Category Archives: Veronica Ahlenbäck

Nandri India

Min tid som praktikant hos Svalorna, som praktikant hos Evidence är nu över. Jag har tagit mig till en strand i Goa där jag sitter och känner mig lite vilsen bland sand och turister. Borta från Tamil Nadu och Madurai som de senaste månaderna blivit hemma. Tiden går fort i Indien. Jag är nu inne på femte månaden och ser dagarna som är kvar räknas ned en efter en. Sällan är avslut så definitiva som hejdåkramar, en stundande flygresa och ett visum som går ut.

Den sista veckan hos Evidence gick dagarna om möjligt ännu snabbare än innan. Många saker skulle avslutas och lämnas över. På kontoret en databas och en in i minsta detalj beskrivande användarmanual, en textsamling som berättar om dalitkvinnors kamp för sina rättigheter och en grund till en ny hemsida. Från garderoben lämnades 11 kurtor med tillhörande schalar och byxor som jag samlat på mig, mitt färgglada försök att smälta in. Med lite lättare packning reste jag alltså från Madurai, om 18 kilo kan kallas lätt. Glad att lämna kvar lite saker, för jag tar med mig så mycket mer från Evidence, Madurai och Indien. Det skapar någon slags balans i avslutet.

Tiden som praktikant har varit väldigt lärorik på många sätt som är svåra att sammanfatta i ord. Men framförallt också inspirerande och motiverande. Personalen på Evidence och människor som jag träffat och lyssnat till under fältbesök och public hearings bland annat, har generöst delat med sig av sina personliga och professionella erfarenheter av att befinna sig mitt i ett samhälle som präglas av kastsystemet. De har berättat om diskriminering som de mött och motståndet som de är en del av. Lärorikt, svårt, inspirerande, ledsamt och fängslande att lyssna till. Om och om igen har det berättats för mig, att lagarna finns här, för i lagarna har alla (nästan) samma rättigheter. Att Indien är världens största demokrati, sägs det. Men människornas erfarenheter berättar om och om igen en annan verklighet.

En gång fick jag höra att man kan växa upp och bo i Indien utan att påverkas av kastdiskriminering, att den är begränsad till landsbygden och inte påtaglig i de större städerna. Några dagar i Chennai och jag vet definitivt att det inte stämmer. Segregeringen av människor var just påtaglig. Där såg jag slummen och mötte en av dess unga invånare som kämpar för att få bo kvar där. Jag har också fått höra om kastdiskriminering i skolorna, på bostadsmarknaden, i arbetslivet. Från första till sista dagen i livet påverkar kastsystemet människor och överallt existerar det, i Indiens städer såväl som på landsbygd.

Så var kommer påståenden likt detta ifrån? Det okomplicerade svaret tror jag är att man medvetet eller omedvetet väljer vad man ser och inte ser. Det är lika överallt, för människor världen över. Man kan leva i Sverige och säga att vi har ett jämställt samhälle, där alla har samma möjligheter oavsett kön eller etnicitet. Man kan leva i Indien och säga att kastdiskriminering inte existerar, men frågan är vilken verklighet man då lever i?

Detta blir mitt sista inlägg på indienbloggen, men Indien ska jag njuta av ett tag till.  Från Goa tar jag mig till Jaipur och vidare till Agra för att ta kort framför Taj Mahal, vars gestalt jag skådat på teförpackningarna i fyra månader, för att sedan avsluta med en dos kaos i Delhi. Suga i mig lite mer av allt vad jag kommit att uppskatta i detta land, te till exempel. Jag kan inte avsluta denna blogg utan att nämna morgonteet hos Evidence, hittills oslagbart i sin smak. Summan av kardemumman, en mycket nöjd praktikant som med en del vemod säger Nandri, det lilla ord på Tamil som gett mig så många leenden att möta och besvara, tack.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized, Veronica Ahlenbäck

Tack för kaffet

En vanlig lördag brukar arbetet oftast pågå till klockan två cirka, men idag stängde vi igen lite tidigare på Evidence kontor. Jag kände att jag inte riktigt var klar för dagen och bestämde mig för att fortsätta arbetet på det café som på senare tid har blivit min extra arbetsplats. Här kan man sitta ute, höra trafiken lika nära som om du vore mitt i den och dricka kallt kaffe, medan tankar och texter blir till blogginlägg, artiklar och rapporter.

För några veckor sedan läste Sofia en artikel i The Hindu som hon räckte över till mig och sa att jag måste läsa. Uppslaget berättade om fyra av Madurais kvinnliga autoförare, fyra av totalt åtta i hela staden. Den berörde både mig och Sofia. Man vet att de som kör autorickshaws antagligen inte har det så lätt i livet, med långa arbetsdagar och knapp inkomst. De flestas engelska är begränsad till några ord och gör det inte lätt för oss att prata med varandra. Artikeln berättade om de fyra kvinnornas liv på ett sätt som vi aldrig kan få berättat för oss under de skumpiga autofärderna.

Madurai verkar ha ett överskott av de små, gula bilarna. Ofta ser man dem stå uppradade i skuggan längs vägkanterna, men sovande förare i väntan på nästa kund. Det finns några förare i kvarteret som vi gärna åker med, de känner vägen mellan lägenheten och Evidence kontor utantill, med alla dess håligheter och farthinder. De flesta dagarna cyklar vi dock till kontoret men vi vinkar alltid glatt när våra vägar ibland korsas, jag och Sofia på våra cyklar och de i sina rickshaws.

Jag lämnade kontoret strax efter ett och tänkte att det kunde vara skönt att gå en bit innan jag satte mig för att åka de tio minuterna till caféet. Jag passerade många rickshaws på vägen men för ovanlighetens skull var det ingen som kallade på min uppmärksamhet.  Jag sneglade in i en som jag gick förbi och fick se en av Madurais åtta kvinnliga förare sitta och läsa tidningen. Hon uppfattade snabbt att det fanns en potentiell kund  vid hennes sida och vinkande in mig i baksätet och det bar iväg.

Eppidi irkinge? hur mår du, frågade jag. Hon vände sig om och gav ut ett högt skratt. En vanlig reaktion när man försöker sig på lite tamil. Vi skrattade tillsammans och jag undrade samtidigt hur länge hon skulle kunna köra bakåtvänd utan att orsaka en olycka. Ett skrattande nalarke, jag mår bra, fick jag till svar innan hon vände sig tillbaka mot vägen. Tamil? Jag mötte hennes blick i backspegeln och ruskade på huvudet samtidigt som jag började rabbla min repertoar. Nandri, Eppidi irkinge, nalarke, podo podo, vanga vanga … Det tog inte mer än en minut att gå igenom mitt ordförråd men vi log båda i flera minuter efteråt.

Vi sicksackade oss fram genom trafiken enligt indiska regler och nådde snart resans mål. Jag tackade, gav henne en 100 rupiesedel som visade sig vara trasig och fick lov att bytas, frågade om jag fick ta ett kort och fick ännu ett stort leende till svar. Vi tittade på bilden och hon brast ut i ännu ett skratt.

Nandri, bye bye! Lika snabbt som jag drogs in i hennes gula bil försvann hon ut i Madurais trafik igen, för att kämpa vidare om att ta plats och ta sig fram. Hennes långa skratt under vår korta färd piggade upp mitt humör mer än något kaffe kan göra.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Filed under Veronica Ahlenbäck

Från en slum till en annan

Under praktiken hos Svalorna har vi haft möjlighet att göra en nätverksresa, som har varit fri för oss att planera efter egna intressen och önskemål. Förra veckan åkte jag och Sofia därför till Chennai för att nätverka och vidga våra vyer så att säga. Tur- och returresa skedde med nattåg, vilket gav oss två dagar och en natt i staden. Det var ungefär så lång tid som kändes möjlig att avvara från Evidence kontor, när nu bara några veckor återstår av praktiken. Vi hann besöka två organisationer och träffade människor som delade med sig av sina egna erfarenheter av kastdiskriminering samt hur de ser på aktivism och förändring. Dessa möten gav oss på olika sätt ytterligare perspektiv på hur kastdiskriminering kan se ut- och på hur arbetet mot den kan bedrivas. Jag vill berätta om vad vi fick höra om och se av Chennais slumområden, som för mig innebar en ny inblick i en diskriminering som återfinns i städer över hela i Indien.    

Efter en god natts sömn på tåget möttes vi av vår hjälpande vän under resan, en fantastisk kille vid namn Stalin. Vi satte oss i Stalins bil och han körde oss mot vårt fösta möte hos Thozhamai, en organisation som arbetar för förändring både på marken och på statlig nivå. Thozhamai betyder solidaritet på tamil. Organisationen arbetar för social utveckling och rättvisa, bland annat genom projekt riktade mot kvinnor och barn i Chennais slumområden. Efter att ha träffat organisationens ledare Devaneyan och fått en introduktion deras arbete, sätter vi oss åter i bilen och åker mot Semmencherry som är ett av områdena där Thozhamai bedriver sin verksamhet.

Chennai uppenbarade sig genom bilrutan som en stad större och mer kaotiskt än Madurai, som tycks bli mindre och mer bekant ju längre tiden går. Under våra bilfärder berättade Stalin om staden och livet där. Genom att köra runt människor lika vilsna som oss har han lärt sig prata engelska, berättade han lite stolt samtidigt som han ursäktade sig att den inte var så bra. Han är engagerad i sociala frågor och har en inneboende aktivist i sig. Jag undrar vad han kommer att syssla med i framtiden.

Vi lämnar Chennais värsta trafikkaos bakom oss och svänger in på en raksträcka. Vägen leder till ett område som omges av en mur, ett slags gated community för stadens fattiga. Av wikipedia beskrivs Semmencherry som en förort men av människorna som berättat om det beskrivs det som ett slumområde. Ett område uppbyggt för att ta emot människor som systematiskt omplaceras från slumområdena i centrala Chennai. Dessa jämnas nämligen med marken för att ge plats för vackrare skapelser i form av hotell, företag och parker. Allt i utvecklingens namn. Människorna i slummen får flytta till ”riktiga hus” och marken där deras skjul stod kan nyttjas till så kallade utvecklande ändamål.

Nancy, som är en av Thozhamais anställda, tar oss med på en vandring i området. Semmencherry består av kvadratiska tvåvåningsbyggnader uppställda i rader som formar ett slags rutmönster till bostadsområde. Varje betongblock huserar åtta familjer. Lägenheterna är små och inte anpassade för familjer att bo i. Mellan byggnaderna har vallgravar av vatten skapats. En kvinna vill visa oss sitt hem, för att nå dörren balanserar vi på tegelstenar som ställts ut som öar för att överkomma vattnet. Ett dåligt avrinningssystem gör att gatorna fylls med vatten så fort det regnar vilket skapar en trivsam miljö för myggor och andra insekter.

IMG_3912

Kvinnans lägenhet består av två rum. Ett utgör både hall, sovrum och vardagsrum, med en säng som tar upp större delen av rummet. Bredvid finns ett trångt kök. Hon bor här med sin man och sina två barn. Betalar de månadshyran i 20 år går huset över i deras ägo. Så gäller avtalet för de familjer som flyttar in i betonghusen. En dålig deal, berättade Devaneyan innan vi lämnade hans kontor. Jämfört med vad marken de lämnar blir värd för de etableringar som kommer att byggas upp, är ett löfte att om 20 år få äga ett hus som redan nu är slitet och gammalt, ett avtal med en klar vinnare och en förlorare.

Stadens ledare lurar sin befolkning. Detta har pågått i åratal men har för tillfället upphört, då val väntar nästa år. Nu vill politikerna ha även slumbefolkningens röster på sin sida och har stoppat förflyttningarna. Efter valet kommer de sannolikt att tas upp igen, med fortsatta argument om att utveckla staden, göra den attraktiv, tillgänglig och vacker. Fattiga människor ingår inte i den visionen, slummen ska bort och människorna försvinna med den.

Vi vandrar vidare och besöker en av Semmencherrys ransoneringsbutiker. Vi får veta att det är en lugn dag, andra dagar kan det vara en kamp i butiken mellan människor som försöker få den del mat som de berättigas genom sitt ransoneringskort. I området finns totalt finns fyra sådana butiker där regeringen distribuerar basmatvaror till låga priser. Men i Semmencherry överskrider befolkningsmängden det antal distributionskort som butikerna har kapacitet att ta emot. Maten räcker således inte till alla. Detta har skapat en svart marknad för matvaror, som säljs till högre priser av de som lyckas få sin beskära del. Situationen har varit så länge nu, men regeringen gör inget åt det, berättar Nancy.

Semmencherry ligger lång ifrån Chennais stadskärna och transportmöjligheterna in och ut därifrån är dåliga. Det går några bussar om dagen, men inte till de områden där många av invånarna brukade bo och arbeta. Många kvinnor arbetade som hushållerskor och när de inte längre kan ta sig till sina arbetsgivare har många tvingats säga upp sig. De som fortfarande pendlar in till staden riskerar att utsättas för sexuella trakasserier och övergrepp på bussarna.  De som stannar i Semmencherry söker jobb dag för dag och saknar tryggheten som ett fast arbete innebär. De omgivande byggnadskonstruktionerna vars kroppar syns i skyn på andra sidan muren erbjuder anställning för en del män, som också kan finna jobb som elektriker och målare. Men även detta är dag för dag och i många fall går inkomsten direkt till alkoholhandlaren. Kvinnorna är i behov av egna inkomstmöjligheter men dessa är få i Semmencherrys närmaste omgivningar.

För barnen har flytten också inneburit långa bussresor för att ta sig till sina skolor. För dem som går kvar. Det finns två avgiftsfria skolor i området, men dessa är av mycket lägre standard än skolorna i centrala Chennai. Många barn har därför hoppat av skolan helt.

Thozhamai bedriver flera projekt i Semmencherry riktade mot kvinnor och barn, som på många vis är väldigt utsatta i området. Barnäktenskap förekommer och många tjejer får barn innan de själva är vuxna. För dessa tjejer finns flera stödgrupper att gå till. Där får de utrymme att prata om bland annat sexuell hälsa och rättigheter. De finns också en grupp där de tillsammans lär sig att sy. De som fullgör kursen tilldelas ett certifikat och en symaskin och får därmed en möjlighet till egen inkomst.

Flera organisationer är verksamma i området och arbetar för att förbättra situationen för invånarna. Vi frågar Nancy om det finns några som vänder sig till män, och får svaret nej. De flesta projekt riktar sig direkt mot kvinnor och barn och arbetar exklusivt för att stärka deras rättigheter. Samtidigt får vi höra att en av de främsta bakomliggande orsakerna till våldet mot kvinnor, barnäktenskapen och övergreppen, är den utbredda alkoholismen som ses bland männen. Utan insatser riktade även mot dem är det svårt att föreställa sig en långsiktig förbättring av situationen i Semmencherry.

Husen i Semmencherry står till synes stadigt i vattnet. Men människors sociala trygghet raseras i och med flytten. Kontaktnät som byggts upp under åratal och försett människor med arbeten och inkomst blir plötsligt avlägsna.  Tvångsförflyttningen innebär att vuxna förlora sina arbetstillfällen och barnen förlorar sina möjligheter till en bra utbildning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa dag visar Stalin oss den andra slummen, den som ska försvinna. Vi åker längsmed Chennais strandremsa. Efter ett tag skyms havsutsikten av skjulliknande hus som kantar vägen på båda sidor. Tvätt som fladdrar och barn som leker som i vilket område som helst. Getter och höns rör sig som de vill. Så mycket färger och former, ett riktigt myller ser jag genom bilrutan. Stalin pekar in i en av gränderna och berättar att där bor han med sin familj. Hans familj är en av många som riskerar förflyttning. Han vill inte flytta därifrån, han tänker kämpa emot med allt han kan.  På ett ställe delas området av en tom yta, där har hus redan rivits ned.

Slummen har också sina problem. Människor kämpar för att leva, men de vet vad de kämpar med på ett sätt. Många har bott där i hela sina liv, kanske i generationer bakåt. Det är där de har sina relationer, sitt nätverk och sin kunskap. Att bli tvångsförflyttad från sitt hem och plötsligt flyttas till ett annat är ingen enkel förändring. Att tvångsförflytta människor ut från staden förstärker den segregering som redan existerar. De flesta invånarna i Semmencherry och i Chennais slumområden är Daliter, uppskattningsvis 80-90 % är de siffror vi får höra. Chennai blir en plats för människor av högre klass och kast, medan stadens fattiga och daliter sopas undan och förpassas till periferin. En fysisk och social åtskiljning av människor, som på inget vis är unik för Chennai. Liknande utveckling ses i många städer i Indien. Liknande utveckling ses i många städer i världen.

Slutligen, Devaneyan har ett meddelande som han vill ska spridas. Det finns nämligen en myt om att Tamil Nadu är en utvecklad delstat. Det säger han inte stämmer. Detsamma säger verkligheten.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Filed under Veronica Ahlenbäck

Låt mig ta din bild och låt mig berätta din historia

IMG_3834sv2

I väskan bredvid mig ligger kameran och påminner mig i viskande ton: Veronica, kom ihåg att vi måste ta bilder med agens … Det var en dag med tre fältbesök inplanerade. Uppföljningsbesök hos människor som Evidence arbetar med. Besök som jag faktiskt inte vet om skulle blivit av om det inte vore för min och Sofias närvaro, för syftet att låta oss med egna ögon och inlärda hälsningsfraser på tamil, möta de människor som Evidence arbetar med. Det var en outhärdligt varm dag i Tamil Nadu. I väskan packade jag vatten, anteckningsblock, penna och kamera.

På morgonen. Kvinnan som ska vara på bilden har just berättat om år av misshandel och våld. Om dagen när hennes man ännu en gång var berusad och slog henne. Just den här gången så hårt och brutalt att hennes vänstra ben fick amputeras och ersättas med en protes. Om hennes man som nu är död och hur hon och hennes barn bor hos släktingar. Hon omges av sin familj som sitter runt henne på marken där vi pratar. När samtalet är över tas några bilder. Barnen blir som de flesta andra barn lite nyfikna när kameran tas fram, vilket ofta sprider en lättsamhet, så även idag. Alla samlas för att vara med på samma foto. Bilderna blir fina.

Mitt på dagen. Kvinnan som ska vara på bilden har just berättat om den värsta dagen i hennes liv. Om hur hon vaknade mitt i natten av den outhärdliga smärtan som kokande olja brände in över hennes kropp. Om hur hon återfick medvetandet, veckor senare. Om hur hon inte längre kan vistas i solen. Hennes mamma hämtar ett fotografi föreställandes sin dotter innan natten då hon attackerades av en kollega. Av anledningen att hon gjorde sitt jobb väldigt bra, bättre än vad hon som dalitkvinna tilläts göra. Kvinnan på bilden log.

Jag låter kameran ligga tyst.

På eftermiddagen. Kvinnan som ska vara på den bilden just har berättat om hur hennes liv som 15-åring förändrades totalt. Om hur hon efter en våldtäkt blev gravid och idag är mamma till en 5-årig dotter. Om hur hennes familj bröt all kontakt med henne. Om hennes önskan om rättvisa, inte för sin egen skull utan för sin dotters skull. Att hon ska få gå i skolan och leva ett bra liv. Efter samtalet går vi ut och tar lite bilder. Dottern i hennes famn och grönska omkring dem. Hon ler och det blir fina bilder.

Det är svårt, vilka frågor man ska ställa och vilka bilder som kan tas. Inte för att kvinnorna inte har agens och styrka som i ord och bilder kan berättas om. De är så otroligt starka. Men en bekant fråga har återkommit i mitt bakhuvud, vem är jag att vara här? Vem är jag att ställa dessa frågor och ta dessa bilder?

Vi undrar om den dagen när kvinnornas liv förändrades.  Om hur deras liv ser ut nu och hur de tänker om framtiden. Ber om minnen och river upp känslor, mycket förtvivlan och mindre hopp. Frågorna är svåra att ställa men antagligen så mycket svårare att besvara.

Människorna som Evidence arbetar med har många gånger varit med om fruktansvärda händelser. Hos vissa syns det på utsidan medan andra bär allt på insidan. Vad alla har gemensamt är att de har tagit beslutet att inte finna sig i den underordning som ett sjukt system placerar dem i och med våld försöker hålla dem kvar i. De väljer att inte finna sig i den platsen. De berättar sin historia och kräver att de med makt att döma ska lyssna.

Det är agens.

Den finns i deras beslut, vilja och handlingar. Det är att ta upp kampen, att ha styrkan att berätta och leva vidare.  Det är vad Evidence varje dag stöttar människor till. En agens som ibland är svår att göra rättvisa på bild. Särskilt när kampen är svår, fortfarande lång och behoven av stöd är stora, hur berättar vi om det?

En av mina arbetsuppgifter hos Evidence innebär att jag skriver en publikation. Success stories kallade vi den från början, mest för att kalla den något. Syftet är att sprida kunskap och information om Evidence arbete, men framförallt att visa en annan bild av dalitkvinnor än den vanligaste, nämligen den passiva offerbilden. Publikationen är ett försök att porträttera några kvinnors kamp, med den agens och styrka som sällan får utrymme i medier och diskussioner. Men historierna är inga solklara success stories, namnet är missvisande. Det är kamper som ingen skulle behöva utkämpa.

Fem fall har valts ut, jag har fått dem berättade för mig och gått igenom dokumentation. Bilder skulle vi också ha. Jag bläddrade igenom mapparna med foton. Insåg att det inte fanns så många med just det där ja, agens. Bilderna var ofta från dagarna efter att övergrepp och brott begåtts mot kvinnorna och de reflekterade inte besluten, kampen och förändringen som jag fått höra om. Vi diskuterade hur vi kan lösa det, för bilder vore ju fint att ha med. Det bästa för publikationens syfte skulle givetvis vara att träffa kvinnorna och ta nya bilder. Jag skulle gärna fotografera, möta personerna jag skriver om och visa bilderna innan jag sätter mitt namn intill deras. Men det är svårt fick jag förklarat för mig. Om du kommer upp dit, folk kommer undra vad du gör där, om du är där för att lämna pengar eller skriva ett reportage. De kommer berätta sin historia igen, även om du inte ber om det och du kommer riva upp minnen. Det är bättre att någon annan gör det. Och visst är det så. Jag kan inte undgå det udda som min närvaro för med sig. Det spelar ingen roll att kläderna jag bär uteslutande är made in India och att jag inte skulle be någon upprepa sina minnen för mig. Vid samma ögonblick som jag stiger av bussen kommer jag att ställa frågor.

Jag är fast i min person och mitt ursprung och det får konsekvenser. Inte minst i möten med människor och inte mindre för hur jag sedan berättar om dem. Mina föreställningar om vad som bör berättas, för vem, varför. I arbetsuppgifter som innebär att på olika vis informera – om arbetet som Evidence utför, om arbetet som Svalorna utför, försök till att genom verkliga händelser och historier koppla ihop olika verksamheter och världsdelar. Ta en bild med agens och berätta en historia, så berättar du också om dig själv.

Viljan att exponera orättvisor och berätta om de som utkämpar kamperna mot orättvisorna, den är det inget fel på. Det är hur det görs som måste övervägas om och om igen. Det är bilderna i medier, i bloggar, på facebook. Det är de korta fragmenten vi berättar av en verklighet som inte helt går att skildra, inte för mig som inte själv har levt den. Det blir alltid en version given av en person och de föreställningar som följer med den. En berättelse som i kombination med någon bild blir en version av en historia. En version som kanske bidrar till en mer nyanserad helhetsbild för någon. Som kanske ger någon ny kunskap och som får någon annan att reflektera över något den annars inte skulle, kanske.

Frågan kvarstår, hur porträterar vi det svåra och kämpiga? För lika rätt och bra som det är att visa de positiva bilderna och berätta de inspirerande historierna om utveckling som sker, lika fel vill jag säga att det är att inte berätta om det svåra, om människor som kämpar och är sårbara. En sida tycks ofta utesluta en annan och det ger en ensidig bild, onyanserad och exkluderande.

Media kritiseras ofta för att ge förenklade bilder av bistånd och utveckling. Ensidig till den ena eller andra extremen. Å ena sidan bilder av enkla lösningar på svåra problem, en viss summa pengar som blir ett plåster på ett sår. Å andra sidan offerbilder av människor som passiva inför sin fattigdom, som manar till den vita, hjälpande handen att agera. Se så fattiga de är och tänk vilken skillnad vi kan göra! En aktuell och viktig diskussion handlar om hur bistånd och utveckling porträtteras och förmedlas. Vilka ord och bilder som används och vad det får för konsekvenser för den som läser och ser dem. Bilder av svältande barn börjar bli förlegade, äntligen. Diskussionen är en motreaktion mot sådana bilder. En insikt om att människor bör porträtteras som subjekt snarare än objekt. Då efterfrågas agens och med omsorg tagna bilder. Inte omsorg som att varsamt visa upp välviljan att hjälpa dessa människor, de andra, ur deras fattigdom. Omsorg, som i ansvar för sin egen människosyn och förmedlandet av denna.

I publikationen försöker vi berätta om det svåra och det inspirerande på samma gång, om förändring samtidigt som vi kan peka på problemen som kvarstår att jobba mot, om förtrycket och diskrimineringen som många fortfarande lever kvar i. Den berättelsen behöver inte porträtera offer. Den behöver inte exploatera en människa i dennes sårbaraste stund. I skrivandet och när bilderna väljs ut framför datorn känns det självklart. Då vet jag vad agens heter och präntar ned det i skrift. Men det finns stunder då balansgången är svårare. När jag inte kan krypa ur mitt skinn och passa in. När de där frågorna ska ställas och bilderna ska tas. Det kan vara riktigt obekvämt och få marken att gunga. Men det är först när det inte kändes obekvämt som jag skulle bli riktigt orolig.

Alla dagar hos Evidence är givetvis inte fyllda av dessa dilemman och frågor. I en konferensbyggnad för en vecka sedan smattrade kameran ivrigt, Evidence annordande en samling för dalitkvinnor i Theni, för att lyssna på deras erfarenheter av diskriminering och perspektiv på förändring. Människor berättade, diskuterade, räckte upp händerna och var delaktiga. På stora papper utvecklade över ett slitet golv nedtecknades tankar och förslag. För mig, en fotovänlig dag som praktikant hos Evidence, nöjd över dagens 124 bilder.  Så mycket agens att fånga på bild, så mycket enklare att berätta om.

Imorgon går tåget mot Chennai och en nätverksresa för att träffa några organisationer och aktivister i staden. Vi ska bland annat besöka slummen. Något jag har velat göra och tycker ska bli intressant, samtidigt som det skapar en liten orosklump i magen. Obekväm inför min egen närvaro. Vi ska besöka slummen, sen lämnar vi slummen. Tackar och tar farväl. Säkerligen med nya berättelser och bilder i väskan.

/ Veronica Ahlenbäck

1 kommentar

Filed under Uncategorized, Veronica Ahlenbäck

Happy Diwali (en vecka senare)

Jag gillar inte smällare. Jag gillar inte fyrverkerier.  Röken, ljudet, explosionen, stanken och tanken på vilket mänskligt och djurligt lidande som allt detta ger upphov till – kombinationen för mina tankar till ett krigsliknande inferno snarare än festligheter. Framförallt gillar jag inte det okontrollerade användandet av dessa pjäser. Detta sagt. Det närmade sig Diwali och på gatan hördes barnens förväntansfulla ”crrrackers” med rullade rrr som gav mig föraningar om vad denna högtid skulle innehålla. Smällar i massor.

Diwali är en hinduisk högtid som firas över hela Indien, men hur firandet ser ut varierar mellan olika platser. Alla verkar ha sin egen favorithistoria, om Ramas återkost efter sina 14 år i exil, om hur fyrarmade Lakshmi kommer och hälsar på i varje hem och som vid ett varmt välkomnade ger sina lyckönskningar, eller om när Krishna dödade en demonkung. Historierna är många, vilket ger många anledningar att fira ljusets festival som högtiden också kallas.

Vi blev inbjudna att följa med till Thilagams syster och hennes man i Coimbatore, en stad några timmars bilfärd från Madurai. Många reste under dessa dagar för att ta sig till hem och familjer och trafiken var således stökigare än vanligt. Efter fler timmar än beräknat kom vi fram och möttes där av en stämning som påminde om en blandning mellan jul och nyår. Det där förväntansfulla, mängden mat, långa dagar där släkten samlas och traditioner utförs. Det var väldigt fint att för en helg få vara del av en familjs firande. Några dagars avbrott från vardagen i Madurai som för varje dag finner mer rutin att följa. På vägen hem tog vi en väg som ledde oss en liten bit upp i Western Ghats. Vi skulle spana efter elefanter men det var mest de bergiga vyerna som blickarna fastnade vid. Elefanterna har säkert för länge sen listat ut människostråken och verkar hålla sig undan. Min önskan att få se en vild elefant kvarstår. Om det kommer ske under de två och en halv månad som nu är kvar av min vistelse i Indien återstår att se.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Smällarna då? Jo det smälldes en del. På morgonen, på kvällen, på natten. Jag gömde mig bakom kameran och hade således ett legitimt skäl att hålla mig och min smällarfobi på lite avstånd. Men jag måste medge, att lite festligt var det ändå.

/Veronica Ahlenbäck

1 kommentar

Filed under Veronica Ahlenbäck

Varv efter varv på ett snurrande band

Numera kan jag sällan välja när jag ska svettas, jag är svettig när jag vaknar på morgonen, när jag kommer till jobbet, när jag kommer hem från jobbet och i värsta fall tio minuter efter att jag har duschat. Madurai blir svalare och lite regnigare för varje dag, men temperaturen vill sällan sjunka under 30-grader. Värmen i kombination med den intensiva trafiken och en total avsaknad av motionärer längs gatorna, fick mig att skrubba träningsskorna rena från smuts och göra dem redo för inomhusbruk. Ett gym två minuters promenad från lägenheten är sedan några veckor tillbaka stället där jag väljer att svettas.

Vid första besöket skannades mina fingeravtryck och tre formulär skulle fyllas i innan jag hade ett medlemskap för lika många månader. För detta fick jag betala mer än vad jag brukade betala månadsvis för mitt gymkort i Göteborg. Med tanke på att det mesta här kostar en bråkdel i jämförelse med svenska priser, är denna träningsform uppenbarligen väldigt dyr och något som är begränsat till en mindre del av befolkningen. Träning är en klassfråga. Det är en klassfråga i Sverige och det är en klassfråga i Indien. Gymmet är en plats man inte bara har råd att gå till. De är också en plats man har tid att gå till. Det signalerar att du har ett arbete som ger dig fritid och som inte är så tungt för din kropp. Du kan före eller efter en arbetsdag få musklerna att värka utan att det påverkar hur mycket du kommer att tjäna den dagen. Det signalerar en livsstil där du kan välja att svettas.

Lite fundersam över vad jag ska träna i för kläder, försökte jag iaktta vilket mode som är gällande i denna miljö. Shorts, tights, linnen och t-shirtar. Det stämmer bra in på min vanliga träningsklädsel tänkte jag, om det inte vore för att jag nu bara ser män bära dessa. Efter en del observation och experimenterande har jag hittat en klädsel att känna mig bekväm i. Långa tights och min fulaste kurta, klarblå med vita blommor, mer lik en vaxduk än ett klädesplagg. Men den är lång och luftig och döljer således mycket av det som finns där under.

Uppdelningen mellan män och kvinnor, tillika föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, blir extremt tydlig i gymmet. På övervåningen tränas kondition, på undervåningen tränas styrka. Kvinnorna håller sig för det mesta på övervåningen, ibland bärs några hantlar upp. De tyngre vikterna stannar på nedre plan med männen.  Männen ska bli starka och kvinnorna smala.

Det finns alltid minst tre kvinnor i gymmet. Sällan fler än sex samtidigt.  De tre som alltid är där är både smala och muskulösa och tränar i sport-bh och korta tights. De hänger på väggarna, en i omklädningsrummet och två i gymmet. Stora bilder vars syfte jag inte förstår mig på. Bilderna visar importerade ideal snarare än något som liknar verkligheten det minsta, någonstans egentligen.  Inte en bild på gymmet visar heller en människa med indiskt ursprung, som om det inte vore i Indien.

De första veckorna tränade jag innan arbetet, tidigt på morgonen. En dag fick jag tips om att gå dit på kvällen istället, då är det mindre folk och dessutom fler kvinnor. På morgonen tränar vanligtvis bara män fick jag veta, men det är okej för mig att fortsätta komma på morgonen om jag vill det, försäkrade instruktören mig. Som västerländsk kvinna tillåts jag passera den sociala gräns som annars separerar männen och kvinnorna i gymmet, jag tränar mitt bland männen och vikterna, på deras tid. Men nästa dag går jag dit på kvällen istället, upptäcker att det faktiskt finns mer utrymme och ser fler kvinnor komma och gå. Stämningen känns bättre och stiger ytterligare när Justin Bieber börjar sjunga på högsta volym om sitt första brustna hjärta.  Trots kroppsbilder som tåls att ifrågasättas och en uppenbar segregering mellan män och kvinnor, är det den stämningen jag väljer att ta fasta på.

När jag går de två minuterna till gymmet vet jag att min kropp kommer att få röra sig och arbeta hårt. Huvudet kommer att fyllas av enbart musik och strömmande AC-luft. Jag har funnit mitt ställe där jag kan koppla bort alla snurrande tankar om arbetet, om insekter som kommer in genom hålet som måste lagas i myggnätet, om dagarna som går alldeles för fort och alla de tusentals intryck som Indien förser mig med.

/Veronica Ahlenbäck

1 kommentar

Filed under Veronica Ahlenbäck

Observationer från en plaststol

Solblekta stolar i plast bärs in i en öppen sal, en efter en. Raderna av stolar formar en mötesplats framför mina ögon. I takt med att salen fylls av människor stiger ett surr, där barnröster dominerar. När tillströmningen av människor avtagit kan jag konstatera att på många av stolarna framför mig sitter just barn.  Några delar envist stol med varandra, trots att det finns några lediga platser i den bakre delen där jag sitter. Vi befinner oss i Dindigul, en stad och ett granndistrikt norr om Madurai. Vi är här för att lyssna på dagens public hearing, som vi fått veta ska handla om barnarbete. Enligt Tamil Nadus regering existerar dock inte något som kallas barnarbete inom delstatens gränser. Och i Indien ska alla barn upp till 14 års ålder ha rätt till fri skolgång. Men barnen har inte samlats här idag för att befästa dessa påstådda sanningar, de är här för att dela med sig av sina erfarenheter av verkligheten.

En mikrofonröst får övriga ljud att sakta dämpas. Alla välkomnas till samlingen och en panel bestående av fem personer presenteras. När mikrofonen överlämnas till Kathir, grundare av Evidence och en mycket karismatisk talare, hörs en röst som talar lite högre än de föregående. Jag uppfattar inte vad han säger med ord, men hans kroppsspråk och bestämda blick som vandrar mellan barnen och då och då stannar upp, som för att betona något, förmedlar ett tydligt budskap. Jag sänker kameran och återgår till platsen bredvid Andal, som även hon lämnat kontoret för dagen, för att följa med och översätta vad som sägs för mig och Sofia. Totalt har tvåtusen barn i området intervjuats om skolgång och arbete, trettio av dem är här idag, viskar hon. Trettio barn är här för att berätta om barnarbete och missad skolgång, trots att något sådant inte sägs existera här. Syftet med dagens samling är att ge en annan bild av verkligheten än den officiella, att belysa vilka brister som finns och ge förslag till förändringar. Staten ska sedan konfronteras med detta, genom dokumenteringen från dagen.

Den första historian vi får ta del av handlar om Muttumari, en tjej vars skolgång slutade i sjätte klass. En av hennes släktingar företräder henne framför panelen och alla åskådare. Han berättar hur hon dagligen utsattes av diskriminering från lärare och andra elever i skolan. Hon förpassades till en separat del av klassrummet och tilläts inte dricka vatten. Muttumari utsattes för denna diskriminering för att hon är dalit, för att omgivningen därför betraktar henne som oren och inte berättigad att dela samma utrymme som andra. Den skam som behandlingen fick henne att känna, gjorde att hon en dag inte orkade gå till skolan längre. Det är en skam, påpekar Kathir, men inte för henne.  

Efter att mannen talat färdigt tar panelen vid, för att dela sina åsikter och råd om vad som kan göras i fallet. Lärarna borde anmälas under ST/SC Act, 1989, är ett förslag från panelen.  Lagen går även under benämningen Prevention of Atrocities Act, och antogs för att förhindra och bestraffa kastbaserade brott och övergrepp. ST/SC står för Scheduled Cast och Scheduled Tribe, som är officiella benämningar över två grupper som anses vara särskilt missgynnade i det indiska samhället, nämligen daliter och ursprungsbefolkningar.  När Evidence arbetar med människor som utsatts för kastrelaterade brott, är det alltid ett viktigt steg att få brottet rapporterat under denna lag, ett steg i en ofta lång och svår process mot rättvisa.

Ett annat fall handlar om Chinnamani, en 13-årig kille som borde gå i skolan. Men förutsättningarna för honom att gå i skolan finns inte där. Det är långt till skolan, vägen kräver att han åker buss, men det är en kostnad som hans familj inte har råd med. Istället arbetar i en fabrik från tre på morgonen till fem på kvällen. Denna situation är inte ovanlig i byn han kommer från, många där är fattiga och även barn arbetar för att bidra till familjens inkomster. En del börjar som Chinnamani tidigt på morgonen, men åker sedan till skolan efter flera timmars arbete, vilket givetvis inte är vad man kallar en bra start på dagen.

Många av berättelserna som vi får höra under dagen liknar Muttumaris och Chinnamanis. Barns rätt till utbildning hindras av kastbaserad diskriminering, barn som behandlats så illa att de inte vill gå till skolan, skolor som inte är öppna för alla. Ett fall vi får höra om, kommer från en by där det bara finns en avgiftsfri skola, men kasthinduer i byn vägrar släppa in daliternas barn i den. Barns rätt till utbildning hindras också av svårtillgängliga skolor i bokstavlig mening. På grund av långa avstånd och dålig infrastruktur hindras många barn från att ta sig till skolan, då det innebär både transport-och tidskostnader.

När förutsättningar för skolgång saknas, samtidigt som behov av arbete finns, blir barnarbete ett problem som är högst verkligt, även i Tamil Nadu i Indien.

/Veronica Ahlenbäck

1 kommentar

Filed under Veronica Ahlenbäck