Tag Archives: Daliter

Mörk skugga över Republic Day

Idag, den 26 januari, firas Republic Day i Indien. Idag är det 66 år sedan konstitutionen började gälla, efter en lång frihetskamp från det brittiska kolonialstyret. Indiens konstitution är världens längsta och tillskriver Indien som en socialistisk, demokratisk republik som ska trygga medborgarna rättvisa, jämställdhet, frihet och främja ”broderskap” mellan dem. Senare skrevs även sekularism in i texten.

Under författandet av konstitutionen hade Dr. Ambedkar en nyckelroll. Ambedkar var född dalit och blev den förste daliten att få en universitetsutbildning, han studerade i USA, England och Tyskland. Senare revolterade han mot kastsystemet och konverterade till buddhismen, tillsammans med en halv miljon daliter som följde hans exempel. Sedan dess har kampen mot kastsystemet varit stark i landet, samtidigt som motkrafterna blivit allt mäktigare. Idag är debatten djupt polariserad där högernationalistiska ”hindutva”-anhängare fördömer icke-hinduiska seder och traditioner.

ambedkar

Ambedkar. Foto tillgängligt på Creative Commons via http://bit.ly/1KCEpCN

Instead of egalitarianism, the Hindu Right believes in an archaic arithmenic of ”adhikaar and bahishkaar”, entitlement and exclusion, based on cast, religion and gender, skriver Ananya Vajpeyi, ledarskribent på The Hindu. Den hindunationalistiska rörelsen är stark i det indiska samhället, även på politisk nivå och inom akademin. Det är svårt att förstå hur samhällsdebatten har kunnat ändras så radikalt från Ambedkars sekulära och demokratiska åsikter. Indiens kastsystem är idag, trots den progressiva grundlagen och ett flertal anti-diskriminerande tillägg, (det senaste från förra året,) fortfarande djupt förankrat och legitimerat inom stora delar av samhället.

I år skuggas Republic Day av den senaste tidens nyhetsrapportering, som är en mörk historia som tydliggör fragmenteringen inom det indiska samhället. I korta drag handlar det om detta:

En ung forskarstudent blev för en tid sedan avstängd från Hyderabads universitet och fick sitt stipendium indraget, tillsammans med fyra andra studenter. Mannen, Rohith Vemula, var dalit och social aktivist och kämpade mot diskriminering av daliter och andra marginaliserade grupper. Han var även medlem i The Ambedkar Students Association, (ASA), som länge haft en konflikt med en annan studentorganisation (ABVP) med rötter i det hindunationalistiska partiet Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS). I historien finns en del frågetecken. Några killar från hindutva-rörelsen sade sig ha blivit attackerade av en mobb från ASA, vilket utlyste en politisk reaktion där två högt uppsatta politiker skrev ett brev som nu läckt ut. Bland annat beklagade de att ”University of Hyderabad has become a den of casteist, extremist and anti-national activities”.

Det här började så tidigt som hösten 2014, varefter händelseutvecklingen trappades upp avsevärt. Den 18 december 2015 gick det så långt att studenterna från ASA blev avstängda från alla allmänna områden på campus utanför föreläsningssalar och dylikt. De tilläts heller inte bo kvar på området. Sedan en tid tillbaka hade de även fått sina stipendier indragna. Den 1 januari i år gick skolledningen ett steg längre och blockerade de fem studenternas studentrum. Massiva protester utbröt då, där stora delar av universitetets studenter fördömde skolledningens agerande. Efter en utdragen process valde en av studenterna, Rohith Vemula, slutligen två veckor senare att ta sitt liv.

Händelsen har väckt kraftiga protester mot skolledningens agerande och bör ses i skenet av en rad andra liknande händelser de senaste åren. Mellan 2007 och 2013 valde 11 studenter att ta sitt liv, enbart på Hyderabads universitet. De flesta av dessa var daliter. Nu talas det om ”institutionellt mord” där ett flertal politiska nyckelpersoner pekas ut som ansvariga för den tragiska händelsen. Åtal har väckts mot de anklagade och offrets familj har fått en ekonomisk kompensation. Nu är många unga oroliga inför framtiden, där de befarar att detta kan vara början på en än värre ”hindutva”-våg.

 

The Hindu, 23 januari

The Hindu, 23 januari

Min kollega Tija har under veckan befunnit sig mitt i händelsernas centrum i Hyderabad. Hon har nära band till de drabbade och jag har under veckan följt hur hon har deltagit i en debattstorm på sociala medier. Igår var hon tillbaka på jobbet med blandade känslor. Vi pratade mycket om det som hänt, om hur media har rapporterat om händelsen och om den ökade individualismen i samhället. Vi jämförde Sverige och Indien, pratade om sekularism, mångkultur och statens roll i de båda länderna.

Indien har länge ridit på vågen som ”Världens största demokrati” där hinduer, muslimer, kristna, sikher, buddhister jainister och andra troende och icke troende lever sida vid sida. Merparten av landets invånare, runt 80 procent, identifierar sig ändå som hinduer, och med en sådan majoritet blir det relevant att ställa frågan hur länge världens största demokrati faktiskt kan hålla ihop? Är det bara en tidsfråga innan den hindunationalistiska rörelsen övermannar Ambedkars arv?

Teoretiskt sett har Indien goda förutsättningar för att fortsätta vara ett tolerant samhälle. Hinduismen är den enda stora religionsåskådningen som inte anser sig predika den enda sanna läran. Hinduism, I assert, is a civilization, not a dogma. Truth is one, the Hindu believes; but there are many ways of attaining it, skriver Amartya Sen. Tyvärr är den teoretiska definitionen av hinduism inte tillräcklig och situationen idag ser uppenbarligen mycket annorlunda ut i praktiken. Kanske förutsåg Ambedkar den kommande utvecklingen när han bekände sig till ”den religion som lär ut frihet, jämlikhet och broderskap”.

Det är omöjligt att som utomstående novis västerlänning försöka förstå den oerhört komplexa samhällsbilden i Indien. Extra klurigt blir det för en sekulär agnostiker från Sverige. Mina många samtal med kollegor och andra människor jag träffat under dessa månader har fått mig att tänka vidare över paralleller mellan den nationalistiska utvecklingen i Indien, i Sverige och globalt. Visst, vi människor har mycket som skiljer oss åt. Men även mycket som enar oss.

Ambedkars försök att hålla ihop nationen vilade på övertygelsen om att ”We are Indians, firstly and lastly”.

Exakt så. Vi är alla människor.

_______________________________________________________

Intresserad av att veta mer om kastsystemet i Indien?
Läs bland annat Sara C:s  och Sarahs inlägg på samma tema.

Källor och länkar till mer information om fallet:

http://www.thehindu.com/todays-paper/dalit-research-scholar-kills-self-after-15day-protest/article8118471.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/four-booked-in-dalit-student-suicide-case/article8120068.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/rohith-vemula-suicide-dalit-and-higher-education-discrimination-on-the-campus/article8152216.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/dalit-student-rohith-vemula-suicide-ancient-prejudice-modern-inequality/article8124315.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/some-optimistic-some-feel-this-is-just-the-beginning/article8142759.ece

http://www.thehindu.com/opinion/op-ed/dalits-and-the-remaking-of-hindutva/article8148222.eckast

http://beta.bodhicommons.org/article/rohit%E2%80%99s-murder-an-indication-of-a-broader-conspiracy

 

1 kommentar

Filed under Caroline Nordvall

Lite Tankar från Chennai

Nå jag har varit i Indien i sex veckor. Enda ursäkten jag har för avsaknaden av ett blogginlägg kan beskrivas enkelt med att jag ofta inte vet vad jag ska skriva om. Inte för att det inte händer saker. Mitt liv är numera full med nya upplevelser och intryck men jag är inte van vid att dela med mig av mina upplevelser/tankar i textform. I min närmsta krets är jag också alltid den som tänker en extra gång innan ett beslut ska tas, jag är som ni förstår inte särskild impulsiv så tillfällen av inspiration för ett blogginlägg hinner slockna när min hjärna börjar överväga, vända och vrida på varje ord jag har skrivit.

För några veckor sedan så bjöd jag med min tolk på bio där vi hade roliga diskussioner om kulturskillnaderna från Indien och Sverige. Efter en del övervägande så frågade jag henne om kastsystemet och daliter. Ludmary (69 år) beskrev att man vet vem som är dalit genom efternamn, arbete, hur man pratar eller ibland så bara vet man. Jag visste genom tidigare information som jag har läst att det är svårt att prata om kastsystemet i Indien, men när vi träffade Prabakhar i Bangalore som är aktivist så fick jag hopp om att kunna prata mer om kastsystemet i landet, för att det är många som ifrågasätter eller arbetar aktivt emot den.

Första gången jag fick prata med en indier om kastsystemet här i Chennai så upplevde jag samtalet något förenklat. ´Diskrimineringen av daliter finns främst på landsbygden men inte i storstaden´.  Jag var något skeptiskt men samtidigt nöjd över att få mer insikt i hur fler personer analyserar situationen. Även Ludmary berättade att diskrimineringen är tydlig i landsbygden, daliter lever ofta utanför själva byn, dricker vatten från deras egna brunnar för att inte ”förorena” de höga kasternas vattenbrunnar och på landsbygden lär man tidigt dalitbarn att tittar ner i marken eller knyta sjalen på ett speciellt sätt när en högkastig går förbi för att visa respekt.  Men här är i storstaden så är det svårare att se diskrimineringen, och anonymiteten som städer har erbjuder också ett slags skydd mot landsbygdens tydliga stigmatisering.

Women’scollective (praktikplatsen) har arbetat i 20 år med att stärka och hjälpa dalitkvinnor som arbetar som jordbrukare. En av våra arbetsuppgifter som praktikanter är att besöka lokalorganisationer, intervjua jordbrukare och se mer av organisationens arbete. Vi har inte haft många tillfällen då vi har kunnat genomföra intervjuer men jag har under de få tillfällen som givits funderat på att fråga generellt om kastsystemet eller om maktstrukturer men hindrat mig själv. Jag vet att de flesta vi träffar genom organisationen är daliter. Jag är orolig för att även generella frågor ska bli för påträngande. Vill kvinnorna uttrycka sina åsikter om kastsystemet? Vem som har makt? Jag tror att lyfta fram frågor om kast hjälper till att synliggöra det dubbla förtrycket som dalitkvinnor upplever (kastsystemet och patriarkatet i Indien), men har jag rätt att fråga för att få material? Alla dessa frågor ställer jag mig själv innan, efter och under möten med nya personer.

Jag vet genom böcker, genom organisationer som Women’s collective, personer som Prabakhar att kastsystemet påverkar mångas liv från början till slutet- mer eller mindre. Både på landsbygden och i städer. Det är ett system som har indoktrinerats. Ett arv om att bli olikt behandlad av omgivningen, att acceptera sin börda eller göra motstånd genom att synliggöra ett system som många deltar i, men få vill tala om. Runt 17 % av Indiens befolkning är daliter, här i Tamil Nadu så är det något högre. Trots att daliter inte är en homogen grupp så finns det många olika nyanser och versioner av en delvis gemensam historia.

Alla historier jag har läst om daliter eller fått återberättade innehåller ofta inslag av förödmjukelse, orättvisa och sorg.

Berättelser om bekanta som inte tillåter att du kommer in i deras hus trots att du har känt dem hela ditt liv. Att bli förnedrad av personer från högre kaster på grund av att du vågar göra motstånd mot andra seder. Att komma till en plats och vara den enda som får en annorlunda tekopp (pappersmugg, när andra får metall eller porslin) för att markera skillnaden eller att dina barn tvingas städa skoltoaletterna för att ni är daliter och det är enligt tradition er arbetsuppgift. Vem vill träffa en utlänning (mig) och prata allmänt om kastsystemet när många kanske har jobbiga historier eller upplevelser. Enligt indisk lag så är diskriminering baserad på kast olagligt men det sker hela tiden. Det kräver tillit som jag inte vet hur man ska bygga upp, när mötena är korta och tolken vårt enda hjälpmedel.

Det är även en balansgång att veta hur man ska återge andra personers kamp eller berättelser utan att återskapa någon form av stereotyp . Omgivningen som kommer ta del av mina inlägg, som kommer läsa/höra mig återberätta det jag har fått höra, kanske bara minns beskrivningarna om utsatthet och orättvisa, som mer eller mindre passar in i den (ofta) förutfattade bilden av fattiga kvinnor på Indiens landsbygd eller daliter. Kanske att jag borde fokusera på att lyfta fram det positiva, att berätta om alla strider som dalitkvinnor vinner istället för alla som fortfarande pågår. Oavsett hur jag kommer återge det jag ser och hör på bloggen eller i mina artiklar så kommer jag inte riktigt vara nöjd.

Det handlar inte om att jag känner  frustration över kultur/språk barriärer och vill gräva fram massa ny information. Berättelser över situationen om att vara kvinna och dalit i Indien har återgivits flertal gånger och från personer som har upplevt kastsystemets alla baksidor eller som har forskat om det i flera år. Utan jag känner lite frustration över min egen inbillning att jag skulle ha större möjlighet att prata om systemet för att jag är fysiskt närvarande, men det är svårt. Det är ett svårt ämne som enligt mig borde talas mer om,  men balansen mellan att kritisera ett system och därigenom befolkningen som deltar i det passivt eller aktivt är känsligt. Systemet är så självklart där, så självklar som Ludmarys svar när jag frågade: hur vet ni att någon är dalit?

”We just know these things”

Kanske att jag under mina månader kvar har möjlighet att prata mer med olika personer om kastsystemet och framförallt lära mig hur man på enklare sätt ska prata om systemet/strukturen i Indien. Prabakhar hade också intressanta historiska reflektioner om ursprunget av kastsystemet som jag vill undersöka närmare. Vi har också tre fältbesök kvar att göra, Nagercoil, Kotagiri och Madurai- så allt kan hända (bokstavligt talat).

Förutom dessa förvirrade tankar så tänkte jag även nämna att vi blev hembjudna till en medarbetare Vijima och hennes tre barn för Diwali- lunch. Sarah och jag råkade missa att man ska köpa något nytt inför Diwali så vi fick sista minuten shoppa lite saker så att vi såg lite mer uppklädda ut.  Jag fick kommentarer av medarbetare att jag var väldigt indisk med mina fejk-guldarmband och bindi. Jag har faktiskt blivit tillfrågad om jag kommer från norra indien (Delhi) ett par gånger. Medarbetarna på Women’s collective har sagt att på grund av mitt svarta hår och drag så ser jag ut som en indier från norr. Jag måste därmed avsluta med denna lilla triumf att även om jag känner mig lite kluven ibland så verkar jag vara modemässigt ok. Något som aldrig hade hänt i Sverige- som min make en gång beskrev min stil efter en lyckad runda på en second hand butik- där jag köpte en mycket prima tantkjol.

– Jag skulle säga att du är lite bohemisk.

– Vad menar du med det?

– Att du inte klär dig sådär. Så nickar han mot några modemedvetna coola personer.

Tack hjärtat ❤

Han om någon borde veta efter 8 år med mig.

 

Toodles från eran Sara C

 

IMG_5064

Här har ni en bild på mig på Diwali, Ludmary tittade på mina selfies och tyckte denna var bäst – alltså mest indisk #donthate

IMG_0450

IMG_0472

Våra grannar på Diwali

2 kommentarer

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius, Uncategorized

Solidaritetens Comeback – några tankar och funderingar, plus bilder på Madurai

Under vår första intro vecka i förberedelse för den här praktiken, långt tillbaka i juni, inleddes ett av passen med frågan, ”vad betyder solidaritet?” Jag insåg då att jag faktiskt aldrig tidigare blivit ställd den frågan, trots att jag i flera år nu varit engagerad i flera olika solidaritets-orienterade organisationer och rörelser. Solidaritet har för mig altid varit mer av en känsla än något med en exakt definition. Men vad betyder då egentligen solidaritet? Några av svaren som kom fram under passet var: intresse och engagemang, gemenskap, resursfördelning, medmänsklighet och framför allt – att stå tillsammans.

Vår första vecka i Indien i Bangalore fick vi vara med om tre fantastiska samtal med personer som representerade civil samhället, Dalitrörelsen* och kvinnorörelsen. Ett överskridande tema från alla tre var vikten av ökad samordning i framtiden och hur civil samhället och folkrörelser hindras av att inte samarbeta tillsammans på en tillräckligt hög grad. I bland har civil samhällets misslyckande att se över sina egna gränser ibland till och med lett till exklusion och ytterligare marginalisering av vissa människor, till exempel Dalit kvinnor, som historiskt sett har varit förbisedda av både Dalitrörelsen (för att de var kvinnor) och Kvinnorörelsen (för att de var Daliter). Detta verkar sakta men säkert börja förändras på vissa håll enligt samtal under Bangalore-veckan och från tiden här på kontoret, men mycket mer krävs för att bryta ner vissa av de här gränserna för att verkligen kunna skapa förändring.

Under dessa politiska tider, både i Sverige och Indien, och  kanske mer än någonsin på internationell nivå, verkar solidariteten behöva göra en come-back på ett stort sätt. Vare sig det handlar om Daliters rättigheter, kvinnors rättigheter, eller klimaträttvisa, så kommer vi ingenstans om vi inte kan hitta både våra gräns överskridande frågor och likheter och även kämpar för att inkludera och få alla med på tåget, så att säga. För sann jämlikhet mellan könen måste både män och kvinnor vara engagerade i frågan, för att utrota kastsystemet så måste både så kallade kast-hinduer såväl som Daliter vara delaktiga i processen. Och när det gäller miljöfrågan så behövs det nog ingen ytterligare förklaring för varför vi alla måste vara med och ta ansvar.

Social förändring på den skalan som dessa rörelser kallar för måste per definition involvera alla delar av samhället. Även om man lyckas förändra lagar utan att få med alla på varför dessa lagar är nödvändiga så är Indien ett perfekt exempel på att det inte har så mycket påverkan på verkligheten om man inte samtidigt har åstadkommit en förändring i människors värderingar och synsätt. Här finns det väldigt många fina lagar utformade för att bekämpa både kast- och köns-diskriminering men verkligheten visar en bild som står i stark kontrast mot den som presenteras av lagböckerna.

Men även om det finns en hel del kvar att göra och uppnå, och även om det är en massa hemska och läskiga saker som händer i världen just nu, inte minst i Sverige och Indien, så känns det också som att någonting är på gång. Över 310,000 människor marscherade för miljö- och klimaträttvisa i New York förra veckan inför FNs klimatmöte, och många grupper i andra länder hade egna manifestationer av samma orsak. UN-Women har precis lanserat en ny, mycket omtalad kampanj som heter ”He-for-She,” som har som mål att engagera en miljard män och pojkar i kampen för jämlikhet, som jag i och för sig inte vet hur det kommer gå för än, men det verkar i alla fall vara ett steg i rätt riktning för att få jämlikhet att inte enbart vara en kvinnofråga, utan en människofråga.

Så även om jag fortfarande inte vet exakt hur jag skulle vilja definiera solidaritet, eller om jag ens vill ge en exakt definition, så tror jag att det har något att göra med att stå tillsammans med andra och inse att andras kamp är min kamp. Det är ju också till en stor grad därför vi är här tror jag – för att visa solidaritet och stå tillsammans med rörelserna och människorna vi arbetar med både här och hemma, och förhoppningsvis vara delaktiga i att uppnå förändring.

Och här kommer några bilder på Madurai!

 

Madurai

  Utsikt över centrum och det mycket kända Meenakshi Amman Temple

Färgglada hus!

Färgglada hus!

På väg till kontoret en morgon upptäckte jag helt plötsligt denna mycket vackra byggnad

skymning

Från en utflykt in till staden för att leta bokaffärer, solnedgång sker runt 18:30 här.

 

/Emilia

*Daliter är en grupp människor i Indien som faller utanför det traditionella kast-systemet och har därför både historiskt sett och än idag varit mycket utsatta och marginaliserade. Dalit rörelsen kämpar för att utrota kast-diskriminering och lyfta upp Daliters röster och rättigheter i samhället.

3 kommentarer

Filed under Emilia Sternberg

Kampen för att förändra

Det är diskussionerna med människorättsaktivister här i Indien som ger mig mest inspiration att fortsätta arbeta inom utveckling. Dessa aktivister delar med sig om hur de kämpar för att förändra det indiska samhället och jag känner den starka solidaritet som deras arbete grundas i. De vägrar ge sig när de ser eller upplever orättvisa. Jag träffade en sådan person förra veckan, hon heter J. Veronica, och jag vill dela hennes historia med er.

År 1988 var det ett upplopp mot kastdiskriminering i en liten by i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Det ledde till att en dalit man mördades av en kasthindu, och några dagar efter detta mördades ytterligare fem män i ett närliggande område. Stämningen var osäker och dalit männen fruktade för sina liv. Den enda lösningen för att undkomma våldet var att ge sig av så de lämnade dalit kvinnor och barn i byn. Våldet och förtrycket fortsatte dock men nu var det endast riktat mot de kvarlämnade kvinnorna.

De var beroende av kasthinduerna för sitt dagliga arbete, då de inte ägde några landområden, och var följaktligen extremt utsatta. Veronica bodde i denna by och kände att hon måste göra någonting för att förbättra situationen. Hon började organisera kvinnorna i självhjälpsgrupper och kunde genom dessa ge färdighetsträning som ökade deras förmåga att försörja sig själva. Hon ville också skapa en politisk rörelse så att dalit kvinnorna kunde känna gemenskap och våga kämpa för att få sina röster hörda och kräva sina rättigheter. Detta var endast något som männen tidigare hade gjort.

Meenakshi and Veronica

Efter att arbetet pågått i några år formaliserades det och Veronica startade frivilligorganisation ’VIDIYAL Women’s Progressive Society’ som arbetar med basnäringar för kvinnor. Det började med att organisationen endast stöttade dalit kvinnor, men kvinnor från alla kaster sökte deras stöd så nu ligger fokus på kvinnofrågor oavsett kast.

Veronica arbetar i motvind och får som dalit kvinna och ledare for VIDYAL många ovänner som bara väntar på ett tillfälle att attackera henne. De accepterar inte att hon som dalit kvinna har någon form av makt. Detta har satt sina spår men hon säger att ”om jag fruktade för mitt liv sa skulle jag inte göra det här arbetet”. Känslan att vilja göra något för sitt folk är starkare än rädslan. Nu har hon genom sitt arbete blivit mer känd, vilket har lett till att både polis och politiker har börjat frukta hennes kraft och hängivelse för skippa rättvisa.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Olsson

Första dagen hos Evidence

Den första söndagen i Indien satt jag och Veronica med våran handledare, Thilagam, och åt lunch med hennes familj. Det pratades indisk politik, då hennes bror är involverad i en kampanj mot en korrupt politisk ledare i Indien. Under lunchen började också Thilagam tala om arbetet som Evidence gör i delstaten Tamil Nadu. En av de sakerna som kom fram var att det skulle vara en demonstration dagen därpå, mot det kastsystem som Indiens samhälle är uppbyggt på. Jag och Veronica var inbjudna att delta på våran första arbetsdag. Det kändes spännande att äntligen börja arbete och se på nära håll hur Evidence arbetar med politiskt påverkansarbete för att förändra diskriminerande strukturer.

Måndagen kom, och arbetskamraterna tog oss till demonstrationen. Det var dock endast möjligt att betrakta på avstånd, annars skulle det bli för mycket frågor. Dalitfrågan, och kastsystemet i Indien, är otroligt kontroversiellt att arbeta med. Det handlar om hundratals år gamla maktstrukturer som är inpräntade i det Indiska psyket, där de som är från en högre kast känner att de har rätten att förtrycka och se ner på dem av lägre kast och de kastlösa daliterna.

När Evidence startade sin verksamhet år 2005 var det under hot och terror som de utförde sitt arbete att stödja daliterna. Men nu, när organisationen har blivit mer känd och ofta är med i media, så har hoten minskat. Deras arbete kan delas in i två olika områden, det första handlar om att stödja individuella fall där daliter har utsatts for våld på grund av sin kast. Fokuset är att ge rättshjälp i delstaten Tamil Nadu, där större delen av daliterna lever under fattigdomssgränsen och sällan är medvetna om de rättigheter de har eller vad de kan göra när de utsatts for diskriminering och våld. Det andra området som organisationen arbetar med är påverkansarbete, där de försoker förandra strukturer och mentaliteten i samhället.

Efter demonstrationen blev det både tydligt hur Evidence arbetar samt vilken passion för förandring som all personal har. Vid ett samtal med chefen blev det också lite klarare hur jag passar in, som utomstånde. Han sa att det som behövs för att bygga en organisation är först och främst människor som har varit utsatta för diskriminering och våld. Sedan behövs det människor från samma land som kan kulturen och kontexten. Och sist men inte minst så behövs ’development proffessionals’ som har teknisk kunskap om utveckling. Det var ett bra sätt att beskriva det hela, nu känns min roll här på organisationen lite tydligare. I veckan åker vi ut pa fält, det blir något helt nytt.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Olsson