On the road i Tamil Nadu

Hej från ett svalt kontor i Madurai!

Jag (Johanna) och Ida som är på Evidence tillbringar mycket av vår arbetstid på kontoret men den senaste tiden har vi farit omkring en hel del och alla (!) kommande helger i februari är inplanerade med resor och utbildningar för människorättsaktivister i Evidence nätverk. Förra helgen gjorde vi och ett gäng från kontoret en roadtrip till Pondicherry där vi hann klämma in några timmars turistande mellan prisceremonier för Kathir (grundaren av Evidence), tal, möten, hembesök och intervjuer. En klar fördel med att resa runt med Kathir är att människor är mer intresserade av att fota honom än att fota oss. I Tamil Nadu är Kathir välkänd, särskilt bland aktivister och daliter, och när vi promenerade runt i Pondicherry satt affischer av honom uppe på husväggar lite överallt i stan (något vår chaufför tyckte var väldigt roligt; Kathir tyckte allt fokus på honom var mer generande).

Pondicherry

Vi tillbringade några dagar av julledigheten i Kochi i Kerala och nu när vi var i Pondicherry drog vi en del jämförelser mellan Fort Kochi och Pondicherry som båda är gamla europeiska kolonier med arkitektur som åtminstone ger mig lite Europalängtan. Men till skillnad från Fort Kochi – som jag tyckte kändes ungefär som ett indiskt Gamla stan – flöt den indiska och europeiska arkitekturen i Pondicherry mer in i varandra och kändes mindre turistigt.

Innan vi åkte tillbaka till Madurai hann vi med ett besök till Auroville som ligger strax utanför Pondicherry och är ett turistmål både för indier och västerlänningar. Det är svårt att beskriva exakt vad Auroville är men Auroville beskriver sig själv på sin hemsida som ”an ideal township devoted to an experiment in human unity.” Jag har aldrig varit på något liknande ställe förut och det är värt ett besök om man har vägarna förbi även om det för mig var svårt att komma undan känslan av att gå runt i en märklig korsbefruktning av kommersiellt turistmål, flummig nyandlighet och sektstad.

Matrimandir i Auroville

Den här veckan har vi varit på fältbesök runt Madurai och gjort intervjuer. Igår var vi ute hela dagen och började med att besöka byn Thenur som ligger knappt en halvtimme med bil utanför Madurai. I Thenur bor ungefär 7000 människor, varav 650 av dem är daliter. I Thenur, som i så många andra indiska byar, bor man uppdelad efter kasttilhörighet och vi besökte området där daliter bor. Vi blev välkomnade av en stor grupp människor som ställde fram stolar i skuggan av ett litet tempel och när vi hade satt oss ner började flera av dem att berätta om hur kastdiskrimineringen påverkar deras liv i byn.

En sjö strax utanför Thenur

Bostadsområdena för de olika kasten skiljs åt av vägar (i vissa byar byggs murar för att hålla människor från olika kast åtskilda) och daliter tillåts inte ha på sig smycken, fina kläder i silke eller skor i områden där kasthinduer bor. Kvinnliga daliter kan inte använda de gemensamma tvättutrymmena eftersom de riskerar att utsättas för övergrepp av kasthinduerna och de tvingas därför tvätta sig i floden där vattnet är smutsigt och förorenat. Det finns separata restauranger, separata begravningsplatser och separata ”tumbler systems”, och tills för två år sedan nekades daliter tillträde till templen i Thenur. Trots det här sa människorna som vi pratade med att situationen ändå långsamt blir bättre – diskrimineringen är fortfarande utbredd och synen på daliter som mindre värda är fortsatt djupt rotad hos många kasthinduer men de sa att det var värre för tjugo år sedan. Daliterna i Thenur är inte längre ekonomiskt beroende av kasthinduerna och unga daliter har bättre tillgång till utbildning och protesterar mer öppet mot förtrycket. Det är stora skillnader mellan generationerna: unga människor har vänner från olika kast men bland äldre människor är vänskap över kastgränserna betydligt ovanligare och det finns gamla kasthinduer som aldrig skulle släppa in daliter i sina hem.

Thenur

Flera av människorna som vi talade med var engagerade politiskt och det märks att aktivister gör stor skillnad för människors liv. Att daliterna i Thenur numera har tillgång till templen beror på att ett politiskt parti och civilsamhällesorganisationer – bland annat Evidence – uppmärksammade diskrimineringen och drev fram att samtliga människor i byn, oavsett kasttilhörighet, ska ha tillgång till templen.

Vid en av ingångarna till Thenur finns en stor väggmålning av framstående daliter, däribland Ambedkar, och vi fick berättat för oss att väggmålningen har orsakat konflikt med kasthinduerna och polisen i byn. De tycker inte om att dalitiska aktivister avbildas vid en stor väg i anslutning till byn och ifrågasätter varför Ambedkar porträtterats sittande med benen i kors. Varför är det konstigt att Ambedkar sitter med benen i kors? frågade jag och de förklarade att det är en ställning som signalerar makt – och det är provocerande när en dalit utstrålar makt.

Väggmålningen vid ingången till Thenur

Efter besöket i Thenur åkte vi vidare till en annan by och när vi körde över ett torg sa Meenakshi, en av våra kollegor, med låg röst att på det här torget är det förbjudet för daliter att vistas. Det var ett litet torg med träd och bänkar, några barn lekte vid en fontän, flera äldre män satt i skuggan av ett tak och vilade och drack te med varandra. Det såg fridfullt och lugnt och normalt ut. Vad händer om daliter går hit? frågade jag. Meenakshi skakade på huvudet. Bad things happen.

Jag och Ida hör, läser och pratar dagligen om kastsystemet i Indien med varandra och med våra kollegor men det är fortfarande svårt att ta in hur mycket det präglar det indiska samhället. Våra kollegor talar ofta om att det finns två Indien: ett för kasthinduer, ett för daliter. Under ett möte i Pondicherry sa vår tolk till mig och Ida att vi får se det riktiga Indien eftersom vi reser med Kathir och jobbar på Evidence. För utlänningar är den här uppdelningen mellan två olika Indien svår att få syn på, och jag har ofta tänkt att om jag hade rest till Indien som turist så hade jag förmodligen lagt märke till de ekonomiska klyftorna mellan människor och att män äger alla offentliga utrymmen men jag är inte så säker på att jag hade kunnat se att kastsystemet är närvarande hela tiden, överallt.

Det här är ett litet nedslag i min och Idas vardag i Indien där det händer så mycket hela tiden att det är svårt att summera allt till ett blogginlägg och hinna bearbeta och reflektera innan en ny våg av intryck kommer över en. Det är nästan exakt en månad kvar av vår tid här och jag försöker att inte tänka så mycket på det – det finns många personer och saker som jag saknar och längtar efter hemma (trottoarer! kaféer! pasta!) men det kommer bli väldigt tungt att behöva säga hej då till Madurai och till människorna som jag lärt känna och kommit nära här. Istället fokuserar jag och Ida just nu på hur vi ska packa inför helgens utbildning på en ”hill station” (uppe i bergen alltså) för att klara av kylan – vi tycker numera att allt under 27 grader är mycket kallt.

// Johanna

Utbildningsdag i kvinnors rättigheter

Hej, hej, hallå från Madurai! Nu har Johanna och jag (Ida) varit på Evidence i ungefär 1,5 månad. Mestadels av vår tid arbetar vi på Evidence kontor, men under helgen fick vi möjligheten att delta under en utbildning i kvinnors rättigheter för ca 35 kvinnor från olika distrikt runt om Madurai. Utbildningen varade under två dagar där föreläsningar blandades med diskussioner och gruppuppgifter. Vi deltog under den första dagen då kvinnorna fick lära sig om mänskliga rättigheter, ekonomiska rättigheter och kvinnor och barns utsatthet. Utbildningen anordnades av Evidence med inbjudna föreläsare från deras breda nätverk. Kvinnorna satt i en halvcirkel kring föreläsaren och vi bakom dem, med vår tolk för dagen – Lillian. Lillian studerar en master i social arbete i Madurai och har praktik på Evidence kontor en dag i veckan.  

Dagen började med att kvinnorna fick presentera sig en och en. De berättade vart de kom ifrån, något som de tyckte om och vad de arbetade med. Dagens utbildning är en av tre utbildningar som Evidence erbjuder kvinnor för att kunna verka som ledare och aktivister i byar runt om i Tamil Nadu. Några av kvinnorna kände vi igen från en tidigare utbildning om juridiska rättigheter, som vi deltog för några veckor sedan.  

Utbildningen inleddes med en föreläsning om mänskliga rättigheter. Kvinnorna gavs utrymme att diskutera och dela med sig av erfarenheter. Som ett exempel på dalitiska kvinnors utsatthet lyfte föreläsaren gängvåldtäkten som nyligen skedde i Hyderabad som har blivit en internationell nyhet. Våldsoffret var en dalitisk kvinna som blev bortförd, våldtagen och levande bränd. De anhållna och misstänkta gärningsmännen blev skjutna av polisen när de försökte rymma vid en konstruktion av mordet. Vid frågan om det var rättvist uppstår en diskussion där det rådde delade meningar. Föreläsaren lyfte frågan utifrån ett rättsperspektiv och poängterade att enligt mänskliga rättigheter har alla människor lika värde och lika rätt till rättvis utredning och rättegång.  

Elizhamutha som arbetar på Evidence kontor och hade ansvar för helgens utbildning, berättade för oss att hon fick börja morgonen med att ringa till flera kvinnor som anmält sig men inte dykt upp. Den senaste tiden har det regnat mycket i Madurai och vägarna är i väldigt dåligt skick, vilket försvårar för de som bor långt bort att ta sig till utbildningscentret.  

Kvinnors roll i familjen gör det svårt för dem att delta i utbildningar på annan ort. De har det yttersta ansvaret för hem och barn och behöver godkännande av sin man eller andra släktingar för att få delta. Behöver mannen arbeta, är det kvinnan som får stanna hemma med barnen eller som några av helgen deltagare – ta med sig barnen till utbildningen. Evidence vittnar om den utmaning det är att få kvinnor att delta i utbildningar och samhället i stort.  

Informationen kvinnorna fick under dagen kunde kännas ganska basal för oss, uppväxta i Sverige med universitetsutbildning. När kvinnorna vittnade om sina egna erfarenheter av orättvisa, men inte kunde redogöra för vilka rättigheter de har, blev det väldigt tydligt hur stora kunskapsklyftorna är. Evidence arbete är otroligt viktigt och det var häftigt att träffa dessa kvinnor som genom sitt engagemang bryter de mot de sociala normerna för att göra en skillnad.  

Vårt arbete på Evidence kontor med projektplaner, utbildningsmaterial och utvärderingar blir lätt väldigt teoretiskt och kan kännas långt ifrån de människor som Evidence arbetar med. Det var otroligt intressant att få se och ta del av deras praktiska arbete och möta de människor som är i slutet av kedjan.  

Framme i Madurai!

Vanakkam!

Efter en lång bussresa från Bangalore kom vi (Johanna och Ida) äntligen fram till Madurai tidigt på morgonen förra veckan. Vi åkte auto till huset där vi bor och chauffören lyckades på något sätt få in all vår packning (fyra stora väskor) i auton. Vi bor i en egen lägenhet ovanför Andal och hennes man som visar oss runt i staden och förklarar hur saker fungerar (som att stänga alla dörrar i lägenheten för att hålla ute myggen, att man måste koka mjölken innan man dricker den, och att man måste få en stämpel på kvittot när man har handlat mat).

Vi blev båda förvånade över hur stort och fint vi bor, med en takterass med utsikt över de färgglada husen. Det är lummiga kvarter med fågelkvitter som i kombination med luftfuktigheten får det att kännas lite som att bo i en regnskog.

Varje morgon blir vi hämtade av en chaufför som kör oss till kontoret i en auto. Chauffören är en familjevän till Andal och hennes man och han kör lugnt förbi alla kor, hundar, motorcyklar, bussar och autos ute på gatorna. Med indiska mått är Madurai en liten stad (som invånarna själva kallar för en by) med ungefär en miljon invånare men trafiken är ändå intensiv och högljudd. Vår lägenhet känns som en liten oas mitt i det här intensiva tempot.

Vi har börjat komma in i rutinerna nu och hittar hem genom rutnätet av smågator och hus och kan ge vägvisningar till autochaufförerna. Förhoppningsvis vänjer vi oss snart vid värmen och fuktigheten.

Hoppas ni vill följa oss i vårt arbete på Evidence under de kommande månaderna!

Johanna & Ida

Det dagliga arbetet för minskad ojämlikhet

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har vi bott här i södra Indien i snart två månader och det finns så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja och samtidigt kan jag inte komma på en enda sak att skriva om. Veckorna flyger förbi och liksom flyter ihop. Precis som det ju brukar vara när man kommer in i rutiner. Jag tänkte i alla fall försöka ge er en inblick i det dagliga arbete som Evidence gör och som vi är här för att lära oss mer av.

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på marginaliserade gruppers rättigheter. De arbetar främst för daliter (den självvalda benämningen på de grupper som tidigare kallats oberörbara eller kastlösa). Daliter står på botten av det hinduiska kastsystemet och den hierarkiska samhällsordning som systemet skapat. Extremt förenklat kan man beskriva det som att du föds in i ditt kast och därmed ”ärver” dina föräldrars och förfäders samhällsstatus. Möjligheterna att ta en annan väg i livet är kraftigt begränsade – särskilt om du är dalit.

Idag finns det lagstadgade rättigheter och kvoteringssystem för de mest marginaliserade, men samhället genomsyras fortfarande av en strukturell diskriminering och exkludering av daliter, som yttrar sig i olika former av förtryck och i att lagarna inte följs. Det är det här organisationer som Evidence försöker bekämpa.

IMG_7197
En bråkdel av alla ”case files” som ligger i högar på kontoret. Mapparna innehåller fall som Evidence har ingripit i – det rör sig om alltifrån sexuellt våld och mord, till barnarbete.

Evidences kontor ligger i norra Madurai, ungefär en halvtimmes promenad från vårt hus. Det är här vi spenderar varje vardag mellan tio och halv sex. Även om arbetet för mig och Lovisa är ganska koncentrerat till kontoret där vi sitter vid våra skrivbord och arbetar med kommunikationsuppgifter och annat så är det sällan en lugn stund här. Ständigt planeras och hålls olika aktiviter – alltifrån kampanjer för att lyfta olika frågor till utbildningar med de kvinnliga aktivister som Evidence mobiliserar över hela delstaten (läs Lovisas inlägg om ledarskapsutbildningen som vi var med på!). Till kontoret kommer det även dagligen besökare som söker rådgivning och stöd.

IMG_6305
Bilden är från ett möte i oktober med medlemmar ur ”Women Justice Forum”. Deltagarna kommer från olika byar i Madurai-distriktet och för på olika sätt kampen för dalitkvinnors rättigheter framåt. Den här dagen diskuterades det hur man kan mobilisera fler dalitkvinnor för att bilda en rörelse.

Ungefär en timme varje morgon ägnar teamet åt nyhetsbevakning. Många av de fall som organisationen tagit sig an har de först fått reda på genom sin dagliga granskning av tidningarna. Det har visat sig vara en effektiv metod trots att rapporteringen av brott mot marginaliserade är dålig och ibland vinklad. Även när en händelse inte nämns mer än genom en kortare notis kan teamet ganska snabbt urskilja om det finns mer till händelsen än vad som framgår. Då åker de till platsen för att ta reda på vad som hänt och för att erbjuda sina tjänster. Informationen som samlas in från deras ”fact-finding missions” används sedan i arbetet för att säkerställa att rättvisa skipas.

Ibland kräver en händelse att journalister sammankallas och då förvandlas plötsligt kontoret till en presskonferens. Det var fallet för lite mer än en månad sedan när en trettonårig flicka blev brutalt mördad av en man från ett ”övre” kast och såväl mediabevakningen som civilsamhällets protester lyste med sin frånvaro. Evidence kallade då till pressmöte för att sprida information om fallet och ett tjugotal journalister dök upp.

IMG_7217IMG_7192IMG_7206IMG_7203

Det är ett väldigt imponerande arbete som Evidence gör. Jag slås av det hela tiden. Det är inte bara deras handlingskraftiga sätt att motarbeta orättvisor genom att direkt ta sig an de grymmaste fall av våld och förtryck som inspirerar, utan även hur de öppet fördömer handlingar av inflytelserika samhällsmedlemmar och sätter press på och kritiskt ifrågasätter myndigheternas agerande. Allt detta samtidigt som de har siktet inställt på en långsiktig förändring. Även om visionen om ett jämlikt samhälle utan kastdiskriminering fortfarande är långt borta känns det som om arbetet som görs här tar oss lite, lite närmre. Om inte annat så är det tydligt att Evidence med sin blotta närvaro ger stöd och hopp till många.

Miriam

 

 

Festivalyra i byn med en miljon invånare

Vanakkam!

Nu har det gått över en vecka sedan vi, Lovisa och Miriam, kom med nattåget från Bangalore till delstaten Tamil Nadu och staden Madurai. Här ska vi praktisera på Svalornas partnerorganisation Evidence i 4 1/2 månad.

Den här första tiden har mest gått ut på att lära känna vår nya värdfamilj och stad. Här bor vi på ovanvåningen hemma hos vår handledare Andal och hennes man i norra Madurai, en kortare färd med autorickshaw (eller ”auto” som alla säger) från kontoret.

IMG_6183.pngHär är vi! 

Redan de första dagarna drog de med oss på flera olika aktiviter eftersom det just då pågick en hinduisk högtid som skulle firas med en festival. Det blev med andra ord några väldigt intensiva men roliga första dagar för oss!

Vi blev till exempel medbjudna hem till våra grannar som för högtiden hade ställt upp formationer med figurer av hinduismens gudar och helgon. Där fick vi blommor i håret och varsin tallrik med ätbara gåvor att ta med oss. Eftersom vårt kök ännu inte gick att använda tog vi tacksamt emot gåvorna.

IMG_6252.png
Framför huset tillsammans med vår handledare Andal och hennes man Yatheendaran

Mitt i all festivalyra tog värdfamiljen dessutom med oss till stadens centrum så vi kunde köpa på oss lite välbehövliga kläder. Området som vi bor i är ganska lugnt, så det var först när vi kom in till stadskärnan som vi förstod hur stor den här staden är. Den består i alla fall av ganska mycket mer än vad vi dittills hade sett, även om den i indiska mått mätt är relativt liten. Vår handledare skrattade en gång och sa att Madurai är som en stor by i jämförelse med de stora städerna.

Vi besökte även Meenakshi Temple – det enorma och närmare 2500 år gamla tempel som hela staden har byggts upp kring. Därinne köade besökare i timtal för att få komma in i templets mitt dit bara hinduer är välkomna. Vi fick nöja oss med att undersöka resten av templet, vilket i och för sig tog ett ganska bra tag det också, så mycket fanns det att se.

Madurai stad.png
Här kan man skymta två av de fem höga torn som utgör Meenakshi Temple 

Vi har fått lite tid att bekanta oss med våra nya kollegor på Evidence och deras arbete för daliters och ursprungsbefolkningars rättigheter och likabehandling. Daliter, som på svenska ibland har kallats kastlösa, befinner sig längst ned i det hinduiska kastsystemet. Förtrycket mot daliter har en flertusenårig historia och även om Indien är en sekulariserad stat som har lagstadgat emot den kastbaserade diskrimineringen så fortsätter den att existera.

Evidence intervenerar i många av dem fall där daliters rättigheter kränks. De samlar bevis och vittnesmål, bistår med juridisk hjälp, erbjuder stöd till överlevare, m.m. Sedan starten 2005 har de tagit sig an över 2 000 fall och kontoret är fyllt med pärmar i olika färger som innehåller både avslutade och oavslutade fall.

Evidence skylt
Ingången ut till vår nya arbetsplats!

Vi har börjat att så smått sätta igång med egna uppgifter men vad det kan vara får vi berätta mer om en annan gång!

Läs mer om situationen för daliter i Indien

The Madurai Experience

Del II – Kommentarer som lämnar avtryck

Igår deltog vi vid invigningen av ett flerdagars event som Evidence anordnat i samarbete med flera andra aktörer i området. Eventet startar och avslutas i Madurai och kommer däremellan hållas i olika byar och småstäder i delstaten och innefatta diverse aktiviteter. Temat är våld mot kvinnor och syftet är att sprida information och skapa medvetenhet kring de brott som dagligen begås mot kvinnor i landet.

Invigningsceremonin hölls på ett av stadens College och innehöll talare och uppträdanden från en musik- och teatergrupp som sedan ska resa runt och uppträda i byarna. När turen kommer till kvinnorättsaktivisten Ms. Burnad Fathima (SRED) ställer hon sig längst fram på scenen och blickar ut över den fullsatta aulan.

Who made you sit like this?” utbrister hon.

Jag som sitter längst fram med min tolk har inte sett när aulan fyllts och vänder mig nu för att blicka ut över publikhavet. Bakom mig sitter flera hundra studenter uppdelade, pojkarna på ena sidan av salen och flickorna på den andra. Ms. Burnad upprepar frågan och studenterna börjar skratta.

Your parents are not here… go, sit with your friends, sit with your lovers!” fortsätter hon.

image
Ms. Burnad Fathima under sitt tal till studenterna. (Bilden är lånad från dtnext.in)

Ett jubel uppstår bland studenterna som applåderar men samtidigt sitter kvar. Endast ett fåtal vågar byta plats och sätta sig bland sina klasskamrater av det motsatta könet. Ms. Burnad viger sedan sitt tal åt vikten av social förändring och att studenterna själva måste börjar ifrågasätta och förändra sina egna beteenden.

Sitting with friends and communicating with one another, without restrictions, can change mindsets. The discrimination starts with a mindset which leads to violence later.” säger hon.

Efter talet pratar jag med min tolk, Anne som läser social work på det College där vi befinner oss. Hon frågar mig hur jag ser på kvinnofrågor och jag berättar att det är något som är viktigt för mig och att jag som så många andra i mitt land är uttalad feminist. Hon frågar då om mina föräldrar stödjer det. Ja visst, svarar jag och berättar att mina föräldrar tycker som jag – att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att det är en generell hållning i Sverige. Jag frågar henne vad hon har för intresseområden och vad hon vill fokusera på efter sin examen. Hon säger att hon vill arbeta med barn. Sen berättar hon att hon egentligen också tycker att kvinnofrågor är viktiga men att hennes föräldrar inte tillåter att hon engagerar sig inom det området.

Samtalet får ett abrupt slut då jag måste vidare till nästa punkt på dagordningen men jag bär med mig dessa två kvinnors kommentarer. Den ena – efterlängtad och hoppingivande, den andra – en återspegling av den verkligheten och de hinder som fortfarande finns för det som borde vara självklart.

Hälsningar från Norden!

Jeans, rena gator, tystnad och lite snö det är så vardagen ser ut för mig just nu. Inte precis den vardagen jag levt i under de senaste fyra månaderna i Indien. Nej, jag är tillbaka i kalla, vintriga Norden. Beslutet att åka tillbaka tidigare var inte lätt men i slutändan det bästa. Hälsan är alltid i främsta rum, eller hur?! Precis som min kollega Emilia har jag drabbats av denguefeber, en av de jobbigaste sjukdomarna jag drabbats av. Det känns helt absurt att både Emilia och jag hade oturen att drabbas av denguefeber. Att återvända hem har varit lite konstigt. Att äta med gaffel och kniv igen, att det finns toapapper på toaletten, att man kan dricka kranvatten samt att det är tyst och nästan folktomt på gatorna känns konstigt. Men visst, det har varit trevligt att träffa nära och kära.

Även om praktiken kanske inte blev precis som jag hade tänkt mig är jag mycket tacksam för de senaste fyra månaderna. Att få bo i Tamilnadu, en delstat jag aldrig besök innan och lära mig mycket om kulturen där har varit fantastiskt. Att även få lära känna nya fantastiska människor, lära mig mera om Evidences arbete och fått nya kunskaper i hur man skall göra utvärderingar och projekt planer har varit toppen. Jag är tacksam för precis allting, धन्यवाद (dhanyawad dvs. tack på hindi)! Förhoppningsvis ses vi snart igen, Indien!

/Michaela