
Hus i sten och lera i Nalgaon
Det luktar gott i Nalgaon. Ladugård, halm och solsken. Längs stigen hälsar vi namaste på vandrande buskar: de är kvinnor som samlar gräs i skogen till djuren att äta och som bär hem det i stora balar på ryggen eller i korgar knutna av bambu.
Livet i Himalaya framstår helt otänkbart utan skogens material. Människor och skog formar varandra. Nalgaon är byggd av skogen och skogens ekosystem formas i takt med att byn byggs och lever.
Det är därför historiens orättvisa gör det så omöjligt. Varje människa är en inkräktare som tar från Skogsdepartementets skog och lever under skogvaktarens nåd.
Och tallarna är värdelösa. De ger varken foder eller inkomst eftersom de inte får huggas. Ekens breda blad vore däremot utmärkt foder.
Idag bor nästan bara kvinnor, barn och äldre i byarna eftersom männen tvingats till Delhi, Rishikesh eller arméposteringar för att tjäna pengar.
Uttaranchal Youth and Rural Development Centre, UYRDC, är en av Svalornas nyaste sammarbetspartners och de vill skapa förutsättningar för människorna i distriktet att överleva utan att behöva migrera. De jobbar i Narainbagar sedan slutet av 80-talet och det är därför jag är här.
I Nalgaon möts vår lilla delegation från UYRDC av tretton kvinnor och tre män som representerar byns trettiofem familjer. De ska rita en karta över skogen tillsammans som de sedan använder i ansökningsprocessen för skogsrättigheter.
Bymöte i Nalgaon
Precis som för Van Gujjarerna har Forest Rights Act öppnat en möjlighet för människorna i Pinderdalen att återfå makt över skogen och få upprättelse för den orättvisa historien.
Men till skillnad från de nomadiska Van Gujjarerna har byborna sedan 1930-talet redan full kontroll över mindre bitar skog. När britterna importerade idén om den privata egendomen och gav sig själva äganderätt till skogen protesterade befolkningen i Uttarakhand våldsamt genom att anlägga stora skogsbränder. Om skogen inte var deras var den bannemig inte någons.
Efter decennier av skogsbränder i brittiska tallplantager tvingades kolonialisterna dra sig tillbaka och instiftade en form av skogsråd, Van Panchayats, där bygrupper tillsammans fick rätt att förvalta skogsområden (som visserligen bara handlar om ett fåtal procent av Uttarakhands totala yta).
I de här områdena finns inte en tall i sikte utan bara tät, grön ekskog.
Men Van Panchayatskogen räcker långt ifrån till och bybornas liv är lika avhängigt på Skogsdepartementets skog som de delar de själva kontrollerar.
I kartan de ritar med tuschpennor på ett stort rosa papper och under häftig diskussion markerar de därför skogsområden oavsätt gränser mellan Skogsdepartement- eller Panchayatskog. Gränser på en karta är alltid skapade och uttrycker alltid någons egenintresse.
När kartan är klar tar den gamla kvinnan upp kartbladet och granskar det noggrant. Hon nickar igenkännande och nöjt. Det här är hennes plats. Och kanske är Forest Rights Act hennes chans att få grepp om den orättvisa historiens penna.
Jeepen svänger av vägen och in på en grusväg. Vi kommer in i en liten by, Indur, där barn leker med små hundvalpar och kvinnorna sitter på huk vid dikeskanten och spottar paan. Efter att min kollega från DDDS Anishamma utbytt några ord med några av byinvånarna så rullar vår jeep vidare. Längre fram längs med vägen ser vi för första gången Manjira, den stora floden som förser Hyderabad och andra närliggande städer med dricksvatten. Vi rullar vidare och passerar på höger sida några fält där män och kvinnor skördar vad monsunsäsongen har att utdela. Fångsten har de samlat ihop i en hög som sakta växer i takt med deras framfart över åkermarken. Vi kommer upp på ett krön och in i en skogsdunge. Jeepen skumpar fram genom grönskan och stannar på andra sidan krönet. Här har skogen återigen öppnat upp sig som för att visa oss anledningen till att den för snart tjugo år sedan kom till, nämligen den jättelika reservoaren och dammen Singur. Längre bort, ner frör krönet där landskapet planar ut breder den stor vattenreservoar ut sig. Singurs vatten inlede sin framfart över landskapet en tidig morgon runt tretiden 1993. Med sig tog Singurs vatten allt från höns och boskap liksom alla ägodelar som byinvånarna inte hann rädda i sin flykt undan vattenmassorna. Även om de hade blivit varnade av regeringen att reservoaren för den nybyggda dammen skulle komma att dränka deras by hade de i protest inte flyttat på sig för att visa att de inte accepterade vad bygget gjorde med deras liv och levebröd. 2500 acres bördig jord är inget man bara ger upp. Det är både ens levebröd liksom det är ens livsstil. Och vart skulle de ta vägen? Land var redan då en bristvara i regionen, det fanns inget obrukat land dit de bara kunde ha flyttat och startat upp ett nytt liv. Och ingen av de närliggande byarna var beredda att ta sig an dem. Så vattnet kom, med förödande konsekvenser.
Vi kliver ut jeepen in i grönskan och möts av Sunadamma som är ledare för byns Sangham, sk Karya kartha, Sivamma som också är medlem av byns Sangham, liksom två män – Mallanna och Sayanna. De tar oss med på en liten stig in i skogen. Vi vandrar uppför en liten bergsknalle och viker snart av stigen in bland träden. Tillsammans med Sunadamma, Sivamma, Mallanna och Sayanna slår vi oss ner under träden. Lite längre bort står några kor och betar. De börjar berätta för oss om Singur, skogen och allt där emellan.
Efter att dammen tagit deras hem och land 1993 blev de 3000 invånarna inkvarterade i en skola där de fick stanna under de första sex månaderna. Av regeringen blev de tilldelade ett hus och en acre land var samt lite pengar. Dock, tillägger de, de högkastiga i byn blev bättre kompenserade av regeringen. Det berättar dock att kompensationen inte räckte långt utan de blev tvungna att ta sig an jobb på andra personers marker. Som dagavlönade arbetare fick de 5 rupies per dag (knappa kronan).
Så småningom blev de av regeringen tilldelade en bergsknall på etthundra acres som, under regeringens ägo, fick brukas av invånarnas nu nystartade Sangham. De omkring sextio sanghammedlemmarna jobbade hårt med marken under tre månader men fann det hopplöst. Inget annat än sten och åter sten. Människor i deras omgivning började håna dem för att de gjorde ett lönlöst arbete. Anishamma, som hade varit i kontakt med gruppen under hela tiden, gick för gruppens räkning till DDS ledare Satheesh. Man beslutade att hjälpa det nystartade sanghamet med en mindre kompensation för varje hål man grävde i den steniga marken liksom för varje varje planta man planterade. Fem hål på en dag á 2 rupies per hål gav en lön på 10 rupies om dagen (drygt en krona). Efter några månader hade man planterat 32 olika arter av träd.
Jag ser mig om i skogen. Att detta tidigare bara varit sten och berg är svårt att tänka sig. Det är nu så lummigt och fullt av liv. Artrikedomen är slående. Sunadamma, Sivamma, Mallanna och Sayanna berättar att idag finns 92 olika arter i skogen, totalt omkring 200.000 träd liksom ett rikt djurliv. Skogen förser Sanghamets medlemar med gott om mat. Här kan de skörda allt från frukt till medicin till foder för sina djur. De berättar även att Sanghamet betalar enperson för att stå vakt för skogen. Det är tydligt att byn känner en otrolig stolthet över skogen. Stolthet över att med få medel ha lyckats omvandla vad som först tycktes vara en envis bergsknall till en nu bördig skog med så mycket rikedom vad gäller frukt, medicinalväxter och foder. Och med all rätt säger jag – hatten av till Indurs Sangham!
”Om du bor i vattnet ska du inte göra dig ovän med krokodilen”, säger Noor Jamal medan han långsamt vaggar fram och tillbaka på mattan och hans en gång vita, enastående knutna turban pendlar mellan skuldrorna. Han spärrar upp ögonen och ser rakt in i mina. Jag ser tillbaka. Hans liknelse är svår att missförstå. Om du bor i skogen ska du inte göra dig ovän med Skogsdepartementet.
Vi sitter tillsammans under ett grästak med skogen som vägg på ett tjockt lager färgstarka täcken och trasmattor. Noor Jamal blossar på en bidi, en tunn cigarett som är rullad av ett brungrönt tendublad. Han tilltalas lambardar, familjeöverhuvud, och det är kring honom vårt besök kretsar. Men hans fru Zakeena är sällan långsam att bryta in i samtalet.
Noor Jamal framför Hussein Bibi och Zakeena
Vi har åkt från frustrationen i Dehraduns morgonrusning via marknaden i Herbertpur där vi köpt färska tomater, squash, äggplanta, potatis, linser och några påsar chips. Destinationen är Timli khol—en av skogarna där Van Gujjarerna bor.
Hussein Bibi och Mirhamza som är familjens älsta dotter och yngsta son (och som jag tror båda är några år äldre än jag själv) öppnar utan att dröja de blå matkassarna av tyg och börjar skala potatis.
Vi har bara hunnit sätta oss och bjudas på en första kopp buffelte innan en gyllengul potatismasala kokar över öppen eld. Luften fylls av doften från söta chilifrukter som kokar med spiskummin och virvlande rök från de sprakande vedträna.
”En skogvaktare säger att det finns en plan hos Skogsdepartementet att ge oss land utanför skogen”, säger Noor Jamal. ”Lämna in en Right to Informationansökan så vi får se om det stämmer.”
I ord och inga visor dikterar han för Manto och Moneesh, mina kollegor, vad SOPHIA ska göra för honom. För genom SOPHIA kan han få del av sin medborgerliga rätt till offentlig information.
Lunch, aloo chapati.
Noor Jamal och Zakeena har fem barn och bor tillsammans med tre av dem i sin dera i utkanten av Timli khol. Sedan år tillbaka bor de där årets alla tolv månader.
I april går familjens tre bröder tillsammans med deras bufflar till betesmarken i Shimlabergen i Himachal Pradesh dit de återvänder år efter år. Efter ett par dagar vid bergsängarna går sedan de två älsta bröderna tillbaka ned till skogen medan Mirhamza, den yngste, stannar med bufflarna som slöar i en fjällbäck och äter ängsgräs.
I utbyte förser de två äldre bröderna Mirhamzas bufflar med foder under vintern. Det verkar vara en överenskommelse de är nöjda med alla tre.
Noor Jamal flyttar sig närmre och säger ”Se på dig”, till Manto. ”Se hur du lever, vad du äter, vilken utbildning dina barn får. Vad får mina barn? Här i skogen har vi inga möjligheter, vi måste flytta ut ur skogen så vi kan leva som du.”
Och Jahoorhazan, mellanbrodern, som efter ett tag bjudit in oss i sin familjs hydda där hans fru med leende händer häller upp ytterligare en kopp te, fyller i att han och syskonen precis som sina föräldrar hoppas att ryktet är sant—att de ska få land utanför skogen. Där har de och deras barn större möjligheter tror de.
Men om familjen flyttar ut ur skogen kommer de sluta gå till bergen överhuvudtaget. ”Då finns det ingen anledning att gå dit. Även om jag kommer att sakna ängarna”, säger Mirhamza.
”De senaste åren har det blivit nästan outhärdligt att bo kvar i skogen”, berättar Jahoorhazan. ”Skogen har blivit så mycket sämre. Förut räckte det att plocka löv från ett träd för att ge mat åt två bufflar men nu måste vi klättra upp i nästan tio.”
En av deras kusiner dog för ett år sedan när han föll ned från ett träd och knäckte nacken. ”Och löven växer tillbaka långsammare nu och det är dåligt med gräs och vatten.”
Jag frågar varför skogen blivit sämre, men ”det är Skogens hemlighet”, svarar de.
Familjens dera, deras bosättning
Från mitt perspektiv är det tydligt att skogen förändrats i takt med klimatet. I delstaten Uttarakhand pratar människorna om jhari. Varje vintermånad brukade jhari komma: ett par dagars regn som fyllde vattenreservoarerna och gav näring åt skogen. Men sedan femton år har jhari upphört och skogens ekosystem försämrats.
Mellan två klunkar te tänker jag därför tvärt att för varje sak jag köper—om det nu är en iPad 4 eller en flygresa till Indien—och för varje koldioxidmolekyl jag på så sätt indirekt sänder ut i atmosfären, tvingar jag faktiskt Noor Jamal, Zakeena och deras familj ut ur skogen. Den globala marknadens ojämlikhet och min egen plats däri blir plötsligt vidrigt påtagliga.
Vid det här laget har Noor Jamal hunnit röka säkert sin fjärde cigarett ute under grästaket och ytterligare en omgång te får en extra tillsats socker medan det kokar löddrande över elden. Familjens katt smakar på matresterna från lunchen och Noor Jamal lutar sig mot en säck kraftfoder och kliar sig i sitt hennaröda och gråa skägg.
”När inte skogen räcker till åt bufflarna måste vi köpa kraftfoder från markanden”, säger han. —”Är teet tillräckligt sött förresten?” ”Ja.” ”Acha, bra.”
”Priset på en säck oljekaka har stigit från femtonhundra till tvåtusen rupee det senaste året”, förtydligar Jahoorhazan.
Oljekaka är det som blir kvar när man pressat en växt för att framställa olja och varje buffel äter ungefär ett kilo per dag och en säck innehåller sjuttiofem.
Tvåtusen rupee är en enorm summa för familjen. De är listade av staten under fattigdomsgränsen vilket betyder att de lever på mindre än tjugotvå rupee per dag. Det är knappt tre kronor.
Zakeena kokar te under grästaket
Varje rupee måste synas på båda sidor och därför är Zakeena bekymrad eftersom hon är osäker på om hon är listad i statens familjeregister. Om hon är det får hon ut den pension på fyrahundra rupee i månaden hon har rätt till. Dessutom kan hon handla på marknaden för kraftigt subventionerade priser.
För ett kilo vete, linser eller ris får hon utan ransoneringskort ge omkring tjugo rupee. Med bevis på att hon lever under fattigdomsgränsen betalar hon två och femtio.
”Ni ska göra en Right to Informationansökan om det också så vi får klarhet i om hon är listad”, deklarerar Noor Jamal.
Han är rädd för konfrontation med Skogsdepartementet men Noor Jamal vet att han har rättigheter. Sedan Zakeena och han och andra Van Gujjarer mobiliserade politiskt i början av 90-talet har deras kunskap och självförtroende ökat. För Noor Jamal och Zakeena vet att Indiens demokrati ger dem möjligheter.
Eftersom de får rösta i valen kan de också ställa politiker till svars. Och om de får rätt till sin skog genom Forest Rights Act får de ännu större stöd för att höja sina röster—även om de nog till sist vill flytta till en bit land utanför skogen.
En liten tjej som mot sin mammas vilja bestämt tagit av sig sina byxor kommer fram med en stor rödvitrutig yllefilt som Noor Jamal sveper om sig för att hålla eftermiddagskylan på behörigt avstånd. Samtidigt ger sig Hussein Bibi och Jahoorhazan i väg för att plocka löv uppe i träden. Brevid oss har en buffelkalv rest sig på fyra nyvakna ben och gett sig i kast med att förgöra en hög med gräs och löv.
Noor Jamal sträcker fram sina båda händer så vi möts i ett fyrhändigt handslag. Sedan återvänder Manto, Moneesh, Oscar och jag mot vår bil medan Van Gujjarernas torsdag fortsätter i Timli khol.
På mitt säte i bilen känner jag fortfarande av kraften i Noor Jamals handslag. Demokrati kan verkligen kan vara mer än att gå och rösta vart fjärde år, tänker jag. Kanske är det Noor Jamals vilja att utnyttja sin demokratiska möjlighet, hans vilja att ställa krav på demokratin och att försiktigt hoppas på den som jag känner efter att våra händer skilts åt. För visst ska man passa sig för krokodilen, tänker jag. Men en vred vattenbuffel är inte heller att leka med.
Pastapur för trettio år sedan. Ett bristande självförtroende hos kvinnorna. Fattigdom så påtaglig att kvinnorna bara ägde en sari. En sari vilken när det är tvättdags fick tvättas halvvägs för att nästa gång tvätta andra halvan av sarin. Många arbetade som dagsavlönade arbetare på andra personers fält. Kvinnorna hade ingen tillgång till fröer. Milletsgrödorna var marginalised genom olika politiska åtgärder. Det var olönsamt att odla den lilla bit mark som de ägde. Istället var det mer lönsamt att ta del av det näringsfattiga ris som delades ut av regeringen. Ris som räckte till ett mål mat om dagen, det var vad familjen fick klara sig med.
För ett litet tag sedan träffade jag Tejamma. Hon berättade om sin by. En by som främst består av daliter (även s.k. kastlösa, lägst i det indiska kastsystemet). För 16 år sedan gick kvinnorna i byn ihop och vände sig till DDS för att få hjälp och stöd. De ville starta upp ett Sangham, ett slags kollektiv. De började spara 5 rupies varje vecka (knappt en krona). När de enskilt nått upp till etthundra rupies kunde de få ett lån av sitt Sangham på 2000 rupies. Med dess pengar kunde de återuppta det land som de en gång blivit tilldelade av regeringen men som sedan länge legat i träda. Med hjälp av DDS upprättade man olika lönsamma odlingsmetoder som passa väl för den näringsfattiga jorden som präglar områden så som det de lever i. Metoder som bygger på en mångfald av gröder, däribland de näringsrika milletsgödorna.
Så småningom hade kvinnorna i byn lyckats återta 70 acres land som tidigare varit i träda men som nu åter odlades. Genom sina odlingar blev de självförsörjande och kunde förse sina familjer med två näringsrika mål mat om dagen. Idag har de så pass mycket mat att de även kan hjälpa till att förse andra i byn med mat. Tillsammans har de skapat ett eget välfärdsystem genom vilket de distribuerar mat till de med störst behov inom sin grupp. Utifrån kriterier som de själva bestämt har de definierat vad som gör en person eller familj fattig och sålund i behov av mat från välfärdsystemet. Kriterierna utgör till exempel tillgång till bufflar, brunn och storlek på åkermark.
Tejammas berättelse visar på många sätt hur DDS arbetar. Till en början arbetade DDS med att ge marginaliserade grupper så som daliter och kvinnor tillgång till mat. Därefter övergick man till att göra dessa grupper till matroducenter för sig själva men så småningom även för sin grupp och tillslut även för hela deras by. Kvinnorna gick från att ha varit mottagare av mat till att nu istället ha blivit leverantörer av mat.
indienbloggen.org 