indienbloggen.org

Inte heller i Indien finns det något dåligt väder

11 november, 202212 november, 2022av elinswesterlingLämna en kommentar

I Kotagiri händer det att vi vaknar till tungt regn, kompakt dis och 95% luftfuktighet. Andra mornar till strålande sol och klar himmel. Det regnar i genomsnitt nästan två meter per år i Nilgiribergen (i Sverige omkring en meter för jämförelse) och den blötaste och kallaste perioden är nu i november. Samtidigt är vädret i bergsområden ofrånkomligen oberäkneligt; molnen hopas och skingras, ibland är det dimma så kompakt att en bara ser några meter framför sig, andra stunder kan en vila blicken mot vidsträckta horisonter av skogsbeklädda berg och teplantager. När solen är framme bränner den och UV-strålningen är hög. I Kotagiri, som på 1847 möh är en av områdets högst belägna städer, blir det om våren som varmast omkring 30°C, medan den under vintern kan sjunka ner en bit under 10°C. Nu i november är medeltemperaturen dagtid runt behagliga 22°C, men då den kan sjunka snabbt och husen varken är isolerade eller uppvärmda, virar vi ofta in oss i sjalar, fleecetröjor och tjocka sockor. Personligen sover jag iklädd underställ och yllestrumpor, i sovsäck och under tre tjocka filtar.

Lägenheten vi bor i ligger på nedre botten där alla väggar står i skugga 24 timmar om dygnet, vilket gör det till en strålande hemvist för mögel och spindlar. Vi sprayar allting med vinäger och vår luftavfuktare går varm för att hålla genomsnittet under 75% och på så sätt undvika att upptäcka gröna fläckar och vitt ludd på fler av våra kläder, väskor, och diverse prylar. Vi tänder rökelse för att locka fram spindlarna, vissa av dem stora som våra handflator, och sedan släppa ut dem på gatan. Då känns det rätt långt till guld och gröna skogar. Med det sagt är det sällan mer än ett par timmar till nästa solstund. Då passar vi bland annat på att ta en kopp på vårt bästa te-hak eller kanske gå på en hajk till exempelvis ett vattenfall.

Och det är ju precis detta väder och klimat som gett upphov till den otroliga biologiska mångfalden här: tusentals växter och insekter och hundratals djur lever och frodas, varav många inhemska till just denna biosfär. Vi har fått se en hel del på våra olika fältbesök i olika delar och på olika höjder i bergen, och på våra många och långa promenader. Mest tid spenderar vi när allt kommer omkring på campus, men djurlivet hittar också hit: mängder av apor gör oss sällskap mer eller mindre dagligen, men vi får även hyfsat frekventa visiter av gaurer och påfåglar, och har hört att andra medarbetare sett en och annan leopard.

Men som biologisk mångfald ofta är, är även denna oerhört känslig för klimatförändringar. Förr visste invånarna nästan precis hur och när regnet skulle falla, men nu är det både mer oförutsägbart, mindre volymer, och mer intensivt. Detta har pågått sedan 1950-talet, men stadigt intensifierats. Sedan 2012 har regnmängden varierat dramatiskt, ständigt lägre än det tidigare genomsnittet, men utan något uppenbart mönster.

Många arter får svårare att leva, invasiva arter tar över; mönstret är bekant. Exempelvis krymper beståndet av vissa inhemska grässorter, vilket banar väg för olika invasiva grässlag som hotar de tidigare vidsträckta gräsmarkerna och, längre ner i bergen, ökar risken för gräs- och skogsbränder. Hot mot djur- och växtlivet kommer även från urbanisering och utbredning av monokulturer för jordbruk, inte minst teplantagerna. Och även om gaurerna betar även bland teplantorna, så drabbas den redan sårbara arten av gräsmarkernas förfall.

På väg hem från fältbesök ser vi med stora ögon ut över de blå bergen

Försörjningsmöjligheterna för lokalbefolkningen påverkas såklart av klimatförändringarna när förutsättningarna för jordbruk förändras. Det märks även på den för urfolken så viktiga honungsskörden, när blommorna inte blommar som de brukar. Keystone arbetar sedan snart tre decennier på en mängd olika sätt med att verka för eko-utveckling och hållbara försörjningssätt för lokalbefolkningen, så klimatförändringarna har länge varit del av arbetet. Det handlar bland annat om att främja övergång till mer motståndskraftiga grödor som hirs, men även att se till att urfolken får bruka sin egen mark, eftersom det värnar miljön. Vidare har arbetet av och med urfolken varit viktigt för att samla in data och information om vad som faktiskt händer när klimatet blir varmare och torrare. Nu har behovet av klimatanpassning blivit så stort att Keystone startar ett nytt program för just detta, där genusperspektivet kommer vara centralt. Detta och mycket mer får vi lära oss om här – spännande och oumbärligt för hur regionen ska kunna försörja och funka för kommande generationer!

Under ett fältbesök i Sigur lär vi oss mer om sambandet mellan den biologiska mångfalden och urfolkens rättigheter

I jämförelse framstår våra problem med spindlar och mögel som väldigt världsliga. Knappast mer än en del av invänjningen till livet i Nilgiribergen. Snart halvvägs genom praktiken vet vi att ta med regnjackan överallt och att klä oss lager-på-lager. Inte den gemene bilden av den indiska vardagen eller riktigt vad vi väntat oss, trots att vi läst och tagit del av många rapporter från tidigare Keystonepraktikanter. Indiska kollegor bär gärna tjocka jackor och stickade mössor och frågar oss vad vi egentligen tycker om vädret, om vi inte fryser? Vi svarar att det är ganska behagligt för ett gäng födda och uppvuxna i mellan-Sverige, att det är ungefär som höst eller vår hemma. Fast vädret är väl också det enda som påminner oss om Sverige. Och det vet vi ju – att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder..!

🌦 Hälsningar från oss 🌦

/Elin

Kudumbam Trichy, Uncategorized

Ett ödmjukande äventyr av nyfikenhet

3 november, 20224 november, 2022av Jad Abdul HakLämna en kommentar

Efter snart en och en halv månads tid i Trichy kan känslan klart summeras som att vi varit här i många fler månader och att tiden aldrig flugit så snabbt. Ända sen dagen jag och Markus landade i Bangalore har vi mötts av gästvänlighet, en vardag av simpelhet men främst organiserat kaos som vi båda snabbt anpassat oss till. Kombinationen av att Markus redan varit här hela fyra gånger och jag aldrig förr, har visat sig vara en intressant sådan då Markus redan kan en del om Indien, och jag i princip väldigt lite. Det har hittills fungerat väl, tillräckligt för att uppleva Indien som ett av dem mest gästvänliga och spännande länder, både på ett kulturellt plan men även på ett personligt utvecklande plan.

*Upptäcker Indien på ett av våra första fältbesök.*

Vi har sakta stadgat oss i Trichy och det som indier anser vara en storstad, men mer känts som en stor by. Lyckligtvis har bykänslan bidragit till att tryggheten infunnit sig tillräckligt snabbt för att faktiskt stortrivas här. Från diverse frukt- och grönsaksstånd till säljare av kokosnötter möts vi dagligen av en stark nyfikenhet om vad vi ”foreigners” som indier kallar oss, gör i en stad som Trichy. Därtill med ett subtilt leende, mitt i ett organiserat trafikkaos och konstant tutande, hörs kommentaren ”Where do you come from?”. Varpå vi sakta börjat svara ”Europe” istället för ”Sweden” då ingen tycks veta vart det ligger. Att anpassa sig till att enklast kommunicera med en Indier från Trichy, har inte varit särskilt utmanande då människorna här är väldigt trevliga och ödmjuka. Det bästa av allt är att inget här är ”konstigt” hur mycket det än skulle kännas som det i lilla Sverige. Något som bidragit till en ödmjukhet som länge kommer bestå.

*Här ser ni lokalbon Vijay (till vänster om mig) och vännerna han spelar lagsporten Kabaddi med.*

Vi har fått lära oss att familjen är kärnan i det indiska samhället och det påminns vi om dagligen när organisationen Kudumbam, som står för familj i språket Tamil, tagit emot oss som om vi vore deras söner. Kudumbam har under kort tid introducerat oss till sitt värdefulla och inkluderande arbete och gett oss friheten till att besöka deras kontor ute på fält hur ofta vi vill, något som varit väldigt uppskattat. En återkommande utmaning har dock varit avsaknaden av tolk då byborna oftast inte pratar engelska. På fält har vi fått besöka flera hundra bönder som organisationen värnar om, och Kudumbams jobb är mer än vackert och givande särskilt för deras ”future generation”, nämligen barnen som vi omges av ute i byarna.

*En samling av barn som uppmärksamt lyssnar på läraren.*

Utöver de centrala teman om matsuveränitet, kvinnors empowerment och hållbart jordbruk som Kudumbams arbete präglas av, förenas en stor del av organisationen med Micro credit activities, verksamheten om smålån som drivs i åtta olika kontor runtom Tamil Nadu. Tanken med lånen är att de kvinnliga bönderna bland annat ska införskaffa sig boskap i form av kor för att på lång sikt uppnå självförsörjning genom mjölken kon producerar. För Kudumbam är kon en symbol för hållbart jordbruk då kons avföring nyttjas till att hålla jorden bördig och därmed upprätthålla den ekologiska odlingen.

*Kvinnliga bönder registrerar sig inför det årliga mötet på gården Kolunji.*

Det jag dock främst vill dela med mig av är min hittills största fascination som utöver kärnfamiljen präglar det indiska samhället, nämligen dyrkandet av de hundratals kor vi stöter på i den indiska vardagen. Att vid varje tillfälle vi tittar ut genom balkongen, fönster, kliver ut på gatan ser hur indier hedrar och visar sin respekt för kon är positivt påtagligt, det ödmjukar mig något så enormt. Kon strosar obehindrat fram på trafiktäta gator och har ett företräde som bilisterna knappt beaktar när en människa korsar. Kon vandrar till och med fritt in genom grinden till husen omkring oss och erbjuds genast föda i form av grenar klädda i diverse nyttiga blad. Det har fått mig att älska landet än mer. Av ren nyfikenhet har frågan självklart ställts om varför hinduer dyrkar kon, därtill lokalborna gett skilda svar. Dock är den gemensamma nämnaren att kon betraktas som en av jordens sju mödrar, en symbol för moder jord, samt modern till alla djur.

*Mitt på gatan delar indierna med sig av nyköpt persilja till den heliga kon.*

Som ett av hinduismens grundläggande element hamnar en i ett tillstånd av otrolig tacksamhet, sån kollektiv beundran av ett djur som i många delar av världen dessvärre inte delar samma värde. Att helt enkelt avguda ett djur som för mig, från den kultur jag har mitt ursprung i, kontrasteras något så enormt. Detta förblir det hittills mest fascinerande och bidrar till en stark känsla av att mina resterande månader kommer kantas av beundran, nyfikenhet och främst ödmjukhet.

Hälsningar från underbara Trichy, på återseende!

//Jad

Uncategorized

”Your problems are our problems. We might be from different countries, but we are all humans.” – kloka ord och lärdomar efter en månad i Indien

27 oktober, 202227 oktober, 2022av anderssonfanny98Lämna en kommentar

Hallå från oss på Women’s Collective!

*Bildtext: Några av Women’s Collectives medlemmar under ett möte i Kovilpatti*

Precis som tidigare skribenter har vi också varit på plats i Indien i lite över en månad och redan har vi hunnit se mycket av södra delarna av landet. Svalornas partnerorganisation, Women’s Collective (WC), där vi är placerade har lokalkontor utspritt över hela Tamil Nadu, vilket gör att vi befunnit oss på resande fot större delen av vår tid här. WC är verksamma i 19 distrikt i delstaten och vi ska besöka fem av dem. Vi har insett ganska snabbt hur många som organisationen når ut till, då vi redan under sammanlagda bybesök hunnit träffa uppemot 500 medlemmar som direkt tar del av Women’s Collectives projekt. Totalt uppskattas WC ha runt 100 000 medlemmar, där majoriteten är kvinnliga bönder men de har även fokus på barn, äldre och män då alla grupper måste inkluderas för att det ska bli en samhällsförändring. Den samhällsförändring som diskuteras i den kontext vi tar del av består av att stärka kvinnliga bönders roll och beslutsfattanderätt, fokus på matsuveränitet och hur man ska tackla framtidens klimatförändringar.

Som ni förstår av denna korta introduktion blir det många fältbesök runtom i Tamil Nadu, därför har vårt resande möjliggjort många roliga och intressanta interaktioner med lokalbefolkningen, kollegor och miljöer. Därför tänkte vi ägna vårt blogginlägg till att dela med oss av en sammanställd lista på ”do´s and don´ts” i Indien enligt våra erfarenhet hittills!

Do’s:

Initiera samtal – Indier är ett väldigt trevligt folk som gärna samtalar med en, oavsett om man talar samma språk eller ej. Vi har lärt oss under avsaknad av tolk att med handrörelser, charader och stora leenden kan man göra sig någorlunda förstådd.

Gå över vägen som om det inte finns en morgondag – bestämda steg är det enda sättet att komma över vägen som är fylld av autos, mopeder och läskigt stora bussar. Johanna är en naturbegåvning på att korsa hektiska vägar medan Fanny i tvekande stunder fått hjälp över av självutnämnda trafikpoliser.

Ta med kackerlackssprej ÖVERALLT – räddaren i nöden när inkräktande insekter inte vet skillnaden på mitt och ditt.

Ta tacksamt emot den indiska gästfriheten och hjälpsamheten – varma välkomnanden, erbjudanden om mat och Chai, och tydliga markeringar att vi ska stå i skuggan eller under en fläkt är bara några exempel på den gästfrihet indier bjuder på. För att tydligt exemplifiera indiers hjälpsamhet tar vi med oss ett qoute från vår senaste resa med nattåg: ”your problems are our problems. We might be from different countries, but we are all humans.” Detta uttrycktes efter att Fanny skurit upp fingret och sex män som vi delade vagn med, två konduktörer och tre sjukvårdare omhändertog henne i bästa möjliga mån som gick när tåget susade fram i nattens mörker.

Lita på de kvinnliga böndernas expertis när det kommer till hälsa och nutrition – bönderna som vi besöker fokuserar på att kultivera hirs, eller engelskans millets, som har både positiva ekologiska-och hälsoeffekter. Exempelvis utlovades det en trevlig ”cleanse” när vi bjöds på grå milletsoppa (inte att förväxlas med ragi), löftet hölls om man säger så!

Don’ts:

Lämna inte mat kvar på tallriken om du inte vill mötas av oroande blickar – vi har förstått att mat är ett av deras kärleksspråk vilket lämnar en med allt annat än kurrande magar. Att lämna mat ger dock upphov till oroande blickar, men ibland har vi inget annat val när riset nästan sprutar ut genom öronen.

På tal om mat, att äta med bestick är inte det vanliga – vi fick förklarat för oss att ”finger food is the best food” som är indiernas motto när ett mål serveras. Fanny är nästan inbiten i ätandet med handen (endast höger hand används vid mat) medan en bakterierädd Johanna är tacksam att en sked nu självmant läggs fram vid hennes tallrik.

Var försenad till allt, men Gud nåde dig om du är försenad till tåget – Som välbekant går möten, bussar och planerade måltider i linje med vad som många beskriver som ”indian time”. Detta är något som den gemene svensken måste anpassa sig till och finna charmen i. Vad som slagit oss efter att ha åkt mycket tåg är att på tågperrongen ska man vara MINST en timma innan avfärd. Vi har ännu inte förstått varför allt förutom tåg följer den klassiska ”indian time”, det återstår för oss att gräva i resterande tre månader!

Då vårt resande inom Tamil Nadu fortsätter kommer fler upplevelser säkerligen se till att vår lista utökas framöver. Vi har ju faktiskt 100 000 medlemmar i nätverket att influeras av och kanske sitter även någon på expertkunskapen om varför man ska vara i god tid till tågen!

*Bildtext: Bergslandskap som dimman drar in över i Vasudevanallur*

Allt gott,

Fanny och Johanna

Evidence, Uncategorized

22 oktober, 202222 oktober, 2022av andreastaalbergLämna en kommentar

LIVET I EN BY MED ÖVER EN MILJON INVÅNARE

Tiden flyger iväg och en månad har redan passerat sedan jag och min praktikantkollega Felicia kom till Madurai, en plats som vi närmast skulle kalla en storstad med sina en och en halv miljon invånare, men som i indiska mått endast klassas som en stor by. Som väntat kännetecknas livet i vår ”by” av många intryck i form av ljud och rörelse, och tacksamheten till vårt boende bortom de livliga gatorna växter sig allt starkare för varje dag. Mycket tid spenderas på vår terrass där varken den indiska trafiken, gatuförsäljare eller solens varma strålar kan komma åt oss. Där samlar vi krafter inför den stundande dagen på kontoret eller njuter av ledighet i lugn och ro, eller ja, i alla fall tills dess att sopbilen, glassbilen eller någon annan försäljare åker förbi på gatan med högtalarna på högsta volym, för då är stillheten plötsligt som bortblåst.

*Färgglada scener och växtlighet skymtar bakom gallret på vår mysiga terass*.

Med hjälp av Svalornas partnerorganisation Evidence har vi fått en allt större inblick i problematiken som stavas KASTDISKRIMINERING och som ständigt kretsar i samhället. Det är något som vi ”turister” inte kan se med blotta ögat, men som finns där, djupt rotade i både historiska och samtida strukturer. Berättelser om Daliter som diskrimineras för sin kasttillhörighet, utestängs från viktiga samhällsfunktioner och nekas uppfyllandet av sina mänskliga rättigheter, har plötsligt blivit en del av vår vardag. Människor i alla åldrar berövas den fundamentala rätten att leva som ett resultat av de hedersmord och andra grymheter som återkommande präglar Daliternas vardag. Nu blir allt så påtagligt och det är värdefull erfarenhet som inhämtas från den svåra men sanna verkligheten.

Evidence arbetar med juridiskt stöd till daliter som fallit offer för våld och diskriminering och bedriver påverkansarbete gentemot media och andra samhällsaktörer för att uppmärksamma kastdiskriminering och hedervåld. Med tanke på de frågor som Evidence hanterar har våra möjligheter till lokala fältbesök varit begränsad men den här veckan fick vi möjlighet att besöka en Dalit-koloni strax utanför Madurai. Där genomförde Evidence medarbetare tillsammans med en grupp lokalbor en pilotstudie för ett nytt arbetssätt för att identifiera ojämlikheter, där de kartlade olika gruppers tillgänglighet till olika samhällsfunktioner och eventuell diskriminering som förekommer i området. En intressant dag som gav oss en inblick i bybornas vardag och de utmaningar de möter.

*En färgstark kvinna som deltog i pilotstudien och i bakgrunden syns övriga deltagare.*

*Dagen avslutades med en rundtur i Dalit-kolonin.*

En helg fick vi också chansen att omge oss av färgglada och livskraftiga kvinnor med en vilja att förändra livet för utsatta medmänniskor. De deltog alla i Evidence Capacity Building Program, där de tillsammans fick lära sig mer om, och diskutera, mänskliga rättigheter utifrån deras egna sammanhang och förutsättningar- som både kvinna och Dalit. Evidence arbete i kombination med dessa kvinnors vilja att förändra ingav hopp inför framtiden. De företräder de goda krafterna som kämpar för rättvisa i dagens Tamil Nadu och som strävar efter mänskliga rättigheter- för alla. Vi hoppas på fler sådana möten under vår vistelse här, och vem vet, kanske får ni höra mer om det en annan gång.

*Under Evidence Capacity Building Program fick kvinnorna bland annat delta i en övning där de diskuterade mänskliga rättigheter utifrån olika påståenden*.

Soliga hälsningar!

/Andrea

OKKUTA, KARNATAKA

Äntligen tillbaka i Indien!

19 oktober, 202227 oktober, 2022av Josefine Nilsson1 kommentar

Har nu varit på landsbygden i Kolardistriktet i södra Indien med Svalornas partner Okkuta i drygt en månad. Trodde aldrig att jag skulle lära mig att uttala namnet på byn som jag och min praktikantkollega Amanda bor i (Kappalamadagu) men tog bara någon dag tills det satt som sten. Att spendera de flesta dagarna i fält betyder mycket resande med opålitlig lokaltrafik, många möten med kvinnor i Svalornas projektbyar som Okkuta arbetar i och en hel del skratt när en försöker använda handgester eller knaggliga försök att göra sig förstådd på ett av de lokala språken Kannada.

Skylten som visar infarten till Okkutas huvudkontor

Något som jag lämnat bakom mig sedan tidigare gånger i Indien är rädslan att ‘göra bort mig’, vara till besvär eller ta plats. I Indien gäller det att prova sig fram vad som funkar bäst i olika situationer. När en beställer mat på lokala restauranger eller apotek går den som viftar mest med pengarna före. Här kommer ingen tacka en för att snällt vänta på sin tur. Det är viktigt att vinka till sig auton/bussen när vi försöker få tag i lokaltransport till staden Mulbagal där våra resor ut till fältbesök i byar börjar – annars riskerar den att åka förbi. Och äta görs utan bestick med höger hand (vilket jag lärt mig sedan tidigare som vänsterhänt).

Fältbesök för att ta del av hur en av Svalornas projektbyar fått arbetstillfällen genom *MGNREGA* med hjälp av Okkuta

Okkutas arbete för kvinnors rättigheter och möjligheter på indiska landsbygden och livet i byarna vi besöker skiljer sig markant från storstaden. Det är som natt och dag. I vissa byar går bussen bara någon gång per dag, och såklart inte enligt någon tidtabell. De flesta vi träffar är bönder med eget land eller dagsarbetare hos andra och lever i större familjer över generationer där kvinnan oftast flyttar in hos mannen. På kvällarna när det är mörkt stannar vi praktikanter gladeligen inne efter en lång dag i fält. Det finns inga restauranger eller butiker i närheten och de som bor i vår by är fantastiska men pratar inte engelska.

Community Development Committee (CDC) möte

Bangalore, där jag bott och studerat tidigare, har fler invånare än hela Sverige. Staden är alltid vaken, pulserande av liv med sina lyxiga restauranger, mikrobryggerier, stora shoppingcenter, nöjesutbud och allt en kan tänka sig tillgängligt precis utanför dörren. Många med högre utbildning från hela Indien flyttar till Bangalore för IT-jobb i Indiens ‘Silicon Valley’. Livet och livsstilen ser VÄLDIGT annorlunda ut om en jämför Bangalore med där jag bor nu.

Kampen för jämställdhet kan skilja sig mellan stad och land på grund av dess olika realiteter. De kvinnor vi pratar med på landsbygden berättar ofta om vikten av att få sin röst hörd i familjen, egenmakt och betydelsen av kunskap om sina rättigheter. Ser väldigt mycket fram emot att fortsätta ta del av hur Svalornas viktiga arbete gör skillnad på riktigt via eldsjälar och gräsrotsorganisationer med stor lokal närvaro såsom Okkuta.

/ Josefine

DDS, Uncategorized

Ett indiskt dygn, längre än 24 timmar?

10 oktober, 202211 oktober, 2022av Evelina T1 kommentar

Lite över en vecka har nu förflutit sedan vi kom fram till Pastapur och startade vår praktik hos Deccan Development Society. Vi har här flyttat in i organisationens guest house, ett litet hus med tillhörande trädgård, en terrass, apor på taket och glada grannfamiljer i husen bredvid. Tyvärr delar vi bostad med en råtta som verkar ha gjort sig rejält hemmastad i köket… Vi har gjort några försök att bli av med denna huskamrat, men tyvärr utan större framsteg.

Dagarna som gått har innhållit ett så varierat utbud av händelser, människor, känslor och platser, att tiden börjat kännas en aningen diffus. Något man tror skedde förra veckan kan i själva verket ha ägt rum samma morgon, men sedan dess har så mycket nya intryck kommit farande att det inte känns rimligt att allt fått plats på ett dygns timmar. Alla variationer under dagarna målar verkligen upp Indien som ett kontrasternas land, där vi ena stunden äter frukost ute i strålande sol för att några timmar senare ta skydd undan hällregn och blixtar som lyser upp hela himlen.

En frukost i solen framför vårt hus

Några timmar senare, hällregn under ett fältbesök.

Att försöka ge en samlad beskrivning av vad den första tiden som praktikant egentligen inneburit känns därav något ogripbart då dagarna ter sig så olika, och i sig fylls med så många olika aktiviteter! Ena stunden kan vi vara ute i fält på besök hos någon av DDS bönder, och i nästa stund sitter vi intryckta i en möteslokal på DDS kontor med byns alla kvinnor för att vara med på ett möte där det enbart talas Telugu, ett språk vi inte har en chans att hänga med i. Fältbesköken och personerna vi träffar under mötena är i sig själva också en källa till en mängd intryck och kontraster. I fälten odlas exempelvis ca 23 olika grödor, alla med olika utsende, höjder och användingsområden, detta för att bevara biodiversiteten och kvalitén på jorden. I möteslokalerna träffar vi också en stor variation av människor, allt från äldre bönder till barn som följt med sina föräldrar, forskare, psykologer och poliser som alla bidrar på olika vis till organisationens arbete.

Fältbesök under en förmiddag på en av DDS odlingar

Ett eftermiddagsmöte på DDS kontor

Innan vi åkte på praktiken förstod vi att DDS arbetade med olika medel för att stärka kvinnor och marginaliserade personers rätt till matsuveränitet och att bevara ett hållbart jordbruk, men väl här har det verkligen gått upp för oss att detta arbete drivs på otroligt många och på kreativa sätt. Bara att deras arbetsmetoder och möten inte är formade efter texter och anteckningar utan drivs främst genom visuella metoder och tillvägagångsätt. Detta för att ge möjlighet till de som inte själva kan skriva eller läsa att göra sin röst hörd och kunna delta, är bara en av många saker som redan hunnit göra intryck och inspirerat oss!

Att inte mer tid har gått sedan vi anlände till Pastapur känns stundtals orimligt, då så mycket redan har hunnit hända. Samtidigt känns det som att vi bara hunnit få kortare inblickar i allt DDS arbetar med, och vad tiden här kan komma att innebära. Vi ser därav förväntansfullt fram emot vad kommande månader kan tänkas föra med sig!

Hejdå från oss på DDS för denna gången 😊

// Evelina och Josephine

Keystone, Kotagiri

Kakofoni i Kotagiri

6 oktober, 2022av Theodor StensöLämna en kommentar

Nu har snart två veckor gått sen vi steg av vårt plan i Bangalore, och alla praktikanter är äntligen på plats! Medan det finns otroligt mycket att skriva om så måste vi ändå begränsa oss lite, så vi har valt att fokusera på en aspekt som ofta glöms bort, ljudet. Indien är ett otroligt mångfacetterat land, men medan färgerna, smakerna och kulturen alla är väldigt annorlunda från hemma så är det ändå just ljuden som har varit den största förändringen.

Det första som vi slogs av när vi steg av vårt flygplan var självklart oljudet av intensiv trafik. Även om Indiens trafik är något ökänd var nog ingen av oss helt förberedda på HUR kaotiskt det skulle bli. En ridå av tutande fick alla andra intryck att blekna. Medan det först var en frustration som orsakade huvudvärk mer än något annats så lärde vi oss snart att uppskatta det. Bussresan upp i Nilgiribergen innebar många snäva svängar utan mycket utrymme för andra fordon. Där visade tutan upp sitt sanna värde och räddade oss undan mer än en nära-på kollision.

Resan upp i bergen visade inte bara värdet av tutan, utan medförde även nya ljud. Mer än en natt har vi rusat upp ur sängen för att se vad det är för nytt djur som befinner sig utanför huset, även om det på grund av mörkret alltid slutar i gissningar. Men det kanske mest slående av de nya ljuden är cikadorna. Mellan klockan sex och halv sju varje kväll serenerar de dem av oss som fortfarande är kvar på kontoret. Även om det är vackert så är det ingen avslappnad serenad, utan det sker med sådan intensitet att alla konversationer kollegor emellan blir helt omöjliga.

Men det mest påträffande ljudet är inte ett skapat av maskiner eller djur, utan av människorna här. Det finns ett otroligt utbrett intresse för musik, och Keystone Foundation jobbar aktivt med att bistå samhällen i att bevara traditionell musik som håller på att glömmas bort. Vår andra dag (Covid-karantän borträknat) i Kotagiri bestod bland annat av en musikalisk pjäs framförd vid busshållplatsen av Keystone för att berätta historien om skogens relation till människan (tror vi, pjäsen var dock på Tamil). Vi har även fått se Keystones arbete up close vid projektet People and Nature Collective, där de bl.a. återskapar traditionella instrument, och vi fick själva testa på deras ganska stora samling av hemmagjorda traditionella instrument, med blandad framgång.

Det absolut mest minnesvärda var dock en onsdagskväll med Sound Healing. Klockan 17.30 avslutades dagen på Keystone och just denna onsdag hade en medarbetare (Abhisek) bjudit in hela kontoret efteråt till samlingssalen. Där hade han lagt fram en samling instrument, och gjort iordning kuddar och blommor till alla deltagare. Därefter fick vi stänga ögonen medan Abhisek använde instrumenten för att skapa ett ljudbad i terapeftiskt syfte. Det faktum att många av instrument är inspirerade av och efterliknar det djurliv som finns här fick stunden att kännas mer som en meditation i djungeln än att sitta i en mötessal. Det talas ofta om hur beroende vi är av skogen, men sällan lyckas konsten åsamka den känslan så starkt som just där just då. Efter sessionens slut möttes alla på kontoret utanför och diskuterade upplevelsen och de känslor som dykt upp.

Det har varit många intryck dessa första två veckor undrar hur många fler det hinner bli de återstående fyra månaderna. Det är en ganska stor omställning, allt ifrån att duscha med hink, att varannan måltid är stekt bröd eller den totala bristen på personligt utrymme. Men det känns skönt att veta att vi nu redan har börjat acklimatiseras. Nu återstår att se vad nästa stora kulturkrock blir!

Hälsningar från Theodor, Elin och Annika

Uncategorized

Praktikantgänget 2022 – nu kör vi!

21 september, 20223 oktober, 2022av Svalorna1 kommentar

Efter två år av pandemi har äntligen nästa gäng praktikanter åkt iväg till Svalornas partner- och samarbetsorganisationer! Vi är i år tretton praktikanter som under fyra månader ska åka till sex olika organisationer i södra Indien, för att lära oss mer om hur de jobbar för kvinnors och marginaliserade gruppers rättigheter, matsuveränitet, miljö- och klimatarbete, och mycket mer. Det är första gången ett gäng Svalepraktikanter åker till så många organisationer, vilket ska bli mycket spännande!

Inför avresa samlades vi upp i Lund för att under tre dagar förbereda oss på det stundande äventyret. Vi som är iväg är:

Josephine Mehta & Evelina Tarvainen till Deccan Development Society (DDS)

Andrea Stålberg & Felicia Gustafsson till Evidence

Theodor Stensö, Annika Toll & Elin Westerling till Keystone Foundation

Markus Lewin & Jad Abdul Hak till Kudumbam

Amanda Ömar & Josefine Nilsson till Grameena Mahila Okkuta

Fanny Andersson & Johanna Plöen till Women’s Collective

Häng med på vår resa, här och på Instagram!

OKKUTA, KARNATAKA

Feminism, kulturkrockar och masala dosa

11 mars, 2020av emylynchLämna en kommentar

Så har fyra månader på den sydindiska landsbygden nått sitt slut. Vi lämnar kaotiska gator, palmer och apor, den fantastiska masala dosan, och självklart underbara människor som vi lärt känna under vår tid i Indien. Praktiken hos Okkuta har verkligen varit en fantastisk upplevelse och gett oss många nya kunskaper, både om deras arbete för kvinnors rättigheter, men också om hur det är att leva i Indien. Det är svårt att beskriva allt vi upplevt, men det är något vi kommer ta med oss hela livet. Vi har sagt många farväl, men indierna säger inte farväl som ett definitivt avslut, utan ett tillfälligt avsked där parterna någon gång kommer ses igen.

Vår kära familj vi bodde hos i Sonnavadi

Vårt arbete har varit mycket socialt och vi har tillbringat majoriteten av veckans dagar i fält där vi har pratat med och intervjuat människor om allt möjligt och lärt oss mycket om deras kontext och livssituation. Att sitta hemma hos någon med en kopp te och höra deras livshistoria och skapa sociala band har varit en viktig del av vårt arbete. Mycket av det vi får höra är frustrerande, men ibland också hoppfullt och inspirerande. Indien är väldigt kollektivistiskt och det finns ofta en omsorg för andra i ens omgivning som vi i Sverige verkligen skulle kunna ta efter.

Att vara två praktikanter innebär att utveckla en otroligt tillit för en enda person som är den som befinner sig i samma sits och kan vara en stöttepelare när det känns svårt, men också den en delar all glädje med. Vi har mött utmaningar med att bo på landsbygden med begränsat utbud av mat, att laga all mat på en kokplatta på ett rangligt bord, dagliga strömavbrott, att vänta på bussen i gassande sol för att nämna några. Vi har också blivit hembjudna till folk i vår by för en kopp te och ett samtal (även om vi inte kan samma språk), vi har mötts med en otrolig värme och gästvänlighet, och vi har haft otroligt många skratt. Att bo tillsammans och spendera varje vaken sekund med en ny människa har varit otroligt roligt, och vi har lärt oss mycket om varandra, men också kunnat lära oss mycket om oss själva genom den andra personen.

För att återkoppla till vårt första blogginlägg i början av praktiken, vi har åkt i en auto med 17 personer, kakmängden på en dag slutade säkerligen i dubbla siffror, och varför hönan bodde på toaletten i Mannenahalli vet vi fortfarande inte. India time är fortfarande ett fenomen vi inte är fullärda i, och kommer nog aldrig riktigt vänja oss vid. När fem minuter blir två timmar gäller det helt enkelt bara att gilla läget och hitta på något under tiden. Ända ganska nyttigt för oss svenskar som verkligen låter vårt samhälle styras av att hålla tider.

Vill du få erfarenhet av utvecklingssamarbete i Indien och få uppleva den indiska vardagen? Ansökan till Svalornas utlandspraktik är öppen till 12 april, sök!
Läs mer här: https://svalorna.org/engagera-dig/praktikantprogrammet/sok-utlandspraktik/

På återseende!
/Emy och Linda

Keystone, Kotagiri

121 dagar senare, en herrans massa erfarenheter rikare!

25 februari, 2020av linnealundeborg1 kommentar

Idag är det sista dagen av vår praktik på Keystone Foundation och Last Forest i Nilgiribergen. Tiden har verkligen flugit iväg! Att beskriva våra fyra månader här uppe i bergen kräver många adjektiv. Det har varit utmanande, främmande och bitvis frustrerande. Samtidigt lärorikt, fantastiskt roligt och utvecklande på flera plan. Rollen som praktikant på en organisation i en helt ny kontext har genererat många reflektioner. Därtill har vår skandinaviska punktlighetsfixering har fått utstå en rad prövningar. Att saker inte inträffat som avtalat eller i den takt som planerats har minst sagt vässat vår flexibilitet och stresstålighet. Som när man efter en månad utan sim-kort känner sig lätt desorienterad, eller när man ställt in sina planer tre kvällar i rad i hopp om att leveransen av gas äntligen ska komma. Då har det varit tacksamt att tackla de mindre bekymren tillsammans alla fyra! Tacksamt, är också, att dessa stunder är lätta att skratta bort med en handviftning i efterhand.

Något som verkligen har varit givande för oss har varit att arbeta i en mångkulturell kontext. Våra kollegor på Keystone och Last Forest Enterprise är en mycket blandad grupp människor med olika bakgrund och religioner – dessutom från spridda platser runtom i Indien. På organisationen talas olika språk såsom tamil, malayalam, engelska, kannada, franska och hindi. Blandningen har lett till många spännande diskussioner och gjort att vi fått lära känna delar av Indien som vi inte själva kunnat besöka. Något som helt klart utvidgat vår tidigare ganska homogena bild av landet!

Andra givande delar med praktiken har varit att vi fått arbeta nära målgruppen och fått se resultaten av Keystones arbete. Vi har fått träffa människor som projekten syftar till och fått ta del av utvecklingsarbetet underifrån. Därtill har vi fått träffa massa inspirerande, starka, coola personer som inte viker sig trots alla motgångar de har mötts av. Vi skulle kunna hålla på i evigheter, men för att bespara er en roman, kommer här nio bilder som får summera vår tid i Kotagiri!

Oanade tillställningar! Här blev vi, tillsammans med vår tyska volontärkollega Alrik, bjudna till vår kollega Pravins systers bröllop. Till bröllopet hade hela tusen gäster bjudits in som kom och gick under dagen för att äta god mat och gratulera bröllopsparet. De själva spenderade festligheterna med att motta lyckönskningar och presenter på scen till tonerna av bland annat “Dancing Queen” med ABBA. En salig mix!

Vår nyfunna kärlek: Ghee Dosa! Dosa är en slags fermenterad, krispig pannkaka som är mycket populär i södra Indien och kan avnjutas både till frukost, lunch och middag. Både på fest och till vardags! Dosa serveras med kokoschutney och sambar – en typ av gryta gjord på röda linser och grönsaker.

Det sociala. Efter jobbet och på rasterna har vi roat oss med att spela fotboll och pingis med våra kollegor. Vi har även blivit bjudna på trevliga middagar och annat häng efter kontorstid.

Utflykter! På helgerna har vi passat på att upptäcka utbudet av närliggande attraktioner och naturliv. På järnvägsspåret Nilgiri Mountain Railway går sedan år 1899 ett tåg mellan Mettupalayam och Ooty som år 2005 blev klassat som ett av UNESCO:s världsarv. Vi fick möjlighet att åka detta tåg med kollegor (Nandan våran handledare på bild), med en helt fantastisk utsikt över bergen!

Fina möten med personer från de urfolksgrupper som Keystone arbetar med. För ett par helger sedan besökte vi byn Bikkapathy Toda mund som ligger cirka en timme från Kotagiri högt uppe i bergen. Under dagen fick vi en rundtur i området med helt magiska utsikter och härliga skogsvandringar. Här fick vi också testa på cricket, något som visade sig vara svårare än vad vi trott!

Höjder. Toppar. Dalar. Som här, när vi besökte den populära utsiktsplatsen Kodanad!

Mitt i naturen! I Nilgiribergen finns en mycket unik variation av fåglar, något som många på Keystone är intresserade av och det anordnas fågelskådnings promenader runt kontorsområdet titt som tätt. En eftermiddag i februari tog Olivia tillfället i akt och följde med!

Förutom att vi under praktiken fått ta del av och bidra till det spännande arbete som Keystone och Last Forest gör har vi även njutit av en härlig julledighet som vi spenderade tillsammans med andra Svalepraktikanter i Kerala, Goa och Mumbai. Här fick vi möjlighet att upptäcka andra delar av Indien, som på många sätt skiljde sig mycket åt från vår lilla stad uppe i bergen.

I vått och torrt! I kallt och grått. I soligt och flott. I alla situationer, kort sagt. Vi har på sin höjd spenderat några timmar ifrån varandra (t.om. delat säng under praktiken!) och därför gemensamt delat alla vardagens moment. Det kommer minst sagt att bli tomt att komma hem!

Idag, fettisdagen till ära bakade vi semlor till våra kollegor, det blev minst sagt en succé då dem snabbt försvann. Ett fint avslut på en fantastisk praktik!

/ Anna, Hanna, Linnéa och Olivia