Tag Archives: aktivism

Solidaritetens Comeback – några tankar och funderingar, plus bilder på Madurai

Under vår första intro vecka i förberedelse för den här praktiken, långt tillbaka i juni, inleddes ett av passen med frågan, ”vad betyder solidaritet?” Jag insåg då att jag faktiskt aldrig tidigare blivit ställd den frågan, trots att jag i flera år nu varit engagerad i flera olika solidaritets-orienterade organisationer och rörelser. Solidaritet har för mig altid varit mer av en känsla än något med en exakt definition. Men vad betyder då egentligen solidaritet? Några av svaren som kom fram under passet var: intresse och engagemang, gemenskap, resursfördelning, medmänsklighet och framför allt – att stå tillsammans.

Vår första vecka i Indien i Bangalore fick vi vara med om tre fantastiska samtal med personer som representerade civil samhället, Dalitrörelsen* och kvinnorörelsen. Ett överskridande tema från alla tre var vikten av ökad samordning i framtiden och hur civil samhället och folkrörelser hindras av att inte samarbeta tillsammans på en tillräckligt hög grad. I bland har civil samhällets misslyckande att se över sina egna gränser ibland till och med lett till exklusion och ytterligare marginalisering av vissa människor, till exempel Dalit kvinnor, som historiskt sett har varit förbisedda av både Dalitrörelsen (för att de var kvinnor) och Kvinnorörelsen (för att de var Daliter). Detta verkar sakta men säkert börja förändras på vissa håll enligt samtal under Bangalore-veckan och från tiden här på kontoret, men mycket mer krävs för att bryta ner vissa av de här gränserna för att verkligen kunna skapa förändring.

Under dessa politiska tider, både i Sverige och Indien, och  kanske mer än någonsin på internationell nivå, verkar solidariteten behöva göra en come-back på ett stort sätt. Vare sig det handlar om Daliters rättigheter, kvinnors rättigheter, eller klimaträttvisa, så kommer vi ingenstans om vi inte kan hitta både våra gräns överskridande frågor och likheter och även kämpar för att inkludera och få alla med på tåget, så att säga. För sann jämlikhet mellan könen måste både män och kvinnor vara engagerade i frågan, för att utrota kastsystemet så måste både så kallade kast-hinduer såväl som Daliter vara delaktiga i processen. Och när det gäller miljöfrågan så behövs det nog ingen ytterligare förklaring för varför vi alla måste vara med och ta ansvar.

Social förändring på den skalan som dessa rörelser kallar för måste per definition involvera alla delar av samhället. Även om man lyckas förändra lagar utan att få med alla på varför dessa lagar är nödvändiga så är Indien ett perfekt exempel på att det inte har så mycket påverkan på verkligheten om man inte samtidigt har åstadkommit en förändring i människors värderingar och synsätt. Här finns det väldigt många fina lagar utformade för att bekämpa både kast- och köns-diskriminering men verkligheten visar en bild som står i stark kontrast mot den som presenteras av lagböckerna.

Men även om det finns en hel del kvar att göra och uppnå, och även om det är en massa hemska och läskiga saker som händer i världen just nu, inte minst i Sverige och Indien, så känns det också som att någonting är på gång. Över 310,000 människor marscherade för miljö- och klimaträttvisa i New York förra veckan inför FNs klimatmöte, och många grupper i andra länder hade egna manifestationer av samma orsak. UN-Women har precis lanserat en ny, mycket omtalad kampanj som heter ”He-for-She,” som har som mål att engagera en miljard män och pojkar i kampen för jämlikhet, som jag i och för sig inte vet hur det kommer gå för än, men det verkar i alla fall vara ett steg i rätt riktning för att få jämlikhet att inte enbart vara en kvinnofråga, utan en människofråga.

Så även om jag fortfarande inte vet exakt hur jag skulle vilja definiera solidaritet, eller om jag ens vill ge en exakt definition, så tror jag att det har något att göra med att stå tillsammans med andra och inse att andras kamp är min kamp. Det är ju också till en stor grad därför vi är här tror jag – för att visa solidaritet och stå tillsammans med rörelserna och människorna vi arbetar med både här och hemma, och förhoppningsvis vara delaktiga i att uppnå förändring.

Och här kommer några bilder på Madurai!

 

Madurai

  Utsikt över centrum och det mycket kända Meenakshi Amman Temple

Färgglada hus!

Färgglada hus!

På väg till kontoret en morgon upptäckte jag helt plötsligt denna mycket vackra byggnad

skymning

Från en utflykt in till staden för att leta bokaffärer, solnedgång sker runt 18:30 här.

 

/Emilia

*Daliter är en grupp människor i Indien som faller utanför det traditionella kast-systemet och har därför både historiskt sett och än idag varit mycket utsatta och marginaliserade. Dalit rörelsen kämpar för att utrota kast-diskriminering och lyfta upp Daliters röster och rättigheter i samhället.

3 kommentarer

Filed under Emilia Sternberg

Hälsningar från Kotagiri

Nu har vi varit i Indien i ett par veckor och det är en hel del intryck att sortera både från Bangalore och Kotagiri. Först och främst skulle jag dock vilja skriva en kort kommentar om valet i Sverige: Vilket skitval. Jag skulle kunna skriva långt om mina tankar kring fascismens framgång och använda ord som inskränkthet, oanständighet, och uppgivenhet men jag tänker att ni inte har sökt er hit för en analys av Sveriges deprimerande politiska landskap så här får ni istället en bild på vår granne Turbo.

 

IMG_9534

 

Bangalore bjöd på inspiration och mängder med god mat. Inspiration i form av tre väldigt intressanta föreläsningar från tre väldigt intressanta civilsamhällesaktörer. Vikten av samordning och solidaritet i ett hårdnande politiskt klimat var en gemensam nämnare för dessa diskussioner. Optimismen och engagemanget för frågor gällande mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa var inspirerande och något att hålla fast vid. Den indiska kontexten är givetvis väsensskild från den svenska på många sätt, men det finns även likheter. Ett aktivt, levande, och politiskt relevant civilsamhälle blir allt viktigare, inte minst i ljuset av de senaste valresultaten i båda länderna.

 

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

Diskussion på Svalornas Indienkontor i Bangalore med feministen och kvinnorättsaktivisten Asha Ramesh

 

Efter fem dagar i Bangalore bytte Ida och jag storstadsmyllret mot Nilgiris blåa berg. Det första vi ser när taxin slingrar sig upp för bergen mot vår nya lilla hemstad Kotagiri är en enorm Gaur-tjur. Det ska visa sig att detta ska bli ett av många möten med dessa enorma djur då de är ett vardagligt inslag i skogarna och teplantagen på sluttningarna kring staden. Tydligen befinner sig vårt hus mitt i deras vandringsväg så vi har fått strikta förhållningsorder om ficklampor och försiktighet.

 

Gaur (Indisk Bison)

Gaur (Indisk Bison)

 

Våran handledare Archana välkomnade oss på kontoret och gav oss en första introduktion till Svalornas partner Keystone Foundation, vår arbetsplats fram till slutet på januari. Det är en imponerande organisation med flera olika program centrerade kring naturskydd, livelihoods, kultur, och ekologisk livsmedelsproduktion samt samspelet mellan dessa. Så fort vi fixat den lite krångliga men nödvändiga registreringen hos polisen så drar vi ut i fält för att sätta igång arbetet tillsammans med de Adivasi*-grupper som Keystone samarbetar med. Ida och jag har en spännande tid framför oss!

 

Utsikten är det inget fel på

Utsikten är det inget fel på

*Adivasi är en samlingsterm för Indiens (samt Nepal och Bangladesh) urbefolkning. ”Scheduled Tribes” är den juridiska benämningen på denna väldigt heterogena grupp människor. I Nilgiris Biosphere Reserve lever ett trettiotal olika folkgrupper.

3 kommentarer

Filed under Henrik

Kampen för att förändra

Det är diskussionerna med människorättsaktivister här i Indien som ger mig mest inspiration att fortsätta arbeta inom utveckling. Dessa aktivister delar med sig om hur de kämpar för att förändra det indiska samhället och jag känner den starka solidaritet som deras arbete grundas i. De vägrar ge sig när de ser eller upplever orättvisa. Jag träffade en sådan person förra veckan, hon heter J. Veronica, och jag vill dela hennes historia med er.

År 1988 var det ett upplopp mot kastdiskriminering i en liten by i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Det ledde till att en dalit man mördades av en kasthindu, och några dagar efter detta mördades ytterligare fem män i ett närliggande område. Stämningen var osäker och dalit männen fruktade för sina liv. Den enda lösningen för att undkomma våldet var att ge sig av så de lämnade dalit kvinnor och barn i byn. Våldet och förtrycket fortsatte dock men nu var det endast riktat mot de kvarlämnade kvinnorna.

De var beroende av kasthinduerna för sitt dagliga arbete, då de inte ägde några landområden, och var följaktligen extremt utsatta. Veronica bodde i denna by och kände att hon måste göra någonting för att förbättra situationen. Hon började organisera kvinnorna i självhjälpsgrupper och kunde genom dessa ge färdighetsträning som ökade deras förmåga att försörja sig själva. Hon ville också skapa en politisk rörelse så att dalit kvinnorna kunde känna gemenskap och våga kämpa för att få sina röster hörda och kräva sina rättigheter. Detta var endast något som männen tidigare hade gjort.

Meenakshi and Veronica

Efter att arbetet pågått i några år formaliserades det och Veronica startade frivilligorganisation ’VIDIYAL Women’s Progressive Society’ som arbetar med basnäringar för kvinnor. Det började med att organisationen endast stöttade dalit kvinnor, men kvinnor från alla kaster sökte deras stöd så nu ligger fokus på kvinnofrågor oavsett kast.

Veronica arbetar i motvind och får som dalit kvinna och ledare for VIDYAL många ovänner som bara väntar på ett tillfälle att attackera henne. De accepterar inte att hon som dalit kvinna har någon form av makt. Detta har satt sina spår men hon säger att ”om jag fruktade för mitt liv sa skulle jag inte göra det här arbetet”. Känslan att vilja göra något för sitt folk är starkare än rädslan. Nu har hon genom sitt arbete blivit mer känd, vilket har lett till att både polis och politiker har börjat frukta hennes kraft och hängivelse för skippa rättvisa.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Olsson

Gujjarer, tigrar och gotlänningar

Om du säger Himalaya säger jag Gotland. Gotland?, säger du. Ja, Gotland, säger jag. För kanske är gotländska Ojnareskogen och Timliskogen i sydvästra Himalaya inte så värst olika. I båda skogarna finns en brinnande konflikt. En kamp på liv och död som jag rätt vad det är har funnit mig själv mitt i.

När svenska miljöaktivister sätter sig framför Nordkalks skogsmaskiner i Ojnareskogen är deras protest lika fysisk som den är en kamp om vad skogen egentligen är. Är skogen och kalken resurser redo att knuffa tillväxten mot fortsatt svindlande höjder? Eller, är skogen en viktig del av jordens hotade biologiska mångfald? Bevisligen lurar starka intressen i skogsbrynet.

I Indien har konflikten om skogen pågått åtminstone sedan det brittiska ostindiska handelskompaniet skeppade teak och mahogny till London så eftermiddagsteet kunde intas vid salongsmöbel av rimlig kvalitet. Med skogar som blivit plantager, träd som blivit timmer och lokal kunskap som blivit ekvationer för hållbart uttag av trä, hotades också mångfalden.

Sedan 1969 har därför nationalparker och naturreservat brett ut sig över fem procent av Indiens yta. Parkerna överses av Skogsdepartementets otaliga skogvaktare och tjänstemän utbildade  i ”forest conservation”.

Kampen om att definiera skogen som plats för biologisk mångfald, där bengaliska tigrar, Girlejon och  indiska pansarnoshörningar kan överleva, verkar alltså ha vunnit över synen på skogen som en källa för timmer.

Men i Timliskogen har konflikten en ytterligare dimension, det är tydligt: I Indien lever omkring hundra miljoner människor i de biologiskt hotade skogarna. I Timliskogen lever Van Gujjarerna. Biologen M. D. Madhusudan skriver i den indiska tidskriften Economic and Political Weekly att “på det hela taget konkurrerar djur- och växtliv med några av de fattigaste och mest exploaterade människorna om en och samma sak—hoppet om att överleva.” Inget exempel verkar så tydligt som Van Gujjarernas.

I september 1992 vandrade en grupp Van Gujjarer med sina bufflar ned från sommarbetena, bugyals, på 3000 meters höjd till sin vinterboplats i Timliskogen söder om Dehradun. Det här var ett speciellt år av flera orsaker (förutom att Sverige vann OS-guld i pingis alltså). Just det här året vandrade Manto, idag ledare för SOPHIA, och Pernille, en Lundadoktorand i antropologi, den långa vägen tillsammans med Gujjarerna. Manto berättar att det gick rykten under vandringen om att de inte skulle få komma in i skogen när de kom fram: en ny nationalpark, Rajaji National Park, hade öppnats. En park för vilda djur och ”orörd natur”—inte för människor.

Mycket riktigt, fortsätter Manto, möttes det trötta sällskapet som vandrat i ett par veckor, av skogvaktare och betongblock i rad där ingen buffel kunde passera. Van Gujjarerna skulle tvångsförflyttas till en by och bli bönder. Gujjarerna protesterade att ”det enda vi kan och vill är att mjölka bufflar och plocka löv från träden.”

Sällskapet gjorde läger i dikesrenen, lagade mat, sov och var förtvivlade. Efter mer än en vecka framför vägspärrarna började bufflarna dö av svält. Den lokala NGO:n RLEK, vars ledare Avdash Kaushal, tillika Mantos pappa, mobiliserade i press och tv. Gujjarerna hotade med vägblockader i Dehradun om de inte fick komma in i skogen. ”Bara ett år till, så vi har tid att lära oss leva utanför skogen.”

Efter femton dagar gav regeringen med sig. Men bara för ett år. Ur denna kamp om skogen, vad skogen är och vem som har rätt att vara där uppstod SOPHIA som en självständig del ur RLEK:s verksamhet.

Men frågorna kvarstår. Kan tigrar och människor överleva samtidigt i samma skog? Är hotade människogrupper mindre viktiga att bevara än hotade djurarter? Är hotade människor viktigare att bevara än hotade djur? Och varför måste de socialt svagaste människorna flytta på sig medan parkerna öppnar för ekoturister? Och är de människor som lever av att plocka löv ett större hot mot ekosystemen än kalkbrott, motorvägsbyggen, dammar, industriellt jordbruk, plantager, gruvor och urbanisering? Och vad händer när de utsatta människorna faktiskt använder skogen på ett ekologiskt ohållbart sätt?

Jag frågar mig också om man kan skapa ”orörd natur” och rum för ”vilda” djur genom att sätta stängsel runt skogen? Är inte ”wildlife management” en motsägelse i sig själv? Och kan man använda den kunskap människor har som levt i skogen i många generationer för att bevara ekosystemen? Varför är den kunskapen ofta mindre värd än Skogsdepartementets ”forest conservation”?

En kamp i en gotländsk skog och en kamp i en skog på Himalayas branta kant flätas samman och ställer svåra frågor: för vad är skogen, vems är skogen och på vems villkor? Och, inte minst, vad är min plats i dessa frågor, i kampen om skogen, som jag utan tvekan måste förhålla mig till i Dehradun—och i Sverige?

Vad säger du?

3 kommentarer

Filed under Gustav Cederlöf