PROJEKT KITCHEN GARDEN!

Nytt projekt i vårt fina hem i Pastapur! 

Vi har med hjälp av personal från forskningscentret KVK (samarbetspartner till DDS) påbörjat en så kallad kitchen garden. Det är precis som det låter, nämligen en köksträdgård. En lättillgänglig och behändig yta där en kan odla diverse kryddväxter, frukter och grönsaker. Vi har turen att under dessa 5 månader i Indien bo i ett hus med en tillhörande trädgård!! Majoriteten av trädgården består av ganska hård packad röd jord vilket har krävt ett litet tillskott av en mer mullrik jord samt flertalet händer att förbereda jorden för plantering. 

För den som inte är särskilt berest inom olika jordarter kommer här en väldigt kortfattad redogörelse. Det finns olika varianter av jordar och alla har sina egna egenskaper så det kan vara en bra början att få en bra överblick över jorden innan en börjar odla. Här i distriktet Telangana arbetar de främst med röd eller svart jord varpå dem har olika texturer, som luftig, lerig, torr, sandig, hårt packad eller mullrik. Beroende på textur och jordart så gynnar det olika typer av växter och grönsaker. Så återigen, undersök jorden innan du väljer växter och sätter på dig arbetshandskarna. 

Hur en kitchen garden ser ut är valfritt men vi har valt att arbeta med upphöjda odlingsbäddar istället för att bilda en klassisk rabatt. Vanligt förekommande för upphöja bäddar är att rama in själva bädden vilket, enligt vissa, ger en mer estetisk utformning av trädgården. Den kan också ge intrycket av en mer städad trädgård, vilket verkar vara ett ganska populärt riktmärke för trädgårdar i vårt kära nordiska land Sverige. Ett billigt och användbart sätt är att använda sig av pallkragar. Det kan ses som en mobil odlingslåda som finns i olika storlekar. Beroende på djupet som växterna och grönsakernas rötter kräver för att växa så bestämmer det också hur många pallkragar du behöver stapla på varandra. Här kan också kreativiteten flöda och det går utmärkt att använda sig av diverse restprodukter, som plåt, trä, tegel och dylikt. Men det absolut billigaste alternativet är, om odlingsmark finns tillgänglig, att odla direkt på den befintliga platsen. Då skapar det också ett större näringssystem till närliggande växter. Med rätta medel och metoder så gynnar det mikroorganismerna i jorden vilket ger en positiv påverkan på jorden du odlar i, jorden och växtlighet runtomkring samt det som odlas. Om ätbara produkter odlas blir även kropp och knopp glada över de goda bakterier som de får arbeta med. För att öka processen i jorden kan en använda sig av jordförbättring i form av bla.a. kompostering, vätska från den populära bokashi-komposten eller (som jag har fått lära mig här) fermenterad buttermilk. Allt detta tillreder du själv och strör över, vattnar eller sprayar dina odlingar med. 

Vattnas bör det, annars det

Vi har, som bilden ovan visar, inte någon ram utan vi odlar direkt i jorden. Det som hittills har planterats är tomater, blomkål, vitkål och den indiska varianten av aubergine som går under namnet bendakaja. För varje dag lär vi oss om nya grönsaker och annat ätbart och jag försöker så gott jag kan följa vår kära Kommlama i köket när hon förbereder mat åt oss. Eftersom hon endast använder ekologiskt och lokalt producerade produkter är det extremt tillfredsställande att utifrån fältbesök se hur dessa växter och grönsaker odlas, för att sedan få se dem på tallriken och tillslut få ÄTA. Ännu roligare är att vi nu faktiskt har fått ett litet projekt hos oss där vi förhoppningsvis kan få skörda en liten skara SUPERNÄRODLADE grönsaker och blad. Nästa steg på agendan är att med hjälp av frön så olika varianter av ”leafy greens”. De kan liknas med bladgrönsaker som kål, spenat, mangold m.fl och dessa planeras att odlas i den främre delen av trädgården. Hur detta projekt kommer utvecklas återstår att se då vi efter lite mer än en månad här på plats har insett att arbetsklimatet är starkt betonat av ordet flex. En klassisk dag kan beskrivas med att de två aktiviteter som var planerade för dagen utvecklas till ytterligare tre projekt eller ett helt och hållet annat schema med andra uppgifter. Dagarna blir med andra ord inte som de från början var planerade. Detta kan till en början ses som annorlunda, lite roligt och uppfriskande men efter ett tag kan det stundvis vara en aning frustrerande. Därför kan projektet ”plantering av leafy greens” dra ut på tiden. MEN bättre sent än aldrig och helt plötsligt står några personer i trädgården, som man aldrig träffat innan, redo att gräva, och vips! så är det gjort. 

En rolig, eller snarare komisk, detalj är att i allt grävande för den kommande växtligheten så har två vattenledningar kapats. Detta har resulterat i att vatten som används dels av oss, men också från grannar, har bubblat upp från jorden och mer eller mindre istället skapat tre spontana dammar. Bör nämnas att detta var mycket temporärt och problemet är med egna nödlösningar nu säkerställt. Men vattentillgången är någonting en inte bör ta för givet då vi vissa daga har haft slut på rinnande vatten i huset. Att mysduscha både morgon och kväll är inte att rekommendera. Själv är jag numera en person som använder dusch 2-3 gånger i veckan (hårtvätt inkluderat en gång i veckan). 

Det här var allt för denna gång och nu ska denna lortiga själ gå och ta sig an den hink tvätt som påbörjades imorse, och som avbröts på grund av vattenbrist. Jag och Cecilia har nu fått en guidad tur till den lokala brunnen där grundvattnet pumpas upp. Så nu kan vår vattentank förhoppningsvis förse oss med en gnutta vatten idag. 

Allt gott från mig och DDS!

Matilda Evensen

Köksträdgårds-workshop och Eco Bazaar

En vanlig arbetsvecka i Indien är mellan måndag till lördag, så på söndagar har vi chansen att vara lite lediga och möjlighet att utforska regionen där vi bor på egen hand. Vi på DDS befinner oss på landsbygden i Telangana i centrala Indien där utbudet på helgaktiviteter betas av fort – därför blev vi extra glada när våra kollegor föreslog att vi skulle hänga med till Eco Bazaar.

Eco Bazaar är en nystartad marknad med hållbarhetsprofil som hålls i utkanten av storstaden Hyderabad en gång i månaden. Marknaden anordnas av Disha Collective (en organisation som samarbetar med DDS) och marknadsstånden, caféerna och mötesplatserna ryms på deras lummiga arbetsplats, en grön oas inklämd i ett bostadsområde.

Curryplanta

Jag och mina praktikantkollegor hade bara hunnit ta några steg in på marknaden innan en ung kvinna i vår egen ålder kom fram och introducerade oss för platsen och pekade på de olika stationerna med aktiviteter. ”The Ediable Kitchen Garden Workshop starts in 5 min, would you like to participate?” frågade hon. Jag (Cecilia som skriver detta inlägget) har det senaste året själv samodlat på en kolonilott hemma i Stockholm med några kompisar och tycker att köksväxter är jätteintressant. Därför var beslutet att registrera mig och betala 500 rupies för workshopen snabbt avverkat, och jag gick raskt upp för trappan till den stora trädkojan där workshopen skulle hålla till. Uppe bland trädkronorna satt redan ett trettiotal deltagare i en halvcirkel på kuddar med anteckningsblock och mobilanteckningar i högsta hugg. Vinden brisade välbehövligt och den lummiga miljön satte en rofylld ton trots att vi var precis bredvid en högljudd trafikerad väg.  

Under presentationsrundan framgick det att de flesta av deltagarna bor i Hyderabads mer välbärgade bostadsområden, att de var intresserade av hållbarhetsfrågor och att kunna odla för eget bruk. Tidigare erfarenheter av odling varierande, somliga hade odlat i flera år medans de flesta var nybörjare. Majoriteten ville komma igång med köksodling på deras balkong/terrass för att minska på deras matsvinn och ha mer koll på matens ursprung. Det ställdes mycket frågor i början, framförallt om vad de mest hållbara materialen var, hur en undviker plast i största möjliga mån samt varför det är så himla svårt att lyckas med att odla koriander.

”Köp inte för mycket nya redskap och material i början – det är mycket bättre att använda de saker som ni redan äger” rekommenderade workshopledaren Srhjana, som tillsammans med två vänner bedriver en ideell förening som skapar köksträdgårdar i skolor i Hyderabad. Srhjana är en erfaren hemmaodlare, bokashifantast och förespråkare av allt hållbart som håll workshopen tillsammans med bonden Anand. Innan vi började pratade Srhjana lite om Hyderabads problematik kring skräphantering, och vikten av att återanvända det som redan finns i hemmet och närområdet innan det slängs i soptunnan. Dessutom passade hon på att rekommendera menskopp som ett mer hållbart alternativ till tamponger och binder, och att en var välkommen att fråga mer om menskoppar efter workshopen. Alla deltagare nickade instämmande till de olika hållbarhetsrekommendationerna.

En komposteringsmetod som presenterades under workshopen, som jag inte var bekant med innan var Khambha. Komposteringsmetoden är populär i indiska hushåll då den är lätthanterlig, behändig och snygg. Khambhan består av tre stycken terrakottakrukor som staplas ovanpå varandra, och är därför perfekt att ha stående i köket då den inte tar upp så mycket plats. Komposteringen består av hälften vegetabiliskt matavfall (grönsaker och frukt) och andra hälften brunt avfall (förmultnade löv). Materialen varvas i olika lager av vegetabiliskt matavfall och löv, och komposten ska stå under lock samt mixas dagligen. Själva processen tar ca 40–60 dagar och är ett perfekt sätt att förvandla matavfall som grönsaksblast och löv i trädgården till frodig jord.  

Med den egenkomposterade jorden har Hyderabadborna lyxen att kunna odla mängder av grönsaker, frukt och kryddväxter året runt. Beroende på säsong går det att odla: lök, tomater, chilis, kryddväxter, spenat, potatis och en mängd olika lokala grödor. Det är endast utrymme och fantasi som sätter stopp för vad som är möjligt att odla på balkongen eller terrassen. Hemmavid befinner jag mig i växtzon 3, som tillåter några månaders växtsäsong per år – milt sagt är jag lagom avundsjuk kring möjligheten att kunna odla året om.

Solmogna ekologiska tomater

Jag är glad över att jag hoppade på workshopen med kort varsel, det gjorde besöket på Eco Bazaar mer meningsfullt. Det var intressant att se, och höra, storstadsbornas anledningar till varför de var intresserade av köksträdgårdar, samt lära mig mer om hur stadsodling kan gå till i Indien. Många utav odlingsmetoderna och grödorna som togs upp under workshopen är sådana som även fungerar i Sverige, trots att det är helt olika odlingsförutsättningar. Dessutom uppskattade jag betoningen av tillgängligheten för stadsodling – det behöver inte vara kostsamt. Folk som pysslar med odling brukar, av egen erfarenhet, vara mycket bjussiga att dela med sig av tips/grödor/frön/mat/verktyg/kaffe, vilket även var intrycket jag fick här. Workshopledarna delade med sig att av sina telefonnummer och uppmanade deltagarna att whatsappa dem om de skulle ha några funderingar. Med tanke på hur många frågor som ställdes under passets gång kan jag tänka mig att deras inboxar inom kort är fyllda till bredden …

Väl tillbaka i Pastapur på måndagen var vi med på veckomötet med samtliga i personalen. Vi praktikanter får alltid berätta vad vi har gjort den senaste veckan. Jag nämnde i förbifarten att jag hade varit med på en köksträdgårds-workshop, och i samma ögonblick säger vår chef Sateesh ”Great, lets create a kitchen garden in the guest house!”

Sagt och gjort, nu är all jord upp-och-nervänd i vår trädgård. Fortsättning följer i nästa inlägg!

/Cecilia

Har ni inga gatuhundar alls?

Att reflektera över likheter och olikheter mellan samhällen är något som jag fått mycket tid till de senaste månaderna. Därför kommer jag nu berätta lite över mina tankar om skillnader i syn på djur och trafik samt vad jag tror mig ha för nytta av att gå runt och tänka på detta.

När jag i oktober flyttade till Pastapur var ett av mina första intryck att det fanns så otroligt många djur. Överallt. Apor, hundar, bufflar, kossor, getter och höns för att nämna några. Alla gick dessutom runt fritt. Vi delar även vårt hus med ödlor, ekorrar, myror, paddor, kackerlackor och antagligen råttor (dessa har jag svårast för, men har endast sett spår av dem, så låtsas som att de inte finns). I början tyckte jag det var lite småjobbigt. Nu, några månader senare, har jag vant mig och tycker oftast att det är ganska mysigt – bortsett från råttorna och det faktum att jag fortfarande ibland blir rädd för både apor och hundar.

Kontrasten till Sverige känns ännu större när jag hör hur personer här reagerar när jag berättar hur vi har det hemma.

-Har ni inga gatuhundar alls? Vad händer om ni ser en lös hund? Ringer ni polisen?!

Det händer att de även börjar reflektera vidare över varför vi hägnar in vår boskap och sätter koppel på hundarna.

-Varför ska människan vara den enda varelsen som får leva fritt? Varför skulle vi inte kunna samexistera?

Trafiken är ett annat samtalsämne där kontrasterna snabbt uppenbarar sig. När jag berättar om vårt ordningsamma land där alla bilar kör på rad och en har hjälm på sig när en kör motorcykel är en vanlig reaktion att det är bra men låter ganska tråkigt.

-Så blir inte livet tomt och tråkigt när man måste följa alla regler och organiserar bort allt som är jobbigt och roligt? Visst, vissa lagar kanske är bra, men när det gäller dem som inte är bra? Och som dessutom har fattats av någon som jag inte har något alls att göra med?

Att få lite andra perspektiv på ens egna samhälle tycker jag är väldigt spännande. Hur saker som jag ser som självklara är jättemärkliga för någon annan. Kanske ligger det något i deras tankar om oss. Även sociologen, filosofen och nationalekonomen Max Weber skrev i början av förra seklet om hur byråkratiseringen och rationaliseringen av vårt samhälle har gjort livet tomt och meningslöst och satt människan i en mental järnbur som hindrar henne från att leva livet fritt och till fullo.

Riktigt så illa tror jag dock inte det behöver vara att leva i Sverige. Jag tror att vi kan finna vägar och mening trots att alla bilar kör på rad, hundar går i koppel och att vi oftast följer svenska lagen till punkt och pricka. Men kanske behöver vi ibland påminna oss om att saker och ting inte alltid måste vara precis som det alltid varit, att våga tänka själva, att tänka nytt. Att inte alltid falla tillbaka på gamla mönster och system utan ifrågasätta för att se om de fortfarande håller. Att inte vara rädd för det främmande, att komma ihåg att det finns dem som tycker annorlunda och att vår åsikt inte alltid är den rätta. Att när jag ser en raggig gatuhund ser en annan en fri varelse. Någonstans måste vi ju kunna mötas. Dela våra perspektiv och synsätt. Sedan finner en kanske fortfarande att sitt eget svar är bättre, men att stanna upp, våga reflektera och ifrågasätta var vi är på väg kanske ändå kan leda till någon slags rikare och meningsfullare vardag.

När ”Miles for Millets” kom till stan

När man talar om millets, vilket vi gör väldigt ofta här på DDS, så kommer ofta hälsoaspekten av millets upp. Idag är ris stapelföda i Indien och det äts dessutom mycket friterat och oljebaserad mat, samt att växande inkomster även ökar intaget av snabbmat och processerad föda. Bristen på näringsriktig mat diskuteras i termer av stillasittande jobb och övervikt inom medelklassen och undernäring för de med tungt kroppsarbete. För att uppmärksamma millets och en hälsosam livsstil arrangerar Millets Foundation den 13 dagar långa löpturnén ”Miles for Millets” och för några veckor sedan kom de till Zaheerabad.

”Miles for millets” består av en grupp löpare från Bangalore som springer en halvmara i och runt flertalet städer i olika regioner där frivilliga också kan sluta upp och springa med dem. I en mindre stad som Zaheerabad är löpare ingen vanlig syn, än mindre personer med löparskor och tighta löparbyxor, varför vi såklart blev exalterade över detta besök. På grund av värmen så visade det sig dock att löpningen ägde rum redan kl.06 på morgonen när vi fortfarande log och sov, vilket gjorde att vi missade detta tillfälle att galoppera runt Z-bad. Vi kunde däremot delta i efterföljande manifestation med 50-talet kvinnliga millets bönder som DDS arrangerade.

img_3782

Med sång, dans och plakat med slagord om fördelarna med millets och krav om lika rättigheter och stöd för bönderna som odlar dem, tågade manifestationen längs Zaheerabads huvudgata och fick många nyfikna blickar från förbipasserande. Känslan av att tillsammans ta över gatorna och höja rösten för dessa hårt arbetande kvinnor var överväldigande. Blandningen av människor som samlats för att uppmärksamma millets, både kvinnorna som odlar dem samt folk från den urbana medelklassen i Bangalore som äter dem, gav ett tydligt exempel på vikten av att stad och land möts, konsumenter och producenter.

Efter den timmeslånga marschen i stekande sol nådde vi manifestationens slutpunkt där ett flertal talare diskuterade vikten av millets och dess många fördelar. Vi är sedan tidigare inbitna anhängare av denna gröda och förhoppningsvis har ännu några fler fått upp ögonen efter denna manifestation och löpturné.

Foton: Elin Gidlöf

Vad är stad och vad är land?

På vår praktik och i Svalornas arbete så pratar vi ofta om “rural development” dvs landsbygdsutveckling. Man brukar säga att de fattigaste människorna idag till största del bor i rurala områden och att många fortfarande är beroende av jordbruk för sin försörjning. Men vad är egentligen landsbygd? Är det bara dem som bor på landet och som bedriver jordbruk som passar in i definitionen? På plats här i Indien och hos vår organisation DDS som arbetar med främst kvinnliga jordbrukare så kommer vi ständigt i kontakt dessa bönder och vi bor även utanför byn Pastapur där DDS har sitt kontor. Vi har haft möjligheten att resa mycket under vår tid här i Indien, dels till DDS andra kontor i Hyderabad, som ligger ca 10 mil och tre timmar härifrån samt till andra större städer så som Delhi och Bangalore. Det blir väldigt tydligt när vi kommer hem från de större städerna med mycket trafik och föroreningar att vi bor på landet. Till vårt hus går det bara steniga och gropiga sandvägar och ibland tittar grannens kossor eller höns förbi. Samtidigt har vi industristaden Zaheerabad bara en 15-minuters rickshawtur bort, där det finns både några restauranger, en tjusig sari-butik och ett Supermarket där det finns både snabbkaffe och jordnötssmör. Vi möter våra kollegor som också är ute hos partnerorganisationer med Svalorna, men som bor uppe i Himalaya där det tar långt fler timmar att ta sig till närmaste storstad och nerför bergen, men vilka kan dricka vattnet direkt ur kranen och har tillgång till varmvattenberedare. Så vad är det egentligen som definierar vad som är landsbygd? Är det avståndet till närmsta storstad, eller är det tillgången till infrastruktur och resurser så som vatten? Idag när internet finns nästan överallt, kan kanske tillgången till teknisk infrastruktur också kan räknas in när man funderar över vad som egentligen är landsbygd? Landsbygden sätts ofta i motsats till staden och det urbana; det som ses som långt borta och utanför. I Sverige har ofta diskussioner tenderat att prata om landsbygd i negativa ordalag och som i Indien så har heller inte stat eller regering investerat eller satsat på landsbygden. Ny-förälskelsen och tilltron till staden och dess effektivisering har tagit all uppmärksamhet, och ofta har resterande delar av länderna fallit lite i glömska.

Det finns många typer av landsbygd och kanske är det dags att försöka nyansera bilden av vad som egentligen är ruralt. Dock är det högst relevant att se hur stad och land är sammankopplat och att båda behövs för att kunna leva hållbart. Hur skulle städer överleva om det inte finns en landsbygd som producerar mat? Om de mellanstora städerna med industrier inte tillverkar den teknik som gör att folk snabbt och smidigt kan ta kollektivtrafiken i staden? Eller om det inte finns natur som tillhandahåller alla resurser och mineraler för att tillverka de nya smarta telefonerna och den el som gör att de fungerar? Allt är kopplat och beroende av varandra varför det också är viktigt att satsa och ta hand om människorna som lever på båda platserna. Det kan vara svårt att se hur nära sammankopplade de två är när man endast tänker i motsatser och skillnader. Både inom länder när vi pratar stad och landsbygd, men även i ett globalt sammanhang när vi diskuterar nord och syd. Det handlar om utvecklingsfrågor i båda kontexterna. Detta visar också på att situationen i Indien kan relateras till Sverige och att det många gånger är liknande problem och utmaningar vi står inför, samma strukturer som kommer igen.

Det handlar också om att behålla diversitet och småskalighet i en tid av växande centralisering, både när det gäller matproduktion och men också när det kommer till människors tankar och idéer. Allt och alla behöver inte vara lika och samma, det måste finnas förutsättningar för alla att kunna klara sig och leva. Kanske är det inte en tydlig definition och klar bild av vad som egentligen är landsbygd som behövs, utan ett accepterande av att det finns en stor mångfald och komplexitet, där allt och alla tjänar sitt syfte. Och där alla har rätt att få samma möjligheter, oavsett var de bor och lever.

Foto: Elin Gidlöf

 

Vem har rätt till det offentliga utrymmet?

Att vara en längre tid på en och samma plats kan få en att lägga märket till nya saker och leda till tankar och reflektioner man kanske inte lika ofta har hemma i sin vardagliga sfär. Under de veckor som vi nu har varit i Indien har jag tänkt mycket på möjligheten att kunna röra sig fritt i det offentliga rummet. I Sverige är jag som kvinna van vid att kunna röra mig relativt fritt och kunna vara på de flesta gemensamma platser som finns. Det blir dock väldigt tydligt att det främst är männen som tar plats i det offentliga rummet här. Visserligen är det kanske lite märkligt att, som de hurtiga svenskar vi är, envisas med att promenera till jobbet eller stan hela tiden. Men när vi gör detta så märker man att det är män som sitter ute vid tekioskerna, män som kör mopederna och motorcyklarna, män som hänger vid restaurangerna, män som socialiserar vid butikerna. Det blir speciellt tydligt i en mindre stad som här i Zaheerabad, där vi är och det blir väldigt tydligt då vi som tre ensamma västerländska kvinnor kommer och tar plats i detta offentliga utrymme. Det är inte konstigt att man på besök i ett annat land får nyfikna blickar och uppmärksamhet, men när så stor del av de många blickarna kommer från män så blir avsaknaden av kvinnor så påtaglig att det också blir en konkret känsla som nästan går att ta på. Både när vi är på stan för att uträtta ärenden eller när vi går till och från kontoret på vardagarna.

Vad spelar det då för roll vem som rör sig i det offentliga rummet? Jag är en av de feminister som alltid argumenterat för att även det privata är politiskt., att det inte endast är jämn könsfördelning och representation som räknas, utan att vi också måste arbeta med normer och värderingar och maktförhållanden mellan könen även i hemmet. Möjligheten att kunna röra sig fritt och ta del av det offentliga rummet blir på något vis som en bro mellan det privata och offentliga/representativa. För hur påverkar det en persons möjlighet att kunna göra sin röst hörd om hon i sin vardag endast är begränsad till hemmet? Vad gör det med demokratin och kvinnors möjligheter att kunna delta i offentliga sammanhang och beslutsprocesser i samhället?

När vi är i Indien jobbar vi med DDS, en organisation som arbetar med att stärka kvinnor genom att stödja dem att ta kontroll över matproduktionen och därmed säkra en försörjning och inkomst. Alla dessa otroligt starka och hårt arbetande kvinnor som sitter på så mycket kunskap och många erfarenheter, och ändå är uppdelningen så tydlig när politikerna kom till organisationen för att ta del av firandet av World Food Day. Där sitter de kvinnliga lantbrukarna som tar hand om jordbruk, familj och hushåll och in kommer politikerna som har de traditionella maktpositionerna i samhället och de är alla bara män. DDS arbetar också med media och videoproduktion som ett sätt att nå ut med kvinnors historier och berättelser, och flera av de som arrangerar och dokumenterar evenemanget från organisationens sida är kvinnor. Men pressen som kommer och bevakar eventet utifrån är alla bara män. Det blir det återigen så påtagligt och visar hur otroligt viktigt DDSs arbete är. Den tydliga uppdelningen av vilka som traditionellt har den officiella makten.

Sverige brukar kallas ett av de mest jämställda länderna i världen, men även där går det att se liknande strukturer. Kvinnor får till exempel från tidig ålder lära sig att vara vaksamma när vi går hem ensamma på kvällar och nätter. Om vi är ”utmanande” klädda får vi också eventuellt i händelse av hot och våld ofta skylla oss själva. Det är inte männen som ska sluta begå brott och övergrepp, utan kvinnor som ska hålla sig inne och anpassa sig för att undvika att detta ska ske, vilket innebär ett kompromissande av trygghet och begränsning av utrymme där kvinnor kan röra sig. Om man inte har tillgång till det offentliga utrymmet, att kunna röra sig fritt, vad händer då med rätten att kunna bestämma över sitt eget liv?

Att det privata också är politiskt behöver inte betyda att vi endast ska fokusera på det privata för att jobba med jämställdhet, utan att det behövs arbetas från båda hållen, på båda planen. Som när man står i sitt nya hem efter en vecka i Indien och ska baka chapati för första gången och allt hänger ihop i en stor kletig och komplex klump. En klump som man kanske inte alltid vill ta i eller arbeta med, för att man vet att det finns risk att fastna och att det kan kännas som att man måste knåda i en evighet. Men om man inte tar sig an det så kommer det kanske aldrig sluta kleta och klibba så förbannat. För det är så det kan kännas, den frustration över orättvisor som aldrig tycks ha ett slut. Då känns det bra att det finns organisationer som arbetar med dessa frågor; att ge kvinnor den plats i samhället som de har rätt till. För att kunna ta plats i samhället och påverka och göra sin röst hörd är inte något som man förtjänar, utan en rättighet alla borde ha.

Hej från Pastapur och DDS

Vi har efter några inledande dagar i Bangalore med besök på Svalornas India Office nu tagit oss vidare till respektive organisationer. Vi som ska praktisera på DDS hade en behaglig nattlig tågresa och fick igår ett varmt välkomnande på organisationen. De berättade om hur de arbetar med matsuveränitet i kombination med att stärka kvinnors rättigheter och hur de genom filmproduktion har möjlighet att göra sina röster hörda. En otroligt spännande kombination som vi ser fram att lära oss mer om!

img_4884
På tåget från Bangalore till Zaheerabad.

img_4963
Vår handledare Suresh utanför kontoret.

img_8751
Vi har tagit över huset där förra årets praktikanter Kajsa och Caroline bodde. Råttan Konrad/Gudrun bor kvar, samt aporna på badrumstaket.

img_4941
Imorse vaknade vi till ett vattenkaos utanför huset.

img_4953
Efter många diskussioner och försök till hemmafix….

img_4955
Kom vi fram till att vi inte kunde göra så mycket och fick istället hjälp av några elektriker att tillfälligt stoppa vattenflödet. Vi hoppas på en lugnare start imorgon.

Tack och hej

Det här känns smått overkligt men vi har nu avslutat vår sista vecka på DDS. Det blev ett avslut som varade i tre dagar, och som inleddes med premiärvisningen av vår dokumentär i torsdags. Yeeeeey, fantastiskt att vi lyckades skriva manus och klippa ihop allt på tre veckor – och att vi dessutom har haft ett otroligt smidigt samarbete! Lite nervigt att visa den, inte bara för hela DDS-staben, utan även för ett västafrikanskt filmteam som var på besök. Men det hela gick superbra och vi fick fina omdömen om filmen. Vi blev även serverade en delikat millets-middag upplagd på bananblad och blev ordentligt avtackade.

IMG_6569

Dagen efter var det dags för den sista, för oss, dagen av biodiversityfestivalen! Den bjöd på mycket musik, sång och dans och ett stormöte där även högt uppsatta politiker på delstatsnivå medverkade och visade sitt stöd för DDS arbete. På bilden ser ni oss festklädda tillsammans med vår fina handledare Suresh som tillsammans med resten av staben hade på sig en specialdesignad t-shirt med trycket ”Grow, Eat, Think Millets”. Vi fick självklart med oss varsin tisha så att vi kan sprida vidare millets-budskapet i Sverige 🙂 En sista detalj som vi är mycket nöjda över är att vi inte bara knöt våra saris helt själva, utan även fick beröm för det! (Istället för att kvinnorna river av oss hela tygstycket och knyter om det, vilket har varit den vanliga proceduren de tidigare gångerna).

IMG_6615

Lördagen bestod av utvärderingsmöte och avsked av våra medarbetare och vänner här i Pastapur. Särskilt känslosamt blev det att säga adjö till vår hemhjälp Chekuntalama, som vi trots språkbarriären har kommit nära. Vi tackade av henne med fika och några presenter. Det känns extra tungt att åka ifrån henne eftersom att hon är starkt beroende av arbetstillfället som praktikanter och besökare på DDS erbjuder. Hennes inkomst är därmed starkt oregelbunden. Det sociala skyddsnätet är en av många skillnader mellan Indien och Sverige, och något vi tänkt mycket på.

De här månaderna har varit en tid för reflektion, lärdomar och nya insikter. Det har stundtals varit tufft – ärligt talat ganska ordentligt tufft – men det har även varit SKITKUL! Vi vill uppmuntra alla nyfikna studenter att ta chansen att söka en praktikplats utanför Sverige. Håll utkik på Svalornas hemsida inför annonseringen för hösten 2016!

Med detta tackar vi för oss. Vill ni se fler tjusiga bilder från festivalen och från vår tid i Indien, kolla in Svalornas instagramkonto @svalornaib som vi har ansvarade för under förra veckan!

Stooooooor varm kram på er!
Kajsa & Caroline

 

Den fantastiska ”skitgöran”

Något som jag verkligen hoppades få lära mig mer om när jag kom till Indien var om ekologiskt jordbruk och naturliga sätt att hantera sjukdomar och svamp hos grödor. Igår åkte vi spontant med och besökte en by i närheten av Pastapur tillsammans med filmteamet från DDS. På schemat stod att göra ett ekologiskt flytande gödsel och inte nog med att vi fick vara med och bevittna detta, vi fick även tag på receptet på detta mirakelmedel!

För att förstå hur en ska tänka när det kommer till gödsel måste en först kunna några grundläggande saker kring växtlära. En växt behöver en mängd olika näringsämnen för att kunna må bra och för att kunna utföra fotosyntesen och på så sätt växa. Alla dessa näringsämnen förutom syre, kol och väte tas upp genom rötterna på grödorna och behöver därför vara tillgängliga i jorden. Ofta finns de flesta av näringsämnena i jorden, men för att växten ska kunna utnyttja dem får de inte vara bundna till något annat än vatten, vilket ofta inte är fallet. Idag finns det mängder med syntetiskt framställda gödsel med näringsämnen men dessa är inte alltid bra för varken jorden eller miljön. Sedan urminnes tider har naturligt gödsel används i form av avföring från djur men även dessa har utvecklats i generationer och idag finns det många recept för att göra det bästa gödslingsmedlet.

IMG_6335
Några kvinnor som rensar ogräs på fältet. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Så vad består det ekologiska gödslet av och hur gör en det? I det receptet vi fick lära oss idag är kodynga basen. Anledningen till detta är för att kodynga är rik på näringsämnen så som fosfor, kalcium och kväve. För att göra gödslet börjar du därför med att ta kodynga och blanda ihop det med ghee. Ghee är ett fett som kommer från komjölk. Gheet knådas in i dyngan med händerna och ska sedan stå i 4 dagar. Varje dag ska det röras om för att det verkligen ska blandas in i varandra ordentligt. Sedan är det dags att tillsätta övriga ingredienser. Först tre andra saker från kon som också är rika på fosfor, kalcium och kväve – urin, mjölk, curd. Alla ingredienser från kon innehåller desssutom mycket viktiga bakterier som grödorna kan dra nytta av. För att dessa bakterier ska växa till sig och bli fler behövs ytterligare några ingredienser. Väldigt mogna bananer och jaggery (en förprodukt till socker) ger mat i form av socker till bakterierna så att de växer till sig. Alkohol i form av toddy tillsätts för att sätta igång en jäsningsprocess och även vatten och kokosvatten tillsätts. Denna blandning skall sedan stå i 15 dagar och röras om varje dag innan den kan användas. Beroende på i vilket utvecklingsstadium som grödan befinner sig i kan en sedan antingen bevattna till rötterna eller spraya det på grödan.

Bloggbild
Ingredienserna till gödslet (förutom vatten och kokosvatten). Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

IMG_6358
Radjibai knådar ihop kodynga med ghee. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6376
Uday hjälper Radjibai att hälla i mjölken. I bakgrunden står och Janibai, Irkibai och Nirmanibai och tittar på. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Förutom att få lära oss fantastiskt mycket om gödsel och insektsbekämpning fick vi träffa några fantastiska damer, ta fina bilder och filma till vår dokumentär. I vanlig ordning var det en hel del oklarheter och väntan på det ena och det andra men jag känner mig mer och mer bekväm med ovissheten som följer med att spontant åka iväg på ett fältbesök. En toppendag med andra ord!

 

IMG_6317
Att knaga på sockerrör är populärt! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6268
Jandibai plockar ogräs. De organgea blommorna är Marigold. Dessa används som naturlig insektsbekämpning då insekterna attackerar dessa istället för grödorna. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

För den som känner sig extra pysslig denna lördag så kommer här receptet på detta fantastiska flytande gödsel:

receptgblogg

Det är svårt att förstå att det bara är drygt 2 veckor kvar tills vi åker hem till Sverige. Det kommer kännas tråkigt att lämna men samtidigt ska det bli skönt att komma hem och få krama om mina vänner och min pojkvän igen. Men än är det inte slut på det roliga, nästa vecka har jag och Caroline hand om instagram, biodiversity festivalens sista mandal ceremoni äger rum och vi ska ha filmvisning med kontoret på vår film! Vi lovar att hålla er uppdaterade.

Ha det bäst,

Kram
Kajsa

Festival – igen!

Nu har vi varit tillbaka i Pastapur några veckor efter ledigheten och det har varit full rulle! Efter att äntligen ha insamlat tillräckligt med material har vi kunnat börja skriva manus och klippa dokumentären som nu är på god väg mot att bli färdig.

Första veckan tillbaka var Kajsas mamma på besök och vi fick chans att visa henne runt litegrann samt äta på milletsretaurangen – mysigt! Förra veckan var det dags för invigning av biodiversity festivalen och då hade vi dessutom besök av Katta. Biodiversity festivalen anordnas varje år av DDS och syftar till att uppmärksamma och synliggöra mångfalden av frön och grödor med fokus på millets. Öppningsceremonin innehöll dans, mat, vagnar och tjurar i fantastiska färger och till och med Caroline var med och dansade!

Vi låter bilderna tala för sig själva!

SONY DSC
Förberedelser dagarna innan festivalen. Här limmas frön på plattor som sedan dekorerade vagnarna. Foto: Caroline Nordvall

IMG_5915
Vi var uppklädda dagen till ära! Caroline har på sig sin dans-outfit som alla kvinnor i dansgruppen hade. Foto: Privat

IMG_5822
Några lokala kvinnor som har med sig sina fröer till festivalen. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_5836
Det var dans i mängder! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_5853
Här ser ni bränningen av ”GMO-bomullsdjävulen” för att visa sitt missnöje mot GMO-bomull som orsakat mycket skada i området. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_5876
Till och med tjurarna var uppklädda till tänderna! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

 

Ha det så bra!

Kram

Kajsa och Caroline