10 upplevelser som skiljer Indien från Sverige

Hej!

Matilda här från Kudumbam. Det är 34 grader varmt här, fläktarna är på full speed, aporna utanför kontoret använder grannens plåttak som studsmatta och kollegiet är roligare än någonsin.

Nu har vi hunnit spendera tre månader i detta land, vilket ger en hel del perspektiv och ungefär lika många frågetecken. I den här kontexten är jag själv en indisk svenne banan på äventyr i ett land där jag ser ut som befolkningen (adopterad härifrån som liten) men ändå svensk. Det har sina för- och nackdelar.

Oavsett vilket land jag reser till, brukar jag i regel upptäcka saker/vanor/fenomen/kunskaper som jag uppskattar i det nya landet och saker som jag uppskattar mindre. Dessa upptäckter gäller även synen på det Sverige. En del av det som är ”svenskt” för mig, uppskattar/saknar jag samtidigt som jag har semester från allt som jag inte gillar. Det finns även en grupp av företeelser i mitt huvud som jag inte riktigt förstår fullt och inte riktigt kan bestämma åsikt kring. Detta har jag sammanfattat i tre listor: 1. Saker som är himla bra i Indien 2. Saker som skaver 3. Saker som går under temat ”I can´t get my head around this”. Här nedan har jag generaliserat de skillnader som jag stöter på. Läs gärna vidare!

Lista nummer 1, bra saker

1.Sömn
Folks relation till sömn. I Sverige uppfattar jag att sömn har en något privat touch. Man sover i sin egen säng eller möjlighet hemma hos en nära vän. Här är det socialt accepterat att säga att man är trött efter lunchen hos en kollega – och vips rullas en halmmatta ut och 12 min senare sover alla mätta gäster. Värden har eventuellt däckat i sitt sovrum. Sedan umgås man utvilad resten av dagen. En annan sov-aspekt är indiers förmåga att somna på de mest obekväma platser. Tågstationer på stengolv – inga problem. Uppfart gjord av asfalt – funkar fint. Det är befriande att det är socialt accepterat att både sova lite överallt och att man får sova när man hälsar på hos någon.

2.Hur man använder kroppen
För de flesta är det ingen nyhet att kroppen behöver användas för att funka. Vi behöver rörelse i leder och muskler osv, helst i vardagen, inte bara på gymmet, om vi nu ens går dit. Indier använder sina kroppar regelbundet. Många tvättar för hand, sitter på huk för att skura etc. Allt är inte så himla bekvämt hela tiden, vilket ger kroppen utmaningar i olika rörelsevinklar. Jag som har stel rygg mår bra av såväl landets värme som rörelse och har blivit smidigare sen vi kom hit. Det här sättet att leva kan ju också förklara varför folk kan sova i alla lägen, kroppen är helt enkelt använd på rätt sätt och behåller sin smidighet.

Vi skördar manuellt på Kolunji. Såhär har jag inte kunnat sitta sen jag var 20. Praktikantkollega Elin och en av Kolunjis anställda, Chelladurai, i bakgrunden.

3. Hjälpsamheten, inställningen, flexibiliteten, minskad ensamhet
Folk har tid. Trodde aldrig jag skulle säga den meningen i vuxen ålder. Det betyder inte att indiskt liv är stressfritt på jobbet eller privat. Men. Det är högt prioriterat att umgås, dela med sig, äta ihop, skratta och allmänt värna om sina relationer. Det är nog det som jag kommer sakna mest härifrån. Jobbmöten sker mer spontant än i Sverige där man (lite överdrivet) inte snackar om man inte bokat in exakt 45 min gemensamt möte med tydligt mål i outlook. Privat lever man flera generationer i samma hus och man har alltid en anhörig med sig till doktorn. När en kollega följde med mig på läkarbesök innan jul var väntrummet helt fullt à la svensk vårdcentral under jour. Jag påtalade detta för min kollega varpå hon svarade att alla hade någon med sig och att kön inte var så lång som jag trodde. Fördel med allt detta – solklar minskad ensamhet. Nackdel skulle väl vara att den egna självständigheten inte utvecklas i rasande tempo.

Från vänster: Zoe, fransk praktikantkollega som värmer våran lunch. Våra kollegor Lilly och Parvathi som ser till att vi donar i köket på rätt sätt, vi har stöd men inte riktigt förtroende kring det här med matlagning!

Lista nummer 2, saker som skaver

1.Sakers konstruktion
Föremål så som handtag, lås, höljen, kanter osv är inte gjorda i utförlig smidiga design som i Sverige. Under mina resor brukar det ligga ett plåsterkitt orört i ytterfacket på min väska. Det tog inte ens ett dygn innan jag behövde använda mitt här, och då var det dessutom Elins kit som fick langas fram eftersom mitt eget av någon anledning var nedgrävt på botten i min enorma resväska. Vår resväg hit, om ni minns, gick från Sverige till Bangalore, och sedan tog vi nattåg till Trichy. På tågstationen i Bangalore sprang jag på toaletten innan avgång. Var lite rädd att missa tåget så flög ut från det lilla rummet med hål i marken. Flyttade den lilla haspen med hand/handflata för att öppna dörren och lyckades dessvärre utforma ett redigt hål i handen. Det tog 2 veckor att läka och var bara starten för övrig klantighet en tid framöver. Skönt är jag vande mig vid detta och hade färre missöden ju längre in i resan vi kom.

2. Kontant betalning
Att Indien precis som många europeiska länder, ett kontantsamhälle är inte förvånande i sig. Men för mig som helst betalar med kort, finns det två saker som make sense. Det ena är just kortbetalning – eller att man har ett fungerande kontaktsamhälle där man betalar med det man har i plånboken. Men nope, här förväntas man ha jämna rupies. Det är helt begripligt att bananmannen (skön snubbe nära där vi bor) inte kan växla en sedel för att vi ska handla för 10 rupies – MEN – även i större butikskedjor får man ibland evil eye om man har en sedel med för stort belopp. Detta är såklart ett lyxproblem deluxe, men grejen är att automaterna ger sedlar med höga belopp och de är svåra att handla för. Strategin är att alltid handla med sedlar i större butiker för att ha växel i andra lägen.

3. Det finns inga menyer.
De flesta Trichy-bor kan menyer i huvudet, för det serveras likartad mat på restauranger, som kallas hotels här. Komiskt nog börjar vi nå målet ”kan beställa utan meny”, men –  the struggle fösta veckorna. En snubbe kom fram till bordet och frågade på tamil vad vi ville ha. Han möttes av tre frågetecken och kallade på kollegor. Fortfarande inget svar. Till slut fick vi gemensamt dela på EN meny och kunde utifrån det göra en beställning – på rätter som inte visste riktigt vad de innehöll, men vi kunde i alla fall beställa!

4. Bilden av vad en familj är
Överlag är bilden av vad en familj är, enligt mig, begränsad. Det handlar i grund och botten om hur en familj är konstruerade – eller snarare inte är konstruerad. Kortfattat har man inga relationer innan giftermål, och i samband med detta lämnar kvinnan sin familjs hem och flyttar hem till mannens. De flesta äktenskap är arrangerade. Det innebär att föräldrar letar upp potentiella partners till sitt vuxna barn. Glädjande är att man gifter sig i vuxen ålder och att det överlag är accepterat att tacka nej till partnerförslag, men det sista kan variera beroende på familj. För mig som är van vid frihet i relationer, känns det hela som att lägga ett pussel där exakta bitar ska passa i varandra, och skaver två lite kantade bitar mot varandra så ryker eventuellt tryggheten från familj och släkt. Tanken är i grund och botten god, man värnar om familjen och tar stort ansvar för att ens egen familj ska ha det bra på äldre dar etc, men det blir stora konsekvenser om man går emot dessa normer.  Som utomstående besökare får man allt det glada omfamnade i relationer med människor, men slipper pressen att leva exakt som någon annan har förutbestämt. Det råder dock stora skillnader mellan stad och landsbygd och mellan stad och större stad.

Lista nummer 3, ”Things I can´t get my head around”

1. Förhållandet till plast
På den här punkterna är Indien förvirrande och fantastisk på samma gång. Sedan i juli 2019 är plastpåsar ”banned” i detta land. Man får nätpåsar eller tunna tygpåsar i mataffärer. Dessutom används bananblad att äta på och chapati-bröd är fint inslagna i tidningspapper vid ”parcel” som är tamil för ”take away”. Återanvändning är perfekt på så vis. Samtidigt slänger människor plast hejvilt längs med vägarna. Likt stora valmofält breder plasten ut sig ser ut som en naturlig del av landskapet numera när vi åker längre sträckor i hög hastighet. Jag var tills för en vecka sedan helt säkert på att det berodde på obefintlig sophämtning, men tydligen kastar människor plast även i områden som sophämtning fungerar fint. Det är förvirrande.

plast, plast och mer plast

2. Min sociala position
Mina praktikantkollegor har vad man här kallar ”foreigner-utseende” och är därför spännande för många. Det är ett evigt fotande där jag oftast slipper vara med. Vi behandlas överlag jämlikt, men jag uppfattar (ibland) att jag får ”confirma” beställningar på restauranger trots att jag inte har bättre koll än någon annan på beställningar och jag pratar inte tamil.  Tack för visat privilegie, eller vad man säger. Det var kul att få uppleva det, men också konstigt. Värt att nämna är att Kudumbam är en relativt platt organisation och att jag aldrig upplevt varken höjning eller sänkning utifrån ursprung här. Tycker dock att kommentaren ”you look soo indian” från kollegor var rolig när jag för första gången bar indiska kläder.

3. säkerhet
Trafiken. Crazy. Samtidigt, lugnt och sansad. I regel har ingen bälte och hela barnfamiljer åker på en scooter. spontant låter det osäkert, men jag uppfattar nuförtiden att det ändå funkar rätt bra. Varför? Jo, för att oddsen för trafikolycka inte känns högre än Sverige, kanske tvärtom. Det går sällan snabbt och gör det det, blir chauffören sällan förvånad om någon plötsligt dyker upp i vänster backspegel. I Sverige får man ju en chock bara det flyger förbi en fluga ungefär, eftersom allt är så strukturerat. Däremot kan man inte komma undan att konsekvenserna av en bilolycka här antagligen blir otroligt mycket värre.

Jag hade också kunnat diskutera att folk inte har ugn, synen på vad som är naket och vad som är hygieniskt, men det får utebli denna gång. Ingen tar sig igenom landet Indien utan mycket tankearbete, åk hit om du har chansen! Exempelvis kan du söka årets praktikantprogram som precis har öppnat för ansökningar för dig 20-30 år!

/Matilda

Skördefestivalen Pongal på Kolunji

Hej från Kudumbam!

Jag tänkte ta med er ett par veckor tillbaka i tiden för att berätta om skördefestivalen Pongal som vi hade turen att få fira med kollegor, kollegors familj och vänner! 

Pongal är en hinduisk tradition som firas i framförallt delstaten Tamil Nadu. Det är också starten för den hinduiska skördemånaden Thai. Under Pongal firar man första skörden och är namnet på den maträtt man traditionellt tillagar under festligheterna; ris och linser kokt i mjölk, ingefära, kardemumma, cashewnötter och ghee. Det smakar som en väldigt söt risgrynsgröt. Pongal firas i fyra dagar och i år firar man solen den 15e januari, djuren den 16e och bönderna den 17e. 

Festmåltiden bestod av två olika sorters pongal, stekta grönsaker & kikärtor samt banan.

Hela kontoret med respektive familjer, åkte på morgonen under Pongals första dag, tillsammans från staden Trichy till landsbygden och Kolunji Ecological Farm som är Kudumbams utbildningsgård i ekologisk odling. I två fullastade bussar tutade vi oss fram på de trafikerade stadsvägarna och vidare på de skumpiga landsvägarna, förbi ett flertal traktorer. När vi rullade in på Kolunji var feststämningen i full gång. De sista förberedelserna var igång och alla hjälptes åt att pynta gården, ställa i ordning stolar och testa mikrofonerna. Det strömmade ut tamilsk musik ur högtalarna och vi gick in i ett av rummen för att byta om till traditionella saree. 

Feststämning på Kolunji Ecological Farm.
Två glada praktikanter, jag och Klara, klädda i traditionella sarees.

I närheten av kök och matsal hade en station gjorts i ordning för tillagandet av tre sorters pongal i dekorerade lerkärl. I ett av kärlen tillagades pongal med socker utvunnet från sockerrör på traditionellt vis, i ett annat pongal med vitt socker och i ett tredje med med kokos. Det placerades meterlånga sockerrör som en hydda runt om kärlen och alla som ville fick rituellt röra runt i grytan. Tillagat och klart bjöds först korna på de tre olika pongal och resten sparades till alla firande gäster som var i full gång att tävla i olika grenar på en annan del av gården. 

Pongal tillagas i dekorerade kärl.

Det tävlades det i allt från dragkamp till dansstopp. I en gren fick de yngsta barnen tävla i att så snabbt som möjligt fylla händerna med vatten och springa bort till en tom glasflaska som skulle fyllas helt. En variant av fenomenet piñata engagerande små som stora när de ögonförbunda deltagarna skulle försöka slå ner en svävande lerkruka med en lång pinne. Det bjöds även på uppträdanden när några män fäktades och utförde diverse akrobatiska rörelser med brinnande pinnar och när både flickor och pojkar hade på dansuppvisning. När förmiddagens sista dansuppvisning, med ett tillskott av en förvirrad praktikant *räcker upp en hand*, avlutats åt vi en festmåltid till lunch. Olika sorters pongal, grönsaksgrytor och frukt avnjöts i den svala matsalen. 

Vem kan blåsa hål på ballongen först?
Fäktningsuppvisning!
Vår kollega Lalitha i full färd mot piñatan, ett dekorerat kärl.

Efter lunch var det dags för barn och ungdomar att få presenter av Kudumbam. Skolmaterial, nya finkläder och skor hade inhandlats och resultatet blev en hel drös med glada barn. Efter presentutdelning var det dags för utdelning av priser till de som vunnit under förmiddagens tävlingar. Bland publiken tuggades det på sockerrör mellan applåderna. 

Det var ett trött, mätt och glatt gäng som återvände till Trichy senare på eftermiddagen. Tack så mycket Kudumbam för att vi fick fira Pongal med er! 

/Elin

Honung och svartpeppar

Min relation till honung har minst sagt varit sval innan jag började som praktikant på Last Forest Enterprises i Nilgiribergen. Jag har vid några få tillfällen stapplande uppsökt honungshyllan på ICA endast vid de värsta av förkylningar, motvilligt tagit en burk honung i ena handen samtidigt bärandes på en stor bit ingefära i den andra. Där har jag rynkat på näsan när jag kollat in priset på Fair Trade honung, och valt en billigare variant. Trots mitt bristande intresse för livsmedlet har jag snappat upp i media en kraftig ökning av efterfrågan på honung men också att olika sjukdomar har drabbat bina på senare tid. Vid närmare efterforskning (läs googling) får jag reda på att det är värre än vad jag trodde. Colony Colapse Disorder (CCD), på svenska lite dramatiskt kallat ”bidöden”, har orsakat massdöd bland honungsbin i Europa och USA. 

Vad är CCD? Bidöden är ett fenomen där arbetsbin försvinner från en bikoloni vilket medför att bikupan till slut kollapsar. Naturskyddsföreningen nämner biavel som en av orsakerna, då de numera inte är lika sjukdomsresistenta, samt användning av olika kemikalier och bekämpningsmedel. I USA, där fenomenet uppkom, förlorar biodlare ca 40% av sina bisamhällen varje år. Där behandlar biodlarna sina bin med antibiotika (!), samt är biodling en industri där bina fraktas över delstaterna för att hyras ut till bönder. Detta stressar bina och bidrar till att ännu fler dör. Jordbruksverket rapporterar att vilda honungsbin har minskat kraftigt (pga. ökat jordbruk och förändrat landskap).

Vid min praktikplats i Kotagiri, Last Forest Enterprises, är honung vilt insamlad av urfolk i skogen deras mest sålda produkt. Vilt insamlat?!, kanske ni tänker (precis som jag gjorde när jag först gjorde research om min praktik hemma i soffan). Under ett fältbesök i Hasanur, Tamil Nadu i förra veckan intervjuade jag och min praktikkollega Olivia två honungsinsamlare, Chandran och Paramesh. Trots att jag hade sett bilder och läst om denna process tidigare, blev jag ändå djupt imponerad när de berättade om den riskfyllda processen av att samla in honung från träd och klippor. Insamlingen är en gammal tradition som utförs från april till juli månad varje år. Insamlingen utförs endast av ett fåtal tränade män i elva olika urfolksgrupper som bor i skogsområden i delstaten. De berättade att mellan fem till sex män går ihop i ett arbetslag och insamlingen tar två dagar. Alla har olika arbetsuppgifter och det är livsviktigt och helt avgörande att samarbetet fungerar, då ledaren hänger högt upp i skyn endast med stöd utav en hemmagjord repstege med tiotusentals bin surrande kring sig. 

– Blir ni inte rädda? Avbröt jag männen när de berättade om denna process. De svarade att de litar på varandra, speciellt eftersom de själva har tillverkat repstegen tillsammans. 

Honungsinsamling, som på engelska kallas för honey hunting, tycker jag har vissa likheter med älgjakt (säger jag med endast en halv jägarexamen i bagaget). Den sker under en viss säsong, endast tränade jägare får vara med, den sker i team och samlar byn. De honungsinsamlare som inte bor kvar i byn försöker ta sig hemåt när den årliga honungssäsongen börjar. Här slutar dock likheterna, då honungsinsamling är mycket mer imponerande, kulturellt och rituellt samt viktig för de urfolk som utövar denna tradition. Legender och myter surrar kring honungsinsamling, då det ses som en djupt förankrad tradition ”favored by the gods”. Man tror även att om man inte följer ritualerna ordentligt kommer onaturliga saker att hända…

Keystone Foundation har arbetat för att minska fattigdomen hos honungsinsamlare sedan början av 90-talet b.la. genom en mer hållbar och hygienisk insamlingsprocess. Detta har medfört att honungsinsamlarna även fått ett bättre pris för sina produkter. (Tips! Läs mer om detta, Chandran och Paramesh i årets upplaga av medlemstidningen Perspektiv, samt på Keystone Foundations hemsida). Last Forest Enterprise är medlem i World Fair Trade Organization (WFTO), som består av hundratals sociala entreprenörer som följer tio Fair Trade principer över hela världen. Tillverkningen för Last Forest produkter, som inte bara består av honung utan även tvålar, läppbalsam och liknande gjort utav bivax (som tidigare endast var en restprodukt av honungsinsamling!), sker i produktionscenter där endast kvinnliga medlemmar från olika urfolksgrupper arbetar. Jag hade förmånen att få följa med till ett produktionscenter för att säkerställa att dessa Fair Trade principer (arbetsvillkor, arbetsmiljö och liknande) följs. Även om produktmärkningar och certifikationer långt ifrån täcker alla aspekter, är det ändå tryggt att veta att produktionen och allt vad denna innebär är övervakad av en tredje part. Detta tror jag alla är medvetna om. Det är lite skrämmande hur något som kan tyckas så självklart för mig idag, när man får se det med egna ögon, för bara några månader sedan var något som jag kanske blundade för.

Nu är det knappt en månad kvar av min praktik och en svår förkylning har drabbat mig. På det lokala apoteket tackade jag vänligt men bestämt nej till antibiotika och köpte en flaska hostmedicin istället för att kunna sova. Den hade dock motsatt effekt då hjärtklappning visade sig vara en utav bi(!)effekterna. Väl åter på kontoret dagen efter blev jag av fyra kollegor oberoende av varandra (som var trötta att höra på min hosta) ordinerad att ta en stor sked honung med svartpeppar både morgon och kväll. Sagt och gjort, jag tog en stor sked av Last Forest egna honung och en rejäl sats av Last Forest egna svartpeppar innan läggdags samma kväll. Hur det gick? Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig kommer att köpa hostmedicin igen! 

Vilt insamlad honung från Last Forest Enterprises. Foto: Olivia Sterner

Nästa gång jag letar upp honungshyllan på ICA lovar jag dyrt och heligt att ta en burk ekologisk Fair Trade honung istället (med en burk svartpeppar hållandes i andra handen). Dels för miljön, dels för de människor som har framställt honungen samt inte minst för bina. Lovar ni att göra detsamma?

/ Linnéa 

Tips nr. 2! För de som vill fördjupa sig i fenomenet bidöden ytterligare, förklaras det bra i dokumentären Bieffekten.

On the road i Tamil Nadu

Hej från ett svalt kontor i Madurai!

Jag (Johanna) och Ida som är på Evidence tillbringar mycket av vår arbetstid på kontoret men den senaste tiden har vi farit omkring en hel del och alla (!) kommande helger i februari är inplanerade med resor och utbildningar för människorättsaktivister i Evidence nätverk. Förra helgen gjorde vi och ett gäng från kontoret en roadtrip till Pondicherry där vi hann klämma in några timmars turistande mellan prisceremonier för Kathir (grundaren av Evidence), tal, möten, hembesök och intervjuer. En klar fördel med att resa runt med Kathir är att människor är mer intresserade av att fota honom än att fota oss. I Tamil Nadu är Kathir välkänd, särskilt bland aktivister och daliter, och när vi promenerade runt i Pondicherry satt affischer av honom uppe på husväggar lite överallt i stan (något vår chaufför tyckte var väldigt roligt; Kathir tyckte allt fokus på honom var mer generande).

Pondicherry

Vi tillbringade några dagar av julledigheten i Kochi i Kerala och nu när vi var i Pondicherry drog vi en del jämförelser mellan Fort Kochi och Pondicherry som båda är gamla europeiska kolonier med arkitektur som åtminstone ger mig lite Europalängtan. Men till skillnad från Fort Kochi – som jag tyckte kändes ungefär som ett indiskt Gamla stan – flöt den indiska och europeiska arkitekturen i Pondicherry mer in i varandra och kändes mindre turistigt.

Innan vi åkte tillbaka till Madurai hann vi med ett besök till Auroville som ligger strax utanför Pondicherry och är ett turistmål både för indier och västerlänningar. Det är svårt att beskriva exakt vad Auroville är men Auroville beskriver sig själv på sin hemsida som ”an ideal township devoted to an experiment in human unity.” Jag har aldrig varit på något liknande ställe förut och det är värt ett besök om man har vägarna förbi även om det för mig var svårt att komma undan känslan av att gå runt i en märklig korsbefruktning av kommersiellt turistmål, flummig nyandlighet och sektstad.

Matrimandir i Auroville

Den här veckan har vi varit på fältbesök runt Madurai och gjort intervjuer. Igår var vi ute hela dagen och började med att besöka byn Thenur som ligger knappt en halvtimme med bil utanför Madurai. I Thenur bor ungefär 7000 människor, varav 650 av dem är daliter. I Thenur, som i så många andra indiska byar, bor man uppdelad efter kasttilhörighet och vi besökte området där daliter bor. Vi blev välkomnade av en stor grupp människor som ställde fram stolar i skuggan av ett litet tempel och när vi hade satt oss ner började flera av dem att berätta om hur kastdiskrimineringen påverkar deras liv i byn.

En sjö strax utanför Thenur

Bostadsområdena för de olika kasten skiljs åt av vägar (i vissa byar byggs murar för att hålla människor från olika kast åtskilda) och daliter tillåts inte ha på sig smycken, fina kläder i silke eller skor i områden där kasthinduer bor. Kvinnliga daliter kan inte använda de gemensamma tvättutrymmena eftersom de riskerar att utsättas för övergrepp av kasthinduerna och de tvingas därför tvätta sig i floden där vattnet är smutsigt och förorenat. Det finns separata restauranger, separata begravningsplatser och separata ”tumbler systems”, och tills för två år sedan nekades daliter tillträde till templen i Thenur. Trots det här sa människorna som vi pratade med att situationen ändå långsamt blir bättre – diskrimineringen är fortfarande utbredd och synen på daliter som mindre värda är fortsatt djupt rotad hos många kasthinduer men de sa att det var värre för tjugo år sedan. Daliterna i Thenur är inte längre ekonomiskt beroende av kasthinduerna och unga daliter har bättre tillgång till utbildning och protesterar mer öppet mot förtrycket. Det är stora skillnader mellan generationerna: unga människor har vänner från olika kast men bland äldre människor är vänskap över kastgränserna betydligt ovanligare och det finns gamla kasthinduer som aldrig skulle släppa in daliter i sina hem.

Thenur

Flera av människorna som vi talade med var engagerade politiskt och det märks att aktivister gör stor skillnad för människors liv. Att daliterna i Thenur numera har tillgång till templen beror på att ett politiskt parti och civilsamhällesorganisationer – bland annat Evidence – uppmärksammade diskrimineringen och drev fram att samtliga människor i byn, oavsett kasttilhörighet, ska ha tillgång till templen.

Vid en av ingångarna till Thenur finns en stor väggmålning av framstående daliter, däribland Ambedkar, och vi fick berättat för oss att väggmålningen har orsakat konflikt med kasthinduerna och polisen i byn. De tycker inte om att dalitiska aktivister avbildas vid en stor väg i anslutning till byn och ifrågasätter varför Ambedkar porträtterats sittande med benen i kors. Varför är det konstigt att Ambedkar sitter med benen i kors? frågade jag och de förklarade att det är en ställning som signalerar makt – och det är provocerande när en dalit utstrålar makt.

Väggmålningen vid ingången till Thenur

Efter besöket i Thenur åkte vi vidare till en annan by och när vi körde över ett torg sa Meenakshi, en av våra kollegor, med låg röst att på det här torget är det förbjudet för daliter att vistas. Det var ett litet torg med träd och bänkar, några barn lekte vid en fontän, flera äldre män satt i skuggan av ett tak och vilade och drack te med varandra. Det såg fridfullt och lugnt och normalt ut. Vad händer om daliter går hit? frågade jag. Meenakshi skakade på huvudet. Bad things happen.

Jag och Ida hör, läser och pratar dagligen om kastsystemet i Indien med varandra och med våra kollegor men det är fortfarande svårt att ta in hur mycket det präglar det indiska samhället. Våra kollegor talar ofta om att det finns två Indien: ett för kasthinduer, ett för daliter. Under ett möte i Pondicherry sa vår tolk till mig och Ida att vi får se det riktiga Indien eftersom vi reser med Kathir och jobbar på Evidence. För utlänningar är den här uppdelningen mellan två olika Indien svår att få syn på, och jag har ofta tänkt att om jag hade rest till Indien som turist så hade jag förmodligen lagt märke till de ekonomiska klyftorna mellan människor och att män äger alla offentliga utrymmen men jag är inte så säker på att jag hade kunnat se att kastsystemet är närvarande hela tiden, överallt.

Det här är ett litet nedslag i min och Idas vardag i Indien där det händer så mycket hela tiden att det är svårt att summera allt till ett blogginlägg och hinna bearbeta och reflektera innan en ny våg av intryck kommer över en. Det är nästan exakt en månad kvar av vår tid här och jag försöker att inte tänka så mycket på det – det finns många personer och saker som jag saknar och längtar efter hemma (trottoarer! kaféer! pasta!) men det kommer bli väldigt tungt att behöva säga hej då till Madurai och till människorna som jag lärt känna och kommit nära här. Istället fokuserar jag och Ida just nu på hur vi ska packa inför helgens utbildning på en ”hill station” (uppe i bergen alltså) för att klara av kylan – vi tycker numera att allt under 27 grader är mycket kallt.

// Johanna

Sydindisk frukost

Varje morgon när jag (Cecilia på DDS) (Hej hej!) går min morgonpromenad är det en av våra grannar som efter att vi hälsat namaste tar upp sin tumme mot munnen, gestikulerar en drickrörelse, och frågar chai? Detta är en fråga gällande om, och vad, jag har ätit till frukost. Jag svarar alltid att jag har ätit idly eller dosa (även fast jag oftast inte hunnit äta frukost än), och får ett nöjt nickande på huvudet för okej vad bra i gensvar. Dock är jag fortfarande lite konfunderad huruvida frågan om chai är en inbjudan att dricka te hos henne, eller om hon bara vill initiera till en konversation.

Småprat i Indien börjar ofta med frågan ”Have you had breakfast/lunch/dinner?” eller ”What have you eaten?”. Oftast är det inte så viktigt vad man har ätit utan mer att man har ätit. Överallt, både på fältbesök och när vi blir hembjudna på middagar, blir vi bjudna på mängder av mat. Maten här är för övrigt helt fenomenal och jag tror att jag skulle kunna äta sydindiskt jämt.

Under min tid i Indien har jag fått upp ögonen för den sydindiska frukosten. Hade ingen aning om innan vad en typisk sydindisk frukost är eller vad jag kunde förvänta mig. Till skillnad från vad jag vanligtvis äter hemma är frukosten här mycket mer matig, kryddig och mättande. Gillar det skarpt och funderar dagligen hur jag ska kunna upprätthålla denna kost hemma.

Nedan har jag samlat lite recept som jag fått hjälp av vår vän Komlamma (som lagat all mat på bilderna!) att komponera ihop. Har främst skrivit ut ingredienserna till recepten för att ge in bild av vad maträtterna innehåller. Med en enkel googling finns massvis av recept på olika sydindiska frukosträtter. På instagram finns det gott om indiska matkreatörer som kan ge experttips och mer exakta mått och tillagningsmetoder. !

Idly

Idly är ett av de vanligaste frukostalternativen både i hemmet och på restaurangmenyer i södra Indien. Den ångade fluffiga risbaserade ovala bollen har en neutral smak som komponerats väl med en kryddstark chutney.

Idly med jordnötschutney

Hirs Idly
1 glas vit rowa
Rismjöl
Vatten

Mixa 1 glas av vit rowa hirs med rismjöl och vatten. Börja med att skölja igenom rismjölet och krama ur vätskan. Blanda därefter ut rismjölet med den vita rowa (hirs) och blanda ihop till en smet. Låt smeten stå över natten under lock för fermentering.

På morgonen ångas smeten i en specifik Idly kastrull. Det är en djup och stor kastrull som har plats för fyra lager med fyra små gropar för smeten på varje platå. Idlyn ångas i ca 20 min för att kokas igenom. Idlyn serveras direkt tillsammans med chutney, men går också att äta kall till lunch.

Dosa

Dosa är lite som en blandning mellan crepe och pannkaka. Den har den matiga karaktären av crepe, men formen av en pannkaka. Dock är dosa mycket lättare i konsistensen, och mer frasig i kanterna. Min gissning är att detta beror på att smeten inte innehåller ägg som de europeiska motsvarigheterna gör.

Om man planerar att äta dosa till frukost krävs det lite framförhållning. Smeten ska nämligen blandas ihop redan kvällen innan för att sedan ligga och jäsa och fermenteras i rumstemperatur under natten. Smeten kan antingen vara smaksatt eller plain, det går även att basera smeten på överbliven Idly från morgonen innan. Det finns många olika smaksättningar och fyllningar på dosa. Alltifrån plain dosa som är neutralt smaksatt, masala dosa som har någon slags fyllning i mitten (exempelvis koriander och salladskål) dosa som är stekt med ghee eller dosa med kokosfyllning.

Dock går det att göra snabb variant av dosa som inte kräver att smeten jäser mer än ca 10-15 min – här kommer det receptet!

Snabb-dosa med grön jordnötschutney

Snabb-dosa på korra hirs
3 dl hirs mjöl
2 dl vatten (1 dl vatten per st dosa)
Grön chili (malen/finhackad)
2 msk curd (matyoghurt)

Rör hirsmjölet tillsammans med vatten till en jämn smet utan klumpar. Tillsätt sedan 1 nypa malen eller finhackad chili. Om önskas tillsätt även curd i smeten, men det är inget måste utan kan hoppas över. Låt smeten jäsa i ca 10–15 min. Passa på att göra chutney under tiden medans smeten jäser. Om smeten blir väldigt tjock under tiden den jäser, håll i vatten i och rör om. Stek sedan smeten på låg värme. Dosan ska vändas när den fått frasiga gyllenbruna kanter. Droppa några droppar vatten på dosan innan den vänds. Dosan serveras direkt tillsammans med chutney.

Dosa med fyllning

Dosa med fyllning

Dosa:
(Idlysmet)
Foxtail hirs
Vatten

Fyllning:
Rivna morötter
Chili (finhackad)
1 knippe koriander
Rödlök (finhackad)

Låt jäsa över natten och stek sedan i stekpanna på morgonen. Häll på fyllningen i dosan och vänd dosan när den fått gyllenbruna kanter. Sedan vänd och stek på båda sidor. Servera med chutney.  

Koriander och salladskål till fyllning
Dosa med fyllning innan vändning

Upma

Upma är en matig gröt som är baserad på hirs eller rismjöl. Den går att krydda om smaksätta med bland annat gurkmeja, koriander, citronsaft, jordnötter osv. Upma kan även användas som fyllning i en masala dosa, en upma dosa!

Upma med jordnötter

Upma – ”Millet porrige”

1 glas Jonna eller Rowa hirs
Jordnötter
Gurkmeja
Rödlök
Grön chili
Senapsfrön
Safflower olja
3 glas med vatten

Lemon Rice (ARB)

Lemon rice, som i vårt hushåll även går under benämningen ARB (Amazing Rice Breakfast), är en mycket lättlagad och fräsch frukost.

ARB

ARB
Ris
Curry leafs
Senapsfrön
Gurkmeja
Röd eller grön chili
Jordnötter
Limesaft

Börja med att koka riset. Stek sedan alla kryddor, chili samt jordnötter i olja tills jordnötterna har fått färg. Tillsätt sedan det kokta riset i stekpannan och blanda med resten av ingredienserna i några minuter. Servera och pressa limesaft över riset. Servera direkt med chutney eller bara som det är!  

Tillagning av chutney

Kokoschutney
Rivna kokosflingor
Vitlök
Chili
Tomater
Mynta
Koriander
Gurkmeja
Olja

Börja med att steka alla torra ingredienser i en stekpanna med olja som täcker alla råvaror. När de torra ingredienserna har stekts i några minuter hälls resten av vitlöken, chilin och tomaterna och rör om i några minuter tills de fått färg. Därefter mixa alla ingredienser samt mynta och koriander i en stavmixer tills det blir en jämn smet. Klart! Servera på direkten eller spara till senare. Funkar till idly, dosa, okma eller någon variation till ARB.

Jordnötschutney
Jordnötter
Vitlök
Chili
Tomater
Koriander
Gurkmeja
Olja

Börja steka alla torra ingredienser i en stekpanna med olja. För därför i resten av vitlöken, chilin och tomaterna och rör om i några minuter. Därefter mixa alla ingredienser och tillsätt mynta och koriander i en stavmixer tills det blir en jämn smet. Servera på direkten eller spara till senare. Funkar till idly, dosa, upma eller någon variation till ARB.

Uppmanar alla att laga ARB omedelbums i och med att just till den rätten finns alla ingredienserna att köpa i matbutikerna hemma!

Bästa hej/ Cecilia

Festivalstämning i Pastapur!

DDS-gänget är tillbaka! Efter en härlig julledighet bestående av bad, strand, ashram, hike och yoga-retreat är vi återigen samlade i vår kära hemort Pastapur. Medan vi har haft två veckors ledighet har våra kollegor i DDS haft fullt upp med förberedelser inför den omtalade ’Biodiversity-festivalen’. Så hej då lugna dagar och HEJ fullt ös, medvetslös!

När vi inför festivalen fått hjälpa till med diverse förberedelser så har vi insett att detta inte kommer vara vilken festival som helst. Biodiversity-festivalen pågår i totalt en månad och har under de senaste 20 åren varit ett sätt för lokalbefolkningen att samlas, bjuda in internationellagäster, hylla de kvinnliga bönderna och deras arbete, påverka och sprida budskapet om biodiversitet och dess viktiga betydelse för individen, lokalbefolkningen men också för en hållbar utveckling och framtid. Eftersom festivalen har ’biodiversitet’ som tema och majoriteten av besökarna är bygdens jordbrukare som odlar hirs och bevarar fröer i ’fröbanker’ är det just ’de lokala fröerna’ som står i centrum. Fröerna används även flitigt till att dekorera med. I förberedelserna har vi limmat en mängd olika fröer (hirs, böner, linser, ärtor etc) på små tempel, ramar och andra motiv som under festivalen placeras på vagnar som dras av boskapsdjur under flera parader genom distriktets byar. Vi fick också gå loss med penslar och hobbyfärg på krukorna som alla frön ska ligga i för att tydliggöra hur många olika varianter och sorter av alla frön som jordbrukarna faktiskt odlar.

Idag var äntligen invigningsdagen för festivalen kommen. Första dagen av en månads festligheter. På med sarees, kamma håret, packa kamera, mobil, dator samt en idly som inhalerades i två tuggor – sedan redo att bege sig iväg. Festivalen har under de senaste åren lockat bland annat internationella gäster, studenter och forskare vilket har resulterat i att budskapet om DDS och deras arbete spridits till andra organisationer världen över. Därför har festivalen i år fått besök av åtta kvinnliga bönder från Mali och Senegal som även dem odlar hirs. Dem har rest ända till Pastapur för att besöka DDS och delta under festivalen. Deras vistelse i Indien är dels ett kunskapsutbyte där de får göra mycket fältbesök, olika förberedelser inför festivalen samt utbyta frön med dem ansvariga för fröbankerna.

Invigningsceremonin till ära hade våra kollegor från DDS arbetat mycket hårt med att sätta upp tält, olika försäljningsstånd och monters ute på en åker i närheten av vårat hus. Ceremonin inleddes med sång och dans utomhus för att sedan fortsätta med andra aktiviteter innanför det provisoriska tältet. Det var flera priser som delades ut till kvinnliga jordbrukare för att hylla deras engagemang i bevarandet av biodiversiteten. Därefter följde flera tal av olika gäster, bland annat lokalpolitiker, DDS direktör P.V. Sateesh samt gästerna från Mali och Senegal. Som avslutning gick alla besökare återigen ut på åkern där flera kor stod uppradade. Dessa smyckades för att sedan dra vagnarna i täten på paraden mot den närliggande staden Zaheerabad.

Nu när den första festivaldagen börjar lida mot sitt slut undrar vi alla spänt över vad de nästkommande festivaldagarna kommer att erbjuda…. 

Allt gott!
Matilda E, Matilda S, Cecilia & Natalie

Familjeekonomi på landsbygden

Under de senaste veckorna har jag (Linda) och Emy fått möjligheten att fördjupa oss i familjeekonomi på landsbygden i Indien. Trots att Indiens ekonomi vuxit massivt senaste decennierna och är en av världens största ekonomier är det samtidigt ett av världens fattigaste länder sett till BNP per invånare. Den ekonomiska tillväxten har inte nått alla och den ekonomiska ojämlikheten är stor, där vissa har allt och andra inget.

I december fick vi i uppdrag av Okkuta att genomföra intervjuer i fem byar med fem familjer i varje by om deras privatekonomi. En av de frågor vi ställde var om familjerna känner oro för sin privatekonomi, vilket majoriteten svarade att de gjorde. Utifrån vår studie verkar framförallt oron grunda sig i att de flesta inte har möjlighet att spara pengar och därför är extra sårbara för oväntade utgifter. När någon i familjen blir sjuk och inte kan arbeta tvingas familjer låna pengar från antingen grannar, eller från statliga och privata banker. Lån från privata banker kommer ofta med hög ränta och av de familjer som hade tagit denna typ av lån var de flesta oroliga för ekonomin och framtiden. Mikrolån från privata banker resulterar oftast i att familjerna hamnar i en lånefälla, där nya lån måste tas för att betala tillbaka det ursprungliga lånet.

Puttenahalli är en av byarna som vi genomförde studien i.

Månadsinkomsten för en familj kan variera mellan 2000 INR (ca 265 kr) och 15 000 INR (1980 kr) beroende på hur många som bor i hushållet samt vilka av dem som arbetar. De allra flesta vi intervjuat arbetar huvudsakligen med jordbruk, vilket är ett säsongsbundet arbete som inte alltid genererar en stabil inkomst under året. Flera av familjerna äger eget land som de odlar på men har inte alltid råd med all utrustning som krävs. Detta resulterar i att familjerna blir beroende av att det regnar tillräckligt för att jordbruket ska generera någon inkomst. Det är även vanligt att arbeta för dagslön utifrån de behov som finns i byn vilket inte heller genererar någon stabil inkomst eftersom det inte alltid finns arbete för alla, eller ens arbete alls. Flera av familjerna nämner även bröllop som en stor utgift som skapar ekonomisk oro. På landsbygden gifter sig kvinnor och män tidigt och det är vanligt med hemgift som kvinnans familj ska betala till mannens familj (detta är olagligt men praktiseras fortfarande i hög utsträckning i vissa områden). Vissa av de familjer som har döttrar beskriver att de oroar sig för hur de ska ha råd med bröllopet och flera kommer eller har blivit tvingade att ta ofördelaktiga lån.

Staten har flera olika slags bidrag som familjer kan söka, samtliga vi har intervjuat har ett så kallad ”ration card” för mat vilket innebär att familjen får 7 kilo ris per person i månaden. Flera har även äldrepension eller sjukpension på grund av funktionsnedsättning. Bidragen som finns att söka räcker inte alltid för att familjerna ska uppleva ekonomin som stabil. Processen för att söka bidrag kan dra ut på tiden och rädslan att pengarna inte kommer fram utan fastnar längs vägen är ständigt närvarande. På frågan vad den största månadsutgiften är blir svaret alltid detsamma: utbildning och sjukvård. Om familjen har det tillräckligt gott ställt har de råd att sätta barnen i privat skola – utbildningen håller enligt de intervjuade högre kvalitet och barnen lär sig även tala engelska. Även den statliga vården uppfattas hålla låg kvalitet och nästan samtliga vi pratat med söker sig privat vård. Ett annat hinder är att de statliga sjukhusen ligger längre från byarna, vilket också påverkar beslutet att välja privat sjukvård. På frågan vad familjerna främst söker sjukvård för är svaret sjukdomar såsom denguefeber och tyfoidfeber eller förslitningsskador i ryggen/knäna på grund av hårt fysiskt arbete.

Det råder fortfarande starka normer och traditioner där mannen är den som huvudsakligen bidrar med en inkomst till hushållet. Okkuta arbetar för att minska fattigdomen genom att öka kunskap om jämställdhet, där både kvinnor och män bidrar till familjeekonomin. En annan viktig del av deras arbete är även att informera om vilka rättigheter till exempelvis statliga bidrag/förmåner som familjerna har. Många av de familjer vi pratat med har fått stöd av Okkuta och på vis kunnat förbättra sin ekonomiska situation. Det är en lång väg kvar innan Indien är ett ekonomiskt jämställt land och förändringen sker långsamt men den går att se. Med lokala initiativ som dessa kan små medel förbättra människor liv avsevärt. Det känns hoppfullt.

/Linda