Etikettarkiv: Evidence

Vanakkam Madurai!

För ungefär en vecka sedan anlände vi i Madurai. Efter månader av förberedelser, tänkande och undrande är vi äntligen på plats. Vi trillade ut ur nattåget från Bangalore cirka halv åtta på morgonen, möttes av strålande sol, cirka 37 graders hetta, och en mycket välkomnande handledare.

Under veckan som gått har vi lyckats flytta in och packa upp, bekantat oss med närområdet, börjat lära känna alla medarbetare på kontoret och samlat på några fraser på Tamil! Vi har även tampats en del med magbesvär och hettan som bara minskar under regnet, som dock nu inte kommit de tre senaste dagarna – vi längtar!

Så här i början kommer det till mig vid vissa stunder att jag faktiskt är här, och det känns redan som att det är vissa av dessa ögonblick som jag kommer bära med mig när jag tänker tillbaka på den här tiden. Ögonblick som första kvällen då vi fick stå och vänta i mörkret under taket vid ett fruktstånd då himlen öppnat upp över oss med första monsun regnet för säsongen. Att sitta på bänken på verandan och diskutera kultur och religion med vår nya granne. Att nästan glömma bort var man var i tystnaden och svalkan på kontoret för att stiga ut under lunchtid och abrupt mötas av en våg av hetta och det nästintill konstanta tutandet på gatan som verkar signalera ”här kommer jag!” istället för det ”vad håller du på med?!” som det gör i Sverige. Och så klart många av alla de koppar chai med nya vänner och bekanta; och några tysta, ensamma ögonblick då man får tid att tänka efter att man faktiskt äntligen, och ändå helt plötsligt, är på plats – den platsen som kommer att bli mitt hem de kommande fyra månadernas praktiktid på organisationen Evidence. Jag ser otroligt mycket fram emot att lära känna den här staden, kulturen, mina nya kollegor, vänner och grannar och så klart all fantastisk sydindisk mat. Härligt att vara här Madurai!

Pölar

Michaela undviker pölar efter outing till grönsaksmarknaden

Solnedgång

Solnedgång efter första dagen på kontoret

/Emilia

1 kommentar

Under Emilia Sternberg, Uncategorized

Hej och välkomna! Namaste och vanakam!

bild 3

Från och med nu kan du följa oss: Ida, Johan, Isabell, Henrik, Michaela och Emilia, som i höst gör praktik på olika partnerorganisationer till Svalorna Indien Bangladesh i Indien.

Vi sitter just nu på en solig varenda omgivna av hemodlade chilifrukter (hipstervarning) och laddar för avfärd på lördag morgon! Efter två intensiva introduktionsveckor på Sida Partnership Forum i Härnösand och på Svalornas kontor i Lund så är vi nu riktigt ivriga på att ge oss av till Bengaluru (Bangalore) för ytterligare en introduktionskurs på Svalornas lokalkontor.

Vi kommer att skriva om ämnen kopplade främst till miljö/klimat, jämställdhet, demokrati, markrättigheter, jordbruk. Men så klart kommer även mer personliga reflektioner att återspeglas här, och där kan lite vad som helst dyka upp (cliffhanger)!

/Johan, Emilia, Ida, Michaela, Henrik och Isabell

1 kommentar

Under Uncategorized

Låt mig ta din bild och låt mig berätta din historia

IMG_3834sv2

I väskan bredvid mig ligger kameran och påminner mig i viskande ton: Veronica, kom ihåg att vi måste ta bilder med agens … Det var en dag med tre fältbesök inplanerade. Uppföljningsbesök hos människor som Evidence arbetar med. Besök som jag faktiskt inte vet om skulle blivit av om det inte vore för min och Sofias närvaro, för syftet att låta oss med egna ögon och inlärda hälsningsfraser på tamil, möta de människor som Evidence arbetar med. Det var en outhärdligt varm dag i Tamil Nadu. I väskan packade jag vatten, anteckningsblock, penna och kamera.

På morgonen. Kvinnan som ska vara på bilden har just berättat om år av misshandel och våld. Om dagen när hennes man ännu en gång var berusad och slog henne. Just den här gången så hårt och brutalt att hennes vänstra ben fick amputeras och ersättas med en protes. Om hennes man som nu är död och hur hon och hennes barn bor hos släktingar. Hon omges av sin familj som sitter runt henne på marken där vi pratar. När samtalet är över tas några bilder. Barnen blir som de flesta andra barn lite nyfikna när kameran tas fram, vilket ofta sprider en lättsamhet, så även idag. Alla samlas för att vara med på samma foto. Bilderna blir fina.

Mitt på dagen. Kvinnan som ska vara på bilden har just berättat om den värsta dagen i hennes liv. Om hur hon vaknade mitt i natten av den outhärdliga smärtan som kokande olja brände in över hennes kropp. Om hur hon återfick medvetandet, veckor senare. Om hur hon inte längre kan vistas i solen. Hennes mamma hämtar ett fotografi föreställandes sin dotter innan natten då hon attackerades av en kollega. Av anledningen att hon gjorde sitt jobb väldigt bra, bättre än vad hon som dalitkvinna tilläts göra. Kvinnan på bilden log.

Jag låter kameran ligga tyst.

På eftermiddagen. Kvinnan som ska vara på den bilden just har berättat om hur hennes liv som 15-åring förändrades totalt. Om hur hon efter en våldtäkt blev gravid och idag är mamma till en 5-årig dotter. Om hur hennes familj bröt all kontakt med henne. Om hennes önskan om rättvisa, inte för sin egen skull utan för sin dotters skull. Att hon ska få gå i skolan och leva ett bra liv. Efter samtalet går vi ut och tar lite bilder. Dottern i hennes famn och grönska omkring dem. Hon ler och det blir fina bilder.

Det är svårt, vilka frågor man ska ställa och vilka bilder som kan tas. Inte för att kvinnorna inte har agens och styrka som i ord och bilder kan berättas om. De är så otroligt starka. Men en bekant fråga har återkommit i mitt bakhuvud, vem är jag att vara här? Vem är jag att ställa dessa frågor och ta dessa bilder?

Vi undrar om den dagen när kvinnornas liv förändrades.  Om hur deras liv ser ut nu och hur de tänker om framtiden. Ber om minnen och river upp känslor, mycket förtvivlan och mindre hopp. Frågorna är svåra att ställa men antagligen så mycket svårare att besvara.

Människorna som Evidence arbetar med har många gånger varit med om fruktansvärda händelser. Hos vissa syns det på utsidan medan andra bär allt på insidan. Vad alla har gemensamt är att de har tagit beslutet att inte finna sig i den underordning som ett sjukt system placerar dem i och med våld försöker hålla dem kvar i. De väljer att inte finna sig i den platsen. De berättar sin historia och kräver att de med makt att döma ska lyssna.

Det är agens.

Den finns i deras beslut, vilja och handlingar. Det är att ta upp kampen, att ha styrkan att berätta och leva vidare.  Det är vad Evidence varje dag stöttar människor till. En agens som ibland är svår att göra rättvisa på bild. Särskilt när kampen är svår, fortfarande lång och behoven av stöd är stora, hur berättar vi om det?

En av mina arbetsuppgifter hos Evidence innebär att jag skriver en publikation. Success stories kallade vi den från början, mest för att kalla den något. Syftet är att sprida kunskap och information om Evidence arbete, men framförallt att visa en annan bild av dalitkvinnor än den vanligaste, nämligen den passiva offerbilden. Publikationen är ett försök att porträttera några kvinnors kamp, med den agens och styrka som sällan får utrymme i medier och diskussioner. Men historierna är inga solklara success stories, namnet är missvisande. Det är kamper som ingen skulle behöva utkämpa.

Fem fall har valts ut, jag har fått dem berättade för mig och gått igenom dokumentation. Bilder skulle vi också ha. Jag bläddrade igenom mapparna med foton. Insåg att det inte fanns så många med just det där ja, agens. Bilderna var ofta från dagarna efter att övergrepp och brott begåtts mot kvinnorna och de reflekterade inte besluten, kampen och förändringen som jag fått höra om. Vi diskuterade hur vi kan lösa det, för bilder vore ju fint att ha med. Det bästa för publikationens syfte skulle givetvis vara att träffa kvinnorna och ta nya bilder. Jag skulle gärna fotografera, möta personerna jag skriver om och visa bilderna innan jag sätter mitt namn intill deras. Men det är svårt fick jag förklarat för mig. Om du kommer upp dit, folk kommer undra vad du gör där, om du är där för att lämna pengar eller skriva ett reportage. De kommer berätta sin historia igen, även om du inte ber om det och du kommer riva upp minnen. Det är bättre att någon annan gör det. Och visst är det så. Jag kan inte undgå det udda som min närvaro för med sig. Det spelar ingen roll att kläderna jag bär uteslutande är made in India och att jag inte skulle be någon upprepa sina minnen för mig. Vid samma ögonblick som jag stiger av bussen kommer jag att ställa frågor.

Jag är fast i min person och mitt ursprung och det får konsekvenser. Inte minst i möten med människor och inte mindre för hur jag sedan berättar om dem. Mina föreställningar om vad som bör berättas, för vem, varför. I arbetsuppgifter som innebär att på olika vis informera – om arbetet som Evidence utför, om arbetet som Svalorna utför, försök till att genom verkliga händelser och historier koppla ihop olika verksamheter och världsdelar. Ta en bild med agens och berätta en historia, så berättar du också om dig själv.

Viljan att exponera orättvisor och berätta om de som utkämpar kamperna mot orättvisorna, den är det inget fel på. Det är hur det görs som måste övervägas om och om igen. Det är bilderna i medier, i bloggar, på facebook. Det är de korta fragmenten vi berättar av en verklighet som inte helt går att skildra, inte för mig som inte själv har levt den. Det blir alltid en version given av en person och de föreställningar som följer med den. En berättelse som i kombination med någon bild blir en version av en historia. En version som kanske bidrar till en mer nyanserad helhetsbild för någon. Som kanske ger någon ny kunskap och som får någon annan att reflektera över något den annars inte skulle, kanske.

Frågan kvarstår, hur porträterar vi det svåra och kämpiga? För lika rätt och bra som det är att visa de positiva bilderna och berätta de inspirerande historierna om utveckling som sker, lika fel vill jag säga att det är att inte berätta om det svåra, om människor som kämpar och är sårbara. En sida tycks ofta utesluta en annan och det ger en ensidig bild, onyanserad och exkluderande.

Media kritiseras ofta för att ge förenklade bilder av bistånd och utveckling. Ensidig till den ena eller andra extremen. Å ena sidan bilder av enkla lösningar på svåra problem, en viss summa pengar som blir ett plåster på ett sår. Å andra sidan offerbilder av människor som passiva inför sin fattigdom, som manar till den vita, hjälpande handen att agera. Se så fattiga de är och tänk vilken skillnad vi kan göra! En aktuell och viktig diskussion handlar om hur bistånd och utveckling porträtteras och förmedlas. Vilka ord och bilder som används och vad det får för konsekvenser för den som läser och ser dem. Bilder av svältande barn börjar bli förlegade, äntligen. Diskussionen är en motreaktion mot sådana bilder. En insikt om att människor bör porträtteras som subjekt snarare än objekt. Då efterfrågas agens och med omsorg tagna bilder. Inte omsorg som att varsamt visa upp välviljan att hjälpa dessa människor, de andra, ur deras fattigdom. Omsorg, som i ansvar för sin egen människosyn och förmedlandet av denna.

I publikationen försöker vi berätta om det svåra och det inspirerande på samma gång, om förändring samtidigt som vi kan peka på problemen som kvarstår att jobba mot, om förtrycket och diskrimineringen som många fortfarande lever kvar i. Den berättelsen behöver inte porträtera offer. Den behöver inte exploatera en människa i dennes sårbaraste stund. I skrivandet och när bilderna väljs ut framför datorn känns det självklart. Då vet jag vad agens heter och präntar ned det i skrift. Men det finns stunder då balansgången är svårare. När jag inte kan krypa ur mitt skinn och passa in. När de där frågorna ska ställas och bilderna ska tas. Det kan vara riktigt obekvämt och få marken att gunga. Men det är först när det inte kändes obekvämt som jag skulle bli riktigt orolig.

Alla dagar hos Evidence är givetvis inte fyllda av dessa dilemman och frågor. I en konferensbyggnad för en vecka sedan smattrade kameran ivrigt, Evidence annordande en samling för dalitkvinnor i Theni, för att lyssna på deras erfarenheter av diskriminering och perspektiv på förändring. Människor berättade, diskuterade, räckte upp händerna och var delaktiga. På stora papper utvecklade över ett slitet golv nedtecknades tankar och förslag. För mig, en fotovänlig dag som praktikant hos Evidence, nöjd över dagens 124 bilder.  Så mycket agens att fånga på bild, så mycket enklare att berätta om.

Imorgon går tåget mot Chennai och en nätverksresa för att träffa några organisationer och aktivister i staden. Vi ska bland annat besöka slummen. Något jag har velat göra och tycker ska bli intressant, samtidigt som det skapar en liten orosklump i magen. Obekväm inför min egen närvaro. Vi ska besöka slummen, sen lämnar vi slummen. Tackar och tar farväl. Säkerligen med nya berättelser och bilder i väskan.

/ Veronica Ahlenbäck

1 kommentar

Under Uncategorized, Veronica Ahlenbäck

Observationer från en plaststol

Solblekta stolar i plast bärs in i en öppen sal, en efter en. Raderna av stolar formar en mötesplats framför mina ögon. I takt med att salen fylls av människor stiger ett surr, där barnröster dominerar. När tillströmningen av människor avtagit kan jag konstatera att på många av stolarna framför mig sitter just barn.  Några delar envist stol med varandra, trots att det finns några lediga platser i den bakre delen där jag sitter. Vi befinner oss i Dindigul, en stad och ett granndistrikt norr om Madurai. Vi är här för att lyssna på dagens public hearing, som vi fått veta ska handla om barnarbete. Enligt Tamil Nadus regering existerar dock inte något som kallas barnarbete inom delstatens gränser. Och i Indien ska alla barn upp till 14 års ålder ha rätt till fri skolgång. Men barnen har inte samlats här idag för att befästa dessa påstådda sanningar, de är här för att dela med sig av sina erfarenheter av verkligheten.

En mikrofonröst får övriga ljud att sakta dämpas. Alla välkomnas till samlingen och en panel bestående av fem personer presenteras. När mikrofonen överlämnas till Kathir, grundare av Evidence och en mycket karismatisk talare, hörs en röst som talar lite högre än de föregående. Jag uppfattar inte vad han säger med ord, men hans kroppsspråk och bestämda blick som vandrar mellan barnen och då och då stannar upp, som för att betona något, förmedlar ett tydligt budskap. Jag sänker kameran och återgår till platsen bredvid Andal, som även hon lämnat kontoret för dagen, för att följa med och översätta vad som sägs för mig och Sofia. Totalt har tvåtusen barn i området intervjuats om skolgång och arbete, trettio av dem är här idag, viskar hon. Trettio barn är här för att berätta om barnarbete och missad skolgång, trots att något sådant inte sägs existera här. Syftet med dagens samling är att ge en annan bild av verkligheten än den officiella, att belysa vilka brister som finns och ge förslag till förändringar. Staten ska sedan konfronteras med detta, genom dokumenteringen från dagen.

Den första historian vi får ta del av handlar om Muttumari, en tjej vars skolgång slutade i sjätte klass. En av hennes släktingar företräder henne framför panelen och alla åskådare. Han berättar hur hon dagligen utsattes av diskriminering från lärare och andra elever i skolan. Hon förpassades till en separat del av klassrummet och tilläts inte dricka vatten. Muttumari utsattes för denna diskriminering för att hon är dalit, för att omgivningen därför betraktar henne som oren och inte berättigad att dela samma utrymme som andra. Den skam som behandlingen fick henne att känna, gjorde att hon en dag inte orkade gå till skolan längre. Det är en skam, påpekar Kathir, men inte för henne.  

Efter att mannen talat färdigt tar panelen vid, för att dela sina åsikter och råd om vad som kan göras i fallet. Lärarna borde anmälas under ST/SC Act, 1989, är ett förslag från panelen.  Lagen går även under benämningen Prevention of Atrocities Act, och antogs för att förhindra och bestraffa kastbaserade brott och övergrepp. ST/SC står för Scheduled Cast och Scheduled Tribe, som är officiella benämningar över två grupper som anses vara särskilt missgynnade i det indiska samhället, nämligen daliter och ursprungsbefolkningar.  När Evidence arbetar med människor som utsatts för kastrelaterade brott, är det alltid ett viktigt steg att få brottet rapporterat under denna lag, ett steg i en ofta lång och svår process mot rättvisa.

Ett annat fall handlar om Chinnamani, en 13-årig kille som borde gå i skolan. Men förutsättningarna för honom att gå i skolan finns inte där. Det är långt till skolan, vägen kräver att han åker buss, men det är en kostnad som hans familj inte har råd med. Istället arbetar i en fabrik från tre på morgonen till fem på kvällen. Denna situation är inte ovanlig i byn han kommer från, många där är fattiga och även barn arbetar för att bidra till familjens inkomster. En del börjar som Chinnamani tidigt på morgonen, men åker sedan till skolan efter flera timmars arbete, vilket givetvis inte är vad man kallar en bra start på dagen.

Många av berättelserna som vi får höra under dagen liknar Muttumaris och Chinnamanis. Barns rätt till utbildning hindras av kastbaserad diskriminering, barn som behandlats så illa att de inte vill gå till skolan, skolor som inte är öppna för alla. Ett fall vi får höra om, kommer från en by där det bara finns en avgiftsfri skola, men kasthinduer i byn vägrar släppa in daliternas barn i den. Barns rätt till utbildning hindras också av svårtillgängliga skolor i bokstavlig mening. På grund av långa avstånd och dålig infrastruktur hindras många barn från att ta sig till skolan, då det innebär både transport-och tidskostnader.

När förutsättningar för skolgång saknas, samtidigt som behov av arbete finns, blir barnarbete ett problem som är högst verkligt, även i Tamil Nadu i Indien.

/Veronica Ahlenbäck

1 kommentar

Under Veronica Ahlenbäck

Första dagen hos Evidence

Den första söndagen i Indien satt jag och Veronica med våran handledare, Thilagam, och åt lunch med hennes familj. Det pratades indisk politik, då hennes bror är involverad i en kampanj mot en korrupt politisk ledare i Indien. Under lunchen började också Thilagam tala om arbetet som Evidence gör i delstaten Tamil Nadu. En av de sakerna som kom fram var att det skulle vara en demonstration dagen därpå, mot det kastsystem som Indiens samhälle är uppbyggt på. Jag och Veronica var inbjudna att delta på våran första arbetsdag. Det kändes spännande att äntligen börja arbete och se på nära håll hur Evidence arbetar med politiskt påverkansarbete för att förändra diskriminerande strukturer.

Måndagen kom, och arbetskamraterna tog oss till demonstrationen. Det var dock endast möjligt att betrakta på avstånd, annars skulle det bli för mycket frågor. Dalitfrågan, och kastsystemet i Indien, är otroligt kontroversiellt att arbeta med. Det handlar om hundratals år gamla maktstrukturer som är inpräntade i det Indiska psyket, där de som är från en högre kast känner att de har rätten att förtrycka och se ner på dem av lägre kast och de kastlösa daliterna.

När Evidence startade sin verksamhet år 2005 var det under hot och terror som de utförde sitt arbete att stödja daliterna. Men nu, när organisationen har blivit mer känd och ofta är med i media, så har hoten minskat. Deras arbete kan delas in i två olika områden, det första handlar om att stödja individuella fall där daliter har utsatts for våld på grund av sin kast. Fokuset är att ge rättshjälp i delstaten Tamil Nadu, där större delen av daliterna lever under fattigdomssgränsen och sällan är medvetna om de rättigheter de har eller vad de kan göra när de utsatts for diskriminering och våld. Det andra området som organisationen arbetar med är påverkansarbete, där de försoker förandra strukturer och mentaliteten i samhället.

Efter demonstrationen blev det både tydligt hur Evidence arbetar samt vilken passion för förandring som all personal har. Vid ett samtal med chefen blev det också lite klarare hur jag passar in, som utomstånde. Han sa att det som behövs för att bygga en organisation är först och främst människor som har varit utsatta för diskriminering och våld. Sedan behövs det människor från samma land som kan kulturen och kontexten. Och sist men inte minst så behövs ’development proffessionals’ som har teknisk kunskap om utveckling. Det var ett bra sätt att beskriva det hela, nu känns min roll här på organisationen lite tydligare. I veckan åker vi ut pa fält, det blir något helt nytt.

Lämna en kommentar

Under Sofia Olsson

Intryck

Det är nu mer en vecka sedan som jag och Sofia landade i ett mörkt och regnigt Bangalore. Efter den obligatoriska flygplatsprocessen fann vi oss i en taxi på väg in mot Indiens tredje största stad. Trots att det var mitt i natten syntes rörelse längst gatorna. Människor, hundar och packade fordon. Det byggs överallt i Bangalore. Längs de stora vägarna annonseras lägenheter ut, moderna och omgivna av grönska. Perfekta för barnfamiljer och dessutom stans bästa läge sägs det. Bilderna av en framtid som är en kontrast mot det som skymtar utanför taxin vi färdas i. Där kämpar bilarna mot bussarna, autorickshaws mot motorcyklar om att hitta bästa position för att ta sig fram. Trängseln skymmer sikten, några grönområden ser jag inte ännu. Kanske finns de där, men jag är upptagen av att undra var vi är på väg, om det inte är samma väg vi åkte på nyss, var någonstans den leder. En ko ligger vilande vid sidan av vägen och påminner mig om att jag faktiskt är i Indien.

Jag och Sofia förflyttade oss snart till Svalornas Indienkontor. Där möttes vi av Anitha och Kariappa, som tog väl hand om oss. De berättade om Svalornas arbete i Indien, gav oss bokstavligen fingervisningar om hur man äter här och tog med oss ut för att inhandla färgglada och mönstrade kläder. Under dagarna i Bangalore fick vi också tillfälle att träffa personer med lång och intressant erfarenhet av arbete för daliters rättigheter. Över palmbladstallrikar på en av stadens fullsatta restauranger berättades om hinduismen, korruptionen och hierarkin som skapat och upprätthåller det kastsystem som påverkar människors liv från det att de föds tills det tar slut.

fotor_(2)

I torsdags var det dags att lämna Bangalore. Efter en natts sömn, med ljudet av järnväg och strömmande luft som resesällskap, ankom vi i fredags till Madurai. Vår handledare Thilagam mötte oss på stationen och vi satte oss i ännu en taxi. Vi möttes också av värmen, svett mot skinnsäten är ingen trevlig kombination. Efter en stund svängde vi in på en väg, på ena sidan bor många av Madurais rika invånare, på andra sidan bor många av de fattigaste, berättade Thilagam. Inte långt därifrån bor vi. Lugna gatan, kallar jag den. Ett av mina första intryck av Indien var det konstanta tutandet. Det kan betyda mycket, nu tänker jag svänga runt hörnet här, flytta på dig, kör snabbare, eller bara vara en hälsning till en kompis man passerar. På lugna gatan tutas det inte lika mycket. Då och då hörs någon sjungande signal om att det är en bil som backar, men tutandet är mindre. Namnet är lite missvisande, för visst låter det mycket som på alla andra gator i Indien, särskilt på morgonen när både människor och hundar vaknar för dagens bestyr. I kvarteret har vi lärt känna the Madurai-master, han som kan allt om staden och språket som talas här, Tamil. Vannakam och Nandri är användbara ord, hej och tack, som hittills är den enda verbala kommunikation vi kan ha med den äldre dam vars lägenhet vi bor i. Madurai-master är nio år men har kunskap som om han vore gammal som stadens tempel. Idag berättade han att det hela tiden kommer upp nya städer i Tamil Nadu, de blir fler och fler sa han. Madurai går under många namn har han också berättat, the big village, är ett av dem. Man behöver inte åka många kilometer i någon riktning förens landsbygd och byar tar vid. Jag har definitivt mycket kvar att lära av honom, om staden, Tamil Nadu och Indien, tänker jag.

Efter första natten här vaknade jag upp men omkring 50 insektsbett av oidentifierad typ på vänster arm. För att lösa problemet har ett större myggnät och myggmedel inhandlats. Plötsligt håller de sig på lite tryggare avstånd. Men ett fortsatt surr talar om att de finns kvar. Ett världsligt problem. Men kastsystemet, den orättvisa och diskriminering som följer med det, hur arbetar man emot det? You can not blame the hand for what the mind is doing, sa mannen över palmbladet fyllt med ris och curry (jag har inte lärt mig namnen på maträtterna ännu). När ett system finns i såväl människors medvetanden som handlingar och tycks så svårt att bli av med, vad kan man göra då för att förändra? Imorgon är det dags att åka till Evidence för först gången, en organisation som jobbar med dessa frågor. Det ska bli roligt att äntligen komma dit och sätta sig in i arbetet. Det var vad jag hade tänkt säga med detta inlägg, som blev något längre än vad tanken var. Imorgon kanske jag får ångra den sena kvällen på balkongen, då myggorna trots allt verkar vilja göra mig sällskap. Ett stjärnfall syntes för en stund sedan på natthimlen och gatubelysningen gav precis upp med ett trött sprak. Nu får gatan klara sig själv. Madurai verkar säga till mig att det är dags att sova, jag tror jag tänker lyssna, så blir jag kanske vis en dag som han här i kvarteret.    

Lämna en kommentar

Under Uncategorized, Veronica Ahlenbäck