Jul och religionsreflektioner i 30 grader

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

När jag pratar med familj och vänner hemma i kalla Sverige märks det att julkänslan har infunnit sig. Pepparkakor har bakats, snön fallit, julmusik spelats och julklappar getts bort. Julkänslan här i Indien är inte riktigt lika stark. Jag och Miriam har försökt följa julkalendern och druckit det mest juliga te vi har kunnat hitta (det blev masala chai) men i 30 graders värme är det svårt att finna den där riktigt juliga sinnesstämningen. Vi praktikanter har fått julledigt i två veckor och just nu befinner sig jag och några av de andra praktikanterna i Kerala på semester. Det känns härligt att kunna slappna av, läsa en bok i solen, lämna praktiken en stund och få träffa några av de andra praktikanterna igen.

IMG_7606Vi fick till och med tag på några pepparkakor som vi har mumsat på till julkalendern

Det är lite skönt att det inte riktigt känns som jul för oss här. Det är första gången jag firar jul någon annanstans än hemma, och det är just vid sådana här högtider som hemlängtan riskerar att bli som störst. Det är lätt att sakna familj och vänner när man vet att man går miste om traditioner som man har varit med om i hela sitt liv. Att få distans till julen är nog bra för att inte längta hem alltför mycket. I stället försöker vi fokusera på att njuta av situationen som den är, det fina vädret och det vackra Kerala. Det är första gången under de två månader som vi har varit i Indien som vi faktiskt kan ha på oss shorts och badkläder, och slipper tänka på att dölja axlar, höfter och vader. Även om vi går miste om den svenska julen med allt vad det innebär så slipper vi ju också slask, mörker och kyla. Det kanske är lika bra!

IMG_7612Helt okej decemberväder

Det är väl egentligen bara den typiskt svenska julen som är frånvarande här, för julen firas ändå. Julhandeln är igång, affärerna är pyntade med klara färger och lyktor och vart och vartannat hus pryds av mångfärgade julstjärnor i plast. Som alltid när det kommer till högtider och festivaler i Indien firas det. Högtiderna är många eftersom både hinduism, islam och kristendom är stora religioner här. Även om endast 2,3 % av befolkning är kristna innebär detta totalt 28 miljoner av Indiens 1,3 miljarder invånare. Många av dessa är daliter, tidigare kallade kastlösa. I Tamil Nadu och Kerala är andelen kristna större än i resten av landet, och därför firas julen kanske lite mer just här.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_2f10På caféer, hotell och i affärer finns julgranar och andra dekorationer

I samband med julen har jag börjat reflektera över rollen religion har i det indiska samhället. Indien har förknippats med sin multikulturalism och inkluderande kultur där många religioner kan samsas och ta plats. På senare år har dock den toleranta stämningen förändrats. Som på så många andra platser i världen tar nationalistiska ideologier en stor plats i politiken. Det hindunationalistiska partiet BJP, som kom till makten 2014, har med partiledaren och premiärministern Narendra Modi försökt göra hinduismen mer dominerande (läs mer om BJP och hindunationalismen här). Även om Indiens konstitution fastställer att landet är sekulärt, alla religioner ska behandlas likvärdigt och religionsfrihet råder, har partiet implementerat policies som är baserade på en hinduisk världsbild. Detta diskriminerar icke-hinduer samt skapar polarisering och konflikter. BJP har bland annat försökt införa ett nationellt förbud mot ko-slakt eftersom kon är helig enligt hinduismen. Detta påverkar de minoriteter som muslimer, kristna och hinduer av lågt kast som äter nötkött. Det har hänt att människor som konsumerar nötkött har attackerats och mördats (läs mer om förbudet här). Det är skrämmande att se hur religionen används för att vända människor emot varandra, när tron egentligen borde vara en positiv kraft som för människor samman och skapar förstående och gemenskap.

Diskrimineringen går ännu mer ut över de många daliter som är kristna eller muslimer. Till exempel är det endast hinduiska daliter som får tillgång till de statliga subventioner som daliter har rätt till, och därför går många miste om denna rättighet. Daliter som inte bekänner sig till hinduismen blir dubbelt diskriminerade eftersom de behandlas annorlunda på grund av sin religiösa tillhörighet, men samtidigt inte undkommer kastsystemets förtryck oavsett vilken religion de tillhör.

IMG_7573

Som tur är har Indien ännu inte helt övergått till en politik baserad på hindunationalism, och det finns många motståndare till BJPs ideologi. Trots den hinduinriktade politiken och det varma vädret firas julen här, om än på ett annat sätt än hemma i Sverige. Vi njuter av att få lite semester, och hoppas att julledigheten för alla hemma i Sverige är härlig.

God Jul!

Lovisa

Lämna en kommentar

Under Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker

När julen närmar sig

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Snart åker vi på julledighet och därför bestämde vi oss för att baka lussebullar. På grund av att vi haft sol och 15-18 grader här nästan varje dag har vi inte fått mycket julkänsla. Den gröna naturen är långt ifrån den snö man är van vid i Sverige. Därför tänkte vi att doften av saffran skulle få oss att känna lite julstämning.

Vi berättade för vår handledare att vi funderade på att baka lussebullar. Han tyckte att det var en jättebra idé och föreslog att vi skulle baka på restaurangen vid namn Place to Bee. Place to Bee är en restaurang som startades på initiativ av Keystone för att bland annat främja Slow Food. Slow Food är ett koncept som kommer från Italien som lägger vikt vid att bevara lokala råvaror. Vår handledare föreslog att vi skulle sälja dem till gästerna och även bjuda kontoret. Lite nervösa över att de skulle bli torra tackade vi ändå ja till utmaningen.

IMG_4431

På lördagen åt vi en god frukost hemma hos en kollega och sedan tog vi bussen till Ooty där Place to Bee ligger. Vår handledare hade förberett alla ingredienser som vi skickat till honom dagen innan. Då saffran blev dyrt nu när vårt julbak för fyra personer plötsligt förvandlades till ett helt kontor och en restaurang valde vi istället att baka kanelbullar.

Personalen på restaurangen var jättetrevliga och hjälpsamma, de la fram alla ingredienser och måttade upp allt i skålar åt oss. Vi började med att äta en god lunch på restaurangen som ligger en trappa upp över köket. Eftersom att köket är stängt mellan 15-18.30 passade vi på att låna det för bakning mellan dessa tider. Det var skönt att baka på stora ytor i ett kök som hade allt man kan tänka sig. Några timmar senare var ca 100 bullarna klara. Vi lämnade nästa hälften i köket för försäljning och tog med oss resterande kanelbullar tillbaka till Kotagiri. Vi visste inte om kanelbullarna var tillräckligt goda för att säljas men dagen efter fick dessa bilder nedan skickade till oss av vår handledare.


På kontoret bjöd vi alla och trots att vi själva tyckte att de var lite torra så uppskattas de av personalen och tog slut snabbt. Med tanke på Slow Food och formen på våra kanelbullar så blev vi retade för att de såg ut som sniglar. Slow Food loggan är nämligen formad som en snigel. Trots att det inte blev lussebullar fick vi lite julkänsla av storbak och kaneldoft.

IMG_3620

Vi önskar en god jul och ett gott nytt år från Keystone!

Julia & Stina

Lämna en kommentar

Under Julia Lindahl, Keystone, Stina Wennö

Matfestival i Pillur

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Keystone Foundation arbetar med ett stort fokus på Indiens ursprungsbefolkningars rättigheter, speciellt skogsrättigheter. Dessa befolkningar är ofta bosatta i och beroende av de av skogsmyndigheten skyddade skogsområden. Utan dessa rättigheter är det inte ovanligt att de tvångsflyttas och att deras resursutvinning i skogen kontrolleras hårt. Detta slår inte bara hårt mot deras inkomst, utan är också ett hot mot deras matförsörjning. För att fira den mat som skogen har att erbjuda, bjöd ett flertal byar  i Pillur in Keystone till en matfestival i helgen. Vi fick möjligheten att följa med, vilket gjorde oss oerhört glada. Särskilt eftersom det var första gången vi alla fyra kunde åka ut i fält tillsammans.

IMG_5398.JPG

Både jeeparna och sällskapet var härliga

Resan började redan tidigt på morgonen, uppdelade i två jeepar. Varför vi skulle åka i dessa bilar förstod vi inte förrän vi efter tre timmar svängde in på en stenig skogsväg. Efter 15 minuters skumpande fram blev vi dock tvungna att ta en längre stillastående paus. Det var då vi fick berättat för oss att området är känt för dess många elefanter. Handledaren Robert Leo har blivit jagad av dem ett flertal gånger och en annan medarbetare ligger på sjukhus efter att ha överlevt en svår elefantattack får någon vecka sedan. Tur att den lilla vägen var så mysig i solen, annars hade vi varit vettskrämda!

 

20181215_111440Paus med nya lärdomar om elefanter

Efter fyra timmar var vi framme i Pillur där festivalen sattes igång med en öppningsceremoni i byns samlingslokal. Under denna presenterade de medverkande vilken mat de tagit med sig samt varför just denna mat var viktig för dem. Dessvärre hängde vi inte med på vad som sades pga våra bristfälliga språkfärdigheter i Tamil. Långa bord var uppställda längs väggen för att visa upp all de råvaror som finns att tillgå i Pillurs skogar. Det var verkligen häftigt att både kunna se och känna på det som numera är vanliga inslag i vår kost här på Keystone.

 

IMG_1816Öppningsceremonin inleddes av Chandran från Keystone

IMG_5440.JPG

Inspektion av de utställda råvarorna

Tempot på festivalen ökade markant när presentationerna tagit slut och några musiker satte igång med ett framträdande. Folk slöt snabbt upp för att dansa en energisk ringdans kring dem. Koreografin var enkel så alla som ville kunde ta sig en svängom.

IMG_1849.red.jpg

Dans till livemusik är alltid roligast

IMG_5457

Påväg in i matkoma

Det är allmänt känt att när man gjort av med energi, så behöver man fylla på igen. Glada var vi därför för att äntligen få äta av den mat som det pratats så mycket om. Det blev en riktig festmåltid som inte kan ha lämnat någon hungrig. Ragibollarna satte sig fint i magen och höll oss mätta hela vägen hem igen.

På återseende!

Aviva och Felix

 

 

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Felix Berger, Keystone

Det dagliga arbetet för minskad ojämlikhet

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har vi bott här i södra Indien i snart två månader och det finns så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja och samtidigt kan jag inte komma på en enda sak att skriva om. Veckorna flyger förbi och liksom flyter ihop. Precis som det ju brukar vara när man kommer in i rutiner. Jag tänkte i alla fall försöka ge er en inblick i det dagliga arbete som Evidence gör och som vi är här för att lära oss mer av.

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på marginaliserade gruppers rättigheter. De arbetar främst för daliter (den självvalda benämningen på de grupper som tidigare kallats oberörbara eller kastlösa). Daliter står på botten av det hinduiska kastsystemet och den hierarkiska samhällsordning som systemet skapat. Extremt förenklat kan man beskriva det som att du föds in i ditt kast och därmed ”ärver” dina föräldrars och förfäders samhällsstatus. Möjligheterna att ta en annan väg i livet är kraftigt begränsade – särskilt om du är dalit.

Idag finns det lagstadgade rättigheter och kvoteringssystem för de mest marginaliserade, men samhället genomsyras fortfarande av en strukturell diskriminering och exkludering av daliter, som yttrar sig i olika former av förtryck och i att lagarna inte följs. Det är det här organisationer som Evidence försöker bekämpa.

IMG_7197
En bråkdel av alla ”case files” som ligger i högar på kontoret. Mapparna innehåller fall som Evidence har ingripit i – det rör sig om alltifrån sexuellt våld och mord, till barnarbete.

Evidences kontor ligger i norra Madurai, ungefär en halvtimmes promenad från vårt hus. Det är här vi spenderar varje vardag mellan tio och halv sex. Även om arbetet för mig och Lovisa är ganska koncentrerat till kontoret där vi sitter vid våra skrivbord och arbetar med kommunikationsuppgifter och annat så är det sällan en lugn stund här. Ständigt planeras och hålls olika aktiviter – alltifrån kampanjer för att lyfta olika frågor till utbildningar med de kvinnliga aktivister som Evidence mobiliserar över hela delstaten (läs Lovisas inlägg om ledarskapsutbildningen som vi var med på!). Till kontoret kommer det även dagligen besökare som söker rådgivning och stöd.

IMG_6305
Bilden är från ett möte i oktober med medlemmar ur ”Women Justice Forum”. Deltagarna kommer från olika byar i Madurai-distriktet och för på olika sätt kampen för dalitkvinnors rättigheter framåt. Den här dagen diskuterades det hur man kan mobilisera fler dalitkvinnor för att bilda en rörelse.

Ungefär en timme varje morgon ägnar teamet åt nyhetsbevakning. Många av de fall som organisationen tagit sig an har de först fått reda på genom sin dagliga granskning av tidningarna. Det har visat sig vara en effektiv metod trots att rapporteringen av brott mot marginaliserade är dålig och ibland vinklad. Även när en händelse inte nämns mer än genom en kortare notis kan teamet ganska snabbt urskilja om det finns mer till händelsen än vad som framgår. Då åker de till platsen för att ta reda på vad som hänt och för att erbjuda sina tjänster. Informationen som samlas in från deras ”fact-finding missions” används sedan i arbetet för att säkerställa att rättvisa skipas.

Ibland kräver en händelse att journalister sammankallas och då förvandlas plötsligt kontoret till en presskonferens. Det var fallet för lite mer än en månad sedan när en trettonårig flicka blev brutalt mördad av en man från ett ”övre” kast och såväl mediabevakningen som civilsamhällets protester lyste med sin frånvaro. Evidence kallade då till pressmöte för att sprida information om fallet och ett tjugotal journalister dök upp.

IMG_7217IMG_7192IMG_7206IMG_7203

Det är ett väldigt imponerande arbete som Evidence gör. Jag slås av det hela tiden. Det är inte bara deras handlingskraftiga sätt att motarbeta orättvisor genom att direkt ta sig an de grymmaste fall av våld och förtryck som inspirerar, utan även hur de öppet fördömer handlingar av inflytelserika samhällsmedlemmar och sätter press på och kritiskt ifrågasätter myndigheternas agerande. Allt detta samtidigt som de har siktet inställt på en långsiktig förändring. Även om visionen om ett jämlikt samhälle utan kastdiskriminering fortfarande är långt borta känns det som om arbetet som görs här tar oss lite, lite närmre. Om inte annat så är det tydligt att Evidence med sin blotta närvaro ger stöd och hopp till många.

Miriam

 

 

Lämna en kommentar

Under Daliter, Evidence, Miriam Siemsen Rundberg

Tankeställare och perspektiv på klimatet

DDS, Pastapur

Hej!

Sedan vi kom tillbaka hem efter partnermötet i Chennai har dagarna varit fyllda av möten, vattenbrist, strömavbrott och luncher på Café Ethnic. Café Ethnic är DDS egna café i Zaheerabad vilket är den närliggande staden till byn vi bor i.

Det här inlägget tänkte vi passa på att dela med oss av lite funderingar vi slagits av senaste tiden. Under tre dagar deltog vi i ett möte med det nationella nätverket Vikalp Sangham. Ett nätverk med deltagare från många olika grupper och bakgrund, men som alla arbetar med liknande frågor inom stärkandet av befolkningen på landsbygden. Det var deltagare från bland annat Greenpeace, universitetslärare, journalister och NGO:s.
Vi försökte hänga med i alla diskussioner och olika sessioner där vi skulle dela våra tankar och känslor om ämnen som diskuterades. Eftersom mötet till viss del hölls på hindi så försökte vi snirkla oss ur de delar när alla skulle dela tankar och känslor om något som precis diskuteras, men de insisterade på att vi alla skulle delta. Det kändes ändå fint på nått sätt och visade på att det var viktigt att alla inkluderades och fick komma till tals vare sig det var vi eller de i filmteamet (även fast dessa sessioner kunde dra ut på tiden nån timme eller två). Under lunchen eller i någon av pauserna passade vi på att prata med olika personer som var där, och frågade om allt från jordbruk till det kommande valet.

IMG_7403.jpg

En speciell tankeställare fick vi när vi pratade med en universitetslärare från Bangalore om klimatfrågan i det stundande valet. Eventuellt kan effekterna av klimatförändringarna diskuteras, men ingenting om utsläppen. Universitetsläraren menade att en stor del av de indiska valdeltagarna finns på landsbygden, till skillnad från Sverige där en större andel av befolkningen finns i storstäderna. Och befolkningen på den indiska landsbygden släpper i princip inte ut någonting. Varför skulle klimatet diskuteras när befolkningen släpper ut så lite som en eller två ton koldioxid per person. Ska politikerna säga till dem att minska sina utsläpp för att dämpa klimatförändringarna? När vi Sverige släpper ut 11 ton per person och år.

IMG_7469.jpg

Samtidigt följer vi den aktuella diskussionen om klimatet hemma i Sverige, och det aktuella COP24 i Polen. Att ledarskribenter i SvD får uttala sig om att Parisavtalet är för dyrt och att det bästa är att fortsätta business as usual. För bara några dagar sedan släppte FN:s klimatpanel en ny rapport om klimatpåverkan och dess stora påverkan redan nu. Den nya rapporten visar att det är fullt möjligt att hålla den globala uppvärmningen under två grader, men att hålla 1,5 försvåras i takt med avsaknaden av världens regeringars brist på betydande insatser.

Vi lyssnar på Svalornas partnerorganisationer från Bangladesh som berättar om deras insatser för familjer som förlorat sina hem till erroderande flodar. Att den ökade regnmängden på grund av klimatförändringar drar med sig strandkanterna och hem ner i floden.

Hemma påstår nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus: ”Att hålla uppvärmningen nere på 1,5 grader skulle innebära en mycket allvarlig nedgång i världsekonomin”. Ett uttalande baserat på sin egna ekonomiska modell, och som fått mycket kritik. Bland annat av Jonathan Metzger, ekonomihistoriker vid KTH som menar att vad som händer efter 1,5 graders uppvärmning fortfarande är svårt att bedöma och mäta. Han menar att ett uttalande som Nordhaus ”ger en precision som enligt kritikerna är farligt”. (Läs mer här)

IMG_7449.jpg

När vi sitter här ute på den indiska landsbygdens torrare inland, där den totala avsaknaden av regn första delen av sommaren skrämde livet ur bönderna. Innan den andra monsunen kom var det oklart om det skulle bli någon skörd över huvud taget. Att en högt uppsatt, och nu relativt rik man, i den trygga delen av världen där de stora effekterna av klimatförändringar ännu inte setts till, utan självkritik kan uttala sig om att det inte är värt att förebygga klimatförändringarna.

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, Uncategorized

Att färdas i Indien

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Äventyret här i Indien började på en så kallad semi-sleeper från Bangalore till Kotagiri för ca sju veckor sedan. En semi-sleeper är en buss där man kan fälla ner sätet nästa helt för att kunna sova bättre. Eftersom att vi då endast varit i Indien i några dagar var vi rädda för att bli magsjuka på en 8 timmars bussresa och valde därför att leva på naan (indiskt bröd), kakor och lite vatten. Servitören tyckte vi var väldigt roliga när vi endast beställde fyra naan på restaurangen.

Att ta sig runt i Indien är förvånansvärt bekvämt även om det är lite svårt att hitta rätt buss ibland. Det är inte ofta det finns säkerhetsbälten heller vilket kan kännas läskigt. Eftersom att vi bor i bergen är vägarna sällan raka och i nästan varje sväng tutar chauffören för att göra sig hörd för en eventuellt mötande bil. Med ett konstant tutande i trafiken har ljudet förlorat sin effekt och jag reagerar knappt längre.

IMG_2618

Nattbuss i Indien

I samband med Svalornas möte i Chennai förra veckan fick vi för andra gången åka buss genom Indien. Denna gång blev det inte en semi-sleeper utan en ‘riktig’ sleeper, alltså en nattbus. Bussen har fem våningsängar på vardera sida. Under resan delades det ut vatten, chips och kakor. Man kunde även titta på tv i sin ‘hytt’ om man ville. Resan dit var bekväm och vi sov nästan hela sträckan. Däremot på hemresan var bussen rejält försenad. Anledningen? Bussen gick sönder mitt på motorvägen och vi stod stilla mellan kl 12-03 på natten. Under tiden de reparerade bussen var AC:n avstängd och bussen förvandlades till en bastu. Vi var i alla fall inte ensamma på motorvägen utan flera myggor gjorde oss sällskap, de flög in genom takfönstret som var öppet för att vi skulle få luft in i bussen. Inte blev det bättre heller av att det var något fel med högtalarsystemet i flera timmar och det dånande ut indisk musik på högsta volym. I efterhand kan man inte annat än att skratta åt de timmarna man låg där och svettades mitt i natten till hög indisk musik.

Ett annat färdmedel man vant sig vid nu är auto rickshaw. Auto brukar vi ta när vi handlar mat inför veckan eller om vi är för trötta för att gå i backarna här uppe i bergen. Vi har nu fått tag på en auto rickshaw chaufför som pratar någorlunda bra engelska. Han förklarade att vi kan ringa honom och säga ”Sweden” när vi behöver skjuts så kommer han och hämtar oss vid vårt hus.

IMG_2517

Fyra personer i en auto rickshaw gjord för tre.

 

Nu återstår det att prova på tåg och de allmänna bussarna. Vi tänkte också boka en resa med Toy train som går mellan Mettupalayam och Ooty. UNESCO har bland annat lagt till tåget som en World Heritage Site – det ser jag fram emot att åka.

På återseende!

Lämna en kommentar

Under Julia Lindahl, Keystone, Uncategorized

Vardagsliv och social rättvisa för kvinnliga daliter

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har det gått sex veckor sedan vi anlände till Evidence i Madurai, och det känns som att vi har kommit in i vardagen och rutinerna på kontoret! Vi åker auto med grannskapets chaufför till jobbet varje morgon, ser fram emot förmiddagsteet vid 11 och promenerar till lunchrestaurangen Temple City vid 13.30 varje dag. Ändå är ingen dag på kontoret den andra lik!

IMG_5746

En kvällspromenad hem från kontoret

Förra helgen fick vi till exempel vara med på en ledarskapsträning som Evidence höll i för en kvinnorättsgrupp. Evidence arbetar ju främst med daliter och deras rättigheter, och ett sätt som de gör detta på är genom att erbjuda en samlingsplats för människor med erfarenhet av att på olika sätt leva under kastförtryck. Där kan de lära sig mer och tackla problem som de upplever tillsammans. I hela Tamil Nadu har Evidence därför etablerat kvinnogrupper som möts, lär, inspireras och tar stöd av varandra och Evidence. Sakerna de lär sig tar de sedan med sig hem till sina respektive byar och samhällen, så att kunskapen sprids. Målet är att göra kvinnorna till aktörer i sina egna liv, så att de känner till och kan kräva sina rättigheter och därmed skapa förändring.

Screenshot 2018-11-27 at 12.44.53

Några av deltagarna i en av Evidence kvinnorättsgrupper

På just den här utbildningen låg fokus på social rättvisa och ledarskap. En av kollegorna på kontoret höll en session om SC/ST Act, den speciella lag som är utformad för marginaliserade grupper som daliter och ursprungsbefolkningen. En annan man höll ett inspirerande tal om varför det är viktigt att själv ta initiativ och drömma stort, att till exempel söka de statliga subventioner som finns tillgängliga för kvinnliga daliter. Kvinnorna fick dela med sig av sina egna erfarenheter och upplevelser. Föreläsningar varvades med diskussioner och grupparbeten, och även om vi egentligen bara hängde med när våra kollegor tog sig tid från programmet för att sitta och översätta för oss, så lyste kvinnornas engagemang igenom.

IMG_6908

En av uppgifterna var att skriva ner olika sätt som kvinnliga daliter upplever diskriminering på

Något som jag verkligen har märkt här på Evidence är hur engagerade alla är – både medarbetare och deltagare i olika projekt, såsom kvinnorättsgrupperna. De brinner verkligen för det de gör, och även om situationen för kvinnliga daliter ofta kan vara svår och frustrerande så ger de inte upp. Att vår vardag består av att få träffa dessa människor känns helt otroligt. Det är så inspirerande att se hur de trotsar samhällets normer och hur de kämpar för sina rättigheter tillsammans. Kastsystemet liksom det patriarkala systemet har existerat i Indien i flera tusen år och det är verkligen inte lätt att bryta ner de strukturer som finns – men skam den som ger sig!

2 kommentarer

Under Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker