En första hälsning och tankar från Bangalore

Hej! På Svalornas India Office sitter jag, Cornelia, och Victor och arbetar vid var sin dator. Eftersom vi inte är ute på fält på samma sätt som våra kollegor så har det mesta av vår tid hittills gått ut på att läsa på olika dokument och förbereda kommande uppgifter som vi kommer ha under praktikperioden vilket är lite svårt att berätta om än, så jag tänkte ge er en inblick i vad som finns här annars.

När vi inte arbetar har jag försökt utforska stan så mycket som möjligt. Bangalore är en brokig stad, här finns allt, inklusive 8.5 miljoner människor, och det innebär många kontraster. IT-högkvarteren tornar upp sig bredvid små skrädderier och kryddbutiker; utanför hipstriga mikrobryggerier går gatuförsäljare och heliga män och försöker kränga vad de kan erbjuda; ayurvediska butiker och yogastudios förespråkar hälsosam livsstil samtidigt som till och med den botaniska trädgården är fylld av plastavfall; kossorna delar de trafikerade vägarna med en ändlös trafik av rikshas, bussar, motorcyklar, mopeder, lastbilar, och bilar… Och vilka bilar det är. Medan vissa bokstavligen håller på att braka samman kan en ny-importerad Lamborghini susa förbi. Visserligen är det inte så många sådana på gatorna just nu; efter en försenad regnsäsong har all nederbörd fallit under några veckor vilket har lämnat gatorna, som redan innan var undermåliga, i ett riktigt dåligt skick. Dagstidningen the Hindu som vi får hit till kontoret har haft dagliga rapporter om allvarliga olyckor som inträffat till följd av att de hårt trafikerade vägarna gått sönder och förare har tvingats väja för hål som uppstår när väg blir till lera.

Undermålig infrastruktur är ett genomgående tema i staden, så som det brukar va i städer som vuxit väldigt snabbt under kort tid. Elen kommer och går till exempel och ska en ta sig någonstans i stan måste en räkna med trafikstockningar på vägen. Men förutom sådana praktiska och miljömässiga skillnader från hemma så har jag inte upplevt någon annan kulturchock. Människor här är som människor är mest; vänliga, stressade, glada ibland, ledsna ibland, matförgiftade ibland (som även jag hunnit bli två gånger). Det är också tydligt i Bangalore, kanske extra tydligt i de stora städerna, om det koloniala arvet från Storbritannien som lever kvar. Det gör det såklart lättare för mig som svensk eftersom den brittiska kulturen inte ligger så långt ifrån. Men det bidrar också till Indiens kontraster på ett lite obekvämt sätt. En vän jag fått beskriver Indien som ett land med kluven identitet. ”Vi vet inte vilka vi är eller vad vi vill” säger han, ”vill vi att det västerländska ska vara något att sträva efter, hur vi vill utvecklas, eller ska vi belysa indiska traditioner och kultur? Och hur gör man det utan att driva på den nationalistiska extremhögerns framfart?” Det är svåra frågor att svara på, de kanske inte ens har något bra svar, men viktigt att ha med sig i tankarna. Indien befinner sig i en viktig tidpunkt i utvecklingen och det ska bli intressant att se hur det går och vilka val den indiska befolkningen kommer att göra.

Det här inlägget blev kanske lite spretigt, men så är det också här. Det är helt enkelt mycket att ta in, men jag känner redan nu att Bangalore kan komma att bli ”min stad.” Det är levande, vibrerande, med engagerade människor som arbetar, studerar, leker, läser, äter, och lever tätt inpå varandra i en kaotiskt typ av harmoni. Livet är tufft för många men om man är priviligierad nog att ha råd så finns det oändligt med möjligheter.

utsikt

Utsikt över Bangalore en kväll

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Happy Diwali!

Nu har tre veckor gått sedan Josefine och jag först anlände till Okkutas campus, och mycket har hänt sedan dess. Under veckan som gått har vi fått vara med och fira Diwali, som är en av Indiens största högtider där man firar ljuset, något som spirituellt syftar till ljusets makt att vinna över mörket, det goda att vinna över det onda. Högtiden firas, förutom med massvis av god mat och utsmyckningar i alla möjliga former, med fyrverkerier och smällare och tända ljus som placeras i fönster och dörrkarmar. Josefine och jag fick följa med Pushpa, som arbetar för GMO och som också bor här på campuset, till två olika byar i Kolar-distriktet där hon genom sitt arbete för GMO känner i stort sett hela befolkningen, för att delta i firandet. Få gånger i mitt liv har jag känt mig så välkommen och omhändertagen. Vi blev välkomnade in i människors hem där vi blev bjudna på fantastiskt god mat (här har vi en stor likhet med det svenska högtidsfirandet vi är vana vid – man äter i princip HELA tiden och hinner aldrig bli hungrig innan det är dags för nästa måltid), vi blev runtvisade i byarna, vi fick besöka ett tempel och vi fick självklart uppleva den magnifika ljusshowen i form av hundratals fyrverkerier över natthimlen. När vi slutligen puttrade hemåt i en rickshaw i den ljumna natten, förbi stearinljusupplysta hem under den stjärnbeströdda himlen som exploderade i glittrande fyrverkerier, kände jag mig så uppfylld av tacksamhet att det knappt går att beskriva. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, för mitt liv förstå hur just jag kan ha haft sådan tur att jag får vara med om allt detta. Det är för stort för att greppa, så jag tror jag ger upp tanken på att ens försöka. Det får lov att vara smått obegripligt. Det är okej.

IMG_3176

Vackert upplysta tempel under Diwali

 

IMG_2144

Tända ljus utanför dörren till vårt lilla hus

De varma känslor av tacksamhet och av att som främling känna sig välkommen i en ny kontext förde mig tillbaka till en tankebana som formats under de första veckor som vi spenderat här i Indien. En stark, och också helt ny känsla för mig som jag fått erfara sedan jag kom hit, är känslan av att vara infantiliserad. I den indiska kontexten som för mig är alldeles ny, känner jag mig många gånger som ett förvirrat litet barn. Jag talar inte språket, jag förstår inte de kulturella koderna, jag vet helt enkelt inte hur man för sig i det här samhället. Det är otroligt frustrerande. Men mitt i allt detta har jag turen att vara omgiven av vänliga människor som hjälper mig och leder mig, som lär mig hur jag ska prata och bete mig, som är tålmodiga och istället för att se ner på mig sträcker ut en hand när jag tar kulturella snedsteg och ramlar på näsan. Jag är helt handfallen i denna för mig nya kultur, men dessa människor är så tålmodiga och hjälper mig att lägga pusselbitarna rätt.

 

IMG_2139

Josefine och jag på Diwali-firande, där vi av våra värdar enligt tradition blivit utsmyckade med blommor i håret och bindis i pannan

Förenat med känslan av kulturell förvirring kommer känslan av att vara annorlunda. Josefine och jag är så annorlunda här, delvis just på grund av att vi ännu inte känner till kulturen, men också för att vi såklart ser annorlunda ut. Här är vi främlingar, det går inte att komma ifrån, och vi får ofta mycket uppmärksamhet vart vi än går. Det kan bli utmattande i längden, men när det känns extra överväldigande försöker jag påminna mig om hur nyttigt det här är. I hela mitt liv har jag befunnit mig i en kontext där jag kan smälta in, där jag inte ofrivilligt har behövt stå ut från mängden, och det är på tiden att jag får prova på hur motsatsen känns. Hur det kan vara att inte passa in. Jag tänker på den enorma mängd människor världen över som har befunnit sig i och befinner sig i en liknade situation, med den stora skillnaden att för många har valen som lett fram till denna situation inte varit val, utan en nödvändighet. Jag tänker på hur många människor som varit tvungna att fly sina hemland för en, oftast högst osäker, tillvaro där allt du känner till bytts ut till något helt annat. Allt som för dig var ett hem, en trygghet, är som bortblåst, och där står du mitt i stormens öga och förväntas på nolltid anpassa dig till din nya verklighet, utan någon som helst förståelse för att även om viljan finns, så är detta en process som måste få ta den tid den tar.

Mitt i all den förvirring och frustration som kommer med att försöka lära sig en ny kultur med allt vad det innebär, är jag lyckligt lottad som, trots att jag skapar uppmärksamhet i princip vart jag än sätter min fot, allt som oftast möts av vänlighet och nyfikenhet. De människor som uppmärksammar mig är oftast bara nyfikna på vem jag är, och de gånger då jag har tid att sitta ner och prata med dem (för jag är ju lika nyfiken som de är) är de alltid intresserade av mig och min bakgrund, och ivriga att få dela med sig av sina historier och berätta om sin kultur. Jag har känt mig välkommen i det här landet från första stund, och där har vi återigen en grundläggande skillnad mellan mig och många andra som befunnit sig i liknande situationer. Många som behövt fly sina hemländer hamnar i en kontext där den uppmärksamhet de skapar inte är grundad i vänlighet och nyfikenhet, utan i trångsynthet och hat som grundar sig i oförståelse och brist på tolerans och ödmjukhet.

Jag säger inte att jag med denna erfarenhet kan förstå hur utsatthet känns. Jag blir tolererad, jag får hjälp, jag har försatt mig själv i den här situationen och om fyra månader kommer jag kunna åka tillbaka till den kontexten jag är uppvuxen i och känner mig trygg med, men jag är ändå övertygad om att jag med denna erfarenhet i bagaget iallafall kan förstå känslan av att vara annorlunda, att känna sig ny och osäker i en ny kulturell kontext. Om fler skulle få möjligheten att dela samma erfarenhet, kanske världen skulle vara lite mer ödmjuk, lite mer tolerant, lite mindre trångsynt. Lite vackrare helt enkelt.

 

Text & Bild: Gabriella Johansson

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

”I am a friend of the gaur”

Innan vi åkte till Kotagiri och Keystone fick vi restriktioner om att akta oss för Gaurer (Indisk Bison). Jag som älskar både djur och natur tyckte att det lät spännande, även om det samtidigt innebar att vi inte ska vistas utomhus på campus när det mörknat.

ImageNär vi anlände till Keystones Campus, där vi bodde de första dagarna, hade vi en liten förhoppning om att se en gaur. Till vår förvåning så inträffade det redan första kvällen. Gauren var mycket större än vad vi föreställt oss, och synen av den i mörkret fick våra svenska hjärtan att dunka av både spänning och rädsla. Vi berättade om händelsen för några kollegor dagen efter och de sa det är gaurer på campusområdet nästan varje dag.

gUFör mig handlar rädslan om respekt för vilda djur. Även om det såklart är spännande så har vi ingen aning om hur djuret kommer reagera i olika situationer. På Keystone har de gjort en serietidning, Living with the gaur, som handlar om hur människor och djur ska kunna leva på samma plats, och hur en som människa ska bete sig i gaurens närvaro. Gauren är i sig inte farlig, men kan ibland bli aggressiv och attackera om den jagas iväg. Ett annat initiativ från Keystone är att de skapat en App som följd av att gauren börjat vistas bland hus, teplantage och på vägar. Appen lokaliserar vilka områden gauren rör sig i och vilka beteendemönster djuret har, allt för att undvika att konflikter uppstår mellan människor och djur. Fint initiativ tycker jag!

gauris

Det här var min första mäktiga djurupplevelse här i Indien, och jag ser fram emot att se fler vilda djur här uppe i bergen!

Text: Jenny Svensson

Lämna en kommentar

Filed under Jenny Svensson, Keystone, Uncategorized

Att finna sig i något nytt

Nu har det redan hunnit gå en tid sedan jag och Gabriella först anlände till Indien och vår praktikplats Grameena Mahila Okkuta. Som vi nämnt i tidigare inlägg är organisationen belägen i delstaten Karnataka cirka sju mil öster om storstaden Bangalore, en kort promenad från närmsta by och samhälle. Campusområdet består av ett flertal olika byggnader, bland annat kontor, mötesrum och tjänstebostäder där jag och Gabriella fått inkvartera oss i varsitt hus. På grund av oväntat mycket regn och busiga apor som gillar att leka med takplattorna har jag dock fått flytta in tillfälligt hos Gabriella då det regnat in väldigt mycket i mitt hus. Regnsäsongen är egentligen över vid den här tiden på året och oktober månad räknas till en av vintermånaderna, men skyfall och åskoväder har fortsatt och lett till bland annat förstörda vägar och översvämningar.

När jag klev av planet i Bangalore den första oktober var det första gången mina fötter nuddade indisk mark. Att få uppleva ett nytt land, en ny kultur och kontext så olik Sverige känns spännande och sommaren har gått åt till att förbereda mig inför den vardag och det liv jag skulle komma att möta här i Indien. Samtidigt har den viktigaste förberedelsen varit att vara förberedd på att vara just oförberedd. Oförberedd på att finna mig i en annorlunda tillvaro, att stå inför oväntade situationer och kulturkrockar av alla de slag. Jag ville komma hit med ett öppet, nyfiket och mottagligt sinne där alla potentiella prövningar istället skulle kännas som sporrande utmaningar – något som kändes lättare om jag åkte med mindre förväntningar på och föreställningar om Indien i alla dess avseenden. Att leva här på den sydindiska landsbygden känns inte nödvändigtvis mer krävande än livet jag vanligtvis lever hemma i Sverige, men det innebär andra och nya livsvillkor. Det betyder också acklimatisering till dessa livsvillkor, något som underlättats avsevärt tack vare det varma välkomnandet jag och Gabriella fått av alla här på vår nya praktikplats. Att mötas med vänlighet, nyfikenhet och hjärtlighet där alla är din vän har bidragit i allra högsta grad till att jag redan känner att jag har ett hem här, en trygg plats.

Jag känner mig otroligt lycklig och tacksam över att få vara placerad som praktikant här hos en kvinnoorganisation som i omkring 20 år arbetat outtröttligt och driftigt med att främja kvinnors rättigheter i en kontext som i mångt och mycket domineras av patriarkala strukturer och normer. Samtidigt som jag hoppas kunna bidra till Okkutas viktiga arbete under min tid som praktikant här, ser jag (om än från ett väldigt egocentriskt perspektiv) mycket framemot allt det jag kommer kunna lära mig här och vad det kommer att innebära för min personliga utveckling.

Under vår första vecka hos Okkuta fick vi möjlighet att träffa större delen av styrelsen samt personal under ett heldagsmöte. Det fanns ett stort intresse hos kvinnorna i organisationen att få veta mer om vilka vi var och vart vi kom ifrån, hur kvinnor och barns rättigheter behandlas i Sverige, svensk politik, naturresurser samt religion. De intressanta samtalsämnena avlöste varandra och fokus riktades så småningom till den indiska kontexten och vi diskuterade även sociala mediers påverkan på unga, sexuellt våld och försörjningsmöjligheter. Det var så häftigt och inspirerande att ta del av alla dessa coola kvinnors berättelser och åsikter om vad det innebär att vara kvinna på landsbygden i södra Indien med alla de olika utmaningar och möjligheter det innebär. Det blev även synligt, trots skilda förutsättningar och omständigheter, hur vi brottas med samma problem, arbetar med liknande frågor och inte minst strävar mot samma mål – ett jämställt och jämlikt samhälle fritt från våld och förtryck!

 

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2017-2018

PEACE – Vårt första fältbesök

FIELD VISIT team PEACE

Från vänster: Abdul, Nimmaiah, Giridhar, Krishna, Anitha, Louis, Lisa, Anna

Vi sitter i en jeep, sju personer. Anita och Abdul som kommit från Svalornas India Office i Bangalore, Krishna och Giridhar från DDS kontor i Hyderabad och så vi. Vi är på väg ut på ett fältbesök öster om Hyderabad i byn Kkthandar, i Nalconda distriktet. Idag ska vi besöka organisationen PEACE som fokuserar på kreativ utbildning för att främja utbredningen av millets.

Vi kör en bra bit i tung morgontrafik för att ta oss ut från Hyderabad. Efter cirka en timme så kommer vi ut till mer gräsbeklädd mark, med mindre antal hus och mindre trafik. Jag och Lisa sitter i bakluckan på en soffa som går längs med bilens sidodörrar, mitt emot sitter Giridhar. Vi stutsar upp och ner och vi har inget bälte, så jag som sitter ytterst får be om ursäkt till Lisa hela tiden för jag studsar in i henne. Solen lyser, svetten formas. Än har vi inte vant oss vid värmen. Vi fördriver den långa bilresan genom att prata om DDS arbete och om byarna vi åker igenom. Flera gånger så möts vi av getter som kommer gående på vägarna, som bönderna för mellan grönområden, men även förvirrade kossor och vattenbufflar.

Efter att vår chaufför frågat efter vägen ett flertal gånger så kommer vi fram till en välkomnande stam kvinnor och grundaren av PEACE, Mr K. Nimmaiah. Vi blir ledda in till ett svalt stenhus där vi träffar alla representanter, först och främst Maruni och Bhuli, de två kvinnliga gruppledarna för byns sangham (den lokala gruppen för de kvinnliga bönderna), men också de ansvariga för regionens utvecklingsarbete.


Krishna och Anitha satte sig sedan ner och samtalade med byns sangham. Under samtalet översatte Giridhar en del för oss, där vi satt en rad bakom ringen som kvinnorna formade på golvet. De har sedan den gröna revolutionen odlat mycket bomull för att tjäna sitt levebröd, men eftersom området är helt beroende av regn för bevattning så är det inte hållbart att odla bomull, eftersom det krävs mycket vatten för att få en bra avkastning. GMO bomull (bt cotton) är dessutom en gröda som inskränker på den biologiska mångfalden och fördärvar den lokala naturen, då det behövs mycket konstgödning och kemiska bekämpningsmedel som fördärvar naturen och de tjänster som den ger oss när vi tar hand om den, som tex rent vatten och välmående ekosystem. Men sedan PEACE började har fler och fler bönder uppmuntrats till att odla Millets.

IMG_5438 kopia

En illustration på ett av plakaten som satt uppsatta på mötesplatsen. Den visar byns åsikt om de negativa effekterna av GMO bomull för den individuella bonden. Foto: Louis Eberstål

Nu inkluderar PEACE över 200 bönder på över 120 hektar (300 acres). De sprider sin kunskap mellan varandra från svärmor till svärdotter. Men de kvinnliga bönderna i PEACE är även med i Millet Sister Network, som introducerades för ett år sedan. Ett nätverk som ökar möjligheterna och stärker förutsättningarna för att bibehålla kunskapen om traditionell odling mellan dem. Nätverket stärker även kvinnornas röster och diskuterar problem för att tillsammans nå hållbara lösningar som fungerar för dem i deras område. Innan de blev en del av Millet Sister Network så odlade bönderna bara en slags millet på deras mark. Men efter de tagit del av kunskapen att permakultur – odling med blandade grödor som gynnar varandra – är ett bra alternativ för att öka den biologisk mångfalden så har de börjat odla fler typer av millets på deras marker. Att odla flera olika grödor (multiple crop farming/mixed crop farming) bidrar även till en mer stabil matsäkerhet genom att göra dem mindre beroende av avkastningen från en gröda och göra dem mer motståndskraftiga från torka och andra väderförändringar. 

Efter samtal i ring så sa kvinnorna att vi skulle få ett välkomnande och att det nu var dags att kicka igång festivalen för den biologiska mångfalden, som denna byn arrangerade denna dag. Festivalens syfte är att fira traditionell och ekologisk odling av grödor. Så trummor kom ut och banderollerna togs ner och vi gick ett varv genom byn, kvinnorna bar på dessa banderoller och grundaren av PEACE gick först runt i ledet och hälsade på alla. Till slut avslutades varvet med en dans utanför mötesplatsen.

IMG_5326 kopia

Bilden visar byns kvinnliga bönder under paraden för festivalen för biologisk mångfald och traditionellt jordbruk. Foto: Louis Eberstål

När vi senare under dagen sitter på PEACE kontor så berättar K. Nimmaiah att millets är åsidosatt och bortglömt, det finns ett stigma kring millets då dessa grödor av vissa grupper anses vara en kvinnogröda eller fattigmansmat. Men samtidigt så ökar hälsoproblemen kopplat till ris, med diabetes och benskörhet. Han tycker att det är konstigt att det inte är mer fokus på odling, jordbruk och grödor bland policys, eftersom 60 % av Indiens befolkning fortfarande arbetar inom jordbruk. Men problemet är att efterfrågan måste öka och då även konsumtionen av millets så att intressen återfinns. “Vi måste reintroducera millets och ge den en ny prägel så att bönderna kan få det pris som de borde få för den skörd de säljer”, K. Nimmiah, grundaren av PEACE.

På vägen hem försöker jag smälta alla intryck och alla intressanta människor, uppklädda stamkvinnor och deras kamp för ett levebröd. Det är svårt att kämpa när förutsättningarna är hårda. Det som ser ut att vara ett så självklart val för oss utomstående, men att byta till att odla traditionella grödor som millets är inte så självklart för den individuella bonden som är den som måste rätta sig efter marknadsförändringar, minskade vinstmarginaler, låga subventioner eller inga alls, på grund av det stigma som finns runt millets och problemen som då kommer med att lyfta frågan politiskt och för göra det en prioritering för policys.

IMG_5403 kopia

Bilden visar en kruka fylld med den bästa millets från säsongens skörd. Den som kommer torkas för att användas för utsäde nästa odlingssäsong. Foto: Louis Eberstål

Denna dagen har hjälpt mig att förstå den teori och fakta jag tidigare bara har läst om, att faktist få se den kamp och de resultat som DDS och MINI-nätverket hjälper till att stödja och uppmuntra. Men denna dag även gett mig större förståelse för komplexiteten kring frågan. Enligt Nimmiah så måste konsumtionen av millets öka för att öka efterfrågan vilket skulle öka det politiska intresset för millets och sätta den på agendan. En av PEACE strategier för att genomföra denna förändring är genom att prata om millets i skolan, göra både lärare och elever medvetna om millets, vilka typer som finns och hur man kan tillaga den. Så kan man sprida kunskapen, familj till familj, samhälle till samhälle, by till by.  

Text: Louis Eberstål

Lämna en kommentar

Filed under Daliter, DDS, Louis Eberstål, Millet Sister Network, MINI, Uncategorized

Namaskara från GMO!

 

IMG_3158

Nu har en tid gått sedan vi först satte vår fot på Grameena Mahila Okkutas campus i Kolardistriktet, cirka sju mil utanför storstaden Bangalore i södra Indien. Här ska vi nu befinna oss i dryga 4,5 månad för att göra praktik för Svalorna Indien Bangladesh, och trots vår ännu korta vistelse kan vi redan nu förutspå att det kommer bli en väldigt lärorik, intensiv och spännande praktikperiod. Campuset innefattar boningshus, möteslokal, kök och kontor, och här bor vi tillsammans med ett gäng av organisationens anställda. Trots att det bara är tio minuters promenad till närmsta grannby känns vårt campus tämligen isolerat, men omvärlden gör sig påmind genom ständigt passerande grannar, kor och getter på grönbete. Här frodas växter och träd av alla de slag, och vi delar hem med massvis av fjärilar, små ödlor, ekorrar och då och då en och annan apa. Syrsor och grodor sjunger högt i kör så fort solen gått ner, och vår campushund Jimmie håller ormarna borta (förhoppningsvis).

 

 

 

IMG_1915

Grameena Mahila Okkuta betyder ”Rural women’s organisation” och har sedan 1997 då organisationen bildades arbetat med att på gräsrotsnivå stärka kvinnor politiskt, socialt och ekonomiskt i en rural kontext där problem som fattigdom, våld och brist på försörjningsmöjligheter oftast påverkar kvinnor allra mest. Organisationen, som är den största kvinnoorganisationen i området, består av cirka 8500 medlemmar fördelade i omkring 500 självhjälpsgrupper i 240 byar runtom i Kolardistriktet. Dessa medlemmar är främst kvinnor från familjer som försörjer sig på småskaligt jordbruk, där majoriteten är daliter.

 

IMG_3077

Medlemmar ur GMO förbereder för möte

Okkuta har en styrelse som består av 11 medlemmar samt fem anställda som arbetar både administrativt och praktiskt med de olika projekten som organisationen bedriver.Sedan januari 2017 är organisationen en av Svalornas samarbetspartners och i samband med samarbetets början startades ett projekt som fokuserar på att främja hållbara försörjningsmöjligheter för unga på landsbygden samt att minska våld mot kvinnor. Detta görs framförallt genom att, i 20 så kallade projektbyar, tillhandahålla information och skapa medvetenhet kring frågor rörande främst kvinnors sociala, ekonomiska och politiska rättigheter, möjliggöra kapacitetsuppbyggnad och skapa möten mellan olika självhjälpsgrupper, föreningar och statliga representanter.

 

IMG_3081

Under vår tid på GMO kommer vi bland annat att besöka byar och självhjälpsgrupper för att se och lära oss hur de arbetar, vi kommer att sätta oss in i vilka typer av problem som organisationens medlemmar möter och hur de arbetar med dem, vi kommer att hjälpa till med rapportering och dokumentation av möten och konferenser och mycket mer. Vi ser fram emot en spännande och lärorik period, och hoppas att ni vill följa oss här!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vanakam!

 

india7

Vi tre har landat i Kotagiri, insprängd bland de vackra bergen i naturreservatet Nilgiris i delstaten Tamil Nadu. Här pratar man Tamil, vilket vi ska börja ta lektioner i, och staden – dit man endast kommer på slingriga bergsvägar – är också hjärtat för organisationen Keystone.

india5

Keystone är en NGO som arbetar med ursprungsbefolkningens rättigheter och traditionsbevarande samt eko-utveckling i området. Man arbetar bland annat med vattenfrågor, hälsoutbildning, forskning, kommunikation, ekologiskt jordbruk och kultur. Organisationen har drygt 100 anställda och vårt campus är ett myller av härliga människor med olika bakgrunder. Många har arbetat sig upp i organisationen och det är ett ständigt utbyte av information och idéer inramat av ett spirande engagemang för organisationens mångfacetterade verksamhet.

keystone1

Förutom arbetet som Keystone rent konkret gör ute i byar runtom i området (som att informera om menstruell hälsa, ta vattenprover, hjälpa till med dokumentering av rättigheter till landet, utveckla eko-odlingen och ta lärdom av uråldriga traditioner och kultursedvänjor) så driver de även ett producentföretag samt agerar distributör för lokala råvaror – i ett led att skapa mervärde och rättvisa priser för de värdefulla produkter som samlas in av ursprungsbefolkningen (såsom honung, kryddor och grödor) och som tillverkas ute i byarna av skickliga hantverkare. De har även en lokal radiokanal som sänder både informations- och underhållningsprogram – för och av lokalbefolkningen.

keystone2

Vidden av Keystones arbete är imponerande och de har verkat i området i snart 25 år och blivit en betydelsefull aktör i den hållbara utvecklingen av regionen som exploaterades av engelsmännen i mitten av 1800-talet då allt mer av den vackra och sällsynta naturen skövlades för att ge rum åt teplantager. 1940 var redan nästan hälften av den planterade arealen i området te- eller kaffeplantager.

I dag är de utbredda tefälten en del av landskapet och som en ovetande turist så är det svårt att inse komplikationerna av de till synes pittoreska trappstegsodlingarna som omringar kullarna. Te-odlingarna har slagit ut det traditionella och biologiskt mer diversa jordbruket och te-ekonomin – som nu dominerar området – lockar allt fler ur ursprungsbefolkningen till relativt lågavlönade dagsarbeten. Traditionella och rituella sysslor och levebröd, som honungsjakt och keramikkonst, håller sakta men säkert på att dö ut, något som Keystone försöker motverka genom att sätta upp center för insamling och process av råvaror och dokumentation av traditionella konster.

kota

Här ska vi arbeta med informationsinsamling, göra intervjuer och lära oss om området, folket, utmaningarna och möjligheterna samt förhoppningsvis sticka ut på ett fältbesök eller två i de vackra, dimbeklädda bergen. Hoppas ni vill följa med oss!

Läs mer om KEYSTONE HÄR

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized