On the road i Tamil Nadu

Hej från ett svalt kontor i Madurai!

Jag (Johanna) och Ida som är på Evidence tillbringar mycket av vår arbetstid på kontoret men den senaste tiden har vi farit omkring en hel del och alla (!) kommande helger i februari är inplanerade med resor och utbildningar för människorättsaktivister i Evidence nätverk. Förra helgen gjorde vi och ett gäng från kontoret en roadtrip till Pondicherry där vi hann klämma in några timmars turistande mellan prisceremonier för Kathir (grundaren av Evidence), tal, möten, hembesök och intervjuer. En klar fördel med att resa runt med Kathir är att människor är mer intresserade av att fota honom än att fota oss. I Tamil Nadu är Kathir välkänd, särskilt bland aktivister och daliter, och när vi promenerade runt i Pondicherry satt affischer av honom uppe på husväggar lite överallt i stan (något vår chaufför tyckte var väldigt roligt; Kathir tyckte allt fokus på honom var mer generande).

Pondicherry

Vi tillbringade några dagar av julledigheten i Kochi i Kerala och nu när vi var i Pondicherry drog vi en del jämförelser mellan Fort Kochi och Pondicherry som båda är gamla europeiska kolonier med arkitektur som åtminstone ger mig lite Europalängtan. Men till skillnad från Fort Kochi – som jag tyckte kändes ungefär som ett indiskt Gamla stan – flöt den indiska och europeiska arkitekturen i Pondicherry mer in i varandra och kändes mindre turistigt.

Innan vi åkte tillbaka till Madurai hann vi med ett besök till Auroville som ligger strax utanför Pondicherry och är ett turistmål både för indier och västerlänningar. Det är svårt att beskriva exakt vad Auroville är men Auroville beskriver sig själv på sin hemsida som ”an ideal township devoted to an experiment in human unity.” Jag har aldrig varit på något liknande ställe förut och det är värt ett besök om man har vägarna förbi även om det för mig var svårt att komma undan känslan av att gå runt i en märklig korsbefruktning av kommersiellt turistmål, flummig nyandlighet och sektstad.

Matrimandir i Auroville

Den här veckan har vi varit på fältbesök runt Madurai och gjort intervjuer. Igår var vi ute hela dagen och började med att besöka byn Thenur som ligger knappt en halvtimme med bil utanför Madurai. I Thenur bor ungefär 7000 människor, varav 650 av dem är daliter. I Thenur, som i så många andra indiska byar, bor man uppdelad efter kasttilhörighet och vi besökte området där daliter bor. Vi blev välkomnade av en stor grupp människor som ställde fram stolar i skuggan av ett litet tempel och när vi hade satt oss ner började flera av dem att berätta om hur kastdiskrimineringen påverkar deras liv i byn.

En sjö strax utanför Thenur

Bostadsområdena för de olika kasten skiljs åt av vägar (i vissa byar byggs murar för att hålla människor från olika kast åtskilda) och daliter tillåts inte ha på sig smycken, fina kläder i silke eller skor i områden där kasthinduer bor. Kvinnliga daliter kan inte använda de gemensamma tvättutrymmena eftersom de riskerar att utsättas för övergrepp av kasthinduerna och de tvingas därför tvätta sig i floden där vattnet är smutsigt och förorenat. Det finns separata restauranger, separata begravningsplatser och separata ”tumbler systems”, och tills för två år sedan nekades daliter tillträde till templen i Thenur. Trots det här sa människorna som vi pratade med att situationen ändå långsamt blir bättre – diskrimineringen är fortfarande utbredd och synen på daliter som mindre värda är fortsatt djupt rotad hos många kasthinduer men de sa att det var värre för tjugo år sedan. Daliterna i Thenur är inte längre ekonomiskt beroende av kasthinduerna och unga daliter har bättre tillgång till utbildning och protesterar mer öppet mot förtrycket. Det är stora skillnader mellan generationerna: unga människor har vänner från olika kast men bland äldre människor är vänskap över kastgränserna betydligt ovanligare och det finns gamla kasthinduer som aldrig skulle släppa in daliter i sina hem.

Thenur

Flera av människorna som vi talade med var engagerade politiskt och det märks att aktivister gör stor skillnad för människors liv. Att daliterna i Thenur numera har tillgång till templen beror på att ett politiskt parti och civilsamhällesorganisationer – bland annat Evidence – uppmärksammade diskrimineringen och drev fram att samtliga människor i byn, oavsett kasttilhörighet, ska ha tillgång till templen.

Vid en av ingångarna till Thenur finns en stor väggmålning av framstående daliter, däribland Ambedkar, och vi fick berättat för oss att väggmålningen har orsakat konflikt med kasthinduerna och polisen i byn. De tycker inte om att dalitiska aktivister avbildas vid en stor väg i anslutning till byn och ifrågasätter varför Ambedkar porträtterats sittande med benen i kors. Varför är det konstigt att Ambedkar sitter med benen i kors? frågade jag och de förklarade att det är en ställning som signalerar makt – och det är provocerande när en dalit utstrålar makt.

Väggmålningen vid ingången till Thenur

Efter besöket i Thenur åkte vi vidare till en annan by och när vi körde över ett torg sa Meenakshi, en av våra kollegor, med låg röst att på det här torget är det förbjudet för daliter att vistas. Det var ett litet torg med träd och bänkar, några barn lekte vid en fontän, flera äldre män satt i skuggan av ett tak och vilade och drack te med varandra. Det såg fridfullt och lugnt och normalt ut. Vad händer om daliter går hit? frågade jag. Meenakshi skakade på huvudet. Bad things happen.

Jag och Ida hör, läser och pratar dagligen om kastsystemet i Indien med varandra och med våra kollegor men det är fortfarande svårt att ta in hur mycket det präglar det indiska samhället. Våra kollegor talar ofta om att det finns två Indien: ett för kasthinduer, ett för daliter. Under ett möte i Pondicherry sa vår tolk till mig och Ida att vi får se det riktiga Indien eftersom vi reser med Kathir och jobbar på Evidence. För utlänningar är den här uppdelningen mellan två olika Indien svår att få syn på, och jag har ofta tänkt att om jag hade rest till Indien som turist så hade jag förmodligen lagt märke till de ekonomiska klyftorna mellan människor och att män äger alla offentliga utrymmen men jag är inte så säker på att jag hade kunnat se att kastsystemet är närvarande hela tiden, överallt.

Det här är ett litet nedslag i min och Idas vardag i Indien där det händer så mycket hela tiden att det är svårt att summera allt till ett blogginlägg och hinna bearbeta och reflektera innan en ny våg av intryck kommer över en. Det är nästan exakt en månad kvar av vår tid här och jag försöker att inte tänka så mycket på det – det finns många personer och saker som jag saknar och längtar efter hemma (trottoarer! kaféer! pasta!) men det kommer bli väldigt tungt att behöva säga hej då till Madurai och till människorna som jag lärt känna och kommit nära här. Istället fokuserar jag och Ida just nu på hur vi ska packa inför helgens utbildning på en ”hill station” (uppe i bergen alltså) för att klara av kylan – vi tycker numera att allt under 27 grader är mycket kallt.

// Johanna

Sydindisk frukost

Varje morgon när jag (Cecilia på DDS) (Hej hej!) går min morgonpromenad är det en av våra grannar som efter att vi hälsat namaste tar upp sin tumme mot munnen, gestikulerar en drickrörelse, och frågar chai? Detta är en fråga gällande om, och vad, jag har ätit till frukost. Jag svarar alltid att jag har ätit idly eller dosa (även fast jag oftast inte hunnit äta frukost än), och får ett nöjt nickande på huvudet för okej vad bra i gensvar. Dock är jag fortfarande lite konfunderad huruvida frågan om chai är en inbjudan att dricka te hos henne, eller om hon bara vill initiera till en konversation.

Småprat i Indien börjar ofta med frågan ”Have you had breakfast/lunch/dinner?” eller ”What have you eaten?”. Oftast är det inte så viktigt vad man har ätit utan mer att man har ätit. Överallt, både på fältbesök och när vi blir hembjudna på middagar, blir vi bjudna på mängder av mat. Maten här är för övrigt helt fenomenal och jag tror att jag skulle kunna äta sydindiskt jämt.

Under min tid i Indien har jag fått upp ögonen för den sydindiska frukosten. Hade ingen aning om innan vad en typisk sydindisk frukost är eller vad jag kunde förvänta mig. Till skillnad från vad jag vanligtvis äter hemma är frukosten här mycket mer matig, kryddig och mättande. Gillar det skarpt och funderar dagligen hur jag ska kunna upprätthålla denna kost hemma.

Nedan har jag samlat lite recept som jag fått hjälp av vår vän Komlamma (som lagat all mat på bilderna!) att komponera ihop. Har främst skrivit ut ingredienserna till recepten för att ge in bild av vad maträtterna innehåller. Med en enkel googling finns massvis av recept på olika sydindiska frukosträtter. På instagram finns det gott om indiska matkreatörer som kan ge experttips och mer exakta mått och tillagningsmetoder. !

Idly

Idly är ett av de vanligaste frukostalternativen både i hemmet och på restaurangmenyer i södra Indien. Den ångade fluffiga risbaserade ovala bollen har en neutral smak som komponerats väl med en kryddstark chutney.

Idly med jordnötschutney

Hirs Idly
1 glas vit rowa
Rismjöl
Vatten

Mixa 1 glas av vit rowa hirs med rismjöl och vatten. Börja med att skölja igenom rismjölet och krama ur vätskan. Blanda därefter ut rismjölet med den vita rowa (hirs) och blanda ihop till en smet. Låt smeten stå över natten under lock för fermentering.

På morgonen ångas smeten i en specifik Idly kastrull. Det är en djup och stor kastrull som har plats för fyra lager med fyra små gropar för smeten på varje platå. Idlyn ångas i ca 20 min för att kokas igenom. Idlyn serveras direkt tillsammans med chutney, men går också att äta kall till lunch.

Dosa

Dosa är lite som en blandning mellan crepe och pannkaka. Den har den matiga karaktären av crepe, men formen av en pannkaka. Dock är dosa mycket lättare i konsistensen, och mer frasig i kanterna. Min gissning är att detta beror på att smeten inte innehåller ägg som de europeiska motsvarigheterna gör.

Om man planerar att äta dosa till frukost krävs det lite framförhållning. Smeten ska nämligen blandas ihop redan kvällen innan för att sedan ligga och jäsa och fermenteras i rumstemperatur under natten. Smeten kan antingen vara smaksatt eller plain, det går även att basera smeten på överbliven Idly från morgonen innan. Det finns många olika smaksättningar och fyllningar på dosa. Alltifrån plain dosa som är neutralt smaksatt, masala dosa som har någon slags fyllning i mitten (exempelvis koriander och salladskål) dosa som är stekt med ghee eller dosa med kokosfyllning.

Dock går det att göra snabb variant av dosa som inte kräver att smeten jäser mer än ca 10-15 min – här kommer det receptet!

Snabb-dosa med grön jordnötschutney

Snabb-dosa på korra hirs
3 dl hirs mjöl
2 dl vatten (1 dl vatten per st dosa)
Grön chili (malen/finhackad)
2 msk curd (matyoghurt)

Rör hirsmjölet tillsammans med vatten till en jämn smet utan klumpar. Tillsätt sedan 1 nypa malen eller finhackad chili. Om önskas tillsätt även curd i smeten, men det är inget måste utan kan hoppas över. Låt smeten jäsa i ca 10–15 min. Passa på att göra chutney under tiden medans smeten jäser. Om smeten blir väldigt tjock under tiden den jäser, håll i vatten i och rör om. Stek sedan smeten på låg värme. Dosan ska vändas när den fått frasiga gyllenbruna kanter. Droppa några droppar vatten på dosan innan den vänds. Dosan serveras direkt tillsammans med chutney.

Dosa med fyllning

Dosa med fyllning

Dosa:
(Idlysmet)
Foxtail hirs
Vatten

Fyllning:
Rivna morötter
Chili (finhackad)
1 knippe koriander
Rödlök (finhackad)

Låt jäsa över natten och stek sedan i stekpanna på morgonen. Häll på fyllningen i dosan och vänd dosan när den fått gyllenbruna kanter. Sedan vänd och stek på båda sidor. Servera med chutney.  

Koriander och salladskål till fyllning
Dosa med fyllning innan vändning

Upma

Upma är en matig gröt som är baserad på hirs eller rismjöl. Den går att krydda om smaksätta med bland annat gurkmeja, koriander, citronsaft, jordnötter osv. Upma kan även användas som fyllning i en masala dosa, en upma dosa!

Upma med jordnötter

Upma – ”Millet porrige”

1 glas Jonna eller Rowa hirs
Jordnötter
Gurkmeja
Rödlök
Grön chili
Senapsfrön
Safflower olja
3 glas med vatten

Lemon Rice (ARB)

Lemon rice, som i vårt hushåll även går under benämningen ARB (Amazing Rice Breakfast), är en mycket lättlagad och fräsch frukost.

ARB

ARB
Ris
Curry leafs
Senapsfrön
Gurkmeja
Röd eller grön chili
Jordnötter
Limesaft

Börja med att koka riset. Stek sedan alla kryddor, chili samt jordnötter i olja tills jordnötterna har fått färg. Tillsätt sedan det kokta riset i stekpannan och blanda med resten av ingredienserna i några minuter. Servera och pressa limesaft över riset. Servera direkt med chutney eller bara som det är!  

Tillagning av chutney

Kokoschutney
Rivna kokosflingor
Vitlök
Chili
Tomater
Mynta
Koriander
Gurkmeja
Olja

Börja med att steka alla torra ingredienser i en stekpanna med olja som täcker alla råvaror. När de torra ingredienserna har stekts i några minuter hälls resten av vitlöken, chilin och tomaterna och rör om i några minuter tills de fått färg. Därefter mixa alla ingredienser samt mynta och koriander i en stavmixer tills det blir en jämn smet. Klart! Servera på direkten eller spara till senare. Funkar till idly, dosa, okma eller någon variation till ARB.

Jordnötschutney
Jordnötter
Vitlök
Chili
Tomater
Koriander
Gurkmeja
Olja

Börja steka alla torra ingredienser i en stekpanna med olja. För därför i resten av vitlöken, chilin och tomaterna och rör om i några minuter. Därefter mixa alla ingredienser och tillsätt mynta och koriander i en stavmixer tills det blir en jämn smet. Servera på direkten eller spara till senare. Funkar till idly, dosa, upma eller någon variation till ARB.

Uppmanar alla att laga ARB omedelbums i och med att just till den rätten finns alla ingredienserna att köpa i matbutikerna hemma!

Bästa hej/ Cecilia

Festivalstämning i Pastapur!

DDS-gänget är tillbaka! Efter en härlig julledighet bestående av bad, strand, ashram, hike och yoga-retreat är vi återigen samlade i vår kära hemort Pastapur. Medan vi har haft två veckors ledighet har våra kollegor i DDS haft fullt upp med förberedelser inför den omtalade ’Biodiversity-festivalen’. Så hej då lugna dagar och HEJ fullt ös, medvetslös!

När vi inför festivalen fått hjälpa till med diverse förberedelser så har vi insett att detta inte kommer vara vilken festival som helst. Biodiversity-festivalen pågår i totalt en månad och har under de senaste 20 åren varit ett sätt för lokalbefolkningen att samlas, bjuda in internationellagäster, hylla de kvinnliga bönderna och deras arbete, påverka och sprida budskapet om biodiversitet och dess viktiga betydelse för individen, lokalbefolkningen men också för en hållbar utveckling och framtid. Eftersom festivalen har ’biodiversitet’ som tema och majoriteten av besökarna är bygdens jordbrukare som odlar hirs och bevarar fröer i ’fröbanker’ är det just ’de lokala fröerna’ som står i centrum. Fröerna används även flitigt till att dekorera med. I förberedelserna har vi limmat en mängd olika fröer (hirs, böner, linser, ärtor etc) på små tempel, ramar och andra motiv som under festivalen placeras på vagnar som dras av boskapsdjur under flera parader genom distriktets byar. Vi fick också gå loss med penslar och hobbyfärg på krukorna som alla frön ska ligga i för att tydliggöra hur många olika varianter och sorter av alla frön som jordbrukarna faktiskt odlar.

Idag var äntligen invigningsdagen för festivalen kommen. Första dagen av en månads festligheter. På med sarees, kamma håret, packa kamera, mobil, dator samt en idly som inhalerades i två tuggor – sedan redo att bege sig iväg. Festivalen har under de senaste åren lockat bland annat internationella gäster, studenter och forskare vilket har resulterat i att budskapet om DDS och deras arbete spridits till andra organisationer världen över. Därför har festivalen i år fått besök av åtta kvinnliga bönder från Mali och Senegal som även dem odlar hirs. Dem har rest ända till Pastapur för att besöka DDS och delta under festivalen. Deras vistelse i Indien är dels ett kunskapsutbyte där de får göra mycket fältbesök, olika förberedelser inför festivalen samt utbyta frön med dem ansvariga för fröbankerna.

Invigningsceremonin till ära hade våra kollegor från DDS arbetat mycket hårt med att sätta upp tält, olika försäljningsstånd och monters ute på en åker i närheten av vårat hus. Ceremonin inleddes med sång och dans utomhus för att sedan fortsätta med andra aktiviteter innanför det provisoriska tältet. Det var flera priser som delades ut till kvinnliga jordbrukare för att hylla deras engagemang i bevarandet av biodiversiteten. Därefter följde flera tal av olika gäster, bland annat lokalpolitiker, DDS direktör P.V. Sateesh samt gästerna från Mali och Senegal. Som avslutning gick alla besökare återigen ut på åkern där flera kor stod uppradade. Dessa smyckades för att sedan dra vagnarna i täten på paraden mot den närliggande staden Zaheerabad.

Nu när den första festivaldagen börjar lida mot sitt slut undrar vi alla spänt över vad de nästkommande festivaldagarna kommer att erbjuda…. 

Allt gott!
Matilda E, Matilda S, Cecilia & Natalie

Familjeekonomi på landsbygden

Under de senaste veckorna har jag (Linda) och Emy fått möjligheten att fördjupa oss i familjeekonomi på landsbygden i Indien. Trots att Indiens ekonomi vuxit massivt senaste decennierna och är en av världens största ekonomier är det samtidigt ett av världens fattigaste länder sett till BNP per invånare. Den ekonomiska tillväxten har inte nått alla och den ekonomiska ojämlikheten är stor, där vissa har allt och andra inget.

I december fick vi i uppdrag av Okkuta att genomföra intervjuer i fem byar med fem familjer i varje by om deras privatekonomi. En av de frågor vi ställde var om familjerna känner oro för sin privatekonomi, vilket majoriteten svarade att de gjorde. Utifrån vår studie verkar framförallt oron grunda sig i att de flesta inte har möjlighet att spara pengar och därför är extra sårbara för oväntade utgifter. När någon i familjen blir sjuk och inte kan arbeta tvingas familjer låna pengar från antingen grannar, eller från statliga och privata banker. Lån från privata banker kommer ofta med hög ränta och av de familjer som hade tagit denna typ av lån var de flesta oroliga för ekonomin och framtiden. Mikrolån från privata banker resulterar oftast i att familjerna hamnar i en lånefälla, där nya lån måste tas för att betala tillbaka det ursprungliga lånet.

Puttenahalli är en av byarna som vi genomförde studien i.

Månadsinkomsten för en familj kan variera mellan 2000 INR (ca 265 kr) och 15 000 INR (1980 kr) beroende på hur många som bor i hushållet samt vilka av dem som arbetar. De allra flesta vi intervjuat arbetar huvudsakligen med jordbruk, vilket är ett säsongsbundet arbete som inte alltid genererar en stabil inkomst under året. Flera av familjerna äger eget land som de odlar på men har inte alltid råd med all utrustning som krävs. Detta resulterar i att familjerna blir beroende av att det regnar tillräckligt för att jordbruket ska generera någon inkomst. Det är även vanligt att arbeta för dagslön utifrån de behov som finns i byn vilket inte heller genererar någon stabil inkomst eftersom det inte alltid finns arbete för alla, eller ens arbete alls. Flera av familjerna nämner även bröllop som en stor utgift som skapar ekonomisk oro. På landsbygden gifter sig kvinnor och män tidigt och det är vanligt med hemgift som kvinnans familj ska betala till mannens familj (detta är olagligt men praktiseras fortfarande i hög utsträckning i vissa områden). Vissa av de familjer som har döttrar beskriver att de oroar sig för hur de ska ha råd med bröllopet och flera kommer eller har blivit tvingade att ta ofördelaktiga lån.

Staten har flera olika slags bidrag som familjer kan söka, samtliga vi har intervjuat har ett så kallad ”ration card” för mat vilket innebär att familjen får 7 kilo ris per person i månaden. Flera har även äldrepension eller sjukpension på grund av funktionsnedsättning. Bidragen som finns att söka räcker inte alltid för att familjerna ska uppleva ekonomin som stabil. Processen för att söka bidrag kan dra ut på tiden och rädslan att pengarna inte kommer fram utan fastnar längs vägen är ständigt närvarande. På frågan vad den största månadsutgiften är blir svaret alltid detsamma: utbildning och sjukvård. Om familjen har det tillräckligt gott ställt har de råd att sätta barnen i privat skola – utbildningen håller enligt de intervjuade högre kvalitet och barnen lär sig även tala engelska. Även den statliga vården uppfattas hålla låg kvalitet och nästan samtliga vi pratat med söker sig privat vård. Ett annat hinder är att de statliga sjukhusen ligger längre från byarna, vilket också påverkar beslutet att välja privat sjukvård. På frågan vad familjerna främst söker sjukvård för är svaret sjukdomar såsom denguefeber och tyfoidfeber eller förslitningsskador i ryggen/knäna på grund av hårt fysiskt arbete.

Det råder fortfarande starka normer och traditioner där mannen är den som huvudsakligen bidrar med en inkomst till hushållet. Okkuta arbetar för att minska fattigdomen genom att öka kunskap om jämställdhet, där både kvinnor och män bidrar till familjeekonomin. En annan viktig del av deras arbete är även att informera om vilka rättigheter till exempelvis statliga bidrag/förmåner som familjerna har. Många av de familjer vi pratat med har fått stöd av Okkuta och på vis kunnat förbättra sin ekonomiska situation. Det är en lång väg kvar innan Indien är ett ekonomiskt jämställt land och förändringen sker långsamt men den går att se. Med lokala initiativ som dessa kan små medel förbättra människor liv avsevärt. Det känns hoppfullt.

/Linda  

Indiens gator tillhör männen

Det är tidig kväll, solen har precis gått ner och mörkret börjar lägga sig över den sydindiska landsbygden. Jag och Linda sitter i en fullpackad auto på väg från jobbet. Vi rullar in i staden Mulbagal, vår närmaste större stad (om än en by i indiska mått) med en befolkning på ca. 60.000, och jag ser mig som vanligt omkring. Det är som alltid aktivitet på gatorna. En ko drar ett lass med timmer. Motorcyklar och bilar sicksackar om varandra och tutar frenetiskt. Butikernas ljus lyser fortfarande och en kan skönja många siluetter längs gatan. Jag fokuserar lite extra på siluetterna. Vilka står längs gatan? Vad kan de tänkas göra? Vad pratar de om? Det som slår mig är att den absoluta majoriteten av människorna jag ser är män. Om jag ser en kvinna är hon oftast i sällskap av en man och är på väg någonstans. Jag ser inga grupper av kvinnor stå längs gatan och prata. Jag ställer mig förvirrat frågan:

Var är kvinnorna?

Att männen äger rätten till Indiens offentliga platser blev nog som tydligast på nyårsafton, när vi var en grupp praktikanter som firade nyår i Varkala, Kerala. När tolvslaget passerat och vi började röra oss mot vårt hostel hamnade vi i en stor folkmassa, varav den absoluta majoriteten var unga män. Alldeles förundrade frågade vi oss än en gång:

Var är kvinnorna?

För att förstå varför jag ser så många män och så få kvinnor ute på gatorna började jag göra lite efterforskning. Indien har ett rätt välkänt befolkningsproblem när det gäller könsfördelning. Enligt UN Population Division finns det 108 män på 100 kvinnor i Indien. Det är en siffra som inte sjunker, och jag undrade varför. Det skrivs då och då om detta i svensk media, senast under 2019 då inga flickor fötts i 132 byar i det nordindiska distriktet Uttarkashi under en tremånadersperiod medan 216 pojkar fötts. Distriktet sattes då på den indiska regeringens radar då detta ansågs misstänkt. Ett problem jag lärt mig om under intervjuer med kvinnor i byar jag besökt är att flickfoster ofta är oönskade, bland annat då hemgift betalas av kvinnans familj vid giftermål, och land och fastigheter ärvs från man till man. Detta leder till att många flickfoster aborteras olagligt, vilket också förstås påverkar befolkningsstatistiken. År 1994 förbjöd den indiska regeringen att ta reda på ett fosters kön för att motverka selektiva aborter, och även dowry (hemgift) är olagligt sedan 1961. Trots detta sker dessa processer fortfarande och det är ett stort problem på nationell nivå. Även när en flicka fötts fortsätter hon i många fall att vara oönskad, och kan ofta nekas vaccinationer och vård av sin familj, och flickor är i större grad undernärda.

När jag går runt på gatorna här i Indien, särskilt på landsbygden, undrar jag ibland om befolkningsstatistiken stämmer. Det känns snarare som att det skulle vara tio gånger fler män än kvinnor i Indien. Så är det förstås inte, och det ligger mer bakom den otroligt asymmetriska könsfördelningen i offentliga rum än endast befolkningsstatistik. I arbetet träffar vi främst kvinnor i byar, och vi träffas oftast i deras hem. När vi kommer till hemmet, den privata sfären, är majoriteten alltså inte längre män. Det visar tydligt på skillnaden på vilken typ av socialt utrymme som finns för kvinnor och män. Det är inte självklart för kvinnan i familjen att komma ut ur hemmet, ofta då mannen inte anser att det är tillräckligt säkert för henne.

Genom ökad utbildning och att medvetandegöra kvinnor om sina rättigheter ska kvinnorna ut ur hemmet och ta plats i det offentliga rummet. Mycket görs på statlig nivå för att flickor ska få födas och åtnjuta sina rättigheter, bland annat genom lagstiftningar som förbudet mot selektiva aborter och genom bidrag till flickor, exempelvis Bhagya Lakshmi Fund som instiftats av staten Karnataka för att ge flickor som föds i fattiga familjer ekonomiskt stöd (implementeringen av denna har dock mottagit viss kritik).  Även på civilsamhällesnivå bedrivs viktigt arbete för jämställdhet, bland annat av Okkuta där jag är praktikant. Både unga män och kvinnor i skolor och andra åldersgrupper i byar lär sig om jämställdhet och allas lika rättigheter för att på så sätt förändra traditionella normer och värderingar.

Vem vet, i framtiden kanske en kommande Svalepraktikant sitter i en auto på väg från jobbet, ser siluetterna längs gatan och ser män och kvinnor i grupp med lika rätt till det offentliga sociala utrymmet. När Indiens gator inte längre tillhör männen.

/Emy

 

Utveckling och utveckling

I skrivandes stund befinner jag(Klara) mig i ett hotellrum i Trivandrum under årets och faktiskt även decceniets sista timmar. Jag har under två veckor haft jullov och befunnit mig i turistiga Varkala som nästan kändes som ett annat land. Men också skönt att vara vid havet, göra lite yoga, dricka goda juicer.  Men kul nu att vara tillbaka i mer riktiga Indien med kaffe för 10 rupies istället för 140 och mer gatuliv och lokala mathak. Nu är jag i Trivandrum och imorgon ska jag ta ett dagståg tillbaka till Trichy och få åka längs kusten.  

Jag gör praktik på Kudumbam tillsammans med Matilda och Elin. Kudumbam är vänorganisation och före detta partner till Svalorna. Svalorna hjälpte bland-annat till att bygga upp farmen och träningscentrumet i ekologiskt jordbruk nämligen Kolunji för 30 år sedan och stödde sedan stöttade Kudumbam under drygt 20 år. Det har varit väldigt inspirerande att se farmen och att delta på träningar för olika målgrupper såsom bönder och horticulture-studenter med besök i närliggande byar.

Tyvärr blev delar av farmen förstörd av en cyklon i slutet av november i fjol. Detta är ett exempel när en organisation blir drabbad av klimatförändringar. Delvis orsakade av vårt sätt att leva i Globala Nord och medel och överklass i globala syd. Det är inte bara farmen som blivit påverkade utan även bönder i byarna. Bortsett från i år när det regnat mycket har de haft mycket mindre regn de senaste 10 åren. Ris är väldigt vattenkrävande. Kudumbam arbetar bland-annat för att återgå till mer traditionella grödor såsom millets. 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image.png

Nu tänkte jag att det är dags att gå in på temat på detta inlägg som är Utveckling och utveckling. Utveckling, gräsrotsutveckling civilsamhället och mänskliga rättigheter är frågor som alltid legat mig nära. Utveckling kan betyda så många studier. Man kan bland annat tala om mainstream utveckling såsom rådande paradigm men också utvecklingsalternativ och mer såkallad bottom up-perspectives och gräsrotsutveckling.  Vistelsen i Indien ger mig möjlighet att reflektera över tidigare studier och engagemang. 

Kudumbam liksom vissa av Svalornas partners arbetar med ekologiskt jordbruk. Ni kanske undrar hur utveckling har med ekologiskt jordbruk att göra. Kanske associerar ni utveckling till stora projekt. Men utveckling hänger i hög grad ihop med ekologiskt jordbruk och speciellt hållbar utveckling. Jag vet inte om ni har hört talas om den så kallade gröna revolutionen. Namnet till trots har den ingenting med miljön att göra. Gröna revolutionen handlade istället om introducerandet av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och hybridgrödor. Detta har fått många effekter i hela världen. Denna kom tillstånd på 60-talet.Detta kan också relateras till utveckling och postutveckling genom att lokala kunskaper nedgraderades. Till skillnad från vanliga grödor ger inte hybridgrödor liksom GMO frön till nästa skörd vilket innebär att bönder måste köpa nya fröer varje år. Elin hade en intressant diskussion med agronomstudenter om att hybrid kan ge större skörd en gång men att traditionella grödor mer långsiktigt.

Ytterligare ett hot är GMO och att frödiversiteten i världen minskat mycket. Kudumbam arbetar med detta genom att använda sig av fröbanker och bevarandet av traditionella grödor. Vissa av bönderna Kudumbam arbetar med är så framgångsrika att de börjat sälja fröer också. Konventioenellt jordbruk tär mycket på vår miljö. Ett hett filmtips om man vill lära sig om hur komersiellt jordbruk hotar jordar och jordnäring är ”Den sista skörden” av Marie Qwiberg, den ligger uppe på svt.play. Kudumbam har liksom andra organisationer sätt vilka konsekvenser konventionellt jordbruk får. I Indien liksom andra delar av världen är näringsfattighet en utmaning. Under en konferens som vi var på under praktikens andra vecka, där vi hade på oss saris och fick hålla korta tal om vad som motiverade oss beskrev vår boss Oswald att Indien är ett av de länder där det bor flest undernärda, mest stunting bland barn under 5 år och där olika sjukdomar blivit vanligare. Lägg med detta till klimatförändringarna. 

Hur jobbar då Kudumbam med ekologiskt jordbruk. Vi har fått följa träningar där de lär ut olika metoder för herbal pesticides såsom att blanda kodynga, ko-piss, med ingefära och vitlök etc, de gör också olika former av komposter. För att nå bönderna i byarna i närheten arbetar de också med tränare ute i byarna. På fältbesök har vi fått träffa några kvinnor som deltagit i grupperna. En kvinna sa att Kudumbam betydde mycket för henne och att hon nu var självständig och inte beroende av någpn. Kudumbam lär också ut metoder om att odla multi-cropping d.v.s. att odla flera olika grödor samtidigt. Fördelar med detta är att ifall en gröda slår fel har man en annan samt att det är bättre för miljön. De använder mer grödor som inte är lika känsliga för vatten som hirs. En fördel är också att det skapar fler arbetstillfällen.  Detta är viktigt eftersom många migrerar till städer. t

På tal om miljön Kudumbam har också bedrivit arbete på kusten i Tamil Nadu utanför Tranqobar en gammal dansk koloni. Det är nämligen så att communities nära kusten blev påverkade av tsunamin 2004. En konsekvens var att jorden blev mer salt. Kudumbam arbetar med att ta fram andra salttåliga grödor såsom sötpotatis att odla istället samt andra försörjningsmöjligheter såsom mikrolån. Vi hade förmånen att få besöka arbetet på kusten under 3 dagar i mitten/slutet av november. Vi fick delta på möten där de diskuterade mikrolånsgrupper. Inom utveckling är det omdiskuterat om mikrolån skapar beroende eller är mirakellösningen. Under mittmötet fick vi höra Okkuta prata om dilemman med mikrolån. Men jag skulle säga att Kudumbam arbetar på ett helt annat sätt genom att facilitera via den National bank of rural development. Lånen går till att utveckla jordbruket eller andra näringar. När vi var vid kusten fick vi se exempel på kvinnor som tillverkade mattor av kokosblad och sålde.

Ett annat område inom utveckling jag har tänkt på är att priser inte har propotioner. Det kändes under mittmötet i Bangalore och jullovet som att priserna där var mycket högre än i vanliga Indien. Kanske för anpassade till indisk medelklass(i europeisk standard) och överklass samt turister.

Som ni kanske förstår är utveckling komplicerat. En sak jag bär med mig hem är att vi behöver ställa om och ändra sätt att leva och hur samhällen är organisatipo. Det är också viktigt med solidaritet och att arbeta tillsammans med människor från olika delar av världen som befinner sig på olika platser.

Ett annat område inom utveckling jag tänkt på är med teknik. Jag tycker verkligen Indien ligger i framkant när det gäller appar och mobildata. Här har jag 2 gig mobildata om dagen och det finns appar som håller koll på alla tåg, taxi etc samt som man kan föra över pengar och betala med. Men på landsbygden kan man höra gamla mobil ringsignaler och knappmobiler. Tekniska utvecklingen stänger ute de som inte har del av den.

Sist men minst kanske ni är nyfikna på hur en dag på praktiken ser ut. Som vi skrev i det gemensamma inlägget bor vi på kontoret. En dag kan bestå både av office-work och fältbesök eller fältresor och deltagande på konferenser. Ibland självständigt och ibland med tydliga uppgifter.

Ha ett bra nytt deccenium

Kramar

Klara

Papadam, politik & partnerskap

Häng med på nationellt partnermöte i Bangalore! 

Under den gångna veckan har praktikanter, partners och representanter från Svalorna sammanstrålat i utkanten av Bangalore. På årlig basis arrangeras ett nationellt partnermöte i Indien och parallellt har vi praktikanter fått chans att mötas upp. Få bättre grepp om organisationernas verksamheter, vända och vrida på kulturkrockar av varierad intensitet och planera inför framtida projekt. 

I år var organisationen Grameena Manila Okkutta värdar för programmet. Efter en inledande öppningsceremoni bestående av sång, blomster och ljuständning drog tre-dagars programmet igång. Vi praktikanter hängde med under den första dagen, för att sedan  ägna oss åt egna programpunkter under resterande två dagar. Redan tidigt inpå agendan blev våra olika referenspunkter om Indien uppenbara.

Vi från högre bergstrakter pustade ut i de 25 värmande graderna medan resterande praktikanter konstaterade att stan minsann bjöd på svalkande temperaturer. Någon sa sig ha sovit SÅ gott i den tysta morgonen medan jag själv, ovant, vaknat upp till ett ihärdigt mässande från närliggande tempel och en skränig tupp som testade stämbanden vid halvsju-snåret.

Att vi efter drygt en och en halv månad i landet har samlat på oss skilda intryck och erfarenheter är en god indikator på hur vitt och brett Indien är. Det är chapati och naanbröd, men också dosa, paratha, roti och appadam. För att inte glömma det tortillalikannde, krispiga brödet papadam. I innerstan är somliga rickshaws är dekorerade med dekaler som ’JESUS LOVES YOU’ medan andra har ikoner av Visnhu prydligt placerade vid förarsätet. I samma stund som vi korsade gränsen från Tamil Nadu till delstaten Karnataka för att delta på mötet blev mina, om än mycket sparsamma språkkunskaper i Tamil, i princip obrukbara. Här talas i första hand Kannada (men också Urdu, Telugu, Marathi, Malayalam och på sina håll Tamil).

Anna och Matilda. Kaffe och pepparkakor (!)

Mittmötet erbjöd ett välbehövligt tillfälle att ventilera upplevelser, redogöra anekdoter och fylla i varandras funderingar. Kort sagt, från att mestadels ägnat tid åt skogsrättigheter i Nilgiribergen, lyfta blicken några nivåer. Höra om fattigdomsbekämpning på landsbygden utanför Bangalore, kastsystemets skugga över vardagen som dalit i Manduari och den gröna revolutionens baksida när det kommer till odlingsmönstren i Tiruchirappalli. 

Under partnermötets första dag tog Sheelu Francis, ordförande i organisationen Women’s Collective, till orda för att prata om samhällsutvecklingen i Indien. En ytterligare chans att placera frekvenserna från nyhetsinslag och förstasidor i en större kontext.

Förutom att diskutera det politiska läget och dess efterverkningar på civilsamhällets utrymme att agera lyftes klimatförändringarnas yttringar i form av höstens översvämningar i Kerala. Det till synes oupphörliga våldet mot kvinnor. Utmaningarna som följer av en ökad urbanisering. Om konsekvenserna av en alltmer likriktad politik för landets minoriteter. I anslutning diskuterades även utmaningar och strategier organisationerna emellan. Hur kan den kommande generationen motiveras till att bosätta sig på landsbygden? Vad bör göras för att främja religiös tolerans? Hur kan det brutala våldet få ett slut?

På många sätt tycks frågorna astronomiska i sin storlek. Inte minst med vetskapen att handlingsutrymmet för aktörer inom civilsamhället på många håll i världen krymper. Sällan har den outtröttliga aktivismen som dessa organisationer utstrålar känts så viktig. Att det finns aktörer som granskar, agerar motvikt, erbjuder tillflyktsort och för talan för de grupper som åsidosätts och marginaliseras. Som går samman mellan delstatsgränser och länder.

Med dessa insikter i ryggen känns det extra värdefullt att ta del av det viktiga arbetet som sker i gräsrötterna. Och att vara del av detta goa praktikantgäng!

På återseende!
Hanna

Utbildningsdag i kvinnors rättigheter

Hej, hej, hallå från Madurai! Nu har Johanna och jag (Ida) varit på Evidence i ungefär 1,5 månad. Mestadels av vår tid arbetar vi på Evidence kontor, men under helgen fick vi möjligheten att delta under en utbildning i kvinnors rättigheter för ca 35 kvinnor från olika distrikt runt om Madurai. Utbildningen varade under två dagar där föreläsningar blandades med diskussioner och gruppuppgifter. Vi deltog under den första dagen då kvinnorna fick lära sig om mänskliga rättigheter, ekonomiska rättigheter och kvinnor och barns utsatthet. Utbildningen anordnades av Evidence med inbjudna föreläsare från deras breda nätverk. Kvinnorna satt i en halvcirkel kring föreläsaren och vi bakom dem, med vår tolk för dagen – Lillian. Lillian studerar en master i social arbete i Madurai och har praktik på Evidence kontor en dag i veckan.  

Dagen började med att kvinnorna fick presentera sig en och en. De berättade vart de kom ifrån, något som de tyckte om och vad de arbetade med. Dagens utbildning är en av tre utbildningar som Evidence erbjuder kvinnor för att kunna verka som ledare och aktivister i byar runt om i Tamil Nadu. Några av kvinnorna kände vi igen från en tidigare utbildning om juridiska rättigheter, som vi deltog för några veckor sedan.  

Utbildningen inleddes med en föreläsning om mänskliga rättigheter. Kvinnorna gavs utrymme att diskutera och dela med sig av erfarenheter. Som ett exempel på dalitiska kvinnors utsatthet lyfte föreläsaren gängvåldtäkten som nyligen skedde i Hyderabad som har blivit en internationell nyhet. Våldsoffret var en dalitisk kvinna som blev bortförd, våldtagen och levande bränd. De anhållna och misstänkta gärningsmännen blev skjutna av polisen när de försökte rymma vid en konstruktion av mordet. Vid frågan om det var rättvist uppstår en diskussion där det rådde delade meningar. Föreläsaren lyfte frågan utifrån ett rättsperspektiv och poängterade att enligt mänskliga rättigheter har alla människor lika värde och lika rätt till rättvis utredning och rättegång.  

Elizhamutha som arbetar på Evidence kontor och hade ansvar för helgens utbildning, berättade för oss att hon fick börja morgonen med att ringa till flera kvinnor som anmält sig men inte dykt upp. Den senaste tiden har det regnat mycket i Madurai och vägarna är i väldigt dåligt skick, vilket försvårar för de som bor långt bort att ta sig till utbildningscentret.  

Kvinnors roll i familjen gör det svårt för dem att delta i utbildningar på annan ort. De har det yttersta ansvaret för hem och barn och behöver godkännande av sin man eller andra släktingar för att få delta. Behöver mannen arbeta, är det kvinnan som får stanna hemma med barnen eller som några av helgen deltagare – ta med sig barnen till utbildningen. Evidence vittnar om den utmaning det är att få kvinnor att delta i utbildningar och samhället i stort.  

Informationen kvinnorna fick under dagen kunde kännas ganska basal för oss, uppväxta i Sverige med universitetsutbildning. När kvinnorna vittnade om sina egna erfarenheter av orättvisa, men inte kunde redogöra för vilka rättigheter de har, blev det väldigt tydligt hur stora kunskapsklyftorna är. Evidence arbete är otroligt viktigt och det var häftigt att träffa dessa kvinnor som genom sitt engagemang bryter de mot de sociala normerna för att göra en skillnad.  

Vårt arbete på Evidence kontor med projektplaner, utbildningsmaterial och utvärderingar blir lätt väldigt teoretiskt och kan kännas långt ifrån de människor som Evidence arbetar med. Det var otroligt intressant att få se och ta del av deras praktiska arbete och möta de människor som är i slutet av kedjan.  

PROJEKT KITCHEN GARDEN!

Nytt projekt i vårt fina hem i Pastapur! 

Vi har med hjälp av personal från forskningscentret KVK (samarbetspartner till DDS) påbörjat en så kallad kitchen garden. Det är precis som det låter, nämligen en köksträdgård. En lättillgänglig och behändig yta där en kan odla diverse kryddväxter, frukter och grönsaker. Vi har turen att under dessa 5 månader i Indien bo i ett hus med en tillhörande trädgård!! Majoriteten av trädgården består av ganska hård packad röd jord vilket har krävt ett litet tillskott av en mer mullrik jord samt flertalet händer att förbereda jorden för plantering. 

För den som inte är särskilt berest inom olika jordarter kommer här en väldigt kortfattad redogörelse. Det finns olika varianter av jordar och alla har sina egna egenskaper så det kan vara en bra början att få en bra överblick över jorden innan en börjar odla. Här i distriktet Telangana arbetar de främst med röd eller svart jord varpå dem har olika texturer, som luftig, lerig, torr, sandig, hårt packad eller mullrik. Beroende på textur och jordart så gynnar det olika typer av växter och grönsaker. Så återigen, undersök jorden innan du väljer växter och sätter på dig arbetshandskarna. 

Hur en kitchen garden ser ut är valfritt men vi har valt att arbeta med upphöjda odlingsbäddar istället för att bilda en klassisk rabatt. Vanligt förekommande för upphöja bäddar är att rama in själva bädden vilket, enligt vissa, ger en mer estetisk utformning av trädgården. Den kan också ge intrycket av en mer städad trädgård, vilket verkar vara ett ganska populärt riktmärke för trädgårdar i vårt kära nordiska land Sverige. Ett billigt och användbart sätt är att använda sig av pallkragar. Det kan ses som en mobil odlingslåda som finns i olika storlekar. Beroende på djupet som växterna och grönsakernas rötter kräver för att växa så bestämmer det också hur många pallkragar du behöver stapla på varandra. Här kan också kreativiteten flöda och det går utmärkt att använda sig av diverse restprodukter, som plåt, trä, tegel och dylikt. Men det absolut billigaste alternativet är, om odlingsmark finns tillgänglig, att odla direkt på den befintliga platsen. Då skapar det också ett större näringssystem till närliggande växter. Med rätta medel och metoder så gynnar det mikroorganismerna i jorden vilket ger en positiv påverkan på jorden du odlar i, jorden och växtlighet runtomkring samt det som odlas. Om ätbara produkter odlas blir även kropp och knopp glada över de goda bakterier som de får arbeta med. För att öka processen i jorden kan en använda sig av jordförbättring i form av bla.a. kompostering, vätska från den populära bokashi-komposten eller (som jag har fått lära mig här) fermenterad buttermilk. Allt detta tillreder du själv och strör över, vattnar eller sprayar dina odlingar med. 

Vattnas bör det, annars det

Vi har, som bilden ovan visar, inte någon ram utan vi odlar direkt i jorden. Det som hittills har planterats är tomater, blomkål, vitkål och den indiska varianten av aubergine som går under namnet bendakaja. För varje dag lär vi oss om nya grönsaker och annat ätbart och jag försöker så gott jag kan följa vår kära Kommlama i köket när hon förbereder mat åt oss. Eftersom hon endast använder ekologiskt och lokalt producerade produkter är det extremt tillfredsställande att utifrån fältbesök se hur dessa växter och grönsaker odlas, för att sedan få se dem på tallriken och tillslut få ÄTA. Ännu roligare är att vi nu faktiskt har fått ett litet projekt hos oss där vi förhoppningsvis kan få skörda en liten skara SUPERNÄRODLADE grönsaker och blad. Nästa steg på agendan är att med hjälp av frön så olika varianter av ”leafy greens”. De kan liknas med bladgrönsaker som kål, spenat, mangold m.fl och dessa planeras att odlas i den främre delen av trädgården. Hur detta projekt kommer utvecklas återstår att se då vi efter lite mer än en månad här på plats har insett att arbetsklimatet är starkt betonat av ordet flex. En klassisk dag kan beskrivas med att de två aktiviteter som var planerade för dagen utvecklas till ytterligare tre projekt eller ett helt och hållet annat schema med andra uppgifter. Dagarna blir med andra ord inte som de från början var planerade. Detta kan till en början ses som annorlunda, lite roligt och uppfriskande men efter ett tag kan det stundvis vara en aning frustrerande. Därför kan projektet ”plantering av leafy greens” dra ut på tiden. MEN bättre sent än aldrig och helt plötsligt står några personer i trädgården, som man aldrig träffat innan, redo att gräva, och vips! så är det gjort. 

En rolig, eller snarare komisk, detalj är att i allt grävande för den kommande växtligheten så har två vattenledningar kapats. Detta har resulterat i att vatten som används dels av oss, men också från grannar, har bubblat upp från jorden och mer eller mindre istället skapat tre spontana dammar. Bör nämnas att detta var mycket temporärt och problemet är med egna nödlösningar nu säkerställt. Men vattentillgången är någonting en inte bör ta för givet då vi vissa daga har haft slut på rinnande vatten i huset. Att mysduscha både morgon och kväll är inte att rekommendera. Själv är jag numera en person som använder dusch 2-3 gånger i veckan (hårtvätt inkluderat en gång i veckan). 

Det här var allt för denna gång och nu ska denna lortiga själ gå och ta sig an den hink tvätt som påbörjades imorse, och som avbröts på grund av vattenbrist. Jag och Cecilia har nu fått en guidad tur till den lokala brunnen där grundvattnet pumpas upp. Så nu kan vår vattentank förhoppningsvis förse oss med en gnutta vatten idag. 

Allt gott från mig och DDS!

Matilda Evensen

Köksträdgårds-workshop och Eco Bazaar

En vanlig arbetsvecka i Indien är mellan måndag till lördag, så på söndagar har vi chansen att vara lite lediga och möjlighet att utforska regionen där vi bor på egen hand. Vi på DDS befinner oss på landsbygden i Telangana i centrala Indien där utbudet på helgaktiviteter betas av fort – därför blev vi extra glada när våra kollegor föreslog att vi skulle hänga med till Eco Bazaar.

Eco Bazaar är en nystartad marknad med hållbarhetsprofil som hålls i utkanten av storstaden Hyderabad en gång i månaden. Marknaden anordnas av Disha Collective (en organisation som samarbetar med DDS) och marknadsstånden, caféerna och mötesplatserna ryms på deras lummiga arbetsplats, en grön oas inklämd i ett bostadsområde.

Curryplanta

Jag och mina praktikantkollegor hade bara hunnit ta några steg in på marknaden innan en ung kvinna i vår egen ålder kom fram och introducerade oss för platsen och pekade på de olika stationerna med aktiviteter. ”The Ediable Kitchen Garden Workshop starts in 5 min, would you like to participate?” frågade hon. Jag (Cecilia som skriver detta inlägget) har det senaste året själv samodlat på en kolonilott hemma i Stockholm med några kompisar och tycker att köksväxter är jätteintressant. Därför var beslutet att registrera mig och betala 500 rupies för workshopen snabbt avverkat, och jag gick raskt upp för trappan till den stora trädkojan där workshopen skulle hålla till. Uppe bland trädkronorna satt redan ett trettiotal deltagare i en halvcirkel på kuddar med anteckningsblock och mobilanteckningar i högsta hugg. Vinden brisade välbehövligt och den lummiga miljön satte en rofylld ton trots att vi var precis bredvid en högljudd trafikerad väg.  

Under presentationsrundan framgick det att de flesta av deltagarna bor i Hyderabads mer välbärgade bostadsområden, att de var intresserade av hållbarhetsfrågor och att kunna odla för eget bruk. Tidigare erfarenheter av odling varierande, somliga hade odlat i flera år medans de flesta var nybörjare. Majoriteten ville komma igång med köksodling på deras balkong/terrass för att minska på deras matsvinn och ha mer koll på matens ursprung. Det ställdes mycket frågor i början, framförallt om vad de mest hållbara materialen var, hur en undviker plast i största möjliga mån samt varför det är så himla svårt att lyckas med att odla koriander.

”Köp inte för mycket nya redskap och material i början – det är mycket bättre att använda de saker som ni redan äger” rekommenderade workshopledaren Srhjana, som tillsammans med två vänner bedriver en ideell förening som skapar köksträdgårdar i skolor i Hyderabad. Srhjana är en erfaren hemmaodlare, bokashifantast och förespråkare av allt hållbart som håll workshopen tillsammans med bonden Anand. Innan vi började pratade Srhjana lite om Hyderabads problematik kring skräphantering, och vikten av att återanvända det som redan finns i hemmet och närområdet innan det slängs i soptunnan. Dessutom passade hon på att rekommendera menskopp som ett mer hållbart alternativ till tamponger och binder, och att en var välkommen att fråga mer om menskoppar efter workshopen. Alla deltagare nickade instämmande till de olika hållbarhetsrekommendationerna.

En komposteringsmetod som presenterades under workshopen, som jag inte var bekant med innan var Khambha. Komposteringsmetoden är populär i indiska hushåll då den är lätthanterlig, behändig och snygg. Khambhan består av tre stycken terrakottakrukor som staplas ovanpå varandra, och är därför perfekt att ha stående i köket då den inte tar upp så mycket plats. Komposteringen består av hälften vegetabiliskt matavfall (grönsaker och frukt) och andra hälften brunt avfall (förmultnade löv). Materialen varvas i olika lager av vegetabiliskt matavfall och löv, och komposten ska stå under lock samt mixas dagligen. Själva processen tar ca 40–60 dagar och är ett perfekt sätt att förvandla matavfall som grönsaksblast och löv i trädgården till frodig jord.  

Med den egenkomposterade jorden har Hyderabadborna lyxen att kunna odla mängder av grönsaker, frukt och kryddväxter året runt. Beroende på säsong går det att odla: lök, tomater, chilis, kryddväxter, spenat, potatis och en mängd olika lokala grödor. Det är endast utrymme och fantasi som sätter stopp för vad som är möjligt att odla på balkongen eller terrassen. Hemmavid befinner jag mig i växtzon 3, som tillåter några månaders växtsäsong per år – milt sagt är jag lagom avundsjuk kring möjligheten att kunna odla året om.

Solmogna ekologiska tomater

Jag är glad över att jag hoppade på workshopen med kort varsel, det gjorde besöket på Eco Bazaar mer meningsfullt. Det var intressant att se, och höra, storstadsbornas anledningar till varför de var intresserade av köksträdgårdar, samt lära mig mer om hur stadsodling kan gå till i Indien. Många utav odlingsmetoderna och grödorna som togs upp under workshopen är sådana som även fungerar i Sverige, trots att det är helt olika odlingsförutsättningar. Dessutom uppskattade jag betoningen av tillgängligheten för stadsodling – det behöver inte vara kostsamt. Folk som pysslar med odling brukar, av egen erfarenhet, vara mycket bjussiga att dela med sig av tips/grödor/frön/mat/verktyg/kaffe, vilket även var intrycket jag fick här. Workshopledarna delade med sig att av sina telefonnummer och uppmanade deltagarna att whatsappa dem om de skulle ha några funderingar. Med tanke på hur många frågor som ställdes under passets gång kan jag tänka mig att deras inboxar inom kort är fyllda till bredden …

Väl tillbaka i Pastapur på måndagen var vi med på veckomötet med samtliga i personalen. Vi praktikanter får alltid berätta vad vi har gjort den senaste veckan. Jag nämnde i förbifarten att jag hade varit med på en köksträdgårds-workshop, och i samma ögonblick säger vår chef Sateesh ”Great, lets create a kitchen garden in the guest house!”

Sagt och gjort, nu är all jord upp-och-nervänd i vår trädgård. Fortsättning följer i nästa inlägg!

/Cecilia