Att knyta ihop den där säcken

I detta inlägg, som även blir mitt sista på indienbloggen, är tanken att jag ska försöka knyta ihop den berömda säcken, summera detta äventyr of a lifetime och samtidigt göra det rättvisa… Hur ska jag lyckas att sammanfatta en fantastisk 4,5 månaders praktikupplevelse när det känns som att det endast var ett par veckor sedan jag kom hit? Jag förvånas ännu en gång över hur fort tiden går och att det nu snart är dags att packa ihop resväskan och bege mig mot nordligare breddgrader igen.

Indien, som i oktober var ett för mig nytt och outforskat land, har givit mig så mycket – nya systrar och vänner i mina otroliga inspirationskällor till kollegor på Okkuta, fantastiska möten med kvinnor i projektbyarna som bär på så mycket kunskap och livsvisdom, en ovärderlig erfarenhet av hur arbetet med att stärka kvinnors rättigheter på landsbygden kan se ut på en sydindisk kvinnorättsorganisation, och sist men inte minst minnen för livet.

Jag har åtskilliga gånger under min praktik funnit mig i nya och oväntade situationer, som t.ex. då vad som var tänkt skulle vara ett snabbt toabesök under en intervju helt plötsligt förvandlades till en tepaus med tillhörande tilltugg, eller då en kvinna vi träffat genom ett fältbesök gärna ville att jag och Gabriella skulle förlova oss med hennes son (varken jag eller Gabriella eller sonen i fråga verkade särskilt begeistrade i det förslaget och lyckades avstyra det hela). Människor har välkomnat oss till sina hem, bjudit på te och kex, strukit gurkmeja vid våra öron, satt blommor i vårt hår och gett oss banan och jordnötter för att visa sin gästfrihet. All den värme och välvilja hos de människor vi mött under våra månader hos Okkuta och dess kvinnliga medlemmar har lämnat mig hänförd och påfylld av positiv energi.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag nu längtar hem till mitt vinterklädda Jämtland, min familj, vännerna och vardagen i Sverige. Jag längtar efter att kunna äta vad jag vill, motionera regelbundet och obehindrat, samt att inte behöva vara lika beroende av andra när det kommer till att planera och göra mig förstådd i vardagliga situationer. Jag har också insett under dessa månader att jag inte har någon fallenhet för att tvätta för hand, vilket gör att jag längtar till att få återgå till att tvätta mina kläder i tvättmaskin igen (trots att handtvätt onekligen kan ge tillfälle för viktig reflektion, som Heidis senaste inlägg påvisar). Dessutom ska det bli skönt att slippa oroa sig för om prasslandet i trädet utanför vårt kontor kommer från en ekorre, orm eller apa.

Slutligen vill jag framföra ett enkelt om än genuint tack till alla som på olika vis gjort denna praktik till den fina upplevelsen den blivit. Tack!

Indien – vi ses igen!

 

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Under Josefine Mattsson, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

En tankeställare i resursanvändning

I think we are in the midst of this period where we are committing this
suicide on the planet and everybody is just using up all of our
natural resources like a bunch of insane people.
That’s what I worry about.
More than I worry about jazz.

– Sonny Rollins

laundry.jpg

 

Så här kan en söndags kväll se ut i hushållet Rice n´ Spice girls (vår primära föda – därav vårt tagna efternamn).

Tvätta. För hand. Med oregelbundet flöde av varmvatten. I en hink.

Med samma hink har jag även utfört mina – nuförtiden väldigt oregelbundna – duschar.

Jag är en snabb duschare hemma också och försöker vara medveten om mina klädtvättvanor, men det är något uppfriskande och insiktsfullt med att ställas öga mot öga med resurserna man använder.

Tiden det tar mig att fylla upp hinken ger mig tid att reflektera över min vattenanvändning. Hur mycket behöver jag? Egentligen?

Egentligen….?

Arbetet jag lägger ner på att tvätta mina kläder får mig att tänka till en extra gång kring hur ofta jag faktiskt behöver tvätta dem och när det räcker med en dags vädring (eller lite mer personligt avstånd på jobbet).

Vår moderna kultur med sin effektivisering och komfort har förstås på många sätt gjort livet enklare och frigjort mer tid för oss att använda på andra saker – men det är ett också ett led i distanseringen från vår användning av jordens resurser.

Om jag trycker på en knapp på tvättmaskinen och lämnar rummet har jag egentligen ingen aning – eller kontroll – över vattnet, kemikalierna och strömmen som rusar igenom ledningar och maskinerier för att skrubba mina Hello Kitty trosor rena. När jag vrider på duschen så porlar vattnet ner och direkt in i avloppet, utan att lämna spår gällande kvantitet och elanvändning.

Här blir jag tvungen att konfronteras med vattenmängden då den fyller upp in hink, med lappar om ”sparsam elanvändning” och tvättmedlen jag använder – då de också sköljer mina egna händer – och inser att jag trots min hållbara inställning varit relativt distanserad från resurserna som hållit mig ren och fräsch.

Jag håller med Sonny Rollins här uppe. Vi använder resurser som galningar. Och jag tror att en del av det är på grund av den här distansen vi skapat genom teknik och effektivisering. Vi tvingas aldrig ha lite dåligt samvete över det vi konsumerar eftersom det till mångt och mycket är dolt för oss. Jag oroar mig inte särskilt mycket för jazz (kan vara för att jag aldrig lyssnar på det, men det har jag inte gått till botten med ännu) men jag oroar mig desto mer för vår globala resursanvändning.

Mer hinkar åt folket! Och kanske mer jazz också (känner mig generös).

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Att åka med på fältbesök

Ja, hur är det nu att vara med ute på fält med våra kollegor på Keystone? Vi har varit med på några olika fältbesök, som alla sett olika ut. Keystone arbetar inom många olika områden, och det innebär även att det finns många olika typer av fältbesök att ta del av. Vi har bland annat varit med på fältbesök kopplat till Forest Rights Act, Mensinformation och hälsa.

Men generellt när vi är med ute i fält så är det bra att alltid vara förberedd på vad som ska ske, vem du ska intervjua, fundera över om det behövs någon som översätter, vilka frågor du ska ställa och be någon av ens kollegor styra upp något (om en vill intervjua om något speciellt). Samtidigt som det är bra att vara förberedd så känns det ofta som att det är snabba svängar, en vet inte vem en får träffa och många gånger gäller det att bara slänga sig in i saker. Det är väl en del av charmen också, att inte veta hur dagen kommer bli. Vi har exempelvis varit med om att en te-paus ändrades till att vi helt plötsligt var på väg in i skogen till en by där vi skulle göra intervjuer. Som tur var hade jag både med kameran och block med mina intervjufrågor till te-pausen..

Keystone har även Resource Centres och flera produktionscenter runt om på olika platser. På produktionscentren har vi fått se hur produktionen av olika produkter går till. Dessa produkter tillverkas av Aadhimalai (som är Keystones producentföretag) och säljs sedan i Keystones (Last forest) butiker.

De fältbesöken vi har varit på har alla varit väldigt givande. Det är häftigt att se hur Keystone jobbar och att kunna ta del av det är fantastiskt. En samlar på sig nya intryck och erfarenheter hela tiden. Vi har även väldigt engagerade kollegor som är måna om att vi ska få ut så mycket som möjligt av våra vistelser ute i fält, vilket jag verkligen har fått.

Text och foto: Jenny Svensson

1 kommentar

Under Uncategorized

Back to Basics: Traditionellt jordbruk för framtidens matsäkerhet

Vi människor vill hela tiden utvecklas och hitta lösningar. Men när vi själva är källan till problemet så kan det ibland verka svårt att få perspektiv för att hitta den bästa lösningen. Ofta så blir lösningen att dämpa symtomen med en teknisk lösning istället för att ta ett steg tillbaka och hitta källan till problemet.

När man talar om jordbruk så finns det två motpoler. Först så har vi traditionellt jordbruk, där man tar tillvara på det som finns på gården; frön som bonden bevarat ifrån förra säsongens skörd, gödsel från djuren för att ge näring till jorden och ekologiska lösningar för att hantera potentiella skadedjur. Men framförallt så är det viktigt att odla rätt gröda i rätt område så att man slipper vattna eller alternera jordens egenskaper och näringsämnen för att de skapa rätt miljö för en viss gröda. För att inte lägga alla ägg i samma korg, för att inte satsa alla kort eller på samma åsna – ja ni fattar vinken – så odlar bonden olika slags grödor tillsammans på samma fält [även kallat för permakultur]. Detta för att det som bonde finns vissa saker som du inte kan kontrollera, som väder och vind eller risken för skadedjur. Så för att öka oddsen för att bonden skall kunna skörda tillräckligt för att kunna få mat på bordet, ge foder till sina djur och kunna sälja överskottet för att säkerställa en ekonomisk inkomst, så sår bonden olika grödor som är bra på att hantera olika väder och vind. Det låter väl ganska logiskt allt detta? Tar man hand om jorden och naturen så ger den tillbaka. Tyvärr så finns det många grupper som tror att de kan överlista naturen och göra den ”bättre” och mer produktiv.

Den andra sidan av odling är det kommersiella och ”moderna” jordbruket som introducerades på 1960-talet under den gröna revolutionen. Då vissa vetenskapsmän och kapitalister ansåg att vi skulle mekanisera och industrialisera jordbruket för att försöka maximera produktiviteten och maximera den ekonomiska vinsten. Detta jordbruk går ut på att du odlar en gröda på ett stort område, gärna med ett frö som är konstruerat och modifierat i ett vetenskapligt labb [GMO], där de har korsat det vanliga fröet med egenskaper från andra grödor, för att få en specifik smak, färg eller storlek. Men dessa fröer fungerar inte så väl tillsammans med andra organismer i naturens ekosystem. För dessa fröer behöver speciella konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att kunna växa på det vis som det var tänkt, och kunna motstå de skadedjur som dras till dem. Eftersom de har speciella kemiska medel som skall appliceras för varje gröda, så kan du inte odla dem tillsammans. Så bonden odlar endast en gröda per fält [monokultur]. Det gör att bonden satsar alla sina kort på skörden från en gröda. Det är detta som har gjort att tusentals bönder begår självmord i Indien varje år. För när skörden inte går bra för dessa bönder. Då förlorar de allt. De har ingen mat och ingen skörd de kan sälja för sitt levebröd, eller för att betala tillbaka till företagen som de köpte fröer, konstgödsel och bekämpningsmedel av. Så de blir skuldbelagda hos företaget. Ett företag som har tagit alla bondens pengar och lovade guld och gröna skogar, men som inte ger något tillbaka, mer än hot om pålagd ränta eller att de kommer komma att ta marken ifrån bonden.

Det ”moderna” jordbruket är ett exempel på hur vi människor är fast i ett ”framstegsfälla” där vi hela tiden försöker bli bättre, starkare och större. Men sanningen är att detta mekaniska jordbruk och fokus på överproduktivitet bidrar till klimatförändringarna, hotar att utrota tusentals av arter av djur, gör marker obrukbara och under resans gång, förstör många bönders liv och lämnar efter tusentals änkor. Inte i någon värld borde industri och jordbruk benämnas i samma mening. Jordbruk och kultivering av mat är en syssla som är helt och hållet beroende av fungerade ekosystem. Vi måste respektera att vi människor inte kan kontrollera allt. Det går inte att ”fixa” allt med ingenjörskonst. Ibland måste man ta ett steg tillbaka och lyssna på naturen. Försöka samarbeta med naturen istället för att försöka överlista den.

Under min tid i Indien har jag förstått hur viktigt det är att värna om de småskaliga bönderna. Hur viktigt det är att alltid välja ekologisk och rättvis mat om alternativet finns och med fördel handla direkt från bonden eller från alternativa marknader (så som farmers market), för att minska antalet mellanhänder och öka den ekonomiska vinsten för bonden. Som konsument så ser du inte alltid alla positiva fördelar som du bidrar till med detta enkla val. Men för en småskalig bonde som spenderar stora delar av sin vakna tid på fälten och grundar hela sin inkomst på jordbruket, så gör det en enorm skillnad. Det gör skillnad för att de kan säkra sin inkomst nu och i framtiden – eftersom de tar hand om den jord som de har och inte förorenar den med kemikalier. Bonden slipper även att utsätta sig själva för dessa kemikalier och får därför en bättre fysisk hälsa. Det ökar även chansen att bonden att i framtiden överlämna en gård till sina barn, som inte är skuldbelagd.

Så när du står där i mataffären nästa gång eller funderar på om du ska köpa ekologiskt eller inte, hur kommer du att resonera kring detta val? Det kostar kanske ett fåtal kronor mer för dig i direkt kostnad. Men om man funderar på alla de positiva fördelar, som det ger till bonden och till naturen, då kanske detta pris inte är så högt? Vi behöver inte försöka hitta nya lösningar för att öka produktiviteten och säkra mat på bordet för en ökad global befolkningsmängd, lösningen finns redan. Vi behöver bara ta ett steg tillbaka och samarbeta med naturen istället för att försöka överlista den, så kommer den att belöna oss.

Text och foto: Louis Eberstål

Lämna en kommentar

Under DDS, Jordbruk, Louis Eberstål, permakultur, Uncategorized

Har ni inga gatuhundar alls?

Att reflektera över likheter och olikheter mellan samhällen är något som jag fått mycket tid till de senaste månaderna. Därför kommer jag nu berätta lite över mina tankar om skillnader i syn på djur och trafik samt vad jag tror mig ha för nytta av att gå runt och tänka på detta.

När jag i oktober flyttade till Pastapur var ett av mina första intryck att det fanns så otroligt många djur. Överallt. Apor, hundar, bufflar, kossor, getter och höns för att nämna några. Alla gick dessutom runt fritt. Vi delar även vårt hus med ödlor, ekorrar, myror, paddor, kackerlackor och antagligen råttor (dessa har jag svårast för, men har endast sett spår av dem, så låtsas som att de inte finns). I början tyckte jag det var lite småjobbigt. Nu, några månader senare, har jag vant mig och tycker oftast att det är ganska mysigt – bortsett från råttorna och det faktum att jag fortfarande ibland blir rädd för både apor och hundar.

Kontrasten till Sverige känns ännu större när jag hör hur personer här reagerar när jag berättar hur vi har det hemma.

-Har ni inga gatuhundar alls? Vad händer om ni ser en lös hund? Ringer ni polisen?!

Det händer att de även börjar reflektera vidare över varför vi hägnar in vår boskap och sätter koppel på hundarna.

-Varför ska människan vara den enda varelsen som får leva fritt? Varför skulle vi inte kunna samexistera?

Trafiken är ett annat samtalsämne där kontrasterna snabbt uppenbarar sig. När jag berättar om vårt ordningsamma land där alla bilar kör på rad och en har hjälm på sig när en kör motorcykel är en vanlig reaktion att det är bra men låter ganska tråkigt.

-Så blir inte livet tomt och tråkigt när man måste följa alla regler och organiserar bort allt som är jobbigt och roligt? Visst, vissa lagar kanske är bra, men när det gäller dem som inte är bra? Och som dessutom har fattats av någon som jag inte har något alls att göra med?

Att få lite andra perspektiv på ens egna samhälle tycker jag är väldigt spännande. Hur saker som jag ser som självklara är jättemärkliga för någon annan. Kanske ligger det något i deras tankar om oss. Även sociologen, filosofen och nationalekonomen Max Weber skrev i början av förra seklet om hur byråkratiseringen och rationaliseringen av vårt samhälle har gjort livet tomt och meningslöst och satt människan i en mental järnbur som hindrar henne från att leva livet fritt och till fullo.

Riktigt så illa tror jag dock inte det behöver vara att leva i Sverige. Jag tror att vi kan finna vägar och mening trots att alla bilar kör på rad, hundar går i koppel och att vi oftast följer svenska lagen till punkt och pricka. Men kanske behöver vi ibland påminna oss om att saker och ting inte alltid måste vara precis som det alltid varit, att våga tänka själva, att tänka nytt. Att inte alltid falla tillbaka på gamla mönster och system utan ifrågasätta för att se om de fortfarande håller. Att inte vara rädd för det främmande, att komma ihåg att det finns dem som tycker annorlunda och att vår åsikt inte alltid är den rätta. Att när jag ser en raggig gatuhund ser en annan en fri varelse. Någonstans måste vi ju kunna mötas. Dela våra perspektiv och synsätt. Sedan finner en kanske fortfarande att sitt eget svar är bättre, men att stanna upp, våga reflektera och ifrågasätta var vi är på väg kanske ändå kan leda till någon slags rikare och meningsfullare vardag.

Lämna en kommentar

Under DDS, Lisa Rådbo, Uncategorized

Biodiversity festivalen

För en vecka sedan, den 14 januari, invigdes den årliga Biodiversity festivalen i byn Potpally. Det är nittonde året i rad som DDS anordnar festivalen som uppmärksammar och firar milletsbönderna, deras kamp för millets och deras roll att bevara den biologiska mångfalden i regionen. Festivalen pågår under en hel månad och besöker över 30 byar. En karavan av utsmyckade och färgglada kor drar vagnar med milletsfröer och förflyttar festivalen från by till by. I flera av byarna välkomnas korna av bybor som tvättar deras klovar för att visa vördnad. I varje by byts korna ut innan festivalen går vidare. Festivalen är ett kulturellt event och milletsfröna hedras och firas genom bland annat sång, dans, film och konstverk. Det är även en chans att synliggöra böndernas röster och för människor att träffas och diskutera olika ämnen såsom biologisk mångfald, matsäkerhet, ekologisk odling och millets. Invigningen sammanfaller varje år med den hinduiska högtiden Sankranti som traditionellt firas i tre dagar. Det markerar början av skördesäsongen och det faktum att dagarna nu börjar bli längre. Vid den här tiden blir också vädret varmare, en hint om att sommaren är på väg. Biodiversity festivalen är dock ett sekulärt event där fröna hedras istället för gudar.

Karavan Foto Louis

I slutet av invigningen gav sig karavanen iväg mot nästa by. Foto: Louis Eberstål

Under december och januari har vi sett hur organisationen succesivt börjat förbereda sig för det stora eventet. De har tillverkat konstverk av milletsfrön, skickat ut inbjudningar, skapat planscher och tryckt upp foton, pressat tryck på saris och övat dans. Nu var dagen äntligen här! Invigningen av festivalen började med den traditionella dansen kolatam. Milletsbönder gick sedan sjungandes in till mötet med utsmyckade jordkrukor fyllda med frön i händerna. Bönder, politiker, media och privatpersoner deltog under invigningen. Det hölls flera tal och fem bönder från olika byar i regionen uppmärksammades och fick motta pris för att de odlade över 30 olika grödor på deras 2 hektar mark. Det faktum att samtliga bönder som hedrades är kvinnor gör utmärkelserna extra viktiga för DDS arbete eftersom kvinnors roll inom jordbruket sällan får uppmärksamhet och kvinnor inte erkänns som bönder av den indiska staten.

Det var en intensiv men väldigt rolig dag. Inte minst för att festivalen, som många andra event vi besökt, bjöd på oväntade händelser. Efter två timmar av diskussioner och tal, så blev det helt plötsligt en extrem uppståndelse när en kvinnlig och högt uppsatt politiker, som själv är dalit, anlände till festivalen. Telefoner och kamrer dök upp och männen, som hitintills hållit sig i längst bak i tältet, började tränga sig fram för att få en närmare ”selfievänlig” position. Situationen blev ännu mer bisarr när flocken av folk som samlats framför scenen sakta började skingras och hon för första gången fick syn på mig och min praktikantkollega Lisa och mitt i ett tal stannade upp och började fråga ut oss om vilka vi var, vad vi gjorde där och vad vi tyckte om eventet.

 

 

Det kändes samtidigt lite vemodigt under invigningen. För festivalen är något som det har pratats om ända sedan vi kom till Pastapur men den har alltid legat så långt bort. Det var något som skulle ske i slutet av vår praktik, något som markerade att vi snart var på väg hem. Nu är den alltså här. Det absolut roligaste med dagen var att det var en möjlighet för oss att fira något stort tillsammans med så många av de kvinnor som vi träffat under praktikens gång och gjort denna erfarenhet så fantastisk. Deras värme, glädje och kämparanda är något som jag kommer ta med mig hem och sent kommer glömma. Samtidigt som det kändes lite sorgligt att praktiken snart är slut bestämde vi oss där och då för att fullt ut njuta av vår sista månad i Indien.

 

Gruppbild Saree Foto Tejas Kompis

Festivalen var en perfekt ursäkt för oss att ha på oss Sari för första gången. Foto: Alekhya Yerroju

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Under Anna Vikström, Biodiversity Festival, DDS, Uncategorized

Joyride

I en skumpande rickshaw längs en ojämn landsväg långt från stadens hets och förorenade luft har jag åtskilliga gånger de senaste månaderna funnit mig själv inklämd mellan pratglada tanter och nyfikna barn. Oftast har vi varit på väg ut till någon av Okkutas projektbyar för att göra en intervju till en case study. Oftast har de senaste och coolaste låtarna från India’s Top Ten skrålat ut från det lilla fordonets oproportionerligt stora högtalare. Oftast har vi fått stanna ett antal gånger under resan för att låta fårherden och alla hans femtioelva får gå åt sidan så att vi kan passera.

Det är omöjligt att vistas här i Indien en längre tid utan att fundera och våndas över… TRAFIKEN! Det är bortom mitt förstånd hur detta organiserade kaos kan flyta på till synes obehindrat och hur saker som först kändes helt omöjligt för mig att acceptera i oktober nu tillhör vardagen. Som till exempel hur jag, då vi blev upphämtade på flygplatsen när vi först kom till Indien, frenetiskt letade efter mitt bilbälte (för det kan ju inte vara tanken att vi ska åka bil i denna trafik utan att ha bälte?!) bara för att till slut inse att det inte fanns något sådant. Eller som de första gångerna vi skulle åka rickshaw och människa på människa klämde in sig i denna lilla kärra tills vi till slut var 16 stycken (!!!).

Nu har jag insett att det bara är att ”gilla läget”. Bilbältesanvändadet här är lika med noll då de flesta bilar inte ens är utrustade med bilbälten förutom i chaufförsätet, och att åka 15-16 stycken i en rickshaw (som egentligen är tänkt att skjutsa omkring 4-5 personer) är nu en del av vardagen. Inte heller blir jag längre förvånad då jag ser fyra personer svischa förbi på en motorcykel, eller då vi möter ett gäng med lösa kor sakta flanerandes längs vägen (inte ens när detta sker på motorvägen).

För en utomstående som mig verkar det var djungelns lag som råder här där alla fordon, inklusive lastbilarna och bussarna, verkar tävla om vem som först kommer fram till nästa farthinder. I kurvorna tutas det för att signalera att ”Se upp! Här kommer jag!” och om det ska svängas är det bara att vifta lite med armen utanför bilfönstret så pass att de andra medtrafikanterna hinner uppfatta att det är något i görningen. Att allt detta flyter på någorlunda smärtfritt är ju rätt ofattbart och otroligt. Fast.. Å andra sidan är det ju inte helt ofarligt att varken köra eller på annat vis vistas i trafiken ute på de indiska vägarna. Enligt en rapport från den indiska regeringen dog 413 personer dagligen i trafikolyckor under 2016. Detta är alltså 17 dödsfall i timmen. Galet.

Men.. det är även i en skumpande rickshaw längs en ojämn landsväg just när den rödorangea eftermiddagssolen gör omgivningen sådär extra skimrande och magisk, som jag åtskilliga gånger de senaste månaderna funnit mig själv med ett leende på läpparna, i ett tillstånd av fullständig eufori, reflekterandes över hur vacker världen är och hur mycket jag får uppleva tack vare denna praktik!

 

Text och foto: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Under Josefine Mattsson, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized