Kategoriarkiv: Uncategorized

Tankeställare och perspektiv på klimatet

DDS, Pastapur

Hej!

Sedan vi kom tillbaka hem efter partnermötet i Chennai har dagarna varit fyllda av möten, vattenbrist, strömavbrott och luncher på Café Ethnic. Café Ethnic är DDS egna café i Zaheerabad vilket är den närliggande staden till byn vi bor i.

Det här inlägget tänkte vi passa på att dela med oss av lite funderingar vi slagits av senaste tiden. Under tre dagar deltog vi i ett möte med det nationella nätverket Vikalp Sangham. Ett nätverk med deltagare från många olika grupper och bakgrund, men som alla arbetar med liknande frågor inom stärkandet av befolkningen på landsbygden. Det var deltagare från bland annat Greenpeace, universitetslärare, journalister och NGO:s.
Vi försökte hänga med i alla diskussioner och olika sessioner där vi skulle dela våra tankar och känslor om ämnen som diskuterades. Eftersom mötet till viss del hölls på hindi så försökte vi snirkla oss ur de delar när alla skulle dela tankar och känslor om något som precis diskuteras, men de insisterade på att vi alla skulle delta. Det kändes ändå fint på nått sätt och visade på att det var viktigt att alla inkluderades och fick komma till tals vare sig det var vi eller de i filmteamet (även fast dessa sessioner kunde dra ut på tiden nån timme eller två). Under lunchen eller i någon av pauserna passade vi på att prata med olika personer som var där, och frågade om allt från jordbruk till det kommande valet.

IMG_7403.jpg

En speciell tankeställare fick vi när vi pratade med en universitetslärare från Bangalore om klimatfrågan i det stundande valet. Eventuellt kan effekterna av klimatförändringarna diskuteras, men ingenting om utsläppen. Universitetsläraren menade att en stor del av de indiska valdeltagarna finns på landsbygden, till skillnad från Sverige där en större andel av befolkningen finns i storstäderna. Och befolkningen på den indiska landsbygden släpper i princip inte ut någonting. Varför skulle klimatet diskuteras när befolkningen släpper ut så lite som en eller två ton koldioxid per person. Ska politikerna säga till dem att minska sina utsläpp för att dämpa klimatförändringarna? När vi Sverige släpper ut 11 ton per person och år.

IMG_7469.jpg

Samtidigt följer vi den aktuella diskussionen om klimatet hemma i Sverige, och det aktuella COP24 i Polen. Att ledarskribenter i SvD får uttala sig om att Parisavtalet är för dyrt och att det bästa är att fortsätta business as usual. För bara några dagar sedan släppte FN:s klimatpanel en ny rapport om klimatpåverkan och dess stora påverkan redan nu. Den nya rapporten visar att det är fullt möjligt att hålla den globala uppvärmningen under två grader, men att hålla 1,5 försvåras i takt med avsaknaden av världens regeringars brist på betydande insatser.

Vi lyssnar på Svalornas partnerorganisationer från Bangladesh som berättar om deras insatser för familjer som förlorat sina hem till erroderande flodar. Att den ökade regnmängden på grund av klimatförändringar drar med sig strandkanterna och hem ner i floden.

Hemma påstår nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus: ”Att hålla uppvärmningen nere på 1,5 grader skulle innebära en mycket allvarlig nedgång i världsekonomin”. Ett uttalande baserat på sin egna ekonomiska modell, och som fått mycket kritik. Bland annat av Jonathan Metzger, ekonomihistoriker vid KTH som menar att vad som händer efter 1,5 graders uppvärmning fortfarande är svårt att bedöma och mäta. Han menar att ett uttalande som Nordhaus ”ger en precision som enligt kritikerna är farligt”. (Läs mer här)

IMG_7449.jpg

När vi sitter här ute på den indiska landsbygdens torrare inland, där den totala avsaknaden av regn första delen av sommaren skrämde livet ur bönderna. Innan den andra monsunen kom var det oklart om det skulle bli någon skörd över huvud taget. Att en högt uppsatt, och nu relativt rik man, i den trygga delen av världen där de stora effekterna av klimatförändringar ännu inte setts till, utan självkritik kan uttala sig om att det inte är värt att förebygga klimatförändringarna.

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, Uncategorized

Att färdas i Indien

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Äventyret här i Indien började på en så kallad semi-sleeper från Bangalore till Kotagiri för ca sju veckor sedan. En semi-sleeper är en buss där man kan fälla ner sätet nästa helt för att kunna sova bättre. Eftersom att vi då endast varit i Indien i några dagar var vi rädda för att bli magsjuka på en 8 timmars bussresa och valde därför att leva på naan (indiskt bröd), kakor och lite vatten. Servitören tyckte vi var väldigt roliga när vi endast beställde fyra naan på restaurangen.

Att ta sig runt i Indien är förvånansvärt bekvämt även om det är lite svårt att hitta rätt buss ibland. Det är inte ofta det finns säkerhetsbälten heller vilket kan kännas läskigt. Eftersom att vi bor i bergen är vägarna sällan raka och i nästan varje sväng tutar chauffören för att göra sig hörd för en eventuellt mötande bil. Med ett konstant tutande i trafiken har ljudet förlorat sin effekt och jag reagerar knappt längre.

IMG_2618

Nattbuss i Indien

I samband med Svalornas möte i Chennai förra veckan fick vi för andra gången åka buss genom Indien. Denna gång blev det inte en semi-sleeper utan en ‘riktig’ sleeper, alltså en nattbus. Bussen har fem våningsängar på vardera sida. Under resan delades det ut vatten, chips och kakor. Man kunde även titta på tv i sin ‘hytt’ om man ville. Resan dit var bekväm och vi sov nästan hela sträckan. Däremot på hemresan var bussen rejält försenad. Anledningen? Bussen gick sönder mitt på motorvägen och vi stod stilla mellan kl 12-03 på natten. Under tiden de reparerade bussen var AC:n avstängd och bussen förvandlades till en bastu. Vi var i alla fall inte ensamma på motorvägen utan flera myggor gjorde oss sällskap, de flög in genom takfönstret som var öppet för att vi skulle få luft in i bussen. Inte blev det bättre heller av att det var något fel med högtalarsystemet i flera timmar och det dånande ut indisk musik på högsta volym. I efterhand kan man inte annat än att skratta åt de timmarna man låg där och svettades mitt i natten till hög indisk musik.

Ett annat färdmedel man vant sig vid nu är auto rickshaw. Auto brukar vi ta när vi handlar mat inför veckan eller om vi är för trötta för att gå i backarna här uppe i bergen. Vi har nu fått tag på en auto rickshaw chaufför som pratar någorlunda bra engelska. Han förklarade att vi kan ringa honom och säga ”Sweden” när vi behöver skjuts så kommer han och hämtar oss vid vårt hus.

IMG_2517

Fyra personer i en auto rickshaw gjord för tre.

 

Nu återstår det att prova på tåg och de allmänna bussarna. Vi tänkte också boka en resa med Toy train som går mellan Mettupalayam och Ooty. UNESCO har bland annat lagt till tåget som en World Heritage Site – det ser jag fram emot att åka.

På återseende!

Lämna en kommentar

Under Julia Lindahl, Keystone, Uncategorized

Juli i november

DDS-gänget Ellen och Matilda

Hej!

Vi har nu bott två veckor i vårt lilla hus i Pastapur och börjar så smått vänja oss vid livet på Indiens landsbygd. Folk i byn börjar vänja sig vid oss och hälsar vänligt när vi möts, istället för det tidigare stadiet av konstant stirrande. Och mötts ute har vi gjort en hel del, speciellt vid de platser där rinnande vatten varit tillgängligt.

IMG_6928

Vattnet har nämligen varit avstängt i området och vi kan nu lugnt säga att vi uppskattar rinnande vatten ur kran på en helt ny nivå än tidigare! Helt oförväntat, för oss i alla fall, stängdes vattnet av en dag och kom inte tillbaka förens fem dagar senare. Under de följande dagarna gick vi fram och tillbaka till en granne 200 meter bort, släpandes på hinkar med så mycket vatten vi kunde bära. Det blev en konstant fråga om prioritering. Ska vi diska upp grytorna, eller ska man kosta på sig en (välbehövlig) dusch. Snacka om snålspolande toalett under dessa dagar. Dag 4 utan vatten så blev de dagliga strömavbrotten fler, och längre. Lagom tills det blev mörkt hade vi ingen el alls. Strax efter kl 19 och i ljusskenet från en ficklampa gav vi upp på att strömmen skulle komma tillbaka och kröp ner i sängarna under myggnäten. Vi skrattade åt vilka kontraster livet här ger mot det där hemma. Tack och lov kom både vatten och el tillbaka dagen efter och som sagt, rinnande vatten ur kran har aldrig känts så lyxigt som då!

IMG_6994.JPG

Precis som under vilken utlandsresa som helst påverkas man av det nya landets utbud av levnadsstandard och förnödenheter. Men att bo på Indiens landsbygd har i många fall toppat allt vi båda har varit med om. I alla aspekter är det något nytt att förstå och vänja sig vid om det så har att göra med att duscha och laga mat, till arbetet på kontoret och den absurda frånvaron av att passa tider. Men vi tar in lite i taget och sätter oss ofta med kaffe och kakor ute på vår veranda för att skratta åt allt nytt som omger oss. Innan vi åkte hade vi hört om verandan från tidigare praktikanter, och drömde nog lite om att äntligen få se den. Den har verkligen minst sagt blivit vår lilla tillflyktsplats i vårt nya Indien-liv. Man får verkligen perspektiv på indien-livet härifrån. Delvis är det lite insynsskyddat, så det är inte alltid människorna utanför lägger märke till oss när vi sitter här, och då känns det verkligen som om vi sitter och kollar på en film inspelad på Indiens vardagliga landsbygd. Härifrån följer vi grannfruns handtvättande av hela hushållets kläder, rivandet av en annan grannes badrum och aporna som hoppar mellan träden, hustaken och murarna som skiljer tomterna åt.

IMG_6939.JPG

När vi satt här en ledig söndag, utan den vanliga tryckande hettan som för en gångs skull dämpades lite av en lätt bris, kändes det nästan som om vi var hemma i Sverige. Som om vi satt på en veranda i ett helt vanligt bostadsområde. Trädet utanför huset vajade och löven prasslade i vinden. Längre bort kunde vi höra något som lät som en trimmer, som om det var en husägare som stod och trimrade i trädgården. Vi satt och läste böcker och löste sudokus om vartannat, med varsin kopp kaffe i händerna. En helt vanlig sommareftermiddag i Juli. Fast i Indien. Och i november.

IMG_6964

Lämna en kommentar

Under DDS, Ellen Gustafsson, Matilda Kalström, Uncategorized

Bangalore-tips!

 

Som ett sista inlägg här på indienbloggen tänkte jag ge en liten tipslista för kommande praktikanter i Bangalore. Förra året skrev de en likadan som jag fick stor användnig av (den kan ni också hitta här på bloggen och jag föreslår att ni kikar på den med!)

Det viktigaste i Bangalore är apparna. Använd Ola och Uber för att ta er omkring säkert och snabbt, och Zomato och Swiggy för att beställa mat. Dessa använd mycket flitigt och det är jättelätta att hantera.

För att hålla koll på vad som händer så kan ni läsa https://lbb.in/bangalore/ och följa LBB Bangalore på facebook. Där kommer alla event som pågår i stan upp, nya butiker, restauranger, kurser etc. The Hindu har också en vecko-guide och allt som händer finns det event för på facebook. Jag gick bland annat på Echoes of Earth (en musikfestival under hösten) och TimesLitFest (En litteraturfestival i februari).

Metron är inte så stor men fungerar jättebra där den åker. Vill ni undvika trafikstockning så rekommenderas metron inne i stan.

Om kontoret är kvar på samma ställe i Kalyan Nagar så finns där ett gym i närheten som heter Bounce Fitness där jag gick och tränade. Lite dyrt men trevlig personal som inte är för ”på”, de lämnar en i fred helt enkelt och det är städat och fint. Längs Service Road vid busshållplatsen finns Sri Krishna Bhawan – världens bästa lunchställe! I alla fall Kalyan Nagars. Testa North Indian Meal/Thali för 80 rupees eller South Indian Meal/Thali för 50 rupees. Snabb service och sååå god mat.

Knappt en kilometer från kontoret finns CMR road mellan 80 feet road och 7th main road med lite shopping och restauranger och barer. Om ni inte vill åka till något köpcentrum eller så kan det va trevligt att gå där och kika. Brewklyn, the Local, och Rasta är helt okej ställen att chilla på. Där finns också en FabIndia, en stor kedja som påminner om svenska Indiska med kurtas, ekologisk hudvård, smycken, hemtextil. FabIndia brukar finns överallt annars också.

Jag har mest hängt i Indiranagar, en stadsdel som på kartan inte är så långt från kontoret men som det tar 25 min – 1 timma att åka till beroende på trafiken. Indrianagar är jättemysiga bostadsområden men där det också finns fantastiska restauranger och lite butiker.

Mat/bar tips i Indiranagar:

  • Fatty Bao, fantastisk asiatisk mat med rooftop. Alla älskar fatty.
  • Yogisthaan, ett yogacafé som är supermysigt. Gillar speciellt deras quinoa-burger, summer sallad, och deras indiska mat.
  • TOIT, ett av Bangalores kändaste barer som alltid är fullt med folk.
  • Three dots and a dash, en tikibar!
  • Hangover, en bra men billig bar med balkong och skönt häng
  • The Humming Tree, en av få lokaler där utländska band spelar när de kommer till stan. Veckan innan jag åkte dit spelade Alt-J och veckan efter var Anderson.Paak där. Så följ dom på facebook så ni inte missar något!
  • Sly Granny, dyr restaurang/bar men riktigt tjusigt och så bra service
  • The Forage, en italiensk restaurang som ser ut som ditt farfars vardagsrum. När hemlängtan kickar in är den najs.
  • Purple Basil, ett sallad/lunch-ställe som inte använder plast. Tror att de bara levererar dock så ni kan bara beställa mat härifrån via apparna.

Annat som jag kan tipsa om i Indiranagar är en liten boutique som jag älskade, Timri. Lite dyrare kanske men roliga och vackra kläder och smycken. The Ants Craft är också värt ett besök. De säljer prylar.., tvålar, smycken, väskor, prydnader etc. och de har också ett café.

Andra ställen som ni bör besöka är:

Church Street. – Här finns mer barer och restauranger (gå till Church Street Social! de har också olika evenemang, jag gick på quiz och en filmvisning av Amy t.ex.) Missa heller inte Blossom! Helt underbar bokhandel med begagnade och nya böcker i travor och hylla efter hylla. Allt finns till mycket bra priser!

Commercial Street. – Stort marknadsområde med affärer. Silveraffärer, klädaffärer, sjalar, skor, etc. Bra om ni ska shoppa!

Market Road/KR Road. – ett mer klassiskt ”marknadsområde” med stånd och smågator fyllda med krimkrams och skatter.

Koramangala är ett sort område på andra sidan Indiranagar, så en bit bort helt enkelt men med ännu mer barer och restauranger. Här finns också en biografer till exempel. Billigt att gå på bio i Indien så passa på!

Finns såklart så många mer saker att se och ställen att gå på men detta får ni upptäcka själva! Undrar ni över något annat eller vill ha ytterliggare tips får ni gärna kontakta mig på min mejl, cojo0311@gmail.com

Hoppas ni får en supertrevlig vistelse önskar Cornelia!

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

På återseende, älskade Okkuta.

Så var det även dags för mig, såhär tre dagar innan det är dags att resa tillbaka till Sverige, att på något sätt försöka summera tiden som gått sedan vi först anlände till oasen som är Okkutas campus, den 1a oktober 2017. Det känns svårt att beskriva min upplevelse i ord, men tänkte ändå göra ett ärligt försök. Jag har funderat en del över vad jag kommer att sakna när jag är tillbaka i Sverige, och vad jag kanske inte kommer sörja allt för mycket. Here goes:

 

Vad jag kommer att sakna:

  • Att bo i en avskild oas fylld av vackra växter och träd, ekorrar, fjärilar och färgsprakande blommor, där jag enbart umgås med kvinnor 95 % av tiden. Där jag har kollegor som varje dag fäster blommor i mitt hår, och som varje dag vill försäkra sig om att vi ätit en ordentlig frukost.
  • Att slippa handskas med män. Ja ja, jag vet att det kan låta radikalt, och det är inte så att jag tycker illa om alla män, men det har varit så otroligt skönt att få en liten paus från vardagen där man ständigt måste förhålla sig till patriarkala maktstrukturer. Missförstå mig rätt, patriarkatet är onekligen alive and well i Indien (varför skulle annars organisationer som Okkuta behövas), men Okkuta är som en egen oas för kvinnorna. Under vår tid här har vi nästan uteslutande arbetat med kvinnor, umgåtts med kvinnor, inspirerats av kvinnor och fått all hjälp vi behöver av kvinnor. Trots att vi är så olika, med olika bakgrund och olika villkor, har det varit så skönt och stärkande att få leva, arbeta och vila i ett starkt systerskap, för det är precis vad Okkuta är. En stor familj bestående av 9000 systrar, där vi har haft turen att få vara med en stund.
  • Att under kontorsdagar, när eftermiddagsdippen kommer, kunna ursäkta sig för att ta en välförtjänt “puppy break”. Strax efter nyår fick vår campushund Jimmie fyra små valpar, som nu vuxit till sig till fyra rultiga små liv som gärna springer efter oss vart vi än går (om det inte är för långt från mamma), och som kan stå för underhållning i timtal. Tommie, Ziggy, Alma och Joni (och självklart mamma Jimmie), kommer jag sakna något oerhört.
  • Öppenheten och vänligheten. Svenskar är lite för instängda för min smak, något som inte kan sägas om indier. All den gästvänlighet jag har fått se prov på här är helt fantastisk.
  • Magiska solnedgångar.
  • Avsaknad av snö och vinter. Är EJ pepp på att återvända till detta.
  • Melodikrysset och pannkakor med Josefine på söndagsmorgnarna.

 

 

Vad jag inte kommer att sakna:

  • Smuts och föroreningar. Jag längtar till ren luft och sopsortering.
  • Ris (två gånger om dagen, varje dag i 4,5 månad. Ibland ris i flera olika former).
  • Att inte kunna motionera som jag vill.
  • Att inte ha kontroll över min egen vardag. Planer delges oftast i sista sekund, och kan också ändras sekunden efter.
  • Att ständigt vara på helspänn pga ormar. Ja, de bor här, och ja, vi har stött på både en och två och kanske några till (lämnar exakt siffra outtalad). Det gör att man alltid är i något omedvetet slags flyktläge, och att man kan få sig en smärre chock av saker så som sladdar till dataladdare, ilande ekorrar och varenda litet prasslande löv. Ska bli så skönt att slippa ha detta i bakhuvudet hela tiden.
  • Att försöka vara en del av omvärlden utan tillgång till wifi och med enbart hyfsat dålig mobildata. Detta har på ett sätt varit skönt också – fungerar inte internet så är det bara så, och då får man bli kreativ och lösa problemen på annat sätt. Dock är det svårt att försöka sköta vissa saker som faktiskt kräver internetuppkoppling, så som arbetsuppgifter och att i allmänhet försöka hänga med i vad som händer i övriga världen.
  • Att aldrig kunna smälta in och vara en i mängden.
  • Indisk byråkrati. Jag orkar inte ens gå in på ämnet, men låt mig säga att den inte alltid är helt lätthanterlig.

 

 

Vi har blivit kallade familj från första dag, bara en sån sak. Jag kommer att sakna mina kollegor så otroligt mycket, deras värme och vänlighet och deras obotliga optimism. Arbetet de gör är så viktigt och så svårt på många sätt, och trots detta har jag inte hört ett enda ord av klagan. Inte ens när de dessutom haft två blåögda Svalepraktikanter att ta hand om vid sidan av arbetet.

 

IMG_4653

 

IMG_5156

Jag har Okkuta att tacka för så mycket, och kan med tacksamhet i hjärtat konstatera att jag kom hit ovetandes om vad som väntade, och att jag vänder tillbaka ytterligare en familj rikare. En ganska rejäl, indisk version på nästan 9000 systrar. Ganska fett ändå.

Okkuta och Indien, ni har för alltid en särskild plats i mitt hjärta och jag vet att vi en dag kommer att ses igen.

 

IMG_4108

1 kommentar

Under Uncategorized

135 dagar i Indien

Nu, efter fyra och en halv månad i Indien är det dags att åka hem. Tiden har gått både supersnabbt och jättelångsamt och vår vistelse här har varit otroligt lärorikt. Att berätta om allt vi varit med om skulle ta åtskilliga sidor och bilder och frågan är om vi skulle lyckas även om vi försökte. Men här kommer iallafall lite urval från våra liv som praktikanter på Deccan Development Society. Håll till godo.

Saker vi inte var beredda på när vi lämnade Sverige

  • Att gå på toa i Indien. Visst, vi var väl medvetna om att det är ovanligt med toapapper på toaletter, att toaletterna ser olika ut än i Sverige och kan variera i fräschhet. Det vi inte var beredda på var hur konstigt det känns att helt plötsligt inte vet hur en ska gå på toa – något vi kunnat sen dagis. Hur ska du sitta? Hur gör du praktiskt när du inte har papper? Vad är den bästa tekniken att skvätta med vatten? Vår första vecka satt vi därför och googlade toalett tutorials på youtube och Lisa övningsskvätte i duschen. Efter över fyra månader i Indien kan vi ändå säga att vi föredrar indiska toaletter, dvs hål i marken, framför de västerländska. Dels för att det man sitter i en mer bekväm ställning och  dels för att det är enklare att själv skvätta vatten utan att blöta ner hela sig.
  • Uppmärksamheten. Återigen hade vi blivit förvarnade om att vi skulle dra till oss uppmärksamhet men hur mycket och hur ofta vi skulle få uppmärksamhet var vi fortfarande inte riktigt beredda på. Att barn skriker ”america, america” efter oss varje dag och att vi i tid och otid blir ombedda att ta selfies är något som vi vid det här laget har vant oss vid. Men den gången vi klev ut ur en bil efter ett fältbesök och en skolbuss full med barn började skrika och banka på rutorna som om vi vore världsstjärnor var minst sagt surrealistiskt. Att konstant få uppmärksamhet blir lätt övermäktigt och jobbigt, särskilt om en har en dålig dag.
  • Ärligheten. Något vi tidigt märkte av som vi inte riktigt var beredda på är att indier kan vara väldigt ärliga och rakt på sak. Vi svenskar som kanske mer är vana vid svävande och slingrande meningar kan vid vissa tillfällen chockas över indiers ärlighet, men kanske främst vad som här är ok att säga. Tex när Anna visade kort på sig själv hemifrån tittade en kollega på korten och sen på Anna och sa ”you look bigger in the pictures, have you lost weight since you came to India?” Men efter att den första chocken har lagt sig kan det vara ganska uppfriskande.
  • Sko-problemen. I Indien behöver en tidigt vänja sig vid att ta av sig skorna. Förutom när du går in i någons hem och på kontoret förväntas du även ta av dig skorna när du går in i vissa affärer. Ibland åker skorna även av utomhus när en ska sätta sig ner på en matta och ha möte. Du har därför två val; att ta på dig flip flops som kanske inte är så fotriktiga och sköna men som enkelt går att sparka av sig. Eller att ta på dig ett par gympaskor som förutom att vara bekväma är svåra att ta av. Men om du ändå väljer skor har du ytterligare ett problem – vad gör du med strumporna? Tar du inte av dig dem blir de troligtvis smutsiga av den röda jorden men om du tar av dig dem behöver du sätta i ett par smutsiga fötter i strumporna.
  • Att vända på dygnet. Något vi inte var beredda på innan vi kom till Indien var hur vi på sätt och vis vänder på dygnet. Alla sysslor – såsom tvätta, städa, diska och laga mat – som vi i Sverige gör på eftermiddagen, görs här normalt på morgonen innan jobbet. Våra grannar går upp med solen vid halv sex på morgonen och sätter igång med dagens sysslor. Även om vi har anpassat oss till våra nya morgonrutiner har vi behållit lite av vår svenska tradition och har lunchlåda av gårdagens middag istället för att ställa oss och laga lunchen innan jobbet.

Indien i siffror

  • 135, antalet dagar vi nu har varit i Indien.
  • 5, antalet stater vi har besökt under vår vistelse i Indien. Tamil Nadu, Karnataka, Andhra Pradesh, Telangana, Kerala
  • 5, antalet syften som en hink nu har för oss: Tvätta kläder, städa golv, duscha, tvätta rumpis under toabesök, och ibland diska eller tappa diskvatten när vi har slut på vatten i vår tank.
  • 7, typer av djur som bor i eller runt vårt hus. Kackerlacka, råtta, myra, ödla, mygga, apa, ekorre. Anna är våran grymma kackerlacks-expert som har fått vägleda oss i hur vi ska hantera detta problem. 1) Spraya kackerlacksspray, gör det i hela huset så de inte rymmer till ett annat rum. 2) Undvik att vistas i huset i några timmar. 3) Sopa upp kackerlackorna och spola ner dem i toaletten. Bye bye!
  • 1 gång, och aldrig igen. Antalet gånger Lisa och Anna vardera har råkat äta en hel chili som låg gömd i maten. Till Annas försvar så såg den ut som en tomatbit.
  • 50, antalet liter vatten som vi hushåller med per person och dag. Detta som ska räcka till dusch, tvätt, disk och sanitet.
  • 40, antalet grader som det just nu skiljer mellan Sverige och Indien. Brrr!!

Till sist, en kort kom-ihåg-lista till oss själva över saker vi behöver tänka på när vi kommer tillbaka till Sverige

  • Att ha blivit bjuden på fika är inte en okej ursäkt till att komma försent till jobbet. Kan ju förstås vara frestande att stanna upp på vägen när en träffar en vän eller kollega för att ta en kopp te, men vi får nog vänja oss vid vid att boka in dessa möten något i förväg, eller iallafall spara spontaniteten till utanför arbetstid.  
  • Inte äta all mat med händerna. Hur lockande det än kan vara att börja plocka i grytorna av ren bekvämlighet så är det nog ändå bäst att låta bli om en inte befinner sig i likasinnat sällskap.
  • Fråga inte alla du möter om de har ätit frukost. Eftersom detta inte är en artig hälsningsfras vid alla tider på dygnet i Sverige.
  • Elda inte sopor i trädgården varje morgon. De ska istället källsorteras för att sedan slängas.  
  • Man får inte åka hur många som helst i en bil. Ytterligare är i princip alla bilar och även många bussar utrustade med bilbälten som är till för att användas.
  • Avslutningsvis borde vi påminna oss själva om att alla nya vanor inte behöver avvänjas utan istället kan bidra med lite guldkant på tillvaron. För även om vi är i Sverige kan vi faktiskt fortsätta att prata med främlingar, fråga om hjälp och bjuda grannen på te.
28033261_10214226897599409_720503478_o

Vi tillsammans med vår handledare Tejasvi på Biodiversity Festival

Text: Anna, Lisa & Louis, praktikanter på Deccan Development Society.

Lämna en kommentar

Under Anna Vikström, DDS, Lisa Rådbo, Louis Eberstål, Uncategorized

Boktips!

Böcker. Böcker. Böcker. Det har varit min kvällsunderhållning under mina 4,5 månader i Indien. Jag tappade räkningen på antalet böcker jag läst någon gång i december och då var jag uppe i elva stycken. Jag har en kollega som har mängder med böcker (som jag lånat tre av dessa böcker av). När vi har varit hos henne på middag så sätter jag mig framför bokhögarna på golvet och diskuterar vilken bok jag ska sätta tänderna i härnäst. Jag bläddrar, läser baksidor och ber om rekommendationer. Och min kollegas rekommendationer har träffat rätt varje gång. Så jag kan helt enkelt inte annat än att tipsa vidare om att ni ska läsa dessa fantastiska sidor i de här fyra böckerna av två kvinnliga indiska författare (och en Kanadensisk).

Mitt första boktips är skriven av Kamala Das (Kamala Surayya är hennes namn men hennes texter är skrivna under Das) och är hennes självbiografi – My Story. Kamala Das skrev poesi, noveller, kolumner för tidningar och är även känd för att skriva öppet om kärlek och kvinnlig sexualitet. I My story berättar hon om sitt liv och behandlar områden såsom relationer, kärlek, politik och religion.kamalax2Utöver hennes biografi så har jag även läst en biografi skriven om henne – The Love Queen of Malabar. Denna gång är hennes kanadensiska vän Merrily Weisbord som har fattat pennan och skirvit en fin bok om Kamala Das. Jag rekommenderar att läsa båda böckerna (Jag startade med The Love Queen of Malabar) eftersom den sistnämnda är mer öppen där Kamala Das har delat med sig av mer personliga upplevelser. Den är skriven under många år och en får följa hur Merrilys och Kamalas vänskap utvecklas och hur hon mådde under sin sista tid i livet (Hon dog 2009).

Två andra böcker jag läst är The God of Small Things och Listening to Grasshoppers. Båda böckerna är skrivna av Arundhati Roy och The God of Small Things är hennes första bok, som hon även vann Man Booker Pirze for Fiction med 1997. Om jag ska fatta mig kort om vad The God of Small things handlar om så hade jag beskrivit den genom följande fyra ord: släktbråk, politik, kastsystem och kärlek. Den utspelar sig i Södra Indien och en får följa tvillingarna Estha och Rachel.

Arundhati Roys böcker präglas av politiskt aktivism och mänskliga rättigheter. Listening to Grasshoppers: Field Notes on Democracy är en samling essäer om bland annat Hindu nationalism, ekonomiska reformer och attacken mot det Indiska Parlamentet 2001. Mitt favoritkapitel i boken är Animal Farm II – In Which George Bush Says What He Really Means.

Det var lite boktips från mig mina sista dagar på min praktik i Indien. Mitt sista ord på denna blogg och i detta blogginlägg blir endast detta:
LÄS!

Text: Jenny Svensson

2 kommentarer

Under Uncategorized