Category Archives: Uncategorized

Bangalore-tips!

 

Som ett sista inlägg här på indienbloggen tänkte jag ge en liten tipslista för kommande praktikanter i Bangalore. Förra året skrev de en likadan som jag fick stor användnig av (den kan ni också hitta här på bloggen och jag föreslår att ni kikar på den med!)

Det viktigaste i Bangalore är apparna. Använd Ola och Uber för att ta er omkring säkert och snabbt, och Zomato och Swiggy för att beställa mat. Dessa använd mycket flitigt och det är jättelätta att hantera.

För att hålla koll på vad som händer så kan ni läsa https://lbb.in/bangalore/ och följa LBB Bangalore på facebook. Där kommer alla event som pågår i stan upp, nya butiker, restauranger, kurser etc. The Hindu har också en vecko-guide och allt som händer finns det event för på facebook. Jag gick bland annat på Echoes of Earth (en musikfestival under hösten) och TimesLitFest (En litteraturfestival i februari).

Metron är inte så stor men fungerar jättebra där den åker. Vill ni undvika trafikstockning så rekommenderas metron inne i stan.

Om kontoret är kvar på samma ställe i Kalyan Nagar så finns där ett gym i närheten som heter Bounce Fitness där jag gick och tränade. Lite dyrt men trevlig personal som inte är för ”på”, de lämnar en i fred helt enkelt och det är städat och fint. Längs Service Road vid busshållplatsen finns Sri Krishna Bhawan – världens bästa lunchställe! I alla fall Kalyan Nagars. Testa North Indian Meal/Thali för 80 rupees eller South Indian Meal/Thali för 50 rupees. Snabb service och sååå god mat.

Knappt en kilometer från kontoret finns CMR road mellan 80 feet road och 7th main road med lite shopping och restauranger och barer. Om ni inte vill åka till något köpcentrum eller så kan det va trevligt att gå där och kika. Brewklyn, the Local, och Rasta är helt okej ställen att chilla på. Där finns också en FabIndia, en stor kedja som påminner om svenska Indiska med kurtas, ekologisk hudvård, smycken, hemtextil. FabIndia brukar finns överallt annars också.

Jag har mest hängt i Indiranagar, en stadsdel som på kartan inte är så långt från kontoret men som det tar 25 min – 1 timma att åka till beroende på trafiken. Indrianagar är jättemysiga bostadsområden men där det också finns fantastiska restauranger och lite butiker.

Mat/bar tips i Indiranagar:

  • Fatty Bao, fantastisk asiatisk mat med rooftop. Alla älskar fatty.
  • Yogisthaan, ett yogacafé som är supermysigt. Gillar speciellt deras quinoa-burger, summer sallad, och deras indiska mat.
  • TOIT, ett av Bangalores kändaste barer som alltid är fullt med folk.
  • Three dots and a dash, en tikibar!
  • Hangover, en bra men billig bar med balkong och skönt häng
  • The Humming Tree, en av få lokaler där utländska band spelar när de kommer till stan. Veckan innan jag åkte dit spelade Alt-J och veckan efter var Anderson.Paak där. Så följ dom på facebook så ni inte missar något!
  • Sly Granny, dyr restaurang/bar men riktigt tjusigt och så bra service
  • The Forage, en italiensk restaurang som ser ut som ditt farfars vardagsrum. När hemlängtan kickar in är den najs.
  • Purple Basil, ett sallad/lunch-ställe som inte använder plast. Tror att de bara levererar dock så ni kan bara beställa mat härifrån via apparna.

Annat som jag kan tipsa om i Indiranagar är en liten boutique som jag älskade, Timri. Lite dyrare kanske men roliga och vackra kläder och smycken. The Ants Craft är också värt ett besök. De säljer prylar.., tvålar, smycken, väskor, prydnader etc. och de har också ett café.

Andra ställen som ni bör besöka är:

Church Street. – Här finns mer barer och restauranger (gå till Church Street Social! de har också olika evenemang, jag gick på quiz och en filmvisning av Amy t.ex.) Missa heller inte Blossom! Helt underbar bokhandel med begagnade och nya böcker i travor och hylla efter hylla. Allt finns till mycket bra priser!

Commercial Street. – Stort marknadsområde med affärer. Silveraffärer, klädaffärer, sjalar, skor, etc. Bra om ni ska shoppa!

Market Road/KR Road. – ett mer klassiskt ”marknadsområde” med stånd och smågator fyllda med krimkrams och skatter.

Koramangala är ett sort område på andra sidan Indiranagar, så en bit bort helt enkelt men med ännu mer barer och restauranger. Här finns också en biografer till exempel. Billigt att gå på bio i Indien så passa på!

Finns såklart så många mer saker att se och ställen att gå på men detta får ni upptäcka själva! Undrar ni över något annat eller vill ha ytterliggare tips får ni gärna kontakta mig på min mejl, cojo0311@gmail.com

Hoppas ni får en supertrevlig vistelse önskar Cornelia!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

På återseende, älskade Okkuta.

Så var det även dags för mig, såhär tre dagar innan det är dags att resa tillbaka till Sverige, att på något sätt försöka summera tiden som gått sedan vi först anlände till oasen som är Okkutas campus, den 1a oktober 2017. Det känns svårt att beskriva min upplevelse i ord, men tänkte ändå göra ett ärligt försök. Jag har funderat en del över vad jag kommer att sakna när jag är tillbaka i Sverige, och vad jag kanske inte kommer sörja allt för mycket. Here goes:

 

Vad jag kommer att sakna:

  • Att bo i en avskild oas fylld av vackra växter och träd, ekorrar, fjärilar och färgsprakande blommor, där jag enbart umgås med kvinnor 95 % av tiden. Där jag har kollegor som varje dag fäster blommor i mitt hår, och som varje dag vill försäkra sig om att vi ätit en ordentlig frukost.
  • Att slippa handskas med män. Ja ja, jag vet att det kan låta radikalt, och det är inte så att jag tycker illa om alla män, men det har varit så otroligt skönt att få en liten paus från vardagen där man ständigt måste förhålla sig till patriarkala maktstrukturer. Missförstå mig rätt, patriarkatet är onekligen alive and well i Indien (varför skulle annars organisationer som Okkuta behövas), men Okkuta är som en egen oas för kvinnorna. Under vår tid här har vi nästan uteslutande arbetat med kvinnor, umgåtts med kvinnor, inspirerats av kvinnor och fått all hjälp vi behöver av kvinnor. Trots att vi är så olika, med olika bakgrund och olika villkor, har det varit så skönt och stärkande att få leva, arbeta och vila i ett starkt systerskap, för det är precis vad Okkuta är. En stor familj bestående av 9000 systrar, där vi har haft turen att få vara med en stund.
  • Att under kontorsdagar, när eftermiddagsdippen kommer, kunna ursäkta sig för att ta en välförtjänt “puppy break”. Strax efter nyår fick vår campushund Jimmie fyra små valpar, som nu vuxit till sig till fyra rultiga små liv som gärna springer efter oss vart vi än går (om det inte är för långt från mamma), och som kan stå för underhållning i timtal. Tommie, Ziggy, Alma och Joni (och självklart mamma Jimmie), kommer jag sakna något oerhört.
  • Öppenheten och vänligheten. Svenskar är lite för instängda för min smak, något som inte kan sägas om indier. All den gästvänlighet jag har fått se prov på här är helt fantastisk.
  • Magiska solnedgångar.
  • Avsaknad av snö och vinter. Är EJ pepp på att återvända till detta.
  • Melodikrysset och pannkakor med Josefine på söndagsmorgnarna.

 

 

Vad jag inte kommer att sakna:

  • Smuts och föroreningar. Jag längtar till ren luft och sopsortering.
  • Ris (två gånger om dagen, varje dag i 4,5 månad. Ibland ris i flera olika former).
  • Att inte kunna motionera som jag vill.
  • Att inte ha kontroll över min egen vardag. Planer delges oftast i sista sekund, och kan också ändras sekunden efter.
  • Att ständigt vara på helspänn pga ormar. Ja, de bor här, och ja, vi har stött på både en och två och kanske några till (lämnar exakt siffra outtalad). Det gör att man alltid är i något omedvetet slags flyktläge, och att man kan få sig en smärre chock av saker så som sladdar till dataladdare, ilande ekorrar och varenda litet prasslande löv. Ska bli så skönt att slippa ha detta i bakhuvudet hela tiden.
  • Att försöka vara en del av omvärlden utan tillgång till wifi och med enbart hyfsat dålig mobildata. Detta har på ett sätt varit skönt också – fungerar inte internet så är det bara så, och då får man bli kreativ och lösa problemen på annat sätt. Dock är det svårt att försöka sköta vissa saker som faktiskt kräver internetuppkoppling, så som arbetsuppgifter och att i allmänhet försöka hänga med i vad som händer i övriga världen.
  • Att aldrig kunna smälta in och vara en i mängden.
  • Indisk byråkrati. Jag orkar inte ens gå in på ämnet, men låt mig säga att den inte alltid är helt lätthanterlig.

 

 

Vi har blivit kallade familj från första dag, bara en sån sak. Jag kommer att sakna mina kollegor så otroligt mycket, deras värme och vänlighet och deras obotliga optimism. Arbetet de gör är så viktigt och så svårt på många sätt, och trots detta har jag inte hört ett enda ord av klagan. Inte ens när de dessutom haft två blåögda Svalepraktikanter att ta hand om vid sidan av arbetet.

 

IMG_4653

 

IMG_5156

Jag har Okkuta att tacka för så mycket, och kan med tacksamhet i hjärtat konstatera att jag kom hit ovetandes om vad som väntade, och att jag vänder tillbaka ytterligare en familj rikare. En ganska rejäl, indisk version på nästan 9000 systrar. Ganska fett ändå.

Okkuta och Indien, ni har för alltid en särskild plats i mitt hjärta och jag vet att vi en dag kommer att ses igen.

 

IMG_4108

1 kommentar

Filed under Uncategorized

135 dagar i Indien

Nu, efter fyra och en halv månad i Indien är det dags att åka hem. Tiden har gått både supersnabbt och jättelångsamt och vår vistelse här har varit otroligt lärorikt. Att berätta om allt vi varit med om skulle ta åtskilliga sidor och bilder och frågan är om vi skulle lyckas även om vi försökte. Men här kommer iallafall lite urval från våra liv som praktikanter på Deccan Development Society. Håll till godo.

Saker vi inte var beredda på när vi lämnade Sverige

  • Att gå på toa i Indien. Visst, vi var väl medvetna om att det är ovanligt med toapapper på toaletter, att toaletterna ser olika ut än i Sverige och kan variera i fräschhet. Det vi inte var beredda på var hur konstigt det känns att helt plötsligt inte vet hur en ska gå på toa – något vi kunnat sen dagis. Hur ska du sitta? Hur gör du praktiskt när du inte har papper? Vad är den bästa tekniken att skvätta med vatten? Vår första vecka satt vi därför och googlade toalett tutorials på youtube och Lisa övningsskvätte i duschen. Efter över fyra månader i Indien kan vi ändå säga att vi föredrar indiska toaletter, dvs hål i marken, framför de västerländska. Dels för att det man sitter i en mer bekväm ställning och  dels för att det är enklare att själv skvätta vatten utan att blöta ner hela sig.
  • Uppmärksamheten. Återigen hade vi blivit förvarnade om att vi skulle dra till oss uppmärksamhet men hur mycket och hur ofta vi skulle få uppmärksamhet var vi fortfarande inte riktigt beredda på. Att barn skriker ”america, america” efter oss varje dag och att vi i tid och otid blir ombedda att ta selfies är något som vi vid det här laget har vant oss vid. Men den gången vi klev ut ur en bil efter ett fältbesök och en skolbuss full med barn började skrika och banka på rutorna som om vi vore världsstjärnor var minst sagt surrealistiskt. Att konstant få uppmärksamhet blir lätt övermäktigt och jobbigt, särskilt om en har en dålig dag.
  • Ärligheten. Något vi tidigt märkte av som vi inte riktigt var beredda på är att indier kan vara väldigt ärliga och rakt på sak. Vi svenskar som kanske mer är vana vid svävande och slingrande meningar kan vid vissa tillfällen chockas över indiers ärlighet, men kanske främst vad som här är ok att säga. Tex när Anna visade kort på sig själv hemifrån tittade en kollega på korten och sen på Anna och sa ”you look bigger in the pictures, have you lost weight since you came to India?” Men efter att den första chocken har lagt sig kan det vara ganska uppfriskande.
  • Sko-problemen. I Indien behöver en tidigt vänja sig vid att ta av sig skorna. Förutom när du går in i någons hem och på kontoret förväntas du även ta av dig skorna när du går in i vissa affärer. Ibland åker skorna även av utomhus när en ska sätta sig ner på en matta och ha möte. Du har därför två val; att ta på dig flip flops som kanske inte är så fotriktiga och sköna men som enkelt går att sparka av sig. Eller att ta på dig ett par gympaskor som förutom att vara bekväma är svåra att ta av. Men om du ändå väljer skor har du ytterligare ett problem – vad gör du med strumporna? Tar du inte av dig dem blir de troligtvis smutsiga av den röda jorden men om du tar av dig dem behöver du sätta i ett par smutsiga fötter i strumporna.
  • Att vända på dygnet. Något vi inte var beredda på innan vi kom till Indien var hur vi på sätt och vis vänder på dygnet. Alla sysslor – såsom tvätta, städa, diska och laga mat – som vi i Sverige gör på eftermiddagen, görs här normalt på morgonen innan jobbet. Våra grannar går upp med solen vid halv sex på morgonen och sätter igång med dagens sysslor. Även om vi har anpassat oss till våra nya morgonrutiner har vi behållit lite av vår svenska tradition och har lunchlåda av gårdagens middag istället för att ställa oss och laga lunchen innan jobbet.

Indien i siffror

  • 135, antalet dagar vi nu har varit i Indien.
  • 5, antalet stater vi har besökt under vår vistelse i Indien. Tamil Nadu, Karnataka, Andhra Pradesh, Telangana, Kerala
  • 5, antalet syften som en hink nu har för oss: Tvätta kläder, städa golv, duscha, tvätta rumpis under toabesök, och ibland diska eller tappa diskvatten när vi har slut på vatten i vår tank.
  • 7, typer av djur som bor i eller runt vårt hus. Kackerlacka, råtta, myra, ödla, mygga, apa, ekorre. Anna är våran grymma kackerlacks-expert som har fått vägleda oss i hur vi ska hantera detta problem. 1) Spraya kackerlacksspray, gör det i hela huset så de inte rymmer till ett annat rum. 2) Undvik att vistas i huset i några timmar. 3) Sopa upp kackerlackorna och spola ner dem i toaletten. Bye bye!
  • 1 gång, och aldrig igen. Antalet gånger Lisa och Anna vardera har råkat äta en hel chili som låg gömd i maten. Till Annas försvar så såg den ut som en tomatbit.
  • 50, antalet liter vatten som vi hushåller med per person och dag. Detta som ska räcka till dusch, tvätt, disk och sanitet.
  • 40, antalet grader som det just nu skiljer mellan Sverige och Indien. Brrr!!

Till sist, en kort kom-ihåg-lista till oss själva över saker vi behöver tänka på när vi kommer tillbaka till Sverige

  • Att ha blivit bjuden på fika är inte en okej ursäkt till att komma försent till jobbet. Kan ju förstås vara frestande att stanna upp på vägen när en träffar en vän eller kollega för att ta en kopp te, men vi får nog vänja oss vid vid att boka in dessa möten något i förväg, eller iallafall spara spontaniteten till utanför arbetstid.  
  • Inte äta all mat med händerna. Hur lockande det än kan vara att börja plocka i grytorna av ren bekvämlighet så är det nog ändå bäst att låta bli om en inte befinner sig i likasinnat sällskap.
  • Fråga inte alla du möter om de har ätit frukost. Eftersom detta inte är en artig hälsningsfras vid alla tider på dygnet i Sverige.
  • Elda inte sopor i trädgården varje morgon. De ska istället källsorteras för att sedan slängas.  
  • Man får inte åka hur många som helst i en bil. Ytterligare är i princip alla bilar och även många bussar utrustade med bilbälten som är till för att användas.
  • Avslutningsvis borde vi påminna oss själva om att alla nya vanor inte behöver avvänjas utan istället kan bidra med lite guldkant på tillvaron. För även om vi är i Sverige kan vi faktiskt fortsätta att prata med främlingar, fråga om hjälp och bjuda grannen på te.
28033261_10214226897599409_720503478_o

Vi tillsammans med vår handledare Tejasvi på Biodiversity Festival

Text: Anna, Lisa & Louis, praktikanter på Deccan Development Society.

Lämna en kommentar

Filed under Anna Vikström, DDS, Lisa Rådbo, Louis Eberstål, Uncategorized

Boktips!

Böcker. Böcker. Böcker. Det har varit min kvällsunderhållning under mina 4,5 månader i Indien. Jag tappade räkningen på antalet böcker jag läst någon gång i december och då var jag uppe i elva stycken. Jag har en kollega som har mängder med böcker (som jag lånat tre av dessa böcker av). När vi har varit hos henne på middag så sätter jag mig framför bokhögarna på golvet och diskuterar vilken bok jag ska sätta tänderna i härnäst. Jag bläddrar, läser baksidor och ber om rekommendationer. Och min kollegas rekommendationer har träffat rätt varje gång. Så jag kan helt enkelt inte annat än att tipsa vidare om att ni ska läsa dessa fantastiska sidor i de här fyra böckerna av två kvinnliga indiska författare (och en Kanadensisk).

Mitt första boktips är skriven av Kamala Das (Kamala Surayya är hennes namn men hennes texter är skrivna under Das) och är hennes självbiografi – My Story. Kamala Das skrev poesi, noveller, kolumner för tidningar och är även känd för att skriva öppet om kärlek och kvinnlig sexualitet. I My story berättar hon om sitt liv och behandlar områden såsom relationer, kärlek, politik och religion.kamalax2Utöver hennes biografi så har jag även läst en biografi skriven om henne – The Love Queen of Malabar. Denna gång är hennes kanadensiska vän Merrily Weisbord som har fattat pennan och skirvit en fin bok om Kamala Das. Jag rekommenderar att läsa båda böckerna (Jag startade med The Love Queen of Malabar) eftersom den sistnämnda är mer öppen där Kamala Das har delat med sig av mer personliga upplevelser. Den är skriven under många år och en får följa hur Merrilys och Kamalas vänskap utvecklas och hur hon mådde under sin sista tid i livet (Hon dog 2009).

Två andra böcker jag läst är The God of Small Things och Listening to Grasshoppers. Båda böckerna är skrivna av Arundhati Roy och The God of Small Things är hennes första bok, som hon även vann Man Booker Pirze for Fiction med 1997. Om jag ska fatta mig kort om vad The God of Small things handlar om så hade jag beskrivit den genom följande fyra ord: släktbråk, politik, kastsystem och kärlek. Den utspelar sig i Södra Indien och en får följa tvillingarna Estha och Rachel.

Arundhati Roys böcker präglas av politiskt aktivism och mänskliga rättigheter. Listening to Grasshoppers: Field Notes on Democracy är en samling essäer om bland annat Hindu nationalism, ekonomiska reformer och attacken mot det Indiska Parlamentet 2001. Mitt favoritkapitel i boken är Animal Farm II – In Which George Bush Says What He Really Means.

Det var lite boktips från mig mina sista dagar på min praktik i Indien. Mitt sista ord på denna blogg och i detta blogginlägg blir endast detta:
LÄS!

Text: Jenny Svensson

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

En reflektion från Bangalore

Sådär ja! Då var det dags för en sista reflektion från mig här på Svalornas kontor här i Bangalore, Indien. (Fast en tipslista kommer också!)

Till skillnad från de andra praktikanterna har denna upplevelse nog varit lite annorlunda. Jag har bott i en modern, 12 miljonstad, och levt ett ganska vanligt liv. Jobbet har inneburit att gå till kontoret mellan 9.30-17.00 och sedan har jag kunnat leva life precis som hemma. Nästan alla jag möter i stan kan jag prata med på engelska utan några större svårigheter, jag har gått på gymmet själv utan att någon tittar snett, och det finns en uppsjö av restauranger, barer, shopping, biografer, nattklubbar, festivaler, teatrar, span, hotell, caféer, kurser, och marknader att besöka. (I helgen var jag till exempel på Times Literature Festival på Jayamahal Palace och lyssnade på spännande debatter om utvecklingen av den kreativa miljön i Indien och fick lyssna på spoken word av Rupi Kaur! I Bangalore händer det alltid något.) Visst var Bangalore ofantligt stort och lite svårt att förhålla sig till i början men stan har vuxit på mig.

Det är svårt att föreställa sig att bara 7 mil bort finns praktikantkollegorna på Okutta, i en liten by med en knapp butik som enda underhållning. Klyftorna i detta land är så stora att det knappt går att greppa men för befolkningen här, speciellt överklassen i Bangalore, så verkar det vara ännu svårare. Jag tror vi alla känner till det där med att man lever i en bubbla ibland, mina vänner och jag delar samma intressen, har samma utbildning, samma värderingar och lever liknande liv. Men hemma har vi ändå ganska nära till varandra. I Sverige talar de flesta samma språk, många har vänner från både förorten och landet och innerstan och trots att vi inte delar alla samma värdering så vet vi om att den andra finns. I Bangalore känns det riktigt fattiga så väldigt långt borta, även fast slumområden finns runt knuten. Här är det viktigt att separera sig från det smutsiga och fattiga om du kan. Många vill inte kännas vid de fattiga och att de policys som man förespråkar i städerna också påverkar befolkningen kvar på landsbygden. Här är vi och dom ett självklart tänk, även när man ser på befolkningen i sin egen stat eller stad. Fastän många ger en slant till tiggarna på stan är det ovanligt med någon större välgörenhet bland unga, utbildade och rika i den urbana miljön. Det finns heller inte många organiserade möjligheter för den som vill hjälpa till, och kanske är det så att för den som ser det orättvisa och förödande så är det för jobbigt att engagera sig. Lidandet är så stort att det är svårt att veta vad man ska börja. Men att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting hjälper ingen alls.

Men pengar kommer makt och jag hoppas vi kommer se en framtid i Indien där mer människor från överklassen, speciellt unga, engagerar sig i rättighetsfrågor, och där det faktum att man har bra med pengar själv inte behöver betyda att man inte kan arbeta nära och för de som inte har något alls. Jag vill se en rörelse av engagemang och solidaritet som unga indier driver själva, där rätten till en tillfredsställande levnadsstandard är något alla står bakom och som inte bara prioriteras av några få eldsjälar utan innebär en större gemensam värdegrund. De som är priviligierade världen över är också de som har en starkare röst, så ansvaret ligger på oss alla. Det spelar ingen roll om du är ifrån Sverige eller Bangalore.

give-to-those-who-have-nothing-to-give-to-you-14421979

Dikt från kanadensisk-Indiska poeten Rupi Kaurs bok Milk and Honey

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Indien – Kontrasternas land

Innan jag åkte till Indien läste jag mycket om hur stora klyftor och skilda kulturer, språk, religioner och klimat präglar landet som ofta beskrivs som en hel kontinent snarare än ett land. När jag en månad innan jag skulle åka, under vår förberedelse vecka i Härnösand, fick höra att ”Indien är kontrasternas land” kom jag på mig själv att småle. Ärligt talat tyckte jag att det var en ganska klyschig mening. Nu, efter över fyra månader i Indien, kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att beskriva landet och mina upplevelser – kontraster.

 

Under min praktik har jag spenderat största delen av min tid ute på landsbygden i Pastapur i södra Indien. Här har jag vant mig vid att dela utrymme med djuren, ransonera vatten och elda sopor. Här har jag klätt mig i traditionella indiska kläder, dvs kurtas, sjal och leggings/byxor. På vägen till jobbet passerar jag kyrkor, moskéer och tempel. Om vi åker på fältbesök mindre än en timma bort hamnar vi i grannstaten Karnataka där de talar ett helt annat språk. Jag spenderar större delen av mina arbetsdagar med kvinnliga bönder som kämpar för sina rättigheter. Jag ser upp till dessa kvinnor, jag inspireras av dem dagligen. Kontrasten blir därför stor när jag rör mig runt omkring i Pastapur och närliggande staden Zaheerabad. Här är det få kvinnor som rör sig ute på eftermiddagar och kvällar och det offentliga rummet domineras av män. Här tar kvinnorna inte lika stor plats och jag har även själv vant mig vid att begränsa mitt utrymme. Att jag inte kan gå vart som helst, när som helst. Att jag ofta, efter att det blir mörkt, förväntas hålla mig inomhus eller i alla fall inte långt från mitt hem. Om jag mot förmodan är ute på kvällen har det ett specifikt mål och det krävs en chaufför.

 

Kontrasterna blir extra tydligt när jag kastas mellan totala motsatser. Som när vi under en helg åker in till den närliggande mångmiljonstaden Hyderabad. Där kan vi gå igenom moderna köpcentrum fyllda med välbekanta varumärken för att sedan åka till Charminar, där de gamla och mer konservativa delarna av staden ligger, och gå på livliga gatumarknader fylld med allt från bangels (armband) och saris till köksredskap och mat. I stadsdelen kring Charminar är det traditionella och täckande kläder som gäller samtidigt som en kan njuta av stadens bästa chai (te). På kvällen kan vi åka till moderna området Jubilee Hills där stadens växande medelklass går ut och äter och roar sig på en av stadsdelens alla pubar och nattklubbar. Här klär jag mig mer som jag gör hemma och rör mig relativt obehindrat ute på kvällarna.  Här kan jag äta annat än indisk mat (pasta, pizza, sallad och veg-burgare) och gå ut och dansa. Det räcker egentligen att jag pratar med någon av de andra praktikanterna, som är utspridda över södra Indien, för att snabbt inse hur olik vår vardag är – och i förlängningen hur olika indiernas vardag ser ut. Något annat hade väl kanske varit konstigt att förvänta sig i ett av världens mest folkrika länder.

 

Som vit västerlänning har jag privilegiet att kunna se och röra mig i olika rum –  i det moderna och det traditionella. Som praktikant har jag privilegiet att kunna se och besöka andra personers vardag som en turist normalt inte får tillgång till. Det är helt olika liv, men allt är Indien. Under min tid i Indien har jag haft möjlighet att resa runt och besöka olika delar av landet och ändå har jag inte ens kommit i närheten av att se en tiondel. Varje dag fascineras jag av landets olika natur och klimat, kulturer, religioner och språk. Varje dag upptäcker jag ett nytt lager, lär mig lite mer om detta land som för några månader sedan var helt främmande för mig. När jag först kom hit var alla kontraster svåra att ta in. Det blev nästan för mycket, min hjärna kunde inte processa och ta in allt. Nu, när jag snart ska åka hem, inser jag att jag vill ha mer. Jag vill se mer av Indien, jag vill se mer av ’kontrasternas land’.

 

Jag avslutar mitt sista blogginlägg med en getbild – för vem blir inte glad av det!

IMG_6995

I Pastapur går getterna fria. Här har en killing klättrat upp på en moped parkerad utanför DDS kontor. Bild: Louis Eberstål.

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Filed under DDS, Uncategorized

Att knyta ihop den där säcken

I detta inlägg, som även blir mitt sista på indienbloggen, är tanken att jag ska försöka knyta ihop den berömda säcken, summera detta äventyr of a lifetime och samtidigt göra det rättvisa… Hur ska jag lyckas att sammanfatta en fantastisk 4,5 månaders praktikupplevelse när det känns som att det endast var ett par veckor sedan jag kom hit? Jag förvånas ännu en gång över hur fort tiden går och att det nu snart är dags att packa ihop resväskan och bege mig mot nordligare breddgrader igen.

Indien, som i oktober var ett för mig nytt och outforskat land, har givit mig så mycket – nya systrar och vänner i mina otroliga inspirationskällor till kollegor på Okkuta, fantastiska möten med kvinnor i projektbyarna som bär på så mycket kunskap och livsvisdom, en ovärderlig erfarenhet av hur arbetet med att stärka kvinnors rättigheter på landsbygden kan se ut på en sydindisk kvinnorättsorganisation, och sist men inte minst minnen för livet.

Jag har åtskilliga gånger under min praktik funnit mig i nya och oväntade situationer, som t.ex. då vad som var tänkt skulle vara ett snabbt toabesök under en intervju helt plötsligt förvandlades till en tepaus med tillhörande tilltugg, eller då en kvinna vi träffat genom ett fältbesök gärna ville att jag och Gabriella skulle förlova oss med hennes son (varken jag eller Gabriella eller sonen i fråga verkade särskilt begeistrade i det förslaget och lyckades avstyra det hela). Människor har välkomnat oss till sina hem, bjudit på te och kex, strukit gurkmeja vid våra öron, satt blommor i vårt hår och gett oss banan och jordnötter för att visa sin gästfrihet. All den värme och välvilja hos de människor vi mött under våra månader hos Okkuta och dess kvinnliga medlemmar har lämnat mig hänförd och påfylld av positiv energi.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag nu längtar hem till mitt vinterklädda Jämtland, min familj, vännerna och vardagen i Sverige. Jag längtar efter att kunna äta vad jag vill, motionera regelbundet och obehindrat, samt att inte behöva vara lika beroende av andra när det kommer till att planera och göra mig förstådd i vardagliga situationer. Jag har också insett under dessa månader att jag inte har någon fallenhet för att tvätta för hand, vilket gör att jag längtar till att få återgå till att tvätta mina kläder i tvättmaskin igen (trots att handtvätt onekligen kan ge tillfälle för viktig reflektion, som Heidis senaste inlägg påvisar). Dessutom ska det bli skönt att slippa oroa sig för om prasslandet i trädet utanför vårt kontor kommer från en ekorre, orm eller apa.

Slutligen vill jag framföra ett enkelt om än genuint tack till alla som på olika vis gjort denna praktik till den fina upplevelsen den blivit. Tack!

Indien – vi ses igen!

 

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Filed under Josefine Mattsson, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized