Efter två år av pandemi har äntligen nästa gäng praktikanter åkt iväg till Svalornas partner- och samarbetsorganisationer! Vi är i år tretton praktikanter som under fyra månader ska åka till sex olika organisationer i södra Indien, för att lära oss mer om hur de jobbar för kvinnors och marginaliserade gruppers rättigheter, matsuveränitet, miljö- och klimatarbete, och mycket mer. Det är första gången ett gäng Svalepraktikanter åker till så många organisationer, vilket ska bli mycket spännande!
Inför avresa samlades vi upp i Lund för att under tre dagar förbereda oss på det stundande äventyret. Vi som är iväg är:
Josephine Mehta & Evelina Tarvainen till Deccan Development Society (DDS)
Andrea Stålberg & Felicia Gustafsson till Evidence
Theodor Stensö, Annika Toll & Elin Westerling till Keystone Foundation
Markus Lewin & Jad Abdul Hak till Kudumbam
Amanda Ömar & Josefine Nilsson till Grameena Mahila Okkuta
Fanny Andersson & Johanna Plöen till Women’s Collective
Det är svårt att förstå att vi om en vecka kommer lämna fina Trichy och gården Kolunji. Elin kommer sitta på planet till Tanzania och jag och Matilda kommer frysa i vårvinterSverige. Våra 4 månader här har varit spännande men inte riktigt som jag förväntade mig innan praktiken påbörjades. .Jag trodde vi skulle få jobba mer med projekten och möta målgrupperna. Istället har vi haft ganska mycket office-work. Det har ibland varit utmanande. Ett av mina bästa minnen är när vi fick vara med under en träning på Kolunji med horticulturestudenter och följa med dem på fältbesök. Det var så häftigt att diskutera med dem och se hur de förklarade arbetet för en kvinnogrupp. Det var också så vackert att se omgivningarna på landsbygden där vi satt bak på flaket. Ett annat bra minne är att vi har blivit så välkomnade hem till kollegorna speciellt under pongal-skördefestivalen men vi har också blivit hembjudna på luncher och middagar. En mindre bra upplevelse har varit att människorna jämnt följer efter en och kollar vad man gör när man är inne i en matbutik eller annan butik. En annan mindre bra upplevelse var när vi såg några män bråka på gatan och en kvinna bli slagen när hon försökte stoppa männen. Som tur var var Matilda så modig att hon vågade reagera och skrika vad håller ni på med, vilket fick männen att sluta bråka.
En minnesvärd upplevelse från Trichy och Kolunji är också all mat man ätit. Det är så intressant i Indien att det finns så många regler för mat och när man äter vilken mat på dagen. Dosai och idly till frukost, meals till lunch, ottapham, idlys till kvällsmat. Under festivalen pongal fick vi testa på ris kokat med ghee, rörsocker och linser. En mindre minnesvärd matupplevelse var när det en kväll kröp mängder av kryp på mitt bananblad och jag märkte det först när jag ätit två tredjedelar av rava dosain. Överlag har maten varit väldigt god i Indien och så lyxigt att vegetariskt är standard.
Elin
Fyra månader har flugit förbi, tiden går snabbt när man har roligt. Mina starkaste minnen är den starka maten och alla människor jag har fått turen att träffa och vänner jag har skaffat. Den nästan överväldigande gästfriheten, omsorgen och familjekänslan som indier visar kommer jag föralltid att bära med mig. Under min praktik har jag fått utveckla mina kompetenser inom utvecklingssamarbete i form av användandet av metoder för projektplanering, resultatmätning och utvärdering. Jag har också fått värdefull kunskap om ekologisk odling, klimatpolitik och opinionsbildning. Med egna ögon har jag fått se hur svenskt bistånd, via Svalorna fram tills 2009 och därefter Framtidsjorden, tillsammans med lokala krafter har placerat ekologisk odling som en metod för fattigdomsbekämpning högt upp på agendan. Mindre positiva minnen får bli ojämlikheten och ojämställdheten människorna lever i, inte bara i Trichy och byarna vi arbetat i, utan i hela Indien. Det blev tydligt när jag och Matilda reste runt i norra Indien i vintras. Inkomstklyftorna är högst närvarande och är inte bara ett problem i Indien, utan en global trend. Att kvinnors rättigheter kränks har också varit ständigt närvarande och en tuff insikt att bli påmind om dagligen. Därför är det så viktigt att vi stöttar Svalornas partnerorganisationer för att de ska kunna fortsätta arbeta med fattigdomsbekämpning och visa resultat såsom Kudumbam gör, en numera vänorganisation till Svalorna.
Matilda Att försöka sammanfatta fyra månader i Indien är inte lätt. Ibland är det svårt att sammanfatta en dag här. Det händer ofta så mycket så att jag bara svarar ”bra” när någon från Sverige ringer och vill ha en utförlig rapport. Det finns dock ändå intryck som sticker ut. Det är lätt att skaffa vänner här – och lika svårt att säga hejdå nu när vi åker. Vi umgås med kollegor men har också skapat vårt eget lilla Trichy-gang, bestående av praktikanter och locals. Det är inte alltid man skaffar sig ett andra hem på fyra månader, men här gjorde jag det, vilket känns fint men overkligt att lämna. Jag kommer att ta med mig människors förmåga att göra allt till trevliga stunder oavsett om man har tid eller inte. Det kan vara genom medhavd frukost på tåget eller kaffepaus på väg ut till Kolunji. Lite spännande är hur vi implementerat denna kultur i oss själva, hann jag tänka då vi firade en kompis 30årsdag med Klaras goda bananpannkakor. Det blev heldag i fjärilspark enligt födelsedagsbarnets önskan med avslappnat häng en hel dag. Det är min bästa beskrivning av Indien-häng. Det är oförglömligt att ha fått ta del av tamil-livet som man nog endast annars gör om man är uppväxt här eller har bra kontakter.
Från mitt perspektiv får jag det bästa av två världar som praktikant. Det välkomnande, varma omfamnar mig, samtidigt som jag inte behöver tumma på mina rättigheter kring att bygga mitt liv så som jag själv önskar. Livet här är planerat och förutsägbart för många. För mig som lätt känner mig låst och har större behov av frihet än medelsvensken, känns ett liv där fokus ligger på äktenskap, svårt. Begränsad frihet och klyftorna i landet Indien, som mer är en kontinent än ett land, är ett slående bevis på vad utebliven välfärd resulterar i. Inte kul att se, ännu svårare att leva i. Jag är född i Bombay och blev adopterad som bebis till Sverige. Många av oss praktikanter funderar över hur livet hade varit om man råkat födas här, och för mig har den tanken en extra dimension då jag möjligtvis har biologisk familj här. ”You look south Indian”, har jag hört från så många håll att det nästan blivit en sanning sen jag kom hit.
Jag har tidigare gjort praktik på en biståndsorganisation i Sverige, vilken väckte min nyfikenhet kring hur bistånd i praktiken fungerar. Det har jag fått svar på här. Bonde-eleven som rör ihop ekologiskt gödsel av ko-kiss med frukt och ägg, och skolelever som får prova odlingsmetoden seedballs ger minnesbilder som sitter för all framtid.
Avslutning
Idag är det vår sista dag här och igår hade vi avskedsfest på kontoret tillsammans med kollegor, styrelsemedlemmar, vänner, familj och Framtidsjordens praktikanter som precis anlänt. Vi inledde dagen med lekar, kasta boll, sätta svansen på kon och ett quiz om oss praktikanter – det var väldigt lyckat och hejarropen ekade i hela kvarteret! Därefter åt vi lunch och vi bjöd på glassbuffé och alla delade med sig om hur vi har bidragit till arbetet Kudumbam gör och vi fick berätta om vår upplevelse. Det blev en känslosam stund för oss alla.
Tack Svalorna för att vi fick komma hit, och tack Kudumbam för att ni tagit emot oss med öppna armar. “Kudumbam” betyder familj, och det är precis vad ni är.
I Ooty, en av de tre lite större städer i Nilgiribergen ca. 29 km från Kotagiri, hittar du den omtalade restaurangen och bimuséet Place To Bee. Place To Bee är ett initiativ som vuxit fram ur Last Forest Enterprises, som inkuberats av Keystone Foundation. Tidigare användes lokalen till ett bimuseum, med syfte att upplysa om bins viktiga roll som pollinatörer och upprätthållare av biologisk mångfald. År 2015 gjordes lokalen om till en mycket populär restaurang, och bimuséet står kvar! Här kan du alltså njuta av en härlig pizza samtidigt som du får lära dig massor om bin. Syftet med restaurangen är, förutom att servera fantastiskt god mat, att uppmuntra gästerna att konsumera närodlat och omsorgsfullt hemlagad mat av kvalitetsrika råvaror. Principerna som restaurangen bygger på är grundade i den så kallade Slow Food-rörelsen.
Slow food-rörelsen är ett globalt initiativ som fokuserar på att uppmuntra folk att sluta äta snabbmat, och istället ta sig tid att förbereda och äta mat gjord på lokala råvaror. Fokus ligger inte bara på att främja en mer näringsrik kost utan också på att bevara kultur och arv relaterat till mat som kan riskeras att gå förlorad till följd av globala snabbmatskedjor. ”Slow Food” står i motsats till ”snabbmat” på fler än ett sätt. Enligt Aritra Bose, en av grundarna till Place To Bee, startades Slow Food-rörelsen som en motreakation på den första McDonald’s-restaurangen som öppnades i Italien på 80-talet, något som då betraktades som ett hot mot inhemska mattraditioner. Rörelsen inleddes 1989, till stor del i syfte att motverka snabba matkonsumtionsvanor och istället äta mer traditionell mat. Sedan dess har rörelsen expanderat i hög takt.
Place To Bee serverar därför italiensk mat för att hedra rörelsen, med en fusion av indiska maträtter. Till exempel kan du hitta pizza med paneer på, eller de fantastiska kati rollsen från Kolkata. Precis intill restaurangen finns en trädgård där grönsaker som används i maträtterna odlas i sann Slow Food-anda, bland annat broccoli, kryddor, aubergine och bönor. De produkter som inte går att finna i trädgården inhandlas på den lokala marknaden – där alla råvaror är producerade i regionen och på ett schysst sätt.
Broccoli som odlas precis intill Place To Bee
Under vår praktikantperiod har vi praktikanter på Keystone Foundation besökt Place To Be många gånger, inte bara för att njuta av en god pizza, men också för att dokumentera arbetet på restaurangen till webbsidan och sociala medier. Vi har även fått laga vår egen pizza!
Jag med min nybakade pizza
/ Olivia, praktikant på Last Forest Enterprises (Keystone Foundation)
Jag tänkte ta med er ett par veckor tillbaka i tiden för att berätta om skördefestivalen Pongal som vi hade turen att få fira med kollegor, kollegors familj och vänner!
Pongal är en hinduisk tradition som firas i framförallt delstaten Tamil Nadu. Det är också starten för den hinduiska skördemånaden Thai. Under Pongal firar man första skörden och är namnet på den maträtt man traditionellt tillagar under festligheterna; ris och linser kokt i mjölk, ingefära, kardemumma, cashewnötter och ghee. Det smakar som en väldigt söt risgrynsgröt. Pongal firas i fyra dagar och i år firar man solen den 15e januari, djuren den 16e och bönderna den 17e.
Festmåltiden bestod av två olika sorters pongal, stekta grönsaker & kikärtor samt banan.
Hela kontoret med respektive familjer, åkte på morgonen under Pongals första dag, tillsammans från staden Trichy till landsbygden och Kolunji Ecological Farm som är Kudumbams utbildningsgård i ekologisk odling. I två fullastade bussar tutade vi oss fram på de trafikerade stadsvägarna och vidare på de skumpiga landsvägarna, förbi ett flertal traktorer. När vi rullade in på Kolunji var feststämningen i full gång. De sista förberedelserna var igång och alla hjälptes åt att pynta gården, ställa i ordning stolar och testa mikrofonerna. Det strömmade ut tamilsk musik ur högtalarna och vi gick in i ett av rummen för att byta om till traditionella saree.
Feststämning på Kolunji Ecological Farm.Två glada praktikanter, jag och Klara, klädda i traditionella sarees.
I närheten av kök och matsal hade en station gjorts i ordning för tillagandet av tre sorters pongal i dekorerade lerkärl. I ett av kärlen tillagades pongal med socker utvunnet från sockerrör på traditionellt vis, i ett annat pongal med vitt socker och i ett tredje med med kokos. Det placerades meterlånga sockerrör som en hydda runt om kärlen och alla som ville fick rituellt röra runt i grytan. Tillagat och klart bjöds först korna på de tre olika pongal och resten sparades till alla firande gäster som var i full gång att tävla i olika grenar på en annan del av gården.
Pongal tillagas i dekorerade kärl.
Det tävlades det i allt från dragkamp till dansstopp. I en gren fick de yngsta barnen tävla i att så snabbt som möjligt fylla händerna med vatten och springa bort till en tom glasflaska som skulle fyllas helt. En variant av fenomenet piñata engagerande små som stora när de ögonförbunda deltagarna skulle försöka slå ner en svävande lerkruka med en lång pinne. Det bjöds även på uppträdanden när några män fäktades och utförde diverse akrobatiska rörelser med brinnande pinnar och när både flickor och pojkar hade på dansuppvisning. När förmiddagens sista dansuppvisning, med ett tillskott av en förvirrad praktikant *räcker upp en hand*, avlutats åt vi en festmåltid till lunch. Olika sorters pongal, grönsaksgrytor och frukt avnjöts i den svala matsalen.
Vem kan blåsa hål på ballongen först?Fäktningsuppvisning!Vår kollega Lalitha i full färd mot piñatan, ett dekorerat kärl.
Efter lunch var det dags för barn och ungdomar att få presenter av Kudumbam. Skolmaterial, nya finkläder och skor hade inhandlats och resultatet blev en hel drös med glada barn. Efter presentutdelning var det dags för utdelning av priser till de som vunnit under förmiddagens tävlingar. Bland publiken tuggades det på sockerrör mellan applåderna.
Det var ett trött, mätt och glatt gäng som återvände till Trichy senare på eftermiddagen. Tack så mycket Kudumbam för att vi fick fira Pongal med er!
I skrivandes stund befinner jag(Klara) mig i ett hotellrum i Trivandrum under årets och faktiskt även decceniets sista timmar. Jag har under två veckor haft jullov och befunnit mig i turistiga Varkala som nästan kändes som ett annat land. Men också skönt att vara vid havet, göra lite yoga, dricka goda juicer. Men kul nu att vara tillbaka i mer riktiga Indien med kaffe för 10 rupies istället för 140 och mer gatuliv och lokala mathak. Nu är jag i Trivandrum och imorgon ska jag ta ett dagståg tillbaka till Trichy och få åka längs kusten.
Jag gör praktik på Kudumbam tillsammans med Matilda och Elin. Kudumbam är vänorganisation och före detta partner till Svalorna. Svalorna hjälpte bland-annat till att bygga upp farmen och träningscentrumet i ekologiskt jordbruk nämligen Kolunji för 30 år sedan och stödde sedan stöttade Kudumbam under drygt 20 år. Det har varit väldigt inspirerande att se farmen och att delta på träningar för olika målgrupper såsom bönder och horticulture-studenter med besök i närliggande byar.
Tyvärr blev delar av farmen förstörd av en cyklon i slutet av november i fjol. Detta är ett exempel när en organisation blir drabbad av klimatförändringar. Delvis orsakade av vårt sätt att leva i Globala Nord och medel och överklass i globala syd. Det är inte bara farmen som blivit påverkade utan även bönder i byarna. Bortsett från i år när det regnat mycket har de haft mycket mindre regn de senaste 10 åren. Ris är väldigt vattenkrävande. Kudumbam arbetar bland-annat för att återgå till mer traditionella grödor såsom millets.
Nu tänkte jag att det är dags att gå in på temat på detta inlägg som är Utveckling och utveckling. Utveckling, gräsrotsutveckling civilsamhället och mänskliga rättigheter är frågor som alltid legat mig nära. Utveckling kan betyda så många studier. Man kan bland annat tala om mainstream utveckling såsom rådande paradigm men också utvecklingsalternativ och mer såkallad bottom up-perspectives och gräsrotsutveckling. Vistelsen i Indien ger mig möjlighet att reflektera över tidigare studier och engagemang.
Kudumbam liksom vissa av Svalornas partners arbetar med ekologiskt jordbruk. Ni kanske undrar hur utveckling har med ekologiskt jordbruk att göra. Kanske associerar ni utveckling till stora projekt. Men utveckling hänger i hög grad ihop med ekologiskt jordbruk och speciellt hållbar utveckling. Jag vet inte om ni har hört talas om den så kallade gröna revolutionen. Namnet till trots har den ingenting med miljön att göra. Gröna revolutionen handlade istället om introducerandet av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och hybridgrödor. Detta har fått många effekter i hela världen. Denna kom tillstånd på 60-talet.Detta kan också relateras till utveckling och postutveckling genom att lokala kunskaper nedgraderades. Till skillnad från vanliga grödor ger inte hybridgrödor liksom GMO frön till nästa skörd vilket innebär att bönder måste köpa nya fröer varje år. Elin hade en intressant diskussion med agronomstudenter om att hybrid kan ge större skörd en gång men att traditionella grödor mer långsiktigt.
Ytterligare ett hot är GMO och att frödiversiteten i världen minskat mycket. Kudumbam arbetar med detta genom att använda sig av fröbanker och bevarandet av traditionella grödor. Vissa av bönderna Kudumbam arbetar med är så framgångsrika att de börjat sälja fröer också. Konventioenellt jordbruk tär mycket på vår miljö. Ett hett filmtips om man vill lära sig om hur komersiellt jordbruk hotar jordar och jordnäring är ”Den sista skörden” av Marie Qwiberg, den ligger uppe på svt.play. Kudumbam har liksom andra organisationer sätt vilka konsekvenser konventionellt jordbruk får. I Indien liksom andra delar av världen är näringsfattighet en utmaning. Under en konferens som vi var på under praktikens andra vecka, där vi hade på oss saris och fick hålla korta tal om vad som motiverade oss beskrev vår boss Oswald att Indien är ett av de länder där det bor flest undernärda, mest stunting bland barn under 5 år och där olika sjukdomar blivit vanligare. Lägg med detta till klimatförändringarna.
Hur jobbar då Kudumbam med ekologiskt jordbruk. Vi har fått följa träningar där de lär ut olika metoder för herbal pesticides såsom att blanda kodynga, ko-piss, med ingefära och vitlök etc, de gör också olika former av komposter. För att nå bönderna i byarna i närheten arbetar de också med tränare ute i byarna. På fältbesök har vi fått träffa några kvinnor som deltagit i grupperna. En kvinna sa att Kudumbam betydde mycket för henne och att hon nu var självständig och inte beroende av någpn. Kudumbam lär också ut metoder om att odla multi-cropping d.v.s. att odla flera olika grödor samtidigt. Fördelar med detta är att ifall en gröda slår fel har man en annan samt att det är bättre för miljön. De använder mer grödor som inte är lika känsliga för vatten som hirs. En fördel är också att det skapar fler arbetstillfällen. Detta är viktigt eftersom många migrerar till städer. t
På tal om miljön Kudumbam har också bedrivit arbete på kusten i Tamil Nadu utanför Tranqobar en gammal dansk koloni. Det är nämligen så att communities nära kusten blev påverkade av tsunamin 2004. En konsekvens var att jorden blev mer salt. Kudumbam arbetar med att ta fram andra salttåliga grödor såsom sötpotatis att odla istället samt andra försörjningsmöjligheter såsom mikrolån. Vi hade förmånen att få besöka arbetet på kusten under 3 dagar i mitten/slutet av november. Vi fick delta på möten där de diskuterade mikrolånsgrupper. Inom utveckling är det omdiskuterat om mikrolån skapar beroende eller är mirakellösningen. Under mittmötet fick vi höra Okkuta prata om dilemman med mikrolån. Men jag skulle säga att Kudumbam arbetar på ett helt annat sätt genom att facilitera via den National bank of rural development. Lånen går till att utveckla jordbruket eller andra näringar. När vi var vid kusten fick vi se exempel på kvinnor som tillverkade mattor av kokosblad och sålde.
Ett annat område inom utveckling jag har tänkt på är att priser inte har propotioner. Det kändes under mittmötet i Bangalore och jullovet som att priserna där var mycket högre än i vanliga Indien. Kanske för anpassade till indisk medelklass(i europeisk standard) och överklass samt turister.
Som ni kanske förstår är utveckling komplicerat. En sak jag bär med mig hem är att vi behöver ställa om och ändra sätt att leva och hur samhällen är organisatipo. Det är också viktigt med solidaritet och att arbeta tillsammans med människor från olika delar av världen som befinner sig på olika platser.
Ett annat område inom utveckling jag tänkt på är med teknik. Jag tycker verkligen Indien ligger i framkant när det gäller appar och mobildata. Här har jag 2 gig mobildata om dagen och det finns appar som håller koll på alla tåg, taxi etc samt som man kan föra över pengar och betala med. Men på landsbygden kan man höra gamla mobil ringsignaler och knappmobiler. Tekniska utvecklingen stänger ute de som inte har del av den.
Sist men minst kanske ni är nyfikna på hur en dag på praktiken ser ut. Som vi skrev i det gemensamma inlägget bor vi på kontoret. En dag kan bestå både av office-work och fältbesök eller fältresor och deltagande på konferenser. Ibland självständigt och ibland med tydliga uppgifter.
Under den gångna veckan har praktikanter, partners och representanter från Svalorna sammanstrålat i utkanten av Bangalore. På årlig basis arrangeras ett nationellt partnermöte i Indien och parallellt har vi praktikanter fått chans att mötas upp. Få bättre grepp om organisationernas verksamheter, vända och vrida på kulturkrockar av varierad intensitet och planera inför framtida projekt.
I år var organisationen Grameena Manila Okkutta värdar för programmet. Efter en inledande öppningsceremoni bestående av sång, blomster och ljuständning drog tre-dagars programmet igång. Vi praktikanter hängde med under den första dagen, för att sedan ägna oss åt egna programpunkter under resterande två dagar. Redan tidigt inpå agendan blev våra olika referenspunkter om Indien uppenbara.
Vi från högre bergstrakter pustade ut i de 25 värmande graderna medan resterande praktikanter konstaterade att stan minsann bjöd på svalkande temperaturer. Någon sa sig ha sovit SÅ gott i den tysta morgonen medan jag själv, ovant, vaknat upp till ett ihärdigt mässande från närliggande tempel och en skränig tupp som testade stämbanden vid halvsju-snåret.
Att vi efter drygt en och en halv månad i landet har samlat på oss skilda intryck och erfarenheter är en god indikator på hur vitt och brett Indien är. Det är chapati och naanbröd, men också dosa, paratha, roti och appadam. För att inte glömma det tortillalikannde, krispiga brödet papadam. I innerstan är somliga rickshaws är dekorerade med dekaler som ’JESUS LOVES YOU’ medan andra har ikoner av Visnhu prydligt placerade vid förarsätet. I samma stund som vi korsade gränsen från Tamil Nadu till delstaten Karnataka för att delta på mötet blev mina, om än mycket sparsamma språkkunskaper i Tamil, i princip obrukbara. Här talas i första hand Kannada (men också Urdu, Telugu, Marathi, Malayalam och på sina håll Tamil).
Anna och Matilda. Kaffe och pepparkakor (!)
Mittmötet erbjöd ett välbehövligt tillfälle att ventilera upplevelser, redogöra anekdoter och fylla i varandras funderingar. Kort sagt, från att mestadels ägnat tid åt skogsrättigheter i Nilgiribergen, lyfta blicken några nivåer. Höra om fattigdomsbekämpning på landsbygden utanför Bangalore, kastsystemets skugga över vardagen som dalit i Manduari och den gröna revolutionens baksida när det kommer till odlingsmönstren i Tiruchirappalli.
Under partnermötets första dag tog Sheelu Francis, ordförande i organisationen Women’s Collective, till orda för att prata om samhällsutvecklingen i Indien. En ytterligare chans att placera frekvenserna från nyhetsinslag och förstasidor i en större kontext.
Förutom att diskutera det politiska läget och dess efterverkningar på civilsamhällets utrymme att agera lyftes klimatförändringarnas yttringar i form av höstens översvämningar i Kerala. Det till synes oupphörliga våldet mot kvinnor. Utmaningarna som följer av en ökad urbanisering. Om konsekvenserna av en alltmer likriktad politik för landets minoriteter. I anslutning diskuterades även utmaningar och strategier organisationerna emellan. Hur kan den kommande generationen motiveras till att bosätta sig på landsbygden? Vad bör göras för att främja religiös tolerans? Hur kan det brutala våldet få ett slut?
På många sätt tycks frågorna astronomiska i sin storlek. Inte minst med vetskapen att handlingsutrymmet för aktörer inom civilsamhället på många håll i världen krymper. Sällan har den outtröttliga aktivismen som dessa organisationer utstrålar känts så viktig. Att det finns aktörer som granskar, agerar motvikt, erbjuder tillflyktsort och för talan för de grupper som åsidosätts och marginaliseras. Som går samman mellan delstatsgränser och länder.
Med dessa insikter i ryggen känns det extra värdefullt att ta del av det viktiga arbetet som sker i gräsrötterna. Och att vara del av detta goa praktikantgäng!
Vi har med hjälp av personal från forskningscentret KVK (samarbetspartner till DDS) påbörjat en så kallad kitchen garden. Det är precis som det låter, nämligen en köksträdgård. En lättillgänglig och behändig yta där en kan odla diverse kryddväxter, frukter och grönsaker. Vi har turen att under dessa 5 månader i Indien bo i ett hus med en tillhörande trädgård!! Majoriteten av trädgården består av ganska hård packad röd jord vilket har krävt ett litet tillskott av en mer mullrik jord samt flertalet händer att förbereda jorden för plantering.
För den som inte är särskilt berest inom olika jordarter kommer här en väldigt kortfattad redogörelse. Det finns olika varianter av jordar och alla har sina egna egenskaper så det kan vara en bra början att få en bra överblick över jorden innan en börjar odla. Här i distriktet Telangana arbetar de främst med röd eller svart jord varpå dem har olika texturer, som luftig, lerig, torr, sandig, hårt packad eller mullrik. Beroende på textur och jordart så gynnar det olika typer av växter och grönsaker. Så återigen, undersök jorden innan du väljer växter och sätter på dig arbetshandskarna.
Hur en kitchen garden ser ut är valfritt men vi har valt att arbeta med upphöjda odlingsbäddar istället för att bilda en klassisk rabatt. Vanligt förekommande för upphöja bäddar är att rama in själva bädden vilket, enligt vissa, ger en mer estetisk utformning av trädgården. Den kan också ge intrycket av en mer städad trädgård, vilket verkar vara ett ganska populärt riktmärke för trädgårdar i vårt kära nordiska land Sverige. Ett billigt och användbart sätt är att använda sig av pallkragar. Det kan ses som en mobil odlingslåda som finns i olika storlekar. Beroende på djupet som växterna och grönsakernas rötter kräver för att växa så bestämmer det också hur många pallkragar du behöver stapla på varandra. Här kan också kreativiteten flöda och det går utmärkt att använda sig av diverse restprodukter, som plåt, trä, tegel och dylikt. Men det absolut billigaste alternativet är, om odlingsmark finns tillgänglig, att odla direkt på den befintliga platsen. Då skapar det också ett större näringssystem till närliggande växter. Med rätta medel och metoder så gynnar det mikroorganismerna i jorden vilket ger en positiv påverkan på jorden du odlar i, jorden och växtlighet runtomkring samt det som odlas. Om ätbara produkter odlas blir även kropp och knopp glada över de goda bakterier som de får arbeta med. För att öka processen i jorden kan en använda sig av jordförbättring i form av bla.a. kompostering, vätska från den populära bokashi-komposten eller (som jag har fått lära mig här) fermenterad buttermilk. Allt detta tillreder du själv och strör över, vattnar eller sprayar dina odlingar med.
Vi har, som bilden ovan visar, inte någon ram utan vi odlar direkt i jorden. Det som hittills har planterats är tomater, blomkål, vitkål och den indiska varianten av aubergine som går under namnet bendakaja. För varje dag lär vi oss om nya grönsaker och annat ätbart och jag försöker så gott jag kan följa vår kära Kommlama i köket när hon förbereder mat åt oss. Eftersom hon endast använder ekologiskt och lokalt producerade produkter är det extremt tillfredsställande att utifrån fältbesök se hur dessa växter och grönsaker odlas, för att sedan få se dem på tallriken och tillslut få ÄTA. Ännu roligare är att vi nu faktiskt har fått ett litet projekt hos oss där vi förhoppningsvis kan få skörda en liten skara SUPERNÄRODLADE grönsaker och blad. Nästa steg på agendan är att med hjälp av frön så olika varianter av ”leafy greens”. De kan liknas med bladgrönsaker som kål, spenat, mangold m.fl och dessa planeras att odlas i den främre delen av trädgården. Hur detta projekt kommer utvecklas återstår att se då vi efter lite mer än en månad här på plats har insett att arbetsklimatet är starkt betonat av ordet flex. En klassisk dag kan beskrivas med att de två aktiviteter som var planerade för dagen utvecklas till ytterligare tre projekt eller ett helt och hållet annat schema med andra uppgifter. Dagarna blir med andra ord inte som de från början var planerade. Detta kan till en början ses som annorlunda, lite roligt och uppfriskande men efter ett tag kan det stundvis vara en aning frustrerande. Därför kan projektet ”plantering av leafy greens” dra ut på tiden. MEN bättre sent än aldrig och helt plötsligt står några personer i trädgården, som man aldrig träffat innan, redo att gräva, och vips! så är det gjort.
En rolig, eller snarare komisk, detalj är att i allt grävande för den kommande växtligheten så har två vattenledningar kapats. Detta har resulterat i att vatten som används dels av oss, men också från grannar, har bubblat upp från jorden och mer eller mindre istället skapat tre spontana dammar. Bör nämnas att detta var mycket temporärt och problemet är med egna nödlösningar nu säkerställt. Men vattentillgången är någonting en inte bör ta för givet då vi vissa daga har haft slut på rinnande vatten i huset. Att mysduscha både morgon och kväll är inte att rekommendera. Själv är jag numera en person som använder dusch 2-3 gånger i veckan (hårtvätt inkluderat en gång i veckan).
Krishantering med hjälp av Kommlama
Det här var allt för denna gång och nu ska denna lortiga själ gå och ta sig an den hink tvätt som påbörjades imorse, och som avbröts på grund av vattenbrist. Jag och Cecilia har nu fått en guidad tur till den lokala brunnen där grundvattnet pumpas upp. Så nu kan vår vattentank förhoppningsvis förse oss med en gnutta vatten idag.
En vanlig arbetsvecka i Indien är mellan måndag till lördag, så på söndagar har vi chansen att vara lite lediga och möjlighet att utforska regionen där vi bor på egen hand. Vi på DDS befinner oss på landsbygden i Telangana i centrala Indien där utbudet på helgaktiviteter betas av fort – därför blev vi extra glada när våra kollegor föreslog att vi skulle hänga med till Eco Bazaar.
Eco Bazaar är en nystartad marknad med hållbarhetsprofil som hålls i utkanten av storstaden Hyderabad en gång i månaden. Marknaden anordnas av Disha Collective (en organisation som samarbetar med DDS) och marknadsstånden, caféerna och mötesplatserna ryms på deras lummiga arbetsplats, en grön oas inklämd i ett bostadsområde.
Curryplanta
Jag och mina praktikantkollegor hade bara hunnit ta några steg in på marknaden innan en ung kvinna i vår egen ålder kom fram och introducerade oss för platsen och pekade på de olika stationerna med aktiviteter. ”The Ediable Kitchen Garden Workshop starts in 5 min, would you like to participate?” frågade hon. Jag (Cecilia som skriver detta inlägget) har det senaste året själv samodlat på en kolonilott hemma i Stockholm med några kompisar och tycker att köksväxter är jätteintressant. Därför var beslutet att registrera mig och betala 500 rupies för workshopen snabbt avverkat, och jag gick raskt upp för trappan till den stora trädkojan där workshopen skulle hålla till. Uppe bland trädkronorna satt redan ett trettiotal deltagare i en halvcirkel på kuddar med anteckningsblock och mobilanteckningar i högsta hugg. Vinden brisade välbehövligt och den lummiga miljön satte en rofylld ton trots att vi var precis bredvid en högljudd trafikerad väg.
Under presentationsrundan framgick det att de flesta av deltagarna bor i Hyderabads mer välbärgade bostadsområden, att de var intresserade av hållbarhetsfrågor och att kunna odla för eget bruk. Tidigare erfarenheter av odling varierande, somliga hade odlat i flera år medans de flesta var nybörjare. Majoriteten ville komma igång med köksodling på deras balkong/terrass för att minska på deras matsvinn och ha mer koll på matens ursprung. Det ställdes mycket frågor i början, framförallt om vad de mest hållbara materialen var, hur en undviker plast i största möjliga mån samt varför det är så himla svårt att lyckas med att odla koriander.
”Köp inte för mycket nya redskap och material i början – det är mycket bättre att använda de saker som ni redan äger” rekommenderade workshopledaren Srhjana, som tillsammans med två vänner bedriver en ideell förening som skapar köksträdgårdar i skolor i Hyderabad. Srhjana är en erfaren hemmaodlare, bokashifantast och förespråkare av allt hållbart som håll workshopen tillsammans med bonden Anand. Innan vi började pratade Srhjana lite om Hyderabads problematik kring skräphantering, och vikten av att återanvända det som redan finns i hemmet och närområdet innan det slängs i soptunnan. Dessutom passade hon på att rekommendera menskopp som ett mer hållbart alternativ till tamponger och binder, och att en var välkommen att fråga mer om menskoppar efter workshopen. Alla deltagare nickade instämmande till de olika hållbarhetsrekommendationerna.
En komposteringsmetod som presenterades under workshopen, som jag inte var bekant med innan var Khambha. Komposteringsmetoden är populär i indiska hushåll då den är lätthanterlig, behändig och snygg. Khambhan består av tre stycken terrakottakrukor som staplas ovanpå varandra, och är därför perfekt att ha stående i köket då den inte tar upp så mycket plats. Komposteringen består av hälften vegetabiliskt matavfall (grönsaker och frukt) och andra hälften brunt avfall (förmultnade löv). Materialen varvas i olika lager av vegetabiliskt matavfall och löv, och komposten ska stå under lock samt mixas dagligen. Själva processen tar ca 40–60 dagar och är ett perfekt sätt att förvandla matavfall som grönsaksblast och löv i trädgården till frodig jord.
Med den egenkomposterade jorden har Hyderabadborna lyxen att kunna odla mängder av grönsaker, frukt och kryddväxter året runt. Beroende på säsong går det att odla: lök, tomater, chilis, kryddväxter, spenat, potatis och en mängd olika lokala grödor. Det är endast utrymme och fantasi som sätter stopp för vad som är möjligt att odla på balkongen eller terrassen. Hemmavid befinner jag mig i växtzon 3, som tillåter några månaders växtsäsong per år – milt sagt är jag lagom avundsjuk kring möjligheten att kunna odla året om.
Solmogna ekologiska tomater
Jag är glad över att jag hoppade på workshopen med kort varsel, det gjorde besöket på Eco Bazaar mer meningsfullt. Det var intressant att se, och höra, storstadsbornas anledningar till varför de var intresserade av köksträdgårdar, samt lära mig mer om hur stadsodling kan gå till i Indien. Många utav odlingsmetoderna och grödorna som togs upp under workshopen är sådana som även fungerar i Sverige, trots att det är helt olika odlingsförutsättningar. Dessutom uppskattade jag betoningen av tillgängligheten för stadsodling – det behöver inte vara kostsamt. Folk som pysslar med odling brukar, av egen erfarenhet, vara mycket bjussiga att dela med sig av tips/grödor/frön/mat/verktyg/kaffe, vilket även var intrycket jag fick här. Workshopledarna delade med sig att av sina telefonnummer och uppmanade deltagarna att whatsappa dem om de skulle ha några funderingar. Med tanke på hur många frågor som ställdes under passets gång kan jag tänka mig att deras inboxar inom kort är fyllda till bredden …
Väl tillbaka i Pastapur på måndagen var vi med på veckomötet med samtliga i personalen. Vi praktikanter får alltid berätta vad vi har gjort den senaste veckan. Jag nämnde i förbifarten att jag hade varit med på en köksträdgårds-workshop, och i samma ögonblick säger vår chef Sateesh ”Great, lets create a kitchen garden in the guest house!”
Sagt och gjort, nu är all jord upp-och-nervänd i vår trädgård. Fortsättning följer i nästa inlägg!
Efter en utdragen visumprocess och en månads försening har vi äntligen landat på indisk mark. Det har varit en nervös och frustrerande process, men vi har ändå under hela tiden haft fokus på det äventyr som väntar oss. Natten till onsdag landade vi på Bangalores respektive Hyderabads flygplats för att sedan så småningom transporteras ut till våra olika organisationer.
Från vänster: Linnéa, Ida, Olivia, Matilda S., Natalie, Matilda B., Cecilia, Emy, Anna, Elin, Linda, Matilda E., Klara, Johanna och Hanna.
Det är vi som är årets svalepraktikanter. Vi är 15 personer som kommer vara placerade på fyra av Svalornas partnerorganisationer samt samarbetsorganisationen Kudumbam under de kommande fyra månaderna. Cecilia, Natalie, Matilda S. och Matilda E. kommer att praktisera hos DDS, Ida och Johanna på Evidence, Linda och Emy på Grameena Mahila Okkuta, Anna, Linnéa, Hanna och Olivia på Keystone Foundation, och Elin, Klara och Matilda B. på Kudumbam.
På väg från Bangalores flygplats upptäckte vi hur många praktikanter med packning som går in i en liten buss. 11. Helt klart 11. Det hade inte gått in en pryl till!
I Hyderabad har DDS-gänget börjat utforska sin omgivning!
Vi kommer att uppdatera bloggen kontinuerligt under vår tid här i Indien, och hoppas att ni vill följa med på resan!
Det har inte riktigt sjunkit in ännu. Att jag snart ska lämna det som varit min vardag i snart fem månader. En vardag som nästan uteslutande spenderats på Evidences kontor eller i Madurais omgivningar, i ett klimat som gått från molnigt och regnigt till att nu varakonstant hett och soligt. Så ja, det känns minst sagt märkligt, och rätt sorgligt, att det här nu är över. Samtidigt längtar jag såklart efter att få träffa alla mina människor där hemma och att få återgå till det livet jag har där.
Med det sagt så har jag ALDRIG ångrat att jag åkte. Det här har varit en av de mest givande perioderna i mitt liv och jag har många människor att tacka för det. Våra husvärdar som tagit in oss i sina liv. Alla kollegor och aktivister hos Evidence som generöst har delat med sig av sin tid och sina kunskaper. Alla som delat sin mat med oss och alla som delat med sig av sina livshistorier. Bland de människor jag råkats med under den här tiden finns några av de mest inspirerande, kunniga och kloka personer jag någonsin träffat. Ett särskilt tack ska också riktas till min kära praktikantkollega, resepartner och sambo Lovisa. Guldstjärna till dig för att du stått ut med mig hela den här tiden ❤
Här kommer några avslutande Madurai-tips till kommande praktikanter och andra som har vägarna förbi Madurai!
Hotel Supremes takterass Surya veg restaurant ligger på hotel Supremes takterass. Här vi har spenderat många kvällar. Kvaliteten på maten är lite ojämn men den gulligapersonalen, utsikten över Madurai och att det fläktar skönt har gjort det till vårt favoritställe. De har också en väldigt god cold coffee, perfekt nu i februari när temperaturen ökar för var dag som går.
Bästa promenad- och shoppingstråken i stan Det gigantiska templet Meenakshi Amman tornar upp sig i stadscentrumets mitt och hit vallfärdar pilgrimer och turister. Vi brukar ta en auto dit och sen bara promenera runt i området. Det är nämligen avspärrat så det är som en liten oas bortom all hetsig trafik. Här finns även många butiker och efter en kortare promenad genom gränderna så är man framme vid palatset som på kvällarna har ljusshower.
Mest användbara app För att ta sig runt i Madurai är auto det smidigaste sättet. Ola är appen som används för att boka, men du behöver ett indiskt nummer för att det ska fungera.
Passa på att besöka en hill-station Att åka till en hill station i bergen är ett perfekt sätt att komma undan värmen och dammet ett tag. Kodaikanal har jag skrivit om förut men jag vill också slå ett slag för Munnar som är snäppet vackrare, även om bussresan dit är liiite väl lång. När vi var där skulle vi vidare till Kochi och Keralas kust så Munnar blev ett perfekt stopp på vägen.
Andra weekend-resmål
Andra värda resmål inte så långt bort från Madurai är Puducherry stad + Auroville (som jag också bloggat om tidigare) och Varkala. Varkala må vara turistigt men här finns flera vackra stränder och många bra restauranger med varierad mat (= inte ris). Chennai är Tamil Nadus huvudstad och kan vara värt ett besök av den anledningen, även om jag inte var så förtjust i staden som sådan. Vi tog oss ner till den södra stranden, åt en massa gott på restaurangerna som låg där och promenerade sen bort till ”broken bridge”.
Överväg att ta buss istället för tåg
Vi tog den statliga bussen till både Kodaikanal och Munnar. Det är billigt, relativt bekvämt och du behöver inte köpa några biljetter i förväg. Bara att hoppa på bussen och betala när du väl är ombord.
Bästa butiken Min favoritbutik ligger i Vishal de mall, en galleria nära Evidences kontor. Här har vi gått på bio flera gånger (oftast på tamil men ibland visar de filmer på engelska så då passar vi på). Butiken Shens Farm som ligger här är himmelriket för den som går igång på naturliga och ekologiska produkter. Här finns bland annat grejer från Keystones butik Last Forest!
Häng med på allt!
Vi hade nog haft det mycket tråkigare här om vi inte följt med på det ena och det andra som vi blivit medbjudna till, bröllop till exempel. Vi har haft som princip att säga ja till allt och det har verkligen berikat vår tid här. Så det är nog mitt bästa tips – att var öppen för alla förslag, särskilt om det gäller bröllop :))
Nu får jag nog ta och tacka för mig. När jag skriver det här är det söndagseftermiddag och 37 grader i skuggan. Vi ska trotsa värmen och ge oss in mot stan för att strosa runt kring templet och dricka vår allra sista cold coffee på Supremes takterass.
indienbloggen.org 