Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej igen,

Nu är det inte många dagar kvar här i Indien. Tiden har verkligen gått snabbt och vi har varit med om många roliga saker. Vi blev bland annat inbjudna av en kollega att delta på en festival som hölls i en by som han själv bor i. Festivalen har funnits i många år och anordnades tidigare endast lokalt men nu deltar folk från omkringliggande byar. Många från kontoret deltog och det bjöds på mat och dans.

Festivalen har fokus på vattenkällan som går genom byn och innan maten serverades genomfördes en ceremoni vid vattnet. Efter ceremonin serverades mat på bananblad. Det har blivit en vana att äta mat på bananblad nu, något som var väldigt främmande för 4 månader sedan. Det gäller dock att hålla koll på vad de serverar. Det går undan när maten delas ut och om man vill äta vegetariskt får man skynda sig att säga till.

festival

Vi fick lära oss nya danssteg under festivalen

Efter att vi ätit började vi röra sig mot det lokala templet i byn. I väntan på att alla samlats utanför templet började klockan närma sig sex tiden. Det var vackert att se människor glada dansandes i solnedgången. Vi formade en cirkel med några kvinnor och barn som alla hjälpte oss att förstå stegen i takt till musiken. En person bestämde dansstegen och vi andra kopierade stegen, på så sätt gör alla samma steg ungefär samtidigt.

När vi tackade och sa hej då blev vi inbjudna till flera festivaler i slutet av månaden och även ett bröllop i mars. Synd att vi åkt hem till Sverige då, hittills har jag bara varit på en förlovnings lunch för en kollega, det hade varit kul att hinna gå på ett bröllop.

Julia

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Weekend i Bombay, eller Mumbai

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under helgen passade jag och Matilda på att ta en weekend i mångmiljonstaden Bombay, eller Mumbai som den heter i folkmun och officiellt sedan 1996. Fördelaktigt för oss här på DDS är att i vår närliggande lilla stad Zaheerabad passerar nattbussarna mellan Hyderabad och Mumbai. En natts bussresa och vi är framme i den enorma staden Mumbai.

1

Elphinstone College i stadsdelen Fort, grundat 1856 och är idag en del av Mumbaiuniversitetet.

Redan när vi rullade inåt stan med bussen såg staden så otroligt annorlunda ut. Det märks att staden är stor och det tar långt tid för bussen att ta sig från ytterkanten av staden in mot centrum, förståeligt med de 20 miljoner invånare som ska samsas om platsen. Jag och Matilda har hunnit vara runt på många platser och städer i Indien men Mumbai sticker verkligen ut och är definitivt en av de häftigaste städerna jag sett.

2

Gateway of India en fredagkväll.

I Mumbai går kolonialismens spår inte att undvika. Även om många ikoniska byggnader har fått nya indiska namn är det tydligt hur otroligt europeiska och brittiska de är i arkitekturen. Gateway of India (på bilden ovan), är den inofficiella ikonen för staden Mumbai, ett monument skapat för att fira britternas kung George V och drottning Marys besök i Indien år 1911. Skapelsen är en 26 meter hög triumfbåge som tog fyra år att bygga, och ändå fler att planera. Ironiskt nog, kom denna ikoniska triumfbåge att den 28e februari 1948 vara porten ut från Indien för de sista brittiska trupperna som lämnade landet efter självständigheten 1947.

3

Gateway of India med alla färjor, lyxbåtar och små träbåtar, taget från andra våningen av det ikoniska hotellet Taj Mahal Palace Hotel.

Precis bredvid triumfbågen ligger den pir där de oändliga antalet färjor skeppar lika oändligt många turister till Elefantön strax utanför staden. Speciellt med denna ö är dess UNESCO världsarv med djupa grottor och hinduistiska gudar uthuggna ur berget daterat till någonstans mellan 400 och 600 e.v.t. Vi hoppade på en av de första färjorna som lämnade staden mot ön, och tur var det. För inte bara är detta ett av de populäraste turistmålen i Mumbai, men ju längre tiden gick och ju fler människor det kom, desto mer påträngande blev alla apor. Vi klarade oss bra tills vi var på väg ner från en utsiktspunkt när en apa hoppar ner framför Matilda och tar tag i kanten på hennes tröja. Matilda kastar vettskrämt iväg sin vattenflaska som den snabbt rycker till sig och hoppar iväg. Men utöver aporna var grottorna riktigt imponerande!

4

Matilda framför en av de sju grottorna på Elefantön.

Samtidigt som kolonialisternas spår fortfarande är tydliga, är Mumbai fortfarande en klassisk indisk stad. Lätt kaos i trafiken, företag och entreprenörer överallt, och dofterna från alla små gatukök. På en gata passar ett gäng killar på att spela lite cricket när det är tomt på bilar. Men när vi lämnade hotellet tidigt på lördagsmorgonen var det som att kliva ut i ett annat land. Innan butikerna öppnat och människorna vaknat hade vissa gator kunnat vara en bakgata någonstans i Berlin eller London. Med små caféer och street art, europeisk arkitektur och allmänt mindre brus runtomkring. Men så vaknar staden upp och förvandlas till den myllrande indiska stad Mumbai är.

5

Murzban road i södra Mumbai hade kunnat vara en gata någon helt annanstans.

6.jpg

En av indiens alla gatuhundar sover utanför Regal Cinema, en biosalong från 1933

Mumbai var en stad jag verkligen ville se innan jag lämnar Indien. Både för att få se mötet mellan det indiska och kolonialismen, men också för att det är en stad jag hört mycket om sedan tidigare. Med allt från trängseln på lokaltågen till Bollywood och bara det faktum att det är indiens största stad. Och jag blev minst sagt imponerad. Men utöver de tydliga egenskaperna av stan, fanns det en annan stämning. Att få gå in i en liten butik som dedikerat sig till att sprida indiekonstnärers bilder och illustrationer, och den mångkultur av restauranger inte bara från indiens alla regioner men också från Burma, Korea, Frankrike och så vidare. Det var skönt att komma iväg från det väldigt verkliga indiska bylivet, till att få vara en riktig turist och njuta av lata dagar och alldeles för mycket mat i Indiens största stad.

7

En gata i stadsdelen Fort med hela muren täckt av konst

// Ellen

 

 

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Uncategorized

Personerna bakom Keystone

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej!

Förra året fyllde Keystone 25 år och jag förundras varje dag över att de tre grundarna med en enkel vision kunde bygga upp denna viktiga organisation. Idén är enkel, på Keystone finns en plats för alla. Personalen består av personer från Nilgiris ursprungsbefolkning, lokala personer från området och folk som kommit från stadsmiljöer för komma bort från deras tidigare stressiga tillvaro. På kontoret finns även de som jobbat i 20 år, blandat med personer som nyss börjat arbeta där. Tillsammans jobbar alla dessa människor mot ett gemensamt mål. Eftersom organisationen är så stor sammanflätas deras arbeten och de tar ofta hjälp av varandra.

IMG_3745.JPG

Utsikt över Kotagiri 

Det är aldrig en lugn stund på campus. Hela tiden kommer studenter, experter inom olika områden, akademiker och många fler på besök. Senast förra veckan var två italienare på besök i Kotagiri för att studera hur Keystones systerorganisationer processar sitt kaffe. Jag upplever mer och mer att vi praktikanter har blivit en naturlig del av tillhörigheten på Keystone. Detta har bidragit till en spännande vardag. Framförallt har det för mig blivit ett utbyte i kunskaper om musik, kultur och politik.

Jag som Liverpool-fan, har hittat likasinnade att diskutera och titta på fotboll med, när Premier League inte spelas för sent på kvällen (även om det ibland blir nagelbitande derbyn då någon får gå hem lite surare. Det gäller att vara högljudd och uttrycksfull i sina målgester.) Med våra grannar från Delhi diskuterar jag ofta skillnaderna mellan norra och södra Indien. Även kontrasterna med att bo i en storstad kontra småstaden Kotagiri i bergen, är ett ämne som kommer upp då och då.

messi

Många tycker om fotboll på Keystone 

Det blir heller aldrig en tråkig stund när jag får chansen att åka runt med en Keystoneräven Miller till olika Green shops. Han har arbetat på organisationen i 20 år. Millers passion är att dansa och för den som vill ha en lyckad fest går det att boka honom på framtida fester och bröllop eftersom hans dans ”Brings the party”.

miller

Miller (dansaren) och Madhu under en fotografering för Last Forest. 

Det har även varit intressant att på nära håll få se hur kollegorna arbetar när vi är ute i fält. Invånarna i byarna har ett stort förtroende för Keystone och dess medarbetare. De starka relationerna dem emellan betyder mycket för kontakten.

fält

Selvi från Keystone pratar med amerikanska studenter och boende i byn Bangalapadigai

Kollegorna kan vara ärliga i sin kommunikation, skratta åt oss när vi försöker prata tamil och när vi försöker äta ris med händerna. Men grunden i Keystone är respektfull. Därför finns det plats för olika religioner, bakgrunder, kulturer – och olika sätt att äta ris. Till helgen planerar Aviva och Felix en schlagerkväll, det återstår att se om vi introducerar några av våra kollegor till denna svenska tradition… Oavsett vad utfallet blir är jag glad över att det kommer nya praktikanter som ska få chansen att lära känna alla dessa människor. Samt att de ska få uppleva Keystone, precis som vi har fått göra.

På återseende!

Stina 

Lämna en kommentar

Under Keystone, Stina Wennö

Mitt i naturen

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Tjena!

Dagarna går fort här i Indien. Januari börjar lida mot sitt slut, vi har befunnit oss på respektive partnerorganisation i 100 dagar och har snart endast en månad kvar tills vi lämnar landet. Vart försvann all tid? Om jag ändå det visste.

Trots att jag haft gott om tid att bli riktigt bekväm i min tillvaro uppe i Nilgiribergen slutar jag inte förundras och glädjas över naturen som bergen visar upp. Sedan vi kom tillbaka från jul- och nyårsresan har solen dessutom visat sig varje dag över bergen. Bara en sådan sak. Decemberregnet och kylan är ett minne blott. I regnets frånvaro får en passa på att uppleva mer av de fantastiska omgivningarna i bergen. Varje dag blir verkligen ett äventyr med vackra fåglar, gaurer, apor och en och annan galen hund. Att Nilgiribergen är en av världens mest artrika platser märks och syns tydligt.

 

 

                  Rödörad bulbyl                                               Gaur (indisk bison)

Det märks och syns också tydligt att alla de anställda på Keystone Foundation värnar om naturen och dess resurser. Inte minst när en diskar tallriken efter lunch och får onda blickar när vattnet rinner lite för länge. Kunskapen om naturen är enorm innanför organisationens väggar och intresset smittar av sig. Jag har verkligen fått upp ögonen för naturen på ett helt annat sätt än tidigare. I Stockholm tänker jag alldeles för sällan på skogens situation och glömmer allt för ofta bort att uppskatta träd, blommor och andra växter i min omgivning. Här befinner jag mig på en plats där jag hela tiden ser och får höra om hur naturen förbises av regeringen, företag och rika storstadsbor. Det skapar en vilja att värna om djuren och växterna omkring mig mer samtidigt som jag känner en hopplöshet. Vad kan egentligen lilla jag göra? Klimatförändringarna är som bekant ett faktum. Även om vi stoppade alla utsläpp av växthusgaser idag kan vi inte hindra att medeltemperaturen i världen ökar med 1,5-2 grader.

 

 

Utsikt jag aldrig tröttnar på (Stina och Aviva alltså!)

Syftet med detta blogginlägg är dock inte att klandra de oerhört många som gör oerhört lite för att lindra klimatförändringarna. Jag är själv en av dem som skulle kunna göra mer. Jag vill istället återgå till att tala om Nilgiribergen och min nyfunna kärlek till naturen. En kärlek som framför allt kommit att rikta sig mot träd. Med skogar runtomkring en finns chansen att se träd utan dess like. Jag talar om stora träd som vuxit i flera hundra år, krokiga träd som tycks växa sidledes snarare än uppåt och små träd som drömmer om att en dag nå samma höjd som sina kompisar. Träd är min nya grej helt enkelt. De är otroligt ståtliga och att vara omgiven av dem och all annan natur gör mig lugn på ett helt annat sätt än jag någonsin upplevt i Sverige.

 

 

Ett träd jag föll för under en långpromenad med Selvi, Aviva & Stina

Om 38 dagar lämnar jag Nilgiribergen och Indien för att återgå till ett liv bland betong och avgaser. Lugnet kommer bytas ut till storm och vem vet hur det kommer påverka en? Kanske kommer fyra månader på den indiska landsbygden innebära att jag inte längre trivs i en storstad överhuvudtaget. Jag som alltid varit en riktig storstadsråtta.

Även om jag snabbt anpassar mig till det svenska storstadslivet igen hoppas jag att jag kan minnas denna känslan och beakta den i mina vardagsval framöver. Nyårslöften må vara klyschiga och aningen omoderna, men jag skulle ändå vilja lova mig själv att aldrig ta naturen för givet igen.

Vi hörs!

Felix Berger

Lämna en kommentar

Under Felix Berger, Keystone

Tre dagar i Puducherry

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Hej!

När vi skriver det här har vi precis kommit hem till Madurai efter att ha spenderat tre dagar i och omkring Puducherry, ett unionsterritorium i norra Tamil Nadu. Evidences kontor ligger i Madurai men de är egentligen verksamma över hela delstaten, inklusive Puducherry, så en hel del resor ingår i arbetet.

Vi lämnade Madurai på torsdagsförmiddagen i en hyrbil tillsammans med Evidences grundare Kathir och ytterligare tre kollegor.

img_937179de7f1a-5a05-4787-bea1-507c566f5a16Lunch under ett träd vid vägkanten (ursäkta bildkvalitén…)

Vårt första stopp var en prisceremoni i en by utanför Puducherry. Kathir skulle tala och ta emot pris för sitt arbete för daliters rättigheter. Kvällen inleddes med en hyllning till Dr B.R Ambedkar. Ambedkar var en av medförfattarna till Indiens konstitution som skrevs efter självständigheten och var den som låg bakom att kvoteringssystemen för marginaliserade grupper skrevs in i lagen. Han stod upp för daliters rättigheter och var själv dalit, vilket har gjort honom till en förebild för många. I flera områden där daliter bor har man rest en staty till hans ära, och så även här. Många ser Ambedkar som sin landsfader i stället för Gandhi, som man anser svek daliterna och inte kämpade tillräckligt mycket för dem. I stället var det Ambedkar som förespråkade en politik som kunde lyfta daliternas samhällsstatus och levnadsstandard på riktigt.

img_7613img_7629img_7631

På fredagen hade vi inga jobbplaner så vi passade på att besöka Auroville. En stad som byggdes på 60-talet i syfte att ”förena människor från hela världen i fred och harmoni”. Där bor ungefär 2 000 människor från 49 länder, i huvudsak Indien och Europa. De följer grundaren Mirra Alfassas (aka ”the Mother”) och den ”spirituella visionären” Sri Aurobindos livsfilosofi. Huvudattraktionen för turister som besöker Auroville är Matramandin, en solrund byggnad dit invånarna går för att ”söka koncentration”. Som utomstående får man inte gå in i Matramandin eller parken som omgärdar den men man får titta på den från avstånd, så det gjorde även vi.

jstqsbhws8ezfijzppfbdq_thumb_3035img_7645img_7660

Efter besöket till Auroville tog vi en tur till stranden, som tyvärr var lika nedskräpad som många andra stränder i Indien men rätt så trevlig ändå. Vi passade på att andas in den friska havsluften och doppa tårna i det varma vattnet innan vi åkte vidare till Puducherry stad som är en populär destination bland såväl indiska som utländska turister. Puducherry brukade vara en fransk besittning och arkitekturen går i typisk fransk kolonialstil. Flera gator har därför franska namn och staden är fortfarande uppdelad i ”White Town” (som var den franska delen) och ”Black Town” (som var den indiska delen). 

img_7671img_7684

Vi spenderade natten hemma hos Kathirs föräldrar och på lördagen var det dags för en utbildning som Evidence skulle hålla i. Utbildningen handlade om SC/ST Prevention of Atrocities Act, lagen som ska skydda daliter och urfolk i Indien från diskriminering och våldsbrott. Lagen innebär bland annat att kastrelaterade brott mot daliter ska straffas hårdare. Den tar upp brott som att neka daliter inträde till tempel, att tvinga daliter äta avföring som straff och att ta ifrån dem deras land. Dagen inleddes med en tyst minut för två dalitmän som mördats på just den här dagen några år tidigare, och lokalen pryddes av bilder på Dr Ambedkar.

img_7693img_7704Kathir

Efter eventet stannade till hemma hos Kathirs föräldrar och fick i oss varsin portion Pongal (söt risggrynsröt med kardemumma, russin och nötter) innan vi begav oss iväg hemåt igen.

/Lovisa & Miriam

1 kommentar

Under Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker, Miriam Siemsen Rundberg

Marknad för skadade varor

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Hej och gott nytt år!

Nu är vi tillbaka uppe i bergen efter semestern och börjar komma in i vardagslivet igen. För mig personligen kändes den första veckan väldigt lång och enformig. Dels eftersom vi arbetade mot en stor deadline för Svalornas tematidning Perspektiv, men också eftersom jag under semester vant mig vid ett lite mer aktivt och varierat liv. Därför passade det mig utmärkt när en kollega bjöd med oss på en söndagsmarknad i grannstaden Coonoor.

Marknaden heter 8th Market och hålls den första söndagen efter den 8:e varje månad bredvid stadens tågstation. Detta med hänsyn till att fabriksarbetare här får sin lön den 7:e varje månad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när vi klämde ihop oss i en bil tillsammans med andra shoppingsugna kollegor, men jag hade förstått att samma kollegor gjort riktigt många fynd på marknaden tidigare månader. De visade bilder på hur de stod uppradade med så mycket saker i händerna att de knappt kunde bära dem. Denna månad hade de förberett sig bättre genom att ta med en vandrarryggsäck att fylla.

20190113_111048

Vill man göra riktigt bra fynd ska men helst vara vid marknaden kl 08 när den öppnar!

Väl framme på marknaden förstod jag exakt varför. Det fanns verkligen en massa fina varor till låga priser, om man bara lade lite energi på att gräva i de enorma högarna. Just känslan av att gräva fram ett fynd var något som jag uppskattade. Det var så mycket roligare än att gå in i en butik och direkt få 100 olika typer av prydligt upphängda tröjor inom sitt synfält.

img_2685

Stina med nyinköpt väska och jag funderandes över en tröja (Foto: Felix)

Det som är speciellt med 8th Market är att den främst säljer så kallad överproduktion, provprodukter och smått skadade produkter som inte ‘kan’ säljas. Med skadade menar jag att en liten söm blivit fel, att varan fått en fläck osv. På marknaden säljs allt från stekpannor till kläder, kuddar, täcken och skor. Varorna kommer framförallt från två stora internationella exporthamnar som ligger i städerna Karur och Tirupur i samma delstat, Tamil Nadu. Båda hamnarna är kända för att de exporterar internationella märkesvaror. Exempelvis exporterar de varor för märken som H&M, IKEA, Walmart, Polo Ralph Lauren, FILA, Reebok, och GAP.

Detta fick mig att tänka tillbaka på skandalerna kring H&M år 2017 då det avslöjades att klädföretaget brände upp tonvis med ‘förstörda’ kläder varje år i Sverige. Naturligtvis tycker jag inte att man ska sälja kläder som i Sverige upptäckts vara hälsofarliga, men att globaliseringen lett till ohållbara produktionskedjor där bränning av produkter ofta ses som en billig lösning på olika problem är inte en hemlighet. Amazon avslöjades så sent som förra året bränna helt felfria returnerade varor och bytesvaror i Tyskland eftersom detta var billigare än att skicka tillbaka dem till lager.

20190113_113929

Felix testar ett par märkesskor

20190113_113105

Vill man hitta den sötaste djurkudden så får man gräva lite!

Efter att ha upplevt lösningen med 8th Market hoppas jag nu på en framtid med fler liknande marknader även i Sverige. Det är inte bara ett sätt att ta till vara på varor som annars hade förstörts, det är även ett roligare sätt att shoppa!

Vi hörs snart igen,

Aviva Blomquist

 

 

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Keystone

Fältbesök och långa tågresor

Från DDS i Pastapur, Telangana 

Hej på er och gott nytt år!

Hoppas ni alla haft en härlig julledighet, det har vi! För oss har det inneburit en del resande med diverse bussar och tåg. Just resande var i början av vår tid här i Indien något jag var ganska nervös för, speciellt resande med lokaltrafiken. För mig och Ellen så innebär den här praktiken en del resande då vi hälsar på partnerorganisationer till DDS och MINI över hela landet och även besök till byar runtom Pastapur dit vi kan åka över dagen. Nu såhär några månader och många resor senare är all den oron jag kände från början borta! Det är inte alls otryggt utan är för den mesta tiden ganska mysigt att somna på tåg.

img20181213155708

På besök i byn Khariri i delstaten Gujarat för några veckor sedan. 

(TIPS till er som ska resa med nattåg i Indien i framtiden: försök att få överslafen om ni inte har mycket packning. I mittenslafen kan det lätt bli lite klaustrofobiskt och underslafen kommer folk vilja sitta på innan det är dags att sova. Praktiskt med överslafen är att man också kan sträcka ut benen utan att de är i vägen alltför mycket när folk går förbi.)

Att åka på fältbesök är vi båda överens om är bland det bästa med vår praktik hos DDS. Själva arbetet när vi är i fält innebär att göra intervjuer för artiklar, fotografera och hjälpa vår handledare med anteckningar, men framförallt är vi ju ute i fält för att ta del av organisationens arbete och då blir vi ofta runtvisade bland olika odlingar och får se olika odlingsmetoder. Ibland hinns det inte med att översättas åt oss så då passar vi på att fotografera. Vårt senaste fältbesök var precis innan jul då fick vi ta en 29 timmars tågtur upp till delstaten Gujarat för att besöka MINI nätverkets partnerorganisation Paryavaraniya Vikas Kendra (PVK). Vi tillbringade en hel dag i byn Khirai utanför staden Rajkot där vi fick spendera tid med byborna, blev bjudna på lunch och mängder av té göra intervjuer, fick se hur de gör ekologiska bekämpningsmedel och höra kvinnorna berätta om deras arbete i jordbruket och för jämställdhet. Arbetet är komplext och genomsyrar alla delar i byn. Hur allting hinns med är vi fortfarande förundrade över.

img20181213145342

Såhär kan det se ut under ett besök! Lite fotografering, intervjuer och en get. 

Att vara iväg på fältbesök är dock så mycket mer än själva besöket ute i fält. Allt annat vi får göra runtomkring är minst lika kul! Något som verkligen slagit oss är hur otroligt gästvänliga alla vi möter är både ute i byar och i städer. Vi har ju också då lyxen att få se ställen som vi själva aldrig kommit till annars. Jag är så glad att vi har möjlighet att få åka med på fältbesök, se dessa platser och träffa alla dessa fantastiska människor. Jag hoppas verkligen vi hinner med något mer fältbesök under tiden vi har kvar här i Indien mellan olika festivaler och möten som väntar oss härnäst!

img_7821

Avslutar med en gruppbild från vår dag i Khariri! 

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, MINI, Uncategorized