Bangalore – indienbloggen.org

Det är inte läge att svika civilsamhället, vi kvinnor vill ha gatorna tillbaka

3 februari, 20173 februari, 2017av juliaortegrenLämna en kommentar

Det är nyårsafton i Bangalore och tusentals människor har träffats på MG Road och Brigade Road, ”hjärtat av Bangalore” för att fira in det nya året. Mitt i folkmassorna bestämmer sig några gäng av män att attackera kvinnor och trakassera dem och antasta dem. Precis som förra årets nyårsafton, i Tyskland, där 80 kvinnor anmälde sexuella övergrepp då män omringat dem i folkmassor och begripit sig på dem (BBC). Även på nyårsdagen i Bangalore fångades tre män på film genom en övervakningskamera där man såg hur männen på motorcykel stannade en kvinna i en gränd och sedan förgrep sig på henne (Bangalore Mirror).

Till skillnad från massövergreppen i Tyskland så kom inga anmälningar till polisen från kvinnorna i Bangalore. Enligt polischefen hade inga anmälningar som sexuella övergrepp rapporterats den natten, det enda antecknade anmälningarna var ett antal kvinnor som hade kontaktat polisen och bett om hjälp då de kommit ifrån sina familjemedlemmar och vänner. Detta trots 1500 poliser som fick ringa efter förstärkning då de inte kunde handskas med upploppet då ”kvinnor bokstavligt talat fick ta av sig sina stilettklackar och springa efter hjälp”, flertalet vittnen, fotobevis på män som tar på kvinnor och kvinnor som berättat exakt vad de varit med om (Bangalore Mirror).

Utöver att polischefen förnekade händelserna kommenterade Karnatakas minister G Parameshwara att det var kvinnornas eget fel då de burit västerländska kläder; “But when few women in half dress come out on streets at late night with their friends, such incidents do occur.” Ministern fick medhåll av Abu Azmi, presidenten i staten Maharashtra; ”the Karnataka minister said the harsh reality” och tillade “these kind of things do happen when women try to copy the westerners, not only in their mindset but even in their dressing” (Hindustan Times).

Detta uppmärksammades stort i nyhetsrapporteringen och även på sociala medier kunde man följa reaktionerna. Många kvinnor beskrev sin frustration över att inte kunna känna sig trygga på offentliga utrymmen och inte minst hur polisen och politiker, som en borde kunna lite på i en demokrati, vänder ryggen till. Frustrationen över män som missbrukar sina maktpositioner och hur män kontrollerar kvinnors säkerhet, rörelseutrymme och kroppar. Trots att denna retorik är ofattbar är den inte ovanlig och det finns liknande fall i Sverige där rättsväsendet ifrågasätter offrets klädsel, alkoholintag eller psykiska hälsa. På sociala medier uppmanade kvinnor varandra att prata om vad som hade hänt under nyårsnatten. De stöttade varandra och påminde varandra och omvärlden om att det aldrig är offrets fel.

Några veckor efter nyårsafton kunde man läsa i tidningen hur kvinnorättsaktivister och organisationer gått samman och planerat in ett nytt nyårsfirande på samma plats där övergreppen skedde. De skulle fira in år 2017 på nytt, de ville visa att de inte var rädda eller nedtystade och ta kvällen och gatorna tillbaka. Det anordnades demonstrationer och drevs en kampanj under #INeverAskedForIT där kvinnor dök upp i samma kläder de bar när de blivit utsatta av övergrepp av män. Det anordnades en gratis workshop i självförsvar i en närliggande park, rättslig utbildning under banern ”#IWillGoOut” av jurister från organisationerna Alternative Law Forum och Vimochana för att informera kvinnor om deras rättigheter.

Bildkällor: 1. Okänd, 2. Shruti Kedia/Här, 3. Här, 4. Action Hero Vrushali/Här, 5. Här, 6. Här

Många var upprörda över att denna typ av händelse kunde ske i Bangalore som anses vara en av de tryggare städerna för kvinnor i Indien. ”Tidigare har man sett liknande händelser i Dehli men aldrig i Bangalore, nu är vi inte bättre” lät många reaktioner (Bangalore Mirror). Staden är känd för att vara en ung IT-stad med många start-ups, app-utvecklare och IT-ingenjörer. Trots denna djupt tragiska händelse var det imponerande att se hur många unga organisationer och aktivister som snabbt gick samman och anordna motreaktioner både genom sociala medier och fysiska demonstrationer. Civilsamhället med NGOs och sociala rörelser är otroligt viktiga, inte minst i dessa tider då antidemokratiska, rasistiska och kvinnofientliga rörelser motarbetar mänskliga rättigheter och global utveckling.

Efter gruppvåldtäkten på kvinnan i en buss i Dehli 2012 startades en statlig fond där 100 crore Rupies (drygt 14 miljoner sek) ska gå till NGOs som arbetar med kvinnors säkerhet i Indien (The Ladies Fingers). Två år i rad har politikerna misslyckats med att använda budgeten. Pengarna är orörda. Pengar finns men den politiska viljan skriker med sin frånvaro och kvinnor blir fortsatt utsatta för könsbaserat våld och osäkerhet i offentliga rum.

Den negativa utvecklingen med minskat utrymme för civilsamhället har jag märkt av i hur organisationer berättar om nya helt orimliga administrativa krav och hur poliser och kontrollanter plötsligt dyker upp på evenemang och kontor och kräver rapporter och intyg. Vissa organisationer nekas deras bidrag, också nationella bidrag men framförallt bidrag från utlandet. Akademiker, aktivister och NGO-arbetare nekas visum och inträde i olika länder och rum. Bara de senaste månaderna (och veckan) har internationell politik inskränkt på kvinnors rättigheter och försvårat arbetet för kvinnors rätt till sina kroppar, säkerhet och frihet. Övergreppen mot kvinnor på nyårsnatten var ett övergrepp på alla kvinnor i Bangalore, Indien, Asien, världen.

Organisationer som stöttar drabbade kvinnor är obeskrivligt viktiga, men var är organisationerna som arbetar med att förändra mäns beteenden? Jo, det finns också, men det är ett mycket känsligt och långsamt arbete för att försöka förändra strukturer från grunden. De genomför informationsarbete i skolorna och pratar om rättigheter, sexuella övergrepp och har möten med kvinnor och män och pratar familjeförhållanden och könsroller. Något som organisationer också berättat är hur lyckade informationsarbeten gjort att kvinnor fått kunskap om sina rättigheter och ökat självförtroende men sedan mött nytt våld när de försökt leva i sina nya stärkta roller då männen känner sig hotade. Det är ett långt arbete kvar för att kvinnor ska få vara trygga i offentliga utrymmen och inte möta våld när de kräver de mänskliga rättigheter som är menade för alla. Det är ett långt arbete kvar och civilsamhället behöver allt stöd det kan få.

Bildkälla, hopp och inspiration: http://blog.blanknoise.org/

/Julia, Bangalore

Anna Henriksson, Uncategorized

Annas Bangalore-lista

19 februari, 201619 februari, 2016av annahenriksson90Lämna en kommentar

Innan mina minnen av Indien bleknar tänker jag skriva en lista över alla mina favoritställen i Bangalore. Mest för att själv komma ihåg, men även för att förse bloggens läsare med tips för framtida vistelser i Bangalore.

Jag och Katarina bodde och arbetade i norra Bangalore (Horamavu Agra och Babusapalya), så jag har mest utforskat stans norra delar. Alla mina rekommendationer är personliga åsikter och behöver inte nödvändigtvis ha koppling till verkligheten så som nån annan upplever den.

Bokhandlar

Blossom på Church Street har både begagnade och nya böcker. Charmigt, överfullt ställe där man kan utforska länge och komma ut med alla möjliga fynd. Man kan även sälja sina begagnade böcker till den här bokhandeln.

Sapna är en stor kedja som har både böcker, filmer och musik. Och en massa andra prylar, men böcker är ju det viktigaste.

Kläder

Max är ett bra ställe att köpa indiska vardagskläder till ett rimligt pris och bygga en basgarderob.

På Commercial Street i centrala stan kan man hitta allt möjligt i klädväg, från silver och handvävda sjalar till billiga vardagskläder. Rekommenderas för köp av souvenirer, presenter och klädshopping för skojs skull.

Fab India säljer lite lyxigare indiska kläder i bra kvalitet.

Köpcenter finns lite överallt. Garuda Mall i centrala Bangalore rekommenderas för den som vill ha lite dyrare kläder eller prylar. Här finns bl. a. Mango, Forever 21 och Shopper’s Stop, där jag köpte finklänning att ha på ett bröllop. På bottenvåningen finns sjukt god chokladglass. För den som bor i närheten av Hennur rekommenderas Elements Mall vid Nagavara flyover. Här finns bl. a. Sapna, Max, ett stort SPAR och en bio.

Gym

Vi tränade på Bounce i området nära Svalornas kontor. Nybyggt och väldigt fräscht.

Nattliv

För den som vill ut och dansa rekommenderar jag Indiranagar-området, speciellt 100 Feet Road. Jag har varit på klubben Black Rabbit ett par gånger och haft väldigt trevligt. Helt okej musik, gott om trevligt folk, bra dansgolv. Andra hippa områden längre söderut såsom MG Road, Brigade Road och Koramangla lär också ha bra klubbar. Ha i åtanke att trafiken tar lång tid och att alla klubbar stänger runt 1.

Bäst kyckling

7 Plates har grillad kyckling marinerad i olika såser och serverad på tallrik eller i wraps. Deras malai tikka är ärligt talat den bästa kyckling jag ätit. 7 Plates ligger i Kammanahalli, på en gata som korsar CMR Road och innehåller flera bra restauranger och caféer. Sväng av CMR Road ungefär vid Baskin Robbins.

Bäst falafel

Al Amanah Cafe, 5th Main Road i Kammanahalli. Falafelrulle med majonnäs, sås, stekt ägg, sallad och tomat, plus stekt svamp. Jag upprepar, stekt svamp! Supergott och mättande. Falafelkännarna i praktikantgruppen konstaterade att det var god falafel, men förstås inte lika fantastisk som i Malmö eller Lund.

Bäst glass

Natural är en kedja som säljer urgod glass utan kemikalier. De har en mängd olika sorters fruktglass, men även smaker som choklad och jordgubb. Mina favoriter är vattenmelon, sitaphal och papaya-ananas. Natural i Kammanahalli finns på 11 ställen i stan, bl a vid CMR Road, på samma gata som 7 Plates.

Bäst banankaka

Bästa banankakan finns på Golden Loaf Bakery på Horamavu Agara Main Road, halvvägs mellan Agara och Babusapalya.

Bäst cupcakes och tårta

Cupcake Noggins på CMR Road. Jag rekommenderar chokladtryffeln, som är stor som ett plommon och smakar kladdkaka. Katarina älskar deras red velvet cake och red velvet brownies.

Andra bra restauranger

Rasta är en bar/restaurang som ligger på 7th Main Road i Kammanahalli. Hit har praktikanterna åkt många gånger för en middag ute.

Arbor Brewery är en restaurang/bar/mikrobryggeri som ligger i centrala stan, nära Garuda mall. Här finns god mat i västerländsk stil, vackra lokaler och ett stort utbud av öl.

När Svalornas kontor beställer in lunch kommer den vanligen från Tamarind, en mysig restaurang som ligger vid Ring Road ca 10 min från Svalornas kontor bilvägen.

Sri Krishna Bhavan är en liten vegetarisk restaurang i Babusapalya, vid Ring Road och inom gångavstånd från Svalekontoret. När jag inte haft matlåda med mig har jag köpt med mig mat härifrån. Färskt, fort och billigt.

Hämtmat

Många restauranger levererar mat till ens dörr utan extra kostnad om man bor i närområdet. Vårt favoritställe att beställa hem mat från heter Darbar. Jättegoda masalas och Kerala paratas. Jag kan även rekommendera den kinesiska restaurangen Delicacy. Deras chicken momos är min hämtfavorit.

För den som ibland får ett desperat sug efter pizza kan jag berätta att Domino’s levererar till många ställen i Bangalore. Deras onlineformulär funkar inget vidare, kolla in menyn på nätet och ring dem istället.

Anna Henriksson

Bangalore lyser upp

12 november, 201512 november, 2015av annahenriksson901 kommentar

Ikväll lyses Bangalore upp av fyrverkerier, smattrar likt gevärseld och fylls av drivande rök. Medan jag skriver det här inlägget börjar rödgröna fyrverkerier skjutas upp nerifrån gatan och explodera precis i höjd med vår balkong. Jag älskar fyrverkerier men jag trodde aldrig att jag skulle bo inne i ett.

(Varning för höga ljud)

Hela grannskapet är ute på gatan eller taket för att tända raketer och smällare med sin familj. Vädret är perfekt för fyrverkerier – uppehåll, men ändå såpass blött från de senaste dagarnas regn att vår balkongmatta troligen inte kan fatta eld.

De intensiva regnvädren har också inneburit en vilopaus från de problem med strömtillförseln som plågat Bangalore. Elverket har meddelat att det inte blir några schemalagda strömavbrott under diwali, vilket jag tror alla är glada för.

Brist på regn har inneburit vattenkraftverk som går på 50 procents kapacitet, som i sin tur inneburit att man måste överbelasta andra kraftverk på gränsen till att de går sönder. Strömmen har ransonerats – i förväg utlysta avbrott, industrier som turas om att ha stängt en extra dag för att jämna ut åtgången, spontana avbrott som plötsligt får gatlyktorna att slockna och hissen att stanna.

Ägaren till ett fik vi besökte för några veckor sen bad om ursäkt för att han inte kunde värma chokladsåsen; han var inne på dagens sjunde strömavbrott.

Förra torsdan kunde anställda på ett företag i teknikindustrin bara arbeta till 10.30, sen gick strömmen för dan. Företaget hade ansökt om att slippa det planerade avbrottet och hade gott hopp om att få det beviljat. När så inte skedde skickade de hem sina anställda och tvingade dem att arbeta söndag istället – på Rajyotsava Day, en dag när alla i delstaten har ledigt.

De som drabbas värst är de fattiga, som alltid. Barn och ungdomar som får plugga i ljuset från gatubelysning eller fotogenlampor. Invånare i områden där mörkret ofta kan dölja en orm eller skorpion. Jag och Katarina påverkas knappt, vi som bor och arbetar i hus med backupström. På kontoret har vi då och då fläckvisa avbrott – typ ström i köket men inte i stora rummet. Det längsta avbrott vi haft hemma var 22 min.

Att skriva blogginlägg om el medan en ljushögtid högljutt firas utanför huset och färgglada ljus spelar över staden känns passande. Glad diwali, allihopa!

Anna Henriksson

Förväntningar och myter

26 oktober, 2015av annahenriksson901 kommentar

Hej. Anna på India Office här. Det har varit några hektiska veckor sedan vi allihop anlände till Indien. Mycket nytt, många praktiska saker att ordna, många timmar lagda på att få saker som telefon och internet att fungera. Nu när allt börjar lugna ner sig lite är det dags för mina första steg in i bloggvärlden. Räkna med prat om Indien-kontoret, diskussion av senaste nyheterna i Bangalore och bilder på roliga skyltar. Jag tror starkt på att skriva om det man själv tycker är intressant, så bloggen är min ursäkt att gräva ner mig i i ämnen jag är nyfiken på.

Här tänker jag prata om vad jag fått höra om Indien och hur det stämde överens med verkligheten. Indien skildras inte så ofta i svensk media och när det dyker upp är det ofta samma saker man hör. Sånt som är ”allmänt känt” om landet. Jag tänkte det skulle vara kul att lista några påståenden man ofta hör och kommentera med egna upplevelser.

”Trafiken är livsfarlig” – Den allmänna bilden folk i Sverige har av indisk trafik är att den är totalt galen. Ser man en youtubevideo av bisarrt trafikkaos så är det ofta Indien som porträtterats. Med tanke på detta och alla varningar jag fått om att akta mig i trafiken var jag beredd på det värsta och lite till.

Det som mötte mig var inte alls vad jag föreställt mig. De stora vägarna är läskiga att korsa som fotgängare. Trafikstockningar är vanliga i rusningstrafik. Körstilen är annorlunda än i Sverige, mer otålig och offensiv. Folk gör manövrer ingen skulle tänka på i Sverige. Ett par gånger har våra rikschaturer blivit lite vådliga. Men allt som allt är det här inte alls illa, inte jämfört med vad jag hade föreställt mig. Man behöver inte pusta ut och tänka ”wow, jag dog inte” varje gång man korsat gatan.

”Indien är kaotiskt” – Ja och nej. Det fungerar helt enkelt inte likadant som Sverige gör. Om man med kaotiskt menar fullt av oförutsedda händelser, så ja. Självklart kan vi inte gissa oss till vad som kommer inträffa, vi är ju nykomlingar här.

”Det är människor överallt” – Det är det faktiskt inte. I Bangalore finns i allmänhet gott om plats. Inte överallt och inte hela tiden, men jag behöver i princip aldrig trängas. Naturligtvis skildrar mina intryck inte alla stadsbors vardag – jag tillhör den privilegierade grupp som inte behöver söka sig till de fullaste bussarna, till exempel. Men jag kan konstatera att alla Indiens transportmedel och offentliga platser inte är fullpackade såsom det låter när landet figurerar i media.

”Indier är pratglada och nyfikna på utlänningar” – Bangalore är faktiskt inte så olikt Sverige vad gäller socialt samspel. Man börjar inte prata med främlingar utan anledning. Det händer då och då att nån vi möter på gatan frågar var vi kommer ifrån, men vi har fortfarande inte hamnat i samtal med våra grannar. Främlingar håller sig i allmänhet på sin kant. Därmed inte sagt att folk inte är artiga och hjälpsamma. Står jag och ser förvirrad ut är det inte ovanligt att nån kommer fram och pekar ut vart jag ska gå.

”Du kommer att bli stirrad på” – Jag märker oftast inget, men Katarina har berättat att folk tittar på mig. Troligen är det just mig de tittar på eftersom jag saknar solbränna och i jämförelse med Katarina är kritvit. Då och då kommer nån fram och vill ta ett foto med oss. Det är lite udda att som nykomling i stan själv betraktas som en turistattraktion, men så länge folk är trevliga är det bara att le och hänga på.

”Maten är jättestark” – Det kan den vara, men all mat är det inte. Jag håller på att lära mig vilka ord jag ska hålla utkik efter för att hitta milda varianter. Jag kan försäkra eventuella oroliga anhöriga om att jag inte kommer svälta ihjäl.

”Man blir garanterat magsjuk i Indien” – Det här är nåt som alla som ska hit oroar sig för och nåt man konstant får frågor om. Indien är magsjukelandet nummer ett i folks tankevärld. Katarina och jag mår dock prima. Självklart ska man vara försiktig med vad man äter och dricker, speciellt i början, men att alla blir magsjuka är en myt. Skulle det hända är det dessutom troligare att man får en mildare släng av magproblem än att man blir utslagen i veckor. Magsjuk kan man bli i alla länder, inklusive Sverige. Hur mår ni därhemma, har vinterkräksjukan börjat gå än?

Alltsomallt tror jag inte jag hade så mycket förväntningar när jag kom hit, förutom de myter jag hört. Indien var mer som ett oskrivet blad för mig. Alltså kan jag inte riktigt säga om om det motsvarat förväntningarna, men jag kan berätta att jag trivs väldigt bra och att jag alltid vaknar peppad på att lära mig mera om omvärlden.

Caroline Nordvall, Kajsa Sennemark Aldman, Uncategorized

Curry, kor och kurtas i Bangalore

7 oktober, 201527 november, 2015av kajsasaldmanLämna en kommentar

Nu är vi framme hela gänget! Efter en behaglig flygresa med aircondition och god mat landade vi i ett nattvarmt Bangalore.

De första dagarna har bjudit på resor med vilsna rickshawförare, införskaffande av fantastiska klänningar (kurtas), smaskiga middagar med curry i alla dess former, ofrivilliga springturer hem genom monsunregn och synen av kor som lugnt strosar omkring i trafikkaoset. Vi har även spenderat dagarna på Svalornas kontor med Anita och Abdul som introducerar oss till hur arbetet sköts här nere (och även räddar oss och vilsna rickshawförare på kvällarna – TACK Abdul!)

Ett annat vanligt inslag i vardagen är strömavbrott. Monsunperioden har i år sträckt sig in i oktober och strömmen kan gå när vi sitter på kontoret, när vi är inne i butiker, när vi står i duschen eller sitter och läser på kvällen. Här får ni föreställa er en bild på Kajsa bekvämt bakåtlutad i sängen med näsan i en bok och pannlampa i pannan. 🙂

Nedan ser ni några bilder från dessa första dagarna. De första bilderna visar vår första måltid i Bangalore på en jättetrevlig vegetarisk restaurang som vi blev rekommenderade. SÅÅ gott!! På tredje bilden sitter vi på en restaurang som några av tjejerna har gjort till lite av ett stammishak. Hit gick vi allihopa och åt en jättegod middag och det blev… Curry!! (Surprise…) Mums! På den sista bilden står vi uppställda allihopa i våra nyinköpta kurtas. Värsta snygga gänget!!

Idag får vi besök av två representanter från civilsamhället i Indien. De ska prata om kvinnorörelsen och daliters (kastlösas) rättigheter, vilket ska bli väldigt spännande att lyssna på. I morgon går färden vidare till våra respektive organisationer. Vi två (Caroline och Kajsa aka ”Dreamteam”) kommer ta nattåg till Hyderabad där vi ska spendera ett par dagar på DDS kontor innan vi åker vidare till Pastapur där vi kommer tillbringa resten av praktikperioden.

Hoppas ni har det bra hemma i Sverige!

/Kajsa och Caroline

Uncategorized, Veronica Ahlenbäck

Intryck

16 september, 201318 september, 2013av veronicaahlenbackLämna en kommentar

Det är nu mer en vecka sedan som jag och Sofia landade i ett mörkt och regnigt Bangalore. Efter den obligatoriska flygplatsprocessen fann vi oss i en taxi på väg in mot Indiens tredje största stad. Trots att det var mitt i natten syntes rörelse längst gatorna. Människor, hundar och packade fordon. Det byggs överallt i Bangalore. Längs de stora vägarna annonseras lägenheter ut, moderna och omgivna av grönska. Perfekta för barnfamiljer och dessutom stans bästa läge sägs det. Bilderna av en framtid som är en kontrast mot det som skymtar utanför taxin vi färdas i. Där kämpar bilarna mot bussarna, autorickshaws mot motorcyklar om att hitta bästa position för att ta sig fram. Trängseln skymmer sikten, några grönområden ser jag inte ännu. Kanske finns de där, men jag är upptagen av att undra var vi är på väg, om det inte är samma väg vi åkte på nyss, var någonstans den leder. En ko ligger vilande vid sidan av vägen och påminner mig om att jag faktiskt är i Indien.

Jag och Sofia förflyttade oss snart till Svalornas Indienkontor. Där möttes vi av Anitha och Kariappa, som tog väl hand om oss. De berättade om Svalornas arbete i Indien, gav oss bokstavligen fingervisningar om hur man äter här och tog med oss ut för att inhandla färgglada och mönstrade kläder. Under dagarna i Bangalore fick vi också tillfälle att träffa personer med lång och intressant erfarenhet av arbete för daliters rättigheter. Över palmbladstallrikar på en av stadens fullsatta restauranger berättades om hinduismen, korruptionen och hierarkin som skapat och upprätthåller det kastsystem som påverkar människors liv från det att de föds tills det tar slut.

I torsdags var det dags att lämna Bangalore. Efter en natts sömn, med ljudet av järnväg och strömmande luft som resesällskap, ankom vi i fredags till Madurai. Vår handledare Thilagam mötte oss på stationen och vi satte oss i ännu en taxi. Vi möttes också av värmen, svett mot skinnsäten är ingen trevlig kombination. Efter en stund svängde vi in på en väg, på ena sidan bor många av Madurais rika invånare, på andra sidan bor många av de fattigaste, berättade Thilagam. Inte långt därifrån bor vi. Lugna gatan, kallar jag den. Ett av mina första intryck av Indien var det konstanta tutandet. Det kan betyda mycket, nu tänker jag svänga runt hörnet här, flytta på dig, kör snabbare, eller bara vara en hälsning till en kompis man passerar. På lugna gatan tutas det inte lika mycket. Då och då hörs någon sjungande signal om att det är en bil som backar, men tutandet är mindre. Namnet är lite missvisande, för visst låter det mycket som på alla andra gator i Indien, särskilt på morgonen när både människor och hundar vaknar för dagens bestyr. I kvarteret har vi lärt känna the Madurai-master, han som kan allt om staden och språket som talas här, Tamil. Vannakam och Nandri är användbara ord, hej och tack, som hittills är den enda verbala kommunikation vi kan ha med den äldre dam vars lägenhet vi bor i. Madurai-master är nio år men har kunskap som om han vore gammal som stadens tempel. Idag berättade han att det hela tiden kommer upp nya städer i Tamil Nadu, de blir fler och fler sa han. Madurai går under många namn har han också berättat, the big village, är ett av dem. Man behöver inte åka många kilometer i någon riktning förens landsbygd och byar tar vid. Jag har definitivt mycket kvar att lära av honom, om staden, Tamil Nadu och Indien, tänker jag.

Efter första natten här vaknade jag upp men omkring 50 insektsbett av oidentifierad typ på vänster arm. För att lösa problemet har ett större myggnät och myggmedel inhandlats. Plötsligt håller de sig på lite tryggare avstånd. Men ett fortsatt surr talar om att de finns kvar. Ett världsligt problem. Men kastsystemet, den orättvisa och diskriminering som följer med det, hur arbetar man emot det? You can not blame the hand for what the mind is doing, sa mannen över palmbladet fyllt med ris och curry (jag har inte lärt mig namnen på maträtterna ännu). När ett system finns i såväl människors medvetanden som handlingar och tycks så svårt att bli av med, vad kan man göra då för att förändra? Imorgon är det dags att åka till Evidence för först gången, en organisation som jobbar med dessa frågor. Det ska bli roligt att äntligen komma dit och sätta sig in i arbetet. Det var vad jag hade tänkt säga med detta inlägg, som blev något längre än vad tanken var. Imorgon kanske jag får ångra den sena kvällen på balkongen, då myggorna trots allt verkar vilja göra mig sällskap. Ett stjärnfall syntes för en stund sedan på natthimlen och gatubelysningen gav precis upp med ett trött sprak. Nu får gatan klara sig själv. Madurai verkar säga till mig att det är dags att sova, jag tror jag tänker lyssna, så blir jag kanske vis en dag som han här i kvarteret.