Tag Archives: DDS

När ”Miles for Millets” kom till stan

När man talar om millets, vilket vi gör väldigt ofta här på DDS, så kommer ofta hälsoaspekten av millets upp. Idag är ris stapelföda i Indien och det äts dessutom mycket friterat och oljebaserad mat, samt att växande inkomster även ökar intaget av snabbmat och processerad föda. Bristen på näringsriktig mat diskuteras i termer av stillasittande jobb och övervikt inom medelklassen och undernäring för de med tungt kroppsarbete. För att uppmärksamma millets och en hälsosam livsstil arrangerar Millets Foundation den 13 dagar långa löpturnén ”Miles for Millets” och för några veckor sedan kom de till Zaheerabad.

”Miles for millets” består av en grupp löpare från Bangalore som springer en halvmara i och runt flertalet städer i olika regioner där frivilliga också kan sluta upp och springa med dem. I en mindre stad som Zaheerabad är löpare ingen vanlig syn, än mindre personer med löparskor och tighta löparbyxor, varför vi såklart blev exalterade över detta besök. På grund av värmen så visade det sig dock att löpningen ägde rum redan kl.06 på morgonen när vi fortfarande log och sov, vilket gjorde att vi missade detta tillfälle att galoppera runt Z-bad. Vi kunde däremot delta i efterföljande manifestation med 50-talet kvinnliga millets bönder som DDS arrangerade.

img_3782

Med sång, dans och plakat med slagord om fördelarna med millets och krav om lika rättigheter och stöd för bönderna som odlar dem, tågade manifestationen längs Zaheerabads huvudgata och fick många nyfikna blickar från förbipasserande. Känslan av att tillsammans ta över gatorna och höja rösten för dessa hårt arbetande kvinnor var överväldigande. Blandningen av människor som samlats för att uppmärksamma millets, både kvinnorna som odlar dem samt folk från den urbana medelklassen i Bangalore som äter dem, gav ett tydligt exempel på vikten av att stad och land möts, konsumenter och producenter.

Efter den timmeslånga marschen i stekande sol nådde vi manifestationens slutpunkt där ett flertal talare diskuterade vikten av millets och dess många fördelar. Vi är sedan tidigare inbitna anhängare av denna gröda och förhoppningsvis har ännu några fler fått upp ögonen efter denna manifestation och löpturné.

Foton: Elin Gidlöf

Lämna en kommentar

Filed under Kristina Johansson, Uncategorized

Vad är stad och vad är land?

På vår praktik och i Svalornas arbete så pratar vi ofta om “rural development” dvs landsbygdsutveckling. Man brukar säga att de fattigaste människorna idag till största del bor i rurala områden och att många fortfarande är beroende av jordbruk för sin försörjning. Men vad är egentligen landsbygd? Är det bara dem som bor på landet och som bedriver jordbruk som passar in i definitionen? På plats här i Indien och hos vår organisation DDS som arbetar med främst kvinnliga jordbrukare så kommer vi ständigt i kontakt dessa bönder och vi bor även utanför byn Pastapur där DDS har sitt kontor. Vi har haft möjligheten att resa mycket under vår tid här i Indien, dels till DDS andra kontor i Hyderabad, som ligger ca 10 mil och tre timmar härifrån samt till andra större städer så som Delhi och Bangalore. Det blir väldigt tydligt när vi kommer hem från de större städerna med mycket trafik och föroreningar att vi bor på landet. Till vårt hus går det bara steniga och gropiga sandvägar och ibland tittar grannens kossor eller höns förbi. Samtidigt har vi industristaden Zaheerabad bara en 15-minuters rickshawtur bort, där det finns både några restauranger, en tjusig sari-butik och ett Supermarket där det finns både snabbkaffe och jordnötssmör. Vi möter våra kollegor som också är ute hos partnerorganisationer med Svalorna, men som bor uppe i Himalaya där det tar långt fler timmar att ta sig till närmaste storstad och nerför bergen, men vilka kan dricka vattnet direkt ur kranen och har tillgång till varmvattenberedare. Så vad är det egentligen som definierar vad som är landsbygd? Är det avståndet till närmsta storstad, eller är det tillgången till infrastruktur och resurser så som vatten? Idag när internet finns nästan överallt, kan kanske tillgången till teknisk infrastruktur också kan räknas in när man funderar över vad som egentligen är landsbygd? Landsbygden sätts ofta i motsats till staden och det urbana; det som ses som långt borta och utanför. I Sverige har ofta diskussioner tenderat att prata om landsbygd i negativa ordalag och som i Indien så har heller inte stat eller regering investerat eller satsat på landsbygden. Ny-förälskelsen och tilltron till staden och dess effektivisering har tagit all uppmärksamhet, och ofta har resterande delar av länderna fallit lite i glömska.

Det finns många typer av landsbygd och kanske är det dags att försöka nyansera bilden av vad som egentligen är ruralt. Dock är det högst relevant att se hur stad och land är sammankopplat och att båda behövs för att kunna leva hållbart. Hur skulle städer överleva om det inte finns en landsbygd som producerar mat? Om de mellanstora städerna med industrier inte tillverkar den teknik som gör att folk snabbt och smidigt kan ta kollektivtrafiken i staden? Eller om det inte finns natur som tillhandahåller alla resurser och mineraler för att tillverka de nya smarta telefonerna och den el som gör att de fungerar? Allt är kopplat och beroende av varandra varför det också är viktigt att satsa och ta hand om människorna som lever på båda platserna. Det kan vara svårt att se hur nära sammankopplade de två är när man endast tänker i motsatser och skillnader. Både inom länder när vi pratar stad och landsbygd, men även i ett globalt sammanhang när vi diskuterar nord och syd. Det handlar om utvecklingsfrågor i båda kontexterna. Detta visar också på att situationen i Indien kan relateras till Sverige och att det många gånger är liknande problem och utmaningar vi står inför, samma strukturer som kommer igen.

Det handlar också om att behålla diversitet och småskalighet i en tid av växande centralisering, både när det gäller matproduktion och men också när det kommer till människors tankar och idéer. Allt och alla behöver inte vara lika och samma, det måste finnas förutsättningar för alla att kunna klara sig och leva. Kanske är det inte en tydlig definition och klar bild av vad som egentligen är landsbygd som behövs, utan ett accepterande av att det finns en stor mångfald och komplexitet, där allt och alla tjänar sitt syfte. Och där alla har rätt att få samma möjligheter, oavsett var de bor och lever.

Foto: Elin Gidlöf

 

Lämna en kommentar

Filed under Kristina Johansson, Uncategorized

Vem har rätt till det offentliga utrymmet?

Att vara en längre tid på en och samma plats kan få en att lägga märket till nya saker och leda till tankar och reflektioner man kanske inte lika ofta har hemma i sin vardagliga sfär. Under de veckor som vi nu har varit i Indien har jag tänkt mycket på möjligheten att kunna röra sig fritt i det offentliga rummet. I Sverige är jag som kvinna van vid att kunna röra mig relativt fritt och kunna vara på de flesta gemensamma platser som finns. Det blir dock väldigt tydligt att det främst är männen som tar plats i det offentliga rummet här. Visserligen är det kanske lite märkligt att, som de hurtiga svenskar vi är, envisas med att promenera till jobbet eller stan hela tiden. Men när vi gör detta så märker man att det är män som sitter ute vid tekioskerna, män som kör mopederna och motorcyklarna, män som hänger vid restaurangerna, män som socialiserar vid butikerna. Det blir speciellt tydligt i en mindre stad som här i Zaheerabad, där vi är och det blir väldigt tydligt då vi som tre ensamma västerländska kvinnor kommer och tar plats i detta offentliga utrymme. Det är inte konstigt att man på besök i ett annat land får nyfikna blickar och uppmärksamhet, men när så stor del av de många blickarna kommer från män så blir avsaknaden av kvinnor så påtaglig att det också blir en konkret känsla som nästan går att ta på. Både när vi är på stan för att uträtta ärenden eller när vi går till och från kontoret på vardagarna.

Vad spelar det då för roll vem som rör sig i det offentliga rummet? Jag är en av de feminister som alltid argumenterat för att även det privata är politiskt., att det inte endast är jämn könsfördelning och representation som räknas, utan att vi också måste arbeta med normer och värderingar och maktförhållanden mellan könen även i hemmet. Möjligheten att kunna röra sig fritt och ta del av det offentliga rummet blir på något vis som en bro mellan det privata och offentliga/representativa. För hur påverkar det en persons möjlighet att kunna göra sin röst hörd om hon i sin vardag endast är begränsad till hemmet? Vad gör det med demokratin och kvinnors möjligheter att kunna delta i offentliga sammanhang och beslutsprocesser i samhället?

När vi är i Indien jobbar vi med DDS, en organisation som arbetar med att stärka kvinnor genom att stödja dem att ta kontroll över matproduktionen och därmed säkra en försörjning och inkomst. Alla dessa otroligt starka och hårt arbetande kvinnor som sitter på så mycket kunskap och många erfarenheter, och ändå är uppdelningen så tydlig när politikerna kom till organisationen för att ta del av firandet av World Food Day. Där sitter de kvinnliga lantbrukarna som tar hand om jordbruk, familj och hushåll och in kommer politikerna som har de traditionella maktpositionerna i samhället och de är alla bara män. DDS arbetar också med media och videoproduktion som ett sätt att nå ut med kvinnors historier och berättelser, och flera av de som arrangerar och dokumenterar evenemanget från organisationens sida är kvinnor. Men pressen som kommer och bevakar eventet utifrån är alla bara män. Det blir det återigen så påtagligt och visar hur otroligt viktigt DDSs arbete är. Den tydliga uppdelningen av vilka som traditionellt har den officiella makten.

Sverige brukar kallas ett av de mest jämställda länderna i världen, men även där går det att se liknande strukturer. Kvinnor får till exempel från tidig ålder lära sig att vara vaksamma när vi går hem ensamma på kvällar och nätter. Om vi är ”utmanande” klädda får vi också eventuellt i händelse av hot och våld ofta skylla oss själva. Det är inte männen som ska sluta begå brott och övergrepp, utan kvinnor som ska hålla sig inne och anpassa sig för att undvika att detta ska ske, vilket innebär ett kompromissande av trygghet och begränsning av utrymme där kvinnor kan röra sig. Om man inte har tillgång till det offentliga utrymmet, att kunna röra sig fritt, vad händer då med rätten att kunna bestämma över sitt eget liv?

Att det privata också är politiskt behöver inte betyda att vi endast ska fokusera på det privata för att jobba med jämställdhet, utan att det behövs arbetas från båda hållen, på båda planen. Som när man står i sitt nya hem efter en vecka i Indien och ska baka chapati för första gången och allt hänger ihop i en stor kletig och komplex klump. En klump som man kanske inte alltid vill ta i eller arbeta med, för att man vet att det finns risk att fastna och att det kan kännas som att man måste knåda i en evighet. Men om man inte tar sig an det så kommer det kanske aldrig sluta kleta och klibba så förbannat. För det är så det kan kännas, den frustration över orättvisor som aldrig tycks ha ett slut. Då känns det bra att det finns organisationer som arbetar med dessa frågor; att ge kvinnor den plats i samhället som de har rätt till. För att kunna ta plats i samhället och påverka och göra sin röst hörd är inte något som man förtjänar, utan en rättighet alla borde ha.

1 kommentar

Filed under Kristina Johansson, Praktikanter 2016-2017

Hej från Pastapur och DDS

Vi har efter några inledande dagar i Bangalore med besök på Svalornas India Office nu tagit oss vidare till respektive organisationer. Vi som ska praktisera på DDS hade en behaglig nattlig tågresa och fick igår ett varmt välkomnande på organisationen. De berättade om hur de arbetar med matsuveränitet i kombination med att stärka kvinnors rättigheter och hur de genom filmproduktion har möjlighet att göra sina röster hörda. En otroligt spännande kombination som vi ser fram att lära oss mer om!

img_4884

På tåget från Bangalore till Zaheerabad.

img_4963

Vår handledare Suresh utanför kontoret.

img_8751

Vi har tagit över huset där förra årets praktikanter Kajsa och Caroline bodde. Råttan Konrad/Gudrun bor kvar, samt aporna på badrumstaket.

img_4941

Imorse vaknade vi till ett vattenkaos utanför huset.

img_4953

Efter många diskussioner och försök till hemmafix….

img_4955

Kom vi fram till att vi inte kunde göra så mycket och fick istället hjälp av några elektriker att tillfälligt stoppa vattenflödet. Vi hoppas på en lugnare start imorgon.

Lämna en kommentar

Filed under Elin Gidlöf, Kristina Johansson, Mafaye Gustafsson, Praktikanter 2016-2017

Tack och hej

Det här känns smått overkligt men vi har nu avslutat vår sista vecka på DDS. Det blev ett avslut som varade i tre dagar, och som inleddes med premiärvisningen av vår dokumentär i torsdags. Yeeeeey, fantastiskt att vi lyckades skriva manus och klippa ihop allt på tre veckor – och att vi dessutom har haft ett otroligt smidigt samarbete! Lite nervigt att visa den, inte bara för hela DDS-staben, utan även för ett västafrikanskt filmteam som var på besök. Men det hela gick superbra och vi fick fina omdömen om filmen. Vi blev även serverade en delikat millets-middag upplagd på bananblad och blev ordentligt avtackade.

IMG_6569

Dagen efter var det dags för den sista, för oss, dagen av biodiversityfestivalen! Den bjöd på mycket musik, sång och dans och ett stormöte där även högt uppsatta politiker på delstatsnivå medverkade och visade sitt stöd för DDS arbete. På bilden ser ni oss festklädda tillsammans med vår fina handledare Suresh som tillsammans med resten av staben hade på sig en specialdesignad t-shirt med trycket ”Grow, Eat, Think Millets”. Vi fick självklart med oss varsin tisha så att vi kan sprida vidare millets-budskapet i Sverige 🙂 En sista detalj som vi är mycket nöjda över är att vi inte bara knöt våra saris helt själva, utan även fick beröm för det! (Istället för att kvinnorna river av oss hela tygstycket och knyter om det, vilket har varit den vanliga proceduren de tidigare gångerna).

IMG_6615

Lördagen bestod av utvärderingsmöte och avsked av våra medarbetare och vänner här i Pastapur. Särskilt känslosamt blev det att säga adjö till vår hemhjälp Chekuntalama, som vi trots språkbarriären har kommit nära. Vi tackade av henne med fika och några presenter. Det känns extra tungt att åka ifrån henne eftersom att hon är starkt beroende av arbetstillfället som praktikanter och besökare på DDS erbjuder. Hennes inkomst är därmed starkt oregelbunden. Det sociala skyddsnätet är en av många skillnader mellan Indien och Sverige, och något vi tänkt mycket på.

De här månaderna har varit en tid för reflektion, lärdomar och nya insikter. Det har stundtals varit tufft – ärligt talat ganska ordentligt tufft – men det har även varit SKITKUL! Vi vill uppmuntra alla nyfikna studenter att ta chansen att söka en praktikplats utanför Sverige. Håll utkik på Svalornas hemsida inför annonseringen för hösten 2016!

Med detta tackar vi för oss. Vill ni se fler tjusiga bilder från festivalen och från vår tid i Indien, kolla in Svalornas instagramkonto @svalornaib som vi har ansvarade för under förra veckan!

Stooooooor varm kram på er!
Kajsa & Caroline

 

2 kommentarer

Filed under Caroline Nordvall, Kajsa Sennemark Aldman

Den fantastiska ”skitgöran”

Något som jag verkligen hoppades få lära mig mer om när jag kom till Indien var om ekologiskt jordbruk och naturliga sätt att hantera sjukdomar och svamp hos grödor. Igår åkte vi spontant med och besökte en by i närheten av Pastapur tillsammans med filmteamet från DDS. På schemat stod att göra ett ekologiskt flytande gödsel och inte nog med att vi fick vara med och bevittna detta, vi fick även tag på receptet på detta mirakelmedel!

För att förstå hur en ska tänka när det kommer till gödsel måste en först kunna några grundläggande saker kring växtlära. En växt behöver en mängd olika näringsämnen för att kunna må bra och för att kunna utföra fotosyntesen och på så sätt växa. Alla dessa näringsämnen förutom syre, kol och väte tas upp genom rötterna på grödorna och behöver därför vara tillgängliga i jorden. Ofta finns de flesta av näringsämnena i jorden, men för att växten ska kunna utnyttja dem får de inte vara bundna till något annat än vatten, vilket ofta inte är fallet. Idag finns det mängder med syntetiskt framställda gödsel med näringsämnen men dessa är inte alltid bra för varken jorden eller miljön. Sedan urminnes tider har naturligt gödsel används i form av avföring från djur men även dessa har utvecklats i generationer och idag finns det många recept för att göra det bästa gödslingsmedlet.

IMG_6335

Några kvinnor som rensar ogräs på fältet. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Så vad består det ekologiska gödslet av och hur gör en det? I det receptet vi fick lära oss idag är kodynga basen. Anledningen till detta är för att kodynga är rik på näringsämnen så som fosfor, kalcium och kväve. För att göra gödslet börjar du därför med att ta kodynga och blanda ihop det med ghee. Ghee är ett fett som kommer från komjölk. Gheet knådas in i dyngan med händerna och ska sedan stå i 4 dagar. Varje dag ska det röras om för att det verkligen ska blandas in i varandra ordentligt. Sedan är det dags att tillsätta övriga ingredienser. Först tre andra saker från kon som också är rika på fosfor, kalcium och kväve – urin, mjölk, curd. Alla ingredienser från kon innehåller desssutom mycket viktiga bakterier som grödorna kan dra nytta av. För att dessa bakterier ska växa till sig och bli fler behövs ytterligare några ingredienser. Väldigt mogna bananer och jaggery (en förprodukt till socker) ger mat i form av socker till bakterierna så att de växer till sig. Alkohol i form av toddy tillsätts för att sätta igång en jäsningsprocess och även vatten och kokosvatten tillsätts. Denna blandning skall sedan stå i 15 dagar och röras om varje dag innan den kan användas. Beroende på i vilket utvecklingsstadium som grödan befinner sig i kan en sedan antingen bevattna till rötterna eller spraya det på grödan.

Bloggbild

Ingredienserna till gödslet (förutom vatten och kokosvatten). Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

IMG_6358

Radjibai knådar ihop kodynga med ghee. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6376

Uday hjälper Radjibai att hälla i mjölken. I bakgrunden står och Janibai, Irkibai och Nirmanibai och tittar på. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Förutom att få lära oss fantastiskt mycket om gödsel och insektsbekämpning fick vi träffa några fantastiska damer, ta fina bilder och filma till vår dokumentär. I vanlig ordning var det en hel del oklarheter och väntan på det ena och det andra men jag känner mig mer och mer bekväm med ovissheten som följer med att spontant åka iväg på ett fältbesök. En toppendag med andra ord!

 

IMG_6317

Att knaga på sockerrör är populärt! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_6268

Jandibai plockar ogräs. De organgea blommorna är Marigold. Dessa används som naturlig insektsbekämpning då insekterna attackerar dessa istället för grödorna. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

För den som känner sig extra pysslig denna lördag så kommer här receptet på detta fantastiska flytande gödsel:

receptgblogg

Det är svårt att förstå att det bara är drygt 2 veckor kvar tills vi åker hem till Sverige. Det kommer kännas tråkigt att lämna men samtidigt ska det bli skönt att komma hem och få krama om mina vänner och min pojkvän igen. Men än är det inte slut på det roliga, nästa vecka har jag och Caroline hand om instagram, biodiversity festivalens sista mandal ceremoni äger rum och vi ska ha filmvisning med kontoret på vår film! Vi lovar att hålla er uppdaterade.

Ha det bäst,

Kram
Kajsa

Kommentarer inaktiverade för Den fantastiska ”skitgöran”

Filed under Kajsa Sennemark Aldman, Uncategorized

Festival – igen!

Nu har vi varit tillbaka i Pastapur några veckor efter ledigheten och det har varit full rulle! Efter att äntligen ha insamlat tillräckligt med material har vi kunnat börja skriva manus och klippa dokumentären som nu är på god väg mot att bli färdig.

Första veckan tillbaka var Kajsas mamma på besök och vi fick chans att visa henne runt litegrann samt äta på milletsretaurangen – mysigt! Förra veckan var det dags för invigning av biodiversity festivalen och då hade vi dessutom besök av Katta. Biodiversity festivalen anordnas varje år av DDS och syftar till att uppmärksamma och synliggöra mångfalden av frön och grödor med fokus på millets. Öppningsceremonin innehöll dans, mat, vagnar och tjurar i fantastiska färger och till och med Caroline var med och dansade!

Vi låter bilderna tala för sig själva!

SONY DSC

Förberedelser dagarna innan festivalen. Här limmas frön på plattor som sedan dekorerade vagnarna. Foto: Caroline Nordvall

IMG_5915

Vi var uppklädda dagen till ära! Caroline har på sig sin dans-outfit som alla kvinnor i dansgruppen hade. Foto: Privat

IMG_5822

Några lokala kvinnor som har med sig sina fröer till festivalen. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_5836

Det var dans i mängder! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_5853

Här ser ni bränningen av ”GMO-bomullsdjävulen” för att visa sitt missnöje mot GMO-bomull som orsakat mycket skada i området. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

IMG_5876

Till och med tjurarna var uppklädda till tänderna! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

 

Ha det så bra!

Kram

Kajsa och Caroline

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Caroline Nordvall, Kajsa Sennemark Aldman