Etikettarkiv: Djur

Har ni inga gatuhundar alls?

Att reflektera över likheter och olikheter mellan samhällen är något som jag fått mycket tid till de senaste månaderna. Därför kommer jag nu berätta lite över mina tankar om skillnader i syn på djur och trafik samt vad jag tror mig ha för nytta av att gå runt och tänka på detta.

När jag i oktober flyttade till Pastapur var ett av mina första intryck att det fanns så otroligt många djur. Överallt. Apor, hundar, bufflar, kossor, getter och höns för att nämna några. Alla gick dessutom runt fritt. Vi delar även vårt hus med ödlor, ekorrar, myror, paddor, kackerlackor och antagligen råttor (dessa har jag svårast för, men har endast sett spår av dem, så låtsas som att de inte finns). I början tyckte jag det var lite småjobbigt. Nu, några månader senare, har jag vant mig och tycker oftast att det är ganska mysigt – bortsett från råttorna och det faktum att jag fortfarande ibland blir rädd för både apor och hundar.

Kontrasten till Sverige känns ännu större när jag hör hur personer här reagerar när jag berättar hur vi har det hemma.

-Har ni inga gatuhundar alls? Vad händer om ni ser en lös hund? Ringer ni polisen?!

Det händer att de även börjar reflektera vidare över varför vi hägnar in vår boskap och sätter koppel på hundarna.

-Varför ska människan vara den enda varelsen som får leva fritt? Varför skulle vi inte kunna samexistera?

Trafiken är ett annat samtalsämne där kontrasterna snabbt uppenbarar sig. När jag berättar om vårt ordningsamma land där alla bilar kör på rad och en har hjälm på sig när en kör motorcykel är en vanlig reaktion att det är bra men låter ganska tråkigt.

-Så blir inte livet tomt och tråkigt när man måste följa alla regler och organiserar bort allt som är jobbigt och roligt? Visst, vissa lagar kanske är bra, men när det gäller dem som inte är bra? Och som dessutom har fattats av någon som jag inte har något alls att göra med?

Att få lite andra perspektiv på ens egna samhälle tycker jag är väldigt spännande. Hur saker som jag ser som självklara är jättemärkliga för någon annan. Kanske ligger det något i deras tankar om oss. Även sociologen, filosofen och nationalekonomen Max Weber skrev i början av förra seklet om hur byråkratiseringen och rationaliseringen av vårt samhälle har gjort livet tomt och meningslöst och satt människan i en mental järnbur som hindrar henne från att leva livet fritt och till fullo.

Riktigt så illa tror jag dock inte det behöver vara att leva i Sverige. Jag tror att vi kan finna vägar och mening trots att alla bilar kör på rad, hundar går i koppel och att vi oftast följer svenska lagen till punkt och pricka. Men kanske behöver vi ibland påminna oss om att saker och ting inte alltid måste vara precis som det alltid varit, att våga tänka själva, att tänka nytt. Att inte alltid falla tillbaka på gamla mönster och system utan ifrågasätta för att se om de fortfarande håller. Att inte vara rädd för det främmande, att komma ihåg att det finns dem som tycker annorlunda och att vår åsikt inte alltid är den rätta. Att när jag ser en raggig gatuhund ser en annan en fri varelse. Någonstans måste vi ju kunna mötas. Dela våra perspektiv och synsätt. Sedan finner en kanske fortfarande att sitt eget svar är bättre, men att stanna upp, våga reflektera och ifrågasätta var vi är på väg kanske ändå kan leda till någon slags rikare och meningsfullare vardag.

Lämna en kommentar

Under DDS, Lisa Rådbo, Uncategorized

Djur i Madurai

När jag förberedde mig för att åka till Indien, ett land som jag inte varit i tidigare, hade jag en massa tankar om hur livet skulle vara när jag kom fram till Madurai. Jag funderade över de sjukdomar som jag skulle tänkas drabbas av, de turistfällor som jag verkligen ville undvika och hur säkert det var i området där jag skulle bo. Något som dock aldrig upptog min tankeverksamhet var vilka djur som jag skulle kunna tänkas stöta på. Jag skulle ju bo i en stad med 1,5 miljoner invånare, så det jag var förberedd på var mygg och en och en annan ko. Det jag nu har märkt är att trots att vi inte är ute på landsbygden så finns det djur överallt här i Madurai, inklusive lägenheten där jag bor.

Det första djuren som jag ser på morgonen, när jag öppnar fönstret i mitt rum, är ekorrar som springer runt på trädstammen mitt emot huset. När jag sedan tar cykeln till jobbet ser jag korna som mycket nöjda ligger och slumrar precis bredvid vägkanten. De håller alltid till vid samma väg och har aldrig så mycket för sig. Lite närmare kontoret finns getterna som lite argsinta struttar runt. De låter mig nästan komma så nära att jag kan röra de små killingarna, men blir sedan rädda och springer iväg. De äter allt de kommer åt och rotar ivrigt runt i sophögen bredvid vägen för att sedan tugga i sig lite kartong. Sedan, på vägen hem från jobbet, ser jag de djur som jag inte är lika förtjusta i, gathundarna. Efter en bråkig natt ser de riktigt tilltufsade ut,  de har tappat delar av pälsen, är magra och spenarna är utslitna efter åtskilliga kullar med valpar. Den oroväckande tanken att de har rabies gör att undviker dem till varje pris och tar omvägar för att inte möta en flock i en mörk gränd. När jag sedan lyckats ta mig hem till lägenheten öppnar jag dörren till badrummet och möts av kackerlackor, ödlor och myror. Den första sorten jagar jag med en toalettborste men de två andra låter jag vara, de små ödlorna är ofarliga och deras underliga kroppar roar mig på något vis. 

Kor

image (5)

Odla

Jag har nu vant mig vid dessa djur men igår fick vi en ny besökare i våran lägenhet, en som jag inte ville jaga med en toalettborste eller bara låta vara kvar i huset. Det var en orm. Den var inte så stor, tre till fyra decimeter lång och två centimeter bred. Den överraskade mig när jag var mitt uppe i att tvätta kläder på balkongen och tog då chansen att smita in i vårat kök. Detta djur, som jag någon gång sett i de svenska skogarna, var för mycket för mig att hantera på egen hand. Jag ringde en vän som kom till min räddning. Min vän trodde dock inte att det var en orm utan gick självsäkert in i köket,  men ryggade snabbt tillbaka och såg lika rädd ut som jag kände mig. Det finns ett talesätt om ormar på tamil som involverar en armé på väg ut i strid men när de såg en orm så vände de om och sprang hem. Min vän sprang inte iväg, utan använde istället en metod för att få bort ormen som jag inte vill sänka ert sinne med att berätta.

Jag har nu lite mindre än en månad kvar bland dessa djur, men om detta var den första ormen på tre månader så var det förhoppningsvis också den sista fram tills dess att jag åker hem.

Lämna en kommentar

Under Sofia Olsson