On the road i Tamil Nadu

Hej från ett svalt kontor i Madurai!

Jag (Johanna) och Ida som är på Evidence tillbringar mycket av vår arbetstid på kontoret men den senaste tiden har vi farit omkring en hel del och alla (!) kommande helger i februari är inplanerade med resor och utbildningar för människorättsaktivister i Evidence nätverk. Förra helgen gjorde vi och ett gäng från kontoret en roadtrip till Pondicherry där vi hann klämma in några timmars turistande mellan prisceremonier för Kathir (grundaren av Evidence), tal, möten, hembesök och intervjuer. En klar fördel med att resa runt med Kathir är att människor är mer intresserade av att fota honom än att fota oss. I Tamil Nadu är Kathir välkänd, särskilt bland aktivister och daliter, och när vi promenerade runt i Pondicherry satt affischer av honom uppe på husväggar lite överallt i stan (något vår chaufför tyckte var väldigt roligt; Kathir tyckte allt fokus på honom var mer generande).

Pondicherry

Vi tillbringade några dagar av julledigheten i Kochi i Kerala och nu när vi var i Pondicherry drog vi en del jämförelser mellan Fort Kochi och Pondicherry som båda är gamla europeiska kolonier med arkitektur som åtminstone ger mig lite Europalängtan. Men till skillnad från Fort Kochi – som jag tyckte kändes ungefär som ett indiskt Gamla stan – flöt den indiska och europeiska arkitekturen i Pondicherry mer in i varandra och kändes mindre turistigt.

Innan vi åkte tillbaka till Madurai hann vi med ett besök till Auroville som ligger strax utanför Pondicherry och är ett turistmål både för indier och västerlänningar. Det är svårt att beskriva exakt vad Auroville är men Auroville beskriver sig själv på sin hemsida som ”an ideal township devoted to an experiment in human unity.” Jag har aldrig varit på något liknande ställe förut och det är värt ett besök om man har vägarna förbi även om det för mig var svårt att komma undan känslan av att gå runt i en märklig korsbefruktning av kommersiellt turistmål, flummig nyandlighet och sektstad.

Matrimandir i Auroville

Den här veckan har vi varit på fältbesök runt Madurai och gjort intervjuer. Igår var vi ute hela dagen och började med att besöka byn Thenur som ligger knappt en halvtimme med bil utanför Madurai. I Thenur bor ungefär 7000 människor, varav 650 av dem är daliter. I Thenur, som i så många andra indiska byar, bor man uppdelad efter kasttilhörighet och vi besökte området där daliter bor. Vi blev välkomnade av en stor grupp människor som ställde fram stolar i skuggan av ett litet tempel och när vi hade satt oss ner började flera av dem att berätta om hur kastdiskrimineringen påverkar deras liv i byn.

En sjö strax utanför Thenur

Bostadsområdena för de olika kasten skiljs åt av vägar (i vissa byar byggs murar för att hålla människor från olika kast åtskilda) och daliter tillåts inte ha på sig smycken, fina kläder i silke eller skor i områden där kasthinduer bor. Kvinnliga daliter kan inte använda de gemensamma tvättutrymmena eftersom de riskerar att utsättas för övergrepp av kasthinduerna och de tvingas därför tvätta sig i floden där vattnet är smutsigt och förorenat. Det finns separata restauranger, separata begravningsplatser och separata ”tumbler systems”, och tills för två år sedan nekades daliter tillträde till templen i Thenur. Trots det här sa människorna som vi pratade med att situationen ändå långsamt blir bättre – diskrimineringen är fortfarande utbredd och synen på daliter som mindre värda är fortsatt djupt rotad hos många kasthinduer men de sa att det var värre för tjugo år sedan. Daliterna i Thenur är inte längre ekonomiskt beroende av kasthinduerna och unga daliter har bättre tillgång till utbildning och protesterar mer öppet mot förtrycket. Det är stora skillnader mellan generationerna: unga människor har vänner från olika kast men bland äldre människor är vänskap över kastgränserna betydligt ovanligare och det finns gamla kasthinduer som aldrig skulle släppa in daliter i sina hem.

Thenur

Flera av människorna som vi talade med var engagerade politiskt och det märks att aktivister gör stor skillnad för människors liv. Att daliterna i Thenur numera har tillgång till templen beror på att ett politiskt parti och civilsamhällesorganisationer – bland annat Evidence – uppmärksammade diskrimineringen och drev fram att samtliga människor i byn, oavsett kasttilhörighet, ska ha tillgång till templen.

Vid en av ingångarna till Thenur finns en stor väggmålning av framstående daliter, däribland Ambedkar, och vi fick berättat för oss att väggmålningen har orsakat konflikt med kasthinduerna och polisen i byn. De tycker inte om att dalitiska aktivister avbildas vid en stor väg i anslutning till byn och ifrågasätter varför Ambedkar porträtterats sittande med benen i kors. Varför är det konstigt att Ambedkar sitter med benen i kors? frågade jag och de förklarade att det är en ställning som signalerar makt – och det är provocerande när en dalit utstrålar makt.

Väggmålningen vid ingången till Thenur

Efter besöket i Thenur åkte vi vidare till en annan by och när vi körde över ett torg sa Meenakshi, en av våra kollegor, med låg röst att på det här torget är det förbjudet för daliter att vistas. Det var ett litet torg med träd och bänkar, några barn lekte vid en fontän, flera äldre män satt i skuggan av ett tak och vilade och drack te med varandra. Det såg fridfullt och lugnt och normalt ut. Vad händer om daliter går hit? frågade jag. Meenakshi skakade på huvudet. Bad things happen.

Jag och Ida hör, läser och pratar dagligen om kastsystemet i Indien med varandra och med våra kollegor men det är fortfarande svårt att ta in hur mycket det präglar det indiska samhället. Våra kollegor talar ofta om att det finns två Indien: ett för kasthinduer, ett för daliter. Under ett möte i Pondicherry sa vår tolk till mig och Ida att vi får se det riktiga Indien eftersom vi reser med Kathir och jobbar på Evidence. För utlänningar är den här uppdelningen mellan två olika Indien svår att få syn på, och jag har ofta tänkt att om jag hade rest till Indien som turist så hade jag förmodligen lagt märke till de ekonomiska klyftorna mellan människor och att män äger alla offentliga utrymmen men jag är inte så säker på att jag hade kunnat se att kastsystemet är närvarande hela tiden, överallt.

Det här är ett litet nedslag i min och Idas vardag i Indien där det händer så mycket hela tiden att det är svårt att summera allt till ett blogginlägg och hinna bearbeta och reflektera innan en ny våg av intryck kommer över en. Det är nästan exakt en månad kvar av vår tid här och jag försöker att inte tänka så mycket på det – det finns många personer och saker som jag saknar och längtar efter hemma (trottoarer! kaféer! pasta!) men det kommer bli väldigt tungt att behöva säga hej då till Madurai och till människorna som jag lärt känna och kommit nära här. Istället fokuserar jag och Ida just nu på hur vi ska packa inför helgens utbildning på en ”hill station” (uppe i bergen alltså) för att klara av kylan – vi tycker numera att allt under 27 grader är mycket kallt.

// Johanna

Utbildningsdag i kvinnors rättigheter

Hej, hej, hallå från Madurai! Nu har Johanna och jag (Ida) varit på Evidence i ungefär 1,5 månad. Mestadels av vår tid arbetar vi på Evidence kontor, men under helgen fick vi möjligheten att delta under en utbildning i kvinnors rättigheter för ca 35 kvinnor från olika distrikt runt om Madurai. Utbildningen varade under två dagar där föreläsningar blandades med diskussioner och gruppuppgifter. Vi deltog under den första dagen då kvinnorna fick lära sig om mänskliga rättigheter, ekonomiska rättigheter och kvinnor och barns utsatthet. Utbildningen anordnades av Evidence med inbjudna föreläsare från deras breda nätverk. Kvinnorna satt i en halvcirkel kring föreläsaren och vi bakom dem, med vår tolk för dagen – Lillian. Lillian studerar en master i social arbete i Madurai och har praktik på Evidence kontor en dag i veckan.  

Dagen började med att kvinnorna fick presentera sig en och en. De berättade vart de kom ifrån, något som de tyckte om och vad de arbetade med. Dagens utbildning är en av tre utbildningar som Evidence erbjuder kvinnor för att kunna verka som ledare och aktivister i byar runt om i Tamil Nadu. Några av kvinnorna kände vi igen från en tidigare utbildning om juridiska rättigheter, som vi deltog för några veckor sedan.  

Utbildningen inleddes med en föreläsning om mänskliga rättigheter. Kvinnorna gavs utrymme att diskutera och dela med sig av erfarenheter. Som ett exempel på dalitiska kvinnors utsatthet lyfte föreläsaren gängvåldtäkten som nyligen skedde i Hyderabad som har blivit en internationell nyhet. Våldsoffret var en dalitisk kvinna som blev bortförd, våldtagen och levande bränd. De anhållna och misstänkta gärningsmännen blev skjutna av polisen när de försökte rymma vid en konstruktion av mordet. Vid frågan om det var rättvist uppstår en diskussion där det rådde delade meningar. Föreläsaren lyfte frågan utifrån ett rättsperspektiv och poängterade att enligt mänskliga rättigheter har alla människor lika värde och lika rätt till rättvis utredning och rättegång.  

Elizhamutha som arbetar på Evidence kontor och hade ansvar för helgens utbildning, berättade för oss att hon fick börja morgonen med att ringa till flera kvinnor som anmält sig men inte dykt upp. Den senaste tiden har det regnat mycket i Madurai och vägarna är i väldigt dåligt skick, vilket försvårar för de som bor långt bort att ta sig till utbildningscentret.  

Kvinnors roll i familjen gör det svårt för dem att delta i utbildningar på annan ort. De har det yttersta ansvaret för hem och barn och behöver godkännande av sin man eller andra släktingar för att få delta. Behöver mannen arbeta, är det kvinnan som får stanna hemma med barnen eller som några av helgen deltagare – ta med sig barnen till utbildningen. Evidence vittnar om den utmaning det är att få kvinnor att delta i utbildningar och samhället i stort.  

Informationen kvinnorna fick under dagen kunde kännas ganska basal för oss, uppväxta i Sverige med universitetsutbildning. När kvinnorna vittnade om sina egna erfarenheter av orättvisa, men inte kunde redogöra för vilka rättigheter de har, blev det väldigt tydligt hur stora kunskapsklyftorna är. Evidence arbete är otroligt viktigt och det var häftigt att träffa dessa kvinnor som genom sitt engagemang bryter de mot de sociala normerna för att göra en skillnad.  

Vårt arbete på Evidence kontor med projektplaner, utbildningsmaterial och utvärderingar blir lätt väldigt teoretiskt och kan kännas långt ifrån de människor som Evidence arbetar med. Det var otroligt intressant att få se och ta del av deras praktiska arbete och möta de människor som är i slutet av kedjan.  

Det dagliga arbetet för minskad ojämlikhet

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har vi bott här i södra Indien i snart två månader och det finns så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja och samtidigt kan jag inte komma på en enda sak att skriva om. Veckorna flyger förbi och liksom flyter ihop. Precis som det ju brukar vara när man kommer in i rutiner. Jag tänkte i alla fall försöka ge er en inblick i det dagliga arbete som Evidence gör och som vi är här för att lära oss mer av.

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på marginaliserade gruppers rättigheter. De arbetar främst för daliter (den självvalda benämningen på de grupper som tidigare kallats oberörbara eller kastlösa). Daliter står på botten av det hinduiska kastsystemet och den hierarkiska samhällsordning som systemet skapat. Extremt förenklat kan man beskriva det som att du föds in i ditt kast och därmed ”ärver” dina föräldrars och förfäders samhällsstatus. Möjligheterna att ta en annan väg i livet är kraftigt begränsade – särskilt om du är dalit.

Idag finns det lagstadgade rättigheter och kvoteringssystem för de mest marginaliserade, men samhället genomsyras fortfarande av en strukturell diskriminering och exkludering av daliter, som yttrar sig i olika former av förtryck och i att lagarna inte följs. Det är det här organisationer som Evidence försöker bekämpa.

IMG_7197
En bråkdel av alla ”case files” som ligger i högar på kontoret. Mapparna innehåller fall som Evidence har ingripit i – det rör sig om alltifrån sexuellt våld och mord, till barnarbete.

Evidences kontor ligger i norra Madurai, ungefär en halvtimmes promenad från vårt hus. Det är här vi spenderar varje vardag mellan tio och halv sex. Även om arbetet för mig och Lovisa är ganska koncentrerat till kontoret där vi sitter vid våra skrivbord och arbetar med kommunikationsuppgifter och annat så är det sällan en lugn stund här. Ständigt planeras och hålls olika aktiviter – alltifrån kampanjer för att lyfta olika frågor till utbildningar med de kvinnliga aktivister som Evidence mobiliserar över hela delstaten (läs Lovisas inlägg om ledarskapsutbildningen som vi var med på!). Till kontoret kommer det även dagligen besökare som söker rådgivning och stöd.

IMG_6305
Bilden är från ett möte i oktober med medlemmar ur ”Women Justice Forum”. Deltagarna kommer från olika byar i Madurai-distriktet och för på olika sätt kampen för dalitkvinnors rättigheter framåt. Den här dagen diskuterades det hur man kan mobilisera fler dalitkvinnor för att bilda en rörelse.

Ungefär en timme varje morgon ägnar teamet åt nyhetsbevakning. Många av de fall som organisationen tagit sig an har de först fått reda på genom sin dagliga granskning av tidningarna. Det har visat sig vara en effektiv metod trots att rapporteringen av brott mot marginaliserade är dålig och ibland vinklad. Även när en händelse inte nämns mer än genom en kortare notis kan teamet ganska snabbt urskilja om det finns mer till händelsen än vad som framgår. Då åker de till platsen för att ta reda på vad som hänt och för att erbjuda sina tjänster. Informationen som samlas in från deras ”fact-finding missions” används sedan i arbetet för att säkerställa att rättvisa skipas.

Ibland kräver en händelse att journalister sammankallas och då förvandlas plötsligt kontoret till en presskonferens. Det var fallet för lite mer än en månad sedan när en trettonårig flicka blev brutalt mördad av en man från ett ”övre” kast och såväl mediabevakningen som civilsamhällets protester lyste med sin frånvaro. Evidence kallade då till pressmöte för att sprida information om fallet och ett tjugotal journalister dök upp.

IMG_7217IMG_7192IMG_7206IMG_7203

Det är ett väldigt imponerande arbete som Evidence gör. Jag slås av det hela tiden. Det är inte bara deras handlingskraftiga sätt att motarbeta orättvisor genom att direkt ta sig an de grymmaste fall av våld och förtryck som inspirerar, utan även hur de öppet fördömer handlingar av inflytelserika samhällsmedlemmar och sätter press på och kritiskt ifrågasätter myndigheternas agerande. Allt detta samtidigt som de har siktet inställt på en långsiktig förändring. Även om visionen om ett jämlikt samhälle utan kastdiskriminering fortfarande är långt borta känns det som om arbetet som görs här tar oss lite, lite närmre. Om inte annat så är det tydligt att Evidence med sin blotta närvaro ger stöd och hopp till många.

Miriam

 

 

Mörk skugga över Republic Day

Idag, den 26 januari, firas Republic Day i Indien. Idag är det 66 år sedan konstitutionen började gälla, efter en lång frihetskamp från det brittiska kolonialstyret. Indiens konstitution är världens längsta och tillskriver Indien som en socialistisk, demokratisk republik som ska trygga medborgarna rättvisa, jämställdhet, frihet och främja ”broderskap” mellan dem. Senare skrevs även sekularism in i texten.

Under författandet av konstitutionen hade Dr. Ambedkar en nyckelroll. Ambedkar var född dalit och blev den förste daliten att få en universitetsutbildning, han studerade i USA, England och Tyskland. Senare revolterade han mot kastsystemet och konverterade till buddhismen, tillsammans med en halv miljon daliter som följde hans exempel. Sedan dess har kampen mot kastsystemet varit stark i landet, samtidigt som motkrafterna blivit allt mäktigare. Idag är debatten djupt polariserad där högernationalistiska ”hindutva”-anhängare fördömer icke-hinduiska seder och traditioner.

ambedkar
Ambedkar. Foto tillgängligt på Creative Commons via http://bit.ly/1KCEpCN

Instead of egalitarianism, the Hindu Right believes in an archaic arithmenic of ”adhikaar and bahishkaar”, entitlement and exclusion, based on cast, religion and gender, skriver Ananya Vajpeyi, ledarskribent på The Hindu. Den hindunationalistiska rörelsen är stark i det indiska samhället, även på politisk nivå och inom akademin. Det är svårt att förstå hur samhällsdebatten har kunnat ändras så radikalt från Ambedkars sekulära och demokratiska åsikter. Indiens kastsystem är idag, trots den progressiva grundlagen och ett flertal anti-diskriminerande tillägg, (det senaste från förra året,) fortfarande djupt förankrat och legitimerat inom stora delar av samhället.

I år skuggas Republic Day av den senaste tidens nyhetsrapportering, som är en mörk historia som tydliggör fragmenteringen inom det indiska samhället. I korta drag handlar det om detta:

En ung forskarstudent blev för en tid sedan avstängd från Hyderabads universitet och fick sitt stipendium indraget, tillsammans med fyra andra studenter. Mannen, Rohith Vemula, var dalit och social aktivist och kämpade mot diskriminering av daliter och andra marginaliserade grupper. Han var även medlem i The Ambedkar Students Association, (ASA), som länge haft en konflikt med en annan studentorganisation (ABVP) med rötter i det hindunationalistiska partiet Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS). I historien finns en del frågetecken. Några killar från hindutva-rörelsen sade sig ha blivit attackerade av en mobb från ASA, vilket utlyste en politisk reaktion där två högt uppsatta politiker skrev ett brev som nu läckt ut. Bland annat beklagade de att ”University of Hyderabad has become a den of casteist, extremist and anti-national activities”.

Det här började så tidigt som hösten 2014, varefter händelseutvecklingen trappades upp avsevärt. Den 18 december 2015 gick det så långt att studenterna från ASA blev avstängda från alla allmänna områden på campus utanför föreläsningssalar och dylikt. De tilläts heller inte bo kvar på området. Sedan en tid tillbaka hade de även fått sina stipendier indragna. Den 1 januari i år gick skolledningen ett steg längre och blockerade de fem studenternas studentrum. Massiva protester utbröt då, där stora delar av universitetets studenter fördömde skolledningens agerande. Efter en utdragen process valde en av studenterna, Rohith Vemula, slutligen två veckor senare att ta sitt liv.

Händelsen har väckt kraftiga protester mot skolledningens agerande och bör ses i skenet av en rad andra liknande händelser de senaste åren. Mellan 2007 och 2013 valde 11 studenter att ta sitt liv, enbart på Hyderabads universitet. De flesta av dessa var daliter. Nu talas det om ”institutionellt mord” där ett flertal politiska nyckelpersoner pekas ut som ansvariga för den tragiska händelsen. Åtal har väckts mot de anklagade och offrets familj har fått en ekonomisk kompensation. Nu är många unga oroliga inför framtiden, där de befarar att detta kan vara början på en än värre ”hindutva”-våg.

 

The Hindu, 23 januari
The Hindu, 23 januari

Min kollega Tija har under veckan befunnit sig mitt i händelsernas centrum i Hyderabad. Hon har nära band till de drabbade och jag har under veckan följt hur hon har deltagit i en debattstorm på sociala medier. Igår var hon tillbaka på jobbet med blandade känslor. Vi pratade mycket om det som hänt, om hur media har rapporterat om händelsen och om den ökade individualismen i samhället. Vi jämförde Sverige och Indien, pratade om sekularism, mångkultur och statens roll i de båda länderna.

Indien har länge ridit på vågen som ”Världens största demokrati” där hinduer, muslimer, kristna, sikher, buddhister jainister och andra troende och icke troende lever sida vid sida. Merparten av landets invånare, runt 80 procent, identifierar sig ändå som hinduer, och med en sådan majoritet blir det relevant att ställa frågan hur länge världens största demokrati faktiskt kan hålla ihop? Är det bara en tidsfråga innan den hindunationalistiska rörelsen övermannar Ambedkars arv?

Teoretiskt sett har Indien goda förutsättningar för att fortsätta vara ett tolerant samhälle. Hinduismen är den enda stora religionsåskådningen som inte anser sig predika den enda sanna läran. Hinduism, I assert, is a civilization, not a dogma. Truth is one, the Hindu believes; but there are many ways of attaining it, skriver Amartya Sen. Tyvärr är den teoretiska definitionen av hinduism inte tillräcklig och situationen idag ser uppenbarligen mycket annorlunda ut i praktiken. Kanske förutsåg Ambedkar den kommande utvecklingen när han bekände sig till ”den religion som lär ut frihet, jämlikhet och broderskap”.

Det är omöjligt att som utomstående novis västerlänning försöka förstå den oerhört komplexa samhällsbilden i Indien. Extra klurigt blir det för en sekulär agnostiker från Sverige. Mina många samtal med kollegor och andra människor jag träffat under dessa månader har fått mig att tänka vidare över paralleller mellan den nationalistiska utvecklingen i Indien, i Sverige och globalt. Visst, vi människor har mycket som skiljer oss åt. Men även mycket som enar oss.

Ambedkars försök att hålla ihop nationen vilade på övertygelsen om att ”We are Indians, firstly and lastly”.

Exakt så. Vi är alla människor.

_______________________________________________________

Intresserad av att veta mer om kastsystemet i Indien?
Läs bland annat Sara C:s  och Sarahs inlägg på samma tema.

Källor och länkar till mer information om fallet:

http://www.thehindu.com/todays-paper/dalit-research-scholar-kills-self-after-15day-protest/article8118471.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/four-booked-in-dalit-student-suicide-case/article8120068.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/rohith-vemula-suicide-dalit-and-higher-education-discrimination-on-the-campus/article8152216.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/dalit-student-rohith-vemula-suicide-ancient-prejudice-modern-inequality/article8124315.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/some-optimistic-some-feel-this-is-just-the-beginning/article8142759.ece

http://www.thehindu.com/opinion/op-ed/dalits-and-the-remaking-of-hindutva/article8148222.eckast

http://beta.bodhicommons.org/article/rohit%E2%80%99s-murder-an-indication-of-a-broader-conspiracy

 

Lite Tankar från Chennai

Lite Tankar från Chennai

Nå jag har varit i Indien i sex veckor. Enda ursäkten jag har för avsaknaden av ett blogginlägg kan beskrivas enkelt med att jag ofta inte vet vad jag ska skriva om. Inte för att det inte händer saker. Mitt liv är numera full med nya upplevelser och intryck men jag är inte van vid att dela med mig av mina upplevelser/tankar i textform. I min närmsta krets är jag också alltid den som tänker en extra gång innan ett beslut ska tas, jag är som ni förstår inte särskild impulsiv så tillfällen av inspiration för ett blogginlägg hinner slockna när min hjärna börjar överväga, vända och vrida på varje ord jag har skrivit.

För några veckor sedan så bjöd jag med min tolk på bio där vi hade roliga diskussioner om kulturskillnaderna från Indien och Sverige. Efter en del övervägande så frågade jag henne om kastsystemet och daliter. Ludmary (69 år) beskrev att man vet vem som är dalit genom efternamn, arbete, hur man pratar eller ibland så bara vet man. Jag visste genom tidigare information som jag har läst att det är svårt att prata om kastsystemet i Indien, men när vi träffade Prabakhar i Bangalore som är aktivist så fick jag hopp om att kunna prata mer om kastsystemet i landet, för att det är många som ifrågasätter eller arbetar aktivt emot den.

Första gången jag fick prata med en indier om kastsystemet här i Chennai så upplevde jag samtalet något förenklat. ´Diskrimineringen av daliter finns främst på landsbygden men inte i storstaden´.  Jag var något skeptiskt men samtidigt nöjd över att få mer insikt i hur fler personer analyserar situationen. Även Ludmary berättade att diskrimineringen är tydlig i landsbygden, daliter lever ofta utanför själva byn, dricker vatten från deras egna brunnar för att inte ”förorena” de höga kasternas vattenbrunnar och på landsbygden lär man tidigt dalitbarn att tittar ner i marken eller knyta sjalen på ett speciellt sätt när en högkastig går förbi för att visa respekt.  Men här är i storstaden så är det svårare att se diskrimineringen, och anonymiteten som städer har erbjuder också ett slags skydd mot landsbygdens tydliga stigmatisering.

Women’scollective (praktikplatsen) har arbetat i 20 år med att stärka och hjälpa dalitkvinnor som arbetar som jordbrukare. En av våra arbetsuppgifter som praktikanter är att besöka lokalorganisationer, intervjua jordbrukare och se mer av organisationens arbete. Vi har inte haft många tillfällen då vi har kunnat genomföra intervjuer men jag har under de få tillfällen som givits funderat på att fråga generellt om kastsystemet eller om maktstrukturer men hindrat mig själv. Jag vet att de flesta vi träffar genom organisationen är daliter. Jag är orolig för att även generella frågor ska bli för påträngande. Vill kvinnorna uttrycka sina åsikter om kastsystemet? Vem som har makt? Jag tror att lyfta fram frågor om kast hjälper till att synliggöra det dubbla förtrycket som dalitkvinnor upplever (kastsystemet och patriarkatet i Indien), men har jag rätt att fråga för att få material? Alla dessa frågor ställer jag mig själv innan, efter och under möten med nya personer.

Jag vet genom böcker, genom organisationer som Women’s collective, personer som Prabakhar att kastsystemet påverkar mångas liv från början till slutet- mer eller mindre. Både på landsbygden och i städer. Det är ett system som har indoktrinerats. Ett arv om att bli olikt behandlad av omgivningen, att acceptera sin börda eller göra motstånd genom att synliggöra ett system som många deltar i, men få vill tala om. Runt 17 % av Indiens befolkning är daliter, här i Tamil Nadu så är det något högre. Trots att daliter inte är en homogen grupp så finns det många olika nyanser och versioner av en delvis gemensam historia.

Alla historier jag har läst om daliter eller fått återberättade innehåller ofta inslag av förödmjukelse, orättvisa och sorg.

Berättelser om bekanta som inte tillåter att du kommer in i deras hus trots att du har känt dem hela ditt liv. Att bli förnedrad av personer från högre kaster på grund av att du vågar göra motstånd mot andra seder. Att komma till en plats och vara den enda som får en annorlunda tekopp (pappersmugg, när andra får metall eller porslin) för att markera skillnaden eller att dina barn tvingas städa skoltoaletterna för att ni är daliter och det är enligt tradition er arbetsuppgift. Vem vill träffa en utlänning (mig) och prata allmänt om kastsystemet när många kanske har jobbiga historier eller upplevelser. Enligt indisk lag så är diskriminering baserad på kast olagligt men det sker hela tiden. Det kräver tillit som jag inte vet hur man ska bygga upp, när mötena är korta och tolken vårt enda hjälpmedel.

Det är även en balansgång att veta hur man ska återge andra personers kamp eller berättelser utan att återskapa någon form av stereotyp . Omgivningen som kommer ta del av mina inlägg, som kommer läsa/höra mig återberätta det jag har fått höra, kanske bara minns beskrivningarna om utsatthet och orättvisa, som mer eller mindre passar in i den (ofta) förutfattade bilden av fattiga kvinnor på Indiens landsbygd eller daliter. Kanske att jag borde fokusera på att lyfta fram det positiva, att berätta om alla strider som dalitkvinnor vinner istället för alla som fortfarande pågår. Oavsett hur jag kommer återge det jag ser och hör på bloggen eller i mina artiklar så kommer jag inte riktigt vara nöjd.

Det handlar inte om att jag känner  frustration över kultur/språk barriärer och vill gräva fram massa ny information. Berättelser över situationen om att vara kvinna och dalit i Indien har återgivits flertal gånger och från personer som har upplevt kastsystemets alla baksidor eller som har forskat om det i flera år. Utan jag känner lite frustration över min egen inbillning att jag skulle ha större möjlighet att prata om systemet för att jag är fysiskt närvarande, men det är svårt. Det är ett svårt ämne som enligt mig borde talas mer om,  men balansen mellan att kritisera ett system och därigenom befolkningen som deltar i det passivt eller aktivt är känsligt. Systemet är så självklart där, så självklar som Ludmarys svar när jag frågade: hur vet ni att någon är dalit?

”We just know these things”

Kanske att jag under mina månader kvar har möjlighet att prata mer med olika personer om kastsystemet och framförallt lära mig hur man på enklare sätt ska prata om systemet/strukturen i Indien. Prabakhar hade också intressanta historiska reflektioner om ursprunget av kastsystemet som jag vill undersöka närmare. Vi har också tre fältbesök kvar att göra, Nagercoil, Kotagiri och Madurai- så allt kan hända (bokstavligt talat).

Förutom dessa förvirrade tankar så tänkte jag även nämna att vi blev hembjudna till en medarbetare Vijima och hennes tre barn för Diwali- lunch. Sarah och jag råkade missa att man ska köpa något nytt inför Diwali så vi fick sista minuten shoppa lite saker så att vi såg lite mer uppklädda ut.  Jag fick kommentarer av medarbetare att jag var väldigt indisk med mina fejk-guldarmband och bindi. Jag har faktiskt blivit tillfrågad om jag kommer från norra indien (Delhi) ett par gånger. Medarbetarna på Women’s collective har sagt att på grund av mitt svarta hår och drag så ser jag ut som en indier från norr. Jag måste därmed avsluta med denna lilla triumf att även om jag känner mig lite kluven ibland så verkar jag vara modemässigt ok. Något som aldrig hade hänt i Sverige- som min make en gång beskrev min stil efter en lyckad runda på en second hand butik- där jag köpte en mycket prima tantkjol.

– Jag skulle säga att du är lite bohemisk.

– Vad menar du med det?

– Att du inte klär dig sådär. Så nickar han mot några modemedvetna coola personer.

Tack hjärtat ❤

Han om någon borde veta efter 8 år med mig.

 

Toodles från eran Sara C

 

IMG_5064
Här har ni en bild på mig på Diwali, Ludmary tittade på mina selfies och tyckte denna var bäst – alltså mest indisk #donthate

IMG_0450

IMG_0472
Våra grannar på Diwali

Solidaritetens Comeback – några tankar och funderingar, plus bilder på Madurai

Under vår första intro vecka i förberedelse för den här praktiken, långt tillbaka i juni, inleddes ett av passen med frågan, ”vad betyder solidaritet?” Jag insåg då att jag faktiskt aldrig tidigare blivit ställd den frågan, trots att jag i flera år nu varit engagerad i flera olika solidaritets-orienterade organisationer och rörelser. Solidaritet har för mig altid varit mer av en känsla än något med en exakt definition. Men vad betyder då egentligen solidaritet? Några av svaren som kom fram under passet var: intresse och engagemang, gemenskap, resursfördelning, medmänsklighet och framför allt – att stå tillsammans.

Vår första vecka i Indien i Bangalore fick vi vara med om tre fantastiska samtal med personer som representerade civil samhället, Dalitrörelsen* och kvinnorörelsen. Ett överskridande tema från alla tre var vikten av ökad samordning i framtiden och hur civil samhället och folkrörelser hindras av att inte samarbeta tillsammans på en tillräckligt hög grad. I bland har civil samhällets misslyckande att se över sina egna gränser ibland till och med lett till exklusion och ytterligare marginalisering av vissa människor, till exempel Dalit kvinnor, som historiskt sett har varit förbisedda av både Dalitrörelsen (för att de var kvinnor) och Kvinnorörelsen (för att de var Daliter). Detta verkar sakta men säkert börja förändras på vissa håll enligt samtal under Bangalore-veckan och från tiden här på kontoret, men mycket mer krävs för att bryta ner vissa av de här gränserna för att verkligen kunna skapa förändring.

Under dessa politiska tider, både i Sverige och Indien, och  kanske mer än någonsin på internationell nivå, verkar solidariteten behöva göra en come-back på ett stort sätt. Vare sig det handlar om Daliters rättigheter, kvinnors rättigheter, eller klimaträttvisa, så kommer vi ingenstans om vi inte kan hitta både våra gräns överskridande frågor och likheter och även kämpar för att inkludera och få alla med på tåget, så att säga. För sann jämlikhet mellan könen måste både män och kvinnor vara engagerade i frågan, för att utrota kastsystemet så måste både så kallade kast-hinduer såväl som Daliter vara delaktiga i processen. Och när det gäller miljöfrågan så behövs det nog ingen ytterligare förklaring för varför vi alla måste vara med och ta ansvar.

Social förändring på den skalan som dessa rörelser kallar för måste per definition involvera alla delar av samhället. Även om man lyckas förändra lagar utan att få med alla på varför dessa lagar är nödvändiga så är Indien ett perfekt exempel på att det inte har så mycket påverkan på verkligheten om man inte samtidigt har åstadkommit en förändring i människors värderingar och synsätt. Här finns det väldigt många fina lagar utformade för att bekämpa både kast- och köns-diskriminering men verkligheten visar en bild som står i stark kontrast mot den som presenteras av lagböckerna.

Men även om det finns en hel del kvar att göra och uppnå, och även om det är en massa hemska och läskiga saker som händer i världen just nu, inte minst i Sverige och Indien, så känns det också som att någonting är på gång. Över 310,000 människor marscherade för miljö- och klimaträttvisa i New York förra veckan inför FNs klimatmöte, och många grupper i andra länder hade egna manifestationer av samma orsak. UN-Women har precis lanserat en ny, mycket omtalad kampanj som heter ”He-for-She,” som har som mål att engagera en miljard män och pojkar i kampen för jämlikhet, som jag i och för sig inte vet hur det kommer gå för än, men det verkar i alla fall vara ett steg i rätt riktning för att få jämlikhet att inte enbart vara en kvinnofråga, utan en människofråga.

Så även om jag fortfarande inte vet exakt hur jag skulle vilja definiera solidaritet, eller om jag ens vill ge en exakt definition, så tror jag att det har något att göra med att stå tillsammans med andra och inse att andras kamp är min kamp. Det är ju också till en stor grad därför vi är här tror jag – för att visa solidaritet och stå tillsammans med rörelserna och människorna vi arbetar med både här och hemma, och förhoppningsvis vara delaktiga i att uppnå förändring.

Och här kommer några bilder på Madurai!

 

Madurai
  Utsikt över centrum och det mycket kända Meenakshi Amman Temple

Färgglada hus!
Färgglada hus!

På väg till kontoret en morgon upptäckte jag helt plötsligt denna mycket vackra byggnad

skymning
Från en utflykt in till staden för att leta bokaffärer, solnedgång sker runt 18:30 här.

 

/Emilia

*Daliter är en grupp människor i Indien som faller utanför det traditionella kast-systemet och har därför både historiskt sett och än idag varit mycket utsatta och marginaliserade. Dalit rörelsen kämpar för att utrota kast-diskriminering och lyfta upp Daliters röster och rättigheter i samhället.

Kampen för att förändra

Det är diskussionerna med människorättsaktivister här i Indien som ger mig mest inspiration att fortsätta arbeta inom utveckling. Dessa aktivister delar med sig om hur de kämpar för att förändra det indiska samhället och jag känner den starka solidaritet som deras arbete grundas i. De vägrar ge sig när de ser eller upplever orättvisa. Jag träffade en sådan person förra veckan, hon heter J. Veronica, och jag vill dela hennes historia med er.

År 1988 var det ett upplopp mot kastdiskriminering i en liten by i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Det ledde till att en dalit man mördades av en kasthindu, och några dagar efter detta mördades ytterligare fem män i ett närliggande område. Stämningen var osäker och dalit männen fruktade för sina liv. Den enda lösningen för att undkomma våldet var att ge sig av så de lämnade dalit kvinnor och barn i byn. Våldet och förtrycket fortsatte dock men nu var det endast riktat mot de kvarlämnade kvinnorna.

De var beroende av kasthinduerna för sitt dagliga arbete, då de inte ägde några landområden, och var följaktligen extremt utsatta. Veronica bodde i denna by och kände att hon måste göra någonting för att förbättra situationen. Hon började organisera kvinnorna i självhjälpsgrupper och kunde genom dessa ge färdighetsträning som ökade deras förmåga att försörja sig själva. Hon ville också skapa en politisk rörelse så att dalit kvinnorna kunde känna gemenskap och våga kämpa för att få sina röster hörda och kräva sina rättigheter. Detta var endast något som männen tidigare hade gjort.

Meenakshi and Veronica

Efter att arbetet pågått i några år formaliserades det och Veronica startade frivilligorganisation ’VIDIYAL Women’s Progressive Society’ som arbetar med basnäringar för kvinnor. Det började med att organisationen endast stöttade dalit kvinnor, men kvinnor från alla kaster sökte deras stöd så nu ligger fokus på kvinnofrågor oavsett kast.

Veronica arbetar i motvind och får som dalit kvinna och ledare for VIDYAL många ovänner som bara väntar på ett tillfälle att attackera henne. De accepterar inte att hon som dalit kvinna har någon form av makt. Detta har satt sina spår men hon säger att ”om jag fruktade för mitt liv sa skulle jag inte göra det här arbetet”. Känslan att vilja göra något för sitt folk är starkare än rädslan. Nu har hon genom sitt arbete blivit mer känd, vilket har lett till att både polis och politiker har börjat frukta hennes kraft och hängivelse för skippa rättvisa.