Vårt Indien

Från DDS i Pastapur, Telangana

Hej!

… och hejdå!

Så var det dags för oss här på DDS att skriva vårt sista och avslutande blogginlägg. Om drygt en vecka lämnar vi Indien och redan på tisdag lämnar vi Pastapur för att avsluta praktikperioden på huvudkontoret i Hyderabad där allt började för 4,5 månad sen. Då var allt med Indien främmande och helt ärligt upplevdes allt som kaotiskt. Men nu när det närmar sig hemresa så är Indien inte riktigt lika främmande längre, eller i alla fall inte det som har kommit att bli vårt Indien.

IMG_8111
I vårt lilla hus har vi kämpat i både med och motgång (läs strul med allt från vatten, till el, och insekter etc.)

Om det är något vi förstått under vår tid här så är det att det finns flera olika Indien. Med allt från kultur och språk, till mat och boende. När vi pratat med de andra praktikanterna har det blivit tydligt att vi upplevt olika varianter av Indien och att vårt Indien på många sätt skiljer sig åt från deras. Det kanske är just det som är det häftiga med det här landet. Att det finns så sjukt mycket av allt och inget är det andra likt.

IMG_6847
Ute på besök hos en bonde nära Pastapur och åkrar med bland annat linser

Vårt Indien har framförallt bestått av livet på landet, med en touch av storstad och resande. Livet på landet har varit påfrestande emellanåt men det har även gjort att vi sett andra delar av Indien med ett annat perspektiv. Turistlivet under julen och vår weekend i Mumbai var härlig för att den delen av Indien var så otroligt annorlunda från vårt lilla lantliv.

52948632_256865345214876_7577816576510918656_n
Under vår weekend i Mumbai tyckte vi att vi levde riktigt lyxig stadsliv med trottoarer och afternoon tea.

Men lantlivet har också varit ganska skönt. Som när vi efter en dag på kontoret och i värmen uppemot 34 grader, får sätta oss på verandan med en kopp kaffe och titta på de fortfarande lika fascinerande aporna. Eller de möten vi haft under träd i någon avlägsen by där vi inte fattat något på grund av språkbarriären men blir bjudna på oändliga mängder te och en otrolig generositet.

IMG_7624
En bild från vårt besök i Khirai (som ni kan läsa mer om i ett tidigare inlägg här på bloggen)

De små vardagsrutiner vi skapat här har gett en avkoppling i det annars väldigt intensiva Indien. Exempelvis som att alltid se ett avsnitt av Historieätarna på kvällen. Efter att nu ha sett oändliga repriser så har vi nu även expertkunskap om Sveriges mathistoria från 1500 talet till nutid. Det trodde vi minsann inte när vi kom hit i oktober!

IMG_8375
Kommer nästan sakna alla dessa apor som slänger runt i träden och på hustaken.

Trots att vi längtat och nu ser fram emot att åka hem så är det med visst vemod vi nu börjar packa. Det finns ju alltid en speciell känsla närvarande när något når sitt slut. Att vi kommer tillbaka i framtiden är vi båda säkra på men då kommer det vara till ett annat Indien. Minnet av vår tid här och av vårt egna Indien är något vi tar med oss för resten av livet.

IMG_8075.JPG

Tack å hej!

Ellen & Matilda

Alla dessa djur

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under vår tid här är det en sak som konstant är närvarande, och det är alla djur. Allt från råttor, till kor, till exotiska fåglar. I vissa fall är deras närvaro mer påtagligt än i andra, både positivt och negativt.

IMG_7578

På vår veranda har vi sen inflytten, med spänning följt den lilla jordekorren som flyttat in i vårt tak. Den kryper in under dörren täkt av myggnät, hoppar upp på gardinstången över dörren, och med något slags parkour trick lyckas studsa på väggen och in i ett litet hål i taket. Nu, 14 veckor senare, tittar två små unga ut och håller på att skrämma livet ur oss när de rangligt klättrar omkring på insidan av taket två, tre meter över golvet.

IMG_8395

Otroligt fascinerande är också alla apor. När en av handledarna förvånat tittar på oss och frågar: ”Har ni inga apor i Sverige?”. Ofta sitter vi och tittar på aporna från vår veranda, och så kan man plötsligt få ögonkontakt, och för någon sekund ser de riktig mänskliga ut. Men så hukar de sig, visar tänderna och fräser, och man inser att, näe.

Och korna. Så omdiskuterade som de är här i Indien. De vandrar omkring lite överallt och ibland ser vissa lite mer välmående ut än andra. Oftast står de i en av sophögarna runt om Indien, vare sig det är på en gata i stan eller längs med vägen genom Pastapur här ute på landet. Just skräpet verkar vara en av de viktigaste födokällorna för många av djuren som rör sig runt oss. Hönor, hundar, grisar och kor, alla står de bland människornas plast, metall och annat skräp. I många fall får jag lust att ingripa. Att hjälpa en av de skadade hundarna som ligger i vägkanten. Och det är jobbigt att inse att hjälpen inte kommer göra så mycket, för alla andra miljontals gatuhundar i Indien

Här ute på landet delar vi verkligen plats med alla djuren. Det kan springa förbi en grisfamilj utanför grinden. Eller så tar en av gatuhundarna en lite kyckling. Aporna som stirrar på en från trädet i trädgården. Eller så är det ännu en exotisk fågel som vi måste googla. Vi har nog fått en släng av ornitologi under våra månader här i Indien för det är många fåglar och fågelkvitter att förundras över.

IMG_7443

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej igen,

Nu är det inte många dagar kvar här i Indien. Tiden har verkligen gått snabbt och vi har varit med om många roliga saker. Vi blev bland annat inbjudna av en kollega att delta på en festival som hölls i en by som han själv bor i. Festivalen har funnits i många år och anordnades tidigare endast lokalt men nu deltar folk från omkringliggande byar. Många från kontoret deltog och det bjöds på mat och dans.

Festivalen har fokus på vattenkällan som går genom byn och innan maten serverades genomfördes en ceremoni vid vattnet. Efter ceremonin serverades mat på bananblad. Det har blivit en vana att äta mat på bananblad nu, något som var väldigt främmande för 4 månader sedan. Det gäller dock att hålla koll på vad de serverar. Det går undan när maten delas ut och om man vill äta vegetariskt får man skynda sig att säga till.

festival
Vi fick lära oss nya danssteg under festivalen

Efter att vi ätit började vi röra sig mot det lokala templet i byn. I väntan på att alla samlats utanför templet började klockan närma sig sex tiden. Det var vackert att se människor glada dansandes i solnedgången. Vi formade en cirkel med några kvinnor och barn som alla hjälpte oss att förstå stegen i takt till musiken. En person bestämde dansstegen och vi andra kopierade stegen, på så sätt gör alla samma steg ungefär samtidigt.

När vi tackade och sa hej då blev vi inbjudna till flera festivaler i slutet av månaden och även ett bröllop i mars. Synd att vi åkt hem till Sverige då, hittills har jag bara varit på en förlovnings lunch för en kollega, det hade varit kul att hinna gå på ett bröllop.

Julia

Weekend i Bombay, eller Mumbai

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under helgen passade jag och Matilda på att ta en weekend i mångmiljonstaden Bombay, eller Mumbai som den heter i folkmun och officiellt sedan 1996. Fördelaktigt för oss här på DDS är att i vår närliggande lilla stad Zaheerabad passerar nattbussarna mellan Hyderabad och Mumbai. En natts bussresa och vi är framme i den enorma staden Mumbai.

1
Elphinstone College i stadsdelen Fort, grundat 1856 och är idag en del av Mumbaiuniversitetet.

Redan när vi rullade inåt stan med bussen såg staden så otroligt annorlunda ut. Det märks att staden är stor och det tar långt tid för bussen att ta sig från ytterkanten av staden in mot centrum, förståeligt med de 20 miljoner invånare som ska samsas om platsen. Jag och Matilda har hunnit vara runt på många platser och städer i Indien men Mumbai sticker verkligen ut och är definitivt en av de häftigaste städerna jag sett.

2
Gateway of India en fredagkväll.

I Mumbai går kolonialismens spår inte att undvika. Även om många ikoniska byggnader har fått nya indiska namn är det tydligt hur otroligt europeiska och brittiska de är i arkitekturen. Gateway of India (på bilden ovan), är den inofficiella ikonen för staden Mumbai, ett monument skapat för att fira britternas kung George V och drottning Marys besök i Indien år 1911. Skapelsen är en 26 meter hög triumfbåge som tog fyra år att bygga, och ändå fler att planera. Ironiskt nog, kom denna ikoniska triumfbåge att den 28e februari 1948 vara porten ut från Indien för de sista brittiska trupperna som lämnade landet efter självständigheten 1947.

3
Gateway of India med alla färjor, lyxbåtar och små träbåtar, taget från andra våningen av det ikoniska hotellet Taj Mahal Palace Hotel.

Precis bredvid triumfbågen ligger den pir där de oändliga antalet färjor skeppar lika oändligt många turister till Elefantön strax utanför staden. Speciellt med denna ö är dess UNESCO världsarv med djupa grottor och hinduistiska gudar uthuggna ur berget daterat till någonstans mellan 400 och 600 e.v.t. Vi hoppade på en av de första färjorna som lämnade staden mot ön, och tur var det. För inte bara är detta ett av de populäraste turistmålen i Mumbai, men ju längre tiden gick och ju fler människor det kom, desto mer påträngande blev alla apor. Vi klarade oss bra tills vi var på väg ner från en utsiktspunkt när en apa hoppar ner framför Matilda och tar tag i kanten på hennes tröja. Matilda kastar vettskrämt iväg sin vattenflaska som den snabbt rycker till sig och hoppar iväg. Men utöver aporna var grottorna riktigt imponerande!

4
Matilda framför en av de sju grottorna på Elefantön.

Samtidigt som kolonialisternas spår fortfarande är tydliga, är Mumbai fortfarande en klassisk indisk stad. Lätt kaos i trafiken, företag och entreprenörer överallt, och dofterna från alla små gatukök. På en gata passar ett gäng killar på att spela lite cricket när det är tomt på bilar. Men när vi lämnade hotellet tidigt på lördagsmorgonen var det som att kliva ut i ett annat land. Innan butikerna öppnat och människorna vaknat hade vissa gator kunnat vara en bakgata någonstans i Berlin eller London. Med små caféer och street art, europeisk arkitektur och allmänt mindre brus runtomkring. Men så vaknar staden upp och förvandlas till den myllrande indiska stad Mumbai är.

5
Murzban road i södra Mumbai hade kunnat vara en gata någon helt annanstans.
6.jpg
En av indiens alla gatuhundar sover utanför Regal Cinema, en biosalong från 1933

Mumbai var en stad jag verkligen ville se innan jag lämnar Indien. Både för att få se mötet mellan det indiska och kolonialismen, men också för att det är en stad jag hört mycket om sedan tidigare. Med allt från trängseln på lokaltågen till Bollywood och bara det faktum att det är indiens största stad. Och jag blev minst sagt imponerad. Men utöver de tydliga egenskaperna av stan, fanns det en annan stämning. Att få gå in i en liten butik som dedikerat sig till att sprida indiekonstnärers bilder och illustrationer, och den mångkultur av restauranger inte bara från indiens alla regioner men också från Burma, Korea, Frankrike och så vidare. Det var skönt att komma iväg från det väldigt verkliga indiska bylivet, till att få vara en riktig turist och njuta av lata dagar och alldeles för mycket mat i Indiens största stad.

7
En gata i stadsdelen Fort med hela muren täckt av konst

// Ellen

 

 

Fältbesök och långa tågresor

Från DDS i Pastapur, Telangana 

Hej på er och gott nytt år!

Hoppas ni alla haft en härlig julledighet, det har vi! För oss har det inneburit en del resande med diverse bussar och tåg. Just resande var i början av vår tid här i Indien något jag var ganska nervös för, speciellt resande med lokaltrafiken. För mig och Ellen så innebär den här praktiken en del resande då vi hälsar på partnerorganisationer till DDS och MINI över hela landet och även besök till byar runtom Pastapur dit vi kan åka över dagen. Nu såhär några månader och många resor senare är all den oron jag kände från början borta! Det är inte alls otryggt utan är för den mesta tiden ganska mysigt att somna på tåg.

img20181213155708
På besök i byn Khariri i delstaten Gujarat för några veckor sedan. 

(TIPS till er som ska resa med nattåg i Indien i framtiden: försök att få överslafen om ni inte har mycket packning. I mittenslafen kan det lätt bli lite klaustrofobiskt och underslafen kommer folk vilja sitta på innan det är dags att sova. Praktiskt med överslafen är att man också kan sträcka ut benen utan att de är i vägen alltför mycket när folk går förbi.)

Att åka på fältbesök är vi båda överens om är bland det bästa med vår praktik hos DDS. Själva arbetet när vi är i fält innebär att göra intervjuer för artiklar, fotografera och hjälpa vår handledare med anteckningar, men framförallt är vi ju ute i fält för att ta del av organisationens arbete och då blir vi ofta runtvisade bland olika odlingar och får se olika odlingsmetoder. Ibland hinns det inte med att översättas åt oss så då passar vi på att fotografera. Vårt senaste fältbesök var precis innan jul då fick vi ta en 29 timmars tågtur upp till delstaten Gujarat för att besöka MINI nätverkets partnerorganisation Paryavaraniya Vikas Kendra (PVK). Vi tillbringade en hel dag i byn Khirai utanför staden Rajkot där vi fick spendera tid med byborna, blev bjudna på lunch och mängder av té göra intervjuer, fick se hur de gör ekologiska bekämpningsmedel och höra kvinnorna berätta om deras arbete i jordbruket och för jämställdhet. Arbetet är komplext och genomsyrar alla delar i byn. Hur allting hinns med är vi fortfarande förundrade över.

img20181213145342
Såhär kan det se ut under ett besök! Lite fotografering, intervjuer och en get. 

Att vara iväg på fältbesök är dock så mycket mer än själva besöket ute i fält. Allt annat vi får göra runtomkring är minst lika kul! Något som verkligen slagit oss är hur otroligt gästvänliga alla vi möter är både ute i byar och i städer. Vi har ju också då lyxen att få se ställen som vi själva aldrig kommit till annars. Jag är så glad att vi har möjlighet att få åka med på fältbesök, se dessa platser och träffa alla dessa fantastiska människor. Jag hoppas verkligen vi hinner med något mer fältbesök under tiden vi har kvar här i Indien mellan olika festivaler och möten som väntar oss härnäst!

img_7821
Avslutar med en gruppbild från vår dag i Khariri! 

Tankeställare och perspektiv på klimatet

DDS, Pastapur

Hej!

Sedan vi kom tillbaka hem efter partnermötet i Chennai har dagarna varit fyllda av möten, vattenbrist, strömavbrott och luncher på Café Ethnic. Café Ethnic är DDS egna café i Zaheerabad vilket är den närliggande staden till byn vi bor i.

Det här inlägget tänkte vi passa på att dela med oss av lite funderingar vi slagits av senaste tiden. Under tre dagar deltog vi i ett möte med det nationella nätverket Vikalp Sangham. Ett nätverk med deltagare från många olika grupper och bakgrund, men som alla arbetar med liknande frågor inom stärkandet av befolkningen på landsbygden. Det var deltagare från bland annat Greenpeace, universitetslärare, journalister och NGO:s.
Vi försökte hänga med i alla diskussioner och olika sessioner där vi skulle dela våra tankar och känslor om ämnen som diskuterades. Eftersom mötet till viss del hölls på hindi så försökte vi snirkla oss ur de delar när alla skulle dela tankar och känslor om något som precis diskuteras, men de insisterade på att vi alla skulle delta. Det kändes ändå fint på nått sätt och visade på att det var viktigt att alla inkluderades och fick komma till tals vare sig det var vi eller de i filmteamet (även fast dessa sessioner kunde dra ut på tiden nån timme eller två). Under lunchen eller i någon av pauserna passade vi på att prata med olika personer som var där, och frågade om allt från jordbruk till det kommande valet.

IMG_7403.jpg

En speciell tankeställare fick vi när vi pratade med en universitetslärare från Bangalore om klimatfrågan i det stundande valet. Eventuellt kan effekterna av klimatförändringarna diskuteras, men ingenting om utsläppen. Universitetsläraren menade att en stor del av de indiska valdeltagarna finns på landsbygden, till skillnad från Sverige där en större andel av befolkningen finns i storstäderna. Och befolkningen på den indiska landsbygden släpper i princip inte ut någonting. Varför skulle klimatet diskuteras när befolkningen släpper ut så lite som en eller två ton koldioxid per person. Ska politikerna säga till dem att minska sina utsläpp för att dämpa klimatförändringarna? När vi Sverige släpper ut 11 ton per person och år.

IMG_7469.jpg

Samtidigt följer vi den aktuella diskussionen om klimatet hemma i Sverige, och det aktuella COP24 i Polen. Att ledarskribenter i SvD får uttala sig om att Parisavtalet är för dyrt och att det bästa är att fortsätta business as usual. För bara några dagar sedan släppte FN:s klimatpanel en ny rapport om klimatpåverkan och dess stora påverkan redan nu. Den nya rapporten visar att det är fullt möjligt att hålla den globala uppvärmningen under två grader, men att hålla 1,5 försvåras i takt med avsaknaden av världens regeringars brist på betydande insatser.

Vi lyssnar på Svalornas partnerorganisationer från Bangladesh som berättar om deras insatser för familjer som förlorat sina hem till erroderande flodar. Att den ökade regnmängden på grund av klimatförändringar drar med sig strandkanterna och hem ner i floden.

Hemma påstår nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus: ”Att hålla uppvärmningen nere på 1,5 grader skulle innebära en mycket allvarlig nedgång i världsekonomin”. Ett uttalande baserat på sin egna ekonomiska modell, och som fått mycket kritik. Bland annat av Jonathan Metzger, ekonomihistoriker vid KTH som menar att vad som händer efter 1,5 graders uppvärmning fortfarande är svårt att bedöma och mäta. Han menar att ett uttalande som Nordhaus ”ger en precision som enligt kritikerna är farligt”. (Läs mer här)

IMG_7449.jpg

När vi sitter här ute på den indiska landsbygdens torrare inland, där den totala avsaknaden av regn första delen av sommaren skrämde livet ur bönderna. Innan den andra monsunen kom var det oklart om det skulle bli någon skörd över huvud taget. Att en högt uppsatt, och nu relativt rik man, i den trygga delen av världen där de stora effekterna av klimatförändringar ännu inte setts till, utan självkritik kan uttala sig om att det inte är värt att förebygga klimatförändringarna.

Att färdas i Indien

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Äventyret här i Indien började på en så kallad semi-sleeper från Bangalore till Kotagiri för ca sju veckor sedan. En semi-sleeper är en buss där man kan fälla ner sätet nästa helt för att kunna sova bättre. Eftersom att vi då endast varit i Indien i några dagar var vi rädda för att bli magsjuka på en 8 timmars bussresa och valde därför att leva på naan (indiskt bröd), kakor och lite vatten. Servitören tyckte vi var väldigt roliga när vi endast beställde fyra naan på restaurangen.

Att ta sig runt i Indien är förvånansvärt bekvämt även om det är lite svårt att hitta rätt buss ibland. Det är inte ofta det finns säkerhetsbälten heller vilket kan kännas läskigt. Eftersom att vi bor i bergen är vägarna sällan raka och i nästan varje sväng tutar chauffören för att göra sig hörd för en eventuellt mötande bil. Med ett konstant tutande i trafiken har ljudet förlorat sin effekt och jag reagerar knappt längre.

IMG_2618
Nattbuss i Indien

I samband med Svalornas möte i Chennai förra veckan fick vi för andra gången åka buss genom Indien. Denna gång blev det inte en semi-sleeper utan en ‘riktig’ sleeper, alltså en nattbus. Bussen har fem våningsängar på vardera sida. Under resan delades det ut vatten, chips och kakor. Man kunde även titta på tv i sin ‘hytt’ om man ville. Resan dit var bekväm och vi sov nästan hela sträckan. Däremot på hemresan var bussen rejält försenad. Anledningen? Bussen gick sönder mitt på motorvägen och vi stod stilla mellan kl 12-03 på natten. Under tiden de reparerade bussen var AC:n avstängd och bussen förvandlades till en bastu. Vi var i alla fall inte ensamma på motorvägen utan flera myggor gjorde oss sällskap, de flög in genom takfönstret som var öppet för att vi skulle få luft in i bussen. Inte blev det bättre heller av att det var något fel med högtalarsystemet i flera timmar och det dånande ut indisk musik på högsta volym. I efterhand kan man inte annat än att skratta åt de timmarna man låg där och svettades mitt i natten till hög indisk musik.

Ett annat färdmedel man vant sig vid nu är auto rickshaw. Auto brukar vi ta när vi handlar mat inför veckan eller om vi är för trötta för att gå i backarna här uppe i bergen. Vi har nu fått tag på en auto rickshaw chaufför som pratar någorlunda bra engelska. Han förklarade att vi kan ringa honom och säga ”Sweden” när vi behöver skjuts så kommer han och hämtar oss vid vårt hus.

IMG_2517
Fyra personer i en auto rickshaw gjord för tre.

 

Nu återstår det att prova på tåg och de allmänna bussarna. Vi tänkte också boka en resa med Toy train som går mellan Mettupalayam och Ooty. UNESCO har bland annat lagt till tåget som en World Heritage Site – det ser jag fram emot att åka.

På återseende!

Juli i november

DDS-gänget Ellen och Matilda

Hej!

Vi har nu bott två veckor i vårt lilla hus i Pastapur och börjar så smått vänja oss vid livet på Indiens landsbygd. Folk i byn börjar vänja sig vid oss och hälsar vänligt när vi möts, istället för det tidigare stadiet av konstant stirrande. Och mötts ute har vi gjort en hel del, speciellt vid de platser där rinnande vatten varit tillgängligt.

IMG_6928

Vattnet har nämligen varit avstängt i området och vi kan nu lugnt säga att vi uppskattar rinnande vatten ur kran på en helt ny nivå än tidigare! Helt oförväntat, för oss i alla fall, stängdes vattnet av en dag och kom inte tillbaka förens fem dagar senare. Under de följande dagarna gick vi fram och tillbaka till en granne 200 meter bort, släpandes på hinkar med så mycket vatten vi kunde bära. Det blev en konstant fråga om prioritering. Ska vi diska upp grytorna, eller ska man kosta på sig en (välbehövlig) dusch. Snacka om snålspolande toalett under dessa dagar. Dag 4 utan vatten så blev de dagliga strömavbrotten fler, och längre. Lagom tills det blev mörkt hade vi ingen el alls. Strax efter kl 19 och i ljusskenet från en ficklampa gav vi upp på att strömmen skulle komma tillbaka och kröp ner i sängarna under myggnäten. Vi skrattade åt vilka kontraster livet här ger mot det där hemma. Tack och lov kom både vatten och el tillbaka dagen efter och som sagt, rinnande vatten ur kran har aldrig känts så lyxigt som då!

IMG_6994.JPG

Precis som under vilken utlandsresa som helst påverkas man av det nya landets utbud av levnadsstandard och förnödenheter. Men att bo på Indiens landsbygd har i många fall toppat allt vi båda har varit med om. I alla aspekter är det något nytt att förstå och vänja sig vid om det så har att göra med att duscha och laga mat, till arbetet på kontoret och den absurda frånvaron av att passa tider. Men vi tar in lite i taget och sätter oss ofta med kaffe och kakor ute på vår veranda för att skratta åt allt nytt som omger oss. Innan vi åkte hade vi hört om verandan från tidigare praktikanter, och drömde nog lite om att äntligen få se den. Den har verkligen minst sagt blivit vår lilla tillflyktsplats i vårt nya Indien-liv. Man får verkligen perspektiv på indien-livet härifrån. Delvis är det lite insynsskyddat, så det är inte alltid människorna utanför lägger märke till oss när vi sitter här, och då känns det verkligen som om vi sitter och kollar på en film inspelad på Indiens vardagliga landsbygd. Härifrån följer vi grannfruns handtvättande av hela hushållets kläder, rivandet av en annan grannes badrum och aporna som hoppar mellan träden, hustaken och murarna som skiljer tomterna åt.

IMG_6939.JPG

När vi satt här en ledig söndag, utan den vanliga tryckande hettan som för en gångs skull dämpades lite av en lätt bris, kändes det nästan som om vi var hemma i Sverige. Som om vi satt på en veranda i ett helt vanligt bostadsområde. Trädet utanför huset vajade och löven prasslade i vinden. Längre bort kunde vi höra något som lät som en trimmer, som om det var en husägare som stod och trimrade i trädgården. Vi satt och läste böcker och löste sudokus om vartannat, med varsin kopp kaffe i händerna. En helt vanlig sommareftermiddag i Juli. Fast i Indien. Och i november.

IMG_6964

Bangalore-tips!

 

Som ett sista inlägg här på indienbloggen tänkte jag ge en liten tipslista för kommande praktikanter i Bangalore. Förra året skrev de en likadan som jag fick stor användnig av (den kan ni också hitta här på bloggen och jag föreslår att ni kikar på den med!)

Det viktigaste i Bangalore är apparna. Använd Ola och Uber för att ta er omkring säkert och snabbt, och Zomato och Swiggy för att beställa mat. Dessa använd mycket flitigt och det är jättelätta att hantera.

För att hålla koll på vad som händer så kan ni läsa https://lbb.in/bangalore/ och följa LBB Bangalore på facebook. Där kommer alla event som pågår i stan upp, nya butiker, restauranger, kurser etc. The Hindu har också en vecko-guide och allt som händer finns det event för på facebook. Jag gick bland annat på Echoes of Earth (en musikfestival under hösten) och TimesLitFest (En litteraturfestival i februari).

Metron är inte så stor men fungerar jättebra där den åker. Vill ni undvika trafikstockning så rekommenderas metron inne i stan.

Om kontoret är kvar på samma ställe i Kalyan Nagar så finns där ett gym i närheten som heter Bounce Fitness där jag gick och tränade. Lite dyrt men trevlig personal som inte är för ”på”, de lämnar en i fred helt enkelt och det är städat och fint. Längs Service Road vid busshållplatsen finns Sri Krishna Bhawan – världens bästa lunchställe! I alla fall Kalyan Nagars. Testa North Indian Meal/Thali för 80 rupees eller South Indian Meal/Thali för 50 rupees. Snabb service och sååå god mat.

Knappt en kilometer från kontoret finns CMR road mellan 80 feet road och 7th main road med lite shopping och restauranger och barer. Om ni inte vill åka till något köpcentrum eller så kan det va trevligt att gå där och kika. Brewklyn, the Local, och Rasta är helt okej ställen att chilla på. Där finns också en FabIndia, en stor kedja som påminner om svenska Indiska med kurtas, ekologisk hudvård, smycken, hemtextil. FabIndia brukar finns överallt annars också.

Jag har mest hängt i Indiranagar, en stadsdel som på kartan inte är så långt från kontoret men som det tar 25 min – 1 timma att åka till beroende på trafiken. Indrianagar är jättemysiga bostadsområden men där det också finns fantastiska restauranger och lite butiker.

Mat/bar tips i Indiranagar:

  • Fatty Bao, fantastisk asiatisk mat med rooftop. Alla älskar fatty.
  • Yogisthaan, ett yogacafé som är supermysigt. Gillar speciellt deras quinoa-burger, summer sallad, och deras indiska mat.
  • TOIT, ett av Bangalores kändaste barer som alltid är fullt med folk.
  • Three dots and a dash, en tikibar!
  • Hangover, en bra men billig bar med balkong och skönt häng
  • The Humming Tree, en av få lokaler där utländska band spelar när de kommer till stan. Veckan innan jag åkte dit spelade Alt-J och veckan efter var Anderson.Paak där. Så följ dom på facebook så ni inte missar något!
  • Sly Granny, dyr restaurang/bar men riktigt tjusigt och så bra service
  • The Forage, en italiensk restaurang som ser ut som ditt farfars vardagsrum. När hemlängtan kickar in är den najs.
  • Purple Basil, ett sallad/lunch-ställe som inte använder plast. Tror att de bara levererar dock så ni kan bara beställa mat härifrån via apparna.

Annat som jag kan tipsa om i Indiranagar är en liten boutique som jag älskade, Timri. Lite dyrare kanske men roliga och vackra kläder och smycken. The Ants Craft är också värt ett besök. De säljer prylar.., tvålar, smycken, väskor, prydnader etc. och de har också ett café.

Andra ställen som ni bör besöka är:

Church Street. – Här finns mer barer och restauranger (gå till Church Street Social! de har också olika evenemang, jag gick på quiz och en filmvisning av Amy t.ex.) Missa heller inte Blossom! Helt underbar bokhandel med begagnade och nya böcker i travor och hylla efter hylla. Allt finns till mycket bra priser!

Commercial Street. – Stort marknadsområde med affärer. Silveraffärer, klädaffärer, sjalar, skor, etc. Bra om ni ska shoppa!

Market Road/KR Road. – ett mer klassiskt ”marknadsområde” med stånd och smågator fyllda med krimkrams och skatter.

Koramangala är ett sort område på andra sidan Indiranagar, så en bit bort helt enkelt men med ännu mer barer och restauranger. Här finns också en biografer till exempel. Billigt att gå på bio i Indien så passa på!

Finns såklart så många mer saker att se och ställen att gå på men detta får ni upptäcka själva! Undrar ni över något annat eller vill ha ytterliggare tips får ni gärna kontakta mig på min mejl, cojo0311@gmail.com

Hoppas ni får en supertrevlig vistelse önskar Cornelia!

På återseende, älskade Okkuta.

Så var det även dags för mig, såhär tre dagar innan det är dags att resa tillbaka till Sverige, att på något sätt försöka summera tiden som gått sedan vi först anlände till oasen som är Okkutas campus, den 1a oktober 2017. Det känns svårt att beskriva min upplevelse i ord, men tänkte ändå göra ett ärligt försök. Jag har funderat en del över vad jag kommer att sakna när jag är tillbaka i Sverige, och vad jag kanske inte kommer sörja allt för mycket. Here goes:

 

Vad jag kommer att sakna:

  • Att bo i en avskild oas fylld av vackra växter och träd, ekorrar, fjärilar och färgsprakande blommor, där jag enbart umgås med kvinnor 95 % av tiden. Där jag har kollegor som varje dag fäster blommor i mitt hår, och som varje dag vill försäkra sig om att vi ätit en ordentlig frukost.
  • Att slippa handskas med män. Ja ja, jag vet att det kan låta radikalt, och det är inte så att jag tycker illa om alla män, men det har varit så otroligt skönt att få en liten paus från vardagen där man ständigt måste förhålla sig till patriarkala maktstrukturer. Missförstå mig rätt, patriarkatet är onekligen alive and well i Indien (varför skulle annars organisationer som Okkuta behövas), men Okkuta är som en egen oas för kvinnorna. Under vår tid här har vi nästan uteslutande arbetat med kvinnor, umgåtts med kvinnor, inspirerats av kvinnor och fått all hjälp vi behöver av kvinnor. Trots att vi är så olika, med olika bakgrund och olika villkor, har det varit så skönt och stärkande att få leva, arbeta och vila i ett starkt systerskap, för det är precis vad Okkuta är. En stor familj bestående av 9000 systrar, där vi har haft turen att få vara med en stund.
  • Att under kontorsdagar, när eftermiddagsdippen kommer, kunna ursäkta sig för att ta en välförtjänt “puppy break”. Strax efter nyår fick vår campushund Jimmie fyra små valpar, som nu vuxit till sig till fyra rultiga små liv som gärna springer efter oss vart vi än går (om det inte är för långt från mamma), och som kan stå för underhållning i timtal. Tommie, Ziggy, Alma och Joni (och självklart mamma Jimmie), kommer jag sakna något oerhört.
  • Öppenheten och vänligheten. Svenskar är lite för instängda för min smak, något som inte kan sägas om indier. All den gästvänlighet jag har fått se prov på här är helt fantastisk.
  • Magiska solnedgångar.
  • Avsaknad av snö och vinter. Är EJ pepp på att återvända till detta.
  • Melodikrysset och pannkakor med Josefine på söndagsmorgnarna.

 

 

Vad jag inte kommer att sakna:

  • Smuts och föroreningar. Jag längtar till ren luft och sopsortering.
  • Ris (två gånger om dagen, varje dag i 4,5 månad. Ibland ris i flera olika former).
  • Att inte kunna motionera som jag vill.
  • Att inte ha kontroll över min egen vardag. Planer delges oftast i sista sekund, och kan också ändras sekunden efter.
  • Att ständigt vara på helspänn pga ormar. Ja, de bor här, och ja, vi har stött på både en och två och kanske några till (lämnar exakt siffra outtalad). Det gör att man alltid är i något omedvetet slags flyktläge, och att man kan få sig en smärre chock av saker så som sladdar till dataladdare, ilande ekorrar och varenda litet prasslande löv. Ska bli så skönt att slippa ha detta i bakhuvudet hela tiden.
  • Att försöka vara en del av omvärlden utan tillgång till wifi och med enbart hyfsat dålig mobildata. Detta har på ett sätt varit skönt också – fungerar inte internet så är det bara så, och då får man bli kreativ och lösa problemen på annat sätt. Dock är det svårt att försöka sköta vissa saker som faktiskt kräver internetuppkoppling, så som arbetsuppgifter och att i allmänhet försöka hänga med i vad som händer i övriga världen.
  • Att aldrig kunna smälta in och vara en i mängden.
  • Indisk byråkrati. Jag orkar inte ens gå in på ämnet, men låt mig säga att den inte alltid är helt lätthanterlig.

 

 

Vi har blivit kallade familj från första dag, bara en sån sak. Jag kommer att sakna mina kollegor så otroligt mycket, deras värme och vänlighet och deras obotliga optimism. Arbetet de gör är så viktigt och så svårt på många sätt, och trots detta har jag inte hört ett enda ord av klagan. Inte ens när de dessutom haft två blåögda Svalepraktikanter att ta hand om vid sidan av arbetet.

 

IMG_4653

 

IMG_5156

Jag har Okkuta att tacka för så mycket, och kan med tacksamhet i hjärtat konstatera att jag kom hit ovetandes om vad som väntade, och att jag vänder tillbaka ytterligare en familj rikare. En ganska rejäl, indisk version på nästan 9000 systrar. Ganska fett ändå.

Okkuta och Indien, ni har för alltid en särskild plats i mitt hjärta och jag vet att vi en dag kommer att ses igen.

 

IMG_4108