Framgång för DDS – Agrobiologisk mångfald skyddas

Läs min artikel på Svalornas hemsida! Om de senaste framgångarna för DDS i att ge ett skydd för agrobiologisk mångfald genom upprättandet av agrobiologiska kulturarvsområden. Detta innebär att den hälsosamma symbiosen mellan människa och natur i sättet som man producerar livsmedel värdesätts och skyddas. För två år sedan gick 39 byar samman med hjälp av DDS för att ansöka om att deklareras som agrobiologiska kulturarvsområden. Och nu har det gett resultat! Chief Minister i den delstat där DDS verkar, Andhra Pradesh, har nyligen annonserat att agrobiologiska kulturarvsområden ska upprättas.

Milletsfestival i Gulbarga & Chai i Bidar

Det var en tågresa. Den gick från öst till väst. Någon gång för drygt en vecka sen. Gulbarga var målet. På målet väntade en Milletsfestival. Ett år tidigare hade DDS som en del av MINI – ett Milletsnätverk som Svalorna är med och stödjer  – delat med sig av fröer till en annan milletsorganisation i Gulbarga. Det var fröer till grödor som sedan en tid varit försvunnen i regionen runt Gulbarga. Nu var det dags för uppföljning.

Efter en natts sömn i ett strömlöst hotell i Gulbarga blev vi upplockade av mister Biradar. En trevlig medelålders man och ledare för organisationen vi besökte. Efter lite frukost bestående av ris knådat till små kuddar och chai begav vi oss i hans jeep ut på landsbyggden. Färden varade i närmare en timma förbi fält och genom så byar. Vi tog av på en mindre väg som blev smalare och skumpigare och slutligen parkerade mister Biradar i väggrenen. Vi hoppade ut, korsade ett fält av foxtail millets och över ytterligare ett fält för att slutligen nå målet. Mitt på fältet hade en duk spänts upp som tak och solskydd. Marken under hade täckts med stora mattor varpå stolar hade ställts upp. Vi var bland de första på plats. Inom kort började folk droppa in och snart var tältet och fältet fullt med män och kvinnor.

Mister Biradar kallade på uppmärksamhet och alla män samlades runt honom medan han på det lokala språket började berätta om framgångarna de hade haft med millets. Han tog med gruppen runt utpå olika närliggande fält och visade diverse millets så som foxtail millet och little millet. Så småningom anslöt även kvinnorna, dock höll dig sig i periferin. Att involvera kvinnorna, förklarade Sandeep, är något DDS försökt trycka på men som ännu inte förekommer så bra. Turen avslutades med en liten invigningsceremoni av ett milletsfält bestående av färger och blommor och avslutades med brinnande kokosnöt som delades mitt itu.

Efter detta följde en långdragen ceremoni under solskyddet. Blomkransar delades ut till diverse representanter för olika organisationer. När det hela var över serverades ett rejält mål millets.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen därpå väntade ett möte med bönder i Bidar. Efter en skumpig bilfärd nådde vi en liten by med några få hushåll. Syftet med besöket i Bidar var detsamma som det i Gulbarga – att följa upp ett fröutbyte som skedde ett år tidigare. Fröutbytet hade till syfte att återinföra millets som tidigare funnits i regionen men som på senare år slutat att odlas till förmån för grödor så som sockerrör, hybrid sorgum och majs.

Tyvärr var det samma proportioner som mötte oss här – majoriteten män och några få ganska tysta kvinnor. En journalist hade bjudits in för att uppmärksamma sammankomsten. Det bjöds på chai efterföljt av lite mera chai och sedan middag på vackra bladtallrikar följt av en till kopp chai. Diskussionerna flöt på i ett språk som gick mig förbi. Sandeep förklarade att man skulle upprätta fröbanker i byn. Två av kvinnorna och en man hade blivit utsedda. Fröbankerna har som syfte att bevara fröer från olika grödor och därmed också bevara den biologiska mångfalden i jordbruket.

Efter den tredje koppen chai bar det av mot fälten. En bil och två motorcyklar fick transportera elva personer. En landsväg, ett fält och en promenad senare stod vi på ett fält där sorgum, foxtal millet och finger millets samsades med soja och grönsaker så som lady finger.  Bönderna var nöjda med resultatet av milletsodlingarna.

En skumpig färd tillbaka till byn, en kopp chai senare och vi satt åter i bilen på väg tillbaka till Hyderabad och huset på lugna gatan.

Vinayaka Chaturthi eller hur Ganesha blir miljöbov

 

Ganesha. En av 30 millioner gudar i Indien. Han tillskrivs egenskaper så som visdom, välstånd and lycka. En gud som fått sitt huvud utbytt mot ett elefanthuvud. Men det är nått annat än det jag tänkte skriva om nu. Nu tänkte jag nämligen berätta om Vinayaka Chaturthi – den festival där genom vilken Ganesha har hyllats de senaste dagarna. 20.000 så kallade Pandals har byggts upp enbart i Hyderabad. Pandals är en temporär struktur som huserar en staty av Ganesha. Tillsammans går bostadsområden ihop och bidrar till att åstadkomma en Pandal i sitt område. Dessa Pandals är av varierande storlek. Den största i Hyderabad nådde imponerande 19 meter och kunde skådas på en kilometers avstånd. I tio dagar tillbeds Ganesha vid denna Pandal. I lördags nådde festivalen sin kulmen – den elfte dagen. Då förs Ganesha ner till ett närliggande vatten i en trummande dansande procession.  I vattnet sänks han sedan ner med hjälp av stora lyftkranar för att sedan lämnas där.

Dessa gudabilder är ståtliga konstverk! Utsmyckade med klara, vackra färger och smyckade med diverse blommor, bakverk med mera. Trenden har dock gått från att tidigare vara gjorda av lera till att idag tillverkas utav material som inte är biologiskt nedbrytbart och färg som innehåller tungmetaler så som kvicksilver och kadmium vilka leder till föroreningar i vattnet. En lobbyverksamhet pågår nu för att förbjuda de moderna miljöförorenande statyerna att nedsänkas i naturliga vattendrag. Detta för att istället övergå till de ursprungliga metoderna att bygga av lera.

Svårt att förneka är dock att de miljöfarliga är otroligt vackra. Att de senaste dagarna ha fått möjlighet att beskåda ett dussintal har varit fint. Dock så blöder mitt miljöhjärta att se dessa vackra miljöbovar sänkas ner i sjön.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tågåka

Tågresor. En chans att se glimtar av ett liv utanför den stora, bullrande, hektiska staden.  Att åka tåg på Deccan platån från Hyderabad till Gulbarga, från öst till väst, erbjuder en vy över ett platt landskap. Här och var utkastat syns stora klippblock blandat med ett smatter av mindre stenar. Resultaten av ett forna vulkaniskt landskap. Utanför fönstret susar by efter by varvat med åkerlandska. Här odlas matgrödor så som ris blandat med det förrädiska BT Cotton – en genmodifierad bomullsvariant som miljövänner anser lovat högre än den kunnat hålla. Kvinnor som samlar ved, hjordar med getter och enstaka magra kossor. Inuti den lilla kupén passerar rörelsehindrade liksom ensamma mödrar bedjande efter en slant varvat med fölsäljare av allt från chips till chai. Stundom tränger disellokets svarta moln in i vagnen och meddelar om trögare passager.

Genom mitt lilla fönster lyckades kameran fånga några glimtar. Några ögonblick förevigade och publicerade nedan för era beskådning.

Hur bör man föda en hungrig värld?

För att förstår det arbete som DDS gör idag måste man gå tillbaka till 1960-talets Indien och inledningen av den Gröna Revolutionen. Indien med en befolkning på 500 miljoner stod just inför en matkris som landet var okapabelt att hantera.  Två år av allvarliga förändringar i monsunen i början av 60-talet ledde till att de redan otillräckliga skördarna blev katastrofallt låga. För att i bästa mån försöka hindra en stundande hungersnöd skeppades enorma laster med spannmål från USA till Indien.

Som svar på problemet kom i mitten av 60-talet nya jordbruksrön – tekniska lösningar som skulle ge högre avkastning. Gröna Revolutionens intåg. Jordbruket strukturerades om till en monokultur baserad på hydridfrön. Avkastningen mångdubblades. Dess fader, Norman Borlaug, fick fem år senare mottaga Nobelpriset med mottivering att han försett en hungrande värld med bröd. Och visst kan man inte förneka att den Gröna Revolutionen har lett till ökad avkastningen.

De nya jordbruksmetoderna fick kritik. De krävde stora mängder konstgödsel och miljöfarliga bekämpningsmedel. De monokulturella odlingsmetoderna innebar en förlorad mångfald i jordbruket jämfört med de traditionella jordbruksmetoderna där flera grödor odlades på samma lott. De nya hydridfröerna införskaffades hos stora företag så som DuPont och Monsanto – något som ledde till en förlorad kontroll hos de enskilda bönderna över sina odlingar och fröer. Ett ojämnlikt maktförhållande skapades mellan den lilla jordbrukaren och det stora företaget. I 200 000 fall är detta något som lett till självmord bland bönder i Indien vilka varit okapabla att betala sina skulder till företagen som en följ av dåliga skördar.

Färdigförpackade Millets från DDS bönder sålda på DDS kontor Hyderabad

Det är här DDS kommer in i bilden.  DDS arbetar för att återgå till de traditionella jordbruksmetoder som används i Indien, detta då man ser många fördelar i dessa. De traditionella jordbruksmetoderna baseras på Millets (ett samlingsnamn för en mäng olika grödor).  Odlingen sker med ett mer holistiskt perspektiv där flera olika grödor frodar tillsammans på samma fält (detta i motsats till monokultur).  Ytterst lite bevattning går åt, inga bekämpningsmedel och heller inget syntetiskt gödsel. Detta gör Millets till en miljövänlig gröda. Dessutom har Millets goda näringsvärden, i många avseenden högre än det populära riset.

DDS arbetar med de kvinnliga bönderna. Genom att organisera sig i sk Sanghams kan kvinnorna skapa ett självbestämmande. Så förutom alla de poitiva egenskaper som Millets har, så ger grödorna och dessa Sanghams den enskilda lantbrukaren rum för större kontroll över sina egna odlingar. Frön till Millets förvaras av bönderna själv i sk fröbanker där varje bonde är en ”seedkeeper”. Därmed undviks beroendeförhållandet till de stor multinationella företagen.  En självständighet skapas gentemot en påträngande globaliserande värld.

Att Norman Borlaug lyckades ge bröd åt en hungrande värld är nog svårt att bestrida. En stor ökning av avkastningen inom jordbruket mättade många hungriga magar. Många menar dock att dess negativa konsekvenser är något som visat sig först senare genom en kraftig underminering av det indiska jordbruket.  Det som DDS tillsammans med många andra frågar sig är därför till vilket pris? Ett pris som främst får betalas av den lilla lantbrukaren i länder som Indien. Frågar man dem, är det då ett pris dessa vill betala? Och kan det inte finnas bättre sätt att föda en hungrig värld?

DDS svar på detta blir att Nej, majoriteten av de indiska bönderna har inte gynnats av den Gröna Revolutionen och Ja, det finns bättre sätt att föda en hungrande världen.

Gridhar bokför Milletsköp från DDS kontor i Hyderabad
Sandeep vid sitt skivbord på DDS kontor i Hyderabad

Om att finna sig tillrätta

Nu har de första intrycken lagt sig. Lugnet börjar infinna sig. Kroppen och själen har vant sig vid ljuden, dofterna och intrycken som det innebär att komma till en ny plats. Hyderabad. En stad av tiomiljonersklassen. Och den växer. Liksom många andra städer växer Hyderabad snabbare än vad som hinns med att hantera och ett stort problem är sålunda överbefolkning så väl som trafikstockning och föroreningar. Den förorenade luften, som en ömmande känsla har den satt sig i min hals för att göra sig varse varje gång jag sväljer.

Hyderbads något lugnare granne heter Secunderabad. Här ligger DDS kontor. En relativit stor lägenhet med en påtaglig mintgrön färg från topp till tå. Här arbetar min handledare Sandeep. Här kommer även jag att arbeta fram till 19 oktober. Ja, för hela oktober fram till den 19 står COP -11 på agendan – en FN-konferens som hålls vartannat år. Biologisk mångfald är i fokus samt dess utmaning.  Då Hyderabad står som värd ger det DDS en ypperlig chans att framföra sina synpunkter inför en internationell publik. Detta kommer göras genom olika side events. Ja, för precis som så ofta sker i dessa sammanhang så ges inte möjligheten för alla att deltaga vid de stora officiella förhandlingarna.

Sandeep och Pallavi utanför huset på lugna gatan

På en lugn gata i ett förhållandevis lugnt område bor min handledare Sandeep tillsammans med sin fru Pallavi. De har ett gästrum, där bor jag. Det är nog det bästa av boenden man kan tänka sig. Inte nog med att det är hemtrevigt och mysigt inrett så är värdarna är fantastiska. Tillsammans utgör Sandeep och Pallavi ett modernt indiskt par gifta utav kärlek vilket är något som syns tydligt hur de håller av varandra. De har båda lätt till både skratt och vilda diskussioner – något som gör det väldigt trevligt att bo hos dem.

Även om både Sandeep och Pallavi reser mycket inom sina respektive jobb så finns där en tydlig rutin i deras vardag, något som jag nu tar del av. Prestera i köket, har Pallavi förklarat, är något som hon inte vill känna pressen av utan har istället anställd hemhjälp – något som är mycket vanligt i Indien.  Halvåtta anländer de. Då fejas det och lagas mat. Men så dags har paret redan varit uppe 1,5 timma och läst tidnigen och druckit te. Framåt 9-10 bär det av till jobbet. Lunch är medhavd och äts vid två-tiden på kontoret och middag serveras framåt nio. Eftersom båda arbetar sex dagar i veckan dediceras söndagarna tillsammans – det vill säga om ingen reser – till varandra och vila. Det måste man, säger Sandeep, eftersom vi inte har någon semester.

Kurtainhandling

Traditionella indiska kläder bärs av de flesta kvinnorna. För att smält in i kontexten lite bättre, visa respekt men även för att de är oerhört bekväma och vackra så bär även jag dessa. Häromdagen tog Pallavi och Sandeep mig på shopping. Fyra kurtas (överdelen) och tre tillhörande byxor blev det! Precis som i många relationer så spontanshoppade Pallavi med mig medan Sandeep satt och suckade i en stol och lekte med sin mobil – nöjd när affär nummer två var stängd!

Att ta sig från den lugna gatan till den mintgröna kontorslägenheten tar ungefär 20 minuter. Transportmedlet är auto rickshaw. Avgasintaget är påtagligt för både förare och passagerare. Som en fågelunge släpptes jag iväg själv på denna strapats för första gången idag. Väl framme i boet ringde både Sandeep och Pallavi för att kolla så det gick bra. Och det gick bra. Jag har det bra.

Pallavi & Sandeep