Kategoriarkiv: Uncategorized

Boktips!

Böcker. Böcker. Böcker. Det har varit min kvällsunderhållning under mina 4,5 månader i Indien. Jag tappade räkningen på antalet böcker jag läst någon gång i december och då var jag uppe i elva stycken. Jag har en kollega som har mängder med böcker (som jag lånat tre av dessa böcker av). När vi har varit hos henne på middag så sätter jag mig framför bokhögarna på golvet och diskuterar vilken bok jag ska sätta tänderna i härnäst. Jag bläddrar, läser baksidor och ber om rekommendationer. Och min kollegas rekommendationer har träffat rätt varje gång. Så jag kan helt enkelt inte annat än att tipsa vidare om att ni ska läsa dessa fantastiska sidor i de här fyra böckerna av två kvinnliga indiska författare (och en Kanadensisk).

Mitt första boktips är skriven av Kamala Das (Kamala Surayya är hennes namn men hennes texter är skrivna under Das) och är hennes självbiografi – My Story. Kamala Das skrev poesi, noveller, kolumner för tidningar och är även känd för att skriva öppet om kärlek och kvinnlig sexualitet. I My story berättar hon om sitt liv och behandlar områden såsom relationer, kärlek, politik och religion.kamalax2Utöver hennes biografi så har jag även läst en biografi skriven om henne – The Love Queen of Malabar. Denna gång är hennes kanadensiska vän Merrily Weisbord som har fattat pennan och skirvit en fin bok om Kamala Das. Jag rekommenderar att läsa båda böckerna (Jag startade med The Love Queen of Malabar) eftersom den sistnämnda är mer öppen där Kamala Das har delat med sig av mer personliga upplevelser. Den är skriven under många år och en får följa hur Merrilys och Kamalas vänskap utvecklas och hur hon mådde under sin sista tid i livet (Hon dog 2009).

Två andra böcker jag läst är The God of Small Things och Listening to Grasshoppers. Båda böckerna är skrivna av Arundhati Roy och The God of Small Things är hennes första bok, som hon även vann Man Booker Pirze for Fiction med 1997. Om jag ska fatta mig kort om vad The God of Small things handlar om så hade jag beskrivit den genom följande fyra ord: släktbråk, politik, kastsystem och kärlek. Den utspelar sig i Södra Indien och en får följa tvillingarna Estha och Rachel.

Arundhati Roys böcker präglas av politiskt aktivism och mänskliga rättigheter. Listening to Grasshoppers: Field Notes on Democracy är en samling essäer om bland annat Hindu nationalism, ekonomiska reformer och attacken mot det Indiska Parlamentet 2001. Mitt favoritkapitel i boken är Animal Farm II – In Which George Bush Says What He Really Means.

Det var lite boktips från mig mina sista dagar på min praktik i Indien. Mitt sista ord på denna blogg och i detta blogginlägg blir endast detta:
LÄS!

Text: Jenny Svensson

2 kommentarer

Under Uncategorized

En reflektion från Bangalore

Sådär ja! Då var det dags för en sista reflektion från mig här på Svalornas kontor här i Bangalore, Indien. (Fast en tipslista kommer också!)

Till skillnad från de andra praktikanterna har denna upplevelse nog varit lite annorlunda. Jag har bott i en modern, 12 miljonstad, och levt ett ganska vanligt liv. Jobbet har inneburit att gå till kontoret mellan 9.30-17.00 och sedan har jag kunnat leva life precis som hemma. Nästan alla jag möter i stan kan jag prata med på engelska utan några större svårigheter, jag har gått på gymmet själv utan att någon tittar snett, och det finns en uppsjö av restauranger, barer, shopping, biografer, nattklubbar, festivaler, teatrar, span, hotell, caféer, kurser, och marknader att besöka. (I helgen var jag till exempel på Times Literature Festival på Jayamahal Palace och lyssnade på spännande debatter om utvecklingen av den kreativa miljön i Indien och fick lyssna på spoken word av Rupi Kaur! I Bangalore händer det alltid något.) Visst var Bangalore ofantligt stort och lite svårt att förhålla sig till i början men stan har vuxit på mig.

Det är svårt att föreställa sig att bara 7 mil bort finns praktikantkollegorna på Okutta, i en liten by med en knapp butik som enda underhållning. Klyftorna i detta land är så stora att det knappt går att greppa men för befolkningen här, speciellt överklassen i Bangalore, så verkar det vara ännu svårare. Jag tror vi alla känner till det där med att man lever i en bubbla ibland, mina vänner och jag delar samma intressen, har samma utbildning, samma värderingar och lever liknande liv. Men hemma har vi ändå ganska nära till varandra. I Sverige talar de flesta samma språk, många har vänner från både förorten och landet och innerstan och trots att vi inte delar alla samma värdering så vet vi om att den andra finns. I Bangalore känns det riktigt fattiga så väldigt långt borta, även fast slumområden finns runt knuten. Här är det viktigt att separera sig från det smutsiga och fattiga om du kan. Många vill inte kännas vid de fattiga och att de policys som man förespråkar i städerna också påverkar befolkningen kvar på landsbygden. Här är vi och dom ett självklart tänk, även när man ser på befolkningen i sin egen stat eller stad. Fastän många ger en slant till tiggarna på stan är det ovanligt med någon större välgörenhet bland unga, utbildade och rika i den urbana miljön. Det finns heller inte många organiserade möjligheter för den som vill hjälpa till, och kanske är det så att för den som ser det orättvisa och förödande så är det för jobbigt att engagera sig. Lidandet är så stort att det är svårt att veta vad man ska börja. Men att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting hjälper ingen alls.

Men pengar kommer makt och jag hoppas vi kommer se en framtid i Indien där mer människor från överklassen, speciellt unga, engagerar sig i rättighetsfrågor, och där det faktum att man har bra med pengar själv inte behöver betyda att man inte kan arbeta nära och för de som inte har något alls. Jag vill se en rörelse av engagemang och solidaritet som unga indier driver själva, där rätten till en tillfredsställande levnadsstandard är något alla står bakom och som inte bara prioriteras av några få eldsjälar utan innebär en större gemensam värdegrund. De som är priviligierade världen över är också de som har en starkare röst, så ansvaret ligger på oss alla. Det spelar ingen roll om du är ifrån Sverige eller Bangalore.

give-to-those-who-have-nothing-to-give-to-you-14421979

Dikt från kanadensisk-Indiska poeten Rupi Kaurs bok Milk and Honey

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Indien – Kontrasternas land

Innan jag åkte till Indien läste jag mycket om hur stora klyftor och skilda kulturer, språk, religioner och klimat präglar landet som ofta beskrivs som en hel kontinent snarare än ett land. När jag en månad innan jag skulle åka, under vår förberedelse vecka i Härnösand, fick höra att ”Indien är kontrasternas land” kom jag på mig själv att småle. Ärligt talat tyckte jag att det var en ganska klyschig mening. Nu, efter över fyra månader i Indien, kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att beskriva landet och mina upplevelser – kontraster.

 

Under min praktik har jag spenderat största delen av min tid ute på landsbygden i Pastapur i södra Indien. Här har jag vant mig vid att dela utrymme med djuren, ransonera vatten och elda sopor. Här har jag klätt mig i traditionella indiska kläder, dvs kurtas, sjal och leggings/byxor. På vägen till jobbet passerar jag kyrkor, moskéer och tempel. Om vi åker på fältbesök mindre än en timma bort hamnar vi i grannstaten Karnataka där de talar ett helt annat språk. Jag spenderar större delen av mina arbetsdagar med kvinnliga bönder som kämpar för sina rättigheter. Jag ser upp till dessa kvinnor, jag inspireras av dem dagligen. Kontrasten blir därför stor när jag rör mig runt omkring i Pastapur och närliggande staden Zaheerabad. Här är det få kvinnor som rör sig ute på eftermiddagar och kvällar och det offentliga rummet domineras av män. Här tar kvinnorna inte lika stor plats och jag har även själv vant mig vid att begränsa mitt utrymme. Att jag inte kan gå vart som helst, när som helst. Att jag ofta, efter att det blir mörkt, förväntas hålla mig inomhus eller i alla fall inte långt från mitt hem. Om jag mot förmodan är ute på kvällen har det ett specifikt mål och det krävs en chaufför.

 

Kontrasterna blir extra tydligt när jag kastas mellan totala motsatser. Som när vi under en helg åker in till den närliggande mångmiljonstaden Hyderabad. Där kan vi gå igenom moderna köpcentrum fyllda med välbekanta varumärken för att sedan åka till Charminar, där de gamla och mer konservativa delarna av staden ligger, och gå på livliga gatumarknader fylld med allt från bangels (armband) och saris till köksredskap och mat. I stadsdelen kring Charminar är det traditionella och täckande kläder som gäller samtidigt som en kan njuta av stadens bästa chai (te). På kvällen kan vi åka till moderna området Jubilee Hills där stadens växande medelklass går ut och äter och roar sig på en av stadsdelens alla pubar och nattklubbar. Här klär jag mig mer som jag gör hemma och rör mig relativt obehindrat ute på kvällarna.  Här kan jag äta annat än indisk mat (pasta, pizza, sallad och veg-burgare) och gå ut och dansa. Det räcker egentligen att jag pratar med någon av de andra praktikanterna, som är utspridda över södra Indien, för att snabbt inse hur olik vår vardag är – och i förlängningen hur olika indiernas vardag ser ut. Något annat hade väl kanske varit konstigt att förvänta sig i ett av världens mest folkrika länder.

 

Som vit västerlänning har jag privilegiet att kunna se och röra mig i olika rum –  i det moderna och det traditionella. Som praktikant har jag privilegiet att kunna se och besöka andra personers vardag som en turist normalt inte får tillgång till. Det är helt olika liv, men allt är Indien. Under min tid i Indien har jag haft möjlighet att resa runt och besöka olika delar av landet och ändå har jag inte ens kommit i närheten av att se en tiondel. Varje dag fascineras jag av landets olika natur och klimat, kulturer, religioner och språk. Varje dag upptäcker jag ett nytt lager, lär mig lite mer om detta land som för några månader sedan var helt främmande för mig. När jag först kom hit var alla kontraster svåra att ta in. Det blev nästan för mycket, min hjärna kunde inte processa och ta in allt. Nu, när jag snart ska åka hem, inser jag att jag vill ha mer. Jag vill se mer av Indien, jag vill se mer av ’kontrasternas land’.

 

Jag avslutar mitt sista blogginlägg med en getbild – för vem blir inte glad av det!

IMG_6995

I Pastapur går getterna fria. Här har en killing klättrat upp på en moped parkerad utanför DDS kontor. Bild: Louis Eberstål.

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Under DDS, Uncategorized

Att knyta ihop den där säcken

I detta inlägg, som även blir mitt sista på indienbloggen, är tanken att jag ska försöka knyta ihop den berömda säcken, summera detta äventyr of a lifetime och samtidigt göra det rättvisa… Hur ska jag lyckas att sammanfatta en fantastisk 4,5 månaders praktikupplevelse när det känns som att det endast var ett par veckor sedan jag kom hit? Jag förvånas ännu en gång över hur fort tiden går och att det nu snart är dags att packa ihop resväskan och bege mig mot nordligare breddgrader igen.

Indien, som i oktober var ett för mig nytt och outforskat land, har givit mig så mycket – nya systrar och vänner i mina otroliga inspirationskällor till kollegor på Okkuta, fantastiska möten med kvinnor i projektbyarna som bär på så mycket kunskap och livsvisdom, en ovärderlig erfarenhet av hur arbetet med att stärka kvinnors rättigheter på landsbygden kan se ut på en sydindisk kvinnorättsorganisation, och sist men inte minst minnen för livet.

Jag har åtskilliga gånger under min praktik funnit mig i nya och oväntade situationer, som t.ex. då vad som var tänkt skulle vara ett snabbt toabesök under en intervju helt plötsligt förvandlades till en tepaus med tillhörande tilltugg, eller då en kvinna vi träffat genom ett fältbesök gärna ville att jag och Gabriella skulle förlova oss med hennes son (varken jag eller Gabriella eller sonen i fråga verkade särskilt begeistrade i det förslaget och lyckades avstyra det hela). Människor har välkomnat oss till sina hem, bjudit på te och kex, strukit gurkmeja vid våra öron, satt blommor i vårt hår och gett oss banan och jordnötter för att visa sin gästfrihet. All den värme och välvilja hos de människor vi mött under våra månader hos Okkuta och dess kvinnliga medlemmar har lämnat mig hänförd och påfylld av positiv energi.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag nu längtar hem till mitt vinterklädda Jämtland, min familj, vännerna och vardagen i Sverige. Jag längtar efter att kunna äta vad jag vill, motionera regelbundet och obehindrat, samt att inte behöva vara lika beroende av andra när det kommer till att planera och göra mig förstådd i vardagliga situationer. Jag har också insett under dessa månader att jag inte har någon fallenhet för att tvätta för hand, vilket gör att jag längtar till att få återgå till att tvätta mina kläder i tvättmaskin igen (trots att handtvätt onekligen kan ge tillfälle för viktig reflektion, som Heidis senaste inlägg påvisar). Dessutom ska det bli skönt att slippa oroa sig för om prasslandet i trädet utanför vårt kontor kommer från en ekorre, orm eller apa.

Slutligen vill jag framföra ett enkelt om än genuint tack till alla som på olika vis gjort denna praktik till den fina upplevelsen den blivit. Tack!

Indien – vi ses igen!

 

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Under Josefine Mattsson, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

En tankeställare i resursanvändning

I think we are in the midst of this period where we are committing this
suicide on the planet and everybody is just using up all of our
natural resources like a bunch of insane people.
That’s what I worry about.
More than I worry about jazz.

– Sonny Rollins

laundry.jpg

 

Så här kan en söndags kväll se ut i hushållet Rice n´ Spice girls (vår primära föda – därav vårt tagna efternamn).

Tvätta. För hand. Med oregelbundet flöde av varmvatten. I en hink.

Med samma hink har jag även utfört mina – nuförtiden väldigt oregelbundna – duschar.

Jag är en snabb duschare hemma också och försöker vara medveten om mina klädtvättvanor, men det är något uppfriskande och insiktsfullt med att ställas öga mot öga med resurserna man använder.

Tiden det tar mig att fylla upp hinken ger mig tid att reflektera över min vattenanvändning. Hur mycket behöver jag? Egentligen?

Egentligen….?

Arbetet jag lägger ner på att tvätta mina kläder får mig att tänka till en extra gång kring hur ofta jag faktiskt behöver tvätta dem och när det räcker med en dags vädring (eller lite mer personligt avstånd på jobbet).

Vår moderna kultur med sin effektivisering och komfort har förstås på många sätt gjort livet enklare och frigjort mer tid för oss att använda på andra saker – men det är ett också ett led i distanseringen från vår användning av jordens resurser.

Om jag trycker på en knapp på tvättmaskinen och lämnar rummet har jag egentligen ingen aning – eller kontroll – över vattnet, kemikalierna och strömmen som rusar igenom ledningar och maskinerier för att skrubba mina Hello Kitty trosor rena. När jag vrider på duschen så porlar vattnet ner och direkt in i avloppet, utan att lämna spår gällande kvantitet och elanvändning.

Här blir jag tvungen att konfronteras med vattenmängden då den fyller upp in hink, med lappar om ”sparsam elanvändning” och tvättmedlen jag använder – då de också sköljer mina egna händer – och inser att jag trots min hållbara inställning varit relativt distanserad från resurserna som hållit mig ren och fräsch.

Jag håller med Sonny Rollins här uppe. Vi använder resurser som galningar. Och jag tror att en del av det är på grund av den här distansen vi skapat genom teknik och effektivisering. Vi tvingas aldrig ha lite dåligt samvete över det vi konsumerar eftersom det till mångt och mycket är dolt för oss. Jag oroar mig inte särskilt mycket för jazz (kan vara för att jag aldrig lyssnar på det, men det har jag inte gått till botten med ännu) men jag oroar mig desto mer för vår globala resursanvändning.

Mer hinkar åt folket! Och kanske mer jazz också (känner mig generös).

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Att åka med på fältbesök

Ja, hur är det nu att vara med ute på fält med våra kollegor på Keystone? Vi har varit med på några olika fältbesök, som alla sett olika ut. Keystone arbetar inom många olika områden, och det innebär även att det finns många olika typer av fältbesök att ta del av. Vi har bland annat varit med på fältbesök kopplat till Forest Rights Act, Mensinformation och hälsa.

Men generellt när vi är med ute i fält så är det bra att alltid vara förberedd på vad som ska ske, vem du ska intervjua, fundera över om det behövs någon som översätter, vilka frågor du ska ställa och be någon av ens kollegor styra upp något (om en vill intervjua om något speciellt). Samtidigt som det är bra att vara förberedd så känns det ofta som att det är snabba svängar, en vet inte vem en får träffa och många gånger gäller det att bara slänga sig in i saker. Det är väl en del av charmen också, att inte veta hur dagen kommer bli. Vi har exempelvis varit med om att en te-paus ändrades till att vi helt plötsligt var på väg in i skogen till en by där vi skulle göra intervjuer. Som tur var hade jag både med kameran och block med mina intervjufrågor till te-pausen..

Keystone har även Resource Centres och flera produktionscenter runt om på olika platser. På produktionscentren har vi fått se hur produktionen av olika produkter går till. Dessa produkter tillverkas av Aadhimalai (som är Keystones producentföretag) och säljs sedan i Keystones (Last forest) butiker.

De fältbesöken vi har varit på har alla varit väldigt givande. Det är häftigt att se hur Keystone jobbar och att kunna ta del av det är fantastiskt. En samlar på sig nya intryck och erfarenheter hela tiden. Vi har även väldigt engagerade kollegor som är måna om att vi ska få ut så mycket som möjligt av våra vistelser ute i fält, vilket jag verkligen har fått.

Text och foto: Jenny Svensson

1 kommentar

Under Uncategorized

Back to Basics: Traditionellt jordbruk för framtidens matsäkerhet

Vi människor vill hela tiden utvecklas och hitta lösningar. Men när vi själva är källan till problemet så kan det ibland verka svårt att få perspektiv för att hitta den bästa lösningen. Ofta så blir lösningen att dämpa symtomen med en teknisk lösning istället för att ta ett steg tillbaka och hitta källan till problemet.

När man talar om jordbruk så finns det två motpoler. Först så har vi traditionellt jordbruk, där man tar tillvara på det som finns på gården; frön som bonden bevarat ifrån förra säsongens skörd, gödsel från djuren för att ge näring till jorden och ekologiska lösningar för att hantera potentiella skadedjur. Men framförallt så är det viktigt att odla rätt gröda i rätt område så att man slipper vattna eller alternera jordens egenskaper och näringsämnen för att de skapa rätt miljö för en viss gröda. För att inte lägga alla ägg i samma korg, för att inte satsa alla kort eller på samma åsna – ja ni fattar vinken – så odlar bonden olika slags grödor tillsammans på samma fält [även kallat för permakultur]. Detta för att det som bonde finns vissa saker som du inte kan kontrollera, som väder och vind eller risken för skadedjur. Så för att öka oddsen för att bonden skall kunna skörda tillräckligt för att kunna få mat på bordet, ge foder till sina djur och kunna sälja överskottet för att säkerställa en ekonomisk inkomst, så sår bonden olika grödor som är bra på att hantera olika väder och vind. Det låter väl ganska logiskt allt detta? Tar man hand om jorden och naturen så ger den tillbaka. Tyvärr så finns det många grupper som tror att de kan överlista naturen och göra den ”bättre” och mer produktiv.

Den andra sidan av odling är det kommersiella och ”moderna” jordbruket som introducerades på 1960-talet under den gröna revolutionen. Då vissa vetenskapsmän och kapitalister ansåg att vi skulle mekanisera och industrialisera jordbruket för att försöka maximera produktiviteten och maximera den ekonomiska vinsten. Detta jordbruk går ut på att du odlar en gröda på ett stort område, gärna med ett frö som är konstruerat och modifierat i ett vetenskapligt labb [GMO], där de har korsat det vanliga fröet med egenskaper från andra grödor, för att få en specifik smak, färg eller storlek. Men dessa fröer fungerar inte så väl tillsammans med andra organismer i naturens ekosystem. För dessa fröer behöver speciella konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att kunna växa på det vis som det var tänkt, och kunna motstå de skadedjur som dras till dem. Eftersom de har speciella kemiska medel som skall appliceras för varje gröda, så kan du inte odla dem tillsammans. Så bonden odlar endast en gröda per fält [monokultur]. Det gör att bonden satsar alla sina kort på skörden från en gröda. Det är detta som har gjort att tusentals bönder begår självmord i Indien varje år. För när skörden inte går bra för dessa bönder. Då förlorar de allt. De har ingen mat och ingen skörd de kan sälja för sitt levebröd, eller för att betala tillbaka till företagen som de köpte fröer, konstgödsel och bekämpningsmedel av. Så de blir skuldbelagda hos företaget. Ett företag som har tagit alla bondens pengar och lovade guld och gröna skogar, men som inte ger något tillbaka, mer än hot om pålagd ränta eller att de kommer komma att ta marken ifrån bonden.

Det ”moderna” jordbruket är ett exempel på hur vi människor är fast i ett ”framstegsfälla” där vi hela tiden försöker bli bättre, starkare och större. Men sanningen är att detta mekaniska jordbruk och fokus på överproduktivitet bidrar till klimatförändringarna, hotar att utrota tusentals av arter av djur, gör marker obrukbara och under resans gång, förstör många bönders liv och lämnar efter tusentals änkor. Inte i någon värld borde industri och jordbruk benämnas i samma mening. Jordbruk och kultivering av mat är en syssla som är helt och hållet beroende av fungerade ekosystem. Vi måste respektera att vi människor inte kan kontrollera allt. Det går inte att ”fixa” allt med ingenjörskonst. Ibland måste man ta ett steg tillbaka och lyssna på naturen. Försöka samarbeta med naturen istället för att försöka överlista den.

Under min tid i Indien har jag förstått hur viktigt det är att värna om de småskaliga bönderna. Hur viktigt det är att alltid välja ekologisk och rättvis mat om alternativet finns och med fördel handla direkt från bonden eller från alternativa marknader (så som farmers market), för att minska antalet mellanhänder och öka den ekonomiska vinsten för bonden. Som konsument så ser du inte alltid alla positiva fördelar som du bidrar till med detta enkla val. Men för en småskalig bonde som spenderar stora delar av sin vakna tid på fälten och grundar hela sin inkomst på jordbruket, så gör det en enorm skillnad. Det gör skillnad för att de kan säkra sin inkomst nu och i framtiden – eftersom de tar hand om den jord som de har och inte förorenar den med kemikalier. Bonden slipper även att utsätta sig själva för dessa kemikalier och får därför en bättre fysisk hälsa. Det ökar även chansen att bonden att i framtiden överlämna en gård till sina barn, som inte är skuldbelagd.

Så när du står där i mataffären nästa gång eller funderar på om du ska köpa ekologiskt eller inte, hur kommer du att resonera kring detta val? Det kostar kanske ett fåtal kronor mer för dig i direkt kostnad. Men om man funderar på alla de positiva fördelar, som det ger till bonden och till naturen, då kanske detta pris inte är så högt? Vi behöver inte försöka hitta nya lösningar för att öka produktiviteten och säkra mat på bordet för en ökad global befolkningsmängd, lösningen finns redan. Vi behöver bara ta ett steg tillbaka och samarbeta med naturen istället för att försöka överlista den, så kommer den att belöna oss.

Text och foto: Louis Eberstål

Lämna en kommentar

Under DDS, Jordbruk, Louis Eberstål, permakultur, Uncategorized