Personerna bakom Keystone

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej!

Förra året fyllde Keystone 25 år och jag förundras varje dag över att de tre grundarna med en enkel vision kunde bygga upp denna viktiga organisation. Idén är enkel, på Keystone finns en plats för alla. Personalen består av personer från Nilgiris ursprungsbefolkning, lokala personer från området och folk som kommit från stadsmiljöer för komma bort från deras tidigare stressiga tillvaro. På kontoret finns även de som jobbat i 20 år, blandat med personer som nyss börjat arbeta där. Tillsammans jobbar alla dessa människor mot ett gemensamt mål. Eftersom organisationen är så stor sammanflätas deras arbeten och de tar ofta hjälp av varandra.

IMG_3745.JPG

Utsikt över Kotagiri 

Det är aldrig en lugn stund på campus. Hela tiden kommer studenter, experter inom olika områden, akademiker och många fler på besök. Senast förra veckan var två italienare på besök i Kotagiri för att studera hur Keystones systerorganisationer processar sitt kaffe. Jag upplever mer och mer att vi praktikanter har blivit en naturlig del av tillhörigheten på Keystone. Detta har bidragit till en spännande vardag. Framförallt har det för mig blivit ett utbyte i kunskaper om musik, kultur och politik.

Jag som Liverpool-fan, har hittat likasinnade att diskutera och titta på fotboll med, när Premier League inte spelas för sent på kvällen (även om det ibland blir nagelbitande derbyn då någon får gå hem lite surare. Det gäller att vara högljudd och uttrycksfull i sina målgester.) Med våra grannar från Delhi diskuterar jag ofta skillnaderna mellan norra och södra Indien. Även kontrasterna med att bo i en storstad kontra småstaden Kotagiri i bergen, är ett ämne som kommer upp då och då.

messi

Många tycker om fotboll på Keystone 

Det blir heller aldrig en tråkig stund när jag får chansen att åka runt med en Keystoneräven Miller till olika Green shops. Han har arbetat på organisationen i 20 år. Millers passion är att dansa och för den som vill ha en lyckad fest går det att boka honom på framtida fester och bröllop eftersom hans dans ”Brings the party”.

miller

Miller (dansaren) och Madhu under en fotografering för Last Forest. 

Det har även varit intressant att på nära håll få se hur kollegorna arbetar när vi är ute i fält. Invånarna i byarna har ett stort förtroende för Keystone och dess medarbetare. De starka relationerna dem emellan betyder mycket för kontakten.

fält

Selvi från Keystone pratar med amerikanska studenter och boende i byn Bangalapadigai

.Kollegorna kan vara ärliga i sin kommunikation, skratta åt oss när vi försöker prata tamil och när vi försöker äta ris med händerna. Men grunden i Keystone är respektfull. Därför finns det plats för olika religioner, bakgrunder, kulturer – och olika sätt att äta ris. Till helgen planerar Aviva och Felix en schlagerkväll, det återstår att se om vi introducerar några av våra kollegor till denna svenska tradition… Oavsett vad utfallet blir är jag glad över att det kommer nya praktikanter som ska få chansen att lära känna alla dessa människor. Samt att de ska få uppleva Keystone, precis som vi har fått göra.

På återseende!

Stina 

Lämna en kommentar

Under Keystone, Stina Wennö

Mitt i naturen

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Tjena!

Dagarna går fort här i Indien. Januari börjar lida mot sitt slut, vi har befunnit oss på respektive partnerorganisation i 100 dagar och har snart endast en månad kvar tills vi lämnar landet. Vart försvann all tid? Om jag ändå det visste.

Trots att jag haft gott om tid att bli riktigt bekväm i min tillvaro uppe i Nilgiribergen slutar jag inte förundras och glädjas över naturen som bergen visar upp. Sedan vi kom tillbaka från jul- och nyårsresan har solen dessutom visat sig varje dag över bergen. Bara en sådan sak. Decemberregnet och kylan är ett minne blott. I regnets frånvaro får en passa på att uppleva mer av de fantastiska omgivningarna i bergen. Varje dag blir verkligen ett äventyr med vackra fåglar, gaurer, apor och en och annan galen hund. Att Nilgiribergen är en av världens mest artrika platser märks och syns tydligt.

 

 

                  Rödörad bulbyl                                               Gaur (indisk bison)

Det märks och syns också tydligt att alla de anställda på Keystone Foundation värnar om naturen och dess resurser. Inte minst när en diskar tallriken efter lunch och får onda blickar när vattnet rinner lite för länge. Kunskapen om naturen är enorm innanför organisationens väggar och intresset smittar av sig. Jag har verkligen fått upp ögonen för naturen på ett helt annat sätt än tidigare. I Stockholm tänker jag alldeles för sällan på skogens situation och glömmer allt för ofta bort att uppskatta träd, blommor och andra växter i min omgivning. Här befinner jag mig på en plats där jag hela tiden ser och får höra om hur naturen förbises av regeringen, företag och rika storstadsbor. Det skapar en vilja att värna om djuren och växterna omkring mig mer samtidigt som jag känner en hopplöshet. Vad kan egentligen lilla jag göra? Klimatförändringarna är som bekant ett faktum. Även om vi stoppade alla utsläpp av växthusgaser idag kan vi inte hindra att medeltemperaturen i världen ökar med 1,5-2 grader.

 

 

Utsikt jag aldrig tröttnar på (Stina och Aviva alltså!)

Syftet med detta blogginlägg är dock inte att klandra de oerhört många som gör oerhört lite för att lindra klimatförändringarna. Jag är själv en av dem som skulle kunna göra mer. Jag vill istället återgå till att tala om Nilgiribergen och min nyfunna kärlek till naturen. En kärlek som framför allt kommit att rikta sig mot träd. Med skogar runtomkring en finns chansen att se träd utan dess like. Jag talar om stora träd som vuxit i flera hundra år, krokiga träd som tycks växa sidledes snarare än uppåt och små träd som drömmer om att en dag nå samma höjd som sina kompisar. Träd är min nya grej helt enkelt. De är otroligt ståtliga och att vara omgiven av dem och all annan natur gör mig lugn på ett helt annat sätt än jag någonsin upplevt i Sverige.

 

 

Ett träd jag föll för under en långpromenad med Selvi, Aviva & Stina

Om 38 dagar lämnar jag Nilgiribergen och Indien för att återgå till ett liv bland betong och avgaser. Lugnet kommer bytas ut till storm och vem vet hur det kommer påverka en? Kanske kommer fyra månader på den indiska landsbygden innebära att jag inte längre trivs i en storstad överhuvudtaget. Jag som alltid varit en riktig storstadsråtta.

Även om jag snabbt anpassar mig till det svenska storstadslivet igen hoppas jag att jag kan minnas denna känslan och beakta den i mina vardagsval framöver. Nyårslöften må vara klyschiga och aningen omoderna, men jag skulle ändå vilja lova mig själv att aldrig ta naturen för givet igen.

Vi hörs!

Felix Berger

Lämna en kommentar

Under Felix Berger, Keystone

Tre dagar i Puducherry

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Hej!

När vi skriver det här har vi precis kommit hem till Madurai efter att ha spenderat tre dagar i och omkring Puducherry, ett unionsterritorium i norra Tamil Nadu. Evidences kontor ligger i Madurai men de är egentligen verksamma över hela delstaten, inklusive Puducherry, så en hel del resor ingår i arbetet.

Vi lämnade Madurai på torsdagsförmiddagen i en hyrbil tillsammans med Evidences grundare Kathir och ytterligare tre kollegor.

img_937179de7f1a-5a05-4787-bea1-507c566f5a16Lunch under ett träd vid vägkanten (ursäkta bildkvalitén…)

Vårt första stopp var en prisceremoni i en by utanför Puducherry. Kathir skulle tala och ta emot pris för sitt arbete för daliters rättigheter. Kvällen inleddes med en hyllning till Dr B.R Ambedkar. Ambedkar var en av medförfattarna till Indiens konstitution som skrevs efter självständigheten och var den som låg bakom att kvoteringssystemen för marginaliserade grupper skrevs in i lagen. Han stod upp för daliters rättigheter och var själv dalit, vilket har gjort honom till en förebild för många. I flera områden där daliter bor har man rest en staty till hans ära, och så även här. Många ser Ambedkar som sin landsfader i stället för Gandhi, som man anser svek daliterna och inte kämpade tillräckligt mycket för dem. I stället var det Ambedkar som förespråkade en politik som kunde lyfta daliternas samhällsstatus och levnadsstandard på riktigt.

img_7613img_7629img_7631

På fredagen hade vi inga jobbplaner så vi passade på att besöka Auroville. En stad som byggdes på 60-talet i syfte att ”förena människor från hela världen i fred och harmoni”. Där bor ungefär 2 000 människor från 49 länder, i huvudsak Indien och Europa. De följer grundaren Mirra Alfassas (aka ”the Mother”) och den ”spirituella visionären” Sri Aurobindos livsfilosofi. Huvudattraktionen för turister som besöker Auroville är Matramandin, en solrund byggnad dit invånarna går för att ”söka koncentration”. Som utomstående får man inte gå in i Matramandin eller parken som omgärdar den men man får titta på den från avstånd, så det gjorde även vi.

jstqsbhws8ezfijzppfbdq_thumb_3035img_7645img_7660

Efter besöket till Auroville tog vi en tur till stranden, som tyvärr var lika nedskräpad som många andra stränder i Indien men rätt så trevlig ändå. Vi passade på att andas in den friska havsluften och doppa tårna i det varma vattnet innan vi åkte vidare till Puducherry stad som är en populär destination bland såväl indiska som utländska turister. Puducherry brukade vara en fransk besittning och arkitekturen går i typisk fransk kolonialstil. Flera gator har därför franska namn och staden är fortfarande uppdelad i ”White Town” (som var den franska delen) och ”Black Town” (som var den indiska delen). 

img_7671img_7684

Vi spenderade natten hemma hos Kathirs föräldrar och på lördagen var det dags för en utbildning som Evidence skulle hålla i. Utbildningen handlade om SC/ST Prevention of Atrocities Act, lagen som ska skydda daliter och urfolk i Indien från diskriminering och våldsbrott. Lagen innebär bland annat att kastrelaterade brott mot daliter ska straffas hårdare. Den tar upp brott som att neka daliter inträde till tempel, att tvinga daliter äta avföring som straff och att ta ifrån dem deras land. Dagen inleddes med en tyst minut för två dalitmän som mördats på just den här dagen några år tidigare, och lokalen pryddes av bilder på Dr Ambedkar.

img_7693img_7704Kathir

Efter eventet stannade till hemma hos Kathirs föräldrar och fick i oss varsin portion Pongal (söt risggrynsröt med kardemumma, russin och nötter) innan vi begav oss iväg hemåt igen.

/Lovisa & Miriam

Lämna en kommentar

Under Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker, Miriam Siemsen Rundberg

Marknad för skadade varor

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Hej och gott nytt år!

Nu är vi tillbaka uppe i bergen efter semestern och börjar komma in i vardagslivet igen. För mig personligen kändes den första veckan väldigt lång och enformig. Dels eftersom vi arbetade mot en stor deadline för Svalornas tematidning Perspektiv, men också eftersom jag under semester vant mig vid ett lite mer aktivt och varierat liv. Därför passade det mig utmärkt när en kollega bjöd med oss på en söndagsmarknad i grannstaden Coonoor.

Marknaden heter 8th Market och hålls den första söndagen efter den 8:e varje månad bredvid stadens tågstation. Detta med hänsyn till att fabriksarbetare här får sin lön den 7:e varje månad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när vi klämde ihop oss i en bil tillsammans med andra shoppingsugna kollegor, men jag hade förstått att samma kollegor gjort riktigt många fynd på marknaden tidigare månader. De visade bilder på hur de stod uppradade med så mycket saker i händerna att de knappt kunde bära dem. Denna månad hade de förberett sig bättre genom att ta med en vandrarryggsäck att fylla.

20190113_111048

Vill man göra riktigt bra fynd ska men helst vara vid marknaden kl 08 när den öppnar!

Väl framme på marknaden förstod jag exakt varför. Det fanns verkligen en massa fina varor till låga priser, om man bara lade lite energi på att gräva i de enorma högarna. Just känslan av att gräva fram ett fynd var något som jag uppskattade. Det var så mycket roligare än att gå in i en butik och direkt få 100 olika typer av prydligt upphängda tröjor inom sitt synfält.

img_2685

Stina med nyinköpt väska och jag funderandes över en tröja (Foto: Felix)

Det som är speciellt med 8th Market är att den främst säljer så kallad överproduktion, provprodukter och smått skadade produkter som inte ‘kan’ säljas. Med skadade menar jag att en liten söm blivit fel, att varan fått en fläck osv. På marknaden säljs allt från stekpannor till kläder, kuddar, täcken och skor. Varorna kommer framförallt från två stora internationella exporthamnar som ligger i städerna Karur och Tirupur i samma delstat, Tamil Nadu. Båda hamnarna är kända för att de exporterar internationella märkesvaror. Exempelvis exporterar de varor för märken som H&M, IKEA, Walmart, Polo Ralph Lauren, FILA, Reebok, och GAP.

Detta fick mig att tänka tillbaka på skandalerna kring H&M år 2017 då det avslöjades att klädföretaget brände upp tonvis med ‘förstörda’ kläder varje år i Sverige. Naturligtvis tycker jag inte att man ska sälja kläder som i Sverige upptäckts vara hälsofarliga, men att globaliseringen lett till ohållbara produktionskedjor där bränning av produkter ofta ses som en billig lösning på olika problem är inte en hemlighet. Amazon avslöjades så sent som förra året bränna helt felfria returnerade varor och bytesvaror i Tyskland eftersom detta var billigare än att skicka tillbaka dem till lager.

20190113_113929

Felix testar ett par märkesskor

20190113_113105

Vill man hitta den sötaste djurkudden så får man gräva lite!

Efter att ha upplevt lösningen med 8th Market hoppas jag nu på en framtid med fler liknande marknader även i Sverige. Det är inte bara ett sätt att ta till vara på varor som annars hade förstörts, det är även ett roligare sätt att shoppa!

Vi hörs snart igen,

Aviva Blomquist

 

 

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Keystone

Fältbesök och långa tågresor

Från DDS i Pastapur, Telangana 

Hej på er och gott nytt år!

Hoppas ni alla haft en härlig julledighet, det har vi! För oss har det inneburit en del resande med diverse bussar och tåg. Just resande var i början av vår tid här i Indien något jag var ganska nervös för, speciellt resande med lokaltrafiken. För mig och Ellen så innebär den här praktiken en del resande då vi hälsar på partnerorganisationer till DDS och MINI över hela landet och även besök till byar runtom Pastapur dit vi kan åka över dagen. Nu såhär några månader och många resor senare är all den oron jag kände från början borta! Det är inte alls otryggt utan är för den mesta tiden ganska mysigt att somna på tåg.

img20181213155708

På besök i byn Khariri i delstaten Gujarat för några veckor sedan. 

(TIPS till er som ska resa med nattåg i Indien i framtiden: försök att få överslafen om ni inte har mycket packning. I mittenslafen kan det lätt bli lite klaustrofobiskt och underslafen kommer folk vilja sitta på innan det är dags att sova. Praktiskt med överslafen är att man också kan sträcka ut benen utan att de är i vägen alltför mycket när folk går förbi.)

Att åka på fältbesök är vi båda överens om är bland det bästa med vår praktik hos DDS. Själva arbetet när vi är i fält innebär att göra intervjuer för artiklar, fotografera och hjälpa vår handledare med anteckningar, men framförallt är vi ju ute i fält för att ta del av organisationens arbete och då blir vi ofta runtvisade bland olika odlingar och får se olika odlingsmetoder. Ibland hinns det inte med att översättas åt oss så då passar vi på att fotografera. Vårt senaste fältbesök var precis innan jul då fick vi ta en 29 timmars tågtur upp till delstaten Gujarat för att besöka MINI nätverkets partnerorganisation Paryavaraniya Vikas Kendra (PVK). Vi tillbringade en hel dag i byn Khirai utanför staden Rajkot där vi fick spendera tid med byborna, blev bjudna på lunch och mängder av té göra intervjuer, fick se hur de gör ekologiska bekämpningsmedel och höra kvinnorna berätta om deras arbete i jordbruket och för jämställdhet. Arbetet är komplext och genomsyrar alla delar i byn. Hur allting hinns med är vi fortfarande förundrade över.

img20181213145342

Såhär kan det se ut under ett besök! Lite fotografering, intervjuer och en get. 

Att vara iväg på fältbesök är dock så mycket mer än själva besöket ute i fält. Allt annat vi får göra runtomkring är minst lika kul! Något som verkligen slagit oss är hur otroligt gästvänliga alla vi möter är både ute i byar och i städer. Vi har ju också då lyxen att få se ställen som vi själva aldrig kommit till annars. Jag är så glad att vi har möjlighet att få åka med på fältbesök, se dessa platser och träffa alla dessa fantastiska människor. Jag hoppas verkligen vi hinner med något mer fältbesök under tiden vi har kvar här i Indien mellan olika festivaler och möten som väntar oss härnäst!

img_7821

Avslutar med en gruppbild från vår dag i Khariri! 

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, MINI, Uncategorized

Jul och religionsreflektioner i 30 grader

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

När jag pratar med familj och vänner hemma i kalla Sverige märks det att julkänslan har infunnit sig. Pepparkakor har bakats, snön fallit, julmusik spelats och julklappar getts bort. Julkänslan här i Indien är inte riktigt lika stark. Jag och Miriam har försökt följa julkalendern och druckit det mest juliga te vi har kunnat hitta (det blev masala chai) men i 30 graders värme är det svårt att finna den där riktigt juliga sinnesstämningen. Vi praktikanter har fått julledigt i två veckor och just nu befinner sig jag och några av de andra praktikanterna i Kerala på semester. Det känns härligt att kunna slappna av, läsa en bok i solen, lämna praktiken en stund och få träffa några av de andra praktikanterna igen.

IMG_7606Vi fick till och med tag på några pepparkakor som vi har mumsat på till julkalendern

Det är lite skönt att det inte riktigt känns som jul för oss här. Det är första gången jag firar jul någon annanstans än hemma, och det är just vid sådana här högtider som hemlängtan riskerar att bli som störst. Det är lätt att sakna familj och vänner när man vet att man går miste om traditioner som man har varit med om i hela sitt liv. Att få distans till julen är nog bra för att inte längta hem alltför mycket. I stället försöker vi fokusera på att njuta av situationen som den är, det fina vädret och det vackra Kerala. Det är första gången under de två månader som vi har varit i Indien som vi faktiskt kan ha på oss shorts och badkläder, och slipper tänka på att dölja axlar, höfter och vader. Även om vi går miste om den svenska julen med allt vad det innebär så slipper vi ju också slask, mörker och kyla. Det kanske är lika bra!

IMG_7612Helt okej decemberväder

Det är väl egentligen bara den typiskt svenska julen som är frånvarande här, för julen firas ändå. Julhandeln är igång, affärerna är pyntade med klara färger och lyktor och vart och vartannat hus pryds av mångfärgade julstjärnor i plast. Som alltid när det kommer till högtider och festivaler i Indien firas det. Högtiderna är många eftersom både hinduism, islam och kristendom är stora religioner här. Även om endast 2,3 % av befolkning är kristna innebär detta totalt 28 miljoner av Indiens 1,3 miljarder invånare. Många av dessa är daliter, tidigare kallade kastlösa. I Tamil Nadu och Kerala är andelen kristna större än i resten av landet, och därför firas julen kanske lite mer just här.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_2f10På caféer, hotell och i affärer finns julgranar och andra dekorationer

I samband med julen har jag börjat reflektera över rollen religion har i det indiska samhället. Indien har förknippats med sin multikulturalism och inkluderande kultur där många religioner kan samsas och ta plats. På senare år har dock den toleranta stämningen förändrats. Som på så många andra platser i världen tar nationalistiska ideologier en stor plats i politiken. Det hindunationalistiska partiet BJP, som kom till makten 2014, har med partiledaren och premiärministern Narendra Modi försökt göra hinduismen mer dominerande (läs mer om BJP och hindunationalismen här). Även om Indiens konstitution fastställer att landet är sekulärt, alla religioner ska behandlas likvärdigt och religionsfrihet råder, har partiet implementerat policies som är baserade på en hinduisk världsbild. Detta diskriminerar icke-hinduer samt skapar polarisering och konflikter. BJP har bland annat försökt införa ett nationellt förbud mot ko-slakt eftersom kon är helig enligt hinduismen. Detta påverkar de minoriteter som muslimer, kristna och hinduer av lågt kast som äter nötkött. Det har hänt att människor som konsumerar nötkött har attackerats och mördats (läs mer om förbudet här). Det är skrämmande att se hur religionen används för att vända människor emot varandra, när tron egentligen borde vara en positiv kraft som för människor samman och skapar förstående och gemenskap.

Diskrimineringen går ännu mer ut över de många daliter som är kristna eller muslimer. Till exempel är det endast hinduiska daliter som får tillgång till de statliga subventioner som daliter har rätt till, och därför går många miste om denna rättighet. Daliter som inte bekänner sig till hinduismen blir dubbelt diskriminerade eftersom de behandlas annorlunda på grund av sin religiösa tillhörighet, men samtidigt inte undkommer kastsystemets förtryck oavsett vilken religion de tillhör.

IMG_7573

Som tur är har Indien ännu inte helt övergått till en politik baserad på hindunationalism, och det finns många motståndare till BJPs ideologi. Trots den hinduinriktade politiken och det varma vädret firas julen här, om än på ett annat sätt än hemma i Sverige. Vi njuter av att få lite semester, och hoppas att julledigheten för alla hemma i Sverige är härlig.

God Jul!

Lovisa

Lämna en kommentar

Under Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker

När julen närmar sig

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Snart åker vi på julledighet och därför bestämde vi oss för att baka lussebullar. På grund av att vi haft sol och 15-18 grader här nästan varje dag har vi inte fått mycket julkänsla. Den gröna naturen är långt ifrån den snö man är van vid i Sverige. Därför tänkte vi att doften av saffran skulle få oss att känna lite julstämning.

Vi berättade för vår handledare att vi funderade på att baka lussebullar. Han tyckte att det var en jättebra idé och föreslog att vi skulle baka på restaurangen vid namn Place to Bee. Place to Bee är en restaurang som startades på initiativ av Keystone för att bland annat främja Slow Food. Slow Food är ett koncept som kommer från Italien som lägger vikt vid att bevara lokala råvaror. Vår handledare föreslog att vi skulle sälja dem till gästerna och även bjuda kontoret. Lite nervösa över att de skulle bli torra tackade vi ändå ja till utmaningen.

IMG_4431

På lördagen åt vi en god frukost hemma hos en kollega och sedan tog vi bussen till Ooty där Place to Bee ligger. Vår handledare hade förberett alla ingredienser som vi skickat till honom dagen innan. Då saffran blev dyrt nu när vårt julbak för fyra personer plötsligt förvandlades till ett helt kontor och en restaurang valde vi istället att baka kanelbullar.

Personalen på restaurangen var jättetrevliga och hjälpsamma, de la fram alla ingredienser och måttade upp allt i skålar åt oss. Vi började med att äta en god lunch på restaurangen som ligger en trappa upp över köket. Eftersom att köket är stängt mellan 15-18.30 passade vi på att låna det för bakning mellan dessa tider. Det var skönt att baka på stora ytor i ett kök som hade allt man kan tänka sig. Några timmar senare var ca 100 bullarna klara. Vi lämnade nästa hälften i köket för försäljning och tog med oss resterande kanelbullar tillbaka till Kotagiri. Vi visste inte om kanelbullarna var tillräckligt goda för att säljas men dagen efter fick dessa bilder nedan skickade till oss av vår handledare.


På kontoret bjöd vi alla och trots att vi själva tyckte att de var lite torra så uppskattas de av personalen och tog slut snabbt. Med tanke på Slow Food och formen på våra kanelbullar så blev vi retade för att de såg ut som sniglar. Slow Food loggan är nämligen formad som en snigel. Trots att det inte blev lussebullar fick vi lite julkänsla av storbak och kaneldoft.

IMG_3620

Vi önskar en god jul och ett gott nytt år från Keystone!

Julia & Stina

Lämna en kommentar

Under Julia Lindahl, Keystone, Stina Wennö