Jag ska bli en jobbig svensk

Så här när det närmar sig slutet på vår vistelse och praktik så går jag igenom många, otaliga och återigen många tankar och reflektioner. En tanke kom över mig en morgon, när jag satt på vår balkong och åt havregrynsgröt i solen – Fy vad vi svenskar är tråkiga! Instängda, reserverade, obekväma, kalla och helt enkelt väldigt osköna.

Vänta, vänta, vänta. Jag ska förklara vad jag menar.

Jag tar det från början.

När vi kom hit, i början av oktober förra året (som för övrigt känns som en månad sen), var vi fyra helt vanliga svenska tjejer som var nyfikna på det livet som vi skulle skaffa oss här. Vi fick flytta in i vårt hus och sedan den dagen har det varit ett helvete – om du frågar svensken i mig. Ett helvete för att vi har inte haft en enda dag då vi har fått vara själva, kunnat stänga om oss eller bara få göra exakt vad vi har haft lust till. Våra grannar har kommit förbi nästan varenda dag, antingen bara för att hänga, kolla läget med oss, eller fråga om vi har ätit, vad vi har ätit, när vi ska laga mat eller vad vi ska laga för mat. Ibland kommer de förbi med mat eller te, även om vi är i full gång med att laga mat själva. Vi försöker varje gång bjuda våra gäster på något, för att visa vår gästvänlighet (men också ibland för att möta deras förväntan om att vi ska bjuda på något). Ni förstår, det finns inget slut på det här med besök. Vi har för all del lärt oss en del hindi nu, men de flesta ord handlar om mat, smärta, tid eller olika sätt att säga hur bra allting är. Det har varit flera gånger då vi har sagt till varandra ”nej, nu får det vara nog med besök”, och de har kommit i alla fall. Flera gånger då vi har skjutsat iväg grannbarnen från vår balkong för att vi helt enkelt inte har orkat ha dem där. Allt som heter ”privat” och ”egentid” på svenska finns inte längre.

Det mest fantastiska med de här besöken är dock att de kan vara allt från två minuter till en timma, och under hela den här tiden så förstår vi knappt varandra! Många gånger sitter vi bara tysta och tittar ut över bergen, något som svensken i mig tycker är lite jobbigt. Svensken i mig tänker,  varför kom du hit om du bara ville sitta stilla, på min balkong? Det kryper i kroppen på mig att jag inte kan kallprata om vädret eller vad de har gjort på sin dag. Men vet ni vad…det kanske är okej att det är så?

Om ni har följt mina tidigare inlägg så har ni säkert läst om vår kära Asha Dadi, och hon är verkligen helt otrolig. Hon har det största tålamodet för att vara den äldre tanten hon faktiskt är. Hon brukar upprepa och tjata sina fraser om och om igen tills vi känner att vi har förstått henne, givetvis är allting genom att gissa, men ändå. När vi svarar och frågar på svenska (engelska är ingen vits) om vi har uppfattat rätt, svarar hon ofta ”Haaa”, som betyder ja. Även om det kanske inte är rätt gissat, så när jag känner att jag har prickat rätt uppfattning, känns det som att jag har kommit henne lite närmre och en lättnad och lycka sprider sig i kroppen.

Dessa möten vi har haft har gett mig många tankar på hur mycket kärlek vi har fått. Kärlek och värme, mat och omtanke. Och självklart närhet, och så var det där med den icke-existerande egentiden. Allt det här är jag nu vad vid, det här är min verklighet och det jag lever i nu och jag har svårt att föreställa mig att leva utan deras närhet. När jag tänker på att jag ska tillbaka till Sverige, komma tillbaka till det så kallade ”bemötandet” människor har gentemot varandra – vi hälsar knappt på grannar eller andra bekanta och knappt nya ansikten vi ser. Det är ett kallt, ensamt och väldigt utelämnande samhälle vi lever i, vi svenskar. Och ändå så är vi någorlunda lyckliga. Eller?

Omställningen som sker i mig inför att komma hem är minst, om inte värre, lika stor som omställningen och förberedelsen jag gjorde för att komma hit. Nackdelen (eller om du vill kalla det fördel) med att jag vet vad jag väntar mig när jag kommer hem, gör att omställningen sker redan i mitt huvud när jag är här. Omedvetet eller medvetet, varesig om jag vill det eller ej. Jag har kommit fram till att det jag känner, konflikten i mig själv, är en pre-kulturkrock. Och kulturkrock är precis vad jag kommer uppleva när jag kommer hem till allt det jag egentligen känner till så väl. Frågan är bara hur jag, hur vi, kommer att anpassa oss till det, och om vi ens vill anpassa oss.

Våra grannars bemötande och tålamod med oss har fått mig att reflektera över hur nysvenskar har det i Sverige. Många familjer och ensamkommande barn i Sverige har stått inför samma nya utmaningar som vi gjorde när vi först kom hit i oktober. Självklart är det många skillnader i de båda exemplen, men jag kan se likheter. Vi kom hit och blev bemötta med kärlek, nyfikenhet och inkludering till deras liv och samhälle. De har inte tröttnat på oss, trots det att vi inte förstår varandra, eftersom inför varje dag förstår vi varandra lite bättre. Varför kan inte vi svenskar ha samma bemötande mot de nysvenskar som befinner sig i våra samhällen idag? Det har ju visat sig att våra upplevelser och tolkningar på deras kärlek, har svensken i oss upplevt som påträngande och jobbigt. Vi svenskar kan också vara ihärdiga, jobbiga, högljudda och påträngande, liksom våra grannar har varit mot oss här. För trots att jag stundtals (ganska ofta) har tyckt att det har varit påfrestande med så mycket människor runt omkring mig konstant, har det ju resulterat i flera otroligt fina relationer – som jag annars inte skulle ha fått.

Tänk vilka samhällen vi kan skapa i Sverige med denna grann-kultur, om vi ens anammar en uns av detta. Så, jag vill lämna er med tanken på att kanske bjuda in din granne på en kopp te lite oftare, bjud in och låt det vara lite obekvämt om det nu känns så. Förstår ni inte varandra? Det är okej! Bli en höjdare på kallprat, för tillslut blir kallprat varmprat. Vi behöver inte vara främlingar bara för att vi lever i enskilda hus och lägenheter. Det är en klyscha, men världen blir ju roligare och härligare när vi får dela den med andra.

Nanidevi

I detta inlägg vill jag berätta för er om en historisk tradition som senast såg dagens ljus för fyrtio år sedan. Jag vill redan nu nämna att detta inlägg blir långt, om än alldeles för kort, för att kunna få med alla delar och detaljer kring denna väldigt speciella högtid.

Traditionen har inget bestämt datum utan arrangeras när behovet är som störst runtom i byarna i Uttarakhands Garwhal-område och det kan dröja upp till femtio år mellan tillfällena. När relationen mellan människa, natur, ekologi och djur försämras och blir ostadig – det är då det är dags att återigen hylla gudinnan Nanidevi. Nanidevi är en orm-gudinna som symboliserar relationen mellan människa och natur. Gudinnan har också stark koppling till hedrandet av kvinnan och hennes arbete i och med naturen. En grupp religiösa män, flera av dem präster, går ihop och utför tillsammans den heliga ceremonin varje dag under sex månader vandrandes från by till by. När gruppen kom till vår by Kewar hade de varit ute i tre månader och besökt sextionio byar runtomkring i delstaten. Jag fick berättat för mig genom en av männen som deltar i gruppen att de har mycket strikta regler att förhålla sig till under denna period. De måste bland annat alltid gå barfota (och det är väldigt kallt här uppe hos oss nu!), äter endast ett mål mat om dagen (det mål mat de blir bjudna på i den by de utför ceremonin i) och måste bada två gånger om dagen.

Många i Kewar hjälpte till med förberedelserna inför den stora ceremonin. Templet städades och gjordes redo. Gårdsplanen utanför bytemplet sopades och pyntades sedan med ljusslingor och dukar som hängdes över gården som skydd mot både sol och kyla. På eftermiddagen gick de boendes i Kewar och mötte upp Nanidevi som var på väg att lämna grannbyn. Nanidevi gestaltas genom en stor påle klädd i flera lager av tyg. Med sig har hon sin bror, en kortare och mindre påle också klädd i tyg.

img-20161226-wa0010
Nanidevi. Foto: Siddharth Singh Negi

Högtiden och ceremonin påbörjades redan på eftermiddagen den 23de december. När Nanidevi anlänt till Kewar anslöt sig många för att se en vitklädd man dansandes till rytmen av den traditionella Garwhaliska trumman.

Därefter var det vila och förberedelse av mat i ett par timmar innan kvällens program satte igång. Prästerna började med att hålla en puja (bön). Under tiden hjälpte vi till med att baka chapati (bröd) hemma hos våra grannar. De bakar chapati inomhus över öppen eld, sittandes på golvet. Vi har tränat många gånger på att få in rätt teknik för att baka brödet men aldrig riktigt lyckats lika bra som dem. Men som tur är har de tålamod och visar oss gärna.

När all mat var färdiglagad utomhus över eld i de stora gemensamma kärlen som tillhör byn, var det dags för oss att äta. Vi åt tillsammans ute på gården, som alltid sittandes på marken och blev serverade chapati, grönsaksröra, daal och ris. Därefter var det dags för kvällens program. Alla samlades förväntansfulla utanför templet och många människor boendes i närliggande byar kom också för att delta. Där fick vi se en nästan tre timmar lång föreställning som innehöll musik, dans, teater och humoristiska sketcher. För oss som inte riktigt visste vad vi skulle vänta oss av kvällens program, dök många tankar upp när männen i den heliga gruppen uppträdde utklädda som kvinnor med täckta ansikten. De dansade flera olika danser, men en som var utmärkande för mig var den traditionella kvinnodansen som vi sett delar av vid tidigare fältbesök. Den går ut på att dansa i ring och visa upp en kvinnas arbete i vardagen och hennes nära relation med naturen. Tidigare har vi sett kvinnor dansa just denna dans, men nu var det männen som dansade och visade upp det detaljerade arbetet som utförs av kvinnor varje dag. Vi fick se dansens alla delar, från att skära hirs på fälten och samla gräs i skogen till att slå sädesslaget på gårdsplanen och spendera tid i templet.

Teatern bestod av olika delar från den hinduiska tron, där männen kläddes ut till gudar och spelade upp olika betydelsefulla fragment. Det skapades en riktig julstämning för mig där vi satt bland publiken. Teatern påminde mig om de gånger jag som barn sett Jesus födelse spelas upp i juletid. Den allvarsamma stämningen lättades upp genom att dans och teater varvades med humoristiska sketcher. Många brast ut i skratt, och vi också. Inte för att vi förstod skämten egentligen, utan för att det är svårt att inte bli glad när en hel publik tjuter av skratt. Kvällen avslutades med en extatisk dans där trummorna dundrade i mörkret och männen dansade till takten. Då hände något som vi inte var beredda på – flera kvinnor, en efter en, blev som besatta av trummandet och började skrika, skaka i kroppen och ta sig för huvudet. Någon kollapsade. Prästerna gick runt bland folkmassan och kastade heligt vatten, ris och ringblommor på kvinnorna som sattes i trans. Det var en kaotisk stund, men när trummorna tystnade mådde kvinnorna bättre.

Ceremonin slutade inte förrän efter midnatt, och då fick vi strikta regler kring när byn fick lov att gå ut igen på morgonen. Tidig morgon skulle nämligen Nanidevi kläs – och då är energierna från gudinnan väldigt starka – därför fick ingen vistas utomhus förrän vi hörde gruppen av män blåsa i sina horn. Därefter gick många från byn i samlad trupp för att säga adjö till Nanidevi för denna gång och lämna över henne till nästa by. Många av kvinnorna grät.

Det var en ovärderlig upplevelse att få vara med om hyllandet av Nanidevi. Jag fick insikter i hur människor kan samlas och skapa något så intensivt och viktigt för växande och lärande, för gemenskap i och mellan byar. Denna högtid kan förhoppningsvis också bidra till stärkandet av kvinnornas organisering samt lyfta deras inflytande runtom i området.

/Caroline på UYRDC

Att jämföra himlen med havet

Alla samhällen är i ständig förändring, som människa är det nog bara något som en måste acceptera. Under de snart fyra månader som jag och mina praktikantkollegor spenderat i Himalaya är samhällsförändring och specifikt kontrasten mellan det som ses som traditionellt och det som ses som modernt något som jag funderat mycket på. Speciellt i samspråk med äldre invånare har tankarna flödat.

Under ett fältbesök i byn Jakh under vår första tid här fick vi prata med 74-åriga Mansram. Mansram har levt i Jakh hela sitt liv, med undantag för den tid då han arbetade inom den indiska armén, ett vanligt yrke här i området. När vår handledare frågar honom om hur bylivet ser ut nu jämfört med när han var ung ler han och säger med en lugn stämma: ”att jämföra då och nu är som att försöka jämföra himlen med havet”.

jakh-blogg-bild

Här är en vacker vy från Jakh i mitten av oktober. 

Trots det poetiska svaret försöker sig Mansram ändå på att göra en jämförelse. Han berättar bylivet har förändrats mycket sedan han var barn. Förr var de helt beroende av skogs- och jordbruket för att överleva. Den närmsta butiken, där de bland annat handlade olja, salt och kläder, låg femtio kilometer bort. På den tiden fanns inga vägar, så det tog en vecka att gå dit och ta sig tillbaka till fots i det kuperade bergslandskapet.  Vägen från Narainbagar (den större staden där UYRDCs kontor ligger) som går hela vägen till Jakh blev klar först 2005.

I takt med att vägarna kommit, har även beroendet av skogen och jordbruket minskat, även om det traditionella jordbruket och skogsbruket fortfarande lever kvar och kräver hårt arbete. Men i takt med att befolkningen ökat har varje familjs jordbruksmark blivit mindre och mindre. Dessutom har det kommersiella utnyttjandet av skogen degraderat skogsresurserna påtagligt, vilket även det påverkar jordbruket i regionen.

De träd som finns mest av idag är inplanterad tall som odlats för sitt timmer, medan lövskogen blivit mer och mer sällsynt. Från ett jordbruksperspektiv är lövskogen att föredra då den behåller fukten i jorden och gör jorden mer fertil då löven bryts ner. Mansram berättar att de förr om åren brukade de ta upp boskapen till alpinskogen för bete, vilket både var nyttigt för korna och kornas gödsel var i sin tur var bra för skogens ekosystem. Men idag går ingen så långt för att beta korna.

På grund av att skogen degraderats har även vilda djur så som björn, leopard, vildsvin och apor kommit allt närmre inpå byarna. Attacker på människor har blivit vanligare och människor är rädda. Aporna förstör dessutom mycket av skörden. Från ett säkerhetsperspektiv skyddar ett tätare skogstäcke även från landslides, jorderosion och översvämningar då lövskogens rötter håller som sagt fukten i jorden men även hjälper till att hålla jorden på plats.

Klimatförändringar är något som Mansram säger är påtagligt, han berättar bland annat att apelsin som förr bara växte på lägre höjder nu även växer högre upp. Säsongerna är mer ojämna, regnet kommer inte så förutsägbart som det brukade, vilket han beskriver som en annan faktor som påverkar jordbruket.

”Idag är vi mer marknadsberoende än något annat. Mycket av det vi äter kommer från butikerna.” Även om det medfört att människor blivit svagare och fått sämre kost, har förändringarna medfört större möjligheter för unga menar Mansram. Speciellt unga män migrerar till städerna för att arbeta och tjäna pengar, många unga familjer flyttar för att ge sina barn bättre utbildning och ha närmre till sjukvård. Av de som blir kvar är merparten kvinnor och äldre. Kvinnorna arbetar hårt i skogs- och jordbruket. Mansram beskriver dock att invånarna börjar bli vana vid statliga program och subventioner vad gäller försörjning och mat, vilket kräver mindre kollektivt deltagande och organisering jämfört med tidigare, vilket tillsammans med vägarna och att det blivit lättare att få tag i matvaror från marknaden har gjort kulturen mer och mer individualistisk.

I byn Chaliapani träffade vi Gokholson, 78 år, vars utsago kan komplettera den här bilden som samtalet med Mansram målat upp: ”Unga människor idag vill ha ett bekvämt liv, de är inte lika hårt arbetande som vi var, livsstilen har förändrats. När jag var ung var vårt motto att arbeta för att äta och för att ta hand om våra föräldrar. Idag har unga andra aspirationer, de vill ha förändring i sina liv, de vill ‘växa’ och fokus ligger mer på pengar än tidigare”. Han säger samtidigt att stadslivet, som många unga väljer eller kanske tvingas välja, är hårt på ett annat sätt, där finns må hända ”enkelt tjänade pengar” men även stress och föroreningar. ”Här är livet enkelt, även om vi måste arbeta hårt för att få tillvaron att gå runt.”

En sak som slår mig, som för många kan tyckas självklart, är att om vi skulle fråga våra mor- och farföräldrar samma frågor (eller kanske ytterligare en generation bort), skulle nog svaren vara mer lika än vad vi kanske kan tro, även om kontexterna är olika. För varje ny generation sker stora förändringar, oavsett vilket samhälle vi råkar befinna oss i. Ibland är hoppen mellan värderingar, livsstil och önskningar mellan generationer större, ibland är de mindre.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg – också kring de diskussioner som pågår i Sverige kring vad som är ”svenskt” och traditionsenligt – att kultur och traditioner inte är oföränderliga företeelser. De skapas och omskapas ständigt, omvärderas och förändras, både på grund av yttre och inre faktorer. Jag tror att det finns något farligt i att haka upp sig allt för mycket på att bevara ”traditionella”. Det både exkluderar och riskerar att måla upp en romantiserad bild av något som kanske inte ens är värt att bevara, eller som faktiskt inte alls var på det sättet som vi nu föreställer oss.

Det här blir extra klurigt tycker jag när en kommer med ett utifrånperspektiv, till exempel som praktikant, till en kontext som en egentligen känner väldigt lite. Speciellt om jag tar på mig mina miljö-glasögon låter ju det ”traditionsenliga” jord- och skogsbruket som det bästa alternativet – både för klimat, miljö och hälsa.

Men just där, i min praktikantroll, tror jag att det är extra viktigt att inte romantisera det ”gamla” som jag enbart fått det berättat för mig, att inte lägga en värdering i det liv som människor kanske föredrar att leva – för vem är jag att ifrågasätta det? Speciellt om en tänker på hur de flesta lever i Sverige idag – resurskrävande och långt bort från naturen.

På de här tankarna finns inget enkelt svar. Utveckling är en komplicerad process, självklart finns gränser – de som planetens tillgångar sätter – men svaret ligger kanske därför någonstans mittemellan det gamla och det nya. Om jag får försöka mig på att knyta ihop säcken på ett lite pretentiöst sätt skulle jag vilja komma tillbaka till Mansrams analogi om himlen och havet, som ju är två vitt skilda och olika entiteter precis som han ville förmedla, men som vi ju ändå kan se speglas i varandra och tillslut smälta samman i horisonten.

/Karin

Bilder: Fanny Pelin

The very first Christmas in Kewar

Jul jul jul, strålande jul. Ni kanske undrar, ”Har de någon julkänsla där borta ens, i sprakande Indien?” Nja, jag kan väl säga att för vår del så kommer den och går lite precis som när solen går ner och vi står och nynnar på ”Jag såg mamma kyssa tomten” medan vi lagar mat i köket. Julstämningen smyger sig på oss ibland när vi öppnar den första clementinen på morgonen, eller när vi får känna doften av de pepparkakor (som för övrigt var i smulor, men det sket vi i) som vi fått skickat till oss hela vägen från Sverige.

Redan långt innan julen hade börjat göra sig påmind hade vi bestämt att vi skulle arrangera en julfest för våra grannar och kollegor. Våra idéer sprutade helt vilt och vi tänkte ut både lekar och mat som vi skulle bjuda på. Vi förberedde våra vänner noga och berättade flera dagar innan att det skulle vara en julfest i vår by, Kewar, och hoppades på att alla hade uppfattat att vi skulle hålla i den och att alla var välkomna.

Vi bestämde oss för att annandag jul var en bra dag, för då hade vi fått möjlighet till att själva få fira lite och vi kunde också få tid till att förbereda allting. Vi hade såklart planerat en hel meny för festen – det skulle bjudas på brända mandlar, äppelmos (som vi gav bort till våra grannar i återanvända kokosolja-burkar), äppeldryck gjord på kokta äpplen, socker och kanelblad, jordnötter, daim och kola som Karin köpt med sig från flygplatsen, och sen självklart risgrynsgröt. Risgrynsgröten, som grannarna själva känner till, heter i deras bemärkelse kheer (kir) och är gjord på ris, ghee, socker och mjölk. Under hela förmiddagen och eftermiddagen gick vi runt och förberedde, satte på julmusik i våra högtalare och pysslade med att bland annat trycka nejlikor i apelsiner. När det närmade sig fest-dags gick vi iväg till våra grannar, där bland annat vår kära Dadi (farmor på Hindi) bor. Hon hade erbjudit sig att hjälpa oss med att laga kheer till alla våra gäster och det var vi väldigt glada över. Vi hade köpt på oss fem kilo ris i förhoppning att det skulle räcka till alla gäster, Dadi (som egentligen heter Asha) gav oss en sned blick när vi visade henne den stora påsen med ris och sa något på hindi, jag och Caroline rykte på axlarna som om att vi sa: ”Ja, vi vet inte. Kommer det att räcka?”

Caroline och jag följde med Dadi in i deras kök som är ett litet mörkt rum med tjocka, inrökta väggar och längst in i ena hörnet har de angjort en öppen eldplats. Det tog inte långt tid innan de hade fått igång elden och det började bli varmt och rökigt i rummet. Dadi Asha satt på golvet närmast elden och jag och Caroline satt bredvid henne, njöt av hennes sällskap och att vi fick vara med under tillagningen av kheeren. Vi märkte tydligt att Dadi Asha och de andra grannkvinnorna (som också kom och satt med oss i köket) inte var helt nöjda med våra inköp av varor på sättet de muttrade och pekade på grejerna. Ingen bra mjölk (det ska såklart vara äkta, rik ko- eller buffalomjölk), inte tillräckligt med socker och tydligen konstigt att vi ville ha saffran i gröten. Vi gav dem helt egna tyglar att göra vad de ville med riset och de andra varorna, och Dadi Asha bestämde helt enkelt att vi skulle göra fyra kilo kheer. Jaja, tänkte vi, det blir väl säkert bra! En och en halv timme senare hade gästerna börjat komma till vår tillställning och samlats utanför vid by-templets ingång. Vi hade klätt gården med ljuslyktor som vi hade fått låna av våra grannar och även fått dit några större högtalare som vi nu spelade ”White Christmas” ifrån. Det var kallt ute och Fanny och Karin gick runt och bjöd alla på vår varma äppeldryck som det rök ifrån när de hällde upp i olika små och stora glas. Nu var det julstämning! Alla våra kollegor från UYRDC hade dykt upp och även våra kära grannbarn, grannmostrar, grannfarmors och grannfarbröder.

När vi hade minglat ett tag och fått beröm för våra mandlar och dryck bestämde vi oss för att sätta igång med lekarna. Vi plockade fram två potatisar och två skedar och bad alla att dela upp sig i två lag, blandat vuxna och barn. Alla, inklusive de vuxna, blev väldigt exalterade när de insåg att vi skulle leka och organiserade sig snabbt. Jag och Caroline ställde oss längst fram i varje led av lagen, med varsin sked i munnen, med potatisen vilande i skeden. Karin räknade ner och på tre sprang vi iväg mot två vattenflaskor vi satt som mål som vi skulle runda innan vi joggade tillbaka till lagen. Barnen skrek av lycka och exaltation när de insåg vad leken gick ut på och kunde inte vänta tills de fick prova.

Vi hade även lyckats köpa två halmsäckar från marknaden som vi tänkte leka Hoppa Säck med, och även denna gång visade Karin och Caroline hur leken skulle gå till och det gick fort för dem att hänga med på vad som skulle ske. Snabbast in i mål, även om barnen många gånger ville hoppa mer än en gång och ville inte låta de andra vuxna lagmedlemmarna få prova. Det blev även Irländsk Julafton (eller Dansk som vi också kom fram till att leken heter) och Doppa-penna-i-flaska som också blev en succé. Speciellt Irländsk Julafton (som går ut på att en snurrar tio varv runt en pinne, sedan springa/jogga/gå på bästa förmåga fram till målet och komma tillbaka till laget) som jag erbjöd mig att visa, och ja.. alla som känner mig väl vet att jag varken är särskilt smidig eller går bra ihop med snurriga grejer så ni kan ju gissa hur det gick. Efter tio snabba varv tog jag en avstickare direkt åt vänster och föll in i en trappa. Jag tog mig dock snabbt upp igen och med famlande steg tog jag mig runt om flaskan och tillbaka igen. OBSERVERA att jag gjorde detta helt utan att slå mig! Alla vek sig såklart av skratt, och mitt lag förlorade på grund av min lilla uppvisning, men vad gör det?

Efter alla lekar blev det dans för fulla muggar. Det spelades Garwhali (Garwhal är den lokala kulturen som innefattar bland annat ett eget språk, dans, mat och sedvänjor) musik och vi dansade ihop med alla gäster tills Siddharth, vår handledare, satte på engelsk twist och vi började twista. Till vår stora underhållning märkte vi att många av barnen och de vuxna blev lite ställda när de plötsligt skulle dansa till denna typen av musik. Vi försökte visa dem, likt hur de har visat oss hur vi ska dansa Garhwali dans och vi delade många skratt ihop.

När festen led mot sitt slut, tackade många av våra vänner oss för att vi gett dem deras första ”Christmas party” – upplevelse. Det kändes underbart att vi kunde få visa dem lite av vår kultur, även om det inte blev typiskt enligt hur vi brukar fira hemma. Huvudsaken för oss var att umgås och ge en liten bit av oss, till dem.

Och julmat fick vi också över, för den som är nyfiken på hur det gick med kheeren. Fyra kilo ris var för tok för mycket, och vi fick äta kheer i flera dagar efter. Så där lagom så att bara tanken av gröten gör att det växer i munnen på en. Med andra ord, precis så som det ska vara med julmat!

 

God fortsättning på er!

Linnéa på UYRDC

 

 

 

 

 

Kampen mot svarta pengar och dess effekter

De dagliga samtalen och nyhetsrapporteringen här i Indien har under den senaste månaden cirkulerat kring ”the demonetisation”. Det vill säga premiärminister Modis chockbeslut den 8 november som över en natt gjorde alla 500- och 1000rupeessedlar ogiltiga – helt utan förvarning.

500- och 1000rupeessedlar har varit de populäraste valörerna och har fram tills nyligen utgjort 86 % av alla kontanter som är i cirkulation i landet. Reformen som syftar till att bekämpa svarta pengar i form av bland annat skattesmitning, kriminalitet, korruption, förfalskning och terrorfinansiering har resulterat i ett ekonomiskt kaos. Effekterna har slagit mycket ojämnt över befolkningen i ett Indien som präglas av stora sociala och ekonomiska klyftor,  där dessutom över 90 % av de dagliga transaktionerna sker med kontanter.

Befolkningen har fått fram till årsslutet på sig att sig att växla de gamla sedlarna mot nya eller sätta in dem på sina konton. Utanför banker och bankomater ringlar sig därför köerna långa. Reformen har mötts av både kritik och hyllningar. Från de positiva rösterna har den framställts som ”en liten uppoffring för landets bästa” i kampen mot korruptionen, men samtidigt har strejker och protester hållits på flera platser i landet och kritiken mot Modi har både nationellt och internationellt varit hård.   Varje dag publiceras nyheter som belyser de negativa effekter som demonetariseringen har fått för stora delar av Indiens befolkning.

Ett av problemen är att den nya valören 2000 rupees för många är ett väldigt stort belopp. I dessa dagar är det svårt att komma över växel till så stora sedlar, vilket är något som även vi har fått erfara. Dessutom hade få nya sedlar tryckts upp innan beslutet togs samt har ett nytt format som inte passar i alla bankomater, vilket kraftigt begränsat tillgången på de nya sedlarna. Det är även stor skillnad på kontanttillgång mellan städer och landsbygden. För oss praktikanter i Narainbagar är det detta som varit den största utmaningen. Många gånger har bankerna och bankomaterna stått utan pengar och begräsningen på hur mycket en får växla eller ta ut per dag eller vecka har varit hård. Men i vår lugna Himalayatillvaro har vi inte märkt av mycket av det kaos som rådigt i de större städerna runt om i landet.

currency-1843349_1920

I nyheterna har vi kunnat läsa om personer som tagit livet av sig då de inte fått tag i kontanter för att kunna köpa sin medicin eller betala för sitt barns bröllop. Om personer som klämts ihjäl i köer för att kunna växla in sina gamla sedlar och om sjukhus som skickar iväg patienter som bara har gamla sedlar att betala med. Småföretagare och småproducenter har tvingats stänga ned och lokala industrier har fått friställa arbetskraft på grund av pengabrist. För daglönare är situationen väldigt svår då de är helt beroende av kontantbetalning. Faktum är att mer än 85 % av alla löner i Indien betalas ut i kontanter och mer än hälften av Indiens befolkning saknar bankkonton. Så även om det varit påfrestande för den urbana medelklassen att behöva köa till banken för att sätta in sina sedlar på kontot är situationen långt mycket värre för de som nu har svårt att få ihop pengar för mat för dagen.

Utöver daglönare är kvinnor en annan utsatt grupp. Shivani Singh på Bhopal Women’s Crisis Centre i Mandhya Pradesh berättar för internet-tidningen ”Scroll” att 80 % av Indiens kvinnor inte är del av banksystemet. Hon påpekar att kvinnor ofta sparar pengar i hemlighet för att exempelvis kunna köpa mat till barnen eller använda som ett skyddsnät ifall de skulle falla offer för övergrepp. De undangömda kontanterna är för många en livlina som innebär att de om de måste kan betala en taxi för att fly, köpa medicin eller åka till sjukhuset. Hon berättar även att besök till banken ofta är en negativ och skräckinjagande upplevelse för många outbildade kvinnor. Om de dessutom sparat pengar i hemlighet kan de inte växla in pengarna utan att avslöja sig.

Det är alltså personer som redan befinner sig i sårbara situationer och är beroende av kontaktekonomin som drabbats hårdast av den plötsliga reformen. Modi lovade att allting skulle vara löst inom 50 dagar, med nya sedlar, större skatteintäkter, minskad korruption och ett stort steg mot en kontantlös ekonomi – men kritiker menar att det kan ta alltifrån några månader till ett år till den vanliga penningtillgången är återställd. Många menar även att det inte ens är säkert att chockreformen kommer att få önskad effekt. I nuläget har mycket svarta pengar istället tvättas och flödat in i bankerna och inga större krafttag har tagits mot att kontrollera källorna till de svarta pengarna så som underfakturering, falska inköpsorter och fakturor, rapportering av icke-existerande transaktioner och mutor – så om korruptionen kommer att minska kan bara framtiden utvisa.

I skrivande stund är jag i Bangalore på semester efter mittmötet med Svalorna som tog plats förra veckan. Jag tar mig runt i staden genom Uber-appen eftersom den är kopplad till mitt bankkort och kontanter därför inte är ett måste. Jag går nästan enbart till butiker och restauranger som tar kort. Med Uber-bilarna susar jag förbi kundlösa stånd som säljer frukt och mat, ser många tomma rickshaws och taxibilar samt bankomater med långa köer eller som är stängda med lappar som säger ”no cash”. Betalningar via kort, mobil och internet har visserligen ökat sedan reformen antogs – men det är långt ifrån alla har tillgång och möjlighet.

Källor:

https://www.project-syndicate.org/commentary/india-demonetization-policy-consequences-by-shashi-tharoor-2016-12

http://qz.com/843872/indias-rupee-demonetization-could-spark-a-new-digital-economy-in-the-cash-reliant-country/

http://scroll.in/article/821255/note-demonetisation-what-of-the-women-who-hide-cash-to-feed-their-children-or-to-escape-abuse

Din restaurangguide i Narainbagar

Bananpannkakor i Kewar

I tidig gryningstimme (men ändå ungefär två timmar efter resten av byn börjat sin dag…) ligger stekoset tjockt kring vårt hus på höjden i Kewar. Precis som varje morgon vankas det bananpannkakor. Till pannkakorna som steks i ett chapatijärn serveras nötter och den frukt som går att hitta på marknaden. Hittills har det blivit granatäpple, apelsin och äpple. Av äpplena händer det att vi gör mos – som även grannarna uppskattar. I det te eller kaffe som vi dricker till frukosten är kokosolja en viktig ingrediens. För att lyxa till det på helgmorgnarna händer det att vi även lagar risgrynsgröt på basmatiris och kondenserad mjölk.

Hotel Rawat

Det här var den första restaurangen vi fick testa i Narainbagar. Placerad bara en trappa upp från vårt kontor är det den restaurangen som de flesta av våra kollegor från organisationen också äter lunch på. Det är två män som arbetar, en servitör och en kock som vanligtvis inte brukar säga särskilt mycket. Vi kommunicerar genom kroppsspråk och enstaka ord såsom “chapati?” – “chapati!”. Ibland händer det att vi inte har haft tillräckligt med pengar på oss för att kunna betala för vår lunch, och då går det utmärkt att betala nästa gång vi kommer. För några veckor sedan upptäckte vi att de serverade parantha, chapatis’ fyllda med grönsaker, som vi ibland äter när vi känner oss trötta på att steka våra bananpannkakor hemma. De lagar sin mat över öppen eld, vilket ger paranthan en touch av friluftsliv men kan ibland fylla hela lokalen av rök.

Hotel Prince

Här hittar du den dyraste men samtidigt lyxigaste maten i Narainbagar. Restaurangen är belägen med iögonfallande utsikt över den kraftfulla glaciärfloden Pinder River. Kockens expertis grundar sig på erfarenhet från både Mumbai och Delhi. På Hotel Prince dukas det först fram en aptitretare bestående av säsongens salladsgrönsaker på tandpetare, vilka avsmakas med örtsalt. Förrätten efterföljs av kockens specialité: en supersmörig butter paneer, vilken serveras tillsammans med de tunnaste chapatibröden med ghee (en typ av smör), en fyllig daal och en curd (yoghurt) med dekorativa kryddor. Maten här är mild, men smakrik. Ibland slås det även på stort med efterrätt, i form av kir – vilket kan sägas vara en sötad risgrynsgröt av pärlris och mjölk toppad med russin. När måltiden börjar närma sig sitt slut insisterar ofta ägaren på att ta fotografier tillsammans med oss. Han har nog en del graciösa tugg-bilder där vi bär läppstift bestående av vad vi just tuggat i oss.

Sangham Hotel

Starkt och snorigt är det här! Medan vi försöker äta upp maten vi har framför oss rinner näsorna och vi saknar ofta näsduk. Det serveras stora portioner, inledningsvis med chapatibröd till och sedan avslutningsvis ett lass med ris. Restaurangen är mycket populär och det kan hända att vi får vänta lite innan vi kan få ett bord i den lilla lokalen. Personalen, som består av sex personer varav två kockar, är mycket omtänksam och insisterar ofta på att vi ska äta mer än vad vi egentligen mäktar med. Det händer att vi får lite sura blickar när vi ödmjukt avböjer ytterligare en omgång med ris, och att de även försöker smyga dit en slev med daal när vi inte ser. Restaurangen är även utrustad med en äkta tandoori-ugn vilket ger oss varma och tjocka chapatibröd, tjockast i stan faktiskt.

Anko Fastfood Center

Om ni trodde att det inte kunde bli hetare mat än på Sangham Hotel så trodde ni fel. Här blir vi serverade den populära kinesiska snabbmaten, Chowminh – tjocka nudlar stekta med lök, chili, kål och paprika. Att gå hit ger oss ett avbrott från den traditionella indiska maten. Utöver nudlar serveras även samosas – en typ av pirog fylld med kryddig potatis och momos – dumplings fyllda med grönsaker och sojafärs. Medan vi sitter och kämpar i oss våra nudlar med både rinnande ögon och näsa så sitter mammor med sina småbarn i knät och matar dem nudlar med chilisås – utan att barnen rör en min.

Mohan Tea Stall

Håll i hatten för här har vi det bästa teet i Narainbagar! Från ett testånd på gatan kommer teet som vi vanligen blir serverade två gånger per dag medan vi jobbar på kontoret. Länge funderade vi på vad det är som gör just det här teet så smaskigt. Mycket socker och mortlad ingefära är vad vi tror är tefarbrorns hemlighet. Ibland sitter vi på bänkarna vid hans stånd och spanar när han står vid den stora tekitteln för att försöka snappa upp knepen.

Karan Sweet Shop

Hit styr vi kosan när sötsuget gör sig extra påmint. I en glasdisk kan en välja bland massor av olika kakor och bakverk som alla har olika färg och form. Genom noggrann provsmakning av sortimentet har vi lyckats hitta våra favoriter och även kommit fram till att huvudingrediensen i de flesta av dem är ris och socker. Till godbitarna tar vi oss vanligtvis även en kopp te.

Butula Dairy and Bakery

För någon vecka sedan upptäckte vi med förtjusning att vi kan variera vårt dagliga chai med en kopp skållhett gräddigt kaffe toppat med chokladpulver och ångad mjölk, på ett kafé som vi alltid trott enbart varit en godisbutik. Gömt bakom butikslokalen finns ett mysigt rum med bänkar och bord där en kan sitta och nästan få känslan av en svensk fika.

Även fast vi försöker variera oss mellan alla trevliga ställen här i Narainbagar drömmer vi ofta om smaker hemifrån och maträtter som vi önskar vi kunde laga här. Med de tre kryddorna vi har i Kewar gör vi ett försök till att komponera ihop nya rätter varje vecka. Det blir allt från grytor och soppor till bönbiffar. Vi har också försökt få våra lokala återförsäljare (vår kompis Rinku) till att köpa hem kaffe och annat efterlängtat, utan större resultat.

img_0487
En bra dag kan vi säga.

Som ett avslut på den här restaurangguiden kommer våra önskelistor på de maträtter och varor som vi saknar (feel free att skicka oss ett paket):

Linnéa drömmer om…

  • Jordnötssmör
  • Grönkål
  • Sötpotatis
  • SMÖR
  • Äkta grädde som inte smakar kossa eller kemiskt OCH som en kan vispa
  • Äkta kaffe för fan, inget jävffla pulver
  • Riskakor med Bregott (japp, ett rejält lager ska det va’!)

Fanny önskar sig mest av allt…

  • Delicatobollar
  • Smörgåsar med diverse tillbehör
  • Smööööör
  • Lösgodis (specifikation: choklad, surisar och djungelvrål)
  • Eucalyptus-tuggummi att simma i
  • Oatly Ikaffe
  • Jalla jallas (i Malmö) veganska chörizo i ett franskt hotdogbröd fyllt med vitlökssås
  • En möglig ost att tugga på
  • STARKT & REDIGT kaffe
  • Inget ätbart, men en ugn

Karin hade gärna lagt vantarna på…

  • Ett storpack samarin
  • Havregrynsgröt
  • Vegansk glass
  • Bär av alla dess slag
  • Lingonsylt och brunsås

Caroline saknar…

  • Mammas söndagsmiddag
  • Ost och vin
  • Allt som har med lösgodis att göra
  • Selleri att doppa i hemmagjord hummus eller tzatziki
  • Ett glas iskall mjölk som inte innehåller klumpar och som inte smakar ko
  • Surdegsbröd med prästost toppat med röd paprika och groddar
  • Rårörd lingonsylt

/ UYRDC gänget

Vem äger skogen?

Att sitta i bil och åka ut till nya byar har blivit en del av vår vardag här på UYRDC. Vi möter ständigt slående vacker natur och nya höjder, där jag ibland känner att måste nypa mig själv i armen för att påminna mig själv om att jag faktiskt befinner mig just här. Ofta när vi kommer ut till en by som är ny för oss får vi många gånger frågan om hur vi trivs och då brukar vi alltid påpeka hur vackert det är här. Responsen på våra svar blir nästan varje gång ett milt leende och nickande i samförstånd, och jag får känslan av att de är stolta över att bo och leva i den omgivningen de har. Och inte någon gång tror jag att de tar sin natur för given. Det kan verkligen kännas overkligt när vi sitter och lyssnar på kvinnor och män som berättar om sin vardag medan bakom dem breder sig de gröna, mjuka och spetsiga bergen ut sig, en utsikt och tavla som de har som deras. I alla fall delar av den.

img_0126
Bara en av de många vackra utsikterna vi får uppleva när vi åker på fältbesök.
img_0284
Vi promenerar längs med fälten

Jag blir ofta påmind om hur starkt beroende samhällena är av sin skog och mark. Jag möter det när jag vaknar på morgonen och märker att våra grannfruar redan har varit igång flera timmar och tar hand om sina kor, låter dem gå ut på bete eller tar ut sina tjurar på fälten för att ploga. Jag möter det när vi är på väg från och till kontoret och ser hur de är igång med att antingen skära gräs som ska mata korna eller bära på jord för att göra marken brukbar igen. Jag möter det även när vi sitter med på fältbesöken och ser hur några yngre kvinnor går i bakgrunden och bär på gräs, möjligtvis är det så att de inte kan vara med på mötena för att arbetet inte kan vänta. Mycket av det de äter och lever av kommer från fälten som de själva har producerat och odlat. Det går inte att undvika hur otroligt viktig skogen och naturen är för deras dagliga försörjning.

På de fältbesöken UYRDC anordnar just nu är det stort fokus på Forest Rights Act, en lagstiftning som möjliggör att byborna kan återfå rätten till den skog som de lever av. The Forest Rights Act etablerades år 2006 efter en stor pågående diskussion i landet om hur mark skulle ges tillbaka till de som levt av den långt innan Storbritannien gjorde Indien till en brittisk koloni. Numera äger staten större delen av skogen i Uttarakhand, något som försvårar by-samhällenas möjligheter att försäkra sin levnadssituation.

Våra kollegor på UYRDC arbetar därmed att informera och medvetengöra samhällena om vad Forest Rights är, vad de har för rättigheter och vad det i sin tur kan ge för fördelar för dem i deras liv. Därför strävar UYRDC nu efter att få så många byar till att lämna in en sammanställning av dokument till Skogsdepartementet, något som krävs i processen för att ansöka om skogsrättigheter. I ansökan kräver staten bevis som styrker att de har brukat och ägt skogen som de lever av i mer än tre generationer, eller 75 år vilket i så fall skulle ge dem rätten att bruka skogen utan statlig kontroll.

Under ett fältbesök i byn Jaberkot ställer vi en öppen fråga till de kvinnor som sitter framför oss vad fulla rättigheter till deras skog hade möjliggjort för dem. Många kvinnor svarar i mun på varandra att det hade tillåtit dem att få odla och därmed hantera sina grödor på det sättet de önskar. Engagemanget för sitt eget jordbruk går inte att ta miste på, och det gör det ännu en gång tydligt för oss att fulla skogsrättigheter är en möjlighet att förbättra deras levnadsstandard.

/

Linnéa på UYRDC

Frågan om säkerhet i bruket av jord och skog

Under våra fältbesök får vi möjligheten att träffa starka kvinnor som både tar hand om hemmet, barnen och driver det självförsörjande jord- och skogsbruket. Arbetsbelastningen för kvinnorna i Chamoli-distriktet har kommit att öka de senaste decennierna vilket kan sägas vara ett direkt resultat av ökningen av den könade migrationen från området. Att migrationen är könad tycks grunda sig i den återkommande delningen mellan det oavlönade och avlönade arbetet. Liksom i globala sammanhang är mannen konstruerad som den överordnade familjeförsörjaren, som ska tillgodose familjen med pengainkomst, medan kvinnor får ansvara för det arbete som konstruerats som oavlönat nära hemmet. Avkastningen från det självförsörjande jordbruket är inte tillräcklig för att bemöta familjens behov, vilket gör att männen söker sig till städer där det finns möjligheter till anställning. Samtidigt har det, utöver ovanstående, skett en intresseskiftning bland unga idag. Engagemanget i att bedriva det självförsörjande jord- och skogsbruket, minskar av flera olika skäl. Delvis handlar det om ekonomiska incitament och ytterligare några skäl omnämns nedan.

img_6419
Andra från vänster i ljusgrönt är Granshi Devi som sitter tillsammans medlemmar och ledamöter från olika panchayats under mötet med UYRDC i fredags

I fredags organiserades ett möte i byn Maltura, där även kvinnor från grannbyn Nagarkurtianas deltog. Under mötet engagerade sig både medlemmar och talespersoner från olika panchayats i byarna. Panchayat kan i kortfattade ordalag sägas vara lokalpolitisk förvaltning av allt ifrån byn till skog och marker, vilka har historiskt sett styrts av män. Vid sidan av de lokalpolitiska råden, har kvinnorna organiserat egna kvinnogrupper vid namn MMD (Mahila Mangal Dal) vilka tilldelats ansvar, som exempelvis assistera med matlagning vid bröllop eller vid möten. Vad gäller just van (skog) panchayat, så kan det kortfattat sägas vara lokal förvaltning av ett parti skog som tilldelats, men fortfarande ägs av staten. Partiet skog får enbart brukas under ett specifikt regelverk som regleras av staten. Van panchayat styrs av medlemmar och en eller flera talespersoner. Invånarna i de två byarna, Maltura och Nagarkurtianas, beslutade att konstituera en gemensam van panchayat år 2000 och då valdes enbart kvinnor in som medlemmar i rådet. Motiveringen bakom var att kvinnor har mer kunskap, då de ansvarar för bruket av skogen, medan männen generellt sett arbetar inom den avlönade sektorn på andra orter. Den könade migrationen kan sägas ha flera olika sidor, som både är positiva och negativa. För att nämna några fåtaliga, får kvinnorna betydligt mer inflytande i den lokalpolitiska agendan. Å andra sidan är de dock fortfarande i en klar beroendeställning till männens inkomst och utsätts för en högre arbetsbelastning när halva jordbrukets arbetskraft lämnar.

img_0068
Shaka Devi till vänster i röd sjal, som delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper

I och med att det vanligen är männen som migrerar från distriktet, är det ofta fokus på deras upplevelser och perspektiv, medan kvinnorna, mer eller mindre, hålls i periferin. Under fältbesöket vände jag mig direkt till medlemmarna för att fråga vad de själva såg som de största utmaningarna i sitt dagliga liv. Taleskvinnan för van panchayat, Ganshi Devi, uttryckte då att det finns stora säkerhetsrisker i deras arbete. Skogen som de tillsammans brukar är lokaliserad i stupa och branta backar, som dessutom är snåriga, fyllda med sly och taggar, vilket gör att skaderiskerna är ständigt höga. Snåren måste kvinnorna rensa förhand för att kunna ta sig fram och de består ofta av taggbuskar med gaddar som kan vara ett par centimeter långa. De har dock inget annat val än att bruka det land som tilldelats av staten, då det skulle innebära överträdelse av lagen. Det är inte enbart skaderisken som är hög utan arbetsklimatet i Himalaya har också krävt arbetande kvinnors liv, vilket har nämnts under flertal fältbesök. Gashni Devi nämnde också sjukdomar och utmattning av arbetet som återkommande utmaningar. Samtidigt är flera byar belägna långt ifrån städerna, vilket gör det svårt att uppsöka sjukvård vid akuta lägen. När jag frågade Shaka Devi från byn Azer, vad hon såg som de största utmaningarna för kvinnorna när de arbetar i skogen, så lyfte hon rädslorna för vilda djur. Attackerna från vilt tycks bli allt fler. I skogarna omkring, lever allt ifrån svartbjörn och leoparder till vildsvin. Ökningen av attacker menas vara ett resultat av degradering av skogen, vilket minskar ytan för både djur och människor att leva på. Jag frågade då Shaka Devi, vad de gjorde för att bemöta problemet med de vilda djuren. Shaka Devi menade då att arbetet i skogen kräver särskild effektivitet, för att minimera tiden i skogen så mycket som det bara går.

img_6438
Maltura och Nagarkurtianas gemensamma van panchayat

Det kan vara av betydelse att tydligt understryka att detta enbart är en liten glimt av den vardag som många kvinnor lever i. De dagliga utmaningarna kvinnorna från Chamolis jord- och skogsbruk är flera. Dock tycks flera olika typer av säkerhetsfaktorer vara de mest centrala och återkommande i diskussionerna under mötena. Det finns en betydande vikt i att synliggöra kvinnors egna perspektiv och ord för att förstå dels deras upplevelser kring olika typer av utmaningar, hur de bemöter dem och vad de stöd de menar sig vara i behov av.

img_6241
Naturbild från disktrikt Chamoli

Vårt avtryck på planeten

För någon vecka sedan nåddes vi av nyheten att Sverige under de senaste åren faktiskt ökat sitt ekologiska fotavtryck. Trots känslan av ett ökande miljöengagemang. Om alla skulle leva som vi svenskar gör idag skulle det krävas 4.2 jordklot – alltså hela 3.2 jordklot fler än vad vi faktiskt har! Det kan kanske tyckas märkligt – är inte vi svenskar riktiga miljövänner som återvinner, köper ekologisk mat, använder grön energi och har bensinsnåla bilar? Sanningen är att effekten av de positiva förändringar vi gör för att minska vår miljöpåverkan äts upp av den stora importen av mat-och konsumtionsvaror framställda med hjälp av fossil energi från andra delar av världen.

Sättet vi äter, konsumerar, reser och bor på påverkar på så många fler sätt av vi kan någonsin kan föreställa oss. Det påverkar både mark, luft, vatten, djur- och växtliv, klimat och därigenom människors livs-och försörjningsmöjligheter runt om i världen. Idag lever mänskligheten i stort på 60 % mer resurser än vad planeten klarar av för att återhämta sig nästkommande år. Vi lånar alltså av framtida resurser.

odlingsterass

För mig är det en fråga om solidaritet när de ekologiska fotavtrycken ju också faktiskt speglar globala ojämlikheter i termer av inkomst och livsmöjligheter. Länder som Sverige använder långt mycket mer naturresurser än vad som skulle vara en rättvis global fördelning, medan de länder i världen som har lägst inkomst per capita använder mindre än hälften av de tillgängliga naturresurserna om alla i världen skulle använda lika mycket. Samtidigt kämpar många människor med att få sina basala behov tillfredsställda.

När det gäller de klimatförändringar som våra fossiltunga livsstilar ger upphov till är det ju faktiskt också så att de människor i världen som redan idag är mest sårbara, lever i fattigdom och har svårt att få sin försörjning att gå ihop – är de som drabbas mest av klimatförändringarnas effekter. När det exempelvis sker översvämningar eller torka i Indien och Bangladesh, då slår det hårdast mot de som lever i fattigdom och kanske inte har några andra inkomstmöjligheter när översvämningar sköljer bort deras jordbruksmark eller när regnet inte kommer som det brukar. Samtidigt som om alla i världen skulle leva som människorna gör i Indien eller Bangladesh, skulle mänsklighetens ekologiska fotavtryck inte ens förbruka alla faktiskt tillgängliga naturresurser varje år.

Sedan miljöombytet från Stockholm till Narainbagar har både jag och mina praktikantkollegor blivit mer och mer medvetna om vår egen livsstil och vad den lämnar efter sig. Även om vi lever mycket gott här så har många tankar uppkommit i kontrasten mellan vårt vardagsliv i Sverige och våra nya vanor här.

Exempelvis så är tillgången på kött väldigt liten. De flesta människor äter vegetariskt. När vi äter på restaurang eller blir bjudna på mat är det oftast helvegetariskt. På den lyxigaste krogen i stan händer det att vi får curd (en typ av filmjölkig youghurt) och teet görs med mjölk, men annars är de mjölkprodukter vi blir bjudna på av grannar och på fältbesök en gräddig kryddad mjölkdryck direkt från korna runt hörnet. De basvaror vi lever på är linser, bönor, ris, vetemjöl samt de grönsaker och frukter som vi kan hitta på marknaden.

kor-som-a%cc%88ter-va%cc%8ara-matrester

Här kan ni se korna i ladugården bredvid som får de rester som blir över från vår matlagning så som blomkålsstjälkar, äppelskrutt och lökskal – vars mjölk vi sedan får smaka på när våra grannar bjuder på mat. Det tycker jag känns fantastiskt!

Vattenanvändningen är ett annat exempel. Där vi bor hämtar kvinnor och barn vatten vid gemensamma pumpar men vi har den stora lyxen att ha rinnande vatten i vårt hus. Dock tänker vi mycket över hur mycket vatten vi använder. Hur vi duschar och tvättar här är något som verkligen fått mig att ifrågasätta mina vanliga vanor. Här häller jag upp kanske 4-5 liter i en hink, varav en del som jag kokar för få en skön varm dusch. Sedan använder jag det tillsammans med en skopa för att tvätta båda hår och kropp. Nu tvättar jag håret max två gånger i veckan och de övriga dagarna tvättar jag av mig lite snabbt med en tvättlapp.

Det går också att tillägga att både vattnet, elen och internet kommer och går lite som den vill. Det får mig att fundera mycket på hur beroende mitt liv är av dessa saker, och att infrastrukturen runt omkring det funkar. När det försvinner kan det både vara frustrerande och skönt. Jag funderar mer och mer på alla de prylar jag har hemma som slukar el och hur mycket tid jag spenderar vid datorn. Just nu känns det inte alls nödvändigt.

En mer negativ aspekt är skräpet (påsar och förpackningar) och hur det tas omhand. Det finns inget system så som vi tänker oss med insamling och återvinning för att ta hand om det. Skräpet här slängs antingen på marken, läggs på deponi eller bränns upp. Mycket plast flyger iväg och sprids i naturen, något som vår handledare Siddharth diskuterat på olika fältbesök och människor har uttryckt sin oro för hur det kan komma och påverka dem i framtiden när plasten äts av djur och går ner i jorden.

När vi är på fältbesök får vi ofta te i plastglas. När teet är färdigdrucket har jag ibland gått och hållit det tomma plastglaset i handen utan att veta var jag ska göra av det. Då har någon kommit fram till mig och skrattat, tagit skräpet ifrån mig och kastat det på marken medan jag gett ett obekvämt skratt till svar. Men jag känner samtidigt att vi ska passa oss för att komma med moraliska pekpinnar om vi tänker på hur den livsstil vi har i Sverige påverkar planeten. I vår vardag syns kanske inte effekterna lika tydligt som här med skräpexemplet men det betyder inte att de inte existerar som vårt ekologiska fotavtryck så tydligt visar.

Bilden, eller kanske självbilden, av den miljövänliga svensken tror jag måste förändras om vi ska kunna förändra sättet som vi lever och använder vår planets resurser på. Dessutom tror jag att det är extremt viktigt att vi på allvar börjar tänka på var och hur de varor som vi förbrukar är producerade, vad de lämnar efter sig när vi är klara med dem och vad de i stort gör för avtryck på planeten. Jag tror också att det är väldigt viktigt att tänka på vad som är ett gott liv? Vad behöver vi egentligen för att vara må bra? Kan vi leva som vi gör med gott samvete när vi lever på planetens och andra människors bekostnad?

För att avsluta skulle jag vilja ge några tips på hur du kan minska ditt ekologiska fotavtryck:

  • Ät mer vegetariskt!
  • Åk kollektivtrafik och cykla!
  • Skippa flyget!
  • Skippa att shoppa nytt – köp begagnat, låna, byt och återanvänd!
  • Handla ekologiskt, Fairtrade och säsongsanpassat!
  • Tänk på din energi- och vattenförbrukning i hemmet!

Läs mer om våra ekologiska fotavtryck och hur mätningen görs i Världsnaturfonden WWFs rapport Living Planet.

Såhär arbetar Svalorna Indien Bangladesh med ekologiska fotavtryck, engagera dig du också!

Det var allt för den här gången!

/Karin

Rishikesh och Diwali

Hej från en uppvilad medlem i Himalayagänget!

De senaste dagarna har vi varit lediga på grund av högtiden Diwali som firas runtom i Indien. Många är lediga under denna högtid och så även våra kollegor på UYRDC. Vi i praktikantgänget passade då på att spendera några dagar i Rishikesh, en stad som ligger ungefär åtta timmar från vår hemby Narainbagar. Rishikesh är en världskänd stad där hälsa, ayurveda och yoga står i fokus. Staden kallas ”yogans huvudstad” och är helig – varje år besöks den av många indiska pilgrimer.

Efter att ha överlevt ytterligare en färd på kurviga vägar, sittandes längst bak i en lokal buss som skumpade nedför bergen med dubbla åksjuktabletter i kroppen, kom vi äntligen fram till Rishikesh och det hostell vi bokat in oss på. Vi spenderade våra dagar med att utforska stadens alla mysiga caféer och restauranger, drack många Lemonanas (frusen lemonad med mynta i), handlade lite julklappar till familj och vänner hemma i Sverige, tränade yoga, stoppade ner händerna i den heliga floden Ganges och åkte till en vacker plats med utsikt över staden.

Festivalen Diwali är en av de största högtiderna i hinduisk tradition. På Sanskrit betyder Diwali ”en väg av ljus” och är en högtid som bjuder in ljuset i människors liv, då ljus i hinduisk mytologi förknippas med godhet och kärlek som driver bort onda andar och mörker. Diwali firas under de fem dagar på året då det är som mörkast. Då tänds massor med ljus och familj och vänner står i centrum och man utbyter gåvor med varandra så som smycken och sötsaker.

Vid varje solnedgång såg vi eldceremonin Ganga Aarti och ljus tändas av munkar vid tempel och lyssnade på puja (bön) som fyllde stadens mörker. Många byggnader var klädda med ljusslingor i alla dess färger som glittrande lös upp gator och vatten. Smällare har också blivit en stor del av firandet vilket vi fick uppleva nära inpå när vi blev tvungna att gång på gång hoppa över och springa ifrån busiga barn och deras tändare. Överallt såg vi också fyrverkerier på håll, och jag fick känslan av svenskt nyår. Inte bara på grund av raketerna men av stämningen hos människor som hade just den där förväntansfulla och inbringande hoppfullheten i glädjen av att fira in något betydelsefullt.

20161029_133835
Den heliga bron Lakshman Jhula

Lakshman Jhula är 138 meter lång och alltid full med pilgrimer, kor, apor och mopeder, som trots körförbudet ändå tar sig tutande över. Bron är därmed allt annat än fridfull, det är total kaos på den gungande(!) smala bron. Vi fick trycka oss fram bland folkmassorna, kasta oss åt sidan för mopederna och akta oss för att inte bli nafsade på av irriterade kor och apor. På båda sidorna av bron väntade trånga shoppinggator, flitiga försäljare och oändligt många ashrams för yogaälskande utövare. 

Det var välbehövligt att få komma iväg och vara lediga, men sista dagen hade vi nog alla lite hemlängtan till lugnet i vår by där vi hör varken trafik eller tutande och där vi istället vaknar till ljudet av råmande kor och vallande herdar.

Rishikesh är en vacker stad men har förändrats mycket de senaste åren, framförallt på grund av den turism som vuxit fram. De unga lokala entreprenörer som jag pratade med under resan har alla sett stora förändringar i människors levnadssätt och hur byn förvandlats från gröna odlingsområden med ett mer traditionellt levnadssätt till en stad med brusande trafik, nybyggen och turister. ”Människor säljer sin mark och nya hotell byggs upp, det är inte bra om man tänker på framtiden” berättade Deva för mig. Jag fick intrycket av att de anser att utvecklingen som skett i Rishikesh har gått i för snabb takt och att många nu är helt beroende av den ekonomi och de resurser som turismen för med sig. Detta medför också en annan sorts problematik i relation till miljöförstöring (jag upplevde staden som både mer förorenad på grund av den tunga trafiken och väldigt nerskräpad jämfört med vår hemby) och socio-kulturella aspekter där människor har större risk för att hamna i olika former av utanförskap; den snabba utvecklingen har gjort människor mer sårbara.

Nu är vi tillbaka, uppvilade från ledigheten med många nya perspektiv och tankar, men det tog oss ett par dagar att bli återställda efter den långa resan. Vi har satt igång med vårt arbete hos UYRDC igen och ser fram emot nya fältbesök.

Det var allt för mig denna gång!

Caroline