Tag Archives: bistånd

Låt mig ta din bild och låt mig berätta din historia

IMG_3834sv2

I väskan bredvid mig ligger kameran och påminner mig i viskande ton: Veronica, kom ihåg att vi måste ta bilder med agens … Det var en dag med tre fältbesök inplanerade. Uppföljningsbesök hos människor som Evidence arbetar med. Besök som jag faktiskt inte vet om skulle blivit av om det inte vore för min och Sofias närvaro, för syftet att låta oss med egna ögon och inlärda hälsningsfraser på tamil, möta de människor som Evidence arbetar med. Det var en outhärdligt varm dag i Tamil Nadu. I väskan packade jag vatten, anteckningsblock, penna och kamera.

På morgonen. Kvinnan som ska vara på bilden har just berättat om år av misshandel och våld. Om dagen när hennes man ännu en gång var berusad och slog henne. Just den här gången så hårt och brutalt att hennes vänstra ben fick amputeras och ersättas med en protes. Om hennes man som nu är död och hur hon och hennes barn bor hos släktingar. Hon omges av sin familj som sitter runt henne på marken där vi pratar. När samtalet är över tas några bilder. Barnen blir som de flesta andra barn lite nyfikna när kameran tas fram, vilket ofta sprider en lättsamhet, så även idag. Alla samlas för att vara med på samma foto. Bilderna blir fina.

Mitt på dagen. Kvinnan som ska vara på bilden har just berättat om den värsta dagen i hennes liv. Om hur hon vaknade mitt i natten av den outhärdliga smärtan som kokande olja brände in över hennes kropp. Om hur hon återfick medvetandet, veckor senare. Om hur hon inte längre kan vistas i solen. Hennes mamma hämtar ett fotografi föreställandes sin dotter innan natten då hon attackerades av en kollega. Av anledningen att hon gjorde sitt jobb väldigt bra, bättre än vad hon som dalitkvinna tilläts göra. Kvinnan på bilden log.

Jag låter kameran ligga tyst.

På eftermiddagen. Kvinnan som ska vara på den bilden just har berättat om hur hennes liv som 15-åring förändrades totalt. Om hur hon efter en våldtäkt blev gravid och idag är mamma till en 5-årig dotter. Om hur hennes familj bröt all kontakt med henne. Om hennes önskan om rättvisa, inte för sin egen skull utan för sin dotters skull. Att hon ska få gå i skolan och leva ett bra liv. Efter samtalet går vi ut och tar lite bilder. Dottern i hennes famn och grönska omkring dem. Hon ler och det blir fina bilder.

Det är svårt, vilka frågor man ska ställa och vilka bilder som kan tas. Inte för att kvinnorna inte har agens och styrka som i ord och bilder kan berättas om. De är så otroligt starka. Men en bekant fråga har återkommit i mitt bakhuvud, vem är jag att vara här? Vem är jag att ställa dessa frågor och ta dessa bilder?

Vi undrar om den dagen när kvinnornas liv förändrades.  Om hur deras liv ser ut nu och hur de tänker om framtiden. Ber om minnen och river upp känslor, mycket förtvivlan och mindre hopp. Frågorna är svåra att ställa men antagligen så mycket svårare att besvara.

Människorna som Evidence arbetar med har många gånger varit med om fruktansvärda händelser. Hos vissa syns det på utsidan medan andra bär allt på insidan. Vad alla har gemensamt är att de har tagit beslutet att inte finna sig i den underordning som ett sjukt system placerar dem i och med våld försöker hålla dem kvar i. De väljer att inte finna sig i den platsen. De berättar sin historia och kräver att de med makt att döma ska lyssna.

Det är agens.

Den finns i deras beslut, vilja och handlingar. Det är att ta upp kampen, att ha styrkan att berätta och leva vidare.  Det är vad Evidence varje dag stöttar människor till. En agens som ibland är svår att göra rättvisa på bild. Särskilt när kampen är svår, fortfarande lång och behoven av stöd är stora, hur berättar vi om det?

En av mina arbetsuppgifter hos Evidence innebär att jag skriver en publikation. Success stories kallade vi den från början, mest för att kalla den något. Syftet är att sprida kunskap och information om Evidence arbete, men framförallt att visa en annan bild av dalitkvinnor än den vanligaste, nämligen den passiva offerbilden. Publikationen är ett försök att porträttera några kvinnors kamp, med den agens och styrka som sällan får utrymme i medier och diskussioner. Men historierna är inga solklara success stories, namnet är missvisande. Det är kamper som ingen skulle behöva utkämpa.

Fem fall har valts ut, jag har fått dem berättade för mig och gått igenom dokumentation. Bilder skulle vi också ha. Jag bläddrade igenom mapparna med foton. Insåg att det inte fanns så många med just det där ja, agens. Bilderna var ofta från dagarna efter att övergrepp och brott begåtts mot kvinnorna och de reflekterade inte besluten, kampen och förändringen som jag fått höra om. Vi diskuterade hur vi kan lösa det, för bilder vore ju fint att ha med. Det bästa för publikationens syfte skulle givetvis vara att träffa kvinnorna och ta nya bilder. Jag skulle gärna fotografera, möta personerna jag skriver om och visa bilderna innan jag sätter mitt namn intill deras. Men det är svårt fick jag förklarat för mig. Om du kommer upp dit, folk kommer undra vad du gör där, om du är där för att lämna pengar eller skriva ett reportage. De kommer berätta sin historia igen, även om du inte ber om det och du kommer riva upp minnen. Det är bättre att någon annan gör det. Och visst är det så. Jag kan inte undgå det udda som min närvaro för med sig. Det spelar ingen roll att kläderna jag bär uteslutande är made in India och att jag inte skulle be någon upprepa sina minnen för mig. Vid samma ögonblick som jag stiger av bussen kommer jag att ställa frågor.

Jag är fast i min person och mitt ursprung och det får konsekvenser. Inte minst i möten med människor och inte mindre för hur jag sedan berättar om dem. Mina föreställningar om vad som bör berättas, för vem, varför. I arbetsuppgifter som innebär att på olika vis informera – om arbetet som Evidence utför, om arbetet som Svalorna utför, försök till att genom verkliga händelser och historier koppla ihop olika verksamheter och världsdelar. Ta en bild med agens och berätta en historia, så berättar du också om dig själv.

Viljan att exponera orättvisor och berätta om de som utkämpar kamperna mot orättvisorna, den är det inget fel på. Det är hur det görs som måste övervägas om och om igen. Det är bilderna i medier, i bloggar, på facebook. Det är de korta fragmenten vi berättar av en verklighet som inte helt går att skildra, inte för mig som inte själv har levt den. Det blir alltid en version given av en person och de föreställningar som följer med den. En berättelse som i kombination med någon bild blir en version av en historia. En version som kanske bidrar till en mer nyanserad helhetsbild för någon. Som kanske ger någon ny kunskap och som får någon annan att reflektera över något den annars inte skulle, kanske.

Frågan kvarstår, hur porträterar vi det svåra och kämpiga? För lika rätt och bra som det är att visa de positiva bilderna och berätta de inspirerande historierna om utveckling som sker, lika fel vill jag säga att det är att inte berätta om det svåra, om människor som kämpar och är sårbara. En sida tycks ofta utesluta en annan och det ger en ensidig bild, onyanserad och exkluderande.

Media kritiseras ofta för att ge förenklade bilder av bistånd och utveckling. Ensidig till den ena eller andra extremen. Å ena sidan bilder av enkla lösningar på svåra problem, en viss summa pengar som blir ett plåster på ett sår. Å andra sidan offerbilder av människor som passiva inför sin fattigdom, som manar till den vita, hjälpande handen att agera. Se så fattiga de är och tänk vilken skillnad vi kan göra! En aktuell och viktig diskussion handlar om hur bistånd och utveckling porträtteras och förmedlas. Vilka ord och bilder som används och vad det får för konsekvenser för den som läser och ser dem. Bilder av svältande barn börjar bli förlegade, äntligen. Diskussionen är en motreaktion mot sådana bilder. En insikt om att människor bör porträtteras som subjekt snarare än objekt. Då efterfrågas agens och med omsorg tagna bilder. Inte omsorg som att varsamt visa upp välviljan att hjälpa dessa människor, de andra, ur deras fattigdom. Omsorg, som i ansvar för sin egen människosyn och förmedlandet av denna.

I publikationen försöker vi berätta om det svåra och det inspirerande på samma gång, om förändring samtidigt som vi kan peka på problemen som kvarstår att jobba mot, om förtrycket och diskrimineringen som många fortfarande lever kvar i. Den berättelsen behöver inte porträtera offer. Den behöver inte exploatera en människa i dennes sårbaraste stund. I skrivandet och när bilderna väljs ut framför datorn känns det självklart. Då vet jag vad agens heter och präntar ned det i skrift. Men det finns stunder då balansgången är svårare. När jag inte kan krypa ur mitt skinn och passa in. När de där frågorna ska ställas och bilderna ska tas. Det kan vara riktigt obekvämt och få marken att gunga. Men det är först när det inte kändes obekvämt som jag skulle bli riktigt orolig.

Alla dagar hos Evidence är givetvis inte fyllda av dessa dilemman och frågor. I en konferensbyggnad för en vecka sedan smattrade kameran ivrigt, Evidence annordande en samling för dalitkvinnor i Theni, för att lyssna på deras erfarenheter av diskriminering och perspektiv på förändring. Människor berättade, diskuterade, räckte upp händerna och var delaktiga. På stora papper utvecklade över ett slitet golv nedtecknades tankar och förslag. För mig, en fotovänlig dag som praktikant hos Evidence, nöjd över dagens 124 bilder.  Så mycket agens att fånga på bild, så mycket enklare att berätta om.

Imorgon går tåget mot Chennai och en nätverksresa för att träffa några organisationer och aktivister i staden. Vi ska bland annat besöka slummen. Något jag har velat göra och tycker ska bli intressant, samtidigt som det skapar en liten orosklump i magen. Obekväm inför min egen närvaro. Vi ska besöka slummen, sen lämnar vi slummen. Tackar och tar farväl. Säkerligen med nya berättelser och bilder i väskan.

/ Veronica Ahlenbäck

1 kommentar

Filed under Uncategorized, Veronica Ahlenbäck

Långt ned i biståndshålet och vad man hittar där

Att blogga är som att fotografera. Det är oftast det spektakulära som hamnar på bild. Men att vara praktikant i skuggan av Himalayas toppar är så mycket mer än spektakulärt. Vid sidan av tedrickande på flodbäddar och i väldoftande skogar och att bestiga bergstoppar som egentligen är Shivas axlar hägrar också andra aningen mer vardagliga göromål. För att ge den glamorösa tillvaron som praktikant lite rättvisa tänkte jag därför reda ut några begrepp som jag förstår att du, kära läsare, länge funderat över.

Fråga: Hur känns det att arbeta i det beryktade svarta hål som på departementssvenska kallas internationellt utvecklingssamarbete men som hemma i Enköping oftare brukade kallas för bistånd?

För att börja från början. En av mina huvudsakliga praktikantuppgifter hos SOPHIA är att konstruera ett uppföljningssystem. Det låter inte särskilt upphetsande. Det är inte särskilt upphetsande. Det hela går ut på att SOPHIA, Svalorna, Forum Syd, Sida, vi som betalar skatt i Sverige (i sagd ordning) ska kunna bedömma hur arbetet går, hur situationen som SOPHIA arbetar i förändras och, inte minst viktigt, om biståndspengarna har den inverkan som det står i pappren att de ska. En av de självaste kontrollmekanismerna i det svarta hålet alltså. Eller kanske snarare att min uppgift är att se till att svarta hål bara finns i rymden och potentiellt i CERN:s partikelaccelerator.

Arbetet börjar efter frukost (äggröra, papaya, chai) med honnör framför statsrådet Carlssons porträtt. Alliansregeringen har ganska grundläggande förändrat förutsättningarna för hur ett uppföljningssystem måste se ut.

Idag är biståndet helt resultatstyrt. Vi investerar pengar, investeringen ska leda till vissa resultat, annars ska pengarna gå till annat. Och det är ju sunt och bra.

Men när man ska konstruera ett uppföljningssystem hamnar man i en svår sits. För att kunna visa på konkreta resultat måste det finnas tydliga tecken på när ett visst mål är uppnått. Det är enkelt när det gäller att borra brunnar, bygga vägar, dämma upp en älv.

Tio brunnar. Tjugo mil asfalterad väg. 500 megawatt el från dammen. Så många fiskar har dött i dammluckorna. Så många människor har tvångsförflyttats från dämningsområdet. Check.

Det var också så bistånd fungerade fullt ut på den tiden vi helt uttalat tyckte att vi i Sverige var utvecklade, de i den mytomspunna tredje världen var underutvecklade och att vi kunde ge dem lite utveckling. Här får ni en brunn, varsågoda.

Det är också ett sätt att mäta utveckling på där utveckling betyder ökad resursförbrukning. Och betyder utveckling nödvändigtvis att konsumera mer energi och råmaterial?

Tursamt ligger förändring i tiden. SOPHIA:s arbete handlar om att göra Van Gujjarerna och andra ursprungsfolk i Himalaya medvetna om att de kan kan få rätt till skogen de lever i; att de kan bestämma över platsen de bor på och inte kan bli tvångsförflyttade därifrån. Att hjälpa Gujjarer som inte kan läsa i kontakten med staten, att lyfta Gujjarernas intressen i media, att få Van Gujjarkvinnor att ta mod till sig att hävda sin åsikt och rätt. Social mobilisering.

Men hur sjutton mäter man det?

Det är ett långsiktigt, långsamt arbete. Få saker man kan mäta. Gujjarerna kan ha haft möten, organiserat sig och protesterat men ännu inte fått skogsrättigheter: har vi nått resultat?

Resultatstyrningen tvingar biståndet från att arbeta för en långsiktig gemensam sak till kortsiktig välgörenhet. Hundra kronor, en brunn – eller att förändra maktförhållanden så att människor själva kan förändra sina liv? Det är ett kvalitativt arbete, inte ett kvantitativt. Kanske inte så spektakulärt, men intressant, svårt, och det kräver mycket tedrickande på ett kontor.

4 kommentarer

Filed under Gustav Cederlöf