Sista blogginlägget från oss praktikanter

Hej alla!

Nu är praktiken slut för denna gång så det här blir vårt sista inlägg på bloggen. Vi från Grameena Mahila Okkuta, Women’s Collective och DDS vill gemensamt dela några avslutande erfarenheter och reflektioner från våra fyra månader som praktikanter i Indien.

Under hösten har ni fått tagit del av våra toppar och dalar där vi har fått anpassa oss till alltifrån “Indian Time”, höga ljudnivåer samt avsaknaden av egentid och personligt utrymme. Men vi har alla erfarit den otroliga gästvänligheten som stått sig stark under hela vår vistelse. Vi delar många liknande erfarenheter eftersom våra tre organisationer arbetar inom likande områden och vi tar med oss praktiska erfarenheter om hur man i en indisk kontext kan arbeta med kvinnors rättigheter, hållbart jordbruk och matsuveränitet. 

Något vi uppskattar mest med praktiken är alla fantastiska och inspirerande kvinnor vi träffat. I detta inlägget skulle vi därför vilja lyfta en kvinna var som gjort ett stort avtryck på oss och förgyllt vår tid här i Indien.  

Okutta – Amanda och Josefine 

Vi har mött otroliga personer i vårt arbete, allt från kollegor till kvinnor ute i projektbyarna. Den kvinnan som gjort störst intryck på oss är vår hyresvärd Sarasawsthamma. Hon har länge varit engagerad i Okkuta och arbetar även som sjuksköterska. Efter långa dagar ute i fält kom vi många gånger hem trötta och fulla av nya intryck, då möttes vi ofta av Sarasawsthamma omtanke och omhändertagande energi. Fastän hon inte hade några skyligheter att ta hand om oss lagade hon (väldigt stark) mat, tvättade våra kläder och gav oss grönsaker och kokosvatten som vi var tvungna att lova att dricka varje dag. Trots att vår kommunikation mest betod av handgester, då hon endast pratar Kannada, lyckade vi göra oss förstådda och skapa ett emotionellt band till varandra. Sarasawsthamma fick oss att känna oss hemma i byn och introducerade oss till flera andra invånare – både vuxna, barn och hundar. Hon förgyllde verkligen vår tid i Indien och var en stark bidragande faktor till att vi trivdes så bra som vi gjorde under praktiken. 

DDS – Josephine och Evelina 

Den kvinna som har varit mest närvarande under vår praktik och som vi har kommit närmast, är vår handledare Laya. Direkt efter sina studier flyttade hon från en storstad till Pastapur för att arbeta hos DDS. Hon har endast varit här i ett år, men med sin karismatiska personlighet känns hon redan som en självklar del i allas liv här. Trots att ursprungsplanen inte var att hon skulle vara vår handledare och att hon redan har alldeles för många arbetsuppgifter tog hon sig an rollen. Hon har inte endast inspirerat oss med sin otroliga kunskapsbank (välj valfritt ämne och hon kommer kunna referera det till något sagt av en författare eller en professor), utan också med sin värme och nyfikenhet gentemot andra människor. Vi är glada över att fått ha henne som både handledare och som vän, och ser fram emot att ses igen!

WC – Johanna och Fanny

Vi på Women’s Collective har fått chansen att träffa otroligt många kvinnor som alla spelar en viktig roll i att stärka kvinnliga jordbrukare på Tamil Nadus landsbygd. En kvinna som varit extra betydelsefull för att förstå WCs arbete träffade vi när vi spenderade över två veckor i fält i Vasudevanallur, där vi både bodde och jobbade med vår kollega Ponnuthai. Trots språkbarriärer fick vi en fin relation och vi förstod efter en stund att hon hade en stark historia att dela med sig av. Ponnuthai har nämligen gått från att vara medlem i Women’s Collective till att idag vara en regionkoordinator för Tenkasi distriktet och även en självklar röst i kampen för kvinnors rättigheter.  Vill ni ta del av hennes resa kommer ni under våren kunna läsa om Ponnuthais historia i tidningen Perspektiv som vi praktikanter har ansvar för att ge ut. Tidningen är en del av vårt efterarbete och där kommer ni bl.a. få läsa om hållbart jordbruk, ursprungsbefolkningen i Nilgirisbergen, kvinnors rättigheter och mycket mer. 

Tack för att ni följ oss under vår resa både här på bloggen och på instagram – glöm inte att hålla ögonen öppna under våren för när vi släpper Perspektiv. 

/ Amanda, Josefine, Josephine, Evelina, Johanna och Fanny

Ett nytt år och nya möjligheter, men minnen och vänner för livet. 

God Jul och Gott Nytt År! 

Nu är det redan januari, ett nytt år och vi har bara drygt två veckor kvar av praktiken. Vi, Keystone-gänget, startade vår praktik i Kotagiri med en känsla av wooow och den lever fortfarande kvar. Vi hade hört att det skulle vara en unik och vacker plats, men känslan som finns här uppe i bergen går nog inte helt att beskriva genom text eller bild. Allt från att se bergstopparna från vår terass, till de vilda djuren som vandrar runt i staden och grönskan från både skog samt teplantager. Det är verkligen en unik plats och vi kommer nog aldrig att smälta den känslan. Under denna praktik har vi fått besöka urfolksbyar i olika områden som Keystone arbetar med, fått se verksamheten med honungsproduktion och på så sätt lära oss hur en organisation i Indien arbetar med social hållbarhet.  

Men först och främst vill jag, Annika, berätta för er hur vi praktikanter har firat jul och nyår här i Indien. Att fira dessa högtider så långt bort från familj och vänner kan kännas tufft, men i dessa stunder har jag varit tacksam för att vi också är ett sådant härligt gäng av praktikanter. 

Vi började med att den 23:e december checka in på en husbåt i Alleppeys backwaters, ett litet paradis med med vackra kanaler, sjöar och växtlighet. Alleppey som ligger i delstaten Kerala brukar ofta kallas för “Venice of the East”. Det var blev en lugn och härlig start som spenderades genom att åka runt i kanalerna, och avslutades sedan med en liten kvällstur på en mindre båt. På husbåten serverades alla våra måltider och det fanns även möjlighet att vid stoppen beställa mer fisk och skaldjur som vår kock tillagade åt oss. Självaste julafton inleddes med en härlig frukost på båten, en tur genom kanalerna och möjlighet att paddla kajak. På kvällen var det dags för själva julfirandet med middag och julklappslek. Amanda och Josefine hade dock fixat extra julpynt, godis och tomteluvor åt oss alla, till och med kocken fick sig en liten mössa.

Våran husbåt i Alleppey
Det blev inte ingen sill eller julgröt för oss här i Indien, utan istället en buffe med indisk mat.
Alleppeys kanaler – Den vackra utsikten från båten

Efter julfirandet åkte vi Keystone-gänget tillsammans med Jad upp till Kochi för att besöka Kochis konstbiennal. Själv hade jag inte riktigt några förväntningar och hade bara tänkt att stanna två nätter. Efter första dagen vid biennalen var vi nog alla helt tagna, så mycket häftiga saker att se, vilket gjorde att jag förlängde min vistelse med en natt. Det var nog inte bara konsten i sig, utan även miljön där gamla koloniala byggnader, nästan bara ruiner kvar,  användes som gallerier och blev även en del av själva konstverken. Så om ni som läser detta inlägg någon gång ska till Indien, specifikt södra, rekommenderar jag att spendera några dagar i Kochi för att uppleva staden, den goda maten och självklart konsten. Tips är att testa Keralas Fish eller Prawn curry! 

Kochi Biennale 2022
Många olika konstnärer från världen över
En av våra favorit utställingar – bilder och filmer som projekterades på små dukar

Trots att vi hade det toppen Kochi så var vi nog alla helt slut efter intensiva dagar med mycket intryck och aktiviteter. Det blev därmed perfekt att komma till Varkala och att få spendera några dagar med sol och bad. För många av oss som tillbringat den mesta av praktiken i byar på landsbygden eller i städer var Varkala något helt annat. Det är absolut ett ställe för att koppla av, njuta av stranden, ett dopp i havet och kanske få möjlighet att äta annat än traditionell indisk mat. För visst är vi i ett land med god mat, men ibland saknar man även att äta annat än den sydindiska maten så som dosa, sambar och ris. Vi blev ett härligt gäng på nyår med personer som vi lärt känna här i Indien och självklart en del av Svalegänget. Varkala var ett perfekt avslut på semestern och en bra plats att umgås och fira in det nya året tillsammans. 

Varkala Beach
Den härliga frukosten som åts varje dag
På väg ner till stranden för att se den fantastiska solnedgången

Men bortsett från vår semester som blev väldigt lyckad med roliga aktiviteter, god mat och mycket skratt och glädje, så är det med blandade känslor som man kommer tillbaka till Kotagiri för att avsluta denna praktik. Min förhoppning kring praktiken var självklart att få lära känna nya personer, men jag tror ingen av oss i Keystone-gänget hade förstått av vi även skulle få vänner för livet. Keystone är verkligen en unik plats, där personer från hela landet samlas genom sin passion för arbetet med människor, djur och natur. Här har vi både lärt känna ett gäng amerikanska praktikanter och anställda som vi spenderat middagar, julfirande samt indiska festligheter med. Även fast jag personligen känner mig ganska redo att snart åka hem, så känns det också tufft att lämna alla här. Men vi har haft många härliga stunder tillsammans som jag kommer att minnas för livet. Så nu ska jag passa på att njuta av dom sista veckorna och vem vet kanske har vi möjlighet att ses igen. 

Diwali – en indisk högtid som firades med våra vänner från Keystone
En av våra mysiga hemmamiddagar
Och självklart ville vi att våra vänner i Kotagiri skulle få fira Lucia tillsammans med oss

Med detta sagt vill jag ändå avlsuta det här inlägget med en fråga som vi ofta får “Vad tycker vi om Indien och kommer vi att komma tillbaka?” Mitt svar är att Indien verkligen är en unik plats med mycket karaktär. Det finns stunder som det känns tufft och kanske till och med frustrerande. Trots det jag är glad att jag hamnade här, för jag vet inte annars om jag hade tagit mig möjligheten att komma hit. Så jag är på så sätt tacksam att få uppleva landet under en längre tid, att få bo här och att få se alla dessa unika platser.  

Ett fältbesök hos Keystones kontor i Wayanad. Här fick vi träffa en man som odlade 240 olika sorters bananer
Vackra färger från marknaden i Mysore. En av platserna som vi hann besöka under praktiken
En sak som både jag och Theo kommer sakna är att varje morgon gå ner till restaurangen vid vårat hus och äta idlis med sambar och chutney.

Så kommer jag åka tillbaka? Ja det kommer jag att göra. Trots att jag kommer att resa lite nu efter praktiken så finns det så mycket mer att se. Men just nu behöver jag nog smälta min vistelse och det kanske dröjer ett litet tag innan jag kommer hit igen. Mycket är annorlunda här som att det alltid ska tutas på vägarna, att det stressas med maten och att aldrig riktigt veta vad 20 minuter innebär eftersom att det lika gärna kan vara en timme eller två. Det finns på så sätt mycket här i Indien som vi nog aldrig helt kommer förstå eller kunna anpassa oss till. Men med det sagt vill jag ändå avsluta med att jag verkligen är tacksam över allt som jag fått uppleva och alla som jag lärt känna genom att komma hit. 

Hejdå Indien, vi ses kanske i framtiden igen!

Kram från Keystone-gänget /Annika

Slutreflektioner från Madurai

Reflektioner från Felicia: 

120 dagar har snart passerat sedan vi flög från Kastrup och landade i Bangalore — men vem håller räkningen. Vad har hunnit hända? Jag har besökt otaliga byar runtomkring Tamil Nadu, mestadels i Madurai regionen för att med kollegorna genomföra research mapping med lokalbefolkningen. Jag har haft privilegiet att närvara på flertalet utbildningstillfällen för Panchayat Presidents, Dalit-ledare, Women’s Justice Forum etc. Vi har haft minst ett elavbrott som pågår en hel dag varje gång i början av månaden — då får man hoppas att det är fint väder, att det finns snacks samt att du inte läst ut alla bra böcker. På helgerna har vi hunnit besöka Kanyakumari, Pondicherry, Kotagiri, Dhanushkodi, Alleppey, Kollam och Varkala. Mängden stark mat som förtärts har för min del ökat med 100%. Man brukar säga att ju längre söderut du reser i Indien desto starkare mat, det är något jag kan gå i god för:) Den starka maten har bidragit till att jag upptäckt nya funktioner med min kropp, t.ex. toppen av mina öron blir röda och varma, näsan rinner och munnen brinner. Även om du säger att du kommer från ett land som enbart använder salt och peppar i maten så gör det ingen skillnad, fem chilis är smaklöst för dem. 

Något som jag ser leende tillbaka på är hotellreceptionisten i Dhanushkodi som entusiastiskt tog emot våra pass och högt börjar bokstavera E U R O P E I S K A  U N I O N E N, med frågan: ”You are from Australia :D”, varpå jag svarar ”No, Europe:).” Han börjar bläddra i passen för att se vilket land vi kommer ifrån och säger ”Ahhh, from Sudan”, och jag svarar ”No, Sudan is in Africa” och hans respons är  ”I know:)”. Sen fortsatte vi så tills jag gav upp och var en turist från Sudan. 

Tack för alla fina minnen, tack till alla människor som visat vad den indiska gästvänligheten innebär och framförallt tack till Evidence och Svalorna IB som gjorde detta möjligt. 

Bild från vår takterass

Reflektioner från Andrea: 

Praktiken är snart slut och jag kommer att lämna Madurai många erfarenheter rikare! Jag är tacksam för att ha fått möjlighet att leva och arbeta i Indien, ett fantastiskt land på många sätt som jag gärna återkommer till i framtiden. När det gäller vardagslivet har jag många gånger fått påminna mig själv om att uppskatta de små sakerna och inte ta dem för givet, vilket annars är lätt hänt. Som att äta färsk papaya till frukost varje dag, njuta av vackra solnedgångar vid kusten eller gå en promenad i rofyllda naturmiljöer långt borta från den indiska trafiken. 

Sen har vi ju också hunnit fira både jul och nyår här och för en julfanatiker som mig kan det stundvis kännas utmanande att fira jul utomlands, långt borta från familj och vänner. Jag stillade mitt julbegär genom att gå på en fantastisk julkonsert och trots att den ägde rum redan fjärde december och julkänslorna var som bortblåsta när det väl var dags för julafton, så fick jag en energiboost som jag levde länge på. Och när jag kommer hem ser jag fram emot att njuta av all julmust och alla lussebullar jag missat under december månad!

Det har varit värdefullt att följa Evidence viktiga arbete för daliter runtom i landet på nära håll, även om det också har inneburit möten med tuffa och traumatiska livsöden. Jag tar särskilt med mig möten med familjemedlemmar till offer för hedersmord som jag fått möta och intervjuat för mina fallstudier. De är människor som öppet berättade om sina tuffa erfarenheter – för att hjälpa mig som svensk praktikant att vidga min egen verklighet. Genom dem har min värld blivit större. Vistelsen i Madurai har också kantats av inspiration och kämpaglöd. Evidence arbete för att sprida kunskap om mänskliga rättigheter inger hopp för att fler ska kunna leva ett värdigt liv. Det är framför allt två personer som gjort stort avtryck hos mig och det är människorättsaktivisterna Rajathi och Sornavalli – två riktiga Powerkvinnor! De båda kommer från en tuff bakgrund men idag sprudlar de av glädje och engagemang för sina medmänniskor. De arbetar ivrigt för att utbilda andra kvinnor i mänskliga rättigheter och är en stor inspiration för många, även för mig!

Aktivisterna Rajathi och Sornavalli

Bild från vår vistelse i Alleppey där vi firade jul med de andre Svale-praktikanterna

Nationella partnersmötet bland Nilgiris frodiga kullar

Det är med iskalla händer samtidigt som vi skådar en otrolig vy, som vi från Women’s Collective skriver här på bloggen. Just nu befinner vi oss hos Svalornas partner Keystone och hos våra praktikantkompisar som har spenderat sin senaste tid här uppe i Nilgiribergen. Under senaste veckan har alla Svalepraktikanter, partnerorganisationer och representanter från Svalorna samlats under samma tak för att genomföra det årliga, nationella partnersmötet (NPM) som pågått under 4 dagar. Det är första gången sedan pandemin som alla partners möts igen, vilket är något som sannerligen märktes av under luncherna i matsalen. I vanliga fall “tystar maten munnen”, men den höga ljudnivån vittnar om många kära återseenden. Keystones matsal är även något som varmt överraskade oss övriga praktikanter. Inte endast serverades det god mat, känslan av att stå så många i kö påminde nog de flesta av oss om skolmatsalen hemma i Sverige.

Utsikten från Keystone Foundation där NPM hölls och vi praktikanter och partners sov

Vad innebär NPM kanske ni undrar? Ja, om ni blandar gruppövningar, kulturkrockar, sång och dans, kulturnatt, pepparkakor och värdefulla insikter så har ni fått en ganska bra summering. Att få ta del av alla partners olika arbete har gett oss alla större inblick i de problemen som finns i Indien. Men det har också varit inspirerande att få möta alla de människor som brinner för Svalornas gemensamma mål gällande klimat, kvinnors rättigheter och matsuveränitet. Under en av gruppuppgifterna ombads vi att gå in i rollen som Indiens premiärminister och redogöra för ett initiativ vi skulle implementera om vi satt på makten. En rolig uppgift som endast tillät fantasin sätta sina gränser. Diverse intressanta förslag, med varierande ambitionsnivå, presenterades vilket sporrade livliga debatter. Debatter som reflekterar ett av syftena med NPM, nämligen att få nya insikter och få dra lärdomar av varandra. Om passionen för dessa ämnen inte fört oss samman tillräckligt under denna vecka, spelade Keystones kulturnatt en nyckelroll i att skapa gemenskap bland alla deltagare på NPM. Under kulturnatten fick vi ta del av sång och musik runt en lägereld. Musikanterna spelade på traditionella trummor och flöjter som reflekterar Keystones gedigna arbete med urfolk. Det bjöds såklart upp till dans, och det är lätt att konstatera att svenskar inte har samma fotarbete som indier efter den kvällen…

Gruppövning där partners gick igenom sin ”theory of change”

När vi nu mött alla praktikanter igen efter ca 2 1/2 månad inser vi hur olika liv vi alla har levt under vår tid i Indien. Vi som haft vår bas i 35 gradiga Chennai har fått köpa på oss raggsockar och hört skräckhistorier från Keystonegänget om mögel och stora spindlar. Samtidigt tror vi att Keystone inte vet hur lyckligt lottade de är som slipper allt tutande och de eviga fläktljuden som Chennai har erbjudit oss. Förutom att dela Indiska erfarenheter med varandra har det varit ett kärt återseende som givit oss både skratt och ny energi.
Nu skiljs vi återigen men denna gången bara för en kort stund, då vi praktikanter snart samlas igen för lite julledighet. Det ska bli spännande att få uppleva en indisk jul och vi gissar att nästa träff kommer fylla på vår anekdotlista ytterligare
Hälsningar, Fanny och Johanna

Frågetecken blir till utropstecken

Hallå hallå från sydligaste partnerorganisationen Evidence! 

Hela 71 dagar har gått sen vi landade i Bangalore. Det har redan berörts av andra kollegor, men tiden flyter verkligen ihop? Jag har läst igenom de andras givande blogginlägg och funderat över vilken vinkel jag ska ta, tills jag kom på det; alla frågetecken som blivit utropstecken! Jag har såklart tagit på mig att göra en sorts överlevnadsguide eller en lista med missförstånd som nu är utredda plus lite gott och blandat för de som kommer bo i Madurai. En salig blandning helt enkelt, håll i er!

MAT I ALLA DESS FORMER OCH SITUATIONER

  • Vi köper matvaror i Reliance Store och frukt och grönt på Sri Bharathi Stores som ligger på vägen hem från Evidence kontor. Åker ni på praktik på hösten likt oss så är det inte mangosäsong:( men ni har obegränsad tillgång till frukt och bär. Vi har ätit så fantastiska fruk(t)ostar här. Vi snackar orimlig mängd papaya, kiwi, olika melonsorter, blåbär, banan, apelsin, äpple och saftiga päron — MUMS. 
  • JC Residency. Jag rekommenderar verkligen Pasta Napolitana om man vill lyxa till det. 
  • Forever fresh. Ligger också nära kontoret, prova deras vegetable rice och bli frälst! 
  • North Gate. Manchurian cauliflower med fried rice är så satans god att jag vet redan nu att jag saknar den. 
  • Det egna köket. I och med att vi har tillgång till eget kök i lägenheten så ta tillfället i akt och laga indisk mat hemma, på så sätt får du bestämma kryddstyrkan! 
  • Med den kända indiska gästvänligheten och den världsberömda matkulturen som går hand i hand kommer du garanterat att bli matad. Det är en form av kärleksakt. Vidare kommer du få smaka en bred variation av mat, oftast med samma sked som alla andra. Mitt tips till dig är att släppa bakteriefobin och alltid ha med handsprit. 
  • Vid beställning av fruktsallad måste det tilläggas att du enbart vill ha frukten, annars är risken stor att den är marinerad i masalakrydda.
  • Om du har matallergier så be någon som kan tamil att skriva ner det på en lapp som du kan ha med dig och visa. Det ska tilläggas att vissa är analfabeter, då är det google och charader som gäller!

Bildtext: lokala mataffären

EVIDENCE

  • Ta egna initiativ direkt. Om du väntar på att någon ska ge dig arbetsuppgifter får du vänta länge, möjligtvis sitta av 4 månader. 
  • Ungefär i slutet av varje månad har kontoret strömavbrott en hel dag. Se därför till att alltid ha laddat mobil, data eller AirPods innan avfärd till kontoret. Om det nu krisar så finns det en generator, men de sätter helst inte på den. 

Bildtext: Jag och praktikantkollegan Andrea utanför Evidence kontor

TRANSPORT

  • Tuktuk, auto eller rickshaw — kärt barn har många namn, men oavsett så kostar det Rs 100 att ta sig till jobbet och om ni stannar på vägen för att handla ge honom Rs 20 extra. Det tog tid innan vi fattade hur mycket han skulle ha för besväret:)
  • Ladda ner Ola appen direkt för att bli mer självständig när det gäller transport. Om du tar en tuktuk på gatan och ser ut som en turist får du betala ockerpris för att ta dig från A till B. 

ALLMÄNT

  • Ha alltid en toarulle i väskan! Ha som regel att indiska toaletter saknar papper, så även på kontoret. 
  • Ta AV skorna och var uppmärksam på när andra gör det. Jag råkade tyvärr förolämpa vår handledare Andal och hennes man första dagen jag satte foten (skon) på vår terass när jag inte tog av skorna. Vid tempel är det no shoe policy. 

Bildtext: utsikt från vår takterass i solnedgång

ORDBOK INDISK-ENGELSKAN

  • När de säger ”genderly” på indisk-engelska så menar de inte att blanda orden kön och generellt (vilket för övrigt är ett bra ord?), de menar enbart det sistnämnda. 
  • ”Advocate” betyder advokat och inte aktivist som jag trott i två månader:)
  • I och med den över så måste det också tilläggas att ”lawyer” uttalas ”lier”, vilket bidragit till ännu mer missförstånd från min sida
  • ”Driving city” betyder diversity
  • ”Low” betyder love och inte law

Hoppas detta hjälpte att reda ut frågetecken till utropstecken och funderingar till aha-upplevelser. 

Varma 33-gradiga hälsningar, 

Felicia

Ett ödmjukande äventyr av nyfikenhet

Efter snart en och en halv månads tid i Trichy kan känslan klart summeras som att vi varit här i många fler månader och att tiden aldrig flugit så snabbt. Ända sen dagen jag och Markus landade i Bangalore har vi mötts av gästvänlighet, en vardag av simpelhet men främst organiserat kaos som vi båda snabbt anpassat oss till. Kombinationen av att Markus redan varit här hela fyra gånger och jag aldrig förr, har visat sig vara en intressant sådan då Markus redan kan en del om Indien, och jag i princip väldigt lite. Det har hittills fungerat väl, tillräckligt för att uppleva Indien som ett av dem mest gästvänliga och spännande länder, både på ett kulturellt plan men även på ett personligt utvecklande plan.

Upptäcker Indien på ett av våra första fältbesök.

Vi har sakta stadgat oss i Trichy och det som indier anser vara en storstad, men mer känts som en stor by. Lyckligtvis har bykänslan bidragit till att tryggheten infunnit sig tillräckligt snabbt för att faktiskt stortrivas här. Från diverse frukt- och grönsaksstånd till säljare av kokosnötter möts vi dagligen av en stark nyfikenhet om vad vi ”foreigners” som indier kallar oss, gör i en stad som Trichy. Därtill med ett subtilt leende, mitt i ett organiserat trafikkaos och konstant tutande, hörs kommentaren ”Where do you come from?”. Varpå vi sakta börjat svara ”Europe” istället för ”Sweden” då ingen tycks veta vart det ligger. Att anpassa sig till att enklast kommunicera med en Indier från Trichy, har inte varit särskilt utmanande då människorna här är väldigt trevliga och ödmjuka. Det bästa av allt är att inget här är ”konstigt” hur mycket det än skulle kännas som det i lilla Sverige. Något som bidragit till en ödmjukhet som länge kommer bestå.

Här ser ni lokalbon Vijay (till vänster om mig) och vännerna han spelar lagsporten Kabaddi med.

Vi har fått lära oss att familjen är kärnan i det indiska samhället och det påminns vi om dagligen när organisationen Kudumbam, som står för familj i språket Tamil, tagit emot oss som om vi vore deras söner. Kudumbam har under kort tid introducerat oss till sitt värdefulla och inkluderande arbete och gett oss friheten till att besöka deras kontor ute på fält hur ofta vi vill, något som varit väldigt uppskattat. En återkommande utmaning har dock varit avsaknaden av tolk då byborna oftast inte pratar engelska. På fält har vi fått besöka flera hundra bönder som organisationen värnar om, och Kudumbams jobb är mer än vackert och givande särskilt för deras ”future generation”, nämligen barnen som vi omges av ute i byarna.

En samling av barn som uppmärksamt lyssnar på läraren.

Utöver de centrala teman om matsuveränitet, kvinnors empowerment och hållbart jordbruk som Kudumbams arbete präglas av, förenas en stor del av organisationen med Micro credit activities, verksamheten om smålån som drivs i åtta olika kontor runtom Tamil Nadu. Tanken med lånen är att de kvinnliga bönderna bland annat ska införskaffa sig boskap i form av kor för att på lång sikt uppnå självförsörjning genom mjölken kon producerar. För Kudumbam är kon en symbol för hållbart jordbruk då kons avföring nyttjas till att hålla jorden bördig och därmed upprätthålla den ekologiska odlingen.

Kvinnliga bönder registrerar sig inför det årliga mötet på gården Kolunji.

Det jag dock främst vill dela med mig av är min hittills största fascination som utöver kärnfamiljen präglar det indiska samhället, nämligen dyrkandet av de hundratals kor vi stöter på i den indiska vardagen. Att vid varje tillfälle vi tittar ut genom balkongen, fönster, kliver ut på gatan ser hur indier hedrar och visar sin respekt för kon är positivt påtagligt, det ödmjukar mig något så enormt. Kon strosar obehindrat fram på trafiktäta gator och har ett företräde som bilisterna knappt beaktar när en människa korsar. Kon vandrar till och med fritt in genom grinden till husen omkring oss och erbjuds genast föda i form av grenar klädda i diverse nyttiga blad. Det har fått mig att älska landet än mer. Av ren nyfikenhet har frågan självklart ställts om varför hinduer dyrkar kon, därtill lokalborna gett skilda svar. Dock är den gemensamma nämnaren att kon betraktas som en av jordens sju mödrar, en symbol för moder jord, samt modern till alla djur.

Mitt på gatan delar indierna med sig av nyköpt persilja till den heliga kon.

Som ett av hinduismens grundläggande element hamnar en i ett tillstånd av otrolig tacksamhet, sån kollektiv beundran av ett djur som i många delar av världen dessvärre inte delar samma värde. Att helt enkelt avguda ett djur som för mig, från den kultur jag har mitt ursprung i, kontrasteras något så enormt. Detta förblir det hittills mest fascinerande och bidrar till en stark känsla av att mina resterande månader kommer kantas av beundran, nyfikenhet och främst ödmjukhet.

Hälsningar från underbara Trichy, på återseende!

//Jad

”Your problems are our problems. We might be from different countries, but we are all humans.” – kloka ord och lärdomar efter en månad i Indien

Hallå från oss på Women’s Collective! 

Bildtext: Några av Women’s Collectives medlemmar under ett möte i Kovilpatti

Precis som tidigare skribenter har vi också varit på plats i Indien i lite över en månad och redan har vi hunnit se mycket av södra delarna av landet. Svalornas partnerorganisation, Women’s Collective (WC), där vi är placerade har lokalkontor utspritt över hela Tamil Nadu, vilket gör att vi befunnit oss på resande fot större delen av vår tid här. WC är verksamma i 19 distrikt i delstaten och vi ska besöka fem av dem. Vi har insett ganska snabbt hur många som organisationen når ut till, då vi redan under sammanlagda bybesök hunnit träffa uppemot 500 medlemmar som direkt tar del av Women’s Collectives projekt. Totalt uppskattas WC ha runt 100 000 medlemmar, där majoriteten är kvinnliga bönder men de har även fokus på barn, äldre och män då alla grupper måste inkluderas för att det ska bli en samhällsförändring. Den samhällsförändring som diskuteras i den kontext vi tar del av består av att stärka kvinnliga bönders roll och beslutsfattanderätt, fokus på matsuveränitet och hur man ska tackla framtidens klimatförändringar.

Som ni förstår av denna korta introduktion blir det många fältbesök runtom i Tamil Nadu, därför har vårt resande möjliggjort många roliga och intressanta interaktioner med lokalbefolkningen, kollegor och miljöer. Därför tänkte vi ägna vårt blogginlägg till att dela med oss av en sammanställd lista på ”do´s and don´ts” i Indien enligt våra erfarenhet hittills! 

Do’s:

  • Initiera samtal – Indier är ett väldigt trevligt folk som gärna samtalar med en, oavsett om man talar samma språk eller ej. Vi har lärt oss under avsaknad av tolk att med handrörelser, charader och stora leenden kan man göra sig någorlunda förstådd. 
  • Gå över vägen som om det inte finns en morgondag – bestämda steg är det enda sättet att komma över vägen som är fylld av autos, mopeder och läskigt stora bussar. Johanna är en naturbegåvning på att korsa hektiska vägar medan Fanny i tvekande stunder fått hjälp över av självutnämnda trafikpoliser. 
  • Ta med kackerlackssprej ÖVERALLT – räddaren i nöden när inkräktande insekter inte vet skillnaden på mitt och ditt. 
  • Ta tacksamt emot den indiska gästfriheten och hjälpsamheten – varma välkomnanden, erbjudanden om mat och Chai, och tydliga markeringar att vi ska stå i skuggan eller under en fläkt är bara några exempel på den gästfrihet indier bjuder på. För att tydligt exemplifiera indiers hjälpsamhet tar vi med oss ett qoute från vår senaste resa med nattåg: ”your problems are our problems. We might be from different countries, but we are all humans.” Detta uttrycktes efter att Fanny skurit upp fingret och sex män som vi delade vagn med, två konduktörer och tre sjukvårdare omhändertog henne i bästa möjliga mån som gick när tåget susade fram i nattens mörker. 

  • Lita på de kvinnliga böndernas expertis när det kommer till hälsa och nutrition – bönderna som vi besöker fokuserar på att kultivera hirs, eller engelskans millets, som har både positiva ekologiska-och hälsoeffekter. Exempelvis utlovades det en trevlig ”cleanse” när vi bjöds på grå milletsoppa (inte att förväxlas med ragi), löftet hölls om man säger så! 

Don’ts:

  • Lämna inte mat kvar på tallriken om du inte vill mötas av oroande blickar – vi har förstått att mat är ett av deras kärleksspråk vilket lämnar en med allt annat än kurrande magar. Att lämna mat ger dock upphov till oroande blickar, men ibland har vi inget annat val när riset nästan sprutar ut genom öronen. 
  • På tal om mat, att äta med bestick är inte det vanliga – vi fick förklarat för oss att ”finger food is the best food” som är indiernas motto när ett mål serveras. Fanny är nästan inbiten i ätandet med handen (endast höger hand används vid mat) medan en bakterierädd Johanna är tacksam att en sked nu självmant läggs fram vid hennes tallrik.
  • Var försenad till allt, men Gud nåde dig om du är försenad till tåget – Som välbekant går möten, bussar och planerade måltider i linje med vad som många beskriver som ”indian time”. Detta är något som den gemene svensken måste anpassa sig till och finna charmen i. Vad som slagit oss efter att ha åkt mycket tåg är att på tågperrongen ska man vara MINST en timma innan avfärd. Vi har ännu inte förstått varför allt förutom tåg följer den klassiska ”indian time”, det återstår för oss att gräva i resterande tre månader!

Då vårt resande inom Tamil Nadu fortsätter kommer fler upplevelser säkerligen se till att vår lista utökas framöver. Vi har ju faktiskt 100 000 medlemmar i nätverket att influeras av och kanske sitter även någon på expertkunskapen om varför man ska vara i god tid till tågen!

Bildtext: Bergslandskap som dimman drar in över i Vasudevanallur

Allt gott,

Fanny och Johanna 

LIVET I EN BY MED ÖVER EN MILJON INVÅNARE

Tiden flyger iväg och en månad har redan passerat sedan jag och min praktikantkollega Felicia kom till Madurai, en plats som vi närmast skulle kalla en storstad med sina en och en halv miljon invånare, men som i indiska mått endast klassas som en stor by. Som väntat kännetecknas livet i vår ”by” av många intryck i form av ljud och rörelse, och tacksamheten till vårt boende bortom de livliga gatorna växter sig allt starkare för varje dag. Mycket tid spenderas på vår terrass där varken den indiska trafiken, gatuförsäljare eller solens varma strålar kan komma åt oss. Där samlar vi krafter inför den stundande dagen på kontoret eller njuter av ledighet i lugn och ro, eller ja, i alla fall tills dess att sopbilen, glassbilen eller någon annan försäljare åker förbi på gatan med högtalarna på högsta volym, för då är stillheten plötsligt som bortblåst. 

Färgglada scener och växtlighet skymtar bakom gallret på vår mysiga terass.

Med hjälp av Svalornas partnerorganisation Evidence har vi fått en allt större inblick i problematiken som stavas KASTDISKRIMINERING och som ständigt kretsar i samhället. Det är något som vi ”turister” inte kan se med blotta ögat, men som finns där, djupt rotade i både historiska och samtida strukturer. Berättelser om Daliter som diskrimineras för sin kasttillhörighet, utestängs från viktiga samhällsfunktioner och nekas uppfyllandet av sina mänskliga rättigheter, har plötsligt blivit en del av vår vardag. Människor i alla åldrar berövas den fundamentala rätten att leva som ett resultat av de hedersmord och andra grymheter som återkommande präglar Daliternas vardag. Nu blir allt så påtagligt och det är värdefull erfarenhet som inhämtas från den svåra men sanna verkligheten.

Evidence arbetar med juridiskt stöd till daliter som fallit offer för våld och diskriminering och bedriver påverkansarbete gentemot media och andra samhällsaktörer för att uppmärksamma kastdiskriminering och hedervåld. Med tanke på de frågor som Evidence hanterar har våra möjligheter till lokala fältbesök varit begränsad men den här veckan fick vi möjlighet att besöka en Dalit-koloni strax utanför Madurai. Där genomförde Evidence medarbetare tillsammans med en grupp lokalbor en pilotstudie för ett nytt arbetssätt för att identifiera ojämlikheter, där de kartlade olika gruppers tillgänglighet till olika samhällsfunktioner och eventuell diskriminering som förekommer i området. En intressant dag som gav oss en inblick i bybornas vardag och de utmaningar de möter.

En färgstark kvinna som deltog i pilotstudien och i bakgrunden syns övriga deltagare.
Dagen avslutades med en rundtur i Dalit-kolonin.

En helg fick vi också chansen att omge oss av färgglada och livskraftiga kvinnor med en vilja att förändra livet för utsatta medmänniskor. De deltog alla i Evidence Capacity Building Program, där de tillsammans fick lära sig mer om, och diskutera, mänskliga rättigheter utifrån deras egna sammanhang och förutsättningar- som både kvinna och Dalit. Evidence arbete i kombination med dessa kvinnors vilja att förändra ingav hopp inför framtiden. De företräder de goda krafterna som kämpar för rättvisa i dagens Tamil Nadu och som strävar efter mänskliga rättigheter- för alla. Vi hoppas på fler sådana möten under vår vistelse här, och vem vet, kanske får ni höra mer om det en annan gång.

Under Evidence Capacity Building Program fick kvinnorna bland annat delta i en övning där de diskuterade mänskliga rättigheter utifrån olika påståenden.

Soliga hälsningar!

/Andrea

Ett indiskt dygn, längre än 24 timmar?

Lite över en vecka har nu förflutit sedan vi kom fram till Pastapur och startade vår praktik hos Deccan Development Society. Vi har här flyttat in i organisationens guest house, ett litet hus med tillhörande trädgård, en terrass, apor på taket och glada grannfamiljer i husen bredvid. Tyvärr delar vi bostad med en råtta som verkar ha gjort sig rejält hemmastad i köket… Vi har gjort några försök att bli av med denna huskamrat, men tyvärr utan större framsteg.

Dagarna som gått har innhållit ett så varierat utbud av händelser, människor, känslor och platser, att tiden börjat kännas en aningen diffus. Något man tror skedde förra veckan kan i själva verket ha ägt rum samma morgon, men sedan dess har så mycket nya intryck kommit farande att det inte känns rimligt att allt fått plats på ett dygns timmar. Alla variationer under dagarna målar verkligen upp Indien som ett kontrasternas land, där vi ena stunden äter frukost ute i strålande sol för att några timmar senare ta skydd undan hällregn och blixtar som lyser upp hela himlen.

En frukost i solen framför vårt hus

Några timmar senare, hällregn under ett fältbesök.

Att försöka ge en samlad beskrivning av vad den första tiden som praktikant egentligen inneburit känns därav något ogripbart då dagarna ter sig så olika, och i sig fylls med så många olika aktiviteter! Ena stunden kan vi vara ute i fält på besök hos någon av DDS bönder, och i nästa stund sitter vi intryckta i en möteslokal på DDS kontor med byns alla kvinnor för att vara med på ett möte där det enbart talas Telugu, ett språk vi inte har en chans att hänga med i.  Fältbesköken och personerna vi träffar under mötena är i sig själva också en källa till en mängd intryck och kontraster. I fälten odlas exempelvis ca 23 olika grödor, alla med olika utsende, höjder och användingsområden, detta för att bevara biodiversiteten och kvalitén på jorden. I möteslokalerna träffar vi också en stor variation av människor, allt från äldre bönder till barn som följt med sina föräldrar, forskare, psykologer och poliser som alla bidrar på olika vis till organisationens arbete.

Fältbesök under en förmiddag på en av DDS odlingar

Ett eftermiddagsmöte på DDS kontor

 Innan vi åkte på praktiken förstod vi att DDS arbetade med olika medel för att stärka kvinnor och marginaliserade personers rätt till matsuveränitet och att bevara ett hållbart jordbruk, men väl här har det verkligen gått upp för oss att detta arbete drivs på otroligt många och på kreativa sätt. Bara att deras arbetsmetoder och möten inte är formade efter texter och anteckningar utan drivs främst genom visuella metoder och tillvägagångsätt. Detta för att ge möjlighet till de som inte själva kan skriva eller läsa att göra sin röst hörd och kunna delta, är bara en av många saker som redan hunnit göra intryck och inspirerat oss!

Att inte mer tid har gått sedan vi anlände till Pastapur känns stundtals orimligt, då så mycket redan har hunnit hända. Samtidigt känns det som att vi bara hunnit få kortare inblickar i allt DDS arbetar med, och vad tiden här kan komma att innebära. Vi ser därav förväntansfullt fram emot vad kommande månader kan tänkas föra med sig!

Hejdå från oss på DDS för denna gången 😊

// Evelina och Josephine

Praktikantgänget 2022 – nu kör vi!

Efter två år av pandemi har äntligen nästa gäng praktikanter åkt iväg till Svalornas partner- och samarbetsorganisationer! Vi är i år tretton praktikanter som under fyra månader ska åka till sex olika organisationer i södra Indien, för att lära oss mer om hur de jobbar för kvinnors och marginaliserade gruppers rättigheter, matsuveränitet, miljö- och klimatarbete, och mycket mer. Det är första gången ett gäng Svalepraktikanter åker till så många organisationer, vilket ska bli mycket spännande!

Inför avresa samlades vi upp i Lund för att under tre dagar förbereda oss på det stundande äventyret. Vi som är iväg är:

Josephine Mehta & Evelina Tarvainen till Deccan Development Society (DDS)

Andrea Stålberg & Felicia Gustafsson till Evidence

Theodor Stensö, Annika Toll & Elin Westerling till Keystone Foundation

Markus Lewin & Jad Abdul Hak till Kudumbam

Amanda Ömar & Josefine Nilsson till Grameena Mahila Okkuta

Fanny Andersson & Johanna Plöen till Women’s Collective

Häng med på vår resa, här och på Instagram!